Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: stolpskott Sida 1 av 3

Fantastiska fakta om Kristen Demokratisk Samling!

Vi har KDS-vecka här på bloggen (så här i efterhand: det skulle man kanske annonserat ut i förväg? Så kanske man äntligen hade lyckats dra Acko Ankarberg till läsarskaran?) och helt logiskt kommer här en handfull lösryckta fakta från partiets snart femtioåriga historia:

* En av de viktigaste frågorna för partiet fram till att de hamnade i riksdagen 1991 var att få bort fyraprocentsspärren för riksdagsplacering. Efter 1991 har det inte alls varit en lika stor hjärtefråga.

* 1979 försökte KDS locka röster genom en ”förvalskampanj” som gick ut på att de i april skulle skicka ut påsar med ringblommefrön till hundratusentals presumtiva väljare. ”Du får en blomma till hösten och vi får rösten”, löd parollen. Tanken var alltså att folk omedelbart skulle plantera fröna när de kom och sen, när blommorna stack upp i september, tänka: ”Just det! Jag skulle ju rösta på KDS!”

Tyvärr råkade kärnkraftverket i Harrisburg haverera just som KDS skulle presentera sin kampanj för svenska journalister och den storslagna idén fick aldrig någon massmedial spridning. (Jfr hur Kay Pollaks Älska mej hade premiär samma kväll som Palmemordet.)

* Den ende som någonsin fått röka hemma hos Alf Svensson och hans hulda hustru Sonja i Gränna är dåvarande centerledaren Thorbjörn Fälldin. Alf fick stå på Centerpartiets riksdagslista 1985 – i gengäld fick Thorbjörn tända snuggan.

* Fiffigheten att peta in några KDS-namn på Centerns riksdagslista 1985 – med Palmes nyanserade ord ”manipulation med grundlagen” – visade sig inte vara så fiffig. I och med att Alf Svensson nu stod på centerns lista måste partiet uppmana sina väljare att inte rösta på KDS – de skulle nämligen aldrig komma in i partiet av egen kraft – utan istället på Centern. Till riksdagen, vill säga. Till landsting och kommun gällde som tidigare KDS.

Man kan ana att någon i förvirringen röstade fel genom att rösta på det parti de ville rösta på.

* Partiledningen har genom åren haft problem med diverse fundamentalister som kanske inte tyckt fel, men som inte kunnat låta bli att säga vad de tycker. Vi pratar om undervegetationen av frikyrkliga homohatare, abortmotståndare och kreationister. Under sjuttio- och åttiotalen besvärades partiet också av sina Sydafrikamissionärer, som vägrade att gå med på att det där med apartheid skulle vara så himla farligt. Missionärer med KDS-anknytning hade med egna ögon ”sett glada negrer spela golf och ha det bra i största allmänhet”.

* I en omfattande riksdagsmotion 1988 skrev Alf Svensson om partiets syn på aids. Bl.a. föreslog han en obligatorisk HIV-testning av ALLA svenskar under 65. Var det jättelika arkivet skulle förvaras framgick aldrig av motionen. Ett ord som ”kondom” nämndes aldrig i motionen, ej heller ”säkert sex”.

Den nionde september 1987 lät två av KDS ledande landstingspolitiker i Jönköping offentligt HIV-testa sig. För att föregå med gott exempel. Jag förutsätter att resultatet var negativt.

* 1990 frågade gaytidningen Reporter i en enkät de olika partierna var de stod i homofrågan. KDS distriktsordförande i Västmanlands län svarade bl.a. ”jag beklagar de människor som har problem med sin könstillhörighet” och ”vi bygger hellre ett staket före branten än vi tvingas ta hand om offren när de rasat ner för stupet”. Han avslutade med en from förhoppning om att tidningen Reporter skulle ”nå så få läsare som möjligt”.

* 1966 gav Alf Svensson ut en platta.

Alf på platta
(Källor: Erik Lindfelts Moralpartiet samt internet.)

Nittio – och inget annat! – jävla getingfrågor!

Det händer att jag får mejl från läsare. De är alltid läsvärda. För ett stycke tid sen fick jag tips om den här boken.

Mejlaren hette Bertil och jag kan inte se varför inte också ni borde ta del av hans angelägna rader:

Jag hittade denna lilla getingbok på en loppis och tyckte att den var lite småskojig med sitt kuriösa innehåll av såväl ditt som datt om både små och stora frågor. Dock upptäckte jag efter en stunds läsning och till min häpnad att själva boktiteln om getingars eventuella edibilitet var en spörsmål som vare sig tas upp eller besvaras i boken. Någon sådan fråga existerar helt enkelt inte mellan pärmarna, trots att merparten av bokens 200 sidorna pryds av just detta surrande lilla flygfä, i form av en illuster liten krumelur i marginalerna.

Denna titelmässiga getingbrist gav idé och vidare inspiration till att kolla sanningshalten även i boktitelns andra halva, ”Och 101 andra frågor”. Döm om min förvåning när jag efter såväl genomräkning som om- och kontrollräkning kunde konstatera att även detta var såväl bluff som båg, tillika lögn och förbannad dikt!

Boken innehöll blott 90 (nittio) frågor, inte 101, utöver den redan uteblivna getingfrågan. Bokens titel innehåller därmed inte ett enda sant ord! Falsk marknadsföring å det grövsta, IMHO.

Men historien är inte slut ännu. Nyfiken i en strut som man ju är tyckte jag att saken måste kollas upp med Brombergs förlag, vilken förklaring som fanns till att det gått som det gick och varför såväl getingar som frågor saknades i en bok som lovade sådana tämligen runt men höll generande tunt. Det visade sig att det hade Brombergs inte en aning om.

Jag talade per telefon med en dam som jag uppfattade heta Nina Rock, och hon sade sig inte ens känna till bokens existens. Hon hade bara jobbat hos Brombergs i fyra år, och eftersom bokens utgivningsår var två år ännu tidigare så hade hon ingen koll på dessa sakernas tillstånd.

Hon tillstod dock att det var lite märkligt att bokens titelfråga (Finns det något som äter getingar?) inte återfanns bland bokens insidor. Lika märkligt ansåg hon även det faktum vara att undertitelns 101 frågor vid kontroll visat sig vara bara 90.

Någon förklaring kunde hon däremot inte ge av tidigare nämnda skäl (diskrepansen mellan utgivningsår och anställningsår), men lovade att kontrollera saken med någon redaktör som varit med vid den tid det begav sig samt återkomma med besked i ärendet. Någon sådan redaktör fanns inte inne vid mitt frågetillfälle, då bokmässan i Göteborg pågick för fullt och större delen av Brombergs personal fanns där.

Då jag inte hörde något från Brombergs beslöt jag mig efter någon tid att ånyo ta kontakt och höra hur det egentligen låg till med getingboken. Åter fick jag Nina Rock i luren, och hon bad initialt om ursäkt för att hon inte hade återkopplat och hört av sig. Hon kunde nu dock meddela att intet nytt framkommit i ärendet.

Hon hade hört sig för, sade hon, och fått besked om att det inte fanns någon i Brombergs nuvarande personalstat som visste något om de frågor jag undrade över. Ingen visste heller vem som varit ansvarig redaktör för boken, ”det var ju så länge sedan” (sex år) och det var tyvärr heller inte möjligt att kolla upp saken via något arkiv. Sade hon.

Jaha, sade jag. Vad gör vi nu då? undrade jag vidare. Jaaa…, sade Nina Rock, boken är ju utgången och vi har inget ex kvar, så vi får väl försöka leva med den osäkerhet som finns. Det är inte mycket att göra åt. Tablå och ridå. Så går det till i verkligheten, i Sverige, idag (för att tala med salig Kurt Olsson).

Så skrev alltså Bertil till mig. Och för att inte löpa risken att reproducera en lögn lånade jag sagda bok på biblioteket, bläddrade noggrant efter en getingfråga och räknade antalet frågor. Bertil hade förstås rätt. Ärevördiga Brombergs har alltså gett ut en bok där både titel och undertitel är käpprätt åt Häcklefjäll. Jag gissar att detta inte hör till de största problemen i världen just nu, men visst låter det som ett ovanligt slappt redaktörsskap?

Det gamla massnöjespartiet.

Aaah! Minns ni? De var inget missnöjesparti – Ian Wachtmeister lekte lite med ord och så var de ett massnöjesparti! Som vi skrattade! Som vi kluckade! Som vi  gnäggade! Och ändå gnäggade ingen högre än Ian själv.

Och vilka härliga budskap de hade! Min favorit är ”Förbjud förbud”, med ”Stoppa ensamheten” som god tvåa. Jag räknar till nio skyltar med paroller, varav åtminstone två skulle vara möjliga att förverkliga i praktiken: ”Ingen nöjesmoms” och ”Inga lapplisor”. ”Fri fart” är ett gränsfall, för någon form av hastighetsbegränsning, t.ex. utanför Bert Karlssons sommarhus i Grebbestad, ville väl också Ny Demokrati ha.

Och okej, ”EG-skatt” är säkert också realiserbart. Innan ”vi” gick med i unionen så fanns det ju EG-priser på krogen, så rent teoretiskt skulle det väl gå att införa EG-skatt. Eller menar de att vi skulle börja betala skatt till EG? Det är så klart högst möjligt att göra verklighet av, men exakt var det festliga ligger i det återstår för galoschdragarna att förklara.

På nåt vis blir jag lite vemodig när jag ser det här. Ny Demokrati var ett slapstickparti, med fler clowner än mörkhyade på sina vykort. De gick kanske inte att skoja bort – inte när några procent av svenska folket fick tuppjuck och gav dem riksdagsmandat – men i alla fall att skratta åt.

Nota bene: skratta åt. Även om Ian Wachtmeister själv såg sig som en skojfrisk rackare, så var det just det faktum att han såg sig som en skojfrisk rackare som vi skrattade åt. I själva verket var han ju inte det minsta lustig. En brukspatron i beppehatt. En Harry Franzén med adelsnamn.

Men hursomhelst: idag har deras mantel plockats upp av Sverigedemokraterna och de har ju aldrig gjort nån på gott humör. Vi har väl alla drömt mardrömmar om att behöva sitta ensam med Jimmie Åkesson i en lastbilshytt. Vi har väl alla kallsvettats vid tanken på att behöva konversera Björn Söder på ett cocktailparty. Jag har haft skabb som varit festligare än Kent Ekeroth.

Ny Demokrati var surrealism. Sverigedemokraterna är svartvita foton på dammpartiklar.

Man trodde ju inte att man skulle säga det när de straffat ut sig ur riksdagen, och desperat försökte lansera Owe Thörnqvist och Ricky Bruch och Pelle Svensson som partiledare (gärna utan att först fråga om de ville), men så här arton år senare så saknar man dem lite.

På samma vis som en cancersjuk saknar tiden när han bara hade hemorrojderna som plågade honom.

P.S. Stort tack till Jan-Erik Nilsson som haft vänligheten att skicka mig detta gamla vykort. Och inte bara det – jag fick också cd-kompilationen ”En massiv överdos Thore Skogman”. Fyrtiosju Skogmanlåtar! Och då finns det de som har fått rejäla snedtändningar bara på ”Rökt gök med lök”.

För övrigt noterar vi också …

… en mycket tjusig pik – en florettstöt, ett nålstick, en sån där japansk dödsmördargrej på axeln som Sean Connery gör i Rising Sun och som får moståndaren att segna ner på en promilles hundradels nanosekund – i Niklas Orrenius artikelsamling Här är allt så perfekt (2011).

Orrenius har varit ett av de främsta skälen att prenumerera på Sydsvenskan de senaste åren. Lågmält, nyfiket och moraliskt konsekvent har han närmat sig Sverigedemokrater, flyktingar och de där frågorna som kräver komplexitet och inte gapighet. Åsikterna och människorna bakom. Siffrorna och ödena.

I ett kapitel i nämnda samling intervjuar han Pär Ström, mannen, maskulinisten, martyren. Intervjun har några år på nacken och Ström har ännu inte kläckt det epitet som han idag använder om sin världssyn: jämställdismen.

När jag läser nu minns jag att det var när den här intervjun publicerades i Sydsvenskan 2008 som jag första gången noterade Pär Ström; hans claim to fame var ett utspel om pajaspapporna i Astrid Lindgrens böcker:

Alltså, farbror Melker i Saltkråkan. Han är ju helt patetisk. Han ska laga mat en gång och häller i ett halvt paket salt. Vi har Ronja Rövardotter. Pappan är helt klart rubbad. Beter sig som en dåre, medan frun är det sunda förnuftet personifierat. Sedan har vi Emil i Lönneberga, pappan där, han är inte heller riktigt klok.

Redan där kunde Pär Ström avfärdas. Att kalla den bullrige, barnslige, kärleksfulle, stolte och djupt mänsklige Mattis för ”klart rubbad” signalerar att den som diagnosticerar har en förenklad uppfattning om världen. Och att tolka Anton Svenssons snålhet, auktoritetstro och uppfostrarnit – troligen högst genomsnittliga egenskaper bland småländska småbönder i nittonhundratalets begynnelse – som patologiska, tyder även det på grodperspektiv och tunnelseende.

Att Pär Ström ser vad han vill se, och plockar ideologiska russin ur en mångfacetterad müsli, understryks också av hans svar på Orrenius följdfråga:

Prussiluskan i Pippi då? Är inte hon ett förlöjligande av en gammeldags tant?

– Snarare ett förlöjligande av överbeskyddande myndigheter.

Retoriskt sett är det ett bra svar. Varför inte det förlöjligandet är könsbundet när Melkers klumpighet och Antons auktoritetsbrist är det, är visserligen höljt i dunkel, men Pär Ströms svar verkar i alla fall relativt påläst.

I en kommentar till den återpublicerade artikeln, berättar Orrenius i förbifarten att det inte alls var så Pär Ström svarade när Orrenius intervjuade honom. Istället svarade han ”Det är möjligt”, troligen för att han aldrig reflekterat över att världen kan vara full av nyanser och eventuellt för att han inte kände till Prusseluskan.

Det något mer pålästa svaret i den tryckta intervjun la Pär Ström till när han fick korra Orrenius manus. Orrenius var godhjärtad nog att skriva in det. I sin kommentar resonerar Orrenius om huruvida han kanske var för snäll när han gick med på Pär Ströms många ändringar.

Det var han nog. Men han tog skadan igen när han återutgav intervjun och avslöjade sanningen.

Dom kallar oss kristofobiker.

I ett antal år har jag skrivit för Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund-regionen. Det har jag bland annat gjort för att det har varit en anständig tidskrift som vägrat att se sin verksamhet som en välgörenhetsinrättning utan tvärtom vågat föra upp de socialpolitiska frågorna till debatt. En tidning som till synes finns till för att ge hederlig inkomst till de hemlösa försäljarna hade i princip kunnat fyllas med sudoku och textreklam efter maximen ändamålen helgar medlen.

Alumaredaktionen har producerat en skrift som inte bara varit en förevändning utan också haft ett innehåll.

Nu har nyckelpersoner inom Alumaredaktionen frikopplats från sina jobb under förnedrande former, och andra har i solidaritetens namn sagt upp sig själva. Inte minst har försäljarna själva visat sin sympati med en redaktion som de känner har stått på deras sida. Inom kort kommer den göteborgska varianten, Faktum, att börja säljas också i Malmö. Den nye verksamhetschefen har visat sin syn på demokrati genom att hota med stämning av de Alumaanställda som gått över till att redigera och distribuera Faktum.

