kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: finurliga memoartitlar (Sida 1 av 3)

Genren finurliga memoartitlar lever!

En av de äldsta och mest älskade evighetsserierna på den här bloggen är den om finurliga memoartitlar. Det är en gammal fin tradition: när man nedtecknar sina minnen så ger man dem en fyndig titel, gärna alluderande på nån hit man har haft på sextiotalet, sitt dopnamn och/eller på något gammalt mossbelupet uttryck. Så har memoartiteltraditionen sett ut så länge jag vill minnas och så bör de se ut tills dess jag skriver mina egna.

Men på senare år har en oro börjat gnaga i folket. Och folkets oro ska som bekant tas på allvar. Som med alla traditioner är finurligamemoartiteltraditionen på något dunkelt vis hotad. Christer Sjögren döper sina aktuella memoarer till Får jag lov att berätta? och inte nåt om ”I Herren Christers namn” eller ”Det bor en viking i mitt blod”. Thorsten Flinck kallar sina för Kom och skratta åt Lilleputt istället för typ ”Flincka lilla stjärna”. Och då har jag bara nämnt de memoarer jag läst den senaste veckan.

peter-o

Därför är det skönt för oss finurligmemoartitelsfundamentalister att Peter Öjerskog finns. Jag har visserligen dunkla grepp om vem Peter Öjerskog är, men han är efter vad jag förstår världsberömd i hela Karlskronatrakten, bosatt i Thailand (främst för att han är arg på Blekinges p-automater), har på något vis legat på Svensktoppen och på något annat vis hamnat i Guinness rekordbok. Jag har inte hunnit läsa en rad i boken, jag har inte ens hållit i den, faktum är att jag inte ens tror att den är utgiven än, men är innehållet hälften så spännande som titeln är finurlig så anmäler sig härmed en läsare.

Boken heter PÖ om PÖ.

Jag pustar ut. Kampen går vidare. Än är inte den sista finurliga memoartiteln formulerad.

Finurliga memoartitlar är tillbaka!

De lever! Det vi främst förknippar med tanter och farbröder som levt sina liv i skuggan av den lättare musan, estradörerna, skönsångarna, tevepersonligheterna, revykungarna och revyrävarna – de fiffigt namngivna memoarerna – dyker upp igen! Och där vi minst anar det!

Jackie Ferm kan i och för sig sägas ha levt i skuggan av den lättast tänkbara musan. Hon har vikt ut sig i Slitz och gjort vad de nu gör i Paradise hotell. Men framför allt har hon levt sitt liv i skuggan av en av landets mest förhärdade brottslingar. Pappa föddes en gång som Lars-Inge Andersson och har hetat både Svartenbrandt och Lars Patrick Ferm längs vägen.

Boken har jag just fått i handen. Min recension kommer så småningom. Så länge får vi bara imponeras av att en så pass ung memoarförfattare – 24 år gammal – redan har förstått hantverket och genrekonventionerna. För särskilt mycket finurligare än så här kan inte en memoartitel gärna bli:
blogg rövardotter

En lång utvikning fram till en finurlig memoartitel.

Hammarsson & Wiking skrev boken och gjorde teveserien med hundra höjdare ur svensk historia. I säsong två utvidgade de till världens hundra höjdare, men slog ändå fast att DET ALLRA ROLIGASTE som NÅGONSIN HÄNT I HELA VÄRLDSHISTORIEN var när Robert Prytz en gång svettades i en tevesändning.

Ju närmare det ligger, desto roligare. Fast för färre.

Tre journalister i Karlskrona – Martin Hult, Mattias Nilsson och Björn Håkansson – har ställt den idén på sin spets och skrivit en bok om de hundra roligaste ögonblicken i Karlskronas historia:
Ursäkta var är kriget
Det är ett gediget researcharbete och jag – som själv kanske råkat få nån förlupen elakhet på pränt – får lite ont i magen över att de tre författarna ska råka på några av de lokalpolitiker och -profiler som de skildrar i hyfsat sarkastiska ordalag.

Allt är inte begripligt för oss som bara har varit i Karlskrona när vi hälsade på en kompis i Sjövärnskåren nån gång på våren 1993 och ibland är det svårt att sålla den rena faktan från författarnas fortsatta associationer.

Men det är fascinerande hur mycket tokenskap som ändå hänt på en så pass geografiskt begränsad yta. Tokenskap som är dokumenterad i både skrift och bild.

Liksom alla de som läste Viggo Cavlings mingelskildringar i gamla Resumé läser jag främst för att se mitt eget namn i skrift.

I kapitlet om galleristen, levnadskonstnären och rättshaveristen Per Olov Börjeson får min inre narcissist socker:

Med andra ord känns det inte konstigt att Börjesons 1200 sidor matiga självbiografi heter Inom och utanför ramarna (en så pass finurlig titel att den med lätthet torde kvala in i Malmöförfattaren Kalle Linds samling av fiffiga memoartitlar).
inom och utanför ramarna
Jag ska erkänna att jag hade rätt dimmiga grepp om vem Börjeson är, även om jag kände till att han tillhör folkgruppen Excentriska Malmögallerister (karlskronit är han bara sommartid), men alla som skriver 1200 sidor långa memoarer gör mig nyfiken. Och särskilt om de presenterar sig så här på innerfliken:
inom och utanför ramarna 2
Den skottsäkra västen, får jag veta i Ursäkta var är kriget?, skaffade Börjeson ”främst eftersom fyra Malmöadvokater, en revisor och två fastighetsmäklare figurerade i boken och alla förväntades bli uppretade av vad han skrivit (notering till författarna av denna bok: köp skottsäkra västar!!)”.

Börjeson var också noga med att ”det blir en kvalitetsväst som räcker ner till mitten av låret”.

En man som inte tar på sig vilken sunkig andrasorteringskevlar som helst retar lätt igång ens nyfikenhet. Vi får se om jag orkar plöja Börjesons memoarer. Jag har visserligen bara första delen, endast 550 sidor, men jag har också börjat läsa Jan Myrdals och Lars Gustafssons gamla brevväxling så vi får se om jag får tid.

Om inte den populäraste så i alla fall den trevligaste av alla bloggens evighetsserier: finurliga memoartitlar.

Ja, det var ju längesen vi slutade vara petnoga med att det verkligen måste vara memoarer i den klassiska bemärkelsen (= gammal farbror eller tant tecknar på ålderns höst ner alla sina framgångar eller, om de heter Ingmar Bergman, sin avföringskonsistens). Det kan lika gärna vara biografier över fotbollslag eller popband – allt som har ett någorlunda dokumentärt innehåll och som fått en vitsig titel, gärna anspelande på nåt teveprogram eller visa memoarobjektet gjort sig skyldig till och/eller gammalt mossigt talesätt.

Bengt Grive hette en man som visste olika saker om sport och som berikat svenskan med orden ”mörkvitt” och ”blåbärsrisgrönt” (använda för att beskriva konståkerskors dräkter i en tid när folk fortfarande hade blyertsteve). Han har tydligen också berikat världen med boken Resor med Mål. Förstår jag saken rätt så skildrar den olika maträtter Bengt hann äta på olika platser i världen (bland annat skriver han en lång harang om nypotatis).

Det versala m:et kan man fundera över; ordet ”mål” har ju många betydelser (maträtt, destination, juridiskt ärende, själva konstruktionen som man ska placera puck och boll i) men ingen av dem stavas ju traditionellt med stort M. Vad syftar alltså titeln på? Kanske gör Grive resorna i en bil som heter Mål? Fast varför sitter han då i en tågkupé? Är det månne hans resekamrat? Är Mål alltså ett egennamn? Mål Olofsson? Mål Spektrum?

En skrämmande trend inom memoarbranschen.


Jag läser i Bonnierpressens sydsvenska edition att biografier och memoarer tydligen är populärare än nånsin. I höst kommer bland annat Christina Jutterström ut med sina karriäristminnen, Per Wästberg nedkommer med del tre om sitt tydligen gräsligt intressanta liv och min nemesis Klas Gustafsson fortsätter att sno mina drömjobb genom att – efter Beppe, Cornelis, Tage Danielsson och Monica Zetterlund – skriva en biografi över Gösta Ekman.

Det är således trendigt att grotta ner sej i andras gamla försyndelser. Det gör mej glad och uppspelt. Memoarer och biografier är min favoritgenre; det är det optimala sättet att lära känna folk utan att behöva ta kontakt med dem. Just nu parallelläser jag Jokkmokk-Jokkes ”Tjosan!” och stripplegenden Gunilla af Halmstads extremt fascinerande levnadssaga.

Men – jag noterar en skrämmande utveckling bland höstskördens titlar. I princip ingen är finurlig! Jag trodde det var lagstadgat att folk från artist- och nöjesvärlden måste ha memoartitlar som alluderar på nån gammal hit, nåt gammalt ordspråk eller nåt annat mossigt. Detsamma gäller faktiskt också journalister – jfr Lars-Gunnar Björklunds ”Minnesluckor” – så Juttan får naturligtvis underkänt för ”Uppfostrad av män”. Och Käbi Lareteis ”Toner och passioner” ger mej tråkslag.

Att Torgny Lindgren döper sina minnen till ”Minnen” må väl passera – för akademiledamöter gäller naturligtvis andra regler (där regeln ”var gärna tråkig” kanske är den viktigaste) – men nog hade väl Nils Petter Sundgren kunnat komma upp med nåt klatschigare än ”Inte bara bio”?

Det ser alltså risigt ut på finurlighetsfronten. Den enda som kvalar in från hela höstens utgivning är Siw Malmkvist, som mycket finurligt och helt efter reglerna döper sina minnen till ”Tunna skivor av mej”. Med en tydlig koppling till egen gammal hit och tillika säkert helt sanningsenlig – den typen av artister Siwan är ger alltid ut tunna skrifter – vinner hon 2010 års finurlighetsmedalj.

Nåt jag bara förutsätter är en finurlig titel.

Layout 1
Jag känner ju igen symptomen på en finurlig titel. Jag vet att den ska syfta antingen på författarens namn (Lex Gösta Bernhards saga) eller profession (Lex Gunilla Pontén och Tyg och otyg) och allra helst referera till en gammal anekdot eller boktitel (Lex Charlie Norman och Musikant med brutet gehör).

Jag förutsätter att boxaren Åsa Sandells levnadssaga syftar på nån sportterm som hon leker lite underfundigt med. Men jag hajar verkligen nada. Döljer sej en annan finurlighet här än den uppenbara – att vi får följa med in bakom hennes gard à la bakom kulisserna – som jag ärligt talat inte tycker är så himla finurlig, så upplys mej gärna.

Tack för övrigt till Tobias för a) tipset och b) bryderierna.

Jösses Amalia! Nu går tokometern i topp! Stoppa pressarna! Riv ettan! Hattrick i finurligheter!


Det är liksom för bra för att vara sant. Boken heter Rappt! (snabbt, kvickt, hurtigt, på stubberten) och så heter gubben det handlar om också Rapp! Det är nästan så man misstänker att spökskrivaren hade titeln först och sen gick och letade upp nån Rapp som gjort nåt som med lite bilder och stort typsnitt kan fylla ut en bok.

Efter denna formliga orgie i riktigt fyndiga memoartitlar lugnar vi ner oss lite. Det kan bli för mycket av det goda också.

Huka er gubbar och käringar! Nu blir det ännu fler finurligheter! Det är baske mej ingen hejd!


Det här måste väl vara tänkt som en vits? Ja, kopplingen mellan att tanten var balettdansös och uttrycket ”dans på rosor” är väl uppenbar, men visst är det en medveten sammansmältning också av rosor och namnet von Rosen?

Vi har i så fall att göra med en dubbel finurlighet, nåt av det finaste man kan uppbringa i memoartitelsammanhang (efter trippel finurlighet förstås).

Tjo bönder! Nu bara rasslar det till av finurligheter här! Sitt ner och håll i hatten!


Sigvard Bernadotte var känd för a) sin underbara industridesign och b) att han fråntogs sin prinstitel sen han gick och gängade sej med ofrälse.

Jag gissar att det är den här kampen mellan kunglighet och populas som titeln på ett mycket kvickt sätt vill – hepp! – slå mynt av.

Nu blommar mosters lökar! En så in i frukten finurlig memoartitel!


Ingemar Olsson
är inte så känd som han borde vara. Fram till för några timmar sen, då jag fick ett anonymt tips via kommentarfältet, hade jag ingen som helst koll på karln, men han gjorde uppenbarligen kristen singer/songwriter-vispop med Janne Schaffer på gura, Abba-trummisen Ola Brunkert och Clabbe bakom spakarna. Och är av allt att döma still going strong.

Mitt intryck är att han tillhör den progressiva kristenheten, den som kan identifiera självgodhet inom de egna leden och till och med erkänna att det kanske finns andra sanningar. Ett textfragment om baptisternas husorgan Veckoposten:

Den kostar sitt samfund mycket klöver
men dom tror att vi behöver
ha en tidning som vårt sinne söver
och hindrar oss till andra samfund att gå över
Veckoposten

Spaltmeter efter spaltmeter
upptas av stora pang-nyheter
Nu vet vi snart vad alla heter
av vårt samfunds alla små profeter
Veckoposten

Man kan slå sej för sin panna
men den har kommit för att stanna
Den är den enda rätta, sanna
fast det finns en tio – tjugo likadana
som Veckoposten

Retade säkert upp nån salvelsefull predikant när det begav sej. Det är hursomhelst inte poplyriken som renderar Ingemar Olsson ett inlägg just den här gången, utan för att han döpt sina memoarer till det fullkomligt perfekta:

Ett mästerverk inom sin genre, den visserligen ganska smala ”finurliga-memoartitlar-av-kristna-vispoppare”, men fortfarande ett mästerverk.

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén