Etikett: sven wernström

Sven Wernström var under sjuttiotalet en aktiv ungdomsförfattare. Han gav sej fanken på att ge kidsen en alternativ historieskrivning, en alternativ spänningslitteratur och ö.h.t. en alternativ syn på underhållning. Ur ett tydligt socialistiskt perspektiv skrev han om trälar i dåtid och nutid, skolpolitik, arbetsmiljöfrågor och annat svängigt.

I Kamrat Jesus (1971) skriver han en avsiktsdeklaration (som också är en väldigt lång mening):

Eftersom många andra har tagit sig före att avfatta berättelser om snickaren Jesus och hans märkliga väg från ett lugnt liv i Nasaret till en skymflig dödsdom i Jerusalem, så har också jag, sedan jag tämligen grundligt efterforskat allt, beslutat skriva därom, så att våra barn kan inse hur tillförlitliga de stycken är, i vilka ingen undgår att bli undervisad.

Wernströms Jesushistoria följer i stora stycken Den Heliga Skriftis. Varje detalj hålls dock upp i ljuset så att strålarna kan falla in från ett annat håll.

Jesus är (så klart) revolutionsledare. Eller rättare sagt: från början är han snickare i skuggan av en galopperande arbetslöshet. Men övertalad av sin bror Jakob, som var ”tillsammans med olika gäng som slogs på riktigt mot romerska soldater”, bestämmer han sej för att uppsöka gerillan runt Johannes Döpare för att krossa det imperialistiska romerska väldet.

Eftersom han har en retorisk gåva – och en marxistisk samhällsanalys – tyr sej landets kringvandrande upprorsmakare långsamt kring honom:

”Vi vill kämpa för att landet ska bli fritt från romarna. Vi vill kämpa för rättvisa åt alla som är fattiga, alla som har sorger och bekymmer, alla som är hungriga och förtryckta, alla som är förföljda av romarna och de rika.”

Jesus och hans kamrater hade ett kommunistiskt sätt att leva. Där fanns inga fattiga och inga rika. Alla hade lika mycket.

Han är också ytterst mänsklig. Tydligast märks det i stycket där han försöker predika i Nasaret och blir utskrattad och inte vill erkänna att det gått dåligt inför resten av upprorsmakarna.

Eller i passagen där han och Petrus ”kissade i kors som goda kamrater”.

Johannes Döpare är en revolutionär. Han står och agiterar vid Jordanfloden och kallar Herodes för ”en gammal bock” och hojtar upproriskt ”ingen stoppar folkets flodvåg” (dvs. han förekommer Mao med nästan tvåtusen år) innan han dödas av de romerska ockupanterna.

Maria Magdalena är Jesu flickvän. Hon hänger glatt på när en revolutionsarmé börjar formas runt snickaren. Ibland lägger sej hon och Jesus och ”kramar om varandra” enligt en påtagligt modern sexualmoral.

Petrus och Andreas är Jesu språkrör. De får i uppdrag att gå på eget håll och samla massorna. Samtidigt är det hos dem vi hittar de småborgerliga tendenser som förgiftar varje god revolution:

”Vi var de första som lämnade allt och följde dej. Vad ska vi få för det?”

Jahve är en perifer företeelse, en gud bland andra ”andar och gudar och troll och spöken”, dock osynlig eftersom Israels folk varit nomader och därför aldrig kunnat släpa med sej några avbilder. ”Jesus trodde också att det fanns en osynlig gud, för det hade han fått lära sig av sin mamma”. Han är dock inte så naiv att han sätter sin tilltro till nåt så abstrakt.

Judas är revolutionsgruppens kassör. Och som alla vet gör kontakten med pengar människan girig:

Och när han väl hade börjat tänka på pengar, kunde han inte sluta. Pengar! Mycket pengar! Runda härliga silverpengar! Man kunde köpa vad som helst för dem. Han kunde bli rik!

Ergo förråder han Jesus. Översteprästen Kaifas släpar den stolte revolutionsledaren – påfallande lik en viss Ernesto Guevara – till Cesarea där historien slutar i ovisshet:

Där blev det krångligt. Romarna talade latin, Pilatus talade grekiska. Folk i allmänhet förstod inte så svåra språk.

Därför vet man inte riktigt vad som hände, när Jesus träffade Pilatus.

Bibeln är ett hopkok av överdrifter, uppförstoringar och hjältesagor:

På den tiden fanns det många magiker och trollkarlar som hade varit i Indien och lärt sig en massa tricks. De påstod att de kunde bota sjuka och gå på vattnet och göra alla möjliga trollkonster.

Och då fick inte Jesus vara sämre. I alla Jesus-klubbar började man berätta likadana historier om Jesus Chrestos.

Den kristna historien är ”ganska sorglig”:

Kristendomen blev Roms enda religion. Berättelserna om Jesus samlades i en bok tillsammans med Israels historia och några andra skrifter. Alltihop kallades för bibeln.

Där fanns en präst som ansåg sig vara efterföljare till Petrus. Han blev överstepräst och kallades påve.

Kristendomen blev mäktig och spred sig över världen. Alla som inte trodde på sagorna om Jesus och den osynlige guden blev straffade.

Men såna otäcka saker ska vi inte berätta här – de får du säkert höra talas om i skolan, när du börjar läsa religion och historia.

Bokförlaget Verdandi är en fullkomlig skatt för den som vill ha välmenande litteratur som undervisar istället för underhåller och där varje ord är skrivet på näsan. Trots att förlaget bara gav ut tjugo barnböcker är det rena guldgruvan.

Vi har gått igenom en handfull titlar tidigare och här kommer så ännu en skvätt för komplettisterna:

Givetvis tog förlaget upp Den Etniska Frågan. Ni som jag minns säkert Bamse-serien om Kalle Svartskalle, igelkotten med svarta piggar på huvet.

För den som eventuellt tyckte den var för subtil och svårbegriplig (den svarta igelkotten skulle alltså föreställa en invandrare) kontrade Verdandi med Filip blir utlänning. I huvudrollen femåringen Filip (känd från Filip frågar).



Förståelse över ras- och nationsgränser var en behjärtansvärd issue från gänget på Verdandiförlaget. Bland övriga titlar under samma tak hittar vi – så klart – också En by i Sydamerika, Josefine, 5, Zimbabwe, Afrika, Hej sa Yang Mei, Ihsans barn” och Zozan – en kurdisk flicka.

Alternativ historieskrivning stod också på sjuttitalets agenda.

Lena Andersson och Christina Björk – den dynamiska duo som skapat barnen Linus och Linnéa, upphängda på matlagning, krasseodling och fransk impressionism – gav sej på den amerikanska historien ur urinvånarnas perspektiv.

Det mest påfallande med Luddes indianbok är författarens förtjusning i kursiveringar:

”Man kan inte äga mark, men man får använda marken för att kunna leva”.

”Vi är inte okunniga, sa Pappa. Men vi kan andra saker än ni. Vi tycker ni är okunniga när ni skjuter för många bufflar”.

”Med att integreras menar du alltså att vi ska anpassa oss efter er, inte tvärtom.”

”Men vad som är viktigt det är att indianerna själva nu har förstått att det inte är nån idé att vänta på dom vitas alla utredningar”.

”Men egentligen kan inte sagan sluta nu.”

”Men idag kan jag inte berätta mera om indianerna, sa Lena.”

”Men vad vi vet, det är att Röda Molnet är stolt över att vara indian, och att han kommer att kämpa tillsammans med dom andra indianerna (och kanske några vita också) för att få det bättre i framtiden för sitt folk”.

”- Men ända tills det blir rättvisa för oss, kommer vi indianer att ha amerikanska flaggan upp och ned, säger Röda Molnet. Det är ett sätt att visa att vi protesterar”.

Det är en bok som är skriven som Stefan Jarl pratar: med ständig emfas på varje viktig sak.



Min favorit bland alla Verdandi-titlar är dock den som mest osar av sjuttiotalets socialrealism (tänk Janne Halldoff och Lära för livet): När polisen kom …

Min absoluta favorit bland alla Verdandi-titlar är dock den som allra allra mest osar av sjuttiotalets socialrealism (tänk heroindöde Stoffe): Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse.

Jag blir inte lessen när jag dessutom ser att den är skriven av Kerstin Thorvall.