kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Det är ju Myrdal! eller Det är ju, Myrdal!

Text ur Faktum #121, tidigare opublicerad på nätet:
blogg myrdal
Redan på sextiotalet när vi diskuterade reklambranschen skrev jag ju att sådana personer som gör reklam mot betalning är andens stjärtgossar om de är män och intellektets horor om de är kvinnor.

Citatet är författaren, krönikören och bråkstaken Jan Myrdals. Han skrev det på debattsajten Newsmill vid åttiotvå års ålder. När ni läst det några gånger och konstaterat att provokationslusta inte behöver dämpas med åren, vill jag att ni ska notera det lilla ordet ”ju”.

Jan Myrdal älskar ”ju”. Genom att peta in ett ynkligt litet ord på två pyttebokstäver så gör han sin text så mycket mer uppfordrande. Plötsligt förstår jag som läsare att jag förväntas känna till vad en nästintill bortglömd gubbe skrev tio år innan jag föddes.

I samma text som ovan skriver Myrdal: ”Vi har ju alla – Strindberg som jag som andra – skrivit om hur falt följsamma de svenska yrkesintellektuella är.” Det är en fantastisk mening. Inte bara för att Myrdal ställer sig själv bredvid Sveriges störste författare genom alla tider, utan framför allt för att han åter trycker in detta sitt ”ju”.

Mellan raderna säger Myrdal till oss: ”Det här räknar jag med att ni vet, och gör ni inte det så är ni egentligen för okunniga för att läsa vidare.”

Jan Myrdal är idag ingen särskilt inflytelserik skribent. Han firade sina största triumfer under vänstervindarnas år på sextio- och sjuttiotalen, då han var tio-tjugo år äldre än samtidens unga och därför en lagom gammal auktoritet att hålla i handen för dem som just då ville göra uppror mot sina föräldrar. Han sprutade ur sig texter och böcker i alla upptänkliga ämnen – kommunism, pornografi, mexikansk gatukonst, sig själv – och gör så alltjämt.

Tiderna har förändrats; på sextiotalet var det tusentals som läste och höll med honom, idag är bara Jan Myrdal-sällskapet kvar och efter vad jag förstår är Myrdal rätt ofta i luven på dem.

Och så finns det nog en handfull gamla Myrdalfiender som läser honom med masochistisk njutning.

Men det bryr sig Myrdal inte om. Han fortsätter lika magnifikt att presentera sina gamla åsikter som självklarheter. Och inte bara sina åsikter – som läsare förväntar han sig att vi ska känna till allt om honom.

Läser man igenom ett axplock av Myrdals memoarböcker (han har förstås skrivit hur många som helst) så ser man att man också förmodas ha koll på vad Myrdal gör på sin fritid: ”Här på landet går jag mest i knickerbockers från höst till vår. Det är bekvämast så. Jag går ju mycket i skogen” (Barndom, 1982).

Jag förväntas vidare ha snappat upp diverse övergripande fakta om Myrdals morfar – ”Han var ju friluftsmänniska och jägare” – och farfar – ”Han var ju självlärd och hade fått gå den långa vägen” – sen gammalt (bägge citaten ur Barndom). Och inte nog med det! Myrdal tar för givet att jag också är insatt i hans gamla onanivanor: ”Jag hade ju hållit på att runka sedan jag var sex, sju år” (När morgondagarna sjöng, 1994).

Det intressanta med greppet är att det funkar. Jag hade naturligtvis ingen aning om hur gammal Jan Myrdal var när han började leka med Lille-Jan innan jag läste hans memoarer, och jag hade antagligen inte kommit ihåg det nu om inte det där ”ju” hade fått mig att haja till och tänka ”vänta nu – detta kanske är allmänbildning?” Och nästa gång jag läser nåt som Myrdal skrivit om sitt gamla självbefläckande så kan jag bekänna mig till de, visserligen högst ofrivilligt, invigda.

Så ett rätt använt ”ju” kan ställa höga krav på sina läsare, krav som läsarna inte sällan känner sig manade att uppfylla. Men det kände ni redan till. Ju.
twitter myrdal

Föregående

Här stör vi ditt liv.

Nästa

Begåvade människor jag känner del 13: Jesper Rönndahl.

3 kommentarer

  1. Spiring

    I en bemärkelse har ju Myrdal till och med överträffat Strindberg, enär han ju gift sig hela f y r a gånger. (Fast han har ju haft längre tid på sig.)

  2. Gustav

    Ju är ju ett bra ord och ett trappsteg upp från åhöraren. Bilden är då en utmärkt illustration till texten, med Myrdal många många trappsteg över åhöraren.

    För övrigt är jag ganska säker på att du visst publicerat denna text digitalt förut. Jag har åtminstone läst den, och Faktum läser jag inte. Av geografiska skäl. Ju.

  3. kulturarbete

    Gustav: aj fan, det hade jag ju. Ber om ursäkt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén