kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: sextital Sida 1 av 6

Hasseextra 13: en glädjens dag mot fascismen!

Melina Mercouri var en grekisk sångerska, skådespelerska och socialdemokrat. Hon fick ett monumentalt genomslag med filmen Aldrig på en söndag (1960), där hon också sjöng ledmotivet. När Papadopoulos fascistjunta tog makten i Grekland 1967 och ställde sig att pissa i demokratins själva vagga, tillhörde Mercouri de mest profilerade motståndarna.

Den 5 april 1968 gästade hon Gröna Lund i Stockholm, som huvudakt i en jättelik manifestation mot Greklands fasciststyre. Uppbackad av den väl så profilerade juntakritikern Mikis Theodorakis, avslutade hon en dag av muntra jippon till förmån för demokratin.

I kommittén för dagen utmärkte sig Tage Danielsson. Hans bäste kompis Hasse Alfredson var också delaktig, men tragiska familjeomständigheter gjorde att han inte var lika hands on. Det märks någonstans på det stora och breda artistuppbådet, där den sofistikerade sånggruppen Gals and Pals trängdes med fräckisrevyer och psykedelia och Dramatenchefen och Lill-Babs, att det var en högt älskad före detta underhållningschef som var sammankallande. Dessutom i tätt samarbete med Ove Hahn, artistchef på Gröna Lund och mannen som gav det nybildade AB Svenska Ord ett bra pris på sin scen när deras förstlingsverk Gröna Hund skulle avklaras.

Tanken bakom heldagen var att på ett så glatt och lustfyllt och spralligt sätt som möjligt dra in stålar till fascistbekämpandet. Ingen handling är för förnedrande om syftet är att täppa till truten på de svarta generalerna. Ergo lät såväl Hasse som Tage menigheten kasta tårta på dem. Programmet för dagen – som med en Mercouri-blinkning hette ”På en söndag” – smakar så mycket mumma att gissningsvis även fascistvännerna masade sig dit för att få Mille Schmidts autograf eller för att höra Siv Ericks dra en fräckis.

Det är en fascinerande manifestation, där medvetenhet, kontaktnät och larv förenas på ett sätt som nog bara Hasseåtage var mäktiga till.

Det är också ett fascinerande tidsdokument. Astor Holmqvists vattenshow, där man kastade bollar på ”brudar” som trillade i vattnet, lades visserligen ner först på nittiotalet, men bara på det frigjort oskyldiga sextiotalet skulle nog Gösta och Fatima Ekman sanktionerat den med sin närvaro. Lasse Åberg och Ardy Strüwer skulle nog i och för sig ställa upp på att medverka i den där vattenshowen även idag.

Brevet från kommittén till de medverkande artisterna bär också Tage Danielssons prägel. Där ser man inte minst den kostnadsmedvetne arbetarsonen som ogenerat trycker på att det hela handlar om att dra in kulor, för all del till Saken.

Jag kastar upp ytterligare ett gäng dokument här. Den som orkar klicka på bilderna gör det. Kanske kan det inspirera någon till liknande manifestationer om fascismen någon gång eventuellt kanske skulle råka hälsa på i Europa igen. Hasseåtages konferenciermanus är skrivet med den lätta men prydliga hand som var Tage Danielssons: vissa kallar det torr humor, andra kallar det studentikost, själv sitter jag och myser åt den medvetna sirligheten och ironin som aldrig lyckas dölja språkmedvetenheten.

Torrbollarna hade förstås synpunkter på den där dagen. Grekernas lidande skulle inte skojas bort. Det var det förstås ingen som gjorde heller. Det skojades fram.

Hela manifestationen var naturligtvis i sig en antifascistisk handling, en aktion mot tråkigheten, ett långfinger som mjukade upp de pinnrövades ringmuskel.

Budskapet var tydligt och kunde knappast misstolkas: stöd inte den grekiska fascistjuntan. Det framgick även av de specialskrivna texter som framfördes mitt i det allmänna glammandet.

Medverkandelista där ingen fattas.

Hasseextra 7: O’-vännen!

Det här är Lars-Olof Månsson från Sala, på ingen grund alls hänvisande till irländskt ursprung och därför mest känd som Lasse O’Månsson. På sextiotalet var han hipp. För att inte säga en hipster. Hans jazz- och beatinspirerade humor, levererad med deadpan-uppsyn på scen och som ett entonigt mummel i radio och stundom teve, luktade storstad och ångest.

Mest känd är han av eftervärlden för att ha redigerat Svenska Mad de första femton åren. Hans skruvade ledare inspirerade Roffe Classon att göra något liknande i Galago. I sextiotalets begynnelse var han vad som inom branschen kallas en comedian’s comedian. Någon som den stora massan ställde sig oförstående till men de initierade dyrkade.

Efter en av sina succéföreställningar skyndade sig Povel Ramel till radiostudion för att få sitta och prata nonsens med Lasse O’ och hans Blå tummen-kompis Bertil Petterson. Han anställdes av radions underhållningschef Tage Danielsson och var den förste att intervjua den improviserade Valfrid Lindeman. Han ingick på ett självklart sätt i Svenska Ords två första revyensembler – Gröna Hund 1962 och Hålligång 1963 – och var vid samma tid ett av de skägg som underhållningschefen Åke Söderqvist samlade runt ett sammanträdesbord för att göra banbrytande tevesatir.

Foten tillhör Lasse O’.

Hasseåtage blev gigantiska medan Lasse O’ fortsatte att mumla i sitt hörn. Efter succén med Svenska Mad skapade han även Svenska HJäLP, inspirerad av Harvey Kurtzmans satirtidning HeLP, men främst fylld med svenskt textmaterial. Både Hasse och Tage ställde förstås upp och skickade honom texter, ofta av en sort som var svartare, snuskigare, irrationellare – glosan för dagen var ”sjukare” – än de i deras egna böcker och föreställningar.

I ett nummer av HJäLP medverkar Hasse med några moderna uppdateringar av den sortens teckningar som Albert Engström fyllde sin tids skämttidningar – Söndagsnisse, Strix och i synnerhet Söndagsnisse-Strix – med. På Engströms tid kunde de se ut så här:

 

 

 

 

 

 

I Hasses sextiotal, och genom hans ritstift och skrivmaskin, såg de istället ut så här:

Det kan se ut som om Hasseåtages och Lasse O’:s vägar skiljs åt typ när sextio- övergår i sjuttiotal. Lasse O’ drog sig allmänt in i skuggorna för att skriva skruvad prosa och digga jazz på heltid medan Svenska Ord-snubbarna tog del av samhällsdebatten och fortsatte att göra film och revy och vara angelägna.

Riktigt så var det inte. Det hände att de fortsatte att hälsa på hos varandra. År 1974 gjorde Lasse O’ m.fl. teveprogrammet Bättre sänt än aldrig, där Hasse inledningsvis presenteras med buller och bång för att sedan aldrig mer dyka upp. Och samma år dyker följande vax upp i skivdiskarna:

LP:n med Hans Arnold-omslaget heter Lasse O’ avslöjar Mitzi Gaynor’s hemliga liv (spoiler: det gör han inte). Den gavs ut av Svenska Ljud, ett skivbolag som annars enbart gav ut skivor signerade Alfredson och Danielsson. En av bolagets direktörer skrev i ett pressmeddelande:

 

Ahh! Bosse Högberg sa det till mej!

En gammal dröm har gått i uppfyllelse: jag har läst Bosse Högbergs memoarer från 1969. Eller, gammal och gammal, jag har haft den på att-läsa-listan sedan jag hörde talas om den för ett halvår sen. Och memoarer och memoarer, det är mer en sorts anteckningar nedtecknade på kåken för att förklara sig och rentvå sig. Och läst och läst, det handlar om 107 sidor i stor stil så det var ganska lättskummat.

Bosse Högberg var ena halvan av sextiotalets svenska skandalpar. Den andra halvan hette Anita Lindblom och framlever idag sina dagar som katthjälperska på franska Rivieran, troligen lika sysselsatt nu som för trettio år sedan med att driva ett mål mot den flyttfirma som slog sönder hennes bohag på åttiotalet.

Högberg var känd för sin orubblighet. Han var boxare och de är kanske sällan kända för att vara väna och finlemmade, men Högberg var på något vis orubbligare än snittboxaren. 1966 slogs han mot fransmannen Yoland Levèque:

I första ronden bommade jag till honom så han stöp på öronen. Han kom igen med en kanonsving som träffade min haka. Jag stöp men kom upp igen fast käken kändes konstig. Mellan första och andra ronden sa jag till mig tränare:

”Käken är avslagen, jag känner det, det måste den vara.”

Jag hade svårt att prata, underkäken var sned och det gjorde helvetes ont.

”Du snackar”, sa min tränare, ”om han slagit av käken så hade du aldrig rest dej upp igen”.

Vet man något om Högbergs boxningskarriär så vet man också upplösningen: givetvis var käken avslagen, men Högberg boxades i fjorton ronder till. Högberg kommenterar det lakoniskt: ”Men jag lägger mig inte i första taget, jag är envis. Inte bara för att jag vill ge publiken valuta, jag är bara sån.”

Efter fjorton ronder med avslagen käke och förlorad EM-titel frågade journalisterna hur det kändes och Högberg svarade: ”Nu är det lätt att hålla käft.”

Sedan tittade en doktor på käken och sa bekymrat: ”Om Högberg fått en smäll till så hade det nog gått illa.” Högberg svarade att han fått tjugo till. Därefter skickades han akut till Karolinska och åt med sugrör i fem veckor.

Högberg tillägger att han också boxats med diskbråck och efter matchen fick opereras:

Sportjournalister är ojusta, en sån sak som diskbråck nämns inte i spalterna. Nej man är i ”dålig form” eller nåt sådant … Även om man, som jag i den där matchen, vann ganska överlägset.

Större delen av boken Söndagsbarn kretsar kring det brott Högberg dömts till åtta månaders fängelse för och dess efterspel: under en vistelse i Sitges ramlade hans sportbil utför ett stup. Svensk rätt hävdade att det var ett försäkringsbedrägeri. Bosse hävdade att det var en olycka. Rätten ansåg sig ha rätt.

Den som tjallat på Bosse och hävdat att han ville åt försäkringsstålarna var Liz Öberg. Hon hade träffat Bosse när hon var sexton och han var tjugosju. När de kilat stadigt i två år fick hon till sin förvåning läsa i tidningarna att han skulle gänga sig med den kända schlager- och revystjärnan Anita Lindblom. Man kan tänka sig att det fanns svartsjuka eller den högst legitima känslan av att offentligt bli bedragen med i bilden.

Högberg skrev alltså boken Söndagsbarn när han fortfarande var gift med Lindblom. Därför hittar vi passager som denna:

Bosse är på det hela taget hård mot Liz i sin bok. Liz verkar på sitt håll ha varit lika hård hon.

Det intressanta är att de sedermera gifte sig. 1976 knöt de hymens band och tog sedan en timeout 1984 – för att sedan återknyta till varandra igen 1989. Då hade Bosse drabbats av afasi. De sista sexton åren av deras relation verkar de ha varit lika mycket vårdare-brukare som man-hustru. Det syntes i Tom Alandhs SVT-dokumentär om de båda, Bosse Högberg – en film om kärlek, sjukdom och feta smällar (2000).

På sextiotalet lär Liz Öberg ha målats upp i medierna ungefär som Lena Skoog eller Christina Lindberg: ärtiga bimbos och tjusiga kuttersmycken och lämpliga liggmaterial för byxklådiga lillprinsar och pugilister i ropet. Utviket i Fibban fick mycket uppmärksamhet på sextiotalet. Doktorsavhandlingen i litteraturhistoria fick inte lika mycket uppmärksamhet på åttiotalet.

Sedan många år ligger filmen om Bosse och Anita, skriven av Peter Birro, med Ola och Noomi Rapace i huvudrollerna, i en isad malpåse. Storyn om skandalparet är en utmärkt historia – försäkringsbedrägerier och fängelsevistelser hann kompletteras med skatteflykt innan de skiljde sig 1970 – men fasen vet om inte historien om Bosse och Liz både är mer gripande och förbryllande.

Bosse Högberg var ett råskinn och knappast Guds bästa barn. Anita Lindblom kommenterade honom torrt i en dokumentär: ”Inget pappamaterial precis”. Men han framstår knappast som osympatisk, bara ett barn av sin tid (1940-talet) och sin plats (Majorna), ett ovanligt hårtslående barn, ett barn som blivit tillsagt av sin mor att inte läsa för mycket (”Du ska inte sluka böcker så där. Ut och lek så du får färg på dej”) och som nog kände att han slog uppåt vart han än slog.

Slutet på Söndagsbarn är skrivet i ett trots som åtminstone jag gärna faller för:

 

Snedtänkt #124 – extramaterial om 1960-talsschlagers!

Tjo och tjim och inget annat! Snedtänkt är tillbaka för hösten, inledningsvis med gäster av idel ädel poddadel. I förra veckan gjorde diversevetaren Fredrik af Trampe sitt femte framträdande och idag tangerades hans rekord av kreatören David Nessle. Under hösten kommer ytterligare en handfull figurer och halvfigurer att dyka upp för andra och rentav tredje gången, givetvis uppblandade med nya bekantingar. Under sommaren har jag träffat minst två av min ungdoms skivbacksfavoriter och haft sinnesnärvaro nog att fästa mötena på tejp.

Den som tror att jag och Nessle kunde hålla oss till att bara prata femtiosex minuter bedrar sig storligen. Och det är klart att jag inte kunde hålla Nessle från att prata Thore Skogman, det vore som att hindra GW Persson från att uttala sig om ett mord. Det släppta samtalet är, p.g.a. att det ska kunna skohornas in i P1:s snåla tablåer, nedredigerat till 56 minuter. Lite av det övriga kringsnacket räddade jag dock till en tacksam eftervärld. Håll till godo, music lovers!

Cabaret Canalhumorn eller Vad fan som h-lst eller När Povel & Hasse fick larva sig bäst de ville.

1969 klövs den enda tevekanalen i två och det skulle förstås uppmärksammas lite extra. Därför delades också Hasseåtage och så fogades Hasse-delen ihop med Povel Ramel, känd som artist utan parhäst men som ena direktörshalvan i AB KnäppUpp. Den andra delen, den som skötte det tråkiga, hette Felix Alvo. Därför påstods Cabaret Canalhumorn vara påhittat av Tage Alfredson & Felix Ramel.

Men denna fyrtiominuterskavalkad av sketcher, kupletter, filmklipp och infall är alltså skriven och framförd av den tillfälliga duon Hasseåpovel och regisserad av den gamle ringräven Hasse Ekman, som samarbetat med Povel i några av hans mest lyckade projekt (musikalen Funny Boy, parodifilmen Ratataa) och vars son samarbetat med Hasseåtage i deras flesta lyckade projekt.

Det hela sändes som ett av den nya kanalen TV1:s absolut första projekt 29 november 1969. Dagen efter började julkalendern Herkules Jonssons storverk, skriven, regisserad och huvudrollad av Tage Danielsson. Ingen kan säga annat än att herrarna ifråga hade ett visst inflytande över svenska medier.

Cabaret Canalhumorn må vara några mästares verk men är på inget vis ett mästerverk. Hur mycket Alfredson och Ramel än respekterade varandra var de inte helt samspelta. Hasses vildsinthet blommar aldrig riktigt i interaktion med Povel, som skrämdes av improvisationer och inte var mycket till skådespelare. Påhitten är något osorterade och även om scenografin känns både modern och modernistisk blir den också märkligt kal och öde i shownumren.

Men även om det inte alltid är så roligt så är det roligt att se. Det är lätt att föreställa sig en eller möjligen två dagars skrattiga spånmöten, där ett antal nyckelord fnissats fram – ”journalfilmsparodier”, ”showfilmsparodier”, ”hopklippta låtsasintervjuer med partiledare” – och sen så har det lite grann fått bli som det vill.

Skämtet är att filmen är skjuten i ankelhöjd och att fotografen inte når upp att se det som händer.

This little finger is a finger
And this is a little finger too
And this little pojke is a singer
who peaks his little finger at you

Som så ofta när man ser femtio år gamla grejer så häpnas man ibland över hur subversiva vissa inslag ändå är. I ett inslag, som visserligen bara kan ses som en typisk vända-uppåner-på-begreppen-sketch, är Hasse Alfredson militär som tågar in på en civil direktörs kontor och förhör sig om hur trevligt och uppbyggligt det verkar vara i den civila världen, där man kan gå i otakt och i övrigt göra som man vill ”till lufts, till lands och till sängs”. I sextiotalets slut förväntades man fortfarande ha en viss respekt för officerare och fanan. Det verkar varken Alfredson eller Ramel riktigt ha.

”Tycker du om att ha ihjäl folk så tänk på att det finns även civila mördare!”

”Vi behöver folk inom det civila – vi behöver dig!”

Cabaret Canalhumorn är en sorts teve som inte finns längre: fyrtio minuter där man tillåter sig att göra vad man vill. Format schmormat, koncept schoncept. Här blandas det ena med det andra utan annan tanke än att det ska vara hyfsat roligt. Eller i alla fall underhållande. Eller i alla fall förbryllande. Eller i alla fall något.

Kom som du e’
– men i silverlamé!

FOTNOT för den som sitter och funderar på vem Olof Rydbeck var och varför han eventuellt skulle vara slut som artist – han var vid tillfället högste chef för svensk television och avgick året efteråt för att ägna sig åt FN-diplomati.

Gert och ungsjuka.

Radio Nord har vi ju alla hört våra pappor prata om. Den kommersiella radiostationen som sände reklamjinglar och topplistor från båten Bon Jour i Stockholms skärgård. Den drog igång 1961, i ett medieklimat som ingen kan relatera till idag. Radiotjänsts – nuvarande SR:s och SVT:s – styrelseordförande Per Eckerberg skrev ett brev till kommunikationsminister Gösta Skoglund där han påminde om hur nazism och fascism kunnat spridas p.g.a. att staten inte strypt deras mediekanaler. Nej, jag överdriver inte. Han skrev så:

Det var flathet och ynklighet av just detta slag som, som på 1930-talet banade väg för fascism och nazism. Om regeringen inte förmår göra slut på denna ynkedom så öppnas, som jag framhållit, slussarna för kommersialiserad radio och TV helt och fullt.

Radio Nord var ett hot. Enligt Eckerberg var det ”en gangsterverksamhet”, grundat och finansierat och drivet av ”en oljemiljonär från Texas, en kusin till Nicaraguas diktator Somoza samt en skum finsk flykting vid namn Jack Kotschak”.

Eckerberg stavade, som alla andra, fel till Jack Kotschack (bilden ovan). Kotschack var visserligen finlandssvensk, men än mer en globetrotter och världsmedborgare, en man som levde på stor fot och gärna gjorde av med andras pengar. I sextiotalets början såg han vad Radiotjänst inte såg: att det fanns en ungdomsgeneration som trängtade efter att få höra popmusik. Under drygt ett år – sen blev staten/sossarna för aggressiva – tillfredsställde han denna trängtan och belönades rikligt av publiken.

En av den unga kanalen Radio Nords dj:s, tillika programchef, hette Gert Landin. Han var en tunnhårig trettiofemåring tvåbarnspappa som grundade programmen Toner för miljoner och Topp 20. I det första spelade han Mantovani och stråkmuzak, i det andra spelade han de mest sålda grammofonskivorna och lovsjöng Ballografpennan och dess förträfflighet. Han hade varit länge på public service-radion dessförinnan och skulle efter Radio Nord-äventyret återvända dit.

Denne gänglige glasögonorm kunde under Radio Nords korta tid i etern inte visa sig på gatan utan att autografjägare anföll. Ungdomstidningen Bild-Journalen och den kortlivade tidningen Pop presenterade honom i helfigur. Han hade en egen spalt – Rutan från Skutan – i tidningen Show Business. På fritiden kunde han extraknäcka med att vända plattor eller bara visa upp sig.

Det fanns yngre dj:s också på Radio Nord, men Gert Landin var en av de populäraste. Radio Nord vände sig inte bara till en ung publik, utan lika mycket till hemmafruar och bilpendlare. Så stor var efterfrågan på något som inte var föredrag och symfonier. Samma dag som Radio Nord inleder sina sändningar, 8 mars 1961, sänder Sveriges Radios enda kanal program som ”Ekonomisk gödsling” (föredrag med agr.lic. Nils Fredriksson), ”Naturfolkens kulturer” och ”Ät rätt – må bättre”. Efter klockan 17 blir det visserligen lite lättlyssnat i P2, som börjar först nu: i programmet ”Jukebox med Johan” spelar Johan Sandström jazz. Man sänder också föredragen ”Indiens öde” och ”Språket och vår världsbild”.

Gert Landin är på något vis symbolen för tidsandan. En farbror som spelade italienska schlagers och blev ungdomsidol. Inte för att han hade Det, utan för att alternativen inte hade Något.

Sändh transkriberar Jokke som berättar om Målle (och Banck).

artister

bengt

Jag hittade en bok som genast slukade all min uppmärksamhet: Artister berättar av Bengt Sändh. Medan barnen slog ihjäl varandra med pinnar lät jag mig uppslukas av historier från fordom dagars folkparkande. Trubaduren och överlevnadsgeniet Bengt Sändh är redaktören som låtit kollegor (Roland Cedermark! Totte Wallin! Inga Gill!) berätta om dråpligheter från den oglamorösare delen av showbiz. (När jag tänker på det: den påminner inte så lite om den här.)

jokkmokks-jokke

Gubbometern visar som mest rött när Bengt Sändh tecknar ner vad Jokkmokks-Jokke berättar för honom. Jokkmokks-Jokke var den kanske hejigaste och frejdigaste av femtio-sextiotalens alla hejiga frejdare: långt hejigare än Snoddas, långt frejdigare än Sigge Fürst. Jokke – Bengt Djupbäck enligt passet – for runt som en skottspole på äldreboendena och väckte de halvdöda till liv med en manisk energi och Gulligullan-koko-som-en-gök. Det visar sig nu också att han var närvarande på den berömda surströmmingsskiva i Örnsköldsvik då Jesusrockaren Målle Lindberg nedsänktes till menigheten i helikopter (avhandlat bland annat i det här avsnittet av podden Snedtänkt).

Målle Lindberg f. 1939, Maranatapastor spelar dragspel på Maranatamöte 1964. Foto: Historisk Bildbyrå / Svenskt Fotoreportages samling

För nu dyker då alltså ytterligare saligen bortglömda celebriteter upp i storyn: främst då Pop-Målle, Maranatas egen Bert Karlsson, mannen som förde Jesus in i rockåldern och bjöd månglarna tillbaka till templet. En osannolik figur, givetvis med den trasigaste och fattigaste av barndomar, som under några intensiva år i sextiotalets början gav ständigt löpsedelsstoff med sina tältshower i Jesu namn, som konkurrerade ut porrtälten på Kiviks marknad och sög till sig en publik svältfödd på kickar.

magnus-banck-trummar

Dessutom förekommer Magnus Banck (vid trummorna) i storyn, en man jag i princip bara känner till från en gammal Lars Ekborg-vits i kavalkadprogrammet Partaj: ”Magnus Banck upprepar aldrig sina misstag – han gör ständigt nya”. I sextiotalets början var även han i ropet, den förste radioprataren som duade sina inringare och spelade önskelåtar i Melodiradion. Hösten 1963, 24 år gammal, ledde han Svensktoppen. Våren 1968, 28 år gammal, ledde han Schlager-SM. Våren 1981 hittades han förtidspensionerad och död i en villa i Mölle, 42 år gammal. Däremellan var han gift med en racerstjärna och startade en radiostation på Mallorca.

Okej – rollfigurerna i dramat är sålunda presenterade. Vi ger nu ordet till Jokkmokks-Jokke:

Det var i Örnsköldsvik å dom hade ordnat världens största surströmmingsfest. Då var Magnus Banck där med en operasångare å så var det jag, å en massa musiker, å så var det Målle Lindberg. Dom hade annonserat att han skulle komma med en lysande kostym. Tidningarna drog ju på det så det var ju nå hemskt. Men det var ju roligt då samtidigt, det var en toppengrej.

Det var en toppengrej om du tror mej eller ej. Pop-Målle det tyckte jag var jäsicken. Du vet ju han kom ju med helikopter å lysande kostym ifrån himlen. Men så fort Målle hade landat innanför en avspärrning där så var det en fullbult som kastade sin ena sko på honom å skrek ”djävla skojare” å sen var det ju igång.

Då hoppade han upp på scenen å där var det några småpojkar som satt å spelade i en orkester dom hade. Då sjöng han ”Ovan där samlas helgonen, ovan där randas morgonen”. Han hann inte mer än sjunga versen å refrängen så fick ha ta på skubben. Då gick det en gammal redaktör fram å tillbaka å sa:

’Det här gillar jag inte, det här gillar jag inte att driva med våra förfäder.’

Magnus Banck var alldeles förtvivlad å satt å sa:

’Aldrig mer, aldrig mer vill jag va med om det här!’

Det blev ett jäddra tumult där, det hjälpte inte vem som kom å försökte lugna publiken. Folk var ju förbannade, dom var ilsk på honom för att han var storskojare. Dom ville ju ha tillbaks sina pengar.

Folkparkschefen gjorde ju allt vad han kunde för att lugna folket å så kom det massor av polis med hundar, å stadsfiskalen var ju opp å tala han med. Det hjälpte inte, dom bara tröck på. Då var det fullt upplopp. Magnus Banck han sa att:

’Nu tog han hela föreställningen!’

Å det gjorde han, dom skrev ju inte en rad om oss andra i tidningarna, det var ju bara om Pop-Målle det. Men publiken skulle ju lyncha han. Det var ju bara för Pop-Målle att ta på skubben å vart han försvann det vet inte jag, om han dök ner i surströmmingstunnorna där. Nej, han fick ta på skubben han.

lindberg

Och så undrar folk ibland varför jag är så fascinerad av flydda tider. Man är ju från vettet om man inte känner att man hade velat vara med.

Karl för sin fotboll.

fotboll-1965-ingress
Det är svårt att i efterhand förstå serien PeanutsSnobbens – genomslagskraft. Man kanske minns merchandisen, men de flesta har nog glömt de religiösa analyserna (The Gospel According to Peanuts, publicerad på svenska som Snobben eller Ett sätt att möta livets bedrövelse), musikalen You’re a good man, Charlie Brown (raskt översatt till Milda makter! av Povel och Beppe 1967), musikalen Snoopy!!! (1975), hyllningarna från intellektuella giganter som Umberto Eco, omnämnanden som enda serie i Bonniers Litterära Magasins ”Moderna utländska författare” 1965, nöjesparkerna, lp-plattorna, teveserierna, museerna, priserna etc.

Serien har med andra ord inte bara erkänts som god fyrarutorsunderhållning utan också ansetts ha psykologiska, filosofiska, teologiska och existentiella saker att säga mänskligheten. Charles M Schulz har inte bara setts som en flink pennförare och en humorist av rang utan också som en sorts tänkare. Kan Snobbens status jämföras med någons är det möjligen med Nalle Puhs eller Mumintrollens.

Jag bläddrar i tidiga årgångar med Peanuts – serien började publiceras 1950 och avslutades 13 februari 2000, dagen efter Schulz död – och försöker förstå. Det mest slående, och det finns i princip med från början, är Schulz melankoli. För att inte säga misantropi. Peanuts är ingen glad serie om oskyldiga barn. Det är en serie som skildrar livets alla facetter och visar barn – människor – från alla vinklar.

Ett av de moment i serien som triggat teologerna och teoretikerna är det återkommande fotbollsskämtet. Varje år, från 1956 till 1999, någon gång i höjd med att Schulz höstdepression slog till, presenterades en stripp eller söndagssida med ungefärligen samma upplägg: Lucy/Gullan lovar att hålla fotbollen som Charlie Brown/Karl ska sparka till – och varje gång rycker hon undan den.

Skämtet har små, för att inte säga få, för att säga obefintliga variationer. Första året är visserligen inte Lucy van Pelt, sedermera seriens mesta cyniker, helt utvecklad och därför inte den som håller i bollen:
fotboll 1956
Men sen, från och med 1957, är det hon som håller bollen och bryter löftet:
fotboll 1957
Samma sak sker såväl 1958 …
fotboll 1958
… som 1960 …
fotboll 1960
… som 1965.
fotboll 1965
Vid det här laget är Peanuts ett av världens största populärkulturella fenomen – kännarna pratar om 1960-talet som The Golden Age för serien – samtidigt som populärkulturen kanske för första gången tränger sig in på kultursidorna, samtidigt som kultursidorna fortfarande är med och sätter agendan. Det finns inte en amerikansk, knappt ens en västerländsk, intellektuell med självaktning som inte gjort sin tolkning av Charlie Browns eviga nitar.

Kan man koppla det till Sisyfosmyten? Kan man se en parallell till Beckett? Kan man associera till de stora världspolitiska skeendena? Är Lucy kanske USA? Är Charlie Brown rentav Vietnam? Och samtidigt upplever ju freudianerna sin kanske mesta storhetstid: modeord i svang är ”alienation” och ”Oidipus” och ”penisavund”. Visst ligger ”Snobben” farligt nära ”snoppen”? Och säger man ”Peanuts” snabbt så blir det faktiskt ”penis”.

1970-talet innebär fortsatta kommersiella framgångar för Peanuts. Charles Schulz är god för tusentals miljoner men sitter oförtrutet vid sitt ritbord och varierar samma tema dag ut, dag in, 365 dagar om året. Man måste inte vara tokfreudian för att se Charlie Brown i honom: samma försök, samma känsla av att det kan bli bättre, att det borde bli bättre.
fotboll 1975
Som sagt: små, knappt märkbara variationer år för år. Oftast använder Schulz den veckoliga söndagssidan, men även strippformen får fungera att bygga upp historier med flera tvister. 1979:
fotboll 1979 1
fotboll 1979 2
Och 1992, när Charlie Brown förälskat sig i den nyintroducerade Peggy Jean, är det hon som får hålla i bollen:
fotboll 1990 2
fotboll 1990 3
fotboll 1990 4
fotboll 1990 5
1999 har Schulz ett år kvar att leva, men som den plikttrogne gamle WW2-kämpe han är hyser han inga planer på att ge upp. Serien går sen länge på tomgång, figurerna lever parallella liv inom stripparnas ramar, melankolin har tappat sin humor och blivit mest … deppig. Men fotbollsskämtet ska varieras en sista gång, innan allt är förbi och över. Och som vore det en tanke lämnas det allra sista skämtet med ett öppet slut där vi aldrig får veta om Karl äntligen fick iväg bollen eller ej:
fotboll 1999 sista
Och 2000 går Schulz i graven och tar, tack vare ett unikt kontrakt med sitt seriesyndikat, sin serie med sig. De lärde tvista om saken, men förmodligen är Peanuts den serie som gått i flest dagstidningar världen över och efter Kalle Anka & co den serie som dragit in mest reda pengar. På sin gravsten valde Schulz att inte nämna ett ord om den saken:
fotboll gravsten

Hur man gjorde reklam.

I televisionens barndom slog sig tre män ihop för att göra små satiriska animerade filmer: Jan Hemmel (producent), Åke Arenhill (manus) och Per Åhlin (teckningar). Samtliga bar skägg och gör det faktiskt fortfarande. Tillsammans innehar de nu den aktningsvärda åldern 261 år.

Åhlin och Arenhill visste vad de pratade om när de gjorde den lilla filmen ”Hur man gör reklam”. De hade båda försörjt sig inom gebitet, Åhlin som tecknare, Arenhill som dekoratör och copywriter. Filmen ansågs så på pricken att Bonniers gav ut en bokversion 1964.
FullSizeRender(3)
Den ironiskt pedagogiska texten börjar hos Ohlsson, som ”den empiriska vägen skapat ett maskinföretag”. Företaget har producerat en ny traktor och därför vill Ohlsson göra reklam. Ohlsson kontaktar således en reklamfirma. Där träffar vi till att börja med på THE MARKETING CHIEF:

Han är en seriös man, crew cut och clean shaved. Han bär oinfattade glasögon och är civilekonom. (Han läser Beckett när han är deppad för att få en ljusare syn på livet.)
FullSizeRender(7)
Marketingchiefen ”måste kontrollera att Ohlssons traktor SER UT som en traktor, att den FUNGERAR som en traktor och att den ändå på något sätt SKILJER SIG från andra traktorer”. Det sista innebär att ”produkten har en PROFIL eller en IMAGE”.
image profil
Nu inträder MEDIAMANNEN. Han är en seriös man, crew cut och clean shaved. Han bär oinfattade glasögon och är civilekonom.
FullSizeRender(7)
Mediamannen undersöker i vilka tidningar annonserna ska införas genom att fråga sig vad slags människor som läser dem? Hur många i dess läsekrets borstar tänderna? Hur många är kvinnor mellan 15 och 20 år? Kan man kalla läsekretsen KONSUMTIONSVÄNLIG eller OPINIONSBILDANDE?
FullSizeRender(6)FullSizeRender(4)
Sen inträder ART DIRECTORN:

Han är en seriös man. Crew cut o.s.v.
FullSizeRender(7)
Art directorn ger annonsen dess MEDDELANDEFORM med hjälp av ett team ”visualizers, copymän, konstnärer, fotografer och grafiska specialister”.

Innan han sätter igång med det kreativa, gör han en MOTIVATION RESEARCH – han söker de djupaste anledningarna till att en människa EGENTLIGEN vill köpa en traktor. Detta är nämligen inte alls vad man i förstone skulle tro (att man vill plöja upp en åker t.ex.) utan kan visa sig ha sin grund i att man vill bevisa att man är viril eller att man längtar efter sin moder. En samvetsgrann Art Director går aldrig till verket utan att ha tagit hänsyn till Oidipus. Samtidigt frågar han sig: Har vi tagit TILLRÄCKLIG HÄNSYN TILL KVINNORNA MELLAN 15 OCH 20 ÅR?
FullSizeRender(8)
Layout och illustration utformas i samråd med Art Directorn av KONSTNÄREN eller FOTOGRAFEN eller båda. Båda har studerat i Amerika, båda anser att tjurfäktningar är mentalhygieniska, och båda har en förhoppning att Ohlssons traktor möjligen kan ge dem en AWARD OF FISTINCTIVE MERIT. Det är i detta skede en fotomodell kan bli aktuell.
FullSizeRender(5)
Så uppstår dock vissa förskjutningar i planerna. Firmans KONTAKTMAN blir uppringd av Ohlsson själv:

Ohlsson meddelade att han gärna ville att Kontaktmannen skulle komma över ett slag och prata. Det var nämligen så att Ohlsson har en sekreterare som (som han uttryckte det) var väldigt piffig på att hitta på text, och nu hade hon skrivit en slogan (det var väl slogan det hette?), som var väldigt bra. Och Ohlssons systerson, som alltid hade varit road av ritning, hade ritat av traktorn så att den var mycket lik, så nu undrade Ohlsson om inte reklambyrån kunde snitsa till det hela lite under morgondagen – för han vill gärna ha in annonsen på tisdag. Sa han.

Kanske är det Mad Men, kanske är det den cykliska tiden, men byt ut enstaka detaljer och det hade lika gärna kunnat stå 2016 på försättsbladet.

Snedtänkt #65 – extramaterial!

Ni som redan lyssnat igenom avsnitt 65 av podden Snedtänkt, där jag och Stefan Nylén diskuterar svensk exploationsfilm i tämligen högt tempo, anar nog att mycket är bortklippt. Har man ett så stort och viktigt ämne som spekulativ nakenfilm från 1960- och 1970-talet att prata om så pratar man så klart en del.

Vi tog upp ytterligare gubbar och filmer i samtalet. Till exempel fördjupade vi oss lite i den originella person som en gång gav oss Thriller – a cruel picture:thriller

stefan nylén extra bo a

Och så tog vi upp en film som avhandlats tidigare i den här bloggen, den speedade satirfilmen Miss and Mrs Sweden:

kinopoisk.ru

kinopoisk.ru


Detta kan man lyssna på om man känner att vi pratar för lite i själva avsnittet.

Sida 1 av 6

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén