Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: bortglömda gubbar Sida 3 av 5

Nu skriver jag om gubbar igen!

Häromkvällen skulle jag gå och lägga mig i tid, men så upptäckte jag att min kabelleverantör hade ett filmutbud och i det hittade jag en film som heter Spies & Glistrup (2013, den engelska titeln är ännu bättre).

Jag gjorde en överslagsräkning: ”Om jag går och lägger mig nu så får jag fem timmars sömn, om jag ser den här så får jag tre timmar – men visst måste jag sova bättre om jag först ser en film om Danmarks kanske två största excentriker?”

Så då såg jag den här filmen. ”Excentriker”, ska jag understryka, är ett lite finare ord för ”knäppgök”. Filmen jag såg är en biopic om två gubbar som satte ganska mycket prägel på Danmark under sextio-sjuttiotalen: Simon Spies och Mogens Glistrup.

De kanske håller på att förblekna ur folkminnet. Det är i så fall på gott och ont.

Simon Spies var en man som blev miljardär genom att sälja Spanien- och Mallorcaresor till danska folket. Hans affärsidé var att sälja en dröm: drömmen om det perfekta livet. För att understryka att han verkligen visste hur det perfekta livet såg ut så omgav han sig alltid med smuke damer och hade offentlig gruppeknald och drack till och med mer än vad som räknas som hälsosamt i Danmark.

Han odlade också långt hår och jätteskägg och blev genom den här lite ovanliga framtoningen – åtminstone för en företagsledare – en av Danmarks mest omskrivna personer alla kategorier.

Även i Sverige satte han sina spår: han byggde Villa Fjolle på Torö utanför Nynäshamn, en orgie i modernistisk arkitektur med cirkelformad och höj- och sänkbar säng som dessutom snurrade. I den väntade ständigt någon av hans morgonbolledamer. Legenden förtäljer att han varje dag lät flyga in ett exemplar av Berlingske tidende med privatplan.

På åttiotalet blev han sjuk och då gifte han sig med en kvinna som var ganska exakt fyrtio år yngre än han. Hon hette Janni och han gifte sig med henne eftersom han inte hade barn och inte ville att staten skulle ärva honom. Och även om han testamenterade några hundra tusen till sin hund Archibald så vore det förstås komplett vansinnigt att ge bort alla miljoner till en hund.

Åtminstone påstår den här filmen att Spies gifte sig med Janni för att blåsa staten. Den påstår också att Simon Spies fick rådet att gifta sig med en ung kvinna av Mogens Glistrup. Glistrup var nämligen Spies ekonomisk-juridiska rådgivare.

Mogens Glistrup hade en fiende som han slogs mot varje dag och hela tiden: staten. Han var totalt emot att betala nån form av skatt. Det var ideologi för Glistrup. Inte en spänn skulle staten få av det han tjänade.

Därför konstruerade han olika intrikata företagsstrukturer där man kunde låta olika företag äta upp pengar av varann och på så sätt undkomma skatt. Det här var inte helt lagligt. Glistrup hamnade i fängelse ibland.

När han inte satt på kåken hade han fyra barn och en fru som alltid stod vid hans sida. När hans kompis Simon Spies låg med tio unge piger i rad så satt Glistrup bredvid och konstruerade ett bulvanföretag och sen åkte han hem till sin fru.

Sen startade han ett parti också. Det är väl det han är mest känd för idag. Från början var hans främsta idé med partiet att avveckla staten. Försvaret skulle han lägga ner helt och ersätta med en telefonsvarare som skulle säga ”Vi ger oss” på ryska.

Partiet hette Fremskridtspartiet och hamnade omedelbart i folketinget, där de var kvar till 1999. Då fanns det andra partier som drivit Glistrups idéer vidare, särskilt de starkt invandringsfientliga och islamhatiska och inskränkta idéer han alltmer kom att betona.

Filmen Spies & Glistrup är en mäkta underhållande historia som antyder att också rejält osympatiska människor kan ha ett själsliv. Är man inte intresserad av att komplicera sin egen syn på verkligheten så finns där också några festliga scener, bland annat en där Simon Spies tämjer en gorilla med sin erektion och en näve pistagenötter.

Men man ska komma ihåg att det var en spelfilm jag såg. Verkligheten lär ha varit betydligt knäppare än så.

Dessa fantastiska gubbar och deras flygande personpåhopp.

Författaren, forskaren och moralpredikanten Sven Stolpe är död och bortglömd. Chefredaktören, kritikern och kulturadelsmannen Olof Lagercrantz likaså. Men deras tjafsande lever.

Jag förutsätter att ingen läser vare sig Lagercrantz poesi eller Stolpes monumentalverk om drottning Kristina idag. Den tid då deras stjärnor stod i zenit – det kalla krigets tid – är allt avlägsnare. Jag har kollegor som föddes efter murens fall och aldrig reflekterat över vad Ebba Gröns ”Die Mauer” handlar om.

1980 gav Stolpe ut en bok som såg ut så här:
VEM ÄGER SVERIGE?
Ingen baksidestext, inga innerflikstexter. Författare och titelperson talade för sig själv. Här skulle någon kläs av, här skulle en fähund kallas för en salongsbolsjevik, här skulle personlig avsky maskeras till kvasipsykologi:

Den som följt Lagercrantz journalistiska verksamhet fram till hans avgång från Dagens Nyheter får lätt intrycket att han är på ett visst sätt defekt, att det saknas moralisk instinkt och organ för andligt liv bakom hans begåvning.

På 122 sidor rabblar sen Stolpe upp alla Lagercrantz fel: han ogillar Ingmar Bergman (som Stolpe kallar ”vårt enda autentiska teatersnille”), han ogillar Hjalmar Gullberg (som Stolpe gillar), han ogillar Fröding (som Stolpe gillar), han ogillar Lagerlöf (som Stolpe gillar), han gillar Strindberg (som Stolpe ogillar) och han ogillar religionen (som Stolpe investerat sitt kulturella kapital i).

Ingen ska ta ifrån Stolpe hans giftighet. Han citerar Lagercrantz nedvärderande ord om Fröding:

Han bjöd svenska folket vackert och lustigt snurrande väderkvarnar, men de malde intet bröd.

… och kontrar:

Min herre, […] peka ut för oss dessa märkliga kvarnar som mal, inte – som våra egna och Frödings – mjöl, utan bröd!

Och man ser framför sig Stolpes diaboliska leende när han hamrar ner sin slutkläm om förhållandet Lagercrantz-Fröding:

Hur var det: ”Ingen svensk diktare har på avgörande punkter tagit miste så som Fröding.”

Man undrar. Finns det verkligen inte en – låt vara mindre – svensk diktare, som tagit betydligt mera miste än han?

Ettret stänker över sidorna och drabbar knappast nån oskyldig dununge. Själv hoppas jag aldrig behöva välja mellan Lagercrantz rosenkindade försvar av kommunistdiktaturerna och Stolpes gammelmoralism.

Den fråga som mest surrar i ens huvud när man jumpar fram mellan Stolpes syrligheter och uppercuttar är: ”Hur många gånger refuserades egentligen Stolpe från Lagercrantz kultursidor?”

Idag är Sven Stolpe är mest känd för att vara morfar åt Alexander Schulman, Lagercrantz för att vara pappa till Marika och David. Men den sortens polemik och positionerande genom personpåhopp som de bägge byggde sig karriärer på lever i högönsklig välmåga.

Cirkeln slöts för en tid sen när Roland Poirier Martinsson – politiskt vår tids meste Sven Stolpe – försökte klä av just Alex Schulman och mest blottade sig själv.

En ALLRA sista vända med snuskministern. Et consortes.

I gårdagens inlägg om boken Kopplingen, filmen Call girl, Geijerhärvan och de två underåriga flickor som fortfarande inte har fått någon juridisk upprättelse nämndes som hastigast Sigvard Hammar. Idag tämligen bortglömd av oss som inte minns honom som krönikör i Röster i Radio/TV och av de specialintresserade av specialintresserade av klassisk musik. I Tage Danielssons Sopor (1981) flimrar han förbi, i myllret av autentiska nyhetsreportrar. Det är han som sitter i rullstol. Han hade polio som ung.

Vid hans bortgång 2002 skrev Aftonbladet om en man som var känd för ”sin skarpa tunga, sitt temperament och respektlösa intervjuteknik”. Sveriges Radio rapporterade att ”Sigvard Hammar fick 1999 medalj av Musikaliska akademien för sitt brinnande engagemang för klassisk musik”. AB kallade honom också ”den ständige frilansjournalisten inom samhälls- och nyhetsjournalistiken”.

I Kopplingen beskriver författarparet Thomas Hellberg (en gång känd som skådespelare) och Lars Magnus Jansson (aldrig så känd som skribent) ”Sture Hanérs” karriär i mindre smickrande ordalag:

Sture Hanér var en bitter människa och det genomsyrade hela hans väsen, för att inte tala om hans handlingar. På sextio- och en bit in på sjuttiotalet hade han varit ett tungt och aktat namn inom televisionen. De kontroversiella inslagen i hans sena magasinsprogram hade hållit TV-publiken uppe om kvällarna.

På den tiden hade [bokfiguren Gerhard] Lundh känt respekt och en viss beundran för den rullstolsbundne TV-mannen och studiekamraten. Men Hanér hade sålt sig. Han hade sålt sig till det stora veckotidningsförlaget.

Officiellt hade han tagit jobbet för att äntligen ge Sverige ett seriöst och nyhetsinriktat veckomagasin. Hanér var till synes rätta mannen för jobbet. Gerhard Lundh kände dock till det sanna skälet till att Sture Hanér lämnade sitt jobb på televisionen. Hans dyrbara levnadsvanor krävde allt större inkomster.

Det stora förlaget öppnade glatt och villigt på plånboken. Hanér fick en hutlös lön, vidlyftiga resebidrag och tjänstebil med chaufför. Det var på den tiden det stora förlaget skar guld med täljkniv.

Men det seriösa nyhetsmagasinet blev ett formidabelt fiasko. Förlagsledningen upptäckte, till sin stora förvåning, att intresset ute i landet var svalt. De människor som ville följa världshändelserna var kapabla att läsa Newsweek eller Times. [Det seriösa magasin som åsyftas var troligen Nu eller Nutid, två av Bonniers fiaskon, bloggarens anm.]

Det stora förlaget hade fått ett delikat problem på halsen. Var placerade man den högavlönade, samarbetsovilliga före detta TV-stjärnan? Att han frivilligt skulle lämna förlaget ansågs otänkbart. Hans levnadsvanor hade inte blivit billigare.

Det var bokförläggarens yngre bror [Lukas Bonnier, bloggarens anm.] som kom med lösningen. Förlagets stora penningkossa, den spekulativa herrtidningen [med all sannolikhet FiB/Aktuellt, bloggarens anm.], behövde en ny chefredaktör. Sture Hanérs namn skulle något balansera tidningens framtoning.

Kritiken inom förläggarfamiljen mot herrtidningen hade blivit besvärande för bokförläggaren [Abbe Bonnier] och hans yngre bror. Det ansågs vara en skam att ha en sådan tidning inom huset, men siffrorna talade sitt eget tydliga språk: herrtidningen svarade för nära 30 procent av förlagets vinst.

Den svulst som familjemedlemmarna ville skära bort – inte minst för att slippa försvara sig på de eviga cocktailpartyna – kunde räknas i tiotals vinstmiljoner.

Hanér hade skrattat rått när han fick erbjudandet. Men han fann snart att det i realiteten var ett ultimatum.

Hur mycket av ovanstående som är skvaller, fria fantasier eller ren sanning vet jag inte. Författarparet Hellberg-Jansson hade kanske en oplockad gås med Sigvard Hammar. Hellberg fick kanske inte vara med i hans teveprogram. Eller så hatade de klassisk musik.

Sant är i alla fall att Sigvard Hammar 22 november 1977 dömdes till villkorlig dom för ”att han under sommaren 1974 hade medverkat till Doris Hopps brottslighet genom att, i avsikt att flickorna därigenom skulle få kunder för sexuellt umgänge mot betalning, sammanföra [den ena minderåriga flickan] och hennes kusin med Doris Hopp, genom vilken flickorna därefter tillsammans hade fått i vart fall ett 70-tal kunder” (ur JK:s bakgrundsbeskrivning, 2008).

Det står det ingenting om, varken i Aftonbladets eller SR:s nekrologer.

Alldeles uppenbart fick Hammar i alla fall fortsätta jobba, om än bara som ”ständig frilans”, på SVT och SR. Det fick inte Thomas Hellberg.

De är inte kloka, de där Romare.

Det händer att man läser böcker om gammal tevehistoria, och det händer att man stöter på namn som inledningsvis inte säger en nånting, men som får alltmer färg och form och struktur ju fler böcker man plöjer. Ett sådant namn är Kristian Romare – troligen ringer inte särskilt många klockor hos genomsnittssvensken, troligen några fler hos genomsnittsbloggläsaren. (Och ja, jag har letat en bild utan att hitta någon. Har ni någon liggande så mejla.)

Kristian Romare beskrivs i standardverket Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999) som en som ”snart skulle göra sig känd som en av företagets mest kulturradikala medarbetare”. Han var en av eldsjälarna bakom teveprogrammet Multikonst, som inte bara refererade konst utan också, likt en tidnings kultursida, ville föra upp frågor på agendan.

I programmets mest berömda inslag (1967) höll konstnären Clas Engström ett föredrag kring sin hustru Pye Engströms (vi kommenterar inte namnet Pye, det är att göra för lättköpta poänger) skulpturserie ”Lek för vuxna” (ja, det är knullstatyer). Föredraget innehöll diverse ”runda ord”, som på nåt vis blev ännu rundare av att Per Oscarsson syntes i publiken när Clas Engström höll föredraget.

Denna historiska incident – då ”kuk”, ”fitta” och ”knulla” sades för första gången i svensk public service –  ledde till krismöte på Sveriges radios ledning:

Styrelsens ordförande, landshövdning Per Eckerberg, utfärdade en allvarlig varning för det ökade självsvåldet, en företeelse som enligt hans mening hade lång traditon inom Sveriges Radio, och pläderade för hårdare styrning av enskilda programarbetare. Radiochefen hade inget att invända. Tvärtom gjorde han klart att nu var dags att statuera exempel.

Jag vet inte hur väl radiochef Olof Rydbeck lyckades med sitt uppsåt. Producenten och programledaren Kristian Romare lät i alla fall inte sin kulturradikalism falna. Fortfarande enligt Finrummet och lekstugan ville han inte använda televisionen ”som ett indoktrineringsinstrument för en borgerlig konstuppfattning”. Julafton 1974, för den som tyckte granen var borgerlig, hade därför hans programserie Folkets historia i bild premiär.

Så beskrivs Romare i en bok som vinnlägger sig om att vara neutral i omdömena. Carl Johan De Geer, själv konstnär och kulturradikal (väl? Redde Åsa Linderborg och Björn Wiman egentligen ut vad ordet betyder i sin debatt härom året?), passade på att göra en Romare-parodi så fort han fick chansen – i den så kallade barnserien Tårtan (1973):

En natt sover Frasse över på bageriet och gör en tårta som han kallar för Livets Mening. Frasse förklarar sitt konstverk: Marsipancitronen och vetekransen står för kampen mellan surt och sött i tillvaron och Livets Mening är en kub av ren mandelmassa. Det avsnittet är en parodi på Kristian Romares konstprogram som fanns på 60-talet och i början av 70-talet i TV. Sedan gör Janos en mer summarisk förklaring när Inez Svensson ska köpa den och säger ”Den går att äta”. (Cristel Nyqvist: Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, 1997.)

Även om CJDG inte säger det uttryckligen i det citatet så har han andats det mellan raderna i andra sammanhang: Romares program var något pretentiösa, för att inte säga högtravande, för att inte säga pinnrövade.

Bilden av en gammal Sveriges Radio-arbetare kompletteras till slut av Nils Petter Sundgren, public service liberala alibi under sjuttiotalets vänsterår:

Intelligentast och giftigast av de röda jesuiterna var John Sune Carlsson, tråkigast Kristian Romare, en lundensisk konstkritiker som bedövade meningsmotståndare med en malande progressiv jargong. Jag tror att han medvetet gick in för att trötta ut meningsmotståndare till dess de somnade, varpå det blev möjligt för honom att få igenom de mest befängda förslag. […]

Jag har inte så god karaktär att jag avstår från att berätta en Romare-historia som jag hörde när TV2 fyrtioårsjubilerade i slutet av 2009. Under ett uppdrag utanför Stockholm bad Romare filmteamet komma in i hans rum för en meditationsstund innan det var dags att gå till sängs. När teamet kom in i hans rum hade Romare tänt levande ljus framför ett porträtt av Lenin. (Nils Petter Sundgren: Inte bara bio, 2010.)

Lagergrantz magnifikt majestätiska gratisdrickarkompisar.

Ingen hade så många författarpolare som Olof Lagercrantz, vilket inte är att undra på. Som DN:s kulturredaktör höll han deras öde i sina händer; han kunde sänka dem med recensioner, göra dem arbetslösa, sätta dem på piedestal. Och ju mer de strålade desto mer föll ljuset på honom.

Därför är det inte så konstigt att han förhöll sig mycket ambivalent till dessa narcissister, egon och förvuxna blöjbarn som slogs om stolarna i Akademien och gav Nobelpris till varandra. I de dagboksanteckningar som gavs ut härom året – Vid sidan av – kan han kasta sig mellan förakt och beundran på bara några veckor.

Lite konstigare är hans fixering vid sina kollegors/konkurrenters/anställdas/vänners utseenden. Han noterar verkligen efter varje möte med Taube hur långt ner i pannan Taubes hår hänger och uppehåller sig länge vid att Harry och Moa Martinson har samma hattstorlek.

Annars följer Lagercrantz åsikter om vännernas utseenden Lagercrantz åsikter om vännerna i stort. När de är sura på varann tycker Lagercrantz att de är ”obehagliga”, när allt är frid och fröjd ser vännerna ”magnifika” ut. Ingen kan ha haft så många polare med magnifika utseenden som Olle Lagercrantz.

Men av allt som får en att rynka pannan, studsa till och se undrande ut så är följande passage om Erik Lindegren – han som djärvt nog hade begynnelsegemen på mannen utan väg, geniförklarades och gick in i prestationsångest och alkohol – den mest iögonenfallande:

Erik Lindegren är magnifik och majestätisk. Jag skulle kunna tänka mig honom i sobelpäls med gyllene kedja och skunkmössa. Kanske härstammar han från renässansfurstar eller från ryska storfurstar. Hur tjock han än är – i duschen blir man förbluffad över hans stora svällande mage som tycks börja strax under hakan och sluta först där den väldiga lemmen i majestätisk prakt hänger ned – är varje gram hos honom levande, vitalt, skinande.

Oproggiga barnböcker: Fred Y. och den farlige dr Snook (1968).

När Nils-Olof Franzén inte skrev de lågmält underfundiga böckerna om den sluge redaktör Agaton Sax, skrev han biografier om Mozart och Molière. Han skrev också den mest uttalat anti-kommunistiska ungdomsbok – undantaget sorgligt framlidne riksdagsledamoten Johnny Munkhammars (M) spänningsroman Skuggan och det mystiska dokumentet (2011), som skildrar hur en typ elvaåring hjälper sin kompis farbror att avvärja ett statligt övertagande av farbroderns fabrik i öststaten Mordurien – som jag hittat på svenska språket.

Och så var han ju chef för ljudradion i sjutton års tid (1956-1973).

Fred Y. och den farlige dr Snook från märkesåret 1968 är ingen särskilt spännande bok, vilket kan vara en av orsakerna till att den knappt existerar i litteraturhistorieskrivningen. Spänningsmomenten blir aldrig särskilt spännande: tolvårige Tommy kidnappas och övermannar sin kidnappare och springer genom en skog och ringer till sin mamma på tre-fyra sidor och hjärtat hinner liksom aldrig klättra upp i halsgropen.

Intressantare är då den politiska retoriken. Franzén skriver från samma lidelsefulla pro-demokratiska liberala ståndpunkt som Herbert Tingsten eller Per Ahlmark eller Vilhelm Moberg, om än med avsevärt mindre gester. I ett land, som kan vara Sverige, är det val om bara några dagar när en man mördas, till synes av en fotbollshuligan.

Det visar sig då att huliganen är en anhängare av den populistiske doktor Snooks pöbelparti, och den mördade en tidningsförsäljare som vägrat saluföra doktor Snooks lögnaktiga blaska Sanningen.

Den andre titelpersonen, Fred Y., är redaktör på tidningen Morgon-Nyheterna. Han har ett samtal med grannpojken som utmärks mer av sin ideologiska tydlighet än sin naturlighet:

– Doktor Snook vill att alla tidningar ska skriva bara det som passar honom och hans regering – om han kom till makten, vill säga – men något så ruskigt ska vi väl inte behöva tänka oss. Därför skriker han att tdiningarna ljuger, att dom lurar folket, att dom är köpta av förtryckare och så vidare.

– Fy farao, vad ruskigt! Men varför är han så arg just på tidningarna? Är det därför att dom flesta tidningar är emot honom?

– Det kan man säga. Men inte bara därför. Utan också därför att tidningarna – många tidningar som får skriva vad dom vill – och som diskuterar och ofta grälar med varandra – alla dessa tidningar är en så viktig del av allt det som vi tycker att vårt samhälle ska ha och ska vara: ett samhälle där var och en får säga vad han vill – utan att kränka andra, förstås – och där man får tro vad man vill, får rösta fritt, får välja vilka riksdagsmän man tycker bäst tar vara på ens egna intressen, och vara klädd som man vill, se ut i håret som man vill …

Ingen ska alltså ta ifrån protagonisten hans patos. Även författaren är tydlig med vad han tycker:

Doktor Snook och hans parti uppskattade detta system, som kunde ge dem möjligheter att komma till makten. Men skillnaden mellan detta parti och de andra var så stor som någon skillnad kan vara. Alla partier ville komma till makten, det vill säga få in så många representanter i riksdagen, att de kunde regera och vinna omröstningarna.

Men de kunde aldrig tänka sej att försöka krossa de andra partierna, eftersom de alla ansåg att folket självt hela tiden skulle bestämma vilket eller vilka partier som skulle regera fram till nästa val, två år senare, då folket på nytt skulle få säga sin mening och, kanske, välja en ny regering.

Läsupplevelsen i Fred Y. och den farlige doktor Snook ligger knappast i språket eller storyn. Det intressanta är att den framstår som så ensam. I en politisk tid, där inte minst barn- och ungdomslitteraturen politiserades, stod den på en ensam ideologisk hylla. Doktor Snook kan lika gärna vara nazist eller fascist – han representerar ett totalitärt tänkande – men 1968 var Brezjnev och Walter Ulbricht och Gustáv Husák aktuellare än Hitler och Mussolini.

Mycket proggbarnlitteratur är för all del anti-auktoritär och anarkistisk, men om den nån gång tar upp De Stora Ideologierna så är den i bästa fall knäpptyst om öststatskommunismen. Den kommunism som praktiserades i Kina, på Kuba och i Nordvietnam placerar den in nånstans på en skala mellan helt okej till det bästa som hänt människan.

Tråkigt dock att så viktiga påminnelser fick en så språkligt ointressant och förströdd form som i Fred Y. och den farlige doktor Snook. Samme man som gav oss de knastertorrt prilliga slapstickromanerna om Agaton Sax fick nåt missklädsamt salvelsefullt i tonfallet när De Viktiga Frågorna skulle avhandlas.

Vilket är mänskligt men gäspigt.

Kursiv i taket.

Det här är kanske inte en bok som alla läst. Den kom 1991 och handlar om Ray Adams, flickidol i sextiotals-Sverige åren innan gitarrpopen slog igenom på allvar. Det är Ray Adams på bilden. Han ser ut lite som om Jan Rippe fått en son med någon av Jan Rippes revykaraktärer.

Ingmar Norlén har skrivit boken. För honom har jag den största respekt efter att en gång ha sträckläst hans bok om Johnny Bode. Johnny Bodes levnadsöde var dock något intressantare än Ray Adams – och kanske intressantare än alla andra levnadsöden – och den här boken får mig kanske inte att ticka på samma sätt.

Ray Adams verkar ha varit snäll. Han var sjöman i ungdomsåren. Han investerade sina poppengar i en tvättinrättning. Han har varit engagerad i Sveriges Pensionärers Intresseparti. Han köpte en gång ett mögelhus i Uddevalla. Han var norrman och hette egentligen Ragnar Asbjörnsen.

Den enda gången jag egentligen studsar till under läsningen rör det inte en biografisk detalj, utan en typografisk. På gamla dar (Adams dog 2003) drabbades Adams av en otrevlig åkomma. Norlén skriver:

”Dessutom drabbades Ragnar av cancer i tjocktarmen, vilket ledde till att han sedan dess bär påse på magen.”

Det är den där kursiveringen jag inte riktigt begriper. Hur ska den tolkas?

Kursivering rekommenderas ibland när man för in ord och uttryck från andra språk (”Micke Dubois humor utmärktes inte alltid av fingerspitzgefühl”) eller som är fackbenämningar/hittepåord (”Steffo Törnquist kallar sig njutningsapostel”). Jag kan till äventyrs gå med på att ”påse på magen” kan ses som ett specialistbegrepp (även om jag gissar att våra gastrologister hellre använder nåt latinskt), men inte är det så speciellt att det skulle vara svårbegripligt för människor utan fem och ett halvt års utbildning?

Min korrläsare hävdar alltid att man ska kursivera alla ord som inte står i SAOL. Nu har jag för all del ingen SAOL tillgänglig, men visst borde både ”påse”, ”på” och ”mage” stå med där? ”Mage” står troligen i obestämd form, men om alla ord som inte är i grundform ska kursiveras borde ju meningen ha skrivits ”Dessutom drabbades Ragnar av cancer i tjocktarmen, vilket ledde till att han sedan dess bär påse på magen”.

Somliga använder också kursiv för titlar på t.ex. böcker. Men inte tvingade väl tjocktarmscancern Ray Adams att bära runt på en bok med titeln ”påse på magen”? Någon sådan bok verkar inte finnas. När jag slår in ”påse på magen” på Lunds universitetsbiblioteks sökmotor får jag bara träffarna ”Livskraft: att leva med stomi” och, av dunkel anledning, ”Sikelej, sa kamelen – sång- och danslekar från hela världen”.

Kursiv kan också användas för emfas, när man t.ex. vill skapa någon form av skräckstämning (”och när jag öppnade dörren mitt i natten så stod jag plötsligt öga mot öga med Rikard Wolff”). Så kan för all del fallet vara här; tanken på att behöva bära min avföring externt skrämmer i alla fall mig. Men samtidigt känns det närmast som en förolämpning gentemot Adams om hans biograf Norlén vill få läsarna att rysa av obehag inför hans ofrivilliga påbyggnad.

Varför dessa tre ord understrukits i Ray Adams-biografin förblir således en gåta. Eller ett mysterium. Eller ett frågetecken.

Får man vara hur ful som helst i TV?

 

Gunnar Arvidson hör till den där typen av tevepersonligheter som i tio, tjugo, trettio år är en institution i rutan och sen är bortglömd i samma sekund som han pensioneras. Inga minnesprogram ägnas någon som lagt sin tid på Sveriges magasin, Café Sundsvall och Läslustan, tidningarna noterar förstrött hans frånfälle och sen är han lika okänd som de flesta andra människor. Knappt ens Youtube tar sitt ansvar. Runt trettio sekunder Arvidson är vad som bevarats.

Igår satt du limmad på landets alla teveskärmar, idag har du några ynka träffar på Google, imorgon kommer absolut ingen att få impulsen att googla dig.

Kvinnan föder gränsle över en grav, det glänser till av ljus ett kort ögonblick innan det blir natt igen.
(Beckett.)

När jag var liten pratade vuxna omkring mig om Gunnar Arvidson, så som man pratar om folk som varje kväll dyker upp bland begoniorna i vardagsrummet och pratar förtroligt med en. Människor hade åsikter om Gunnar Arvidson, trots att han på klassiskt SVT-manér framstod som harmlösheten själv. Eller kanske just därför. Jag vet inte riktigt vad folk i allmänhet tyckte om honom, de tyckte väl att han var mysig. Han brukade bära hysteriska cardigans, vilket på den tiden konnoterade till mys och inte till ungkarl med lätt antydan till psykos.

Kunde man inte reta sig på nåt annat hos Arvidson, kunde man alltid konstatera att han inte var Adonis. 1977 satte Expressen helsidesrubriken: ”Gunnar Arvidson. En fet, ful, skallig, medelålders kille”. Det har Arvidson själv berättat, i en Röster i Radio/TV-krönika som jag av någon anledning har sparat. Arvidson fortsätter i krönikan:

Samma förnämliga kulturtidning skrev, fast bara över futtiga tre spalter: ”Får man vara så ful i TV som Gunnar Arvidson?” Det skall medges att jag den gången hajade till en aning, det var så att säga en ny vinkel, åtminstone för mig.

Artikeln var skriven av Hemming Sten – jag vill minnas att han kom fram till att det var tillåtet, alla sorter ska visas upp i TV – och om denne man är att säga att han vid sidan av recenserandet födde upp får i Sörmland. Det bör ha gett honom oöverträffad sakkunskap att bedöma folk i TV. Det är, om jag förstår det rätt, samma teknik.

Det var antagligen jobbigt för Arvidson – som inte var vackrast ens bland SVT-gubbar – att Sveriges största tidning ägnade så mycket trycksvärta åt hans dubbelhakor. Med tiden framstår Arvidson ändå som nån sorts vinnare: om Gunnar Arvidson är bortglömd så är Expressens självutnämnda teveombud Hemming Sten in i helvete bortglömd.

Bortglömd, bortglömdare, Gunnar Arvidson. In i helvete bortglömd, in i helvetaste bortglömd, Hemming Sten.

Herre, lär mig inse att jag skall dö och hur få mina tillmätta dagar är, inse att jag är förgänglig. En handfull dagar är allt du ger mig,för dig är min livstid ett intet. Bara en vindfläkt är människan, som en skuggbild vandrar hon kring. Bara en vindfläkt är skatterna hon hopar, hon vet inte vems de en gång skall bli. (Psaltaren 39:7.)

En man som döpte sig efter en krydda.

Erik Zetterström var son till Hans Zetterström och gift med Marianne Zetterström. Det säger få människor något idag. Som skribenter hette de Kar de Mumma, Hasse Z och Viola. Det säger nästan lika få människor något idag. Hasse Z var mannen bakom skämttidningen Söndags-Nisse, Kar de Mumma skrev en lastpall revyer och en vagnslast kåserier och Viola var ett av de skarpa pennskaften på den ängsliga medelklassens bordsprydnad numero uno, Vecko-Journalen.

Kar de Mumma var en maniskt produktiv skribent, verksam från arton års ålder till sin död vid 93, punktligt levererande minst en revy per år och minst ett kåseri i veckan i östermalmborgerlighetens husorgan Svenska dagbladet. Det blev en ansenlig mängd text han lämnade efter sig, i bästa fall att värma hyllorna på antikvariaten.

Till skillnad från de flesta andra satiriska opinionsbildare lyckades Kar de Mumma faktiskt påverka samhället: genom intensiv propaganda i sin Svenskanspalt gjorde han de folkvalda uppmärksamma på att Karduansgatan i centrala Stockholm behövde enkelriktas. Det blev en enkelriktning – fast från fel håll. Trafiken flöt nu ännu sämre. Arga taxichaufförer döpte omedelbart om Karduansgatan till Kardemummsgatan. Källa: Kar de Mumma.

Fast allra mest känd blev han för sin, till mani gränsande, besatthet över att sätta upp trafikljus i korsningen Valhallavägen-Sturegatan. Det var kanske inte alltid de största frågorna han ivrade för, men å andra sidan visste han exakt var han hade sin publik (=på Östermalm) och vad de ville ha (=gnäll). Och de åt naturligtvis ur hans hand, inställde sig mangrant på Blanche och Södran för att se Stig Järrels årliga litanior till monologer, garvade så dubbelhakorna studsade åt tarvligheterna om Gunnar Sträng och gjorde Kar de Mumma till en förmögen man. Vilket gav honom än större inkomster att skatta för, vilket gav honom ännu mer inspiration att skriva ännu tarvligare tarvligheter om Gunnar Sträng.

Samtidigt är det orättvist att bara beskriva Kar de Mumma som en såssefientlig kungakonservativ kverulant. Han stod för all del några mil styrbord om mitten, men som alla stora humorister var han också en klarsynt betraktare av sin omgivning. Hans revytexter vimlar av reflektioner från Östermalmshallen, lättgroggskluckande disponenter och jägmästare med medaljer i hatten. Men Kar de Mumma ser på sin egen gynnade samhällsklass med otvetydig ironi: jägmästarens hustru får säga till mannen med de många medaljerna att ”nu ser du ut som en riktig jägare”.

För den lojt iakttagande Kar de Mumma var det aldrig nån hemlighet att klassmarkörerna var just klassmarkörer. Revyfiguren direktör Jonsson sätter fingret på sin klass fåfänga strävan efter förfining:

Jag har haft en liten middag. För disponent Samuelsson med maka, född Kvist. Hon tillhör Boråskvistarna. Det är mycket noga med det för det finns en gren i Halmstad också. Men dom är tattare. Och har inte lika mycket pengar. Men jag tror dom är bra mycket trevligare än Boråskvistarna. […]

Det heter alltid att se folk på middag. Det är så tillgjort som det gärna kan bli. Egentligen borde det ju kort och gott stå: ”Kom hem till oss och ät!” […]

Till att börja med dög inte den ordinarie hemhjälpen. Hon var inte tillräckligt comme il faut, utan Inez skulle slå på stort å ha extra serveringshjälp, som man får tinga 14 dar i förväg. Svart klänning, vitt krås på huvud å bröst à 8 kronor i timmen. Det skulle liksom verka adel – trodde Inez. Men den lilla stiftsjungfrun kom inte förrän i sista momangen, när vi redan hade satt oss till bords, så hon hitta nätt och jämnt till matsalen utan irrade omkring inne i sängkammaren med en enkel cocktailbricka.

När Johannes Brost och Ville, Valle & Viktor ockuperade de berömda almarna i Kungsträdgården 1971, som Stockholms betongsåssar ville välta för en t-baneuppgång, lär Kar de Mumma ha dykt upp med sin Rolls Royce och uttalat sitt stöd för de unga långhåriga. Slutsats: för Kar de Mumma var förnuftet viktigare än lojaliteter. Och såssehat kan komma från både höger och vänster.

Själv läser jag Kar de Mummakåserier med en behållning som förvånar mig själv. De öppnar dörrar till en annan tid och en annan klass, kärleksfullt men skoningslöst skildrade, som Piraten på Östermalm istället för Österlen. De är inifrånskildringar av en privilegierad grupps attityder och nojor, lika påtagliga för den gruppen som strävan efter mat och rättvisa var för den samtida arbetarklassen, om än något lättare att behåna. De är den stinnmagades fyndiga beklagande över att lyxmiddagen han just tryckt i sig inte var lika bra som bordsgrannens.

Kar de Mummas texter är, kort sagt, sin tids Solsidan. Och ungefär lika roliga.

Snapshot från en annan tid, en annan värld.


Rocktidningen Schlager 3/1983.

Sida 3 av 5

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén