Etikett: män som heter jan Sida 5 av 6

Socker, grädde, nötter och mandelflarn.

den 2009-09-17

Jan Lööf har utkommit med bilderboken Pelle och Frasse och det känns som om en cirkel har slutits. 1973 spelade Lööf Janos i teveserien Tårtan. Då bar han peruk och löständer och kallade sej Åke Zickus för att slippa bli förknippad med serien (Krister Broberg som Frasse hette Allan Fröding och Mats G. Bengtsson Bengt Padda).

Men serien tog fäste – inte bara hos de barn som var den avsedda målgruppen. Kanske till och med minst av allt hos barnen. Vuxna däremot gillade den. Inte alla vuxna. Bara såna vuxna som kunde ta till sej en serie utan tydliga skämt, tydliga budskap eller tydlig handling men med bisarra kopplingar till tråkiga konstprogram och gamla superhjältefilmer. Egentligen var det nog inte så många alls som gillade den – men de som gillade den dyrkade den.

Så småningom verkar också Jan Lööf ha tagit serien till sej (Mats G. Bengtsson lär däremot aldrig ha känt sej bekväm med att identifieras som Hilding och såg ytterst ogärna om serien).

I bilderboken Skrot-Nisse från 1976 ritar Lööf för första gången in de tre bagarbröderna:

Teveserien ”skrevs” som bekant av Carl Johan De Geer (och hans partner in crime Håkan Alexandersson). De Geer har jag f.ö. skrivit sjukt mycket text om här och här.

Alexandersson-De Geer kände Lööf m.fl. från Konstfack. 1977 ritar Lööf in sin vän som rymdvarelse i den bisarra serieföljetongen Ville (där som bekant även kungen och Palme dyker upp som sig själva):

1991 samarbetar Lööf och De Geer för första gången om ett bokprojekt. De Geer skrev och Lööf ritade Örnis bilar om De Geers son Ernst och hans drömmar om omnipotens. Givetvis syns de tre bagarbröderna komma gående nerför Hornsgatspuckeln – där f.ö. också det riktiga bageriet som förekom i serien låg.

Och nu nedkommer Lööf alltså med en bok där hans egen figur Pelle – som tidigare mött riddare, djungler och ånglok – trillar in i den svartvita teveserien och möter den degälskande Frasse. I slutet av boken – OBS! Spoilervarning! – sadlar Frasse om till korvgubbe och kallar sej Farbror Fläskkorv.

Farbror Fläskkorv är också vad Krister Broberg, som alltså en gång spelade Frasse, kallar sig när han gör musikpedagogiska föreställningar för barn. I verkligheten alltså.

Allt hör ihop och allt är förvirrat.

Det som gör mig glad och rörd när jag funderar kring saken, är dessa äldre mäns uppenbara vänskap och kärlek till varandra. De Geer är 71. Lööf 69. Broberg 68. De har hängt i decennier och spridit sina abstrakta fantasibejakande bildberusade musikaliska budskap till den som varit intresserad. De har spisat jazz och försjunkit i sin barndom och påmint varann om den där knäppa teveserien om bagare och apor de gjorde för snart fyrtio år sen – men också varit ständigt produktiva, nyfikna, i rörelse.

Egentligen borde man sucka och gäspa. Män födda på fyrtitalet som gillar män födda på fyrtitalet – been there, heard that, bought the T-shirt (bokstavligen). Men det finns nåt i De Geers och Lööfs försiktigt tassande tonfall, resonerandet och betoningen på deras misslyckanden hellre än framgångar som inspirerar.

Jag har läst De Geers memoarer och med tanke på hans uppväxt vill jag inte vara Carl Johan De Geer. Men Jan Lööf verkar vara ett sjysst alternativ till Kalle Lind. Om jag nu haft chansen att välja.

(Teamet från Tårtan avbildat av Lööf. De Geer är mannen i apdräkt.)

Gulli Noja.

Av Kalle Lind

den 2009-09-14

i blogg

(Rubriken är såklart en passning till Bosse Parneviks gamla anagram-nummer från typ Parneviks Oscars-party. I samma nummer kallade han Ronald Reagan ”An oral danger”. Detta nämner jag inte för att jag tycker det är särskilt roligt, utan för att visa hur selektivt mitt minne fungerar.)

Det har ju inte undkommit andra än rymdvarelser och folk som har viktigare saker att tänka på att Jan Guillou nedkommit med sina minnesanteckningar från ett händelserikt liv som reporter och irritationsmoment. Det är givetvis extremt underhållande från första sidan till sista.

Av Guillous bokproduktion har jag egentligen bara läst Det stora avslöjandet (om hans tid på FiB/Aktuellt, som jag uppskattade in i dess minsta kommatecken), Ondskan (som lämnade mej tämligen likgiltig) och sci-fi-romanen Gudarnas berg (som jag ställde mej allt annat än likgiltig inför). De där agent- och riddarromanerna verkar handla så mycket om agenter och riddare.

Som häcklare av människor som stött sig med honom är Guillou outstanding. Han har en förmåga att i mungipan, eller på papper i en bisats, undermindera en medmänniskas hela existens. Peter Bratt publicerade en lååång text på Newsmill om Guillous lögner typ samma dag Guillou-boken kom ut. Ändå ger Guillou Bratt ganska mycket äran för fotarbete och research inför det stora avslöjandet. Den troliga orsaken till Bratts irritation är nog snarare Guillous sätt att beskriva den forne kollegan:

Ibland kan till och med överklassens barn vara älskansvärda. Peter Bratts indignation över upptäckten att socialdemokraterna var socialdemokrater var helt enkelt bedårande.

Men nu hade han blivit socialist, typ. Fast, meddelade han redan vid första mötet, kunde inte förmå sig till att gå i demonstrationer, inte ens Vietnamdemonstrationer, eftersom man då reducerades som individer.

Det var som en sketch från Monty Python: ”Ni är alla indvidier”, säger Jesus. ”Inte jag”, säger Brian.

(Att Guillou inte kan sin Python helt prickfritt kan vi lämna därhän, min anm.)

Här har vi alltså en socialist som var upprörd över sin upptäckt att socialdemokratin svikit marxismen-leninismen, alltså att de var socialdemokrater, och dessutom en socialist som inte ville gå i demonstrationer. Och det var, fast det kan låta lite märkligt, fortfarande efter någon halvtimme charmigt som om det var Hugh Grant som sagt det.

Det är stor komik. Dels beskrivningen som sådan, där ju Guillou lite behandlar Bratt som en brådmogen tioåring. Dels bilden man ser framför sej av Guillou när han knattrar ner det hela, glatt fnissande för sej själv, säkerligen belönande sej själv efteråt med ett perverst dyrt Rioja.

Hans skott mot Holmér är väl snarast straffsparkar, även om hans indignation över att vara den ende i journalistkåren som inte underdånigt nickade bifall till Holmérs kurdnoja är begriplig.

De roligaste bitarna är och förblir Guillous snabbskisser över f.d. vänner och kollegor. Göran Skytte – två gånger beskriven som ”då fortfarande min nära vän” – ska anställas på det Malmö-producerade Rekord-Magazinet och Guillou har sina dubier:

Han föreföll däremot klart disponerad för att bli tokig om han kom till teve. Vi hade två mycket drastiska exempel på tevegalenskap på nära håll i Malmö, Mr Barnjournalen Bengt Fahlström och programledaren för ”Här är ditt liv”, Lasse Holmqvist. Vi hade haft med dem båda att göra och vi betraktade dem som mentalt otillräkneliga och det var ur vårt råa medicinska perspektiv inget problem med diagnosen, de var tevegalna. De tålde inte ljuset, betraktade sig båda som större än livet ena stunden och bröt samman, försvann eller bad till Gud i nästa stund, och det var förfärligt att ha dem på nära håll.

Göran låg klart i riskzonen att bli sån, det var vi överens om (”vi” är Guillou och hans producent, Lars Eliazon, min anm.). Han gick redan omkring och talade om sig själv som en av Sveriges två bästa journalister (antydningsvis var jag den andre, antydningsvis var han den förste) och det var illavarslande.

Givetvis fick Guillou rätt – det får han ganska ofta i sin historieskrivning:

Och han blev blixtsnabbt tevegalen. Det började oskyldigt med att han införda nyheten med ”ståuppa” i inrikesreportage, alltså den ständiga nödlösningen när reportern står framför kameran och berättar det man inte har tid att få fram bilder på, eller råd, eller lust. Enligt gällande tevekutym var ”ståuppa” reserverat för utlandsreportage. Göran stred hårt för reformen och moderniseringen, att införa detta fjantande även i inrikesreportage, nämligen hans egna. Men han överarbetade snart sin reform, dök upp som pippin i ett gökur var tredje minut med en mikrofon i handen.

Nästa steg var mer problematiskt och lite skrämmande. Han började rita tittarsiffror i tendenskurvor som han ägnade stor möda och satte upp på väggen i sitt rum. Kurvorna visade att såfort Göran Skytte var i bild så steg tittarsiffrorna. Men när programledaren kom in i bild så sjönk det.

Notera att Jan Guillou själv aldrig haft några som helst problem med sitt ego.

Det allra allra roligaste är dock Guillou beskriver sjuttitalets politiserade programråd på SVT, en sorts statens förlängda arm, där Lennart Hyland satt ”som minister utan portfölj”. Programrådet diskuterar huruvida man ska sända Guillous pjäs Genombrottet:

Barnchefen var emot pjäsen eftersom där förekom fula ord som ”bordell”. Lennart Hyland var emot pjäsen därför att den handlade om tevejournalister som begick misstag, och han menade att ”man ska inte kacka i eget bo”.

Men Bengt Lagerkvist (dåvarande teaterchef, min anm.) var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Slutsats: man behöver inte säja att någon är en bigott fyllkaja för att säja att någon är en bigott fyllkaja. Så arbetar ett proffs.

Från skrapare till hackare.

Av Kalle Lind

den 2009-09-11

i blogg

Jag vill inledningsvis varna för att nedanstående inlägg är ganska smalt och inaktuellt. För att lätta upp det hela lite inleder vi med en lite lustig bild:

Under mina år på SR kom jag över en gammal programserie från 1972: Från skrapare till hackare (titeln inte helt begriplig). Den består av åtta ganska plågsamma halvtimmar och kretsar kring musikens historia och nu. Eftersom den som sagt gjordes av SR och året var 1972 tar den gärna upp musiken som en revolutionär samlingskraft.

Egentligen är det inga särskilt roliga program, men eftersom jag inte vill ha lyssnat igenom dem i onödan tänker jag ändå vara lite förarglig mot dem här. Det finns en hållning hos de två radioföreläsarna som är intressant och tidstypisk – men nog också (medel)klasstypisk.

Programledarna har inga som helst problem med att konstatera saker i stil med:

– Varför tror du egentligen att folk skriver musik?
– Ja, en del gör det väl bara för att tjäna pengar.
– Annan musik tillkommer för att nån vill förmedla upplevelser och kanske vidga vårat medvetande.

Det är i sammanhanget ingen tvekan om vad som är vad. Först spelas ”svensktoppsmusik”, vilken programledarna är irriterade på, främst av skälet att det är falsk marknadsföring eftersom många svensktoppslåtar egentligen är ”amerikanska, italienska och tyska”. Vi kan väl gissa att det är den musiken som tillkommit av ekonomiska skäl.

För det är naturligtvis helt omöjligt att föreställa sej att nån skulle skriva lättlyssnad och tillgänglig musik för att de gillar det.

Sen spelas ett modernistiskt och ärligt talat rätt svårlyssnat stycke och programledarna resonerar spontant och otvunget:

– Det här stycket av Sven-Erik Bäck, som heter A game around the game, tycker vi är ett bra stycke musik som vi gärna lyssnar till. Men vi vet att många människor inte tycker om sån här musik. Hur kan det komma sej?
– Jo, jag tror att det beror på att så få får chansen att närmare lära känna den här musiken, som ju bjuder på nyheter men även tar hänsyn till människors tidigare lyssnarvanor.

Och det är alltså den musiken som vill vidga våra medvetanden.

Annan musik programmakarna gillar är folkmusik, alltså riktig folkmusik, sån som framförs av skäggiga män i färggranna västar, inte sån där svensktoppsmusik som ”folk” faktiskt lyssnade på.

Men främst är de bekymrade för att folk i allmänhet inte lyssnar mer på EMS-musik, dvs. Elektroakustisk Musik i Sverige, dvs. jobbiga ljud. De intervjuar kompositören Rune Lindblad, som har gjort ett ljudcollage av Tage Erlanders utsagor om facket och oljud från ett varv, och konstaterar sen:

– Lindblad försöker med hjälp av elektronisk musik ge oss upplevelser som ska öka vår förståelse för andra människor och öka vår medvetenhet. Kunde man inte tänka sej att använda svensktoppsmusik på samma sätt?

Den retoriska frågan besvarar de själva raskt:

– Men låtar på Svensktoppen har nu en gång för alla blivit stöpta i samma form som skapats av grammofonindustri och radio. Lättsåld, oförarglig och utan att ge djupa upplevelser om vår omvärld flyter denna dövande musikflod.

Som tur är finns undantag: Sven-Bertil Taube. I övrigt verkar hoppet alltså stå till jobbiga ljud och fiolskägg.

Som sagt: det är överlag inget särskilt roligt program. Mest flinar man till åt klumpiga metaforer som ”ja, i dagens svenska musikhage finns många olika djur” (givetvis följt av Olle Adolphsons ”Okända djur”) och när programledarna försöker skapa lite dynamik genom att helt slumpvis säja vissa saker i talkör.

Det är också lite festligt när de intervjuar ”en ingenjör” som på den uppåtsträvande klassresenärens vis lyssnar på jobbiga elektroakustiska ljud som han förstår är lite finare musik än vanlig:

– Jag kan lyssna på det och faktiskt tycka det är spännande på nåt sätt. Men inte på samma sätt som att lyssna på, ja vad ska vi säga … (letar länge efter lämpligt exempel) Strauss-musik eller nåt liknande.

Nånting säjer mig att ingenjören i fråga inte lyssnade så himla mycket på Strauss egentligen. Jag tror till och med att han headnoddade till svensktoppsmusik när inga SR-medarbetare var i närheten.

Roligast/mest rörande är det när en ”hemmafru” intervjuas om sina musikvanor. Hon erkänner att hon lyssnar på svensktoppsmusik och t.o.m. tycker det är riktigt bra, även om hon egentligen förstår att hon är dum i huvudet som tycker det. Glappet mellan musikantropologerna som intervjuar och henne blir stundom uppenbart:

Intervjuaren: När lyssnar du på det?
Hemmafrun: … på lördag.

En av programledarna heter Jan Ling. Han har bland annat varit rektor för Göteborgs universitet, men lät innan dess höra talas om sej med sin – gissar jag – banbrytande doktorsavhandling Nyckelharpan: studier i ett folkligt musikinstrument.

Som musikvetare förde han tydligen in musiksociologi i undervisningen, vilket för den insatte betyder att han var ett vänsterelement. Sociologi är ju som bekant en suspekt kommunistvetenskap som ytterst syftar till att göra eleverna till rödgardister.

Den andra programledaren heter Sture Olofsson. Honom vet jag dessvärre inget om, annat alltså än att han gjorde den här programserien och är det det enda han gjort så är han bortglömd med rätta.

Ha ha Hagge.

Av Kalle Lind

den 2009-06-03

i blogg

Jag har länge haft för mig att det var något jag ogillade hos Hagge Geigert, en gång Göteborgs revykung, idag främst känd som samtalsledare i Dick Cavett-ripoffen Gäst hos Hagge. Dock har jag inte riktigt kunnat sätta fingret på vad.

Eftersom sånt här nu råkar vara viktigt för mig konsulterar jag hjärnbarken för att få en hint. Vad var det nu Hagge sysslade med när han inte satte sjömansmössor på kändisar? Vad kan ha lämnat kvar en förnimmelse av antipati i mig?

Det första som slår mig är att han var en fanatisk icke-rökare. En gång sa Hagge till Charlie Norman att säga till sin son Lennie att sluta röka i Femmans Måndagsklubben, varpå Charlie svarade att Lennie numera var stor nog att själv ta in talad svenska. (Jag berättar naturligtvis detta främst för att man så sällan får skriva namnen Hagge, Charlie och Lennie i samma mening.)

Att vara fanatisk icke-rökare håller jag inte för osympatiskt. Nuförtiden signalerar ju inte flitigt tobaksbruk ”frigjord och fryntlig” utan snarare ”karaktärslös människa med pikant doft av cirkusvagn”. Numera kan jag dricka pilsner utan att lukta sjuk gubbe efteråt. Det är på sitt sätt de fanatiska icke-rökarnas förtjänst.

Det är alltså inte därför Hagge retar mig.

Det andra som slår mig är att Hagge var en profilerad anti-rasist. Det kan ju inte heller påstås vara negativt, förutsatt att man inte själv är profilerad rasist. Jag sticker ut hakan ordentligt här och säger att jag är MOT rasism.

Jan Guillou brukade visserligen framhålla att Hagges påstående att han regelbundet fick porr och avföring skickat till sig från landets skinnhuven mest var ett sätt för Hagge att göra reklam för sig själv. Men det där bottnar nog främst i att a) Jan tyckte Hagge var allmänt dum i huvet p.g.a. skilda uppfattningar i Israel-frågan och b) det skymde Jans egna heroiska insatser för antirasismen.

Vad är det då som gör att jag bär den här förnimmelsen av Hagge som en otrevlig figur? Jag kan väl inte vara så fördomsfull att jag föraktar honom för att han golfade eller var göteborgspatriot eller ens för att han envisades med att släpa in halvdöda kungasläktingar till den där Gäst hos-studion? Och de där sjömanshattarna måste väl vara förlåtet? Så liten är jag väl inte?

Så kommer jag på vad det är mitt undermedvetna refererar till. Tidigt nittiotal gjorde den cp-skadade ståupparen (eller motsvarande) Jesper Odelberg sin tevedebut i Kvällsöppet (udda fakta: med Erik Blix som programledare!). Odelberg satt i rullstol och drog sina plockepinn-skämt. När bildproducenten klippte in Hagge såg denne oerhört förtretad ut, närmast förnärmad.

Har jag förstått saken rätt förklarade Hagge efteråt för Jesper Odelberg att det finns tre saker man inte skämtar om: kungahuset, Gud och handikappade. Kanske hade det nåt att göra med att man inte ska sparka på dem som ligger, kanske var motiveringen en annan.

Att stå på fungerande ben och förklara för en man med spasmer att det är oetiskt att skoja om spasmer, håller jag nog för översitteri i dess renaste form. Och då har vi inte ens rört vid den helt bisarra uppfattningen att man som humorist skulle hålla överheten för helig.

Men jag tror att det är den historien som spökar i bakhuvet och som gör att jag alltid tänker ”antipati” när Hagge Geigert kommer på tal.

Skällsordstöntar.

Av Kalle Lind

den 2009-02-04

i blogg

Det är nånting med svenskan och skällsord som inte riktigt gifter sig. Fredrik Lindström resonerar om det i Jordens smartaste ord, hur man i Sverige ofta bara plockar ett fonetiskt närliggande begrepp och kastar på den man vill förolämpa (”plugghäst” var från början en möbel, ”popsnöre” en accessoar). Alternativt bara lägger ett adjektiv på ett egennamn: tråkmåns, snåljåp (Jåp=Jakob).

Sofia Albertsson har gett ut en bok på jag-vill-vara-farlig-förlaget Vertigo. Den innehåller excerpt från konversationer hon haft med olika kåta män på diverse communities. Det finns uppenbarligen en och annan lirare därute med haltande kvinnosyn som tar sig rätten att fråga fullkomligt okända – digitala – kvinnor om de vill bli slickade i slidan.

Syftet är förstås gott. Jag är helt för tanken att hänga ut dem som kliver över andras integritetsgränser. Som man sår får man skörda. Jag led inte ett dugg med de lågbegåvade parodier på homo sapiens som beställde ut bevismaterialet från den stora barnporrsrättegången i början av nittiotalet – och som sen fick se sitt passfoto, hemadress och sina obehagliga brev i dåvarande papperstidningen Flashback.

Vad jag hakar upp mig på är Albertssons titel: Sexpuckona anfaller! Hur jag än vrider och vänder på det, är ”pucko” ett töntigt okvädesord, möjligen gångbart på mellanstadiet. Hade jag själv blivit kallad sexpucko, hade jag mer känt mig som en Aftonbladet-konstruktion än blivit ångerfull.

Tanken går – som så ofta när man pratar om sex och puckon – till Jan Guillou. Guillou hör till de författare och debattörer som är väldigt förtjusta i sina egna formuleringar, och därför återanvänder dem i varje upptänkligt sammanhang. Jag vet inte hur många gånger jag sett honom le åt sig själv när han säjer att stureplansbratsen ”kammar sej med fläskkotletter”.

Och framför allt undrar jag om han har skrivit en text under de sista två decennierna utan att använda ordet ”räknenisse”. ”Räknenisse” är uppenbarligen den lägst stående varelsen i den guillouska hierarkin, och sanningen att säja är det nog inte mina bästa vänner heller. Men fortfarande känns det inte särskilt dräpande att kalla nån ”räknenisse”.

1991 gjorde Dag Finn från Sha-Boom en satirisk singel om Ulf Ekman. Ja, det är ungefär lika konstigt som det låter: den norsk-svenske pudelrockaren gjorde nåt slags Magnus Uggla-låt med feta gitarriff och stomprefräng om svensk högerkristenhet. Dessutom lät han Micke ”Svullo” Dubois rappa i den.

Vilka giftigheter säjer då dessa båda samhällssatiriker om demonpredikanten? Hur tar de heder och ära av Uppsalas meste mörkerman?

Jo, de kallar honom – ”brillorm”.

Svullos rappade parti in extenso:

Hej där kommer du ihåg mej
Du piskar mej Du piskar mej så jävla hårt Aj
Du piskar mej, du piskar mej så jävla hårt, piska piska
Äh, lägg av nu din jävla brillorm. Aj! Aj!

Man föreställer sig att de satt och brainstormade och gnuggade sina grå i jakten på den mest mördande formuleringen. Efter att ha rejectat ”svartrock” och ”prälle” noterade de på ett foto att Ulf Ekman bar glasögon. ”Där har vi det”, sa antagligen Dag till Micke. ”Vi kallar honom glasögonorm! Det brukade alltid knäcka lille Olaf när jag gick i småskolan!”

Och så funderade de ett varv till och kom på att det finns ju ett ännu fräckare ord för glasögon – brillor. Utan att tänka på att ”glasögonorm” till skillnad från ”brillorm” faktiskt betyder nåt.

Man föreställer sej att pastor Ulf inte blev särskilt lessen.

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 3: Hyresgästplattan.

Av Kalle Lind

den 2009-01-30

i blogg

Det finns svängiga låtar som handlar om intressanta saker: Bowies ”Heroes”, Smiths ”There is a light that never goes out”, Monica Z:s version av ”Trubbel”.

Sen finns det osvängiga låtar om ointressanta saker. Och dit tror jag att vi måste räkna plattan ”Vi – du och jag” som gavs ut av Hyresgästernas riksförbund 1980. Den består av fyra ganska tungrodda låtar som alla handlar om hyrespolitik:

Ja, det är vi – du och jag – och vi är många
Vi är eniga där vi går fram
Det är vi – du och jag – som har svaren
De finns i vårt bostadsprogram
(”Vi – du och jag”)

Mannen bakom sång, text och musik heter Janne Norrmén och var säkert hygglo. Däremot inget vidare på att räkna: ”du och jag” är inte alls många. Så här tjugonio år senare vill jag gärna korrigera Janne och säja: ”nej Jan, du och jag är inte många, vi är två. Du borde ha skrivit ´det är vi – du och jag – och vi är skitfå – vi är eniga där vi går fram´”.

Uppsåtet med EP:n är alltså att synliggöra de bostadspolitiska frågorna. Det är nog så behjärtansvärt, men det finns väldigt få ord som svänger mindre än ”bostadsprogram”.

Det skulle i så fall vara ”hyresrätt”, ”subventioner” och ”avdragsrätt”:

Nu har vi förhandlat färdigt
De höjde med 60 spänn
i måna’n och det känns för jävligt
även om man haft det på känn

Ja, det kostar mer än det smakar
att bo i hyresrätt
Var är våra subventioner?
Var är våran avdragsrätt?

Som sagt – jag kan sympatisera med själva budskapet här, det är klart att det är för jävligt när någon höjer hyran för en, men när är det tänkt att man ska lyssna på den här sången? Ska jag sitta hemma och spisa hyreslåtar och bli så uppeldad att jag sen tågar ut, uppeldad, vredgad, inlindad i en röd fana, och kanske får ett suppleantuppdrag i hyresgästföreningens stadsdelsutskott?

När man hör den här EP:n så kastas man mellan tristess och förtvivlan. Jag kan ändå inte låta bli att bli lite imponerad av att någon orkat klämma ur sej fyra olika låtar om svensk bostadspolitik. Jag hade fallit i koma innan jag ens hittat ett rim på förort.

Och visst fräser det till ibland. ”Stan med det goda hjärtat” (obs – ironisk titel!) är en satirvisa, där Janne gör en hyreshaj med samma överklassdialekt som Jarl Kulle hade i ”Sommarnattens leende”:

70 000 på bordet
Ja, det är ju inte mycket min vän
och det är många på jakt
efter bostadskontrakt
så du kan sälja den igen

Sen lämnar han sarkasmen och berättar i gammal fin progganda för oss hur det är:

Tja, några gör sej förmögenhet
på att sälja vatten och luft
Andra tjänar pengar på bostadsbrist
Det strider mot sunt förnuft

Jag måste göra er köpkåta besvikna med att detta nog är ett ganska rart vax. Å andra sidan tror jag inte att ni går miste om nåt. Sånger som innehåller ordet ”bostadsbrist” är sällan omistliga.

(Tack till Pelle Sten för bilden av omslaget.)

Inte en Harning.

Av Kalle Lind

den 2008-11-03

i blogg

Det här inlägget handlar om gubbar från förr. Är man inte intresserad av gubbar från förr, bör man sluta läsa här (och fråga sej själv varför i hela fridens namn man hamnade här från början).

Anderz Harning var en gång en man i ropet. Han fyllde en funktion i mediebruset. Han var den storskäggige kedjerökande byråkrathatande barnmisshandlade bullermakaren som bjöds in när ett teveprogram ville ha nåt som doftade provokation. Han var debattör, kåsör, författare, machoman som lät skriva ”Vad var det jag sa?” på sin gravsten.

I satirserien Ratte fick han på ett självklart sätt symbolisera nymachismon – tillsammans med bl.a. Guillou och Jörn Donner:

Att skämtet – att en machohanne har en nalle under bordet – nog var roligare när det kläcktes under senrenässansen kan vi lämna därhän. Poängen är att Anderz Harning 1985 var en självklar referens i en satirserie i kulturtidskriften Aftonbladet.

Samma år skaldade Björn Afzelius dessa bisarrt prosaiska rader:

”Jan Guillou är för manlig
Anders Ehnmark är skamlig
och Sven Lindkvist har sjuk fantasi!
Göran Skytte är streber,
och Jan Myrdal förleder,
och Anderz Harning är ett femstjärnigt svin!”
(”Räven”)

Det är alltså inte Afzelius egna tankar som uttrycks; tvärtom ser han upp till de nämnda herrarna som en tolvåring som vill köra moppe med de tuffa aknekillarna. De sex silverryggarna representerar i Afzelius låt ”de som riskerar sin frihet/ för att de skriver för livet” och ”de som riskerar sin framtid/ för att få gissla sin samtid”.

Ungefär i samma veva blev Anderz Harning också på ett självklart vis porträtterad i SVT:s reklamtidning för det egna företaget, Röster i Radio/TV:

Ergo: för två decennier sen visste folk i gemen vem Anderz Harning var. Idag har de som var med då glömt och dom som inte varit med då undvikit att kolla upp saken.

När jag googlar Anderz Harning finns förvånansvärt lite. Det är sexton år sen han dog och efter Internets intåg har intresset för honom inte varit större än att flera av dom första sökträffarna jag får upp är samma två återreproducerade artiklar.

Per Svensson på kulturtidskriften Expressen rabblar Harnings namn bland flera i en artikel som handlar just om författare som glider ur fokus och sugs upp i ett historiskt vakuum när deras relevans utarmas och ingen fanklubb håller fanan uppe.

Ändå, påstår dom som var med, röt ingen högre och häcklade mer sataniskt. Och ändå har han skrivit dom två absolut överjävligast fruktansvärda barndomsskildringarna på svenska språket – Stålbadet och Asfåglarna – som passerar Guillous Stjärnbacka och Jan Myrdals dumma mamma med hästlängder. Harning pryglades med rotting av sin nazistiska styvmor, som hart när kastrerade sin styvson av besvikelse över Hitlers självmord. Z i Anderz var en inverterad hyllning till styvmodern.

Det kan ha att göra med att det Sverige som Harning gisslade – Byråkratsverige, DDR-Sverige, Landet Lagom m.fl. finurligheter/klyschor – inte längre finns. Satiren över Mogadondalen och byråchefer blir inadekvat när nyliberalerna nu börjat få vad dom vill. Och Harnings kvinnosyn sticker rimligen i ögonen på en tänkande individ anno 2008, även om han på samma sätt som Cornelis är på anmärkningsvärt horisontell samtalsnivå med horor.

Jag hör till dem som hävdar att Röda rummet är en inadekvat roman på 2000-talet och att Strindbergs byråkratisatir inte alls är tidlös. Visst, får jag en referensbok och en kartläsare med mig är det en intressant resa i 1880-talets ämbetssverige, men som spontan läsupplevelse har den spelat ut sin roll.

Och samma sak gäller nog Harning. För att ta till sig hans påhopp bör man kunna relatera till ett slags sjuttiotalets gråbetongsmyndighetsövande som har bytt mask. Det är klart att det finns kommunalmygel även i dagens Sverige, men med EU och globalisering har mediernas spotlights riktats om och jag gissar att genomsnittsmedborgaren har ett mindre intresse och en diffusare bild av mikrosamhället.

Fast de där barndomsskildringarna han skrev borde vara väl så giltiga idag. Olyckliga barndomar är ju alltid på modet.

Boxaren Jan och dockan Orvar.

Av Kalle Lind

den 2008-10-27

i blogg

Jan Sparring hette som bekant en gammal boxare som i många år var en av frikyrklighetens mesta profiler. Han sjöng hos Siewert Öholm – som ju fullkomligt ogenerat ledde frimicklarprogram i den oberoende statstelevision jag flera gånger hört honom kritisera – och ställde glatt upp på att boxas med Uffe Larsson i sketchsammanhang.

Jag tror Sparring var en ganska skön typ. Jag har – så klart – hans memoarer, På ont och gott, och med tanke på vilken helvetisk uppväxt han hade så ska vi vara glada att han stannade vid att bli hällörad och inte löpte hela linan ut och blev seriemördare.

Icke desto mindre är barnskivan Dockan Orvar för en vän (1978) ganska läskig. Inte för att det är svårt att skilja omslagsbilderna på dockan Orvar (en mupp) och killen som gör dockan Orvars röst (en människa), utan för att den innehåller barnkörer som sjunger med glada stämmor:

Glädje glädje känner jag
Livet fått ett innehå-å-å-å-åll
Halleluja halleluja sjunger jag
Vilken glädje, vilken frid jag har

Jesus ger mej liv, Jesus ger mej trygghet
Jesus ger mej glädje som evigt består
Sen jag lämnat allt lyssnar jag till honom
Han som har makten i sin hand

Och för att den vuxne Jan verkar bo ihop med dockan Orvar och för att bägge verkar tycka det är skönt när dockan sitter i Jans knä. Och för att nyckelordet i didaktiken är ”bedja”.

Jan och Orvar brukar bedja varje kväll innan Orvar går till sängs. Orvar vill busa, men här är Jan obeveklig: inget busande utan bedjande. Orvar anmärker försynt att man väl inte kan tala med nån som man inte ser. Jan säjer med auktoritet i rösten:

Visst kan man det. Man knäpper sina händer och pratar med honom och då lyssnar han ju på en.

En logik jag inte finner glasklar. Jag har sett många män med flaskbottnade glasögon och fradga i mungipan prata med osynliga män utan att nån lyssnat.

Skivans story, den bärande dramaturgiska idén, är att Orvar välter en bokhylla så att Barnens bibel trillar ut. Detta föranleder en docka-i-knäet-diskussion om Jesus och vikten av att bedja till honom, som sträcker sej över båda LP-sidorna. Men då får man också plats med flera helt ordinära boxar-docka-diskussioner:

ORVAR: Hur blir man frälst då?
JAN: Tja, man knäpper sina händer och ber Jesus om förlåtelse.

Precis så enkelt är det alltså. Och ändå så svårt.

Dockan Orvar får en vän – ett samtal mellan en före detta boxare och en liten mupp om Jesu förträfflighet – blev så populär på sin tid att den faktiskt fick en uppföljare: Dockan Orvar och Janne på resa.

Och om ni undrar vart deras resa går, så är svaret: ja – de åker till Israel.

Män som gillar män.

Av Kalle Lind

den 2008-09-26

i blogg

Håkan Lagher har skrivit en handfull böcker och jag äger dem alla. Proggen är den hittills mest översiktliga och välskrivna referensboken om sjuttitalets musikrörelse, De legendariska åren beskriver entusiastiskt skivbolaget Metronomes fantastiska katalog och Jag ljuger aldrig om rock´n´roll är fullspäckad med anekdoter om ZZ Tops horor och Fleetwood Macs riders och är den enda bok jag sträckläst.

Nu har han gett ut Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos. Den handlar om Ulf Lundell och en dubbel-lp han gjorde i samband med att han höll på att supa ihjäl sig för tjugotre år sen.

Uppenbarligen finns det inga ord som är för starka för att beskriva Den vassa eggen och Lundells självutlämnande skilsmässoskildringar.

Jämförelserna med Dylan, Springsteen och Strindberg (som föddes exakt hundra år innan Lundell och började måla i samma ålder!) regnar över sidorna.

Lundell ”är som ett kärnkraftverk och alla är rädda för härdsmälta”.

Plattan ”är Ulf Lundells revolt mot rockmusiken”. Lundell ”nämner saker vid dess rätta namn och slänger upp köttslamsorna på bordet”.

Arrangemangen på plattan ”är så skickligt iscensatta, så djärva och nydanande att albumet fortfarande upplevs som chockerande innovativt”: ”Det låter som om Lundell sprutat in sitt eget gift i musikernas blod”.

Producenten Lasse Lindbom lyssnar på Lundells demo och hör hur Lundells ”hjärtslag går rakt in i mikrofonens membran. Det är som om karlns liv strömmar rakt in hos Lasse Lindbom, rinner ut över parkettgolvet och tar över hela vardagsrummet”.

Lundell ”tänker filmmanus, skriver böcker, tänker sångtexter, skriver dikter, allt på en gång i en flod av ord. Han brinner. Han brinner nästan upp”.

När Lundell blivit ovän med sin kreativa producent Kjell Andersson möts dom på en parkering: ”Det är som en duell i en westernfilm. Två män möts på en öppen plats och det kan bara sluta med ond bråd död”. (Oss emellan: det slutade inte med ond bråd död. Det slutade med att de gjorde några plattor till ihop.)

Gitarristen Janne Bark ”är den satellit som Lundell behövde kretsande runt sig och Lundell är planeten med stark dragningskraft”.

Och Håkan Lagher själv låg i skilsmässa när Den vassa eggen kom ut. I skräprummet i sin lägenhet sitter han och lyssnar på Lundells rapport: ”Jag hade inte blivit det minsta förvånad om jag där och då hört Guds röst, mitt bland bråten av kartonger och klubbor, säga ´Lagher, närmare mig än så här kommer du inte i mitt liv´”.

Han avslutar: ”Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten”.

Det är stora ord för fyra LP-sidor fyllerosslande, ackompanjerat av åttiotalistiska synthmattor. Som ett barn av nittiotalsironin sitter jag med en kudde för ansiktet och läser. Samtidigt kan jag inte låta bli att röras av dessa män som dyrkar och behöver varandra, som speglar sitt liv i Lundells och Lundells i Strindbergs, som så hudlöst och reservationslöst vågar ställa sej nakna på torget och skrika: ”Ja, jag är patetisk”.

Visst tålte de något att skrattas åt, men mera att hedras ändå.

Antika statyer.

Av Kalle Lind

den 2008-09-18

i blogg

I väntan på att jag plöjt igenom veckans bokskörd – jag ser både Stefan Jarl och Carl Johan De Geer guppa i sidhögarna – kommer här en modern klassiker. Till vänster Göran Skytte, därefter en antik staty av en atletisk man, därefter en antik staty av en nunna, därefter Jan Guillou.

Fotot kommer från omslaget till Nya berättelser, en artikelsamling dom båda gjorde när dom fortfarande var kompisar, dvs innan Göran Skytte gick i terapi och därmed sorterade in sej i Guillou-kategorin ”obotliga”.

Och det går väl inte att tolka det hela på nåt annat sätt än att Männen I Sidbena och Bylsiga Jackor skriver in sej i samma historia som producerat dom antika statyerna. Artiklarna i boken avhandlar bland annat – och nu blir ni förvånade! – SÄPO, Erik Penser och Geijer-affären. Ingen nämner ens i en bisats nåt stort avslöjande om statyer eller nåt jättescoop om dammiga museum.

Så som sagt: omslaget måste nog tolkas som att Den Stora Historien har utökats med en tvärflöjtist från Birfilarna och vampyren från Git Perssons video i schlager-SM 1986.