kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: moralpanik (Sida 1 av 4)

Sista vändan med Siewert och Blackie.

blogg wasp 2
Det är trettio år sen Anders Tengner, vid tillfället chefredaktör tidningen Rocket, annars mest känd från Okej, ställdes till svars för vad Blackie Lawless gjort på scen. Det gjordes av Siewert Öholm i SVT-programmet Svar Direkt och har diskuterats i hårdrockskretsar sen dess.

Extra bränsle på debatten gav Hammarsson & Wiking när de listade inslaget som ett av några hundra höjdare för några år sen. Deras klippning kan med fördel jämföras med originalinslaget i sin helhet. Ingetdera kan sägas representera journalistisk hederlighet. Sen kanske det bara kan utkrävas av det ena.

Det är alldeles uppenbart så, när man ser de arton originalminuterna, att Siewert var upprörd. Genom att dirigera en symfoni av motröster – nöjesjournalister, barn, skolöverläkare, Staffan Hildebrand, pensionärer på stan som inte tycker det finns rim eller reson i Wasp – skulle han få Anders Tengner att erkänna att det han gjorde bara var spekulativt.

Det är också alldeles uppenbart så att det Anders Tengner gjorde var spekulativt. Han gjorde en kommersiell popblaska där han mycket medvetet drog på det maxade, det kontroversiella, det blodiga.

Ingen gång klingar han så falskt som när han säger: ”Du ska ha klart för dig att jag tycker inte heller om Wasps image – jag tycker det är att gå för långt. Man behöver inte ha nakna kvinnor och dricka blod på scen. Hårdrock klarar sig utan det och Wasp skulle också klara sig utan det också. De är kompetenta och duktiga musiker.”

Ingen gång klingar han så sant som när han säger: ”Som poptidning har vi faktiskt inget moraliskt ansvar, vi skriver om det som folk vill läsa om.”

Och det är just där det skär sig: 1984 ansåg en förödande del av dem som fick komma till tals i SVT att alla vuxna per automatik hade ett ansvar för barns psykiska hälsa. Skolöverläkaren som är med per länk understryker: ”Pressen måste ha ett ansvar för vad som händer med våra barn.”

De barn som är med i studion verkar dock sådär lagom intresserade av vare sig Wasp eller Siewert Öholm. Jag vet inte vad Öholm hoppades få fram – historier om mardrömmar, satanistiska bekännelser – men uttrycker barnen över huvud taget något så är det en gnutta fascination och en rejäl dos förvåning. Det ena barnet i studion vill inte prata alls, det andra har aldrig hört talas om Wasp.
blogg wasp
Anders Tengner har berättat om sin upplevelse av programmet:

Den 23 oktober flög SVT ned mig till Göteborg där jag hämtades av en bil för transport till tv-huset. När jag kom dit slussades jag in i ett väntrum utan att någon berättade någonting om vad som stod på programmet. Jag bad att få tala med producenten men fick bara svepande ursäkter till svar. […]

Jag började bli misstänksam när jag hörde sorlet från barn i korridoren, kikade ut och såg att studion fylldes med ungar i förskoleåldern. […]

Att jag de facto var satt i karantän i det lilla väntrummet begrep jag inte då. Svar Direkt-redaktionen, backad av statstelevisionens muskler, planerade en offentlig avrättning av mig i vad som skulle bli den mest partiska och onyanserade utfrågningen i tv:s historia.
(Access all areas, 2011.)

Han erkänner också tjugosju år efteråt att han naturligtvis ljög när han tyckte att Wasp gick för långt: ”Jag tyckte inte att Wasp hade någon tvivelaktig image. Jag tyckte att den var ball.”
blogg wasp 3
I den nyutkomna pocketupplagan av Rundgång, nitar och nackspärr – skriven av hårdrocksdupondtarna Melker Becker och Mattias Lindeblad – uttalar sig Siewert Öholm i ett förord. Han har uppenbarligen haft några decennier på sig att ställa frågan till sig själv om upplägget då var rimligt:

Anders Tengner fick hur som helst ta stöten. Dramaturgiskt var det ingen lätt uppgift. Han var fortfarande ung. Han sattes på en plattform, ensam i en enkel karmstol. Mitt emot sig fanns en hotande publik med flera invändningar och bredvid stod en något aggressiv programledare. Det var Tengner, och han ensam, som skulle ge svar direkt. Normalt brukade tevetittarnas sympatier hamna hos den utsatte i en sådan situation. Även om han framträdde som en ”svärmorsdröm” med sitt långa hår och sitt leende, var nog ämnet för kontroversiellt för att han skulle vinna matchen.

Öholm försöker uppenbarligen släta över och kanske även ursäkta. Till bilden kan också läggas en mejlintervju från tidningen Nya Upplagan (11/2005), där Öholm tydligare insisterar på att hans ifrågasättande ambitioner var riktiga:

De flesta som överlevde heroinet, cocainet och vulgärsexet verkar ha tagit vara på pengarna och lever goda liv. Manson fortsätter sin samhällskritik, trots det. Vad jag saknar idag är en etisk kritik av subkultursbanden. De har inga organiserade bolag bakom sig, de spelar hårt på sex och droger, ingen vågar säga något för att man är så rädd att stämplas som moralist, eller moralpaniksgeneral. Vad vill dom, vet dom ens vad de gör själva.
blogg wasp 4
Det knasigaste – och mest behånade – momentet i Svar Direkt är avslutningen. Siewert vänder sig plötsligt till en flicka i publiken som han påstår heter Monika Malmgren. Hon reser sig upp och läser, utan förklaringar och sammanhang, en dikt/bön. De mest ökända verserna:

Fula gubbar på en scen
Rått kött käkar de, och ben
Vrålar som besatt om sex
och hur djurets lustar väcks

Men jag fattar inget alls
när svärdet klyver flickans hals
Det står ej i Lukasbrevet
att de har sågklingor i skrevet

I själva verket hette flickan Maria Marmgren, vilket man tycker att Siewert bort känna till eftersom hon var dotter till en redaktionsmedlem på Svar Direkt. Hon berättar själv om sammanhanget här.

Tengner plockar i sin bok en snitsig poäng när han påpekar att det inte står särskilt mycket alls i Lukasbrevet eftersom det inte finns nåt sånt, åtminstone inte i Bibeln. Öholm i sitt förord problematiserar inte alls att det ingenstans i programmet ens antyddes att det hela var ett redaktionellt statement:

[I redaktionen] fanns också en ovanligt skarp verklighetsiakttagare, satirikern och textskrivaren, Bo Maniette. Bo hade en speciell förmåga att med några ord eller meningar sätta lampan på det mest kontroversiella i olika ämnen. Han kunde bokstavligen kasta upp sina satirbollar i luften, och flera av dem var alldeles användbara när de kom ner igen. Så var det med texten som i en medveten dramaturgi avslutade programmet. […]

Klart jag gick igång! En dikt som dessutom var en parafras på den tryggaste av bönetexter [Gud som haver barnen kär, bloggarens anm.] Men skulle den publiceras i programmet måste den ju läsas av en tänkbar W.A.S.P.-konsument. Uppdraget gick till Kerstin Marmgrens dotter, Maria. Hon gjorde en lysande tevedebut, och fortfarande och mestadels hjärtligt, blir hon påmind om sin ”ungdomssynd” med denna medverkan.

Återstår att sammanfatta. SVT fyllde alltså dryga arton minuter teve med en ”debatt” där själva anklagelsepunkten var att barn tar skada av att höra låtar om att ”knulla som ett vilddjur”. SVT hittade dock inga barn som kände till Wasp. För att försvara barnens högst eventuella fördärv flög SVT in en tjugotreårig chefredaktör som fick ge den ansvarslösa journalistiken ett svärmorsdrömsansikte. Som grädde på moset fick en stackars tös läsa en tokdikt under fel namn och förespeglingen att det var hennes egna ord.

Wasp har aldrig varit så populära som i Sverige hösten 1984.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 15: abort.


Jag vet inte om det är förvånande eller fullt logiskt att Ann Ekebergs bok För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomkulturen (1991) helt plötsligt mynnar ut i ett brandtal mot abort. Det gör den hursomhelst. Ekeberg rabblar den amerikanska kristna högerns vanliga tokargument, beskriver hur foster ser ut som kanderade äpplen och propagerar för att BVC ska ha en särskilt anställd människa för att övertala kvinnor att inte abortera.

De bästa bitarna har jag redan citerat i Människor som gått till överdrift. Det här stycket uteslöt jag av nån anledning, trots att jag tycker det är så fantastiskt. Det är framför allt den fetstilade slutmeningen jag gillar. Ekeberg tror sig lägga till ytterligare ett argument, men visst är det så att hon redan har sagt precis det genom hela stycket?

Vår attityd till abort har förändrats från att vara ett fruktansvärt kriminellt brott till en laglig företeelse, lika lätt att genomgå som att dra ut en tand. Sverige införde 1975-01-01 den nuvarande abortlagstiftningen. Tidigare gällde i princip att abort var förbjudet. Den nya lagen avsåg att användas i en nödsituation så som vid risk för moderns liv och våldtäkt. I stället har lagen tillämpats så att den lett till ett meningslöst slaktande av oskyldiga, där skälen till att en kvinna söker och får abort kan vara att hon skall på semester, bygga hus, skaffa hund eller dylikt. Abort användes även som preventivmedel.

I och med detta lämnar vi fru Ekeberg med en from förhoppning att hon sitter och filar på en uppföljare (det har ju hänt en del de snart tjugo år som gått). Från och med imorron återgår vi till ordningen, med saker jag själv har skrivit. Då kommer ett osedvanligt lumpet personangrepp på en oskyldig stackars pojke.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 14: försvaret (typ).


Det är inte alltid alldeles enkelt att hänga med i de resonemang Ann Ekeberg för i sin fylliga stridsskrift För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991). I bokens slut kommer hon på nåt vis in på försvaret, som på nåt vis leder henne över till gamla östblocket, som på nåt vis har med rock att göra:

Jag ställer än en gång den väsentliga frågan: Varför frågar sig ingen varför rockmusiken var ‘förbjuden’ i östländerna? Rocken hördes naturligtvis över murarna. Förr, när Västberlin hade stor rockkonsert satt den östtyska ungdomen och diggade. Jag tror att militären i östländerna förstod att rocken fördummar och demoraliserar. Pojkarna, de blivande soldaterna, säckar ihop och förlorar försvarsviljan.

Därefter citerar Ekeberg tidningen Värnpliktsnytt, där 50 av 61 tillfrågade popartister berättar att de inte gjort lumpen. Ekeberg: ”De anledningar de uppgav för erhållandet av frisedel, reagerade i varje fall jag mycket starkt på”.

Ovanpå det citerar hon några av de anledningar popartisterna lämnat fram, underförstått de anledningar hon reagerat starkt på.

Jan Peter Borger (Treat): ”Jag har ett öra som inte riktigt fungerar som det ska”.

Peter Grönwall (Sound of music): ”Får ont i huvudet och sover dåligt vid överansträngning”.

Dan Tillberg: ”Sköt upp mönstringen till jag var 21 år. Då hade jag fått en dotter så jag gick bara in och drog upp alla sociala skäl jag kunde komma på. Jag försökte vara så ärlig som möjligt.”

Utifrån dessa utsagor av dessa storstjärnor konkluderar Ekeberg:

Många i de numera fria öststaterna uttrycker sin rädsla över att de kommer att bli överösta av flumkulturen från väst. Jag undrar om vi tillsammans kanske borde börja bygga murar – skyddsmurar!

Visst finns det något motsägelsefullt nånstans i det här resonemanget?

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 13: musik och satanism.


Det här känns som ett tåg som inte går att hejda. Som ni förstår är Ann Ekebergs skrift För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) en veritabel guldgruva. Betänk då att jag sparat de allra bästa citaten till boken Människor som gått till överdrift.

Vi tuffar väl på några dagar till. Sen kommer nåt jag själv har skrivit, förhoppningsvis lite mer sammanhängande, omdömesgillt och källgranskat än Ekebergs tirader. Som ni säkert kan se framför er, är Ekebergs kapitel ”Musik och satanism” särskilt omfångsrikt. Vi saxar det viktigaste:

Även på små orter kan det finnas djävulsdyrkare. En f d elev, en flicka, blev intresserad av organisationen (oklart vilken, gissningsvis en djävulsdyrkarorganisation) och efter ett tag tyckte hon att hon ville bli medlem. Initieringen i kyrkan, för hennes del, var att hon skulle äta upp ett foster. Flickan tyckte då som varje förnuftig människa borde tänka, att detta var väl makabert och gick till en präst. Flickan blev efter ett tag fri från organisationen.[…]

Man kan då undra var denna ‘kyrka’ får t ex foster till dylika initieringar? Här består vår prövning i att inte vara naiva och tro – ‘sånt händer inte i Sverige’. Även s k högt uppsatta personer i vårt samhälle kan vara medlemmar i organisationen. […]

Vi kan få en liknande utveckling som i USA, där årligen ett stort antal Barn försvinner och kommer i satanisternas våld och där föräldrar får efterlysa sina Barn på mjölkpaket och kundtavlor. Överallt ser man detta på jättestora reklamskyltar med fotografier, utmed vägarna eller bak på en lastbil: – ‘HAR NÅGON SETT DETTA BARN?’ eller kanske på en lapp uppsatt på en bensinpump eller i ett butiksfönster ‘Jimmy 2 years – missing’ (Jimmy 2 år – saknas). En del föräldrar lämnar sina Barns fingeravtryck till polisen för att underlätta identifiering och efterspaning vid en eventuell kidnappning. Ja, det har redan hänt i Sverige att Barn försvunnit på satanisternas högtidsdagar och sedan hittats döda efter att först ha misshandlats och utnyttjats svårt.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 12: rockberoendet.


Liksom sjuttitalets tokvänster ibland fick påminna sig om att huvudfienden faktiskt var Kapitalismen, inte f.d. kompisarna i det andra maoistpartiet och inte ens såssarna, får man inte glömma att Ann Ekebergs huvudfiende är Rocken. I sin skrift För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) är det främst den drogskadade Rocken hon går till angrepp mot.

Hon har många skäl att ge sig på Rocken, men två fenomen verkar sticka henne särskilt i ögonen: Rockens inneboende dödsrytm och ungdomarnas uppenbara beroende av Rock. Det där med rytmen kommer man inte ifrån. Inte ens Springsteen passerar nålsögat:

Hur trevlig han än verkar, multimiljardären i jeans, de amerikanska tonåringarnas största kultfigur, så för han ut fel rytm. Expressen (3 juli 1988) skriver mycket om hans kärlek på scen och privat med Patti Scialfa, trots att alla vet att han är gift. Detta är inget föredöme för våra tonåringar. Även om Bruce tidvis har ett bra budskap t ex patriotism och önskar se en förenad amerikansk ungdom, blir allting fel i och med att rytmen är fel. För tar man ett glas kristallklart vatten och häller i en droppe starkt gift, blir hela glaset förgiftat.

Och så har vi alltså detta med ungdomens direkt fysiska behov av Rocken:

Och förresten varför släpar ungdomar runt på ‘bergsprängare’ (jättestora bandspelare) om det inte är för deras beroende av musiken? Ja, lite är det förstås för att synas och lite mode men ändå… Apparaterna är tunga!

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 11: Malena Ivarsson.


Det kanske bästa kapitlet i Ann Ekebergs moralpredikan För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) heter ”Pornografi” (finns det kapitel i böcker som heter ”Pornografi” är det i regel det bästa).

Här går hon som tydligast från allmänt sipp till högerkristet sipp. Vi tar de smaskigaste styckena. Jag lovar, det spelar ingen roll att jag inte orkar skriva ut allt, det blir inte begripligare om man har hela sammanhanget:

Det ligger en fara i, när en hel nation blir översexuell. Inte minst för demokratin. Om människan förleds att locka fram djuriska egenskaper, kan människans medvetande sänkas till ett djurs. Hon tar inte till demokratiska medel vid problemlösning vid en konflikt etc.

Vi hör ibland uttalande typ: – ‘Människan är det farligaste djuret.’ Människan är inget djur, för inom henne bor en Gudomlighet. Vi ser att landets skolsköterskor har rätt att skicka våra tonårsflickor till preventivrådgivning för att få P-piller utskrivna, utan att behöva meddela föräldrarna. Preventivrådgivningen svarar inte heller inför någon. Det är som en satanisk överenskommelse mellan staten och den unga kvinnan i vardande. […]

Fru Inga-Britt Larsson från Hultsfred protesterade kraftigt mot pornografin. Då beslöt myndigheterna att tvångsundersöka henne trots att hon var fullt frisk. Hon dömdes i två omgångar till sammanlagt två månaders fängelse. Vidare dömdes hon till böter i tre omgångar. Allt detta fast hon kämpade i enlighet med lagen. […]

Vi måste vända trenden, men det verkar omöjligt när vi har personer som Malena Ivarsson, som ges obegränsat med tid och uppmärksamhet i TV och andra medier. Jag tycker att hon har tagit på sig ‘den stora skökans’ mantel för Sverige och arbetar därefter.

En kvinna får vara observant så att hennes feminitet inte sjunker och ersätts av ett ko-medvetande. Det är just vad som hänt fru Ivarsson, tycker jag.

(Jag vill åter passa på att understryka att det är direktciterat. Hoppa inte på mig bara för att ni anser att ord som ”feminitet” inte ingår i svenska språket. Och nej, jag har inte heller följt upp stackars fru Larssons vidare öden och äventyr.)

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 10: ungdomstidningar.


Jag är inte säker på att jag nånsin skulle anställa Ann Ekeberg som researcher. Å ena sidan hittar hon obskyra företeelser – dataspel om foster, filmer som Den blodsugande gatan – men å andra sidan placerar hon inte alltid in dem i sin rätta kontext.

I boken För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen går hon i ett kapitel igenom ”ungdomstidningar”. Det är i praktiken två tidningar hon tittat på: Okej (”tidningen utstrålar sadism, förnedring och människoförakt byggt på sex, våld och droger. Dessutom är det ingen lämplig litteratur för våra tonåringar”) och Horst Schröders tidning Samurai med japanska samurajserier (1988-92).

Samurai tillhörde på intet sätt det tidiga nittitalets mainstreamkultur: först några år in på decenniet började innerstädernas caféposörer svänga sej familjärt med begreppet ”manga”.

Men främst faller Ekebergs talang som researcher på det att hon inte alltid drar begripliga slutsatser:

Det finns en uppsjö av nya våldsfixerade serietidningar med namn som man aldrig hört talas om. En av dem är Samurai. I Samurai nummer 5 kan vi på 23 (!) sidor efter varandra se (inte läsa, för här står inte ett ord) grymma samuraiers hatiska ögon, när de håller på att döda varandra. Ofta smygs det in en massa fördomar i serierna. Jag minns att jag reagerade för flera år sedan på att man döpt en båt som smugglade knark till ”Nirvana”. Ingen kan direkt påstå att serietidningen gjort reklam för narkotika. Men ändå är det just precis vad den gjort. På det subtila planet föreslår man narkotika som ett medel till nirvana och lycka – vilket naturligtvis aldrig kan uppnås. Tvärtom!

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 9: fosterspelen.


Ann Ekeberg introducerar själv sin bevara-oss-från-rocken-och-all-annan-modern-ungdomskulturskrift För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991):

Följande provkarta på kulturen, eller rättare ickekulturen, är några exempel på vad ungdomen idag erbjuds.

Därefter går hon metodiskt igenom allt det som den stackars ungdomens utsätts för: The Beatles, Alice Cooper, knarkreklam (syftande på T-shirts med texter som ”Enjoy CoCaine” och ”MaRijuana”), subliminala budskap på cigarettpaket (”Kan läsaren svara på följande? Varför har cigarettmärket ‘Camel’ en dromedar på sitt paket och inte, som det rimligen borde vara, en kamel?”) och baklängesbudskap på Led Zeppelinplattor.

Ett kapitel heter – så klart – ”TV- och dataspel”. Ur det saxar vi:

Vad sägs om följande? Du kommer åkande i hög fart. I spelets kikarsikte väljer du en av tre fotgängare. Högsta poäng och frispel (!) får du om du kör över en gravid kvinna med motorcykel, så att hon spricker upp. Hon kastar sitt foster på marken och samtidigt hörs ett autentiskt dödsskrik. Jodå, spelen finns i Sverige intygar flera tonåringar. Dessa spel kan ungdomar prova på i s k flipperhallar och andra lågvibrerande lokaler.

(Jag har sagt det förut och jag säjer det igen: vill man läsa de riktigt horribla påståenden som Ann Ekeberg gör, införskaffar man lämpligen boken Människor som gått till överdrift. Då får man också en hel del info om Ricky Bruch, Anita Lindblom och Lou Reeds föräldrar.)

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 8: Uppenbarelseboken.


Så öppnar vi det kapitel i Ann Ekebergs anti-rock-och-det-mesta-annat-pamflett För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen som, lite oväntat, heter ”Musik och Uppenbarelseboken” (det föregås bl.a. av de braskande kapitelrubrikerna ”Musik och satanism” och ”Musik och sex”).

I det något fragmentariska kapitlet går Ann Ekeberg igenom olika domedagsprofetiska verser ur den hallucinatoriska sista bibelboken och bevisar att Rocken är ett varsel om att Harmagedon är obehagligt nära:

8. ‘De hade hår såsom kvinnors hår, och deras tänder voro såsom lejons.’

Här ger Uppenbarelseboken ännu en mycket tydlig indikation om vilka det handlar. Jag tycker det är osmakligt med popvärldens alla välkryllade ‘stjärtgossar’ som t ex Europe. De kastar med håret som ‘töser’. Flera artister klär dessutom ut sig till kvinnor, plockar ögonbrynen och sminkar sig. Vilket mansideal får våra unga män? […]

Boy George sa när han mottog en Grammy Award: ‘Tack Amerika. Du har bra smak, stil och du känner igen en bra drag queen när du ser en.’ Att bära långt hår som kvinnor, ser vi vara snarare en regel än undantag bland rockmusikerna. Och än en gång ser vi att det är The Beatles som tagit initiativet.

Andligt sett och enligt traditionen är det bara den man, som uppnått Gudsgemenskap, som får bära långt hår som kvinnor, t ex Jesus.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 7: den okristna rocken.


Jag är tvåbarnsfar och frilansande diversearbetare inom kulturbranschen. Jag har inte tid att skriva något vettigt och insiktsfullt. Det är därför jag ägnar halva december åt att citera Ann Ekeberg istället. Hon hade tid att skriva nåt vettigt och insiktsfullt. Dessvärre tog hon sig inte den.

För nytillkomna läsare är hon alltså tanten bakom den lätt kulturfientliga skriften För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen.

Främst ägnar sej Ekeberg åt att förklara hur genomvidrig Rocken är (som bevis anför hon bl.a. hur svårt det varit för henne att hitta någon som vill följa med på en Ozzy Osbourne-konsert).

Alla hennes argument för Rockens vidrighet är inte övertygande. Om Kiss skriver hon:

Deras fantasi är fantastisk, men knappast inspirerande. Gene Simmons brukar också leka ‘eldslukare’ vilket har fått till följd att flera fans har fått brännskador, när de imiterat sin idol.

Hon fortsätter sen, som alltid utan att riktigt hämta andan:

Står läsaren ut med mer? I så fall fortsätter vi med Alice Cooper, den groteske amerikanen från Arizona. Hans riktiga namn är Vincent Furnier. Han har tagit namnet Alice, som ju är ett kvinnonamn, från en 1600-talshäxa, vars inkarnation han säger sig vara.

Alice Cooper kan hänga och halshugga sig på ett mycket naturtroget sätt bl a genom spegeleffekter. Den giljotin han använder är en mycket invecklad mekanisk apparat. Tricket är dock inget nytt. Det har utförts redan för 40-50 år sedan. Som dotter till en ‘frilansande’ illusionist, måste jag säga, att det är osmakligt att använda sina färdigheter i magins konst på detta sätt.

Sen kommer Ekeberg till en lång redogörelse för samtal hon tydligen brukar ha med sina elever (det mest skrämmande med den här boken är naturligtvis att Ekeberg verkar ha erhållit lön som lärare). Samtalet Ekeberg-eleverna emellan har tydligen – i en anda från inkvisitionens dagar – handlat om huruvida Alice Cooper är kristen (som han säger) eller satanist (som Ann Ekeberg säger):

Låt oss analysera vad han gör, sjunger och säger. Vi ger honom poäng.

Först får jag då alltid höra: ‘Han bär ett kors.’ – ‘Det är rättvänt’, tillägger någon.

OK, säger jag, då får han ett poäng för att han är kristen. Jag fortsätter:

– ‘Ett av Coopers standardskämt är att tala om att Barnen i svältande länder har sina stora magar, för att de äter så mycket när fotograferna inte ser det. Skulle en kristen säga så? frågar jag. Det tycker ingen. Då får han ett poäng för att han är ondskefull.

Så kan man fortsätta. En gång kom vi fram till att hans mörka sida ‘vann’ med 16-1.

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén