Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: män som heter ulf Sida 3 av 4

Jag är Rainer och jag heter Rumle.

Det finns tre i Sverige verksamma regissörer som alla har festligt tyskklingande namn som börjar på H: Rainer Hartleb (Jordbro-sviten), Erich Hörtnagl (Petri tårar) och Rumle Hammerich (Svart Lucia).

En helg för fem år sen ägnade några gunstig junkrar och jag åt att upprepa dessa tre namn. Ibland sa vi Rumle först, ibland Erich, ibland sa vi det med konstig röst och ibland tokade vi till det med att t.ex. säga Erich Hammerich. Vi skålade för Hammerich, vi dansade en Hartleb-dans, vi tillbad Hörtnagls altare.

Man hade ett enklare sinne för humor då.

På sommaren samma år startade vi ett P3-program. Det gick i hög grad ut på att man upprepade olika lustiga namn på halvoffentliga personer.

Ett år senare skrev jag en novellfilm ihop med Rainer Hartlebs dotter Molly. Ytterligare ett år senare blev jag uppringd av Erich Hörtnagl som ville att jag skulle skriva manus åt en dansfilm han skulle göra.

Ibland är verkligheten ett konstigt skämt.

Rumle har dock lyst med sin frånvaro på mobildisplayen. Honom har jag istället tagit del av på dvd.

Efter manus av ungdomsförfattaren Ulf Stark har Rumle (Hammerich, om nån blev förvirrad) gjort ett gäng filmer och serier om adolescensens ambivalens, växtvärk, den plågsamma och nöjsamma upptäckten av sig själv.

Hunden som log handlade om ett pojkgäng som gav sin dödsdömda hund – och sin egen barndom – en sista kväll på Grönan. Svart Lucia var en skräckfilm i gymnasiemiljö. Dårfinkar & dönickar är queer. Simone blir Simon när hon klipper håret och börjar ny skola. Morfar spelar cello och mamma saxofon. Styvfar har hatt och dålig mage. Allt är excentriskt och bohemiskt och tonfallet är sympatiskt.

Men det är nåt med (Rumle) Hammerichs fingerspitzgefühl som brister. Det finns en irriterande nonchalans gentemot realism och konsekvens, som om excentriteten står ovanför den inre logiken. Gymnasieklassen i Svart Lucia Björn Kjellman och paret Magnusson-Norling – är runt de trettio, en sjätteklass i Dårfinkar & dönickar har ett jättecocktailparty på söndan innan skoldag, den konservativa fröken kallar busfröna vid öknamn som Pepsi och Blötan.

Jag minns genrekollegan Xerxes (regi: Peter Schildt) som likadan. Benny Haag tog studenten på en skriande tom skolgård och övningskörde utan ledsagare.

Någon har tänkt: vi vill skildra knasighet, livet i marginalen, verkligheten från en oväntad vinkel.

Någon har glömt att vi alla trots allt har ett förhållande till verkligheten.

Ibland, i stadiet mellan dröm och vaka, tror jag att Rumle Hammerich känner att med ett sånt namn måste han kunna ta sig vilka friheter som helst.

Jag tror att Rumle har fel. Jag önskar att han hade rätt.

Proggiga barnplattor del 2: Kåldolmar & kalsipper.


Kåldolmar & kalsipper får säjas vara Klassikern bland sjuttitalets politiska barnplattor. Den har allt man rimligen kan begära av en skiva som ska lära barn den rätta läran: elaka kungar från västerlandet med dollartecken på kronorna, ett kommunistiskt spöke, en sång om valutrotning, en kort rekapitulering av den grekiska diktaturen samt en makalöst långtråkig pjäs-i-pjäsen från Vietnam.

Icke desto mindre är det en enastående skiva. För all del nerlusad med ett slags realpolitisk rekvisita som gör den krumbuktiga sagan tunggumpad här och var, men samtidigt en skiva som tar barn på allvar. Låtarna rockar, oavsett om genrebeteckningen är ”skyffelrock med enveten barnkör” eller ”bluegrass med skvallrig hönskör”.

Faktiskt är varenda låt på plattan en hit – givetvis undantaget ”Viiiin!”, som inte alls är en bengtfritiofssonsk hyllning till morgonruset utan en ”experimentell fasanduett med förrädiskt budskap”. Den får jag fortfarande dåliga vibbar av.

Och den märkliga historien om ett ylle som hittar en hundraårig gubbe i en korg och tillsammans med denne, en tjänare, två clowner ”och till och med en häst” flyr över haven till Vietnam, är … spännande.

Nationalteatern firade triumfer med sin andra vuxen-LP Livet är en fest (1974). Hade de varit vilket annat rockband som helst, 1974 eller 2008, hade de gett sej ut på konsertturné och sen stängt in sej för att göra en identisk uppföljare.

Nu var inte Nationalteatern en rockgrupp över huvud taget, inte dåförtiden. Det var en teatergrupp. ”Livet är en fest” var en platta med låtar från anarkistiska fritidsgårdsföreställningar med titlar som ”Lev hårt – dö ung” och ”Sune, får jag knäppa din blazer?” Det logiska steget för dem var att stänga in sig i studion för att göra en dubbelvinyl för barn med ett hopkok på deras många pjäser för dagiskids.

I en pamflett i konvolutet förklarar gruppen pedagogiskt för målgruppen hur pjäsen och sedermera plattan kom till:

Den pjäsen förbjöds på många skolor och fritidsgårdar för att den var så politisk. Det var speciellt Vietnamnsagan som en del rektorer och lärare var arga på, och så naturligtvis på att vi pratade om kommunismen. Fast det var just ”Sagan om FNL” och ”Nordvietnameserna”, som dom som var och kollade på pjäsen tyckte bäst om !

Så olika kan det va beroende var man står politiskt. Det kommer säkert vara några mammor, pappor, dagisfröknar eller lärare och andra som inte tycker att du ska höra den här skivan, men det tycker vi du ska strunta i och höra i alla fall. Dom som säger så är bara reaktionärer som vill att barn inte ska ha roligt.

Såna människor är papperstigrar och dom ska man göra motstånd mot.

Såna pamfletter medföljer inte längre barnskivor. Inte ens CD-upplagan av ”Kåldolmar & kalsipper”.

Den som tycker citatet ovan var en smula subtilt har lite tydligare ställningstaganden att hämta i pjäsen:

  • Det mystiska blårandiga spöket visar sej vara ”det kommunistiska spöket”. Han ber om att inte bli ryckt i lärften – ”den är från 1848”. Som vuxen har jag fattat kopplingen till utgivningsåret för Kommunistiska manifestet. Fortfarande vet jag dock inte riktigt vad en lärft är.
  • Sjörövarkaptenen heter alltså Sjörövar-Jenny, givetvis efter figuren med samma namn i Brecht-Weills Tolvskillingsoperan. Hon sjunger för övrigt också en ”Mammarock” – ”en mamma vill också va flippad och glad/ och dansa med shejker i Hyderabad” – som ett feministiskt statement.
  • ”Agamemnons stora ballad om flykten från sitt hemland” gör tydliga kopplingar mellan den grekiska fascistjuntan under Papadopoulos och den svenska polisstat som inte tillät gatumusikanter.
  • Skutan hamnar till slut i Vietnam, där några sinnessjukt vänliga människor – ledda av en man med namnet Ho – spelar upp en sedelärande pjäs om vikten av att göra motstånd. Pjäsens slutfras – ”överallt finns det människor på jorden som gör motstånd, som denna flicka. Detta lär kommunismen” – diskuterades uppbragt inom Nationalteatern. Den radikale Peter Wahlqvist vann och repliken kom med. Wahlqvist blev sedermera kulturattaché i Washington, där han gissningsvis fortsatte slåss för det klasslösa samhället mellan champagnemottagningarna.
  • På skutan hem sjunger hela gänget av glada sjömän:

Nu styr vi mot hemmet med trasiga segel
med last utav lärdom från Marx och från Hegel

Rader man kanske inte allt igenom knäckte som liten. Visst, ”hemmet” var man kanske med på, och ”segel” visste åtminstone ungarna i sjöscouterna vad det var, men resten var en smula dunkelt.

Det spelade nu mindre roll. Hur marinerade vi än var i den hegelianska dialektiken så begrep vi inte det själva. Vi skrattade så vi kiknade åt de elaka kungarnas ”det är så lustigt så vi kissar i kalsongen”, noddade gillande till ”Vi cyklar runt i världen” och skippade helt den avslutande sida D.