Bakgrunden har tecknats bland annat i Sydsvenskan: det bolag som äger Aluma, Comintegra, valde att byta ut Alumas verksamhetschef och samtidigt lägga över uppdraget som ansvarig utgivare på den nye chefen. Chefredaktörens utrymme skulle därmed kraftigt begränsas. Detta hade kanske i sig inte varit kontroversiellt om inte denne nye verksamhetschef under åtta års tid arbetat som marknadschef åt – Livets ord.

Livets ord är den svenska väckelserörelsens mest skamfilade församling/kyrka/organisation/företag. För svenskar i gemen är det väl mest ett skämt: begreppet ”Livets ord” associerar till gamla tevebilder på en maniskt tungomålstalande pastor Ulf Ekman och en schlagerdrottning som lät sig vigas med en norsk vätesuperoxidpredikant.

På åttiotalet visades Livets ord upp som en extrem, ett udda exempel på den amerikanska karismatiska väckelserörelsens enda fäste i Sverige. Det hette att Livets ord uppmanade föräldrar att aga sina barn och handikappade att sluta synda. 1991 skickade Expressen in en reporter undercover och kunde rapportera om en sektartad verksamhet där många miljoner stoppades undan i paret Ekmans privata flygplan.

Under senare år har en uppfräschning av varumärket genomförts. Samtidigt har församlingens inkomster – och därmed inflytande – dock ökat. En uppenbar strategi från församlingens håll har varit det beprövade martyrkortet (Lex Jimmie Åkesson). I uttalanden från Alumas nytillträdde verksamhetschef – och Livets ords före detta handgångne man – jämför han sig själv med Historiens Mest Utsatta:

Om jag hade varit jude och du hade sagt ”Johan, jag har hört rykten om att det är väldigt många judar på Comintegra och du har blivit anställd för att du är jude”, vad hade det varit för någonting då? (Sydsvenskan 11-09-24).

”Kristofobiker” är ett ord i omlopp. Den som inte vill lyda under en chef som just tvättat agaassociationerna från en högerkristen sekt har ”beröringsskräck för kristen tro”. Den som inte vill att samme man ska vara publicistiskt ansvarig på en tidskrift som läggs i händerna på samhällets mest röstsvaga, får veta att hon är intolerant. Den försåtliga frågan ställs: hade samma reaktion uppstått om den nye ansvarige utgivaren vore muslim?

Svaret på frågan är troligen: nej. Inte om det vore en muslim som omfattar de demokratiska värderingarna. Hade det varit en av de procentuellt få muslimer som i slutna kotterier verkar för kvinnans underlägsenhet och trons rätt över förnuftet, så hade redaktionen antagligen agerat likadant. Och om det rört sig om en människa som tror på den kristne gudens existens men inte använder det som förevändning för att män inte ska få gifta sig med män eller kvinnor göra aborterande ingrepp i sina egna kroppar, så hade det heller inte varit ett problem.

Det förrädiska i retoriken är naturligtvis att Livets ord sätter likhetstecken mellan sin egen kristet färgade högerpolitik och tron på Jesus Kristus. Det är naturligtvis inte människors tro på ett högre väsen som är det kontroversiella. Hur fnoskigt jag personligen än kan tycka det vara att, trehundra år efter upplysningstiden, på allvar tro att jordens och människans uppkomst skulle vara något annat än slumpartad, så är det i sig inte problematiskt.

Livets ord är dock inte i första hand en kristen klubb där människor sitter beskedligt och pratar om hur trevlig Jesus verkar ha varit. Det är ett bolag med mångmiljonomsättning som sprider otvetydig politisk propaganda – en propaganda mot aborter, mot homosexualitet, mot Palestina, mot kvinnans frigörelse, mot förnuftsbaserad undervisning. Det är en församling som ser ett samband mellan mängd personlig framgång och mängd kärlek från Jesus.

Som representant för kultureliten, kulturmarxisterna, overklighetens folk, den skyddade upplysta medelklassen, erkänner jag mig gärna skyldig till fobi gentemot Livets ord.

Jag är livrädd för att den patriarkala vetenskapsfientliga högerkristenheten ska få ett starkare grepp om ett land som kämpat sig till sekularisering och som bör vara stolt över det.

Jag är också paranoid nog att tro att det finns en tanke bakom att Comintegra plötsligt petar in en marknadschef från landets mest iögonfallande högerkristna sammanslutning på Alumas bägge nyckelpositioner.

Och kalla mig antidemokrat, men jag vill inte medverka till att Malmös hemlösa går runt och säljer propagandamaterial för dunkla värderingar. Jag hade känt samma motvilja om Björn Söder plötsligt hade dykt upp som ansvarig utgivare för regionens bäst distribuerade tidning. Någonting djupt inne i mig hade befarat att han inte bara hade satt sig där för sin oändliga altruisms skull.

TILLÄGG: en förkortad – och kanske förbättrad – variant av den här texten publicerades i Sydsvenskan under rubriken ”Debatt”. Livets ords nya mediestrateg svarade – och jag svarade honom.

Död för liv. Rapport från fosterlandet.

Text från tidningen Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund, som i sitt juninummer hade tema abort. Jag har inte publicerat den här tidigare eftersom CTRL V-funktionen inte fungerat i det här bloggverktyget. En varning: det är ingen festlig text. Den är heller inte särskilt utmanande eller provocerande för en genomsnittssvensk. Den är heller inte direkt aktuell. Men fenomenet fascinerade mig.

30 september 2001. Rockford, Illinois, sexton mil nordväst om Chicago. Två dagar tidigare har den federala domstolen lagligförklarat abortpillret RU-486, innehållande ämnet Mifepriston (i Sverige är tabletten känd som Mifegyne). Detta har föranlett pro choice-rörelsen National Abortion Federation att skicka varningar till USA:s alla abortläkare och –kliniker. Nya abortvänliga lagar har tidigare haft en tendens att sätta tändstickor till den bensinindränkta ilskan hos de hätskaste abortförespråkarna.

Och mycket riktigt. 08.15 på morgonen brakar en bil in i väggen på Rockfords enda abortklinik. Ut ur vraket raglar en man, som ur bilens koffert trollar fram en yxa och höjer den. Besinningslöst men metodiskt börjar han så att hugga sig igenom klinikens entrédörr, uppenbarligen i syfte att ta sig in och fortsätta hugga omkring sig. Han hejdar sig när han hör två dova pistolskott, avlossade till varning. Klinikens ägare, Gerald W. Webster, har hörsammat varningen från NAF och övernattat på jobbet med sitt skjutvapen under huvudkudden.

När tumultet lagt sig beskrev Webster situationen för tevekanalen ABC:s reportrar: ”Han hade huggit huvudet av mig om jag inte beväpnat mig med en tolvmillimeters pistol. Jag tackar Gud och pistolen att jag lever.”

Mannen med yxan och den före detta bilen hette John Earl. Fördomen säger att den som i vredesmod försöker hugga sönder en läkarmottagning är en ensam galning, en asocial psykopat, en Unabombare, gärna bosatt i en vindpinad skev stuga tillsammans med ett gäng icke-kastrerade katter invid en skog dit solen aldrig riktigt når.

John Earl var präst. Sedan ett år tillbaka var han herden som ledde lammen i S:t Patrick’s Catholic Church i grannstaden Rochelle. Av församlingsborna var han högst respekterad. Vid högmässan dagen efter Earls yxakrobatik fällde en av hans församlingsmedlemmar det förvånade och högst motiverade omdömet: ”Man förväntar sig inte att en präst ska göra sådant.”

Det är lätt att hålla med. Man förväntar sig faktiskt inte att präster ska gå bärsärk med bil och huggvapen på sjukvårdsinrättningar. Man förväntar sig kanske inte att någon ska göra det, men allra minst de som predikar Jesu ord om kärlek och tolerans. Och allra allra minst med motiveringen att de agerar mot mord och våld.

För det är ju det de säger sig göra, de militanta abortmotståndarna. De agerar mot mord och våld riktat mot de ofödda oskyldiga varelserna i moderskveden som så kallblodigt tas av daga av cyniska läkare. Och hur är det nu man bäst hindrar våld från att utföras? Uppenbarligen genom att utföra våld.

Logiken är inte alldeles glasklar. En talesperson för antiabortrörelsen kommenterade Fader Johns egenartade påhitt med yxan: ”Det är svårt att stå bakom den här sortens tilltag när man är för livet, men vi står definitivt bakom honom i att stå upp för livet.”

Eftersom Sverige är ett land som tror mer på namninsamlingar och mötesformalia än på rått våld så har vi aldrig haft något dödande i livets namn. I USA beräknar man däremot att det mellan 1997 och 2009 utfördes 17 mord, 383 dödshot och tre kidnappningar mot och av abortläkare och -klinikpersonal.

Därutöver 41 bombningar, 175 mordbränder samt 646 bombhot mot abortkliniker.

Plus givetvis vanlig hederlig förföljelse via avancerade nätportaler där bild och adress till gynekologer och obstetriker hängts ut med en underförstådd uppmaning till den som har ett gevär stående.

Och ovanpå det har minst 554 brev med påstått mjältbrandspulver skickats till olika fosterfördrivare, för all del av en och samme flitige brevskrivare.

Under 1980- och 1990-talen gäckades Staterna också av The Army of God, en terrororganisation särskilt inriktad på abortläkare. De tog på sig ansvaret för mord, kidnappningar och mordbränder och gav inte minst ut Army of God Manual med handfasta tips på hur man smidigast mördar abortkliniksanställda.

Nu är väl alla dessa förövare att betrakta som extremister, för att inte säga galningar, men liksom våra Lasermän och Breivikar legitimerat sina främlingshatiska handlingar genom tidens invandrarkritiska stämningar, ser abortläkarmördarna sig som en del av en opinion.

I juli 2001 dödades en vakt utanför en abortklinik i australiska Melbourne. En taleskvinna för landets antiabortrörelse Right to Life uttalade sig då: ”Ofödda barn dödas där. När du vet det är det inte överraskande att någon vill ta lagen i egna händer.”

Något man kan tolka som ett sätt att säga jag försvarar inte handlingen – men jag förstår den. Vilket fortfarande är ett märkligt uttalande från en organisation som säger sig försvara liv.

Även om den amerikanska antiabortrörelsen överlag naturligtvis inte försvarar bombhot och överlagda mord, så genomsyras deras retorik av en märklig fixering vid blod och våld och naturalistiska detaljer. På hemsidor och affischer demonstrerar abortmotståndarna med något som liknar vällust hur foster klipps sönder, mosas, mals, hackas, skärs i bitar, slängs i papperskorgar och kastas till husdjuren. Exakt var de fått sin information framgår inte; de abortläkare jag känner till har inte för vana att hamra sönder foster.

Associationerna går till de sedlighetsförespråkare som gärna vältrar sig i inlevelsefulla beskrivningar av exakt hur omoraliskt och snuskigt och könsligt folk beter sig. För att verkligen understryka hur otäck aborten – eller pornografin – är så visar vi pedagogiskt upp den med perfekt skärpa på alla inzoomade delar.

Man kan också fråga sig: om nu de hängivna abortmotståndarna anser att varje befruktat ägg är ett människoliv med okränkbar rätt – är det då inte väldigt oetiskt att visa demolerade lik på sajter och plakat? Hade de gjort likadant om det gällde vuxna människor som mördats? Gäller inte rätten till människovärdigt liv även efter döden?

Intressant i sammanhanget är att Bibeln, den där boken som påstås vara utgångspunkten för kristnas livssyn, inte har mycket att säga i ämnet aborter. Ändå utfördes troligen aborter redan när Bibeln nedtecknades. På området underliv har människan alltid varit uppfinningsrik. Den enda gång fenomenet över huvud taget nämns är i 2 Mosebok 21:22: ”Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum.”

Det vill säga Bibelns Gud fördömer egentligen inte aborterna – Han överlåter ett eventuellt fördömande till den gravida kvinnans make. Och har denne i fråga ingen åsikt i ämnet, eller tycker han rentav att det var lite skönt det som skedde, så händer ingenting. Detta kan jämföras med påföljden för mord: ”Den som slår ihjäl en människa skall straffas med döden” (2 Mos 21:12).

Med andra ord jämställer Bibeln inte alls abort med mord, eftersom det ena bestraffas lättvindligt och det andra obönhörligt. Den som nu anser att det är just Bibeln – ett tvåtusenårigt hopkok på gamla regler, släktlängder, dikter och myter – som ska vara rättesnöre, har alltså egentligen inget att hålla fast vid.

För att ändå få sin egen världsbild att passa in med Bibelns, har somliga alltså på eget initiativ bestämt sig för att abort faktiskt är en form av mord. Där är nämligen Skriftens ståndpunkt otvetydig: ”Du skall inte dräpa” (2 Mos 20:13). Men för att få andra att efterleva denna devis, har av allt att döma en skara människor valt att ta till bomber och gevär. Vilket antyder en egendomlig – om än inte alls originell – tolkning av Bibeln: ”Du skall inte dräpa – men jag skall”.

Ian annan del av världen.


Ian Wachtmeister har skrivit en memoarbok som han också kallar ”historiebok” (troligen syftande på begreppet ”roliga historier”). Den heter Rebellerna och påstås också handla om rebeller. Till rebellerna räknar Ian Wachtmeister Ingvar Kamprad, PG Gyllenhammar, Alexandra Charles, imitatören Göran Gabrielsson och sig själv. Mitt intryck är att Ian har en annan definition på ”rebell” än jag.

Ian Wachtmeister hatar politisk korrekthet, det vill säga när folk inte vågar vara lika utmanande av etablissemanget som han själv. Ian Wachtmeister tillhör, enligt Ian Wachtmeister, inte etablissemanget. Ian Wachtmeister är greve, företagsledare, mångmiljonär och politiker. Mitt intryck är att Ian och jag också har olika definitioner på begreppet ”etablissemang”.

Ett kapitel handlar om Lundsberg, som han tycker är en fantastisk inrättning som fostrat ”goda världsmedborgare” (bland annat genom att bara ha tiokamp på friidrotten). Enligt Ian Wachtmeister är det ”ingen som helst uppoffring för barnen” att spendera hela sin tonårstid på avstånd från uppenbarligen ointresserade föräldrar, i sällskap med kamratuppfostrande jämnåriga. Ett uttalande som jag spontant hade rubricerat som ”kategoriskt”.

Wachtmeisters egen tid på Lundsberg var härlig. Härlig härlig härlig. Minnena är lite osorterade, som de lätt kan bli när alkohol möter demens, men ack så härliga:

Min klasskamrat John Werner var bättre på sopransaxofon än på rubank men kommaterade enligt den vänlige svenskläraren som en koffert.

”Ohlssons skrift påminner om en samling geléklumpar”, sa Bullen om Fritte Ohlssons uppsatser. Elakt men sant intill den dag som idag är. [För att göra det hela ännu mer förvirrande är Fritte Ohlsson synonym med skådespelaren Fredrik Ohlsson, gift med Siw Malmqvist och en gång ”Pelikanen” med hela svenska folket, bloggarens anm.]

”Det vore lika bra att du ställde dig på ett ben i skogen och kastade småsten och sa Kuckeliku filibabba”, var vår husfar Im Palmers, även kallad Blä, förslag till Johnny, som insåg situationens allvar och flyttade till Schweiz.

”Äter ni så där hemma i vedboden?” löd ett av Bläs favorituttryck. Vår pappa frågade om han verkligen sa hemma i vedboden?

Ludwig Åkerhielms insatser i fotbollsmålet gav honom smeknamnet Sållet. Vi vann i alla fall!

När Ludde skadade sig på tennisbanan fick han stelkramp och höll på att dö. När han låg på intensiven i Karlstad bad vi alla för honom i Lundsbergs kyrka. Han lever än idag.

Om det framstår som något associativt och gaggigt så är det för att det är det. Sammanfattningsvis är Ian Wachtmeisters uppfattning om Lundsberg att det är härligt. Utomordentligt härligt. Härligt och oproblematiskt. En god och sund och härlig uppfostran, härligt befriad från politisk korrekthet:

Vår rektor hette Martin Lindström och blev så småningom biskop i Lund. Han gav mig några riktiga råsopar så att jag höll på att flyga av podiet i aulan. Vilken forehand han hade! Jag kommer inte längre ihåg varför, men det var säkert befogat. Man kunde också få en snyting för att inte ha gått ut på rasterna. Så lärde han oss att uppskatta frisk luft.

Uppenbarligen har jag och Ian Wachtmeister också olika definitioner på begreppet ”god uppfostran”. Och inte minst på begreppet ”humor”.

Soptunneungar.


Åttiotalet var i mycket moralpanikens tid. Bengt Fahlström i Barnjournalen, Siewert Öholm i Svar Direkt, Bo Bertilson på Folkaktionen Mot Pornografi och Göran Elwin på Studio S drev – i ohelig allians med Konsum, Hem & skola, arkitekten Allan Rubin och diverse högerkristna – ett härnadståg mot hårdrock, serier, video, dataspel och droger.

Det gjorde de inte av elakhet, utan av gränslös godhet. De ville skydda barnen från Horst Schröders vuxenserier. De ville skydda barnen från våldsvideo. De ville skydda barnen från drogskadad punkmusik. Och hur skyddar man bäst barn? Genom att förbjuda vuxna.

I regnet av populärkulturella fenomen som reflexmässigt betraktades som skadliga hette några av stänken Garbage Pail Kids. Det var amerikanskt (vilket ogillades av den vänstriga delen av moralmaffian) och snuskigt (vilket ogillades av den högriga delen av moralmaffian) och våldsamt (vilket ogillades av bägge falangerna). Att det hela var ett skämt uppfattades av ingen.

Den galnaste av alla svenska moralhysterikor hette Ann Ekeberg och gav 1991 ut den kanske roligaste bok som skrivits, För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (för fullständig sammanfattning rekommenderas boken Människor som gått till överdrift).

När hon Ekeberg förklarar att Svullo är förkastlig för att han gör djävulstecknet på ett skivomslag eller kallar Malena Ivarsson för ”den stora skökan”, ägnar hon också några rader åt dessa Garbage Pail Kids:

Jag anser det vara ställt utom allt tvivel, att det bör vara förbjudet att sälja lemlästade och slaktade Barn – till Barn!

(Ekeberg stavar ”Barn”, liksom ”Livet”, med begynnelseversal för att understryka hur heliga de är.)

Vad var då Garbage Pail Kids? Tja, det var samlarkort med morbida och groteska låtsasdockor, parodierande de löjligt gulliga Cabbage Patch Kids-dockorna som rönt stor popularitet under samma decennium. Humorn är inte särskilt anstötlig för den som läst ett enda nummer av tidningen Mad eller sett fyra minuter Monty Python. Några år senare florerade vad Aftonbladet döpte till sjukisar – ”Alla barnen åker kälke utom Jan / han ligger mosad mot en gran” – och ingen människa vid sunda vätskor blev väl särdeles uppbragd.

Just Garbage Pail Kids orsakade kanske inte de allra högsta ramaskrina, men nog vill jag minnas att de omdebatterades och framför allt kan jag inte erinra mej att någon klev fram och tog dem i försvar.

Nu läser jag, i Bild & Bubblas stora Maus-special, att mannen bakom de burleska ordvitsarna var – Art Spiegelman. Världens i särklass mest uppburne serietecknare, en av dem som lyfte in seriekulturen i finrummet under åttitalet, först genom att vara konstnärlig i tidskriften Raw och sen genom att berätta om nåt viktigt i förintelseskildringen Maus.

Det gör på nåt vis hela den diskussion jag har vaga minnen av ännu mer bisarr. För inte hade väl moralväktarna gastat lika högt om de vore medvetna om att upphovsmannen var uppburen, Pulitzerbelönad, illustratör för New Yorker och hyllad på samtliga kultursidor i hela västvärlden?

Sen slår det mig att Folkaktionen mot Porr faktiskt lyckades åtala tidningen Pox för Neil Gaimans serieversion av Domarboken. Jag tar tillbaka allt jag sagt och hävdar motsatsen. Säga vad man vill om kulturföraktare, men de är i alla fall konsekventa.

En hatkampanj som aldrig blir inaktuell.


1973 startar Hasse Alfredson en ”privat hatkampanj” mot SJ i Dagens Nyheter. I åtta krönikor förklarar han pedagogiskt varför SJ är ett vanskött företag med otrevlig personal, erbarmlig service, skyhöga priser och människofientlig policy.

Han berättar om hur det är billigare att åka via Danmark om man ska mellan Malmö och Helsingborg (inklusive smörrebröd!), om hur ett SJ-biträde misstänker hela familjen Alfredson (fem pers) för att ha suttit och tjyvåkt på muggen när han vill ha pengar för en outnyttjad biljett och listar vilka som tjänar på SJ:s icke-service (åkarna, bussbolagen, Volvo, Michelin, Skanska, ”gipskorsettskulptörerna och protesfabrikanterna”).

Mycket som Hasseåtage skrev på sjuttiotalet har blivit inaktuellt: knappt Ola Ullsten minns Ola Ullsten och alla är numera överens om att radioaktiv strålning inte är det minsta farlig om det inte är i öststaterna.

De åtta SJ-krönikorna är däremot lika kusligt angelägna idag som för 36 år sen. Visserligen har alla exempel bytts ut, men SJ hittar metodiskt på nya skäl att hata dem, förakta dem och ta bilen istället.

Då hette generaldirektören Lars Peterson. Nu heter styrelseordföranden Ulf Adelsohn. Honom fick samme Alfredson en gång i uppdrag att beskriva med tre ord: ”Håret växer inåt”.

Jag känner mej aldrig så stofil som när jag gnäller på dessa rälsens desperados. Visserligen aktar jag mej för att säja ”det var bättre förr” – det var det ju inte 1973 åtminstone – men jag sällar mej ju andligen till farbröderna i Motormännen.

(Dessbättre sällar jag mig också till festliga pajsare som Alfredson och Kristoffer Appelquist.)

Men det går inte att komma ifrån. Jag har aldrig haft med SJ att göra utan att känna mig själsligen straffknullad. På femte försöket lyckas deras satans biljettbeställningsfunktion fungera – då har jag hamnat på plats 38 i telefonkön två gånger och bägge gångerna blivit bortkopplad – och allt för att få äran att sitta och skaka och idissla norra Europas torraste baguetter köpta för tyska tjugotalspriser.

En gång skrev jag en SJ-dikt för radion. Jag minns bara en strof:

Jag behöver ingen partner när jag idkar S&M
Jag slår bara 0771- 757575

Vi måste göra nåt åt det här. Vi måste bygga ett nytt samhälle. Vi måste visa varje beslutsfattare på SJ-kolossen vilken tunnel hans räls bör föras in i. Vi måste slå sönder varje slentrianmässig attityd från tiden när staten hade monopol på allt och medborgarna skulle vara tacksamma för att det gick några tåg över huvud taget. Vi måste kräva att bli behandlade som människor.

Ner med SJ:s nuvarande organisation! (Hasse Alfredson, 1973).

Waters under broarna. Och över huvudet.

Jag har skrivit om dvd:n This Filthy World tidigare – den skönt bisarre undergroundregissören John Waters spoken word-föreställning där han berättar om sina filmer, om sitt liv som freak och om nya trender inom bisarr sex. Igår söndag såg jag honom live, på scen, i Malmö. I en halvfull salong. 30% bögar, 69% nördar och så min fiancée och nyfödde.

När jag gick på folkhögskola 94-95, längst in i det skånska mörkrets hjärta, satte vi oss på bussar med två byten för att ta oss till Lund och biograf Södran med kanske trettio sittplatser, där man fick lösa medlemskap i klubben Haunted House för att se typ en Waters-film och en Dario Argento från videokanon. Det kändes subversivt och givetvis är det så plasthummerscenen i Multiple Maniacs bäst bör njutas.

En annan gång såg jag och min fiancée Female trouble på en bögbiograf i San Franciscos Castro-kvarter. Med levande organist som förspel och många spontanapplåder från publiken under föreställningen. Det var också ett ypperligt obskyrt sätt att ta del av smaklösheterna. Bäst kändes applåderna efter skämt jag inte förstod, men som jag upplevde var kodade signaler inom en utsatt bögcommunity.

Plötsligt finns John Waters tillgänglig – hade jag inte varit en hämmad fan hade jag kunnat ta på honom – och det är för udda för att jag riktigt ska kunna ta in det som ett faktum. För min del hade det lika gärna kunnat vara ett hologram.

Han säger exakt samma saker som på dvd:n jag har i hyllan hemma och är klädd i lika konstiga överdesignade kläder. Enda gångerna känslan av Här och Nu infinner sig är när han börjar prata om ”Ausa Valdoo and Knottbi and the bride of Christ” och när han inte hittar rätt utgång i slutet utan fumlar runt bland de svarta tygsjoken.

Men det spelar ingen roll. På morgonen läste jag en artikel om Björn Söder – Sverigedemokraternas partisekreterare, som vill eliminera alla kulturbidrag utom till vikingamusuem och folkdräktssamlingar, som vill påminna om att steget från Pride-parader till tillåtet tidelag är försvinnande kort, som vill inskränka tandvård för de papperslösa, som vill skapa ett samhälle av beskäftiga lillgamla män i gråa Brothers-koftor och de flickor som kan tänka sej att ligga med såna – och efter ett sånt adrenalinpåslag är det en fröjd att svalka av sig i Waters historier om att se Bergman på LSD ihop med överviktiga transvestiter.

När Waters inte gör film om sexmissbrukare eller seriemördande hemmafruar, åker han runt i USA och propagerar mot dödsstraff och undervisar fångar på kåkarna (som inte sällan tycker att han är en sjuk jävel).

När Söder inte står och spottar fradga över att misshandlade människor på samhällets botten får en kvarts tandvård, sitter han antagligen hemma och ondgör sej över att inte alla människor vill ha en mjuk grå kofta från Brothers.

Waters manar till tolerans och öppenhet. Söder manar till Brothers-koftor i ljusgrått. Det smärtar mig att Waters gör det till halvfulla salonger samtidigt som koftkillen verkar vara på väg in i riksdan.

En ung Waters (redan då i hallickmustasch) bredvid Divine utan drag (och dessutom i livet). Male bonding när den är som minst male och mest bonding.

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén