Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: memoarer

Henning Sjöströms slutsats.

Man kan säga vad man vill om den gamle stjärnadvokaten och playboyjuristen Henning Sjöström, men han har varit en aktiv jäkel.

Förutom att ha varit inblandad i flera av de sena nittonhundratalets mest uppmärksammade rättsfall – Kurt Haijby och den påstådda homosexligan kring Gustav V, Nerosedynskandalen, Radio Syds piratsändningar, Björn Borgs påstådda kokssnortande, Jan Guillous justitiemordsanklagelser visavi Keith Cederholm – var han en framgångsrik spjutkastare i sin ungdom.

Dessutom har han skrivit tjogvis med böcker av både skönlitterär, facklitterär, rättsvetenskaplig och buddhistisk natur (många av dom på eget förlag). Samt sjungit in bl.a. ”My way” och ”Blowin´ in the wind” med operaröst. Och ovanpå alltihop hunnit skaffa monokel. Det har ju inga andra än posörer burit sen motboken avskaffades.

Vadan denna febrila aktivitet? Vad är det som driver en fattig pojk från Burträsk att så maniskt söka sig fram genom livet? En liten hint verkar man få i Sjöströms memoarvolym Min väg:

Den onaniperiod som drabbar de allra flesta ungdomar, tror dessa individuellt att den bara drabbar dem, och de skäms. Mellan 13 och 15 år hade jag denna plågsamma period. Jag gömde mig flöjtande på de mest befängda ställen.

Ju mer sporten utövades, ju större blev fantasikretsen och ju tätare hanteringen. Jag trodde slutligen jag skulle gå under. Jag hade hört att man kunde bli blind, döv och vansinnig av utövandet. Jag läste berättelser om onani och förskräcktes. Jag bad till en Gud som jag eljest tvekade om. Ingenting hjälpte. Tills chocken kom.

Jag var på väg, ridande på den gamla cykeln, för att köpa snus och salt i Gammelbyn. Isen hade ännu inte lagt sig över Burträsket, men den första snön hade lagt ett tunt sprakande täcke under cykeldäcken. Det var i slutet av oktober.

Min hjärna började plötsligt koka av sexuella anfäktelser. Jag styrde cykeln av vägen, och sprang in under en jättegran för att dölja min avskyvärda handling, som förnuftslöst tydligen styrdes av en kraft mycket starkare än mig själv.

Mitt i akten ser jag plötsligt rakt in i två vilda jätteögon. Ett frustande genom två näsborrar, vida som tekoppar vräker sig mot mig. En stortaggad älgtjur sprang rakt över mig.

Jag måste ha svimmat. Plånboken låg kvar vid sidan av mig och pengarna fanns kvar. Jag var förvirrad och huvudet värkte. Jag knäppte byxorna, för sista gången nedknäppta för ett runk.

Vad ska vi säja om det här? Ja, dels förstås att Sjöström, på västerbottniskt manér, hörsammat Sture Alléns gamla uppmaning till folket att fortsätta använda ordet ”eljest” istället för ”annars”.

Men också att Henning Sjöström påstår sig ha slutat rulla skinn vid femton års ålder (han skriver uttryckligen att det är ”sista gången”). Sen 1937 har Sjöström alltså sovit med bägge händerna stadigt vilande på täcket. Försvarandet, skrivandet, playboylevernet, monokelbärandet och – inte minst – spjutkastningen har fungerat som ett substitut för att tillfredsställa det sjöströmska libidot.

Sen kan man också fråga sig varför Sjöström var så noga med att kolla plånboken efter att han mött en älg och svimmat. Hur vanligt är det med rånarälgar i Västerbotten?

Gladiatorns kamp (mot det sunda förnuftet).


En klassiker inom memoargenren är förstås Björn ”Ricky” Bruchs något förvirrade Gladiatorns kamp. Tycker ni titeln är lite självförhärligande har ni fortfarande inte läst underrubriken: Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend.

Träffar ni på nån som påstår sej ha plöjt igenom de över 600 sidorna – tro för fanken inte på mänskan! Det är nämligen en fullkomligt omöjlig bok att tränga sej in i. Ricky hoppar lika djärvt mellan ämnena som mellan typsnitten, och allt i ett fullkomligt furiöst tempo.

På två sidor hinner Ricky redogöra för hur han tack vare ”ceralstimulansia” höll sej vaken i 76 timmar, hur han nästan vann inomhus-EM i ”SOFIA” (Ricky skriver – ibland – stadsnamn med versaler), hur han kom in på Svensktoppen med singeln ”Mej fångar ingen brud” och om sin dotters födelse. Dessutom får han plats med ett foto samt en dikt:

Materia köpes alltid kontant,
varför göres barn på avbetalning,
skyll inte bara mig, din fjant.
felet är samhället, en stor galning

Föreställ er alltså vad karln varit med om för att fylla 600 sidor!

Det mest frustrerande med boken är att det blir svårt att avgöra vad som får Ricky att framstå som mest galen: sina upptåg – ”jag ville vara anonym och svarade med konstiga namn som Theodor Mjölbacke eller Plicklemost i telefon” eller sitt sätt att beskriva dem.

Här ett exempel på Rickys väldigt öppna förhållande till grammatik, kommatering och grafik (och det är fullkomligt slumpvis utvalt):

”En dag kom jag i lunchrummet att sitta mittemot Florence Griffith-Joyce. Jag var mållös (och det säger inte lite) över hennes centimeter-långa naglar målade och olikfärgade naglar. Jag frågade henne, hur hon kunde äta – eller hålla fingrarna i startgropen – utan att knäcka dem, men jag minns inte vad hon svarade. Hon var så vansinnigt vacker att jag bara stirrade. Carol Lewis var också där. Granna töser! Motsatsen mötte jag på kvällen, då en öststatslöperska satte sig vid mitt bord – löperska? Jag kunde inte se, av vad kön hon var.”

Visst får man ett intryck av att han bara sluntit över kursiv-knappen och låtit det stå som det står?

I princip kan man bara blunda, bläddra och hugga med fingret på måfå och genast få en snapshot från en hjärna som antagligen aldrig slutar mala, inte ens när den är övertrött och borde få en mogadon och några timmars vila.

Om inspelningen av gladporrfilmen I skyttens tecken (a.k.a. Agent 69 Jensen): ”Man sade, att jag skulle spela den ena livvakten åt agenten i denna som man sade agentfilm och en dvärg på hela 96 cm skulle vara den andra livvakten. Det lät ju bra.”

Om en utflykt till Monaco: ”Jag satt sedan och tittade på landskampen (förklädd med peruk och västerndräkt) och såg på när Prins Rainier, prinsessorna Caroline och Stephanie (varav sistnämnda var den då absolut vackraste) invigde och delade ut priser. Hon är det goaste jag vet…huh!”

Om pressen: ”I år var det en spansk tidning, som kom med en stor anka. Man påstod nämligen ”att muskler av stål skyddar homosexuella” och hade därvid en bild av mig. Med andra ord påstod man att jag var homo – tydligen hade de ingen aning om mina många frntimmershistorier. Jag försökte stämma tidningen på en miljon kronor och borde nog ha haft Henning Sjöström för att ta hand om saken”.

Sen avslutar han boken med att säja att han nu ska ägna sitt liv åt filmande och ljudläggning samt skriva en bok om doping.

Och för den som undrar: ja, memoarerna är utgivna på eget förlag.

Gunnar Björnstrands höga blodtryck.

Ingmar Bergman trivdes som regissör, domptör, manipulatör. Som iscensättare gillade han att peta på sina skådisar, trycka deras ansikten åt det ena eller andra hållet, vrida dom mot eller från ljuset, pilla, tafsa, talla och – vad gällde sina kvinnliga skådisar (och alla andra kvinnor han träffade) – penetrera.

Han hade ett rykte som demonisk och hänsynslös, ett rykte han av allt att döma ansträngde sej att leva upp till.

1961 gjorde han Nattvardsgästerna, ett mycket mörkt och dystert drama om nåt så sexigt som en präst som tvivlar på sin tro, tillika förlagt nånstans i dom norrländska ödemarkerna, givetvis under vintern.

I rollen som prästen Tomas satte han Gunnar Björnstrand. Björnstrand är en av de största skådespelare vi haft, en av ytterst få som kunnat spela komedi på allvar, med en brittisk-aristokratisk atmosfär och en bitter cynism i replikerna.

Kanske tvivlade Bergman faktiskt på Björnstrands förmåga till rollen. Han som var så rolig – kunde han spela nåt så gudabenådat tråkigt?

Enligt ett rykte som aldrig kommer att bekräftas, men som antytts av både Vilgot Sjöman (som skrev en bok om inspelningen) och Björnstrands fru Lillie (som skrev en bok om sin man), tog Bergman det säkra före det osäkra. Innan inspelningen duperade han SF:s företagsläkare att ta kontakt med Gunnar Björnstrand för att göra en total genomgång av den björnstrandska anatomin.

… den här texten har en fortsättning. Läs resten i kioskvältaren ”Människor det varit synd om”.

Bergmans perfekta dag.

Boken Tre dagböcker är för DN-intellektuella lämpligt utvalda köttbitar ur Bergmans, hans sista fru Ingrid von Rosens och hans dotter/styvdotter/bådadera Maria von Rosens dagböcker under Ingrids sista år med cancer.

Med all respekt för död och sjukdom och diarré och varbildningar, så är det rejält ointressant att läsa. Det är kortfattat och fragmentariskt och man måste hela tiden läsa mellan raderna för att komma åt de verkliga knäppigheterna. Men hittar man in mellan alla triviala konstateranden, så kan det trots allt bli ganska lustigt.

För det är ju trots allt inte vilken prostatitpensionär som helst som för pennan:

Sitter med Ulla Åberg och översättningen av ”Misantropen” som vi nu tragglat oss igenom. Thorsten Flinck på hastigt besök. Rar men obeskrivligt skitig. Jag gillar honom. Han lyser av begåvning. Snäll kväll. Lite trötta. Glasspinne. Vi ser amerikansk deckare.

Det är nånting med kontrasterna som gör det komiskt. För det första gillar jag tanken på att Ingmar och Ingrid sitter och slickar på varsin Puckstång medan dom kollar – gissar jag – Kojak eller Miami Vice (jag tror IB tyckte Sonny Crockets krokodil var ”skitfräck”).

För det andra gillar jag att den lätt mogadondoftande friden på Karlaplan plötsligt bryts av att en otvättad Thorsten Flinck raglar in och luktar skarpt.

Det är liksom bara i kontrast till Thorsten Flottbalja (och till magdämoner och dramatenångest) som en glasspinne är värd att minnas.

Allt värt att veta om Ulf Adelsohn.

Har läst det mesta ur gamle högerledaren Adelsohns Ulf Adelsohn. Partiledare. Dagbok 1981-1986 (en titel som inte kvalificerar sej under rubriken finurliga memoartitlar).

Det mest spännande i sammandrag:

På sidan 17 berättar han att han har en vän som heter Patte (Fredell).
På sidan 79 berättar han att han har en vän som heter Pille (Olin).
På sidan 91 berättar han att har en väninna som heter Kisse (efternamn okänt).
På samma sida antyder han också att han skällt ut en ”käring” på stan som ställt för närgångna frågor om hans hälsa och hans glasögon.
Detta hände 2 oktober 1982. Nån som minns mer? Nån som rentav känner käringen? Exakt vad frågade hon om glasögonen som gjorde Adelsohn upprörd? Var dioptriantalet känsligt? Antydde hon att han har brytningsfel? Alla tips emottages tacksamt.
I övrigt kan man nog leva utan just den här boken

Presstopp! Gubbröra!

Det är så klart otroligt – bisarrt! absurt! sjukt! – att ingen av dom stora drakarna redan avslöjat skandalen, men det är mej en stolthet att använda mitt etthundraförsta blogginlägg åt ett scoop:

S V E N – B E R T I L

H A R
S T U L I T
S I N
F I N U R L I G A
M E M O A R T I T E L
F R Å N
T H O R E

S K O G M A N ! ! !

Ja, gott folk – ni läste rätt! Charmören från Sjösala är inget annat än en simpel tjuv, låt vara gentlemannatjuv!

Och att dessutom behöva meddela detta på Hallstahammars tungvrickande store sons dödsdag är så klart inget annat än en nesa!


Så sent som förra året gav Skogman ut sin vissamling Ord och många visor (med underrubriken ”Inspiration, Glädje och Lycka!”) – ett modest urval från Skogmans över tusen visor, valser och polskor.

Och i år kommer han så stövlande, viss om att hans attraktionskraft idag är större än Skogmans, vars minne möjligen bleknat något sen den siste gamle rallaren tynade bort på äldreboendet i Avesta. Sven-Bertil. En gång känd för sin charm och sina välskurna kostymer. Idag blott en simpel memoarstiteltjyv.

Som om han aldrig hört talas om Skogmans folkliga produktion om plättlaggar och storfiskare. Som om det är fulare att sjunga om plättlaggar och storfiskare än att sjunga sin pappas visor om havsörnar och fula gubbar. Som om det bara är att plocka på sej dom memoartitlar man vill ha, som om Skogman ska vara stolt för att Taube sänker sej ner till den ordvitsande menighetens nivå.

Usch, Sven-Bertil! Usch!

Okej för att du låg med en fransk gatflicka på femtitalet, men här passerade du väl ändå en anständighetens gräns?

Okej för att Thommy Berggren snodde din fru Inger i början av sextitalet, men det ger väl inte dej carte blanche att knycka från Skogman nu? Dessutom blev ju du och Thommy bästa vänner (medan Inger lämnades nånstans vid vägkanten) så där finns ju ändå inget prejudikat.

Okej, det kan vara ett sammanträffande alltihop. Uttrycket är välbekant, både Thore och Sven-Bertil har onekligen skrivit (Thore) och sjungit (Sven-Bertil) många visor. Men – döper Sven-Bertil sin nästa memoarbok till I rim-lighetens namn (som givetvis är titeln på Skogmans andra vissamling) så har vi ringat in ett mönster!

Vi håller ögonen på dej, Sven-Bertil!

En något mindre skandal är det kanske att även Lasse Siggelin har norpat åt sej av den skogmanska vitskakan.

Jag har ingen aning om vem Siggelin är, och är inte helt hundra på att jag vill veta, men att döma av hemsidan jag hittade honom på spelar han mjuk vispop.

Självupptagna män del 915: Lennart Hyland.

I Arne Weises memoarbok, underligt nog betitlad I blickpunkten (lämpligare titlar: Tre Weise män, Weise VD eller En man som är besatt av hur dålig älskare han är), berättar han om Lennart Hyland.

Hyland – som var den störste, mest framgångsrike, mest dominerande, mest omskrivne programledaren Sverige har haft – kunde inte riktigt acceptera att pojkspolingen Weise skulle ta över lajprogrammet 21 från Il Hyland:

Jag skulle efterträda honom som programledare för ”21”. ”En katastrof!” sa han efter första programmet. Vad annars?

Jag satt i ett sittbadkar utanför Studio 1 inför premiären, visserligen uppbackad av Bosse Billtén, en av våra bästa producenter, och den klurige frågekonstruktören Carro Bergkvist. Men jag undrade varför i herrans namn jag hade åtagit mig detta frivilligt.

Då stacks Expressen anonymt in under badrumsdörren. På förstasidan stod:

HUR SKA WEISE KLARA DETTA EFTER HYLAND?

Memoarer med finurliga titlar.

När jag spelade amatörteater i min ungdoms Eslöv hängde ett gäng gamla affischer när man gick uppför trappan till scenen. Det var gamla produktioner med den lokala gruppen Scengångarna, alla syftande på välbekanta förlagor: Här är ditt lik, Moster Olof, Röriga rummet (där jag vill minnas att Johan Glans gjorde en tidig insats f.ö.) – och Yr eunuck åsså en me´ stålar.

Den där sista stirrade jag på många gånger innan poletten trillade ner. Det är ju en helt obegriplig sammansättning av stavelser, utan varken rim eller reson. Till slut förstod jag att titeln syftade på ”Fyra bugg och en Coca-cola”. Jag tyckte varken då eller nu att det var mödan värt att trycka den affischen.

Syftningar och ordlekar förlorar ganska mycket på att vara för långsökta. Paradoxalt nog rankar jag dom riktigt långsökta, svårförstådda, snåriga finurlighetstitlarna högst vad gäller memoarer.

Memoargenren, mer än någon annan litterär genre, jobbar gärna med vitsiga titlar. Jag har just legat några nätter och gnisslat tänderna över Sven-Bertil Taubes koketta ödmjukhet (bl.a. skriver han – apropå att han ju lever med en tjufem år yngre kvinna – att ”jag kan skämmas över att jag inte längre är någon bra älskare”) i boken som givetvis behäftats med titeln Ord och många visor.

Rör man sej i den lätta underhållningssektorn eller idrottsvärlden är en fyndig memoartitel ett krav.

Är man politiker döper man sina hågkomster till Alla rosor ska inte tuktas (Anna-Greta Leijon), Så tänkte jag (Ingvar Carlsson) eller – lite mer otippat – Resan mot Mars (Thage G. Pettersson).

Är man Harry Schein döper man dem till Schein.

Men sysslar man med nöje är man så illa tvungen att krysta fram nån mer eller mindre tydlig koppling mellan känt/halvkänt uttryck och sin egen karriär.

Min personliga femton-i-topplista:

15) Gösta Bernhard: Gösta Bernhards saga. Ett gott och oantastligt hantverk vad gäller titeln. Solklar koppling mellan revykungens namn och Lagerlöf-romanen. Och undrar ni om boken är självgod är svaret ja. Många gamla recensionsklipp med idel lovord, många vändningar av typen ”det blev succé – igen!”

14) Povel Ramel: Följ mej bakåt vägen. Synnerligen självuppskattande som titel såtillvida att den syftar på en gammal Ramel-sång från tidigt 50-tal, ”Följ mej bortåt vägen”, som läsaren således förmodas känna till (vilket jag så klart också gör). Men fullt fungerande som fyndig titel; tydlig koppling till egen sång, grammatiskt okej, begripligt sammanhang.

Att sen uppföljaren förlänades den obegripliga titeln Som om inget hade hänt är en annan historia.

13) Lasse Holmqvist: Här är mitt liv. Hedersomnämnande för att Lasse gjorde det mest självklara och förväntade nån kunde tänka sej. Han tog just den titel som alla av kvinna födda genast skulle föreslå i samma ögonblick dom presenterats för tanken att Lasse Holmqvist skulle skriva ner sina minnen. Han vägrade fundera ett varv till, han följde minsta motståndets lag.

12) Gunnar Nordahl: Guld och gröna planer. Titeln är ungefär lika krystad som den är skrytsam, och tillika antagligen inte särskilt heltäckande (jag har inte läst boken då jag är aktivt ointresserad av idrott).

Visst, karln gjorde sej säkert en hacka, och givetvis beträdde han många fotbollsplaner, men är det verkligen en ädelmetall och ett spelunderlag boken faktiskt handlar om?

11) Lennart Hyland: Hylands album – ett glatt liv i glada bilder. Hör egentligen inte hemma här eftersom titeln är kliniskt ren från finurlighet. Jag envisas med att ta med den för att den trycker på hur desperat Hyland – en alkoholberoende (dock inte alkoholiserad) arbetsnarkoman, känd för sin arrogans mot medarbetare och sin tidigt begynnande gaggighet – ville frambesvärja glädje.

Inte bara hade han en signaturmelodi som bestod av maniskt lallande, inte bara var han en vuxen man som gav ut boken Lek med Hyland och lurade ett helt folk av seriöst arbetande tråkmånsar att utföra dom mest fnoskiga upptåg – han kände dessutom behovet av att TVÅ GÅNGER I EN OCH SAMMA TITEL understryka hur fantastiskt, spralligt, upp-över-öronen-lycklig han var.

Det är nästan lite rörande.

Och naturligtvis patetiskt.

10) Gunilla Pontén: Tyg och otyg. Oantastligt. Den ultimata titeln på en kläddesigners minnen. Sen är det en annan sak att innehållet omöjligt kan leva upp till underhållningsvärdet i titeln.

9) Anders Gernandt: Hästminne. Samma sak där. En hästkommentator minns. Alla andra titlar vore att betrakta som tjänstefel.

8) Björn Eriksson: Björnkramar. Den här är intressantare. Mest för att Björn Eriksson – f.d. polischef och landshövding – så tydligt understryker att även han själv ser sej som en pajas. Frågar man GW Persson m.fl. initierade borde boken f.ö. heta Björntjänster.

7) Bengt Bedrup: Torra fakta. Skrevs efter att Bedrup lagt flaskan på hyllan. En klassiker inom nykter-alkoholist-genren. Hör motivmässigt ihop med

6) Ulf Larsson: Kvartingen som sprängdes. Det är i den Larsson bl.a. berättar om hur han brukade hälla tio liter fulvin i en spann och dricka med slang. Vid ett tillfälle somnade han vid Falcon Crest avsnitt 7 och vaknade vid Falcon Crest avsnitt 9. Vilket alltså innebär att Ulf sovit i exakt två veckor. Vi förutsätter att han fortfarande går och undrar vad som hände i avsnitt 8.

Titeln – syftande på Birger Sjöbergs roman Kvartetten som sprängdes – är intressant av ett par orsaker. Dels för att den poängterar vilken anakronistisk figur Ulf Larsson är: han refererar till tjugotalsskalden Sjöberg och han använder begreppet ”kvarting”. Vilket stämmer väl in på hans kända intressen för Thor Modéen, Casino och att umgås med äldre män.

Sen är det intressant hur man väljer att skriva en historia om sitt livs tragedi – den svåra kampen mot alkoholen och neuroserna – och till varje pris ge den en fiffig titel. Det för oss in på

5) Jörgen Nilsson: En crossad dröm. Den tragiska historien om en lovande motocrossförare som blir förlamad av en svår olycka. Vet inte om den putslustiga titeln understryker eller tar bort tragiken. Gissar på det första.

4) Gösta Krantz: Krantz från glädjevården. Krantz är den äggformade i Casino-gänget, känd från gamla Razzel-sketcher och som Ulf Larssons bäste/ ende vän (de andra övergav honom ju när han hetsbantade).

Titeln associerar till en gammal Albert Engström-anekdot om en fattigvårdsinspektör med namnet Krantz som kommer till en sjukling. När frun säjer till sjuklingen att ”Krantz från fattigvården” kommit, svarar sjuklingen ”ställ den i farstun, jag är inte död än”. Kopplingar till gamla anekdoter ger så klart extra plus i det här sammanhanget. Kombinerat med det inte alls särskilt fyndiga ”glädjevården” skapas en näst intill obegriplig ordsammansättning. Gott jobb, Gösta!

3) Charlie Norman: Musikant med brutet gehör. Nu är vi inne på det riktigt sökta. Vi antar att titeln syftar på Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär. Men det finns ju INGEN fonetisk likhet mellan ”musikant” och ”soldat”, och så jävla brutet var väl knappast Charlie Normans gehör att det förtjänade en plats i en titel.

2) Bertil Perrolf: Sidor till kaffet. Perrolf var känd för en säjer en sak och det var radioprogrammet Skivor till kaffet, ett program av typen som ingen känt till om det inte vore för radiomonopolet som hindrade andra program från att sändas (det gick ut på att Perrolf gick runt på olika arbetsplatser och gjorde målande beskrivningar av färgerna i fikarummet och lät jobbarna önska låtar – det brukade hinnas med typ tre låtar på en timme). En bok består av sidor.

And put your hands together…

1) Robert Wells: Mitt liv som komphund. Wells är ungefär lika glad för vitsar (minns julshowen Jingle Wells, som jag misstänker enbart kom till stånd för att Robert gillade titeln) som för att låta jobbig musik möta annan jobbig musik där man minst anar – och vill – det.

Och det här är en sån titel som nästan tangerar Yr eunuck åsså en me´ stålar. Okej, jag ser att där finns en koppling till en Lasse Hallström-film, men jag måste fundera en god stund till innan jag ser associationen kompa-kamphund.

Det blir liksom vitskaka på vitskaka som ger ganska exakt samma känsla av övermättnad som en Robert Wells-show.

Grattis till förstaplatsen, Wells! Du förtjänar den!

(Långt) utanför listan: min vän och kollega Valle Westesson brukar ta upp Glenn Hyséns Hyss och allvar med Glenn Hysén – en titel som borde stoppats redan innan den nådde Glenns mun. Främst för att vuxna karlar inte ska prata om sina ”hyss”, men också för att jag vägrar att tro att den innehåller nåt allvar. Och som finurlighet betraktad så har man rätt att kräva lite mer av en göteborgare.

Apropå Karl Gerhard. Och lite om Zarah Leander. Och en del om Tove Jansson.

Har egentligen inte tid att blogga eftersom jag läser Zarah Leanders memoarer (och ja – utlåtande kommer så fort jag sugit i mej rubbet). Måste bara citera ett pyttestycke som retar min nyfikenhet angående Karl Gerhards faiblesse för det otäcka könet.

Jag fascineras av antydningarna, blinkningarna, de diskreta signalerna och undertexterna. För en modern publik är det uppenbart vad Zarah syftar på i citatet (vi har ju också facit). En omodern publik – till exempel min farmor – antar jag att det passerar många meter över huvet. Också för att hon inte vill förstå.
Zarah skriver, med anlag för rökridåer:

Kvinnor älskade honom och män älskade honom – och han älskade dem alla tillbaka. Kanske hjärtat var engagerat när det handlade om kärlek, vad vet jag, för jag var aldrig med i de yttersta, innersta stunderna. Jag var inte hans kvinnotyp och han var inte den typ av män som jag skulle falla till sängs för. Vi hade ett långt och varmt förhållande, men det var alldeles oerotiskt, det var ett yrkesmänskligt innerligt samförstånd.

Jag har till och från i ett halvår kämpat med professor Boel Westins biografi över Tove Jansson. Att läsa Zarah bredvid Westin är som att äta laxkanapé bredvid ett stycke surt träkol.

Leander är självironisk, bitchig, utlämnande och hela tiden känner jag att det viktigaste står mellan raderna. Westin är detaljerad, underdånig, redogörande och så besatt av Tove Jansson att hon fått för sej att ALLT Jansson gjorde var spännande. Det var det så klart inte. Exakt vilka städer hon besökte på en utlandsresa 1970 är mej likgiltigt.

Och så klart svischar Westin bara förbi ett ytterst intressant påstående som anknyter till mitt pågående intresse för homos i ett ännu mer homofientligt samhälle: Jansson levde ju i många år som lesbisk med grafikern Tuulikki Pietilä. De hade ateljéer bredvid varann, byggde hus tillsammans längst ut i finska skärgården och reste hand i hand genom världen.

Samtidigt hade Tove Jansson ett ovanligt intimt förhållande till sin mamma, illustratören kallad Ham. De semestrade ihop genom livet, utbytte konstnärserfarenheter, sökte stöd hos varann i livets alla skeenden. Utom ett. Westin skriver om Tove, Ham och homosexualiteten:

Så rättar sig dottern (Tove) efter koden: att inte tala. Det kan hon varken med modern eller fadern. En respekt för integriteten, så tolkar Tove Hams tystnad, men det är en respekt till priset av ensamhet. Det var en stor sorg. Det fanns ingen uttrycklig värdering, inget öppet avståndstagande, men det fanns ingen gemenskap. [—] Den ´eleganta´ tystnaden blev heller aldrig helt bruten, inte ens sedan Tove träffat Tuulikki Pietilä, som blev hennes kärlek för livet.

Betänk då att denna Ham halva året bodde med dottern Tove och den inofficiella svärdottern Tuulikki i ett hus MED ETT RUM längst jävla ut i Pellinge skärgård! Hur elegant kan tystnad vara innan den blir parodisk? Hur mycket kunde Ham titta bort när dom andra två började vänslas?

Jag vill veta mer, men Westin är mer uppehållen vid Tove Janssons adresser under parisvistelser. Och visst, Tove Jansson ska så klart inte minnas främst som lotus, men visst vill man försöka förstå hur dialogen mellan de tre kvinnorna såg ut? Vad sa Ham när hon såg att Tuulikki steg upp ur Toves säng på morgonen efter att ha lagt sej i sin egen?

Så. Tillbaka till Zarah. Fast fan! Nu är det Mia och Klara. Och sen Studio 60. Och så börjar Myggan också (dessvärre inte nöjeslexikat utan Hammarssons & Wikings nya). Ååååh! När ska en hårt arbetande småbarnsfar ha tid att försjunka i gamla primadonnor?

Sida 6 av 6

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén