Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: adelsmän Sida 1 av 3

Cabaret Canalhumorn eller Vad fan som h-lst eller När Povel & Hasse fick larva sig bäst de ville.

1969 klövs den enda tevekanalen i två och det skulle förstås uppmärksammas lite extra. Därför delades också Hasseåtage och så fogades Hasse-delen ihop med Povel Ramel, känd som artist utan parhäst men som ena direktörshalvan i AB KnäppUpp. Den andra delen, den som skötte det tråkiga, hette Felix Alvo. Därför påstods Cabaret Canalhumorn vara påhittat av Tage Alfredson & Felix Ramel.

Men denna fyrtiominuterskavalkad av sketcher, kupletter, filmklipp och infall är alltså skriven och framförd av den tillfälliga duon Hasseåpovel och regisserad av den gamle ringräven Hasse Ekman, som samarbetat med Povel i några av hans mest lyckade projekt (musikalen Funny Boy, parodifilmen Ratataa) och vars son samarbetat med Hasseåtage i deras flesta lyckade projekt.

Det hela sändes som ett av den nya kanalen TV1:s absolut första projekt 29 november 1969. Dagen efter började julkalendern Herkules Jonssons storverk, skriven, regisserad och huvudrollad av Tage Danielsson. Ingen kan säga annat än att herrarna ifråga hade ett visst inflytande över svenska medier.

Cabaret Canalhumorn må vara några mästares verk men är på inget vis ett mästerverk. Hur mycket Alfredson och Ramel än respekterade varandra var de inte helt samspelta. Hasses vildsinthet blommar aldrig riktigt i interaktion med Povel, som skrämdes av improvisationer och inte var mycket till skådespelare. Påhitten är något osorterade och även om scenografin känns både modern och modernistisk blir den också märkligt kal och öde i shownumren.

Men även om det inte alltid är så roligt så är det roligt att se. Det är lätt att föreställa sig en eller möjligen två dagars skrattiga spånmöten, där ett antal nyckelord fnissats fram – ”journalfilmsparodier”, ”showfilmsparodier”, ”hopklippta låtsasintervjuer med partiledare” – och sen så har det lite grann fått bli som det vill.

Skämtet är att filmen är skjuten i ankelhöjd och att fotografen inte når upp att se det som händer.

This little finger is a finger
And this is a little finger too
And this little pojke is a singer
who peaks his little finger at you

Som så ofta när man ser femtio år gamla grejer så häpnas man ibland över hur subversiva vissa inslag ändå är. I ett inslag, som visserligen bara kan ses som en typisk vända-uppåner-på-begreppen-sketch, är Hasse Alfredson militär som tågar in på en civil direktörs kontor och förhör sig om hur trevligt och uppbyggligt det verkar vara i den civila världen, där man kan gå i otakt och i övrigt göra som man vill ”till lufts, till lands och till sängs”. I sextiotalets slut förväntades man fortfarande ha en viss respekt för officerare och fanan. Det verkar varken Alfredson eller Ramel riktigt ha.

”Tycker du om att ha ihjäl folk så tänk på att det finns även civila mördare!”

”Vi behöver folk inom det civila – vi behöver dig!”

Cabaret Canalhumorn är en sorts teve som inte finns längre: fyrtio minuter där man tillåter sig att göra vad man vill. Format schmormat, koncept schoncept. Här blandas det ena med det andra utan annan tanke än att det ska vara hyfsat roligt. Eller i alla fall underhållande. Eller i alla fall förbryllande. Eller i alla fall något.

 

Kom som du e’
– men i silverlamé!

FOTNOT för den som sitter och funderar på vem Olof Rydbeck var och varför han eventuellt skulle vara slut som artist – han var vid tillfället högste chef för svensk television och avgick året efteråt för att ägna sig åt FN-diplomati.

Lanefeltmanöver.

Jag hittar en kassett och slungas trettio år tillbaka i tiden.

lanefelt omslag

Att det är del 3 indikerar att det alltså fanns två tidigare kassetter med titeln Nya gymping. Eventuellt fanns det innan dess en kassettserie som bara hette Gymping eller så var den titeln copyrightskyddad av SVT. Under första halvan av 1980-talet gav Susanne Lanefelt också ut skivor med titlar som Gymp-Dance och Studs-bandet.

Nån sorts efterfrågan kan vi alltså förutsätta att det fanns på en kassett med följande innehåll:

lanefelt baksida

Träningsledaren Susanne Lanefelt råkade få ögonen på Jane Fondas populära workout-videos och insåg att det där – röra på sig och prata samtidigt – kunde hon också göra. Gymping blev ett teveprogram 1984. Det inspirerade damerna att träna, herrarna att titta och revymakarna att dra olika slippriga skämt kring Lanefelts catchphrase ”kniiiiip”.

Det betraktades i sin samtid som något nytt och fräscht. Rosa Flashdance-benvärmare och tajta tanktops och ständigt exponerade blekta tandrader. I efterhand framstår det mer som en lamt rebootad åttiotalsvariant av Träna med TV, programmet som Bengt Bedrup och Gun Hägglund sjösatte 1963 med den uttryckliga ambitionen att få svenskarna att röra lite mer på sig.

Uppbyggligt. Uppmanande. Uppfordrande.

I ett tidigt Träna med TV-avsnitt intervjuas folk på gatan om det är nödvändigt med kondition. ”Nej, om man kör bil och har ett stillasittande arbete så behöver man väl ingen absolut fysisk kondition”, svarar en av de tillfrågade. Sveriges television insåg att de hade ett ansvar för folkhälsan.

I likhet med Gymping ynglade Träna med TV av sig i merchandise, både instruktionsböcker och fonogram:

gun och bengt

Och Träna med TV var i sin tur bara en lite mjukare och vänligare sextiotalsvariant av överste Bertil Ugglas klassiska morgongymnastikövningar i radio. Med myndig stämma befalldes folket att knäböja och bensträcka och tånudda. På sin fritid var han ordförande för Gymnastiska centralinstitutet och författare till böcker som Dagövning för den dagliga hemgymnastiken och Gymnastik, friluftsliv och kamratskap i en gymnastikförening.

 Slutet på en lång era av SVT-ledd gymnastik, där tanken var att folket framför apparaterna skulle röra sig efter samma mönster som figurerna i apparaterna, var möjligen Gumping. Det riktade sig till äldre människor och var troligen något av en reaktion på de fräscht svettiga ungdomarna i Gymping. I Gumping riktade Bedrup och Hägglund – radarparet från Träna med TV – in sig på de stillasittande pensionärerna. För att dessa verkligen skulle vara med på noterna kompade Gnesta-Kalle övningarna på dragspel.

Pensionärer älskar som bekant dragspel.

Inte bara titeln Gumping var smakfull. Så var också programmets logga:

gumping

En del av det här finns förstås på Youtube. Inget av det kan direkt rekommenderas, om man inte har ett skriande behov av att se folk röra sig okoordinerat. Ett litet smakprov från Lanefelt, för den som känner sig stillasittande och rundnätt och behöver en inspiratör, kan avlyssnas här:

lanefelt

Ahlmän information.

Vill man ha skvaller och slipprigheter om De Stora ska man gå till deras chaufförer, påkläderskor och uppassare. Gösta Ahlm var i många år nattportier och alltiallo på Falsterbohus, ett hålligångställe för de besuttna i skånska Falsterbo. Där hade Hagasessorna eget rum, där häckade Sten Broman om somrarna, dit kom George och Paul för att träffa Maharishi Mahesh Yoga, där tävlade Åke Söderqvist och Lasse Holmqvist i kräftätning (Söderqvist vann med sextio stycken), där roade sig Thommy Berggren och Carolina Gynnings pappa med direktörer och folk med fåniga efternamn.

blogg ahlm 1

Ahlms lilla skrift Rapport från Nordens Hawaii! föll ner som en bomb på svenska bokhandelsdiskar första gången 1973. Förmodligen bävade den societet som hade grumliga minnen av att den där nattportieren förmodligen var på plats när de betedde sig ovanligt grisigt. Särskilt som skandalblaskor som Lektyr och Expressen slog upp boken så stort de bara kunde:

blogg ahlm 5 blogg ahlm 3

De behövde inte oroa sig sådär förskräckligt mycket, salongslejonen. Ahlm ville inte gärna förlora jobbet. Tvärtom var han kvar på Huset, som Falsterbohus heter för alla som har en relation till det, och kunde skriva en utökad upplaga så sent som 1991. Den innehåller lika lite av skvallervärde.

Visst nämner Ahlm att det förekommer kokain på Huset. Visst citerar han en gammal trotjänarinna på Huset som berättar om ett tjugotal då det ”förekom alla sorters brott utom våldtäkt, för det behövdes inte”. Visst är han gruvligt irriterad på vissa överklassfasoner; han berättar om en tant som tvingade honom att leta efter hennes smycken hela natten och först en vecka senare meddelade honom att hon visst haft det hemma hela tiden. Ahlm nämner inga namn, även om vi kan gissa att den där tanten hette Bianca Castafiore.

Visst får man veta att kronprins Carl Gustaf tyckte om att dansa, att Sten Broman var en skräck för personalen (han krävde inte bara iskall snaps utan också iskallt snapsglas), att Lasse Lönndahl flitigt uppvaktade damer, att Henning Sjöström log iförd sober smoking och vit poloskjorta, att unga rika människor betedde sig illa redan på femtiotalet. Men det där visste de som brydde sig redan då.

Det mest spännande med boken är att den är skriven av en nyfrälst. En nyfrälst som skriver högst associativt, utan att nån gång stanna upp och kontrollera vad han skrev i meningen innan:

Ett gäng som gästar Falsterbohus varje sommar är Knäppupp-ensemblen. Där låg de i sanden och lät sig villigt bestrålas av solen. På stranden såg man kändisar av alla slag och vanligt folk. Men solen värmer alla och Gud älskar alla, rik som fattig, känd eller okänd. ”Så älskar Gud världen, att han sände sin son JESUS hit ner till vår jord, för att var och en som tror på honom bliver frälst.” Inför Gud är vi alla syndare, men JESUS förlåter människans synd.

Den som får sin synd förlåten får verkligen känna den rätta glädjen. En glädje som inte nöjeslivet kan ge. Lejonen i Falsterbo och Skanör hade fest i Falsterbohus i går kväll. Det var mannekänguppvisning av sköna damer. Auktion av från företag skänkta varor, samt utlottning av en hammock. Det var hög stämning redan från början till det ljusa slutet. Alltså vid tiden för soluppgången. Behållningen läg på 8000 kronor.

Det är med andra ord en bok som väcker fler frågor än den ställer. Den vanligaste frågan som dyker upp är förstås: ”Förlåt, men hur tänker du nu, Ahlm?”

Men Ahlm går inte bara storögt runt och refererar från derbyn och auktioner och golfbanor och kälkåkning på restaurangbord och annat som den tjusiga klassen ägnar sig åt. Han inser att det också finns en annan verklighet. Kapitlet ”Klyftan mellan rik och fattig” lyder i sin helhet:

Men det finns också en annan sida av Falsterbohus där man ser nöd och elände av olyckliga människor. Det är personalen på Falsterbohus, som bor på den stora vinden och nere i källargångar. Det är dessa som sköter diskning och städning och som för bort allt avfall. Dessa människor får inte visa sig i hotellets två stora huvudingångar. De får inte bada på samma sida som gästerna från bryggan. Gästerna på höger sida av bryggan och personalen på vänster sida. Många av dessa människor är alkoholister och är mycket olyckliga. De super upp den lilla lön de får och är glada bara genom rusets inverkan. Det finns en klyfta mellan rik och fattig. Men inför Gud är vi alla lika.

Gösta Ahlm flyttade sedermera hem till sin uppväxtstad Askersund. Han finns dessvärre inte längre ibland oss, vilket innebär att hans två nästa bokprojekt aldrig kom att förverkligas:

blogg ahlm 4

Jesus finns det nog redan ett par böcker om, men den där Askersundsboken är vi många som retar oss på att vi aldrig får läsa.

Don’t Luuk back, Uggla!

uggla
Läser att Magnus Uggla har gjort årets bästa scenshow. Det är säkert så. Jag vet inte när jag såg en scenshow sist, eller vad som kvalar in som scenshow, men jag kan absolut föreställa mig att en Uggla på promenad längs minnenas boulevard, till ett sjuttiotal med androgyne Bobbo Viking och pretentiösa Livets teater och blöjpunkiga Vad ska man ta livet av sig för och sommarkåta Vittring, är värd att hänga med.

Magnus Uggla påminner på ett vis om en Robban Broberg eller en Pugh Rogefelt: hade de dött 1979 hade vi bara kommit ihåg dem som ikoner, som pionjärer, som killar som aldrig gjorde några fel. Nu ligger de decennier som gått däremellan, med hejaklackspop och ordvitskavalkader och Grymlingsgrymtande, som ett berg som kastar långa mörka skuggor över den banbrytande inledningen av respektive karriär.

Det som väcker allra mest nyfikenhet hos mig står som vanligt i det finstilta på affischen: ”Manus av Martin Luuk”. Jag drar mig genast till minnes en passage i Robert Gustafssons memoarer:

I Killinggängets pjäs ”Drömmen om Herrön”, som spelades på Dramaten hösten 2009, säger Martin Luuks karaktär utan förvarning till en kvinna att han föraktar allt hon står för. Sådant har hänt i verkligheten, det är direkt plockat från ett möte vi hade med Magnus Uggla.

Magnus hade kört sin ”Varning på stan” i slutet av krogshowen på Berns, och det blev en fantastisk stämning i salongen. Nu skulle det diskuteras någon form av nytt samarbete, så han och hela gänget satt ner runt ett långbord. Tyvärr hamnade Magnus bredvid Martin.

Diskussionerna hade inte kommit särskilt långt när Martin Luuk började skruva på sig.

”Jag tycker inte att vi ska jobba med den där Uggla …”, sa han.

Det blev tyst. Där satt Martin och pratade om en människa i tredje person. En människa som satt på en stol precis bredvid honom.

”Jag tycker inte om det han står för”, fortsatte han.
(Från vaggan till deadline, 2010.)

Av alla tänkbara manusförfattare valde Magnus Uggla en som uttryckligen sagt att han inte gillar det som den där Uggla står för, låt vara för mer än tjugo år sen. Det tyder inte bara på storsinthet utan också på kvalitetsmedvetande. Om det nu inte råkade vara så att landets alla andra manusförfattare råkade vara upptagna när Uggla frågade eller att ingen av dem ville jobba med en föreställning som garanterat skulle ge press och publik.

Det kan förstås ha varit så också. I så fall råkade Uggla ställa frågan i exakt det ögonblicket som den första grisen sågs stiga till väders.

Böguggla.

blogg uggla dandyn!
När jag var elva var Magnus Ugglas Den döende dandyn det hottaste vaxet i stan. Vi spelade den på roliga timmen tills en mycket rödkindad mellanstadielärare stängde av och skällde ut oss för att vi skrattade.

Bland låtar om fula gubbar som med den enklaste teknik kan få fjäder på sin skinnspik (”Fula gubbar”), Saigons röda ros och herpes på sin nos (”Passionsfrukt”), otrohetsaffärer som slutar med att prasslet blev på smällen och ”frun blev med djur” (”Staffans matematik”) samt uppmaningen att rulla bort kärringen och skaffa ny (”Mattläggar-Oves hjulsång”) hittar vi också ”Rumpnissar”:

Han är en reko gay, en gummiboss,
en nätt förgätmigej, Kapten Mykonos
Hans vän är arab
Han säger: ”Ställ dig som en Saab!
Så kör vi åh-åh-åh-åh
Kom killar och sitt opp!”

Det är en fascinerande text. Porträttet av Läder-Kent hamnar bredvid skivans andra karikatyrer av gubbsjuke Disco-Kaj, sure servitören Erling och den töntige hårdrockaren Joey Killer/Roine Blom. Det är lätt att se Ugglas text som något homofob.

Samtidigt: skivtiteln och omslaget refererade till en tavla av den förmodat bisexuelle Nils Dardel, föreställande den förmodat bisexuelle Gösta Ekman d.ä. och deras förmodat bisexuella kompisar i teatrala gester. Tavlan från 1918 var då och har sedan dess haft ikonisk status i en föraktad och beundrad kosmopolitisk liberal queerkultur.

Samtidigt: 1986 omnämndes homosexualitet bara i mainstreamkultur som något som orsakade hiv. Uggla visade sig vara väl insatt i en undanskymd och åsidosatt kultur: han droppar homomagasinet Revolt, gayparadiset Mykonos och transgruppen After Dark.

Den enda som ens antytt att den där världen fanns innan var Jacob Dahlin: hans Jacobs stege var en trojansk böghäst i ett tokstraight normmedia. Det sades aldrig rakt ut, men allting som hände i stegen var ju bögkodat: ryska primadonnor med risiga frisyrer, After Dark åter igen, Alexander Bard i transtramsprojektet Barbie, Diana Ross, kitsch och skumpa, opera och boor.
blogg uggla jacob dahlin
Samtidigt: även Uggla kom till studion när Dahlin kallade. 21 november 1987 stod han i studion dressad som Östermalmsmadame och sjöng Karl Gerhards ”Katt bland hermelinerna”. Mycket queerare än så blir det inte.
blogg uggla viking!
Och går vi sen bakåt i tiden, till Ugglas debut Om Bobbo Viking (1974), så rör vi oss verkligen i ett gränsöverskridande könslandskap. Kraftigt Bowie-inspirerad skapade Uggla sin egen Ziggy Stardust, Bobbo Viking: ”Bowie fann han, använder henna/ glitter i pannan, flickans stämma”. Iförd ”omelott” styr han vägen mot nästa bar.

Jag bildgooglade omelott. Det här var det första jag hittade:
blogg uggla omelott!
Uggla fortsatte att visa sig väl förtrogen med den nattliga skugglika queervärlden. På prettoplattan Livets teater (1975) gör han sitt eget Karl Gerhard-svep över det manierade Östermalm. ”Två små primadonnor” flänger runt på tesalonger i ”bästa frack, skor av lack och chapeau-claque”.

På plastpunkplattan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt (1977) så gjorde han just Karl Gerhard i pubrocktappning, tillika en av KG:s mest queera kupletter. ”Jazzgossen” har ”tusch på sina ögonlock” och ”på sitt lilla bakverk frossar”.

Och på Vittring-plattan (1978) översatte han ett gammalt Phil Spector-spår, skrivet för flickgrupp och mest känt genom The Crystals. ”Then he kissed me” blev ”Åh, han kysste mej”:

Han bjöd mig en soffa av zebraskinn
och hällde upp ett dricksglas fullt med gin
Jag smalt när han böjde sig mot mej och kysste mig
Nog hade jag blivit kysst,
men aldrig så förut,
jag skrek i hans öra:

”Låt det aldrig ta slut!”
Han ursäktade sig
att han hade burit sig så illa åt
Men vad fan gjorde det,
nu när han hade fått mej så jävla [piiiip]?

blogg uggla g
Det som jag som politiskt korrekt och medveten ung man tolkade som fördomsfulla bögpåhopp verkar aldrig på något vis ha ifrågasatts av homovärlden.

Ugglas mest famösa gaybetonade insats, porträttet av mustasch-och-hästsvans-klubbägaren Kristoffer i Staffan Hildebrands G – som i gemenskap, tycker några kanske är att betrakta som en fördomsfull karikatyr. Men det långt utdragna i:et i den mäkta citerade repliken ”Det kunde han tänkt på liiiite tidigare!” måste kanske inte ses som en imitation. Det är så man pratar på Östermalm. Uggla spelade en förhöjning av sig själv. Porträttet godkändes uppenbarligen av den bisexuelle Staffan Hildebrand, som likt Uggla ansåg att det var på tiden att en osynliggjord grupp människor fick en representant på bioduken.

Men ”Bli gay” då? Uggla-låten från 1997? Hur ska den tolkas? Hävdar inte Uggla i den att folk stiger fram som homos för att få uppmärksamhet? Är inte det ett påhopp på alla dem som varje dag gömmer sig i garderoben av rädsla för att förskjutas av familjen och knackas av byns homohatare?

Ooo – bli gay!
Det skänker mycket kredd
och utan tvekan
blir man hörd och sedd
Ingen skulle våga
undra eller fråga
Neeeeeeej
Ja, det är världens grej
att bli gay

Uggla menar själv att den där texten främst riktade sig mot Efva Attling, som han av allt – eller av den här intervjun – att döma har en gammal schism med. Men helt kommer han väl inte undan: är det någon svensk artist som har flirtat med homokulturen utan att ta de stora riskerna så är det väl heterokillen som redan från början sjöng om glitter och platå och kittlade lite lagom med fraser som ”En sån som dej skulle kunna få mig att bli gay” (från Godkänd pirat live, 1981).

Fast, som det påpekas i en gammal RFSL-intervju, det var förstås inte särskilt opportunt att leka bög på sjuttiotalet. Uggla tog nog större risker än vad vi idag kan föreställa oss när han fick hela – hela! – Gröna Lund-publiken i början av åttiotalet att skråla med i ”Åh, han kysste mej”.

Så sammanfattningsvis: det mesta tyder på att Uggla snarare har fört bögrörelsens talan än varit dess häcklare. Det trodde jag faktiskt inte när jag började rota i det igår. Men jag undrar om han fortfarande kör ”Rumpnissar” på livespelningar.

Högerhumor vi minns (lite för bra) 8: Ian Wachtmeister.

blogg Wachtmeister hagge
Ian Wachtmeister slog igenom med buller och bång som gäst hos Hagge 1989. Han gjorde en monolog som Karl IX, imiterade Erlander, var frispråkig (= han pratade skit om riksdagsmän) och jämfördes av Hagge Geigert rentav med ”John Clejs”.

Publiken uppskattade uppenbarligen bekantskapen:

Två år senare fick han utdelning för sin charmiga personlighet: 6,7 procent av Sveriges röstberättigade röstade in honom och en tivolidirektör från Skaraschlätta i Sveriges styrande församling. De fortsatte alltjämt visa hur härligt festliga de var. Har man drygt åtta minuter över och är utrustad med stort tålamod kan man ta del av deras Grevinnan & betjänten-pastisch här.

Greven och industrimagnaten lyckades uppenbarligen prata till fölket, vilket han faktiskt benämner ”verklighetens folk” i Hagge-intervjun. Tjugo år senare försökte Göran Hägglund göra uttrycket till sitt.

Vid Hagge-intervjun hade Wachtmeister redan gett ut sin första satirbok: Ankdammen. Den skulle i rask takt följas av Elefanterna, Krokodilerna och Grodorna. Sen tog djurliknelserna slut.

Böckerna är mer eller mindre illustrerade av samma tecknare, Margareta Bergner Samuelsson, som jag gissar är ett barn.

blogg wachtmeister 4

Det är ganska röriga böcker, låt oss neutralt kalla dem ”associativa”. De består av en salig samling texter, en del allegoriska (den blå krokodilen, den röda krokodilen, krokodilen med blåklintsögonen och den vita krokodilen Alf), en del debatterande (ett kapitel heter ”Westerberg – ett kapitel för sig”). Den mest sanningsenliga genrebeteckningen vore nog ”hopkrafs från skrivbordslådan”, men låt oss för enkelhetens skull kalla det ”satir”.

Satiren riktar sig främst mot maktfullkomliga riksdagsmän i allmänhet och kommunistkramande sossar i synnerhet. På baksidan till Elefanterna (1990) berättas om hur svenska socialister (=Ingvar Carlsson) slår runt med ”Ceaucesco och Fidel Castro”. Korrläsaren har varit ungefär lika entusiastisk inför sitt uppdrag som författaren.

blogg wachtmeister

Ett särskilt festligt kapitel heter ”Den främre Orienten” och beskriver en orientalisk basar med mörkhyade muslimer som säljer knark och säger ”micket pillig”, och som visar sig vara Sergels torg.

Ebbe Carlsson-affären – hyfsat aktuell vid tiden för böckernas utgivning – avhandlas med esprit (om du frågar Wachtmeister) och sprit (om du frågar mig). Wachtmeister delger oss några lagom inspirerade satirvisor. ”KU-visan” är på melodi ”Memory” och kritiserar de ministrar som frågades ut i Konstitutionsutskottet angående sin inblandning i Ebbe-affären. Den drog säkert ner stora skratt både på Ny Demokratis partipartyn och på Riddarhusets gästabud:

Minne
Jag har tappat mitt minne
Är jag svensk eller finne?
Kommer inte ihåg

Inne
Är jag ut eller inne?
Jag har hål i mitt minne
Men är fena på båg

Men besinne:
Man skriver på de brev man får
sa ministern och fällde en tår

blogg wachtmeister 3

Det är inga särskilt roliga böcker om man vill kunna skratta åt samma saker som Ian Wachtmeister. Vill man däremot skratta åt Ian Wachtmeister så duger de. De känns dock bara halvkul när man inser att karln på ännu äldre dar har blivit a) konsult åt Jimmie Åkesson, b) politisk kommentator i SVT och c) twittrare.

 

 

 

 

 

Kaj på flicka.

Säg mig ditt förnamn och jag ska säga vilken samhällsklass dina föräldrar tillhörde. Ungefär. I Sverige är det nog något svårare än i exempelvis Storbritannien, men heter du Carl-Johan är dina föräldrar ytterst sällan kringresande försäljare av mirakeltrasor och heter du Glenn är chansen att du spelade i IFK Göteborgs A-lag i början av åttiotalet påfallande stor.

Och är du sjuttiotalist och inflyttad lantis som smält ihop och blivit ett med Stockholms medievärld så finns det mycket som tyder på att du heter Fredrik (Virtanen/Strage/Wikingsson).

På samma vis signalerar flicknamnet Kaj/Caj/Cay att du tillhör Stockholms Övre Kulturmedelklass. Och det är ett faktum som sträcker sig över några decennier.

Den kanske mest urtypiska familjen i genren är af Klintbergarna: Bengt (f 1938) blev först Fluxus-poet och sen folklivsforskare, Gunila (f 1941) textilformgivare med efternamnet Axén och Manne (f 1945) clown.

Som om inte den trojkan var spektakulär nog berättar Bengt af Klintberg i sin bok Glitterspray att han dessutom har en syster som heter Caj Tesch och är barnpedagog.

Och är af Klintbergarna typiska för Den Bohemiska Adeln så representerar väl Myrdalarna Den Socialdemokratiska Adeln. Gunnar och Alva gjorde varsin hyfsad karriär (var sitt Nobelpris, ministerposter, ambassadörstjänster, grundare av hela det funkis-socialdemokratiska trettiotalsidealet) och fick tre barn. Ett hette Jan och hatade dem. Ett hette Sissela och gifte sig Bok. Och ett hette Kaj och var en flicka. I efternamn hette hon för övrigt Fölster, liksom hennes son Stefan som blev ekonom hos Svenskt Näringsliv och rimligen familjens svartaste får.

Kaj Beckman föddes 1913. Hon målade bland annat barnböcker; dem om Måns, Mari och en tant som de av oklar anledning bor hos är de mest kända. Utan att riktigt ha rett ut hela genealogin förutsätter jag att Kaj Beckman är släkt med

  • Per Beckman (barnboksförfattare som hon gav ut böcker ihop med),
  • Anders Beckman (grundare av designskolan Beckmans),
  • en annan Anders Beckman (skådespelare, bland annat i Upp till kamp! och Call girl),
  • Staffan Beckman (en gång Palestinavänster och SR-profil),
  • Vanna Beckman (en gång Palestinavänster, sedermera vetenskapsjournalist),
  • Erik Beckman (poet),
  • Åsa Beckman (kritiker på DN),
  • Eva Beckman (numera kulturchef på SVT, enligt ett orimligt antal Flashback-inlägg ”lång”),
  • Mikael Beckman (fotograf och pornograf under namnet Mike Beck, eventuellt är det två – eller flera! – olika).

Och så finns då Cay Bond, född så sent som 1943, och med en sån där härligt flashig karriär som ”trendanalytiker” och ”agent för Promostyl trendibyrå” (enligt Wikipedia). Tidigare svägerska till teveprofilen Karin Falck, numera gift med en Dramatenregissör.

2013 fanns det 28 kvinnor i Sverige med namnet Kaj. Låt oss gissa att samtliga intresserar sig för barnkultur och textilier samt har familjemedlemmar med stort inflytande inom public service.

Det gamla massnöjespartiet.

Aaah! Minns ni? De var inget missnöjesparti – Ian Wachtmeister lekte lite med ord och så var de ett massnöjesparti! Som vi skrattade! Som vi kluckade! Som vi  gnäggade! Och ändå gnäggade ingen högre än Ian själv.

Och vilka härliga budskap de hade! Min favorit är ”Förbjud förbud”, med ”Stoppa ensamheten” som god tvåa. Jag räknar till nio skyltar med paroller, varav åtminstone två skulle vara möjliga att förverkliga i praktiken: ”Ingen nöjesmoms” och ”Inga lapplisor”. ”Fri fart” är ett gränsfall, för någon form av hastighetsbegränsning, t.ex. utanför Bert Karlssons sommarhus i Grebbestad, ville väl också Ny Demokrati ha.

Och okej, ”EG-skatt” är säkert också realiserbart. Innan ”vi” gick med i unionen så fanns det ju EG-priser på krogen, så rent teoretiskt skulle det väl gå att införa EG-skatt. Eller menar de att vi skulle börja betala skatt till EG? Det är så klart högst möjligt att göra verklighet av, men exakt var det festliga ligger i det återstår för galoschdragarna att förklara.

På nåt vis blir jag lite vemodig när jag ser det här. Ny Demokrati var ett slapstickparti, med fler clowner än mörkhyade på sina vykort. De gick kanske inte att skoja bort – inte när några procent av svenska folket fick tuppjuck och gav dem riksdagsmandat – men i alla fall att skratta åt.

Nota bene: skratta åt. Även om Ian Wachtmeister själv såg sig som en skojfrisk rackare, så var det just det faktum att han såg sig som en skojfrisk rackare som vi skrattade åt. I själva verket var han ju inte det minsta lustig. En brukspatron i beppehatt. En Harry Franzén med adelsnamn.

Men hursomhelst: idag har deras mantel plockats upp av Sverigedemokraterna och de har ju aldrig gjort nån på gott humör. Vi har väl alla drömt mardrömmar om att behöva sitta ensam med Jimmie Åkesson i en lastbilshytt. Vi har väl alla kallsvettats vid tanken på att behöva konversera Björn Söder på ett cocktailparty. Jag har haft skabb som varit festligare än Kent Ekeroth.

Ny Demokrati var surrealism. Sverigedemokraterna är svartvita foton på dammpartiklar.

Man trodde ju inte att man skulle säga det när de straffat ut sig ur riksdagen, och desperat försökte lansera Owe Thörnqvist och Ricky Bruch och Pelle Svensson som partiledare (gärna utan att först fråga om de ville), men så här arton år senare så saknar man dem lite.

På samma vis som en cancersjuk saknar tiden när han bara hade hemorrojderna som plågade honom.

P.S. Stort tack till Jan-Erik Nilsson som haft vänligheten att skicka mig detta gamla vykort. Och inte bara det – jag fick också cd-kompilationen ”En massiv överdos Thore Skogman”. Fyrtiosju Skogmanlåtar! Och då finns det de som har fått rejäla snedtändningar bara på ”Rökt gök med lök”.

Ian annan del av världen.


Ian Wachtmeister har skrivit en memoarbok som han också kallar ”historiebok” (troligen syftande på begreppet ”roliga historier”). Den heter Rebellerna och påstås också handla om rebeller. Till rebellerna räknar Ian Wachtmeister Ingvar Kamprad, PG Gyllenhammar, Alexandra Charles, imitatören Göran Gabrielsson och sig själv. Mitt intryck är att Ian har en annan definition på ”rebell” än jag.

Ian Wachtmeister hatar politisk korrekthet, det vill säga när folk inte vågar vara lika utmanande av etablissemanget som han själv. Ian Wachtmeister tillhör, enligt Ian Wachtmeister, inte etablissemanget. Ian Wachtmeister är greve, företagsledare, mångmiljonär och politiker. Mitt intryck är att Ian och jag också har olika definitioner på begreppet ”etablissemang”.

Ett kapitel handlar om Lundsberg, som han tycker är en fantastisk inrättning som fostrat ”goda världsmedborgare” (bland annat genom att bara ha tiokamp på friidrotten). Enligt Ian Wachtmeister är det ”ingen som helst uppoffring för barnen” att spendera hela sin tonårstid på avstånd från uppenbarligen ointresserade föräldrar, i sällskap med kamratuppfostrande jämnåriga. Ett uttalande som jag spontant hade rubricerat som ”kategoriskt”.

Wachtmeisters egen tid på Lundsberg var härlig. Härlig härlig härlig. Minnena är lite osorterade, som de lätt kan bli när alkohol möter demens, men ack så härliga:

Min klasskamrat John Werner var bättre på sopransaxofon än på rubank men kommaterade enligt den vänlige svenskläraren som en koffert.

”Ohlssons skrift påminner om en samling geléklumpar”, sa Bullen om Fritte Ohlssons uppsatser. Elakt men sant intill den dag som idag är. [För att göra det hela ännu mer förvirrande är Fritte Ohlsson synonym med skådespelaren Fredrik Ohlsson, gift med Siw Malmqvist och en gång ”Pelikanen” med hela svenska folket, bloggarens anm.]

”Det vore lika bra att du ställde dig på ett ben i skogen och kastade småsten och sa Kuckeliku filibabba”, var vår husfar Im Palmers, även kallad Blä, förslag till Johnny, som insåg situationens allvar och flyttade till Schweiz.

”Äter ni så där hemma i vedboden?” löd ett av Bläs favorituttryck. Vår pappa frågade om han verkligen sa hemma i vedboden?

Ludwig Åkerhielms insatser i fotbollsmålet gav honom smeknamnet Sållet. Vi vann i alla fall!

När Ludde skadade sig på tennisbanan fick han stelkramp och höll på att dö. När han låg på intensiven i Karlstad bad vi alla för honom i Lundsbergs kyrka. Han lever än idag.

Om det framstår som något associativt och gaggigt så är det för att det är det. Sammanfattningsvis är Ian Wachtmeisters uppfattning om Lundsberg att det är härligt. Utomordentligt härligt. Härligt och oproblematiskt. En god och sund och härlig uppfostran, härligt befriad från politisk korrekthet:

Vår rektor hette Martin Lindström och blev så småningom biskop i Lund. Han gav mig några riktiga råsopar så att jag höll på att flyga av podiet i aulan. Vilken forehand han hade! Jag kommer inte längre ihåg varför, men det var säkert befogat. Man kunde också få en snyting för att inte ha gått ut på rasterna. Så lärde han oss att uppskatta frisk luft.

Uppenbarligen har jag och Ian Wachtmeister också olika definitioner på begreppet ”god uppfostran”. Och inte minst på begreppet ”humor”.

Görsen?!?

Låg och nynnade gonattvisor för min yngste. Efter önskerepertoaren – ett ganska förutsägbart potpurri på ”Björnen sover”, ”Bä bä vita lamm” och ”Lille katt” – går vi ibland över på såna låtar som exekutören själv uppskattar mest. Det brukar bli ”Blues för Fatumeh” och ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull”. Ikväll blev det av någon anledning ett lite modernare, närmast nutida, alster: ”Fula gubbar” av Magnus Uggla från 1986.

Det är på det hela taget en ganska begriplig låt. När jag först konfronterades med den som elvaåring förbryllades jag av begrepp som ”prostatit” och ”segla breda”; nu är jag plågsamt medveten om både gubbsjukdomar och östermalmska. Vad som däremot bara känns konstigare för varje gång jag lyssnar på den – typ vart tredje år – är sticket:

Häromdan
så var det pensionärsfest ner på stan
Ja, där var Bertil, Terje, Ardy, Coco, Claes,
Anders, Gunnar, Fredrik, Christer, Görsen, Lars,
ja, där var alla gamla gubbar

Vad är det för en konstig lista? Syftar den på nån sorts verklighet? Jag vill minnas att vuxna omkring mej när låten var ny hävdade att ”Ardy” måste vara synonym med Ardy Strüwer (oftast med argumentet ”vilken Ardy skulle det annars vara?”).

Jag tror för all del inte att Ardy Strüwer mår fysiskt illa vid tanken på att ha yngre damer omkring sej (män på 60+ som bär bandana till vardags ser sej ofta som unga i själen, och män på 60+ som ser sej själva som unga i själen brukar ofta ta det som en intäkt för att ligga med sin dotters kompisar), men fortfarande är då Ardy den enda identifierbara verklighetsförlagan i uppräkningen.

Eller okej, om det nu är Strüwer så skulle ju Lars kunna åsyfta dennes gamle slapstickkompis Lasse Åberg. Men hans gubbsjuka började väl först märkas nånstans vid Den ofrivillige golfaren? Det var väl då man började fundera på att Stig-Helmers motspelerskor liksom stannade kvar i ålder medan Åbergs egen mustasch blev allt mer askgrå?

Men de andra då? Terje? Coco? Och framför allt – Görsen? Vilka är de? Det kan så klart vara fråga om rena fantasifoster, men så sjuk fantasi har väl inte Magnus Uggla att han hittar på namnet Görsen? Den där uppräkningen har en så konstig plats i låten – mitt i det detaljrika frossandet i stackars medelålders disco-Kajs ålderskrämpor kommer nån sorts katalogaria – att det känns som om den är en passning till någon. Men till vem?

Detta har jag alltså funderat på till och från i tjugofem år. Det hade så klart varit skönt att ha annat att fundera på de närmaste tjugofem åren. Har nån info i ämnet så kläm fram med den.

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén