kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: serier (Sida 1 av 7)

Karl för sin fotboll.

fotboll-1965-ingress
Det är svårt att i efterhand förstå serien PeanutsSnobbens – genomslagskraft. Man kanske minns merchandisen, men de flesta har nog glömt de religiösa analyserna (The Gospel According to Peanuts, publicerad på svenska som Snobben eller Ett sätt att möta livets bedrövelse), musikalen You’re a good man, Charlie Brown (raskt översatt till Milda makter! av Povel och Beppe 1967), musikalen Snoopy!!! (1975), hyllningarna från intellektuella giganter som Umberto Eco, omnämnanden som enda serie i Bonniers Litterära Magasins ”Moderna utländska författare” 1965, nöjesparkerna, lp-plattorna, teveserierna, museerna, priserna etc.

Serien har med andra ord inte bara erkänts som god fyrarutorsunderhållning utan också ansetts ha psykologiska, filosofiska, teologiska och existentiella saker att säga mänskligheten. Charles M Schulz har inte bara setts som en flink pennförare och en humorist av rang utan också som en sorts tänkare. Kan Snobbens status jämföras med någons är det möjligen med Nalle Puhs eller Mumintrollens.

Jag bläddrar i tidiga årgångar med Peanuts – serien började publiceras 1950 och avslutades 13 februari 2000, dagen efter Schulz död – och försöker förstå. Det mest slående, och det finns i princip med från början, är Schulz melankoli. För att inte säga misantropi. Peanuts är ingen glad serie om oskyldiga barn. Det är en serie som skildrar livets alla facetter och visar barn – människor – från alla vinklar.

Ett av de moment i serien som triggat teologerna och teoretikerna är det återkommande fotbollsskämtet. Varje år, från 1956 till 1999, någon gång i höjd med att Schulz höstdepression slog till, presenterades en stripp eller söndagssida med ungefärligen samma upplägg: Lucy/Gullan lovar att hålla fotbollen som Charlie Brown/Karl ska sparka till – och varje gång rycker hon undan den.

Skämtet har små, för att inte säga få, för att säga obefintliga variationer. Första året är visserligen inte Lucy van Pelt, sedermera seriens mesta cyniker, helt utvecklad och därför inte den som håller i bollen:
fotboll 1956
Men sen, från och med 1957, är det hon som håller bollen och bryter löftet:
fotboll 1957
Samma sak sker såväl 1958 …
fotboll 1958
… som 1960 …
fotboll 1960
… som 1965.
fotboll 1965
Vid det här laget är Peanuts ett av världens största populärkulturella fenomen – kännarna pratar om 1960-talet som The Golden Age för serien – samtidigt som populärkulturen kanske för första gången tränger sig in på kultursidorna, samtidigt som kultursidorna fortfarande är med och sätter agendan. Det finns inte en amerikansk, knappt ens en västerländsk, intellektuell med självaktning som inte gjort sin tolkning av Charlie Browns eviga nitar.

Kan man koppla det till Sisyfosmyten? Kan man se en parallell till Beckett? Kan man associera till de stora världspolitiska skeendena? Är Lucy kanske USA? Är Charlie Brown rentav Vietnam? Och samtidigt upplever ju freudianerna sin kanske mesta storhetstid: modeord i svang är ”alienation” och ”Oidipus” och ”penisavund”. Visst ligger ”Snobben” farligt nära ”snoppen”? Och säger man ”Peanuts” snabbt så blir det faktiskt ”penis”.

1970-talet innebär fortsatta kommersiella framgångar för Peanuts. Charles Schulz är god för tusentals miljoner men sitter oförtrutet vid sitt ritbord och varierar samma tema dag ut, dag in, 365 dagar om året. Man måste inte vara tokfreudian för att se Charlie Brown i honom: samma försök, samma känsla av att det kan bli bättre, att det borde bli bättre.
fotboll 1975
Som sagt: små, knappt märkbara variationer år för år. Oftast använder Schulz den veckoliga söndagssidan, men även strippformen får fungera att bygga upp historier med flera tvister. 1979:
fotboll 1979 1
fotboll 1979 2
Och 1992, när Charlie Brown förälskat sig i den nyintroducerade Peggy Jean, är det hon som får hålla i bollen:
fotboll 1990 2
fotboll 1990 3
fotboll 1990 4
fotboll 1990 5
1999 har Schulz ett år kvar att leva, men som den plikttrogne gamle WW2-kämpe han är hyser han inga planer på att ge upp. Serien går sen länge på tomgång, figurerna lever parallella liv inom stripparnas ramar, melankolin har tappat sin humor och blivit mest … deppig. Men fotbollsskämtet ska varieras en sista gång, innan allt är förbi och över. Och som vore det en tanke lämnas det allra sista skämtet med ett öppet slut där vi aldrig får veta om Karl äntligen fick iväg bollen eller ej:
fotboll 1999 sista
Och 2000 går Schulz i graven och tar, tack vare ett unikt kontrakt med sitt seriesyndikat, sin serie med sig. De lärde tvista om saken, men förmodligen är Peanuts den serie som gått i flest dagstidningar världen över och efter Kalle Anka & co den serie som dragit in mest reda pengar. På sin gravsten valde Schulz att inte nämna ett ord om den saken:
fotboll gravsten

Vänsterhumor del 4: golf.

Golf har länge förknippats med överklasskultur och högreståndsnöje. Troligen med större rätt förr än nu. Nu hävdar alla gamla revolutionärer som upptäckt tjusningen i att gå arton hål en ljum majmorgon att golf i själva verket är en riktig folksport. Mig närstående golfare menar att golfen är en relativt billig sport att utöva, särskilt i jämförelse med hästhoppning, segling, ishockey och lerduveskytte.

Vara hur det vill med den saken: att golf har fått symbolisera nånting effeminerat, fånigt, världsfrånvänt och girigt torde vara ett okontroversiellt påstående. Alla poänger som plockats på golfares bekostnad har kanske inte varit så himla inspirerade, utan mer hämtat näring ur nån sorts ideologi. När golfare får på tafsen är det också den larviga överklassen som får veta att den lever.

I FiB/Kulturfronts gamla serie Bellman, ursprungligen skapad av Jan Lööf men tagen till humoristiska och konstnärliga höjder av Per Johannesson och Hans Lind (min morbror), får de fjantiga överklassgolfarna väldigt påtagligt smaka folklig vrede sen de träffat grisen Hektor i huvudet med en boll.

bellman bete bellman pinnar bellman birdie bellman gris

Serien är från 1975 och utmärks väl mer av frejdighet än av subtilitet. Golfen har provocerat, inte bara för att dess utövare har fjantiga kläder och ännu fjantigare smeknamn, utan även för att golfbanor har prioriterats på bekostnad av tillgänglig natur.

Lasse Åberg återkommer till golf i flera sällskapsresor, särskilt förstås i Den ofrivillige golfaren, men också i den första Sällskapsresan där den bufflige Roland Jansson kastar sin golfbag i dammen men går tillbaka för att hämta bilnycklarna ur sidofacket. Även om Åberg själv golfar och hans perspektiv främst är kärleksfullt och inifrån så är det alldeles självklart att Golfaren i en åbergskt folkhemsk skildring är en stropp. Mats Bergmans golfare har fjantigt namn (Bruno Anderhage), fjantiga kläder (rutiga shorts) och fjantar sig (slår vad om att Stig-Helmer kan lära sig spela golf och förlorar vadet).

den ofrivillige

Detta är inte, som somliga kanske vill hävda, specifikt för avundsjukans och Jantelagens Sverige. I Joel Schumachers uppgörelse med USA, filmen Falling down (1993), låter Michael Douglas en golfargubbe ligga på marken och famla efter sina hjärtmediciner medan hans golfvagn obönhörligen puttrar ner i golfdammen:

Bad news. Your little car’s gonna drown. And you’re gonna die, wearing that stupid hat. How does it feel?

Men i Sverige är Golfaren för många inte bara en överklasspajas i största allmänhet; även partisympatier är inskrivna i schablonen. Därför hör man fortfarande somliga kalla sporten ”moderatbandy” följt av ett självbelåtet skrock, och därför kan man 2015 se profilerade vänstertyckare retweeta andra profilerade vänstertyckares finurligheter:

kawa greider

 

 

Ideologikritik.

När jag var barn och ville läsa in mig på seriehistoria så fanns det på biblioteket ett par volymer av Sture Hegerfors samt de här båda:
peterson

peterson 1
De är båda skrivna av teckningsläraren Lars Peterson, 1974 respektive 1984, och utmärks av 1) akademisk lingo och 2) en ideologikritisk analys. Det är med andra ord inga skrattfester. Lars själv kunde dock kosta på sig ett leende om han bara fick rikta blicken mot en punkt några meter bredvid kameran:
peterson 2

Man behöver inte läsa särskilt noga för att se att Peterson har ett Ärende. Han gillar serier som konstform men tycker att de förmedlar unkna värderingar. Familjeserier som Blondie är ”propaganda för status quo i fråga om könsroller, levnadsmönster och familjebildning”. Kalle Anka presenteras i ett kapitel med underrubriken ”Sagan om kapitalismens förträfflighet”. Om Fantomen påpekas: ”Folket i Bengali har inga som helst möjligheter att utöva någon form av demokratisk kontroll över Fantomen och hans Djungelpatrull, som utgör en stat i staten”. Om skräckserier skriver Peterson att ”en mer pervers berättargenre får man faktiskt leta efter”:

Språket är sådant att varje ord i rubriker och ingresstexter är ytterst suggestivt. Orden uttrycker maximal känsla och det är på känslor hela den här genren bygger. Ty det är med fantasins hjälp man frammanar skräckkänslorna, inte med intellekt eller kritiskt tänkande.

peterson 5
I sin uppföljande bok Seriealbum på myternas marknad zoomar Peterson mer specifikt in på de fransk-belgiska albumserier som blev populära under sjuttiotalet. Han gillar fortfarande inte vad han ser:

Grunden för Spirous äventyr är en kommersiellt betingad verklighetsuppfattning och berättarinställning. Livets beståndsdelar framställs med en kulkärve från berättarens automatvapen. […] Tempot och skämtens art gör livet hysteriskt intill hjärtinfarktens sköra gräns. Det är flåshurtigt uppskruvat som om det gällde att mata på så att läsaren inte hinner hämta andan och reflektera.

Remi (Hergé) använder verkligheten till att mytisera. Alla äventyrens ytliga gåtor och mysterier klaras upp i en spännande händelsekedja. Men de samhälleliga motsättningarna bakom dem diskuteras eller klargörs aldrig, oavsett i vilken världsdel äventyret utspelas.

Peterson är väldigt upphängd på det faktum att varken Tintin, Haddock eller Kalkyl har några riktiga jobb. Haddock ”tycks leva på en förmögenhet som endast Gud och han själv vet varifrån den kommer”. Om Kalkyl konstateras att ”inte heller han har något arbete (professor är annars en tjänstebeteckning och inte en karaktärsegenskap) så hur han försörjer sig är också en gåta”. Och mest irriterande är förstås Tintinkaraktären:

Tintin är en ganska präktig, lite lillgammal och scoutaktig tonårspojke som sägs vara journalist. Men han skriver inga artiklar, har inga kontakter med någon tidning, har inga inkomster, ingen egen familj och han har bara i de äldsta albumen någon egen bostad. Han har haft samma kläder på sig i bra många år: turkos tröja med vit krage (kanske vit skjorta under?) och bruna golfbyxor.

Uppenbarligen störde det Lars Peterson att en seriefigur rörde sig i en så orealistisk värld att kläder inte slits ut under så flitigt nyttjande.

Det ska dock sägas att Peterson är påfallande positiv till Asterix – i synnerhet det kapitalismkritiska albumet Obelix & co – men han skyndar sig också att tillägga:

Berättare kan naturligtvis välja att driva med allt och alla, men vad man kan begära är att de tar ställning och väljer sida. Goscinny/Uderzo väljer att solidarisera sig med Asterix och det är ett kommersiellt ställningstagande. Den stärkande tanken att det är rätt att göra uppror och kämpa mot förtryck kanske bara gäller galler. I varje fall gäller det inte slavar, romerska lantarbetare, romerska män som tvångsrekryteras som ockupationssoldater, kvinnor och negrer.
peterson 3
Inte ens den vänsterkodade serieförfattaren Janne Lundströms försök att skapa en politiskt korrekt äventyrsfigur i 1600-talsfiguren Johan Vilde – en svensk pojke i de svenska kolonierna i Afrika – finner nåd hos Peterson. Tecknaren Jaime Vallvé har nämligen ett alldeles för kommersiellt manér:

Vallvés visuella ideolekt är robust och effektiv när det gäller att transportera en berättelse. Där finns en förmåga att visuellt komprimera en situation till dramatisk täthet. Men det finns också mycket av ytlig, populärkulturkodad snitsighet. Teckningarna är hårt och ganska stereotypt ituschade. Dessa bilder utmanar ingen läsares bildsyn. Däremot stryker de fantomenläsaren medhårs och kanske är det just det som är avsikten. Men den stereotypa ytligheten och visuella nyansfattigdomen hamnar ofta i opposition till den betydligt mer nyanserade texten. Och det är ett allvarligt problem.

Vi kan nu sätta oss i smågrupper och diskutera hur allvarligt det problemet verkligen är, men kanske är vi några decennier för sent på det. Idag läser väl bara medelålders nostalgiker Spirou och ingen alls Johan Vilde. Finns det ett problem nuförtiden så är det väl att en massa festliga och välberättade albumserier har glömts bort.

Men vi kan konstatera att triggervarningar inte är något nytt. 2015 sägs Sverige svämma över av normkritiska studenter som ägnar all sin tid åt att begära triggervarningar till litteratur som de finner misshaglig (=heteronormativ, androcentrisk, etnocentrisk, cisnormativ). Lars Peterson kan vara intressant att studera för att se att det knappast är ett nytt fenomen att kritiskt närgranska populärkulturen för att se om den passar överens med ens eget verklighetsideal. Det har folk gjort i alla tider; Peterson stöder sig i sin tur på Nisse Bejerot som skrev Barn, serier, samhälle 1954 och redan då kunde konstatera att amerikanska populärserier inte alls propagerade för ett solidariskt svenskt folkhem.

Även mycket av det Peterson skrev 1984 känns igen från dagens debatt; han kritiserar bland annat att Tintin i Kongo överhuvudtaget gavs ut på svenska:

Men ett ”nytt” Tintinalbum är ju en stor kommersiell händelse, vilket synbarligen är en viktigare bevekelsegrund för förlaget än att berättelsen genomsyras av herrefolksmentalitet och att afrikanerna skildras som imbecilla lakritsvildar utan begrepp om vare sig arbete, moral eller humanistisk civilisation.

Peterson och många av hans moderna efterträdare har naturligtvis rätt i sak: Tintin i Kongo är ofrånkomligen både rasistisk och kolonialistisk. Sen måste man väl i nästa led fråga sig varför rasistisk och kolonialistisk – och rentav heteronormativ! – litteratur inte skulle få finnas.

Torrbollsvänstern.

Det enskilt viktigaste citatet ur världslitteraturen är, rent objektivt, ett stycke ur PG Wodehouses roman Tack Jeeves! Där träffar den sangviniske aristokraten Bertram Wilberforce Wooster – på Drönarklubben främst känd som Bertie – en bolsjevik av det aggressivare slaget. Han kommenterar mötet:

Mannen var hopplös. Jag hade ingen invändning mot att han tillbringade sin tid med att planera massakrer på bourgeoisin, men jag kunde förbaske mig inte inse varför han inte kunde göra det med ett glatt och ljust leende.

Thank you, Jeeves kom ut 1934 och är uppenbarligen lika aktuell nu. För att inte tala om hur skriande, brännande, högröstat gapande aktuell den måste ha varit i sjuttiotalets begynnelse.

Tidningen Röda rappet var KFML(r):s mer djuplodande, magasinsaktiga publikation där Proletären var – och är! – den dags- eller i alla fall veckokommenterande. I Röda rappet hittade man lättsammare material: artiklar, intervjuer, korsord och barnsidor.
blogg-ungdomssida
Man hittade också serien Gustav, som troligen var det närmaste tidningens läsare nånsin kom ett leende. Som de revolutionärer och motvallskärringar seriens upphovsmän var så gick de helt emot den gamla regeln att avsluta en seriesida med ett rappt skämt, s.k. punchline. Istället öste de bokstäver över pratbubblorna från starten och ända in i fuktspärren. Här är ett urval slutrutor:

blogg gustav slutruta 1

blogg gustav slutruta 2
PFF är, för den som till äventyrs inte kan sitt kpml(r), Proletärens FF. En klubb med mottot ”Idrott åt alla!” och Nelson Mandela som hedersordförande.
blogg gustav slutruta 2

blogg gustav slutruta 3

blogg gustav slutruta 4
Inte bara slutpoängerna synes något överlastade med bokstäver. Även bubblorna under berättelsens gång dignar och bågnar av ord. Men så har också skaparna mycket att säga, främst om hur fruktansvärda kapitalisterna är och hur fruktansvärdare facket är:
blogg gustav sjukhus

blogg gustav facket pratbubbla
Roligast, som alltid när man studerar sjuttiotalets sektvänster, är de hätska påhoppen mot kamratpartierna på yttersta vänsterflanken. Vpk, lett av den i breda läger respekterade C H Hermansson, var tydligen de mest skrattretande reformistbögarna:
blogg gustav vpk 1

blogg-gustav-vpk-2

blogg gustav vpk 2

blogg gustav vpk 4

blogg gustav slutruta vpk
Ja, så kul var kommunismen i vitsens och västkustsalladens huvudstad i 1970-talets begynnelse. Och här hade jag nu kunnat lägga till nåt om hur träaktigheten och fnöskkvaliteten och bolltorrheten känns igen hos den som 2015 försöker ta sig igenom ledarsidornas synpunkter på satir. Alla paradigm må ha skiftats, allt fokus må ha flyttats, alla gamla sanningar må ha ersatts av nya och sannare, men då som nu blandar sig levande vedträn in i humorn, då som utövare, nu som kommentatorer.

Humorlösheten never goes ut of style. Vilket är kul för oss som vill ha nånting att skratta åt.

Max & Gnidde & Hans & Tott.

blogg schröder
Historien, inte minst ens egen, har en tendens att återanknyta till sig själv. Mitt första möte med Sveriges mest mytomspunne seriekännare Horst Schröder var boken De första serierna från 1981. Det är en spränglärd genomgång av de tidiga amerikanska dagspresserierna, däribland ”Katzenjammer kids” (på svenska ”Pigge & Gnidde”), som av rättighetsskäl knoppade av sig i en exakt likadan serie, ”The Captain and the kids” (på svenska ”Knoll & Tott”).

Bägge serierna gjordes parallellt från 1912. ”Knoll & Tott” lades ner 1979 och ”Pigge & Gnidde” produceras eventuellt än. Eller om det nu är tvärtom.
blogg knoll & tott

blogg pigge & gnidde
Schröder gav sen under åttiotalet ut de legendariska titlarna Epix och Pox, introducerade tjogvis med italienska och amerikanska och franska och fanimej argentinska serietecknare för en otacksam svensk publik, hamnade i rätten för påstått spridande av porr för barn (det var på den tiden moralistiska idioter hade inflytande i Sverige) och har sen dess fortsatt att rulla stenen upp för berget varje dag genom att alltjämt ge ut seriealbum i alla upptänkliga genrer.

Jag var ingen flitig läsare av Schröders utgivning när det begav sig, men har i efterhand insett hans betydelse.

Nu korsas våra vägar. Jag vet inte vad jag får säga, men det har indirekt med Pigge & Tott att göra. Knoll & Gnidde kom inte från ingenstans. Inspirationen från den tyska serieberättelsen ”Max & Moritz” är, för att uttrycka det försiktigt, högst påtaglig. ”Max & Moritz” är en klassiker av den i Tyskland högst aktade bildhumoristen Wilhelm Busch. Schröder vill ge ut mer Busch på svenska och det är där jag på nåt vis ska komma in i bilden.

Att läsa någon av alla de här buspojkeinkarnationerna idag är inget för den som reagerar på våld mot barn. Vi pratar alltså om barn som gladeligen spränger saker, dödar djur, välter båtar, stjäl mat, slår sönder, pajar och förstör, oftast med fysiska men för andra som påföljd. Pojkarna får i sin tur duktigt med stryk av alla vuxna i sin omgivning. Slutpoängen är i nio fall av nio att någon tillfogas orimliga mängder smärta.
blogg katzenjammer kids
Schröder gör en snabbanalys av Knollpidde och Gniddetott:

De är ofta rent av sadistiska, och hatiska och hämndlystna så det förslår. Hatat och hämnden är nog de egentliga drivkrafterna i ”Katzenjammer kids”: det misshandlade människodjurets hämnd på tillvaron i en ständig eskalation av våld. Det behövs inte heller någon synlig, omedelbar anledning. Det finns så mycket att hämnas, att man ändå aldrig hinner i kapp. Och förresten kan man ta ut hämnden i förskott också. (De första serierna.)

Samma tema – alltså hat och hämnd – hittar vi i den sedelärande rimsagan om Max & Moritz. Man kan konstatera att humorn – åtminstone Wilhelm Buschs humor – 1865 var burlesk. För att inte säga grotesk. Max och Moritz lägger krut i kantor Lämpels pipa, stryper höns i ett träd och sågar sönder skräddarns brygga. Och får mångdubbelt igen av vuxensamhället.
max & moritz 0

max & moritz 1

max & moritz 2

max & moritz 3

max & moritz 4

Fotnot 1: har man vägarna förbi Sergels torg så har Kulturhuset en just nu pågående utställning om Schröders förläggargärning i allmänhet och Epix i synnerhet.

Fotnot 2: i de amerikanska originalserierna heter för övrigt både Pigge & Gnidde och Knoll & Tott Hans och Fritz. Max & Moritz heter däremot Max und Moritz.

En helt vanlig tecknad biografikokbok.

Ordet ”unik” är egentligen inte böjbart. Man kan inte vara mer eller mindre unik, inte heller mer eller mindre död eller gravid. Trots detta framstår Lena Junoff som unikare än vi andra.
blogg junoff 2
Filmarna Bengt Löfgren och Bo Sjökvist – vars intervjubok med gamla varietéartister varmt rekommenderas – skulle egentligen göra en dokumentär om Johnny Bode när de sprang på Lena Junoff. Hon sjöng visst på Bordellmammas dotter – den slippriga uppföljaren till den väl så slippriga Bordellmammas visor – och tanken var att hon skulle berätta om Bode för kameran.

Junoff hade mer att berätta. Helst ville hon berätta om när hon var leading star åt Duke Ellington, men av bara farten berättade hon också om när hon låg med Rod Stewart (”för full och för lallig”), fick skäll av Paul Anka sen hon fått missfall, förlovade sig med ”byxspräckarkungen” P J Proby (”han såg ut som en skäggapa med cowboyhatt”), räddades av Ewert Ljusberg från att trilla ner i Cornelis kista och invigde Västtysklands färgteve ihop med Hep Stars. Och längs vägen droppade hon diverse recept på allt från specialomeletten hon svängde ihop åt Beach Boys till Duke Ellingtons Coca cola med extra socker. Påfallande ofta innehöll hennes egna recept glögg.

Historierna om lurendrejaren och mytomanen Johnny Bode – för några såna kom till slut också – kändes plötsligt nästan alldagliga.
blogg junoff
Så det blev förstås en bok av Junoffs fantastiska historia. Allt annat vore ju vansinne. Goda historier ska berättas och de flesta av Junoffs anekdoter verkar också ha varit i det närmaste sanna. Att skämttecknaren Pontus Lundkvist skulle seriefiera Junoffs liv var kanske inte lika självklart som att hennes recept skulle sprängas in mellan sidorna.

Förläggaren Roffe Classon lär ha sagt på någon av releasefesterna att Junoff-boken är det mest bisarra han har gett ut. Han bör veta vad han pratar om: han har tidigare gett världen Socker-Conny, Arne Anka, Klas Katt, Peter Wahlbeck, Brev till samhället och John Holmes & Sherlock Watson.
blogg junoff 4
Lena Junoff – primadonnan från Hisingen gör mig mestadels glad: den är skriven på bred göteborgska med mycket gôrgo och la och ”man tager vad man haver, som Bert-Åke Varg sa”, den är späckad med anekdoter om Hep Stars-Lelle och hur Bosse Högberg gömmer Anita Lindbloms lyxpäls, den lyfter fram en bortglömd artist och en storartad personlighet.

Jag blir också beklämd över att detta märkvärdiga liv inte lyfts fram tidigare och att kvinnliga erfarenheter av nöjesindustrin reducerats till statistinsatser. Och bitvis blir jag bedrövad över hur Junoff behandlats: utskälld av Stikkan Anderson för att hon inte ville ligga med Jimi Hendrix, uthängd som slampa efter medverkan i en högst privat sexrulle, skickad hit och dit och kastad som en vante mellan olika managers och impressarior som vetat vad som varit bäst för henne.

Inom kort kommer jag att lyssna in mig på Lena Junoffs katalog och sätta i mig den här radiodokumentären. Jag väntar nog ett tag med att testa Junoffs mikrospätta och kalvsyltesnittar.

Herr Gurka, Cowboysele och Kamahenk.

blogg henk bokmässa
Så här glad – och pittögd – blev jag tydligen när jag hittade ett nyutgivet Cowboy Henk-album på Bokmässan. Runt millennieskiftet gick denna belgiska serie sporadiskt i Ordfront och Galago och jag lät mig fascineras. När vi var i Belgien för några somrar sen tog vi en familjepromenad längs en skogsslinga, som visade sig vara kantad med Cowboy Henk-sidor i A1-format. Det var som ett primitivt Disneyland, men med en absurdistisk naivistisk vuxenserie istället.

blogg cowboy henk

I Belgien har dess skapare, med de helt logiska tilltalsnamnen Kamagurka (manus) och herr Seele (bild), samma status som, säg, Carl Johan De Geer här. Sen sjuttiotalets begynnelse har de varit verksamma inom bildkonst, serier, teve, radio, musik och förmodligen också jazzbalett.
blogg cowboy henk skapare
blogg henk skaparna
Cowboy Henk-serien är uppenbart skapad av människor som kan sin konsthistoria. Cowboy Henk har en tre veckors blå period, besöker museet för samtidskonst, blir jagad av polis för att han försöker sig på surrealism på tjugohundratalet och ringer upp pipan på Magrittes Det här är inte en pipa-tavla och möts av meddelandet ”Det här är inte ett pip”.
blogg henk pipe
Liksom surrealisterna, dadaisterna, undergroundtecknarna och Jag Vill Vara Farlig-gänget rotar Kamagurka och herr Seele i själens alla smutsiga skrymslen och vrår. Cowboy Henk jobbar som frisör och har glömt saxen. Istället drar han kundens hud över huvudet och målar ett nytt ansikte på huden.
blogg henk frisör

En annan gång blir han ombedd av en kvinna att smörja henne på ryggen:
blogg cowboy henk 3

Mycket är av sådan karaktär att en tonåring hade fnittrat målbrottsnervöst och skyndat sig att gömma för föräldrarna:
blogg henk pung

blogg henk telefonsex

blogg henk punghuvud
Det är inte alltid roligt men ofta konstigt. Som all annan konst och humor som försöker utmana blir det ofta sökt. Men jag har väldigt lätt för att låta mig tjusas av den popkonstiga janlööfska kombinationen av barnsligt rena teckningar och ett innehåll som vittnar om förtrogenhet med Freud, Dalí, Robert Crumb, Monty Python, konsthistoria, skräckfilmsromantik och slapstick.

Inte minst förstår man, när man inser att den här serien har gjorts sen 1981, att det finns ganska mycket att upptäcka om man tar ett aldrig så kort steg över den anglosaxiska språkbarriären. Jag blir förstås lite sugen på att införskaffa singlarna med Kamagurka en de Vlaamse Primitieven: ”Oh Sabrina, wat heb je met mijn snor gedaan?” och ”Nee, mijn lief: je bent niet te dik.” Jag gissar att det låter som om bob hund möter Frank Zappa på ett operationsbord. Förmodligen inte särskilt bra, men åtminstone som Nånting Annat.
blogg kärlek 3 1

Högerhumor vi (=en ganska liten del av oss) minns 3: Rune Moberg.

blogg rune moberg här är ditt liv
Rune Moberg – för tjugosex år sen så välbekant att han fick vara med i Här är ditt liv – har främst gått till historien för två saker:

1) han skapade Lilla Fridolf,

2) han skrev ledarna i den uppkäftiga bildtidningen Se.

I det första fallet framstod han som något konservativ.

I det andra fallet framstod han som en klassiskt liberal retsticka.
blogg gubben i lådan
Han gjorde förstås fler saker, den gode Moberg. Enormt många faktiskt. Han tillhörde den där journalistgenerationen som verkar ha haft obegränsad tillgång till tid. Han skrev revyn Kris kras filibom åt Ingmar Bergman när denne var chef på Helsingborgs stadsteater. Han hittade på roligheterna åt Gubben i lådan i Hylands hörna. Han skrev radioserierna Dagens revy (med bland annat Harriet Andersson) och Familjen Andersson (med bland annat Lena Nyman). Den sista har jag aldrig hört, men Lena Nyman kommenterar den i en intervju gjord av Jan Guillou 1979:

– Till slut rakade man ihop dom där replikerna på nolltid, det där skulle jag inte göra om. Det var så jävla dåligt, det var Rune Moberg som skrivit det. Fråga mej inte vad jag tycker om Rune Moberg!

– Vad tycker du om Rune Moberg?

– Ja … jag läser ju inte Se, så jag har bara erfarenhet av det han skriver dramatiskt och det tycker jag var av det enklaste slaget med dom självklara knepen och mitt i det tyckande och tänkande som jag inte tycker speciellt mycket om. Man kan säga så här: han tar väl inte precis bort fördomar.

Den där karakteristiken kan kompletteras med en sammanfattning av radio/film/serieserien om Lilla Fridolf:

Berättelserna om kontorschef Fridolf Olsson på Kolonialvarubolaget och hans hustru Selma i Stockholm kretsar nästan alltid på ett eller annat sätt kring deras äktenskapliga bråk och problem. Fridolf styrs med järnhand av Selma och behandlas mycket hårt. Hans idoga och ofta finurliga försök till att trotsa Selmas bestämmelser och ta sig till favoritkrogen Södra Brunn misslyckas oftast och leder istället till en rejäl utskällning och ännu mer hushållsarbete.

Selma drar sig inte heller för att använda fysiskt våld, med hjälp av exempelvis brödkavlar, om hon anser att det är motiverat. Fridolf råkar lätt ut för hård behandling även om han är oskyldig, Selma är ständigt misstänksam gällande otrohet – den där unga sekreteraren på kontoret ser alldeles för bra ut för att hon ska kunna känna sig lugn – och annat förfärligt, och komiska missförstånd uppstår därför lätt, till problem för stackars Fridolf. (Från sajten Rutor och reflektioner.)
blogg lilla fridolf
Som sketch- och gag- och skojmakare valde Moberg uppenbarligen den okomplicerade vägen. Karlar kan inte kontrollera kvinnor och humor påstås uppstå. Kärringar ägnar sina dagar åt att hitta dyra halsband som de vill ha sina män att köpa så att societetskollegorna kan knäckas. Gubbar ägnar sina dagar åt att smita ut för en okomplicerad öl med vännerna, där en yppig servitris är ett plus men inget krav.

Om man sen till det adderar att Moberg skrev ledare i en tidskrift som, likt FiB/Aktuellt och Lektyr, gick från grabbig men ambitiös reportagetidning till att alltmer handla om antydda könshår – så tonar bilden av en mansgris och en buffel fram.

Men då har man inte läst ledarna. Av sin radikala samtid kritiserades Moberg gärna för att vara vindflöjel (i bästa fall) och ärkereaktionär (i värsta fall). Jag har läst ett urval och de handlar alla om kriminellas rätt till värdiga rättegångar, värdig tillvaro och allmän värdighet.

En klassisk Se-anekdot handlar om Mobergs företrädare som chefredaktör, Tore Nilsson. Efter att man publicerat ett Lennart Nilsson-reportage om pygméfolk i Afrika kom det drösvis med insändare som ville ha ”mindre negrer” i tidningen. Nilsson svarade på ledarplats att ”mindre negrer än pygméer är svåra att hitta”. Ordvalet skär i dagens öron, men attityden är tydlig: här göre sig främlingsfientlighet icke besvär. Under hela sextiotalet var Moberg en ivrig påhejare av medborgarrättsrörelsens frammarsch i USA, vilket inte var så okontroversiellt som vi vill tro idag.

Rune Moberg var nog typisk för sin tids Bonnierliberaler: tydlig i sin antirasism, tydlig i sin antikommunism, tydlig i sin tro på rättssamhället, otydlig i sin antiimperialism och oförstående inför begrepp som manschauvinism.
blogg Seblogg se 2
Kuriosa:
Annonsen som Moberg och Lasse Holmqvist sitter framför i Här är ditt liv var en autentisk Se-annons. Många sa sig vilja möblera om ansiktet på Moberg, däribland Anita Ekberg som han skrivit nåt ofördelaktigt om. Faktum är att Moberg vid ett tillfälle skickades ut, i sällskap med en fotograf, för att provocera Anita Ekberg så att de kunde få det ommöblerade ansiktet på bild. Ekberg dök dock aldrig upp. Moberg blev nog inte bara besviken.

Stalinisterna i Göteborg tog för övrigt annonsens konstaterande som en direkt uppmaning.

När jag googlade ”Rune Moberg” dök så klart några texter som jag själv skrivit upp, bland annat en där ett av Tage Danielssons obskyrare skämt förklaras.

Vilken Kalle? Jo, Kalle! Vilken Kalle? Jo, Kalle! Vilken Kalle? Jo, ytterligare en Kalle som har hört den referensen förr.

Kalle på Spången (1939) Filmografinr 1939/23
Jo, jag heter då Kalle. Eller det gör jag ju egentligen inte, jag heter Karl, men det är det nuförtiden bara telefonförsäljare som kallar mig. ”Tjena Karl!!!” säger de när jag svarar, i ett försök att vara lite kompis. Redan där vet ju jag att det där minsann inte är nån kompis till mig. Som heller aldrig ska få bli det.

Jag tycker inte det är nåt större problem att heta Kalle. Det är ganska lätt att uttala och ganska lätt att stava, även om vissa envisas med att konstra dit ett C i början som om jag vore nån jävla kunglighet. Det enda problemet är att det så lätt inbjuder till hån.

Om jag hade fått en krona varenda nån gång sjungit ”Jo – Kalle Kalle Kalle på Spången!” för mig så hade jag haft råd att köpa en spade att slå i huvudet på nästa som sjöng den.

Och hade jag fått en krona varenda nån gång sagt ”Kalle på Spången sket i kalsongen” så hade jag haft råd att tvätta småbyxorna.

Det är nåt med namnet Kalle som gör att det är väldigt vanligt i sånger och i filmer och i serier. Jag hävdar att det är det första namn folk kommer på när den ska namnge figurer. Jag hävdar också att alldeles för få tänker ett varv till.
blogg kalle a
Det mest uppenbara exemplet. Varför heter han över huvud taget Kalle Anka? Originalets Donald Duck allittererar. Det gör danskans Anders And, norskans Donald Duck och finskans Aku Ankka också. Likaså engelskans Daisy Duck, Mickey Mouse, Beagle Boys och Gyro Gearloose. Det var inget som föresvävade gänget som gav oss Kajsa Anka, Musse Pigg, Björnligan och Oppfinnar-Jocke. Inte heller noterade de att en beagle normalt inte sorterar under arten björn.
blogg kalle och hobbe
Det näst mest uppenbara exemplet. Inte heller ett snilles verk. Engelskan Calvin & Hobbes, döpta efter filosoferna Jean Calvin och Thomas Hobbes, blev närmast översatte ljud för ljud. Resultatet blev det vanliga Kalle och det inte lika vanliga Hobbe. Sen tyckte översättaren att det var dags att ta långhelg.

Ja, och sen finns det en hög exempel till:
blogg kalle skavank
blogg kalle kunskap
blogg kalle blomkvist
blogg kalles kaviar
blogg kalle och hans nalle
blogg kalles klätterträd
blogg kalle i sysselstad
blogg kalle stropp
blogg kalle och chokladfabriken
Anderssonskans Kalle i busform (1973) Filmografinr 1973/19
blogg kalle kula
blogg Kalle går ut
blogg kalle kanin
blogg kalle svartskalle
blogg kalle bromsvagn
blogg kalle med klänning
blogg kalle ekorre
blogg kalle krum
blogg kalle skutt
blogg kalle kråka
blogg kalle vrånglebäck
Mitt tips till er som funderar på att skriva en barnbok eller översätta en tecknad film och som tänker ”hm, Kalle är väl ett bra och tydligt namn som ingen använt förut?”: Tänk om.

Och byt jobb.

Bamsekramar.

Det finns en ruta som åtminstone alla Bamseläsare i min generation – sjuttiotalisterna – minns. Bamse och Brummelisa har sen några år trillingarna Brum, Teddy och Nalle-Maja. Nu har Nalle-Maja tjatat så om att få ett syskon att samma tankar har väckts hos nalleparet. Och så händer det som så lätt händer i ett lagom tempererat ide med en inspirerande nymåne utanför:
blogg bamse
Vi var uppvuxna med vetskapen om hur barn blir till. Vi hade läst Per, Ida & Minimum. Vi hade läst Filip frågar. Vi hade sett förlossningar på teve och far hade visat oss sitt Profil-paket.

Här blev det kanske för första gången uppenbart för oss att det där inte bara är en biologisk-teknisk-fysisk process. Det handlar visst också om en vilja att vara nära varandra.

Det skrevs en del så-gör-man-barn-böcker för barn under sjuttiotalet. Jag har läst dem allihop och skrivit om dem i boken Proggiga barnböcker. Rätt många av dem tog jag del av redan på dagis. Jag visste vad spiral och menstruation och erektion var när jag var tio. Ändå minns jag den här relativt oskyldiga rutan med kristallklar skärpa. Förmodligen för att jag för första gången själv fick fylla i det antydda.

När jag nu läser om serien ”En ny unge?” (Bamse 9/85) ser jag att Rune Andréasson förebådade den där slutrutan med ännu subtilare vinkar. Innan de kryper till kojs lyckas varken Bamse och Brummelisa koncentrera sig nämnvärt på kvällens tevetablå:
blogg bamse 2
Och sen kommer den kanske mest hemlighetsfulla rutan i Bamse-seriens historia, lika dold för oss som boken med svarta pärmar som polisen hittar i Norman Bates bokhylla. Vad är det Brummelisa viskar som får Bamse att se sådär simmig ut på blicken? Vår egen syndiga fantasi ger oss aningar, men inget mer.
blogg bamse 1

Sida 1 av 7

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén