Om Kalle Lind och andra gubbar

Kategori: blogg Sida 52 av 99

Innan Sveriges Radio blev vänstervriden …

… var den bara vriden. Följande spelades upp för de glin som slog på radion 1936 för att höra det klatschigt betitlade programmet På fantasiens vingar. En sommarfärd. Musikalisk berättelse för stora och små:

Ett svenskt barn: Var i all sin dar kommer ni ifrån?
Svarta barn: Munga-murra-burra-bo.
Ett svenskt barn: Bevare mig, det är ju svartingar.
Ett annat svenskt barn: Tänk om det är kannibaler.
Det första svenska barnet: Alltid ska du tro det värsta.
Det andra svenska barnet: Ja, men alla svarta är väl hemskt elaka människor?
Det första svenska barnet: Var har du lärt dig sådana dumheter? Det finns många snälla svartingar också, det har min pappa berättat för han har bott därnere i Afrika någonstans i flera år.
Det andra svenska barnet: Tänk att han tordes!
Det första svenska barnet: Visst tordes han. Han har till och med sagt att nu för tiden är det mer riskabelt att bo bland vita. Behandlar man bara en svarting hyggligt så kan man vara säker på att han är hygglig tillbaks. Men de vita nu för tiden, säger pappa, är det mycket svårt att komma underfund med, för de kan så bra – ja, nu har jag glömt vad det hette …
Det andra svenska barnet: Förställa sej, menar du kanske.
Det första svenska barnet: Ja, just det, så bra förställa sej.
Det andra (något enfaldigare) svenska barnet: Men en som är svart i ansiktet, måste ju ha en svart själ. Det säjer alltid min storebror.
Det första svenska barnet: Då narras din storebror för dej för han vet mycket väl att så där svarta har de blivit för att kunna hålla ut i det starka solskenet i Afrika och inte för att de är en sorts sämre människor inte. Inte har själens färg med hudfärgen att göra inte. Likaväl som att en svarting kan ha en vit själ, kan en vit människa ha en svart själ.

Nå, nu är det ju trots allt en dialog som predikar försoning mellan vita och svartingar. Och terminologin var ju inte nedsättande då – vilket också gäller för 1934 års radiosaga ”Negerpojken Dullados äventyr i urskogen” – även om attityden så klart var nervärderande redan då.

Men inte bara raser utan också kön kommenterades av Sveriges Radio på den gamla goda tiden. ”En avig och två räta” gick som återkommande magasin ”mest för flickor” i flera års tid på 1950-60-talen. Signaturen sjöngs av äppelkäcka flickor, uppenbarligen sjukligt besatta av handarbete:

Somliga vandrar i skogen, andra på skoldanser går,
men vi blir syjuntan trogen, fastän den varat ett år.
Somliga går på teater, andra mot fjärdarna styr
Pojkarna leker soldater, vi uppå kvällarna syr
Somliga rider på hästar, andra på bio har lust
Med kjolar och jumprar och västar vi tar med juntan en dust
Ja, vi virkar och vi stickar och vi klipper och vi syr
Och vi svettas och vi kämpar allt med fållar, söm och brodyr

Så lät det alltså innan några förvirrade revolutionärer trillade in på Sveriges Radio i sextitalets slut. Plötsligt började programmen bli politiska och framföra åsikter. Då var det så klart bättre och renhårigare med den gamla, neutrala, objektiva radion.

(Källa: Ingegerd Rydin, Barnens röster 2000.)

Öppet brev.

Kära mor och far,

hoppas allt är bra. För egen del är det okej. Prostatan håller sej i schack.

På dagarna är jag med barnen, skriver färdigt min bok om proggiga barnböcker och sammanställer allt material till det där quizprogrammet jag är inblandad i.

På nätterna slåss jag med minstingen, som vill ha mjölk trots att hans mor rest till New York med själva förpackningarna.

På övrig tid har jag nu äntligen tagit tag i Lill-Babs memoarer.

Jag har ju bläddrat i dem förut, som ni kanske minns, men nu läser jag dem för första gången från pärm till pärm. Det är en rätt underlig bok, skriven som i ett medvetandeflöde, där en anekdot glider över i en annan utan att man riktigt fick höra poängen på den första. Mycket riktigt är det Anna Wahlgren som är spökskrivare, så jag förutsätter att alltihop är nertecknat under ett enda långt rödvinsrus.

Anna W väljer förresten att presentera sej med den här bilden på omslaget:

Annars är det mest frapperande hur Lill-Babs gång på gång understryker hur pryd och oskuldsfull hon är, samtidigt som alla hennes anekdoter och resonemang till slut kommer in på det kroppsliga (här kan det ju vara Wahlgren som valt ut snaskigheterna). Hon stannar upp i berättandet bara för att återge en ganska flasig anekdot om tre norrlandsbönder som inte hittar nåt ”horhus” utan istället köper en uppblåsbar Barbara.

Slutpoängen är att den tredje kommer ut ur rummet ”redan efter 20 sekunder”:

– Men vad nu då? sa de andra. Kommer du allaredan?

– Jaa … Jag bet’na i tissen, och då pruttade hon och flög ut genom fönstret!

En annan gång går Lill-Babs till gynekologen och får veta att hon har gonorré. En annan gång åker hon sovkupé med en okänd dam som säjer:

Och så ska du veta att det inte gör någonting om du fiser, för det gör jag också!

Sen kommer lite gnäll på hur svårt det är att anställa en barnflicka i sosse-Sverige och en liten harang mot facket. Den slutar lite oväntat:

Facket i all ära, och jag är den första att prisa de välsignelser fackföreningsarbetet medfört för så oerhört många, som arbetet under omänskliga förhållanden. Men ibland, när jag tycker att facket sätter käppar i hjulen, frågar jag mig vilka det är till för: gatflickorna och deras torskar? Det heter ju FUCKförening!

Då blir jag på det humöret.

Sedan handlar det ganska mycket om hur Lill-Babs, som för att bevisa hur ödmjuk hon är, återger det ena citatet efter det andra från olika prominenta män (Lars Forssell, Quincy Jones, Sven-Bertil Taube) som har sagt åt henne att vara stolt över hur bra hon är. Och väldigt mycket om hur hon städar och tvättar sina manliga medmusikanters kalsingar.

Nä, nu vaknar lillkillen från middagsvilan. Vi ses till pingst som vanligt.

Sonen.

Deleted scene: frikyrkliga nytolkningar.


I min nyutkomna bok ”Människor som gått till överdrift” finns ett kapitel om frikyrkliga artister och deras överdrivna uppdateringsbehov (detta kan låta instraffat i bokens tema, vilket beror på att det är instraffat i bokens tema).

Bakgrunden till resonemanget kan delvis läsas här; tesen i sammanfattning är att i och med att Jesus är så satans levande inom frikyrkligheten så är också bildspråket kring honom modernt. I många frikyrkliga hittar rider Jesus inte åsna utan åker tåg, pratar telefon och åker tidsmaskin.

Texten i boken kryllar av tvättäkta exempel på Jesusvisor i modern kontext. Jag skrev några egna låtexcerpt också – har f.ö. framförts med absolut tondövhet i Sveriges Radio – som fick plockas bort på grund av platsbrist. Samt på grund av självinsikt; i vanlig ordning tvingades jag konstatera att jag inte har fantasi nog att överträffa verkligheten.

Den hugade kan hursomhelst ta del av finurligheterna här istället:

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (blipblop):
JESUS PÅ CD-ROM

Jag var en ond och förtappad själ
Som inte ville göra väl
Men just när allt var förlorat så kom
Jesus på CD-rom

Han talade till mej med flashgrafik
I 3D-animationsteknik
I mantel och sandaler och tights
På 900 megabytes

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (two-step):
ELBIL TILL GETSEMANE

Nu åker Jesus mot evigheten
Han kör i elbil – miljömedveten
Han är Messias – han skipar rätt
Han kör mot himmelen i miljöklass

Utkast till uppdaterat frikyrkotext (skejtpunk):
HIMMELSKA INLINES

Vi var ute och skejtade och övade street
När det var nån som ropade: ”Titta dit!
En ny snubbe i rampen som kör som en gud!
Han trixar och levererar bud!”

Vi såg på Frälsarn och tänkte ”This is it!
Kristus i Salomon Custom Fit!
Och sprillans nytt speed skate-kit!
Och sandaler från Newline – oh holy shit!”

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (jungle):
NU TAGER SIG JESUS EN FOCCACCIA

Nu gör Jesus Kristus en foccaccia
Med oliver, rödlök och soltorkad tomat
Med parma, pesto och ruccola
Som han lägger på syndarens fat

Nu blandar Jesus en macciato
– en espresso med en latteskvätt –
Sedan lägger Jesus dit en liten biscotto
på syndarens assiett

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (ambient):
DEN HELIGA MIKROBLOGGEN

När jag satt ensam och allena invid branten
och skådade nerför den yttersta kanten
fylldes mitt hjärta av fågelkvitter!
Jag fick bud från @jesus via Twitter!
Han spred solsken in i mitt inre
med 140 tecken eller min´re

Work in progg-ress.

Okej, nu kan det avslöjas: här är nästa ”projekt” i ”pajpen”. Tanken var att vi skulle hålla på det hela och rikta allt fokus mot Människor som gått till överdrift (SOM GÅR ATT KÖPA!!!), men den ligger för håken redan ute på Adlibris och jag är så ohyggligt nöjd med omslaget att här kommer det:

Är det inte lysande? Guldäggsjuryn, se hit! Fattar ni kopplingarna (ni som inte fattar får scrolla ner lite)? Och ramen och slitaget som gör att den ska se ut som en gammal biblioteksbok? Och är det inte en mycket vacker ung man, bisarrt nog bärande på mina gener?

Tyck vad ni vill om boken när den väl är färdig, men har ni avvikande åsikter om omslaget blir jag sur.

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Svensk filmografi 1970-79 – det blå materialet.

Som tidigare utlovats: här kommer alltså de bildtexter ur Svensk filmografi som kommenterar sjuttitalets lite vuxnare filmer. Bilderna kommer kanske att väcka anstöt hos de frikyrkliga läsarna, men betänk att bildtexterna hade blivit än konstigare utan.

Kom också ihåg att detta är kommentarer hämtade ur en synnerligen seriös skrift, i övrigt bara fullspäckad med uppgifter om A-foto, filmlängd och kritikreferat. Det gör det lustiga lite lustigare.

Mera ur Kärlekens språk (Torgny Wickman, 1970).

Det bästa ur Kärlekens språk-filmerna (Torgny Wickman igen, 1973).

Inkräktarna (Torgny Wickman igen!, 1974).

Jorden runt med Fanny Hill (Mac Ahlberg, 1975).

Justine och Juliette (Bert Torn alias Mac Ahlberg 1975 – och ja, det är den Harry Reems).

Den k— familjen (Heinz Arlach, 1976).

Veckända i Stockholm (Ann Mari Berglund, 1976).

Ta mej i dalen (Torgny ”Sjukt produktiv” Wickman igen, 1977).

Kärleksön (Joseph Sarno, mannen bakom Fäbodjäntan, f.ö. nyss avliden, 1978).

Monas hemliga sexdrömmar (Charles Kaufman – nej, inte han med Adaptation – 1979.)

Ja, så ser de ut. Som synes en salig blandning av medvetna lustigheter (veckändan, det bästa) och mer neutrala beskrivningar som onekligen skänker en smula humor åt sammanhanget (tvagning, Harry Reems slaknande) samt rena obegripligheter (vad är det som ska fattas? Jag fattar inte!)

Hursomhaver: så här råkar nu filmerna ha sett ut och så här råkar nu Svensk filmografi-redaktionen ha valt att kommentera dem. Jag, Kalle Lind, tar så klart avstånd från alla sorters pornografi och dylika vederstyggligheter och kan inte lastas för att den här bloggposten ser ut som den gör.

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Svensk filmografi 1970-79 – det städade materialet.


Svensk filmografi är alltså en samling böcker som decennium för decennium listar alla svenska filmer som gjorts. De är så klart en njutning att läsa för alla med det minsta intresse för det ointressanta.

En extra guldkrydda lägger sen bildtexterna (mer om dem här).

Eller rättare sagt: de flesta bildtexterna redogör bara kallt för vilka skådespelare man ser på bilderna. (När jag tänker efter kan även de vara lite lustiga. Åtminstone när man bland väntade namn som Allan Edwall och Sif Ruud också ser Ricky Bruch eller en text ledsagar en bild som den här:

eller när man påminns om att Thomas Hellberg faktiskt hade en karriär en gång. Fast då kanske det blir mer tragikomiskt. Alternativt bara tragiskt.)

Här och var har också någon liten skojare på Svenska Filminstitutet smugit in små lustigheter, oftast så lakoniska att man inte riktigt fattar om de är medvetna.

Den kanske mest läsvärda volymen, Svensk filmografi 1970-79, är också den med flest överraskande bildkommentarer. De många erotiska filmerna från perioden kommenteras tämligen ofta, men låt oss återkomma till dem. Först zoomar vi in de trots allt ännu fler icke-erotiska filmernas texter.

Här anar jag att bildtextmakaren gör sig lite lustig över filmarnas till synes något klyschiga framställning av just en byråkrat: solbränna, självgott leende och solglasögon för att dölja skammen över sin unkna existens. Filmen På tisdag vaknar vi upp till framtiden handlar om Danmarks inträde i EG och är tydligen inte odelat positiv.

Det vilar nåt oväntat cyniskt över den här bildtextens understatement. Bilden är hämtad från en dokumentär om Mexikos fattiga, It’s nice to be privileged, som texten alltså alluderar lite muntert på. Dessutom är ”privilegierad” av allt att döma felstavat.

Samma sak här. Här finns visserligen ingen medveten allusion – eller tja, filmen heter Karlsvik – en by som Gud har glömt – men lakonismen i texten kombinerad med den gränslösa håglösheten i bilden ger ändå känslan av att skribenten är väldigt distanserad till innehållet. Fast fortfarande är jag inte riktigt säker på om humorn är medveten eller ej.

Här börjar vi väl ändå närma oss de medvetna skämtsamheterna. Alla människor utan diagnosen asexuell fäster ju genast blicken på de exponerade behagen – bildtextaren upplyser oss om att det tydligen brinner lite på bilden också.

Och här är vi väl slutligen garanterat över i Avsiktlighetslandet. Bilden är – vilket ni ju genast ser – från 47:an Löken blåser på, där Lasse Åberg gjorde sin filmdebut som general Painriche. Kommentaren om produktplacering av Husmodern är så klart en högst avsiktlig lustighet – och därför inte heller lika lustig.

De sista bilderna här ger för övrigt en hint om vad slags bilder som dyker upp i nästa bloggpost. Så kolla inte in här imorron om ni mår dåligt av ickesilikonade sjuttiotalsbröst.

Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa.


Ska ni bara köpa en bok i år ska ni naturligtvis köpa min bok ”Människor som gått till överdrift”. Ska ni tvunget slänga in en till så reservera er för min ”Proggiga barnböcker” som kommer i höst.

Men är ni riktigt i spenderartagen och bara sitter och tokträngtar efter lättsmält nysstidshistoria ur populärkulturellt kvasiantropolgiskt perspektiv rekommenderar jag varmt ”Nu har det banne mig gått för långt!” Mina fellow nerds Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe har flytt solljus och mänsklig närhet för att gräva i Radionämndens arkiv efter de fnoskigaste anmälningarna 1967-87.

Det har gett resultat. Radionämnden är en fascinerande instans. Folk har genom åren hyst stor tilltro till dess förmåga att påverka program, inte minst i efterhand, och avskeda misshagliga programmakare. Jag vet alldenstund program jag själv medverkat till både anmälts och fällts.

En privatperson kan anmäla ett radio- eller teveprogram på precis vilka spontana grunder som helst. Jag erinrar mej att Hej domstol! anmäldes för ett inslag med många svordomar (sketch om Stefan Jarl) och för att ha kränkt ”en stor död finansman” (vi kallade Stenbeck ”buksprängt gödsvin”). Observera nu: programmen anmäldes – de fälldes inte. Ytterst få anmälningar leder till fällningar. Och fällningar leder mest till en uppläxning av VD.

Min egen erfarenhet säjer att det oftast är tydligt att anmälaren råkat slå på radion mitt i ett inslag utan att riktigt orka sätta sej in i sammanhanget – däremot har krafter funnits till att leta upp Granskningsnämndens adress och formulera invändningar på hemmasnickrad kanslisvenska.

Jag har lite svårt att relatera till upprördheten. Alla radiomakare, tevemänniskor och humorister som jag har dryftat saken med, ser naturligtvis en anmälning som en fjäder i hatten (”Någon har lyssnat! Visserligen en dumskalle, men ändå!”).

I sin bok går trojkan pedagogiskt igenom vad som har upprört. Bevekelsegrunderna är oftast sprit, sex, svordomar och religion. Är det på nåt vis kopplat till ett barnprogram är tonen än mer indignerad. Och är Per Oscarsson inblandad så börjar det handla om samhällets förfall och rena dödshot (på riktigt).

Det kan handla om satir som missförstås. En centerpartist lever upp till det gamla ordspråket ”centerpartister är ett fnösktorrt släkte” genom att anmäla Lena Nymans monolog ”Stadslollan”, som på tvärtomspråk berättar den sorgliga moraliteten om en stadsflickas skymfliga flytt till landet. Mellan raderna förstår vi av monologen att det går väldigt bra för flickan i fråga. Centerpartisten känner dock inte till begrepp som ”ironi” och ”undertext”:

Att sända sådana programinslag är helt vilseledande mot den natur och kultur som landsbygden lever med. Och för de många människor som inte upplevt fritidsmiljön på landsbygden verkar inslaget helt avskräckande, och verkar till förfång för landsbygden och de människor som vill uppleva en avstressad miljö. Dessutom är det en allvarlig prickning av berörda människor att bli betitlad ”bondjävel!”

(Sedär! Uppdraget slutfört! Tre meningar och tre användanden av ordet ”landsbygden”!)

Det kan handla om knulla. En psykiater skriver 1965 om en Stig Dagerman-filmatisering att det visas ”ytterst naturalistiska samlagsscener, vilka torde överträffa många pornografiklubbars förmåga att blotta ett samlag”. Jag har inte sett filmen, men antar å andra sidan att psykiatern inte heller varit på nån pornografiklubb.

Det kan handla om religion. En kristen anmälare antyder att Lars Ekborg dött syndastraffet eftersom han medverkat i vitsprogrammet ”Partaj” där Mille Schmidt var hädiskt utklädd till präst (Ekborg dog under pågående säsong). En annan upprörs över en fräckis om påvens arbetslösa penis och yrkar på offentlig ursäkt: ”Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa”.

Men det är förstås inte bara idioter som skriver utan också knäppskallar. Det mest tragikomiska brevet kommer från en murare som häftigt understryker att han minsann inte fått Nobels fredspris. Radionämndens byråkratiskt neutrala svarsbrev är en oavsiktlig skrattfest:

I skrivelse till Radionämnden synes Ni vilja göra gällande att Sveriges Radio i ett inte närmare angivet program felaktigt påstått att ni erhållit Nobels fredspris. Radionämnden har inte anledning antaga att något sådant förekommit i programverksamheten och avskriver därför ärendet från nämndens handledning.

Det är en illa rolig bok som inte minst snabbskissar det där Sverige som alldeles nyss omgav oss, som jag själv hade omkring mig upp på gymnasiet och som jag aldrig riktigt kommer att kunna förklara för mina barn. ”Jo förstår ni, på den tiden trodde vuxna människor att video var farligt. Och så fanns det folk som blev arga för att det var jazz på radio och teve samtidigt.”

Det enda jag inte begriper är hur man kan skriva en bok i ett sånt ämne utan att strö tarvligheter om brevskrivarna omkring sig. Det hade jag garanterat inte lyckats med själv.

I övrigt är det ett projekt jag gärna gripit mej an och jag tänker inte hyckla om min pura avund över att nån annan hann före.

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Ådalen 31.


Svensk filmografi tillhörde min ungdoms favoritlektyr. Där kunde man läsa medverkandelistor, produktionsuppgifter, handlingsreferat, kritik i sammandrag och i bästa fall kuriosa om alla svenska filmer som gjorts (alltså även Jag – en kvinna och Fäbodjäntan). Jag satt dreglande och läste. Inte bara om de erotiska filmerna – här fanns ju Fakta att hämta in! Fakta om Onödigheter!

Idag finns den mesta infon samlad på SFI:s databas , dock inte böckernas faktasprängda och akademiskt skitnödiga essäer, signerade gamla kritikerhjältar som Jurgen Schildt.

Framför allt verkar inte nätet ha någon plats över för de märkliga bildtexter som acompanjerar många av bokens texter. Jag har aldrig luskat ut om de är medvetet crazy à la tidningen Pop eller bara så sakliga att de blir ofrivilligt komiska.

DN:s grand old man Mauritz Edström skriver en lång krönika om Widerbergs Ådalen 31, filmen om kampen för rättvisa, frihet och bröd som blev till fem statligt sanktionerade dråp.
Edström analyserar filmen ideologiskt och konstnärligt och texten är nerlusad av begrepp som ”den individuella konflikten”, ”det föga relevanta klassbytesmotivet”, ”den impressionistiska berättartekniken” och ”strukturrationalisering”.

Det är, sammanfattningsvis, en Mycket Seriös Text. Den ledsagas av den här bildtexten:

Är inte det lite oväntat?

Ack du ljuva sjuttiotal.

Det kommer väl inte som nån chock för nån som regelbundet följer den här bloggen att jag är lite fascinerad av 1970-talet. För tillfället fyller jag ut varje ledig tid av dygnet med research inför en bok som kommer ut i höst – Proggiga barnböcker. Därför blev vi som vi blev – och stöter längs vägen på böcker som … kanske inte riktigt skulle se likadana ut idag.

Det där med blommor och bin (tredje upplagan 1974) gavs ut via RFSU och var tänkt som studiematerial i skolans sexualundervisning. Den är saklig, rättfram och helt renons på krusiduller. Den är också väldigt sjuttital (inte bara för att den ser ut som ett paket statliga gula Blend). Och väldigt dansk.

Författaren och läkaren Bent H. Claësson skrev också en sexualupplysningsbok för mindre barn, Elle belle bolle (ung. Ole dole knulla), men den godbiten sparar jag till höstens utgåva. Så länge kan ni ta del av ett antal beskrivande och upplysande bilder.







I en föreställning jag gjorde i höstas visade jag bilder från diverse sexualupplysningsböcker från min barndom och resonerade kring sjuttitalets syn på knulla, och inte minst på sjuttitalets syn på knulla och barn. Orkestern plockade fram en rytmiklåda och vi sjöng en tänkt barnvisa från ca 1976:

Nu knullar far och mor igen
Nu knullar far och mor igen
Först så går det sakta
sen går det jättefort

Nu ligger far ovanpå mor
och kissepinnen är så stor
Först så är den svullen
Sen är den jättekort

Nu ligger mor ovanpå far
För jämställdhet har vi ansvar
Och mamma är så frigjord
och pappa har somnat in

Nu ligger far med grannens fru
för tvåsamhet är borgligt ju
Och pappa är så lycklig
och mamma är depressiv

Nu skaffar mor en annan karl
och sätter sedan in pessar
så slipper hon fler ungar
som kräver en massa svar

400 meter Hägg.

Göran ”nämen? Har jag inte hörts i etermedia på en hel vecka?” Hägg intervjuades i gårdagens Studio Ett om sin nya bok Utveckla monarkin. Tankarna han framför i den låter inte alldeles vansinniga. Själv lägger han ut texten på Adlibris:

Kanske finns det andra lösningar än den jag kommer fram till. Men saken borde i alla fall diskuteras i de här termerna hellre än det omöjliga valet mellan dagens parodiska Hänt i veckan-monarki och den trista, formlösa talmansrepubliken.

Som någon hade klottrat på väggen på kårhustoaletten på 60-talet: ”Det är inte monarkin vi är emot, det är kungen personligen!” På Gustav VI Adolfs tid ansågs det otroligt komiskt att tänka sig.

I dag är det en i högsta grad rimlig ståndpunkt.

Häggs läspande rätt in i trumhinnan fick mig för övrigt att tänka på hans bok Välfärdsåren, som är ett synnerligen läsvärt stycke nutidshistoria. Särskilt förstås om man är intresserad av femtiotalets Vällingby, skolpolitikens sjuttiotal och den statliga förvaltningens åttiotal.

Riktigt ordentligt läsvärd är det om man gillar överanvändning av ordet ”gouterad”. Jag får det till att Hägg skriver det tre gånger, vilket är tre gånger fler än i de flesta andra böcker som skrivits.

Och extremt fruktansvärt läsvärd är den om man gillar att läsa en litteraturdocents smygskryt. Hägg för in sig själv – svensk fyrtiotalist och därmed en av millenniets vinnare – i historien, vilket inte i sig är anmärkningsvärt. Men. Han missar inte ett tillfälle att förklara hur lekande lätt – med vänsterhanden, i förbifarten, medan han sitter på muggen, älskar med en vacker kvinna eller följer med i kulturen, samhällsdebatten och arkitekturen – han avverkar sina studier.

Först är ”universitetskurserna […] föga tids- och arbetskrävande” och något senare är ”studierna […] fortfarande genant lätta”. ”På senhösten skrev jag ihop min trebetygsuppsats i litteraturhistora utan att känna att det nämnvärt inkräktade på min behagliga tillvaro i övrigt”, och året därpå ”läste jag engelska. Lättast dittills: två betyg (dvs 40 poäng) [dvs 60 poäng nuförtiden, bloggarens anm.] på en termin om man behärskade språket någorlunda, och då hann jag ändå parallellt att läsa in ’proppkursen’ i latin. På nyåret 1969 hade jag plötsligt därmed en filosofie magisterexamen.”

Och Häggs fabulösa framgångar fortsätter även sen han lämnat skolbänken och fått nån konstig tjänst på Arbetsmarknadsutbildningen AMU:

Parallellt med min AMU-tjänst lyckades jag fullborda min litteraturvetenskapliga doktorsavhandling. Lite absurd var situationen i och med att jag kände mig tvungen att dölja min statliga tjänst för litteraturvetarseminariet och forskarstudierna för min arbetsgivare – ingendera sidan skulle ha velat erkänna att sysslan var så föga betungande att den kunde utföras vid sidan om en annan heltidssyssla.

Så fick han sagt det. Jag minns inte riktigt när jag ställde frågan.

Sida 52 av 99

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén