Etikett: journalister Sida 2 av 3

En stjärnadvokat har ryckts ifrån oss.

den 2011-10-17

Vår meste kändisadvokat – Silbersky må ursäkta, men Bobo var aldrig en lika bra serie som Bamse fast att den plankade alla ingredienserna – har ryckts ifrån oss vid en ålder av 89. Vi högtidlighåller minnet genom att spisa Henning Sjöströms insjungning av Dylan samt gå igenom de milslånga textsjok om honom som tidigare publicerats på den här bloggen.

Under en period var jag i det närmaste besatt av Henning Sjöström. Det började med att jag läste gamle Expressenredaktören Bo Strömstedts memoarer ”Löpsedeln och insidan” och sprang på en märklig passage om hur Strömstedt recenserat Sjöströms bisarra – verkligen bisarra – bok Det glatta livet och sedermera låtsats kasta en bok på Sjöström i en tevedebatt.

Sjöström tillhörde Bo Strömstedts hatobjekt. På samma vis som han gladeligen gnuggade sig mot Evert Taube och Astrid Lindgren, missade Strömstedt aldrig ett tillfälle att berätta för världen vilken usling Henning Sjöström var. Bland övriga på Strömstedts hatlista fanns Jan Guillou. Jag vet inte om det var orsaken till att Guillou och Sjöström fann varandra, men det mesta tyder på att Henning Sjöström faktiskt var en av få som lyckades behålla Guillou som vän under en längre tid. En annan är för övrigt Jan Myrdal. Myrdal och Sjöström lär emellanåt ha bjudits på gemensam middag hemma hos Guillou. Det lär ha varit underliga tillställningar: tre män som talar, ingen som lyssnar.

Strömstedts bisatser triggade mig hursomhelst att leta upp Sjöströms ”Det glatta livet”. Den var några snäpp vansinnigare än jag vågat föreställa mig: sida upp och sida ner med fylle- och horanekdoter, skrivna medan Sjöströms advokatstjärna stod i zenit. Därefter abonnerade jag på Sjöströmböcker på antikvariat.nu. Det visade sig att det fanns fler än jag kommer att orka läsa under min levnad.

Hur hann han med att skriva tjugotalet mustiga folklivsskildringar från sin ungdoms Västerbotten samtidigt som han sjöng opera, bad till Buddha och sprang på premiärfest? Och dessutom drev några av landets mest uppmärksammade rättsfall? Ja, vad gäller bokskrivandet är svaret enkelt: det var i praktiken hans bröder Ernst och Gunnar som skrev dem (även om Henning tog det mesta av royaltyn). I övrigt var han nog en man som pumpat sig så fullt med klassresenärens revanschlystnad att den gjort honom hyperaktiv.

Det har nog hänt att jag skrivit ett och annat misskrediterande om Henning Sjöström, det ska tillstås. Å andra sidan har jag inte skrivit nåt som han själv inte toppat tusen gånger om. Jag är från djupet av mitt hjärta glad att en sån man har funnits, en fritänkare, en sorts geni, en man på kanten, en livs levande Sture Dahlström-karaktär, stjärnjuridikens svar på Ricky Bruch, en långt större renässansman än både Lasse Åberg och Felix Herngren. Jag lyfter på den hatt jag inte äger (men som Sjöström själv hade hundratals av) och bugar för en man som hann leva fem liv under tiden av ett.

Porrkriget fortsatte.

Av Kalle Lind

den 2011-10-03

i blogg

En av proggens satirklassiker är Fria Proteaterns Bonnieroperan. Den utgjorde ett överraskande – och säkert befriande – komiskt inslag i den nävknutet gravallvarliga pjäsen Typerna & draken (1972), ja ni vet, den som handlar om hur grafikerna på Bonniers organiserar sig fackligt. Pjäsen släpptes på platta på Fria Pros eget bolag Folkkultur, och där trängs Bonnieroperan med mer klassiskt proggråa titlar som ”Rationalisering” och ”Vi skyddsombud kräver vetorätt”.

I numret träder tre patriarker – 1972 hette de Albert, Gerard och Lukas och kallades Abbe, Gerard och Lucke, idag heter de väl typ detsamma och kallas nånting liknande – fram och berättar om sin verksamhet. Gerhard lägger ut texten om sitt stora konstintresse och bröderna körar: ”fiffel och båg”. Abbe berättar om hur han värnar om det fria ordet och rabblar sen upp alla tidningar som Bonniers knäckt samt ”våra papegojor som kraxar det vi lärt dem i kör” – Rune Moberg, Hemming Sten, Per Ahlmark, Peter Himmelstrand, DN, Fantomen, Teknikens värld, Vecko-Journalen, BLM – ”Vem som än är tidningens redaktör så är det Bonniers röst du hör!”

Numrets mest berömda parti skildrar Lukas Bonnier, koncernens veckotidningsmogul och VD för Åhlén & Åkerlund. Hans verksamhet var känslig också inom familjen – enligt ett spritt citat lär hans pappa Tor ha sagt: ”Käre son, vår familj har gett det svenska folket en Strindberg, en Heidenstam, en Lagerlöf … och du vill ge dem Fantomen!”

Lika kritisk var väl inte Tor när Fantomentidningen blev en mångmiljonprodukt, men kluvenheten till Luckes verksamhet bestod inom koncernen. Ja, det var han som drog in kulorna men nej, det var inte den verksamheten Bonniers helst visade upp.

Åhlén & Åkerlund köpte upp folkrörelsens folkbildande folktidning Folket i Bild och slog ihop den med magasinet Aktuellt. Resultatet blev FiB/Aktuellt, en tidning med mycket på sitt samvete: förutom att man på sextiotalet började lägga allt mindre vikt vid reportage och allt mer på flickbröst, så var det där Jan Guillous journalistkarriär tog fart.

Gamla FiB fick hänga med i namnet FiB/Aktuellt år efter år. Man kommer att tänka på forna tiders segerfester efter framgångsrika fälttåg, där de besegrade släpas med som fångar i triumftåget (Rune Moberg, själv chefredaktör på Se, en tidning med en liknande utvecklingskurva som FiB/Aktuellt).

Målet var alltså öppet för Doktor Gormander när han med Fria Proteatern ville visa upp Bonniers som en skara hycklare:

Jag heter Lukas Bonnier

Det är jag som bossar här

För alla näcka brudar

Ja, det är min affär

Jag har en sjyst bordell

Och dess namn är FiB/Aktuellt

Med fortsättningen:

Om du ser en läcker brud

Med en riktigt smaskig kropp

Slå mig en signal

Och se om hon vill ställa opp

Jag heter Lukas Bonnier

De kallar mig Lucke Hallick

men vad gör väl det

när det ändå är jag

som gör hela familjen fet?

I ett talat mellanparti jämför bröderna Bonnier ängsligt sin publikation med den konkurrerande Lektyr (som ägdes av Saxon & Lindström): ”Lektyr visade halva bröstvårtan – kan man inte tänka sig att vi visar hela?” ”Lektyr visade halva rumpan – vi ska visa hela!” ”Lektyr tog en bild härifrån – kan inte vi ta en bild härifrån?”

I den gamle veckotidningsredaktören Björn Vingårds nyutkomna dokumentärroman om Bonniers, Drömfabriken – Bakom kulisserna (2011, lustigt nog på Piratförlaget), bekräftar han att den där parodidiskussionen påminde otäckt mycket om verklighetens tongångar. Lukas Bonnier kallade in tidningsrävarna Sven Broman och Bertil Ströhm, som vänt många upplageras till succéer, och gav dem förhållningsregler:

Vi behöver pengarna, upplagorna på de andra tidningarna går ner och jag vet inte var det ska sluta. Jag vill alltså att vi fortsätter med Fibban, men den måste bli anständigare. Observera att jag inte sa anständig utan anständigare.

Enligt Vingård, som har den där krassa rättframma synen på journalistik som brukar prägla dem som fostrats av de stora tidningsdrakarna, skedde så följande:

Bertil Ströhm och Sven Broman utarbetade så småningom en mycket ambitiös förlagspromemoria om hur långa manslemmar och hur stora bröst Fibban fick visa och i vilka vinklar och i vilken belysning de fick fotograferas. Problemet med dokumentet var bara ett – Lektyr brydde sig naturligtvis inte om det och porrkriget fortsatte.

Om inte den populäraste så i alla fall den trevligaste av alla bloggens evighetsserier: finurliga memoartitlar.

Av Kalle Lind

den 2011-06-30

i blogg

Ja, det var ju längesen vi slutade vara petnoga med att det verkligen måste vara memoarer i den klassiska bemärkelsen (= gammal farbror eller tant tecknar på ålderns höst ner alla sina framgångar eller, om de heter Ingmar Bergman, sin avföringskonsistens). Det kan lika gärna vara biografier över fotbollslag eller popband – allt som har ett någorlunda dokumentärt innehåll och som fått en vitsig titel, gärna anspelande på nåt teveprogram eller visa memoarobjektet gjort sig skyldig till och/eller gammalt mossigt talesätt.

Bengt Grive hette en man som visste olika saker om sport och som berikat svenskan med orden ”mörkvitt” och ”blåbärsrisgrönt” (använda för att beskriva konståkerskors dräkter i en tid när folk fortfarande hade blyertsteve). Han har tydligen också berikat världen med boken Resor med Mål. Förstår jag saken rätt så skildrar den olika maträtter Bengt hann äta på olika platser i världen (bland annat skriver han en lång harang om nypotatis).

Det versala m:et kan man fundera över; ordet ”mål” har ju många betydelser (maträtt, destination, juridiskt ärende, själva konstruktionen som man ska placera puck och boll i) men ingen av dem stavas ju traditionellt med stort M. Vad syftar alltså titeln på? Kanske gör Grive resorna i en bil som heter Mål? Fast varför sitter han då i en tågkupé? Är det månne hans resekamrat? Är Mål alltså ett egennamn? Mål Olofsson? Mål Spektrum?

Avdelningen Typ Självinsikt.

Av Kalle Lind

den 2011-03-20

i blogg

Medieintern kritikkritik.

Av Kalle Lind

den 2010-11-29

i blogg

Johan Croneman minns jag som en läsvärd filmkritiker i tidningen Nöjesguiden. Nu vet jag inte riktigt. Han skriver i DN med allt vad därtill kommer – hyllningar från den kulturella övre medelklassen och Bonnierinstiftade priser – men jag vet inte om jag tycker kritik är samma sak som att vara kritisk. Är en gammal avskedad Kockumsarbetare som sitter och gnäller över elvaölen på Lorensborgs pizzeria en kritiker?

Nu har han skrivit en krönika om SVT:s humorsajt SVT Humor. Jag kan vara skeptisk till den för att jag inte riktigt begriper vad han vill ha sagt. Det kan vara mitt fel, det kan vara Cronemans.

Det börjar redan när han kallar Grotesco för ”gruppen som skall stå för det breda roliga för tillfället”. Man kan tycka si eller så om Grotesco – jag tillhör fanbasen – men kallar man deras tilltal för ”brett” så har man en mycket exklusiv smak. Att ett program samlar många tittare – vilket Grotesco inte gjorde, åtminstone inte innan den oväntade Tingeling-hitten i Melodifestivalen – är inte samma sak som att humorn är bred.

Grotesco är ett av ytterst få humorprogram som vågar vara smala, nördiga, interna, som förutsätter förkunskaper hos tittarna, som slår sönder formen och bygger upp den associativt på nytt – till formen blott jämförbart med Klungans geniförklarade men osedda Ingen bor i skogen som Croneman lyfter fram som Det Goda Exemplet (även om inte heller de, surprise surprise, är roliga på det sättet Croneman tycker man ska vara rolig på).

Croneman verkar obekväm med att medelklassmänniskorna i Grotesco gör skämt på ”svennens” bekostnad. Klassperspektivet är inte ointressant, men hade Croneman tittat noggrannare hade han också sett spår av självironi: när Henrik Dorsin som svennen väljer bästa ”garvfilm” tar han Parlamentet. Där en viss Henrik Dorsin skördat stora framgångar.

Men det största frågetecknet i Cronemans krönika gäller hans stycken om ”Evelyns dagbok”, små sketcher om misslyckad dejting som specialproducerats för nätet. Croneman säger sig ”förgäves försökt få ett efternamn på” huvudpersonen Evelyn.

Jag googlade: ”Evelyn komiker”. Den första träffen, och de nio övriga på sidan, gav ”Evelyn Mok”. Evelyn Mok är också, det kanske något udda, namnet på kvinnan som gör dagböckerna.

Så avslutningsvis den något tarvliga frågan: har de inte Google på DN?

Ännu ett inlägg i ännu en evighetsserie: fler konstiga namn på konstiga kändisars barn.

Av Kalle Lind

den 2010-03-31

i blogg

Ulf Nilson är, enligt sig själv, en viktig motröst i den socialdemokratiska hegemonin, enligt andra en helidiot. Expressenskribent sen sextiotalet, emellanåt satt i karantän, enligt sig själv för sina obekväma åsikter, enligt andra för att han är en helidiot. Svärson till den försynte karikatyrtecknaren EWK, profilerad inte minst som atomkraftsmotståndare, med vilken Ulf Nilson måste ha haft en och annan dispyt.

Nilson har tre döttrar. Liksom Kalle Ankas syster Dumbella ”Della” Anka – med sönerna Knatte, Fnatte och Tjatte (den inte helt lyckade transkriberingen av de reella namnen Huey, Dewey och Louie) – valde han namn som rimmade. (I kommentarfältet har mina vänner gubbofilerna också nämnt det tidiga nittonhundratalets revykung Emil Norlander – han med Anderssonskans Kalle – som döpte sönerna till Tore och Nore.)

Nilson gav sina döttrar namnen Nina (antagligen en rysk dimunitivform alternativt spanskans ”liten flicka”), Tina (förkortning av Kristina, Martina, Albertina) och Pina (= plåga, kval, smärta, lidande, vånda, värk, tortyr, skärseld, helvete).

Och här kommer nu veckans kluriga fråga: vilka av de namnen är tämligen normala och vilket är lite ovanligare?

Gulli Noja.

Av Kalle Lind

den 2009-09-14

i blogg

(Rubriken är såklart en passning till Bosse Parneviks gamla anagram-nummer från typ Parneviks Oscars-party. I samma nummer kallade han Ronald Reagan ”An oral danger”. Detta nämner jag inte för att jag tycker det är särskilt roligt, utan för att visa hur selektivt mitt minne fungerar.)

Det har ju inte undkommit andra än rymdvarelser och folk som har viktigare saker att tänka på att Jan Guillou nedkommit med sina minnesanteckningar från ett händelserikt liv som reporter och irritationsmoment. Det är givetvis extremt underhållande från första sidan till sista.

Av Guillous bokproduktion har jag egentligen bara läst Det stora avslöjandet (om hans tid på FiB/Aktuellt, som jag uppskattade in i dess minsta kommatecken), Ondskan (som lämnade mej tämligen likgiltig) och sci-fi-romanen Gudarnas berg (som jag ställde mej allt annat än likgiltig inför). De där agent- och riddarromanerna verkar handla så mycket om agenter och riddare.

Som häcklare av människor som stött sig med honom är Guillou outstanding. Han har en förmåga att i mungipan, eller på papper i en bisats, undermindera en medmänniskas hela existens. Peter Bratt publicerade en lååång text på Newsmill om Guillous lögner typ samma dag Guillou-boken kom ut. Ändå ger Guillou Bratt ganska mycket äran för fotarbete och research inför det stora avslöjandet. Den troliga orsaken till Bratts irritation är nog snarare Guillous sätt att beskriva den forne kollegan:

Ibland kan till och med överklassens barn vara älskansvärda. Peter Bratts indignation över upptäckten att socialdemokraterna var socialdemokrater var helt enkelt bedårande.

Men nu hade han blivit socialist, typ. Fast, meddelade han redan vid första mötet, kunde inte förmå sig till att gå i demonstrationer, inte ens Vietnamdemonstrationer, eftersom man då reducerades som individer.

Det var som en sketch från Monty Python: ”Ni är alla indvidier”, säger Jesus. ”Inte jag”, säger Brian.

(Att Guillou inte kan sin Python helt prickfritt kan vi lämna därhän, min anm.)

Här har vi alltså en socialist som var upprörd över sin upptäckt att socialdemokratin svikit marxismen-leninismen, alltså att de var socialdemokrater, och dessutom en socialist som inte ville gå i demonstrationer. Och det var, fast det kan låta lite märkligt, fortfarande efter någon halvtimme charmigt som om det var Hugh Grant som sagt det.

Det är stor komik. Dels beskrivningen som sådan, där ju Guillou lite behandlar Bratt som en brådmogen tioåring. Dels bilden man ser framför sej av Guillou när han knattrar ner det hela, glatt fnissande för sej själv, säkerligen belönande sej själv efteråt med ett perverst dyrt Rioja.

Hans skott mot Holmér är väl snarast straffsparkar, även om hans indignation över att vara den ende i journalistkåren som inte underdånigt nickade bifall till Holmérs kurdnoja är begriplig.

De roligaste bitarna är och förblir Guillous snabbskisser över f.d. vänner och kollegor. Göran Skytte – två gånger beskriven som ”då fortfarande min nära vän” – ska anställas på det Malmö-producerade Rekord-Magazinet och Guillou har sina dubier:

Han föreföll däremot klart disponerad för att bli tokig om han kom till teve. Vi hade två mycket drastiska exempel på tevegalenskap på nära håll i Malmö, Mr Barnjournalen Bengt Fahlström och programledaren för ”Här är ditt liv”, Lasse Holmqvist. Vi hade haft med dem båda att göra och vi betraktade dem som mentalt otillräkneliga och det var ur vårt råa medicinska perspektiv inget problem med diagnosen, de var tevegalna. De tålde inte ljuset, betraktade sig båda som större än livet ena stunden och bröt samman, försvann eller bad till Gud i nästa stund, och det var förfärligt att ha dem på nära håll.

Göran låg klart i riskzonen att bli sån, det var vi överens om (”vi” är Guillou och hans producent, Lars Eliazon, min anm.). Han gick redan omkring och talade om sig själv som en av Sveriges två bästa journalister (antydningsvis var jag den andre, antydningsvis var han den förste) och det var illavarslande.

Givetvis fick Guillou rätt – det får han ganska ofta i sin historieskrivning:

Och han blev blixtsnabbt tevegalen. Det började oskyldigt med att han införda nyheten med ”ståuppa” i inrikesreportage, alltså den ständiga nödlösningen när reportern står framför kameran och berättar det man inte har tid att få fram bilder på, eller råd, eller lust. Enligt gällande tevekutym var ”ståuppa” reserverat för utlandsreportage. Göran stred hårt för reformen och moderniseringen, att införa detta fjantande även i inrikesreportage, nämligen hans egna. Men han överarbetade snart sin reform, dök upp som pippin i ett gökur var tredje minut med en mikrofon i handen.

Nästa steg var mer problematiskt och lite skrämmande. Han började rita tittarsiffror i tendenskurvor som han ägnade stor möda och satte upp på väggen i sitt rum. Kurvorna visade att såfort Göran Skytte var i bild så steg tittarsiffrorna. Men när programledaren kom in i bild så sjönk det.

Notera att Jan Guillou själv aldrig haft några som helst problem med sitt ego.

Det allra allra roligaste är dock Guillou beskriver sjuttitalets politiserade programråd på SVT, en sorts statens förlängda arm, där Lennart Hyland satt ”som minister utan portfölj”. Programrådet diskuterar huruvida man ska sända Guillous pjäs Genombrottet:

Barnchefen var emot pjäsen eftersom där förekom fula ord som ”bordell”. Lennart Hyland var emot pjäsen därför att den handlade om tevejournalister som begick misstag, och han menade att ”man ska inte kacka i eget bo”.

Men Bengt Lagerkvist (dåvarande teaterchef, min anm.) var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Slutsats: man behöver inte säja att någon är en bigott fyllkaja för att säja att någon är en bigott fyllkaja. Så arbetar ett proffs.

Gammal Groll.

Av Kalle Lind

den 2009-07-21

i blogg

I Ingela Agardhs bok Den största nyheten – nyheten i titeln är för övrigt Agardhs frälsning – berättar det gamla nyhetsankaret om hur Margaretha Krook och Birgit Nilsson förolämpade intervjuaren Agardh genom att påpeka hur dåligt insatt hon var i ämnena teater och opera.

”Jag tror inte att du har sett tillräckligt med teater för att det ska vara intressant för mig att svara på det”, sa Krookskan mitt under intervjun.

”Ja, det var ju en trevlig flicka, men inte kunde hon något om opera”, sa La Nilsson efteråt.

Arrogant och nedlåtande måhända, men båda divorna tryckte på samma faktum: det är helt okej för en samhällsbevakande journalist att veta nada om kultur.

Och svänger ämnet över på nåt så urbota banalt som populärkultur – såna där nya förkastliga konstarter som ”film” och ”teve” – koketterar journalisterna till och med med sin okunskap.

Linus Wahlgren intervjuades i fredagens Studio Ett apropå sin nya mockumentär Scener ur ett kändisskap, där han spelar ”sej själv” som statuslysten och Dramatenkåt. Programledaren Helena Groll berättade för lyssnarna att Wahlgren är med i ”en fejkad dokumentär” och hon betonade bägge orden som om hon aldrig hade sett dem bredvid varandra tidigare.

De flesta människor med någorlunda pytteintresse för vad som rört sej på humor- och tevefronten det sista decenniet känner till fenomen som Larry Davids Curb your enthusiasm, Ricky Gervais Extras, Garry Shandlings Larry Sanders show, Christopher Guests filmer, Herngren & Ulveson, Felix Herngrens Sanningen bakom eller för den delen Borat eller Brüno.

Dock inte just hon som var satt att intervjua Wahlgren. Hon kunde liksom inte släppa idén att Wahlgren även på riktigt är beredd att offra allt för att få stå på Dramaten. När Wahlgren intygade att det verkligen inte förhåller sig så, lät hon närmast aggressiv:

Varför är du med i den här filmen? Vad vill du med den?

Stackars Wahlgren – som verkar lite för lycklig och lyckad för att falla mig personligen på läppen, men som ju heller inte ätit levande barn eller fistat Astrid Lindgrens kadaver – hamnade från sekund ett i försvarsställning och tvingades förklara basala saker som ”vi ville inte förändra världen, vi ville göra en rolig film”.

Mest fascinerad blev jag av Grolls skjutjärnsfråga:

Linus Wahlgren – är det så att idag så betraktas det ändå som finare att stå på Dramaten än att dansa och sjunga och spela Emil?

Nä, Helena Groll, just idag, dagen för den här intervjun, den sjuttonde juli 2009, så har steppdans och snickerboa mycket högre kulturell status än Hamlet och Bergman. Alla andra dagar, alla andra år, sedan tidernas begynnelse, är det naturligtvis inte så. Det är liksom så grundläggande att de flesta låter bli att ställa frågan.

Och allra roligast blev det mot slutet, efter att Wahlgren upprepade gånger intygat att han inte drömmer om Dramaten, att han är stolt över att göra fars och musikal och att han bara LÅTSAS som nåt annat i den där filmen. Då berättar Wahlgren att han just spelar i en Astrid Lindgren-kavalkad som han själv skrivit.

Groll: Så du håller dej till den här genren i alla fall?
Wahlgren: Den här genren?
Groll: Ja? Dans och sång och Emil och …

Ni som inte kände till ”dans och sång och Emil och”-genren kan vara alldeles lugna. Den finns bara i Helena Grolls huvud. Där ligger den långt bak och skäms, medan resten av hjärnan ägnar sig åt Viktigheter och Sublimiteter (t.ex. Studio Etts därpå följande ämne: smutsiga pizzerior).

Groll gick och tvättade tungan med lut, spottade tre gånger över axeln och mumlade ”I´m Wahlgren-dirty, I´m Wahlgren-dirty”. Sen hade hon gjort sig ren från den förhatliga lågkulturen för den här gången.

Ännu en teaser.

Av Kalle Lind

den 2009-07-19

i blogg

Äsch vad fanken, här kommer en Melander till. Han var ju alldeles makalöst cool i sin ungdom. Och gubben till höger om honom är naturligtvis Thorbjörn Larsson. Han är kanske inte cool på det viset.

I morgon kör vi järnet. Gubbparaden väntar i pajplajn.

Ledare avleddes – ledare slapp lida.

Av Kalle Lind

den 2009-06-16

i blogg

Carl-Adam Nycop startade det inte helt obekanta filosofimagasinet Expressen och den alltmer bortbleknade bildtidningen Se. Han har m.a.o. haft ett visst inflytande på nittonhundratalets press och nittonhundratalet självt.

Idag vet få vem han är. Därför begriper ingen varför det göteborgska skridskoparet i Mosebacke Monarki heter Kal och Ada Nycop. Å andra sidan vet alltför få vad Mosebacke Monarki är för nåt.

I en av sina memoarvolymer, Nyfiken med sting!, berättar Nycop – som var en påfallande sansad man med tanke på boulevardtidningarna han hade på sitt samvete – en del om egna snedsteg och ännu mer om andras.

Ett av snedstegen var Herbert Tingstens. DN-redaktören, samhällsdebattören, den hetlevrat intellektuelle Tingsten är heller ingen det glunkas om på dagens cocktailparties. Idag är det veterligt bara Per Ahlmark (som själv håller på att falla i glömska) som pratar om Tingsten, och med såna vänner behöver väl Tingstens minne inga fiender.

När det begav sig var han starkt tongivande i det svenska debattklimatet under några decennier, känd, ökänd, beundrad, bespottad, bl.a. för sin brinnande agitation för svenska kärnvapen och sin fjolliga röst.

Ett dominerande drag hos Tingsten var av allt att döma hans arrogans. Inför valet 1948 hade Tingsten från sin ledarsida skällt ut såssarnas Erlander (vem? undrar åttitalisterna och undertecknad stönar) och lyft upp Folkpartiets Bertil Ohlin (Nobelpristagare i ekonomi, en av partiets få intellektuella giganter om man inte räknar PG Gyllenhammar och det gör man inte, idag på sin höjd känd som far till den också nästan bortglömda Anne Wibble).

Tingsten ansåg själv att han varit så framgångsrik i att tala om för svenska folket (dvs. de som läste den folkpartistiska DN) hur de skulle rösta att han ansåg valet vunnet på förhand.

Valnatten masade han sej inte ens ner till DN-redaktionen utan satt hemma och lyssnade på radio. Där pekade siffrorna inledningsvis till Ohlins fördel, varför Tingsten ringde upp kollegan på ledarredaktionen och bad honom skriva en (underförstått självbelåten) kommentar.

Nöjd med att i princip ensam ha vunnit valet bytte Tingsten sin basker mot nattmössa och släckte fotogenlampan.

Således proklamerade första sidan på första upplagan av DN under natten att ”den socialistiska majoriteten (var) undanröjd”.

Problemet – för Tingsten mer än svenska folket – var att den socialistiska majoriteten inte alls var undanröjd. Mot valnattens slut strömmade såsserösterna in och Erlander satt kvar på den taburett han inte lämnade på två decennier.

Det hade kunnat sluta illa för morgontidningen. Till lycka för en tidning som redan då var tämligen högfärdig, ingrep en man från distributionsavdelningen som lyssnat lite noggrannare till radion än ledarredaktionen. Mot uttryckliga order från ledningen vägrade han att skeppa ut fler upplagor med uppåtväggarnainfo.

Han övertalade centralredaktionen att göra nya förstasidor och tidningen blev försenad – dock utan diverse chefers medgivande. Mannen på distribution hann till och med bli avskedad av en i raden av koleriska chefer innan han gick hem och tog sej en hård natts dagsömn.

När så även DN:s redaktörer läst konkurrenttidningarna och insåg vad de faktiskt hunnit sprida till en del av läsekretsen fick han jobbet tillbaka på stående fot.

Nycop påpekar lite förargligt att Herbert Tingsten själv inte skriver en rad om detta i sina omfattande memoarer. Tur då att Nycop kunde påminna oss alla.