Jag tror inte Gudrun med triangeln, Borkas Undis, Uffe Dageby och ICA-Stig misstyckte. Visserligen berättade de för oss i en påfallande aggressiv pamflett i konvolutet att dagisfröknar som ville förbjuda oss att lyssna på skivan var ”papperstigrar”, men än idag tror jag att deras agenda främst var att sprida musikens och göteborgshumorns glädje.

Nog för att Stig och Gudrun överskattade vårt intresse för marxistisk retorik. Men de tog oss på allvar. De visste att vi ställde samma krav på meningsfull underhållning som våra föräldrar. Och för den sakens skull ska jag alltid respektera dem.

Silberskys selektiva minne del 2.

I Stockholms lokaltidning DN 2006 blir stjärnjurist Silbersky tillfrågad varför han syns så mycket i medierna. Han svarar:

Jag skulle aldrig ställa upp om det inte gagnade mina klienter. Du hittar inga hemma hos-reportage med mig.

I beg to differ. Som stolt innehavare till festtraktörerna Ulf & Kickes kokbok/sjukt inställsamma kändisreportagebok Det är serverat! – med underrubriken Möte med matglada människor – kan jag till och med plocka fram bevismaterial A.

Your honour! Vad hittar vi på sidan 50? Just det – ett hemmahosreportage med Leif Silbersky!

Det är för övrigt i samma bok som Lill Lindfors bjuder på ”vårlig ananasöverraskning”, Emilio Ingrosso uttalar sig om vägmatens standard (”bara att få tag i en fräsch sallad kan vara ett problem”) och Lasse Berghagen delar med sig av receptet på sina trollbullar.

Under rubriken ”Författarnas förföriska frestelser” poserar stjärnjuristen bredvid sin kompis Olov Svedelid, med vilken han skrev de något torftiga kriminalhistorierna om den judiske stjärnadvokaten Rosenbaum.

Silbersky bjuder frejdigt på sig själv:

– Jag är mest begåvad på att öppna burkar, vrida på kontakter, flytta kastruller och koka vatten.

Festtraktörerna och språkvirtouserna Ulf & Kicke radar upp tankekorn, aha-upplevelser och insikter med närmast oscarwildesk precision:

Förrätten är alltid lättlagad, och snabbt ska det gå så att huvudrätten inte står och kallnar.

Huvudrätten ska vara något alldeles extra – påkostad, elegant, gärna åt det extrema hållet. Den ska helst bli ett minne för livet …

Vad de där tre punkterna, som normalt signalerar spänning, har där att göra blir jag inte riktigt klok på. Nåt mer ospännande än författarparet Silbersky-Svedelids festsupé för sina fruar Rita och Elli har antagligen aldrig hamnat på en boksida.

Och just som man trodde att det inte kunde bli mer tillrättalagt och tillgjort, hittar man bilden där Leif låtsas läsa ur sin och Olovs nya bok, medan Olov intresserat håller fingret under hakan (för Sydsvenskan-läsare känd som ”Per T Ohlsson-gesten”) medan alla tränger ihop sig runt en fåtölj i ett torftigt möblerat hörn:

(För övrigt förekommer boken Narrspel på tre av fyra bilder i reportaget, en gång bredvid sparrissoppan och en gång bredvid sjötungan. Men antagligen ser Silbersky till att visa upp den för att det gagnar hans klienter.)

Kalsingar och lyxporr.

1976 gav den inte helt obekante Ulf Lundell ut den inte helt obekanta boken Jack. Den har alltid setts som en självbiografisk bok. Jack Råstedt var Ulf Lundell. Jonny var hans polare, fotografen Joakim Strömholm. Och Marre Bottin, som Jack ligger mycket passionerat med i bokens tredje del, var den inte helt obekanta journalisten Maria-Pia Boëthius.

(Det är alltså hennes månadsrening Jack/Ulf smakar på efter att han kastat hennes tampong på golvet ”och det smakade järn och kvinna”.)

Det spelar ingen roll om man vet att Lundell givetvis hittade på grejor, gjorde Jack till en kaxigare kille än Ulf, lät sin kompis ”Harald” dö i en rulltrappa för att göra en dramaturgisk poäng etc. För samtiden var det naturligtvis än intressantare, när man fortfarande kunde gå ner till Vickan och spotta den livs levande Bart.

Intressant är det därför att läsa Boëthius Svensson, Svensson (1979) som är ett romansvar på Jack. Boëthius har gett sitt alter ego namnet Marre Bottin, och i bokens första del ligger hon mycket passionerat med Jack Råstedt.

Det är så många metanivåer och parallellvärldar att man drabbas av nåt slags spegelsalssvindel. En av Boëthius poänger i boken är att understryka att Lundells porträtt av henne inte är biografiskt. Ändå kan jag inte låta bli att läsa hennes porträtt av honom som biografiskt.

Jag är helt övertygad om att det är Lundell himself – han som kastade Rolex på åttitalet, blev religiös på nittitalet och låg med tjugoåringar hela tiden – som beskrivs:

Han hade flyttat hem till Ängeln och mig med sina extrakalsonger och en bunt Private lyxporrblaskor i en Domuskasse.

När vi var hemma och vattnade blommor hos mina bortresta föräldrar tog Jack revansch. Han ville absolut knulla på min pappas ståtliga skrivbord. Jag ställde roat upp. Jack tycktes njuta med hopknipna ögon. Han skändade borgerligheten, trodde han.

Det kan låta bittert, men det är det inte. Det är ett väldigt uppriktigt porträtt av en förälskelse som fascinerat henne. I boken läser Marre Jacks bokmanus – boken heter, för att förvirra ytterligare, ”Jack” – och ser ett porträtt av sig själv som är skevt och orättvist och fullt av osanna detaljer. Jack pallar förstås inte vara i närheten när hon läser, och han har sett till att redan lämna in manus till förlaget.

– Den här bruden var jag tvungen att göra så här för flytet i boken. Det är inte du.
– Hur ska jag veta det? Du hatar ju den där tjejen.
– Men jag hatar inte dej. Så då är det inte du. Eller hur?

I det verkliga livet blev Jack som sagt en succé, och Stockholms hippiesocietet var ganska snart på det klara med vem som var vem. Det framkommer också i Svensson, Svensson:

– Klippte du faktiskt naglarna för att kunna tillfredsställa honom bättre?
– Jag har då aldrig märkt att du har fotsvett. Har du det?
– Hur känns det att få sitt liv utställt i 60-talets generationsroman?
– Brukar du verkligen knulla när du har mens?
– Jag tycker om dig i alla fall. Jag brukar försvara dig på krogen mot människor som aldrig har träffat dig.

Som romanförfattare undviker Boëthius att gå i hämndfällan. Hennes porträtt av Jack Råstedt är komplext och tämligen respektfullt – särskilt med tanke på vad hon själv råkat ut för. Men gissningsvis ryckte det ändå lite i Boëthius hämndtarm när hon knackade ner historien om sitt och Ulfs/Jacks uppbrott:

– Jag vill älska, hörde jag mig själv säga.
– Men jag har gonorré, sa Jack och flinade.
– Om du har gonorré vill jag också ha gonorré, sa jag.
– Skyll dig själv, sa Jack. Men han började smeka mig hårt. Och ur bakfickan plockade han fram ett oöppnat paket Svart Mamba. Den sluge fan, hann jag tänka. Han hade i alla fall räknat med det här.

Men i slutändan är det trots allt sej själv som Boëthius – och Lundell på sitt håll – främst lämnar ut:

Svarta Mamban hjälpte inte. Jag fick den där tjejens äckliga gonorré. Jag hade en gammal penicillinkur kvar som jag käkade upp i överdoser. Det sved i skötet. Jag hade en känsla av att det var rätt åt mig.

Män som gillar män.

Håkan Lagher har skrivit en handfull böcker och jag äger dem alla. Proggen är den hittills mest översiktliga och välskrivna referensboken om sjuttitalets musikrörelse, De legendariska åren beskriver entusiastiskt skivbolaget Metronomes fantastiska katalog och Jag ljuger aldrig om rock´n´roll är fullspäckad med anekdoter om ZZ Tops horor och Fleetwood Macs riders och är den enda bok jag sträckläst.

Nu har han gett ut Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos. Den handlar om Ulf Lundell och en dubbel-lp han gjorde i samband med att han höll på att supa ihjäl sig för tjugotre år sen.

Uppenbarligen finns det inga ord som är för starka för att beskriva Den vassa eggen och Lundells självutlämnande skilsmässoskildringar.

Jämförelserna med Dylan, Springsteen och Strindberg (som föddes exakt hundra år innan Lundell och började måla i samma ålder!) regnar över sidorna.

Lundell ”är som ett kärnkraftverk och alla är rädda för härdsmälta”.

Plattan ”är Ulf Lundells revolt mot rockmusiken”. Lundell ”nämner saker vid dess rätta namn och slänger upp köttslamsorna på bordet”.

Arrangemangen på plattan ”är så skickligt iscensatta, så djärva och nydanande att albumet fortfarande upplevs som chockerande innovativt”: ”Det låter som om Lundell sprutat in sitt eget gift i musikernas blod”.

Producenten Lasse Lindbom lyssnar på Lundells demo och hör hur Lundells ”hjärtslag går rakt in i mikrofonens membran. Det är som om karlns liv strömmar rakt in hos Lasse Lindbom, rinner ut över parkettgolvet och tar över hela vardagsrummet”.

Lundell ”tänker filmmanus, skriver böcker, tänker sångtexter, skriver dikter, allt på en gång i en flod av ord. Han brinner. Han brinner nästan upp”.

När Lundell blivit ovän med sin kreativa producent Kjell Andersson möts dom på en parkering: ”Det är som en duell i en westernfilm. Två män möts på en öppen plats och det kan bara sluta med ond bråd död”. (Oss emellan: det slutade inte med ond bråd död. Det slutade med att de gjorde några plattor till ihop.)

Gitarristen Janne Bark ”är den satellit som Lundell behövde kretsande runt sig och Lundell är planeten med stark dragningskraft”.

Och Håkan Lagher själv låg i skilsmässa när Den vassa eggen kom ut. I skräprummet i sin lägenhet sitter han och lyssnar på Lundells rapport: ”Jag hade inte blivit det minsta förvånad om jag där och då hört Guds röst, mitt bland bråten av kartonger och klubbor, säga ´Lagher, närmare mig än så här kommer du inte i mitt liv´”.

Han avslutar: ”Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten”.

Det är stora ord för fyra LP-sidor fyllerosslande, ackompanjerat av åttiotalistiska synthmattor. Som ett barn av nittiotalsironin sitter jag med en kudde för ansiktet och läser. Samtidigt kan jag inte låta bli att röras av dessa män som dyrkar och behöver varandra, som speglar sitt liv i Lundells och Lundells i Strindbergs, som så hudlöst och reservationslöst vågar ställa sej nakna på torget och skrika: ”Ja, jag är patetisk”.

Visst tålte de något att skrattas åt, men mera att hedras ändå.

En man som kallas Peje och ändå får gå fri på gatorna.

Alla ni som är maniskt intresserade av Carl Bildts gamla ungdomsgäng vet ju redan att Peje Emilsson – ”Peje” är Per-Magnus på infantilmoderatska – grundade högerpropagandabyrån Kreab. På CV:t finns x antal moderata valkampanjer och påtryckningar som gjorde Maria Borelius till minister.

I oktober 2006 firade Peje och hans fru – lustigt nog inte ”Guje” eller ”Gulle” eller ”Guggu” utan bara Gunilla – fyrtioårig bröllopsdag.

Kulturtidskriften Aftonbladet rapporterade om en glad och uppsluppen stämning: festen firades ända fram till halv ett i Spegelsalen på Grand och med tre generationer högerledare – Adelsohn, Bildt, Reinfeldt – bland gästerna. Reinfeldt kommenterade tillställningen på det där extra spirituella viset som är hans specialitet:

Det var jättetrevligt.

Det mest bisarra i den här två år gamla artikeln är en passus där det berättas att Peje överraskat Gunilla med en ”morgongåva”. En anonym festdeltagare berättar:

Peje köpte en bokbuss som morgongåva till sin fru och hon och gästerna överraskades med en film om bussen. Det var mycket romantiskt.

Det här lämnade mig ingen ro när jag läste det. Artikelförfattaren bara sveper förbi det helt BISARRA faktum att en man har gett sin fru en buss i morgongåva – utan att ställa en enda följdfråga.

Körde bussen alltså in i sovrummet? Hur löjligt stort dörrhål har i så fall Emilssons?

Eller var det bara så att Peje lät sin fru gå ombord på en vanlig bokbuss och låna så många böcker hon ville? För det får ju alla göra? Och hur romantiskt är det?

Och den där filmen? Stod alltså Adelsohn och grabbarna och glodde på en film om en bokbuss?

Frågor, frågor, frågor.

En gissning var att Gunilla är uppväxt ute på landet och tyckte det var jobbigt när bokbussen kom att hon aldrig riktigt hann bestämma sej, och så sa hon till sej själv att ”en dag, när jag fått en man som tjänar löjligt mycket pengar på att få folk att rösta på en man som kallas Totto, då ska jag minsann ha min egen bokbuss i mitt sovrum, en bokbuss som bara jag får låna av!”

Det som talar emot den teorin är ju att bokbussen är en typisk gammal sosseinstitution av precis den sorten alla moderater med självaktning hatar. Är det inte konstigt att Bildts bästa kompis köper en socialdemokratisk ikon och ger till sin fru?

Det kan ju ha varit så att det var en hatpresent. Som nåt slags voododocka. Peje köpte det värsta han och Gunilla visste, och sen ägnade dom sej bägge åt att spotta och pissa och slå på den där bussen. Under rituella former. Medan Adelsohn och Reinfeldt stod i ring runt omkring och gjorde raketen.

Var det en sån ritual som vår regeringschef tyckte var ”jättetrevlig”?

Det lät ju orimligt, minst sagt.

När jag nu försöker reda ut den härvan genom att googla på ”peje bokbuss”, förstår jag en smula bättre. Peje är inte bara propagandachef, han sitter också i styrelsen för nåt som heter Kunskapsskolan och verkar vara ett pionjärprojekt för friskolor. Gunilla visar sej vara bibliotekarie och båda ”älskar kultur”.

Och bokbussen ÄR på riktigt en bokbuss. En buss med böcker. Alltså en sån som alla stadsbibliotek höll sej med när jag var liten. Fast den här är alltså privat (alltså per definition lite bättre). Tanken är att den ska användas helt altruistiskt. Idén är att alla elever som går på Kunskapsskolan med dess filialer ska få tillgång till bussen, där de kan låna ett gäng böcker som Peje, Gunilla och Horace Engdahl bestämt kan vara lämpliga.

Det är alltså samma princip som tillämpas på just stadsbibliotek, med den skillnaden att de här böckerna inte ger bakterier från barn i lägre socialgrupper. Och att man slipper skänka nån form av tacksamhet till ett samhälle som engagerar sej i en. Istället får man buga inför en man som kallas Peje och som tvingar sina bröllopsgäster att titta på en film om en buss.

Kickes sextioårsdag.


Jag vet att festtraktörerna och livsförgyllarna Ulf & Kicke inte är så heta (längre), men min avsikt är att få dem att bli det. Jag gissar att Ulf & Kicke inte misstycker.

När Kicke fyllde sexti uppvaktades han (och Ulf) nere på Rivieran av dom nära vännerna, Drraamaaaten-skådisarna Anita Wall (mest känd som Elisabeth Lerwacht i Rederiet) och Jan-Olof Strandberg (mest känd som den buttre majoren i Goda grannar).

Wall och Strandberg – bägge f.ö. också mottagare av Ulf&Kickes Förgyll-din-dag-stipendium – höll då ett mycket festligt tal.

Att det är festligt kan man bland annat förstå av ljudupptagningen (som finns på kulturtidskriften Aftonbladets hemsida), där vad man först tror är en groda med andnöd visar sej vara Kickes (eller Ulfs) kluckande.

Nedan en transkription av hela talet (jo, jag har annat att göra, men kunde inte låta bli):

Anita: Icke sa Nicke!

Jan-Olof: Nä, Uffe sa Kicke!

Anita: Vad sa då Icke?

Jan-Olof: Kicke!

Anita: Jaha – Kicke sa icke?

Jan-Olof: Nä – Kicke sa Uffe!

Anita: Ja, Uffe sa Kicke!

Jan-Olof: Ja, men varför då då?

Anita: Dom är ju två

Jan-Olof: Ja – Kicke och Uffe!

Anita: Är Kicke den tuffe?

Jan-Olof: Ja – Ulf är den tyngste

Anita: Och Kicke den yngste?

Jan-Olof: Ja – och Kicke är sexig!

Anita: Nä, Kicke är sexti!

Jan-Olof: Och Uffe den äldre?

Anita: Ja, nästan föräldre!

Jan-Olof: Och Kicke den unge?

Båda: Ja – nu vilja vi sjunge!

SJUNG OM FRANSYSKOR, FARSER OCH VIN
AMBASSADÖRER I EAU-DE-VIEE-VIEE-VIEE
ÄN KLAPPAR HJÄRTAN MED FRANSKA SLAG
DENNA JUBLANDE SEXTIOÅRSDAG!
INGA STORMAR ÄN I VÅRA SINNEN BO
KICKE ÄR VÅR VÄN OCH VI HANS LÖFTEN TRO!
VI FÖRSKINGRAR HANS HUND DENNA STUND!
DÄR DE HÄRLIGA VÄNNERNA BO
DÄR DE BÄSTA AV KÄNSLORNA GRO!

Ni som förstår varför AB tyckte detta var värt att lägga ut på nätet, får gärna höra av er. Jag är ärligt nyfiken.

Proggiga barnböcker del 15: Lottas ”akvarium”.


Det är med blandade känslor vi i och med detta tar farväl av den femochetthalvtåriga Lotta i den fiktiva – men alls icke förskönade – förorten Hallonby. (Vi har tidigare följt hennes vedermödor på skrotupplaget, pensionärshemmet och daghemmet.)

Den dynamiska duon Ulf & Behnn för sitt projekt i mål med sin kanske minst inspirerade historia. I korthet får Lotta och Anders hjälp av en vaktmästare med hästtänder att skaffa några grodyngel och därefter hjälp av en bibliotekarie (alternativt gam) att hitta en bok om grodor. Sen är boken slut.

På vägen dit får vi en alldeles ny definition på begreppet ”mysigt”:

Vi får också ta del av ett av de där neurotiska föräldrautbrotten som var praxis på sjuttiotalet, då alla mammor var ensamstående och såg sina barn som olycksfall i tillvaron:

Det kanske inte behöver påpekas, men tonen är ganska realistisk i den här boksviten. ”Akvarium” står inom citattecken i titeln, så att man inte ska få för sig att Lottas grodyngellåda är ett riktigt akvarium.

Därför förvånar det en smula när ett parti som – med lite god vilja – gränsar till det fantasifulla, dyker upp. Anders drömmer om att vara dykarstatyetten i sitt akvarium:

Den politiskt intressantaste detaljen i den här boken (jfr Lottas sovrumsaffisch på Karl Marx) är en sekvens från det muggiga biblioteket. När Lotta tar ner en bok på måfå visar hon ett uppslag med den ryske författaren Leonid Andrejev (som i Gorkijs anda skrev pjäsen Konung Svält, romanen Det röda skrattet och anarkistdramat Savva) och den danske kommunistiske författaren Hans Scherfig.

En ren slump? Eller försökte författarna skicka ett subliminalt budskap till de små fröna?

Hursomhelst: efter mötet med kondoren/bibliotekarien kan Lotta och Anders rädda sina grodyngel och fortsätta mysa i mögelmörkret vid miljonprogramsförråden. Och som vanligt avslutar Ulf & Behnn med en serie heta debattfrågor åt dagiskidsen:

Där tar det tyvärr slut. Lotta i Hallonby fick aldrig nån fortsättning. Vi som hoppades få se Lotta växa upp och tampas med socialassistenter och syokonsulenter, sket kollektivt i det blå skåpet. En skrotcykel, en dagisdemonstration, ett pensionärshem och ett förortsbibliotek – sen var det färdigt.

Ulf har sedermera gjort karriär som filmare och har – så klart – gjort dokumentärer om latinamerikanska gatubarn, nicaraguanska kaffearbetare och svenska gjutare. Nu senast gjorde han Svarta nejlikan om den svenske chileambassadören Harald Edelstam (Micke Nyqvist).

Behnn är rektor på Ölands folkhögskola.

Båda gör säkert sina jobb oklanderligt.

Ytterst lite tyder på att de ibland slår ihop sina grå celler för att fila på en uppföljare.

Proggiga barnböcker del 12: Lotta och Röda hästen.


Charlotte Sandström, fem och ett halvt år i förorten Hallonby, har vi träffat förr (i del två demonstrerar hon för en daghemsplats och i del tre besöker hon ett ”pensionärshem”).

Den allra första delen hette Lotta och Röda hästen (1975). Det är ingen gjuten skrattfest.

Författarparet Ulf Hultberg & Behnn Edvinsson inleder sin bokserie för dagisbarn med en bild av ett mögelbygge, som lägger ribban för alla fyra böckerna.

Sen kommer en historia om hur Lotta och hennes kompis Anders – som i tidstypisk gröna-vågen-anda bär en höstack på huvet – inte har cyklar men vill ha cyklar:

I frejdig gör-det-själv-anda tar de sig till en soptipp där en man med avföring i ansiktet arbetar:

Ulf & Behnn lägger stor vikt vid ovidkommande byråkratiska detaljer:


Ja, och sen får Lotta och Anders varsin cykel på skrotupplaget. Snipp snapp snut.

Berättelsen om de två barnen som får varsin cykel – varav en heter Röda hästen – är inte i sig politiskt tydlig. Ulf & Behnn tar ställning för ett kretsloppstänkande gällande cyklar och antyder att en betongförort inte är kreativt stimulerande att växa upp i. Annars innehåller boken inte alls så många pekpinnar som Ulf & Behnn nog hade velat.

Jag gissar att det är just på grund av bokens politiska otydlighet som Ulf & Behnn för säkerhets skull låter Lotta – i likhet med alla andra femochetthalvtåringar – ha sin sovplats under ett jättelikt porträtt av Den Store Dialektikern:

Så att ingen 1975 skulle behöva undra över vilken politisk agenda Lotta-boken egentligen hade.

Proggiga barnböcker del 8: Lotta får nya vänner.


Gott folk! Äntligen kan jag bjuda på uppföljaren till inlägget om Lotta och daghemmet!

Tyvärr måste jag göra mina läsare besvikna. Lotta får nya vänner samlar inte hälften så många proggpoäng (p.p.) som den föregående boken. Här finns inga demonstrationer och inga bistra kommunalråd, inga busskörande mammor och inga storköp med mänskliga spillror med tomma blickar.

Men det är ändå inte Svenskt Näringsliv-sponsrat. Boken berättar om hur lilla Lotta råkar sparka en fotboll (eftersom tjejer visst kan spela fotboll!) genom en ruta på ”pensionärshemmet”. När hon och kompisen Anders ska in och hämta den får de en rundvandring av pensionären Albin. Hemmet visar sej vara Helvetets Förgård.

Författarparet Ulf Hultberg och Behnn Edvinsson skyr inte överlastade pratbubblor:

Ulf och Behnn skyr inte heller ångest. Albin lotsar sålunda barnen rakt in i scenografin till A Clockwork Orange:

Barnen bevistar en predikan på pensionärshemmet, som naturligtvis hålls av vad Vilhelm Moberg i Utvandrarna kallade ”bukpräst”:

Så följer de Albin in på hans rum, där han plockar fram sitt gamla fotoalbum. På sex av bokens sidor får vi som läsare också se dessa gamla foton, antagligen publicerade med benäget tillstånd från Svenskt Arbetararkiv. Givetvis har Albin varit en sån där hårt arbetande statar-flottar-torpare som folk var förr-i-tiden:

Sen drar Albin med sej de vetgiriga barnen in i ”terapin”. Om vi som läsare inte redan längtar efter en blöt handduk och en stor burk valium, får vi ytterligare argument för självmordet av Albin:

Boken är på tjugo sidor. Mer behövs inte för att göra en femåring suicidal.

Slutrutans sensmoral antyder att författarna gärna ser att de unga läsarna själva tar kontakt med bygdens gamlingar:

Och det är ju, som alltid, behjärtansvärt. Men samtidigt – vilken normalt fungerande småtting skulle våga uppsöka ett random pensionärshem efter att Ulf och Behnn målat upp dem som futuristiska mardrömslandskap?

Sida 3 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén