kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: teve (Sida 1 av 6)

I Lönnåfacket.

Jag fick en bok skickad till mig. Den såg ut så här:

kjell-l-omslag

Min vän Johan Johansson hade hittat den i sitt grovsoprum. Där hittar han det mesta. En del av det – bl.a. avhandlingen Gonorrhea in Stockholm – överlåter han med varm hand till mig. Det är inte alltid jag tackar honom med värme. Men en diktsamling av Sundsvalls store mustasch fick gubbmätaren i mig att ticka. Särskilt som den varit osprättad sen den gavs ut 1966.

kjell-hos-hagge

Kjell Lönnå tillhör den kategori människor som långt in på SVT:s nittiotal hade lättast att få programledarjobb: medelålders män med ett minimum av självkritik och ett maximum av dialekt. Örebro, Falun, Norrköping, Umeå, Karlstad, Sundsvall – alla lokalstationerna skulle producera egna program och alla valde de ungefär samma typ av människa att leda café- och lekprogram. Såna som brukade höras mest på fester. Såna som av omgivningen kunde betecknas som ”en glad skit” och/eller ”en rolig prick”. Såna som i ett parallellt universum hade stått på stormarknader och sålt mirakeldukar med sin evighetssvada. Principen var: tycker han om rampljuset så ställ honom för Guds skull i rampljuset!

Några av de där farbröderna var säkert journalister, fostrade på lokalblaskorna. Andra hamnade på teve som glada amatörer och vinnlade sig om att aldrig bli ett glatt proffs. Alla förklarade de anledningen till sin framgång med att de var sig själva. Flera av dem lär ha varit ena buttra bittra bistra jävlar så fort eftertexterna började rulla.

Kjell Lönnå kom till rampljuset via frikyrkan. Pappa Titus var pastor och unge Kjell började tidigt leda körer. Det lär han göra fortfarande, åttio år gammal. Hur många körer som helst. Förstår jag saken rätt så har en betydande del av Sundsvalls kulturliv de senaste femtiofem åren kretsat kring Kjell Lönnås intresse för att leda massorna i stämsång.

Framgångarna ledde till körteve på sjuttiotalet och i en tid när ett glatt humör räknades som den enda intressanta meriten för programledarjobb så blev Lönnå snart programledare för diverse. Lekande lätt, dvs. barn förklarar vad ord betyder – alltså exakt samma program som Peppe Eng sen gjorde i TV4. Insamlingsgalor – vi minns alla Röda fjädern-galan 1989 då Cyndee Peters auktionerades ut som Lucia och tevekvällen bokstavligt talat aldrig tog slut. Lönnå var överallt och öste sitt sprittande smittande humör över massorna.

Men föga förvånande har han förstås också en grubblande sida. Den kommer till uttryck i den ”ordsamling”, som han ödmjukt kallar sina dikter och som han gav ut vid trettio års ålder. Här kritiserar han, utan att hytta med pekfingret, konsumtionssamhället:

kjell-dikt-1-lgh

En viss besvikelse över mänskligheten kan anas, tydligast i en serie julvisetravestier. Här möter vi ”julklappsförsedda mänskor” som ”har bråda tider att hinna med allt materiellt”. Julstjärnan strålar vackert men ”symboliseringens innersta kärna blir bara ljus av elektricitet”. Och bortom vår falska trygghet rasar världen:

knatter, splitter och pang utan like
tystnar på slagfält i vietnams rike
men endast en liten, liten stund
sen trycker man åter på hanens rund
ritch ratch filbom bom bom

Lönnås andliga bakgrund sipprar igenom i bokens alla sektioner, som han döpt till ”Grå tankar” och ”Bland valven” och ”Visor”. ”Han” dyker upp lite här och var:

kjell-dikt-guds-himmel

Det gör även Hans ärkefiende:

kjell-dikt-satan

Jag ska villigt erkänna: när jag fick boken på posten hoppades jag, som man alltid gör, på att ha sprungit på nåt i stil med Ricky Bruchs diktsamling eller Henning Sjöströms många bisarra memoarer. Det gör man dock bara två gånger i livet. Lönnå är ingen monumental och gränslös personlighet, han är en glad skit som grubblar ibland men oftast odlar en besvarad kärlek till körkonsten. Att ingen har pratat om den här boken under det halvsekel den har funnits, har sina skäl.

Lanefeltmanöver.

Jag hittar en kassett och slungas trettio år tillbaka i tiden.

lanefelt omslag

Att det är del 3 indikerar att det alltså fanns två tidigare kassetter med titeln Nya gymping. Eventuellt fanns det innan dess en kassettserie som bara hette Gymping eller så var den titeln copyrightskyddad av SVT. Under första halvan av 1980-talet gav Susanne Lanefelt också ut skivor med titlar som Gymp-Dance och Studs-bandet.

Nån sorts efterfrågan kan vi alltså förutsätta att det fanns på en kassett med följande innehåll:

lanefelt baksida

Träningsledaren Susanne Lanefelt råkade få ögonen på Jane Fondas populära workout-videos och insåg att det där – röra på sig och prata samtidigt – kunde hon också göra. Gymping blev ett teveprogram 1984. Det inspirerade damerna att träna, herrarna att titta och revymakarna att dra olika slippriga skämt kring Lanefelts catchphrase ”kniiiiip”.

Det betraktades i sin samtid som något nytt och fräscht. Rosa Flashdance-benvärmare och tajta tanktops och ständigt exponerade blekta tandrader. I efterhand framstår det mer som en lamt rebootad åttiotalsvariant av Träna med TV, programmet som Bengt Bedrup och Gun Hägglund sjösatte 1963 med den uttryckliga ambitionen att få svenskarna att röra lite mer på sig.

Uppbyggligt. Uppmanande. Uppfordrande.

I ett tidigt Träna med TV-avsnitt intervjuas folk på gatan om det är nödvändigt med kondition. ”Nej, om man kör bil och har ett stillasittande arbete så behöver man väl ingen absolut fysisk kondition”, svarar en av de tillfrågade. Sveriges television insåg att de hade ett ansvar för folkhälsan.

I likhet med Gymping ynglade Träna med TV av sig i merchandise, både instruktionsböcker och fonogram:

gun och bengt

Och Träna med TV var i sin tur bara en lite mjukare och vänligare sextiotalsvariant av överste Bertil Ugglas klassiska morgongymnastikövningar i radio. Med myndig stämma befalldes folket att knäböja och bensträcka och tånudda. På sin fritid var han ordförande för Gymnastiska centralinstitutet och författare till böcker som Dagövning för den dagliga hemgymnastiken och Gymnastik, friluftsliv och kamratskap i en gymnastikförening.

 Slutet på en lång era av SVT-ledd gymnastik, där tanken var att folket framför apparaterna skulle röra sig efter samma mönster som figurerna i apparaterna, var möjligen Gumping. Det riktade sig till äldre människor och var troligen något av en reaktion på de fräscht svettiga ungdomarna i Gymping. I Gumping riktade Bedrup och Hägglund – radarparet från Träna med TV – in sig på de stillasittande pensionärerna. För att dessa verkligen skulle vara med på noterna kompade Gnesta-Kalle övningarna på dragspel.

Pensionärer älskar som bekant dragspel.

Inte bara titeln Gumping var smakfull. Så var också programmets logga:

gumping

En del av det här finns förstås på Youtube. Inget av det kan direkt rekommenderas, om man inte har ett skriande behov av att se folk röra sig okoordinerat. Ett litet smakprov från Lanefelt, för den som känner sig stillasittande och rundnätt och behöver en inspiratör, kan avlyssnas här:

lanefelt

 

Guillous genombrott.

gyttorp bryt
Den förste november 1981 – efter ett gäng byråkratiska malningar genom SVT-kvarnarna – sändes tevepjäsen Genombrottet. För manus svarade Jan Guillou. Den skildrar hur redaktionen på TV2:s ”Kvällsdax” lite på skoj plockar upp en utlänningshatande taxichaufför – en nertonad Janne ”Loffe Carlsson – som annars mest stått på Sergels torg med ett plakat. Han gör förstås succé – trots att programledarna talar nedlåtande till honom och ställer siffror mot hans känslor. Sändningen slutar i kaos för SVT och succé för Gyttorps populistparti.
gyttorp orup 0

gyttorp orup 1

gyttorp orup 3

Inspirationen var uppenbar: 1971 framträdde den jovialiske lille skattehataren Mogens Glistrup i dansk television och gav festligt enkla lösningar på alla kniviga politiska problem. Det gav honom och Fremskridtspartiet 27 av 179 mandat i folketinget 1973. Glistrup nämns mycket riktigt som ett potentiellt hot i Genombrottet.

Pjäsen skrevs ursprungligen för Stockholms stadsteater. Enligt Guillou avslogs den där ”eftersom teaterns kvinnoutskott ansåg att den var reaktionärt sexistisk (helt riktigt, Herr populisten hade en del mycket enkla synpunkter på förhållandet man-kvinna). Scenarbetarutskottet hade också funnit politiska invändningar”.

Budet gick istället till SVT, där teveteaterns konstnärlige ledare Bengt Lagerkvist blev hookad på materialet. Större delen av handlingen utspelas i Sveriges Televisions korridorer och kanske tyckte Lagerkvist att det kändes bekvämt jämfört med alla hans tidigare strapatsrika teveserier Hemsöborna och Värmlänningarna och Någonstans i Sverige.

SVT:s programråd – man höll sig med ett sådant – var dock skeptiskt. I rådet satt bland annat barntevechefen, som tyckte illa om ord som ”bordell”, samt Lennart Hyland som menade att SVT inte ”ska kacka i eget bo”. Alltså satte man sig på bakhasorna. Guillou skriver i sina memoarer:

Men Bengt Lagerkvist var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Dock fanns det, tro det eller ej, fler människor på statstelevisionen som motsatte sig pjäsen. Pjäsens Erik Gyttorp har två huvudpunkter på sitt program: 1) ut med utlänningarna, 2) politikerna ljuger. Det ansågs känsligt på SVT att göra en pjäs om hur SVT ger plats åt en man med de åsikterna – som dessutom blir en poppis figur. Eventuellt tyckte också någon på någon av SVT:s samhällsredaktioner att porträttet av SVT:s samhällsredaktioner, där en av journalisterna skyltar öppet med sitt socialdemokratiska medlemskap, var elakt/träffande (stryk det som önskas).

Guillou beskriver hur lunchsamtalet såg ut mellan honom och chefen Bo Rehnberg efter att Rehnberg velat stryka just rasismen och politikerföraktet:

Jag torkade mig om munnen, servietten blev röd av scampisåsen, jag reste mig och gick utan ett ord, än en gång övertygad om att somliga inom teatern är idioter.

Notera Jan Guillous exakta minnen för detaljer. Notera också att Jan Guillou så sent som 2009 skriver ”serviett”.

Det blev en pjäs i alla fall. Den ligger nu på tuben (här, här respektive här) och är absolut sevärd. Att det är Guillou som randat märks inte minst på hur offentliga personer droppas och kommenteras i marginalen: Per Ahlmark kan inte komma till tevestudion och debattera för att han ska gå på disco och förverkliga sig själv, Jörn Donner tackar nej för att han hellre vill ha ett eget program i dumburken.
gyttorp politiker

Scenariot känns också, så här trettiofyra år senare, högst trovärdigt. Janne ”Loffe” är en gemytlig pajsare som gillar hockey och kan småprata och som absolut inte ogillar utlänningar, han vill bara inte ha för många av dem. Politikerna är lagom verklighetsfrånvända och börjar käfta sinsemellan om borgarnas ekonomiska haveri under regeringsåren 1976-82 och undviker alla konkreta frågor. Inte minst undviker den socialdemokratiska försvarsministern frågor om sina bordellbesök, folkpartisten frågor om hur hans partikamrat glömt nycklar hos en hora och alla tre frågor om sprit de fått ut från en ”arabambassad”.
gyttorp lista

gyttorp gangsterbordell
Utan att känna till alla konkreta förlagor, har jag en känsla av att Guillou mycket medvetet petade i nertystade infektioner: 1981 var justitieminister Lennart Geijers gamla horaffärer fortfarande inte utredda (det är de för övrigt inte heller riktigt 2015).

Inte minst känns förstås pjäsen trovärdig med tanke på att det var exakt det här som hände tio år senare: två jovialiska populister tog plats i ett SVT-producerat debattprogram och skojade sig in i riksdagen.
IAN-OCH-BERT
Den kopplingen var Jan Guillou förstås själv mycket medveten om. I satirkriminalserien Den vita riddaren, som han skrev med Leif GW Persson 1994, dyker Erik Gyttorp upp igen. Nu som ledare för Ny demokrati.

Filip, Fredrik och furiöse Furhammars flipp.

Boken Sex, såpor och svenska krusbär – Television i konkurrens (2006) är, enligt baksidestexten, ”en kvick och allvarlig historia om hur kanaler, genrer och program förändrades” i och med mediemonopolets försvinnande i slutet av åttiotalet. Den är skriven av Leif Furhammar, professor i film och f.d. tevekolumnist i DN och har ett antal år på nacken.

Jag har aldrig riktigt orkat skaffa mig en åsikt om Furhammar. Han verkar inte vara den festligaste killen ens i ett rum fullt med halvfestliga killar, men jag lyckas i alla fall inte beslå honom med några direkta sakfel. Den här boken är främst tänkt som en sorts översiktsverk, där Furhammar går igenom vad som hände i public service och i de kommersiella kanalerna under de första två decennierna med tevekonkurrens.

Furhammar försöker förhålla sig neutral till såpor, dokusåpor, lekprogram och annat som han föraktar. Det funkar sådär. Hans irritation över två människors existens är så gränslös att han aldrig lyckas hålla tillbaka den. Ingenting – krig, svält, den där snuvan som aldrig gav med sig vårvintern 1970 – gör Furhammar så heligt vred som tanken på att Filip Hammar och Fredrik Wikingsson finns.

Det började redan med Ursäkta röran! (2002) på TV4:

De gick ytterligare ett steg längre i vanhedrande skymfligheter mot vanligt folk och tillät sig att överträda alla tidigare normer för mänskligt och komiskt umgänge. […] De utmanade varandra i att utföra vågade fräckheter mot förbipasserande medmänniskor och tillät sig gladeligen att gå runt på offentliga platser och ta folk på könsorganen och samtidigt på avstånd registrera folks ursinne över tilltaget. Det visade sig vara för mycket för anständighetsgränserna på TV4, som lade ner programmet.

Men skymfligheterna tog inte slut där! Därefter tog bekant Kanal 5 över ”det brutalkomiska skandalparet”: i High Chaparall (2003) gjorde de ”solkiga porträtt av före detta kändisar och halvkändisar” som dessutom var ”grundligt förolämpande” och som gjorde att ”den säljbara vulgariteten slog ut i full blom” på Kanal 5.

I evighetsserien 100 höjdare (2004) samlade de ihop de skadegladaste ögonblicken i historien, först med sikte på svenska fadäser, sedan på internationella. De letade sig med beundransvärd nit igenom TV-arkiven på jakt efter inslag där folk gör bort sig och blir förödmjukade eller skandaliserade. Där fanns onekligen en myckenhet av groteska klavertramp att välja på.

Furhammar exemplifierar sedan med Friggebos ”We shall overcome”, kungens ”Kära örebroare!” och andra högt uppburna figurers misstag innan han sammanfattar: ”Här fanns alltså ytterligare 95 liknande skamsna dråpligheter. Hammar och Wikingsson såg till att de inte skulle falla i glömska.”

Vidare får vi, i bisatser och parenteser, veta att ”komikerparet Fredrik Wikingsson och Filip Hammar begick ostraffat flera uppenbara lagöverträdelser inför öppen kamera i skandalserien Ursäkta röran!” och att Emma Andersson ”skandaliserades i ett infamt TV-porträtt av komikerparet Filip Hammar och Fredrik Wikingsson”.

Konstigt nog sätter han inte ”komikerparet” inom citattecken. Det vore annars för en gångs skull adekvat: Wikingsson & Hammar har veterligt aldrig kallat sig komikerpar.

Okej, ni är med? Furhammar gillar inte skandalprogram med förolämpande brutalkomiker som sysslar med skymfligheter. Han är en sån där människa som inte gillar skämt som handlar om misslyckanden, dvs. skämt. Han är till yttermera visso en sån som inte gillar människoförakt. Det är förstås himla fint av Furhammar.

Det kan man kanske acceptera. Ett litet problem i sammanhanget är att Furhammar själv inte lyckas dölja sitt förakt mot de ”kändisar och halvkändisar” som Filip & Fredrik nyfiket och fascinerat besökte i High Chaparall. Det är också han som kallar kungens ”Kära örebroare!”-snedsteg groteskt. Den skandaliserade Emma Andersson (Furhammar syftar på Filip Hammars granskningsnämndsfällda ”SM i nazireferens”-intervju) beskriver han sålunda:

[Hon] utgör det yppersta exempel på ett uteslutande TV-alstrat kändisskap. Hon blev känd som Robinson-Emma i 2001 års omgång av Expedition: Robinson. Hon lanserade sig utan framgång som sångerska med ”Who I am”. […] Hon lät vika ut sig som Månadens dröm-date i Café 2003. År 2004 kom hon tillbaka i televisionens rampljus och vann Expedition: Robinson, med brett folkligt stöd. Hon ansågs därmed kvalificerad att förestå det lyxiga kändismagasinet [La Dolce Vita i Kanal 5, 2004].

Man kan naturligtvis diskutera Filip & Fredrik och chockeffekterna från deras tidiga karriär. Jag är dock inte riktigt säker på att Furhammar är så särskilt öppen för en diskussion.

Inte särskilt viktigt, men ändå nåt man bör läsa.

fem myror
Få serier är ju så omhuldade som Fem myror är fler än fyra elefanter. Överlag med rätta; jag har haft anledning att se om det som finns på dvd många, många, jävligt många gånger och konstaterar varje gång att serien är genomtänkt och -arbetad och -festlig.

Visst retar det mig att sången är så lågt mixad på de flesta låtarna att jag fortfarande inte alltid hör vad de sjunger, vilket torde underminera de pedagogiska ambitionerna. Och visst är det ett knasigt grepp på dvd-versionen att göra långa prologer där Brasse Brännström håller för näsan och berättar på rim vad som sen ska ske i avsnittet, men det berodde nog på att Brasse behövde stålar akut och därför tvingade in något nyskrivet upphovsrättsligt på dvd-utgåvan.

Men annars är det faktiskt så bra som Magnus och Brasse själva tycker. Skitsamma att en massa nollnolltalist- och tiotalistbarn inte förstår att uppskatta det; när blev barn pålitliga smakdomare?

I historieskrivningen brukar det heta att det fanns ett visst motstånd från pedagoger, som var oroliga att barn som fick lära sig läsa innan de började skolan skulle bli understimulerade när de väl hamnade i klassrummet och dessutom onödigt mycket bättre än sina klasskamrater. Det brukar också heta att det fanns ett visst avundsjukebetingat motstånd inne från SVT-huset: varför skulle det programmet kostas på en massa glittriga bokstäver och annan lyxdekor när andra program fick hålla till godo med en färgglad soffa?

Det första tror jag är överdrivet, ett påstående som ofta upprepas för att understryka hur tokigt rättviseinriktade de var på sjuttiotalet. Det andra tror jag är underdrivet. Om SVT har jag hört och läst så mycket att jag tror att the sky was the limit vad gällde konkurrenstänkande och underminerande.

I den Röster i radio/TV som presenterar den allra första säsongen Fem myror 1973 framgår att Magnus, Brasse & Eva faktiskt spelade andrafiolen när det begav sig. Den översta halvsidan på artikeln som för första gången presenterar Fem myror är fler än fyra elefanter lyder:
Knysten och Fräs
Uppenbarligen var det två dockor, inspirerade av den uttalade föregångaren Sesame street, som förväntades bli programmets stjärnor. Dockdialogerna skrevs av Sandro Key-Åberg (för senare tiders teaterelever främst känd för sina ”prator”: – Säg nåt! – Ankskit!), John Harrysson och Helena Brodin gjorde rösterna.

Jag vet inte om dåtidens barn pratade om Knysten och Fräs och deras dråpliga äppelprat. Senare tiders barn eller vuxna har med all säkerhet inte gjort det.

Mer bildbevis på att Knysten och Fräs var en integrerad del av det ursprungliga Fem myror-gänget här.

De är inte kloka, de där Romare.

Det händer att man läser böcker om gammal tevehistoria, och det händer att man stöter på namn som inledningsvis inte säger en nånting, men som får alltmer färg och form och struktur ju fler böcker man plöjer. Ett sådant namn är Kristian Romare – troligen ringer inte särskilt många klockor hos genomsnittssvensken, troligen några fler hos genomsnittsbloggläsaren. (Och ja, jag har letat en bild utan att hitta någon. Har ni någon liggande så mejla.)

Kristian Romare beskrivs i standardverket Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999) som en som "snart skulle göra sig känd som en av företagets mest kulturradikala medarbetare". Han var en av eldsjälarna bakom teveprogrammet Multikonst, som inte bara refererade konst utan också, likt en tidnings kultursida, ville föra upp frågor på agendan.

I programmets mest berömda inslag (1967) höll konstnären Clas Engström ett föredrag kring sin hustru Pye Engströms (vi kommenterar inte namnet Pye, det är att göra för lättköpta poänger) skulpturserie "Lek för vuxna" (ja, det är knullstatyer). Föredraget innehöll diverse "runda ord", som på nåt vis blev ännu rundare av att Per Oscarsson syntes i publiken när Clas Engström höll föredraget.

Denna historiska incident – då "kuk", "fitta" och "knulla" sades för första gången i svensk public service –  ledde till krismöte på Sveriges radios ledning:

Styrelsens ordförande, landshövdning Per Eckerberg, utfärdade en allvarlig varning för det ökade självsvåldet, en företeelse som enligt hans mening hade lång traditon inom Sveriges Radio, och pläderade för hårdare styrning av enskilda programarbetare. Radiochefen hade inget att invända. Tvärtom gjorde han klart att nu var dags att statuera exempel.

Jag vet inte hur väl radiochef Olof Rydbeck lyckades med sitt uppsåt. Producenten och programledaren Kristian Romare lät i alla fall inte sin kulturradikalism falna. Fortfarande enligt Finrummet och lekstugan ville han inte använda televisionen "som ett indoktrineringsinstrument för en borgerlig konstuppfattning". Julafton 1974, för den som tyckte granen var borgerlig, hade därför hans programserie Folkets historia i bild premiär.

Så beskrivs Romare i en bok som vinnlägger sig om att vara neutral i omdömena. Carl Johan De Geer, själv konstnär och kulturradikal (väl? Redde Åsa Linderborg och Björn Wiman egentligen ut vad ordet betyder i sin debatt härom året?), passade på att göra en Romare-parodi så fort han fick chansen – i den så kallade barnserien Tårtan (1973):

En natt sover Frasse över på bageriet och gör en tårta som han kallar för Livets Mening. Frasse förklarar sitt konstverk: Marsipancitronen och vetekransen står för kampen mellan surt och sött i tillvaron och Livets Mening är en kub av ren mandelmassa. Det avsnittet är en parodi på Kristian Romares konstprogram som fanns på 60-talet och i början av 70-talet i TV. Sedan gör Janos en mer summarisk förklaring när Inez Svensson ska köpa den och säger "Den går att äta". (Cristel Nyqvist: Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, 1997.)

Även om CJDG inte säger det uttryckligen i det citatet så har han andats det mellan raderna i andra sammanhang: Romares program var något pretentiösa, för att inte säga högtravande, för att inte säga pinnrövade.

Bilden av en gammal Sveriges Radio-arbetare kompletteras till slut av Nils Petter Sundgren, public service liberala alibi under sjuttiotalets vänsterår:

Intelligentast och giftigast av de röda jesuiterna var John Sune Carlsson, tråkigast Kristian Romare, en lundensisk konstkritiker som bedövade meningsmotståndare med en malande progressiv jargong. Jag tror att han medvetet gick in för att trötta ut meningsmotståndare till dess de somnade, varpå det blev möjligt för honom att få igenom de mest befängda förslag. […]

Jag har inte så god karaktär att jag avstår från att berätta en Romare-historia som jag hörde när TV2 fyrtioårsjubilerade i slutet av 2009. Under ett uppdrag utanför Stockholm bad Romare filmteamet komma in i hans rum för en meditationsstund innan det var dags att gå till sängs. När teamet kom in i hans rum hade Romare tänt levande ljus framför ett porträtt av Lenin. (Nils Petter Sundgren: Inte bara bio, 2010.)

Debattdebatt.

Jag blev idag på eftermiddagen uppringd av en synnerligen trevlig kvinna på teveprogrammet Debatt. Jag förutsätter att hon ringde för att ragga deltagare till programmet. De skulle imorgon debattera det faktum att Stina Wirsén har dragit tillbaka sin kontroversiella barnboksfigur Lilla Hjärtat. Hon visste att jag skrivit en bok om politisk barnlitteratur, Proggiga barnböcker, och ville veta vad jag tyckte i det här ämnet. 

Frågan är till sin natur komplex. Jag tycker naturligtvis att det är beklagligt om barnboksförfattare blir ängsliga att alls ta i känsliga frågor; Viveka Lärn gick häromåret ut och berättade att hennes lektörer strukit en passage där några italienska gubbar satt på ett torg och rökte. Hade Astrid Lindgren idag porträtterat Madickens granne farbror Nilsson så hade somliga förläggare säkert velat byta ut brännvinet mot kalasmust. 

Barn ska inte skyddas från verkligheten – däremot bör de kanske skyddas från kränkningar. Och är det så att människor känner sig kränkta av Lilla Hjärtat-figuren och upplever den som en kolonialistisk karikatyr, så är det inte jag – en vit europeisk man – som ska säga åt dem att lägga och slappna av.

Jag vägrar att tro att Stina Wirsén – vars Vem?-böcker tillhör mitt dagliga litteraturintag, låt vara något ofrivilligt – nånsin tänkt en enda rasistisk tanke. Icke desto mindre kan även hon, omedvetet, vara med och sprida en nedärvd föreställning.

Men samtidigt: jag har förstås ingen rätt att säga åt den fria konstnären Stina Wirsén vad hon ska göra. Känner hon själv att hon sårat människor som hon inte vill såra så gör hon naturligtvis rätt i att dra tillbaka figuren. Känner hon sig däremot hotad och medvetet missförstådd så är det tråkigt om hon tvingats göra avkall på sin integritet.

"Så du vill varken säga bu eller bä?" sa kvinnan i luren, och jag tyckte mig ana besvikelse i rösten.

"Nja, jag vill säga både bu och bä", sa jag.

"Då ringer jag vidare."

Hade jag eventuellt fördomar om att Debatt är mer intresserat av att göra underhållning av människor som gapar än att faktiskt problematisera en fråga, så tvingades jag inte omvärdera mig just den här gången.

Historieätarna.

Erik Haags, Lotta Lundbergs och – framför allt – Karin af Klintbergs nya Historieätarna är så nära det perfekta teveprogrammet man kan komma, men så är jag nu kanske aningen partisk. Infotainment till sista bildrutan. Larv och ärligt utforskande i lagoma portionsförpackningar. Det självklara sätt som Ebba Witt-Brattström och Eva Beckman blandas med Tony Irving och risiga drakbyggen. Och, som alltid när tio år och en befolkning ska kokas ner till en timme, så många generaliseringar att man som tittare tvingas in i en ständig dialog med programmet.

Min partiskhet då? Jo, jag flögs upp i våras för att sitta nån timme i skräddarställning i en bevarad sjuttiotalslägenhet i Tensta. Resultatet syns här. Mitt sjok – som handlar om tidens barnlitteratur – börjar 26:52. Orkar man inte med rörliga bilder så kommer Proggiga barnböcker, som av en slump, ut som pocket idag.

Ett teveprogram jag bisarrt nog gärna vill se.

Olle Svenning – mest känd som ledarskribent på Aftonbladet – skrev 1980 en nyckelroman: Inte bli som vi. Den skildrar främst hans tid som en av Erlanders pojkar på kanslihuset. Som många motsvarande romaner är det svårt att dra gränsen var sanningen slutar och hitte-påt tar vid. Erlander kallas konsekvent "partiordföranden", Palme "Palme" och Olle Svenning själv "Hans Stenberg". Eftersom följande stycke, om ett teveprogram jag tror mig ha sett brottsstycken av, innehåller idel autentiska namn tar jag det godtroget som ett stycke sanning:

Partiordföranden drabbades plötsligt av den nya tiden. Han ombads göra ett underhållningsprogram för TV. Att neka vore ett direkt hot mot partiets trovärdighet. Följaktligen satt Hans en dag med en TV-producent och en scripta. Jodå, partiordföranden skulle själv få välja sina favoritartister. Det fanns några programledare att välja mellan om partiordföranden inte själv ville presentera sitt önskeprogram.

"Vad sägs om Pekka Langer, han lär vara socialdemokrat." Pekka Langer blev självklart programledare. […]

Hans hade ett mycket komplicerat förhandlingsarbete att utföra. Till slut meddelade TV att alla artisterna var kontaktade. En viss utvidgning hade ägt rum. Monica Nielsen skulle sjunga. Hon hade just inlett sin karriär som partiets stämma.

Tage Danielsson hade lovat presentera sin monolog om den avhoppade socialdemokraten, fast några svordomar borde utgå. Sådana var önskemålen. Men Danielsson hävdade sin rätt att följa originalet.

En socialdemokratisk teaterpjäs, en smula kontroversiell, hade svårt att få plats. Den skulle kunna demoralisera. […]

Partiets TV-ideolog, Macke Nilsson [tevekritiker på Aftonbladet, bloggarens anm.], kontaktades. Han ville ha mer allvar och större utrymme för partiordföranden. Han tyckte dessutom att det var farligt att förlägga programmet till sommarresidenset [Harspund, bloggarens anm.]. Det skulle se för vräkigt ut.

Partiordföranden var direkt beredd att förändra allting, avbeställa varje artist och hyra en anspråkslös TV-studio.

Dagen efter ringde partiets kulturideolog, Harry Schein, till Hans. Han hade fått en påstötning från partiordföranden och ville gärna hjälpa till. Film var hans specialitet.

– Jag har tänkt mig en djävligt fin öppning. Partiordföranden gillar ju krocket. Vi sätter en klubba i hans hand och så binder vi en tråd i klotet. Förstår du. Vi visar hur han slår till, sedan drar vi utav helvete i klotet och i nästa scen slår det till mot pinnen. Hole-in-one, som golfspelaren säger. Djävligt kul.

Hans accepterade direkt. Kulturideologen tålde inga invändningar. […]

– Repetition, skrek kulturideologen som nu definitivt tagit ledningen. Partiordföranden slog till krocketbollen; den rubbade sig inte. Snöret var felbundet. Han slog till klotet gång på gång. Ingenting hände.

– Vi måste omedelbart lägga ner hela scenen. Jag kommer att betraktas som en komplett galning. Stryk det omedelbart, Partiordföranden gav upp.

Kulturideologen stannade kvar. Han hade bestämt sig. Scenen fick inte misslyckas. […]

Framåt kvällen var kulturideologen klar. Krocketscenen fungerade. Stämningen steg. Det blev mat, pilsner och brännvin. En trumpetare blåste ett fint stilla tapto. Filmning mot solnedgången.

– Snygg avslutning, sa kulturideologen. Han kunde sådant. Han var kompis med Ingmar Bergman. […]

Allt fungerade perfekt under sändningen. En lysande debut, sa nöjeschefen, Lars Boberg.

– Du borde fortsätta i branschen, sa han oförsiktigt till partiordföranden. Hans lyckades snabbt tysta den tydligt lättade producenten.

Utan att vara fiende till varken public service eller såssarna, så finns det nånting helt bisarrt i den här historien. Statsministern fick ett eget underhållningsprogram? Med en förmodat socialdemokratisk programledare? Och med en partibunden tevekritiker som rådgivare? Tillsammans med chefen för Filminstitutet? Som ville framställa statsministern som krocketsuperhjälte? Och mitt i detta underhöll såssarnas eget valturnéaffischnamn? 

Som sagt: jag har sett fragment ur det här programmet – det innehöll också Yngve Gamlin, som i egenskap av president för Republiken Jämtland gjorde statsbesök och stal proppen ur Harpsundsekan – men blir akut intresserad av att se helheten. Fortsättning följer eventuellt.

Hyland vs Weise 2-0.

Den extremt minnesgode läsaren av denna blogg minns att Arne Weise i sina memoarer, inte utan bitterhet, berättar om hur Lennart Hyland motarbetade honom under deras gemensamma tid på SVT.

När Weise skulle göra lajprogrammet 21, vilket Hyland också ville leda trots att han gjorde Go’morron Sverige från Göteborg, blev Hyland putt över att SVT inte ville låta honom flyga specialchartrat plan mellan inspelningarna och stack därför in en elak tidningsartikel under dörren när Weise satt och badade på SVT. (Det är för mycket konstigheter i föregående mening för att ens börja kommentera dem.)

I sina senaste utgivna hågkomster, Våra 100 år med radio och tv, skrivna ihop med f.d. underhållningschef Lasse Boberg, återkommer Weise till hur Hyland motarbetade honom. Bitterheten har med andra ord inte gett med sig.

När Weise var barn- och ungdomschef på TV1 på sjuttiotalet utspelade sig – om man frågar Weise – följande:

Jag skulle presentera planerna inför gruppens ”programråd”, som bestod av bland andra Lennart Hyland och Åke Falck under ledning av Håkan Unsgaard. Jag hade suttit en hel natt med min redaktionssekreterare och skrivit ner hur vi tänkt oss nästa säsong.

När jag kom till sammanträdet satt Lennart Hyland där ensam.

”Får jag se, får jag se, vad du har för roligt på Barn och ungdom.”

Sedan tog han ett papper i taget och kastade ett öga på dem.

”Skit!”

Han bläddrade bland ytterligare ett par papper.

”Dynga!”

Sedan slängde han hela pappersbunten på golvet. Jag lämnade mötet. Håkan Unsgaard vågade inte bråka med Lennart, utan bad sin sekreterare att samla ihop alla papper och kalla in mig igen.

Sida 1 av 6

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén