kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: åttital (Sida 1 av 4)

Icas barn leka bäst.

Låt varje kund uppleva
hembygdskänsla i sin ICA-butik!

Låt varje medarbetare uppleva
det personliga som en verklighet!

God vind i våra segel är något att glädjas åt.
Låt oss utnyttja den förliga vinden till nya
Vägvinnande insatser. Klokt. Eftertänksamt.
ICA-rörelsen, ständigt på väg, framåt, uppåt.

Färdmedlet har vi.
Motorstyrkan, farten, stigningen beror på dig,
på mig, på oss alla inom ICA-rörelsen.

Vi har reserver av energi, fantasi
och kunnande inom ICA-rörelsen. Låt oss
locka fram de kraftkällorna!

(Avslutande appell vid ICA-handlarnas årsstämma 1972, skriven av Nils-Erik Wirsäll, ledamot i ICA-styrelsen, och Roland Fahlin, vd och koncernchef i ICA Handlarnas AB.)


Jag har fått en lp. Jag har inte hunnit lyssna på den, men det gör inte så mycket. Där finns så mycket att läsa i innerkonvolutet. Sångtexterna bland annat. När jag har läst dem känner jag ingen omedelbar önskan att höra dem.


Lp:n verkar ha tagits fram för att sporra och peppa landets alla Ica-handlare. 1983 verkar ha varit året då Ica gick från stort till extrastort, från maffigt till mega. Stora planer är i görningen för koncernen:


Gladast blir jag förstås av att återse Icander, den lille tjockisen som tillsammans med hustrun MonIca varit en stolt symbol för ICA-rörelsen sen 1971. Sen blir jag ledsen när jag inser att paret sen 1990 inte har varit en del av Icas centrala kampanjer. Hälsar de fortfarande ICA-kunderna välkomna i någon gudsförgäten håla nånstans så beror det alltså på att handlaren är snål och/eller nostalgiker.

Den här lp:n, som jag fick av Jimmy Wallin, är inget konstnärligt och troligen inget musikaliskt mästerverk. Den är ett dokument. Över ett 1980-tal då en svensk matvarukedja körde Uncle Sam-tema, Klasse Möllberg i glada kläder-tema och Bosse Larsson-träff i en och samma kampanj. Då allt var bra utom det dåliga och då var ändå inte ens det bra särskilt bra. Jag vill inte säga att jag längtar tillbaka dit, men jag vidhåller min fascination.

Gör vad du vill, men först: sjung en sång för April!

april omslag
Magazin April drevs av dåvarande paret Drougge: Mats och Unni. De satt i nån gammal skola utanför Hörby och gjorde ett blankglossigt magasin som andades av allt som kändes Dekadent och Subversivt och Underground och Alternativt. Punk blandades med nya fenomen som ”acid house” och ”hipsters” (1990!) och skivbolaget Radium. Där läste jag om Army of Lovers första gången. Och andra gången. Drougges gillade Alexander Bards frispråkighet. Vidare läste jag för första gången om Just D. Stefan Sundström. Mare Kandre. Noam Chomsky. Charles Manson. Thrash metal.
april army of lovers
Tidningsmakarna hade sina rötter i punken och verkar särskilt ha kittlats av det allmänt antiauktoritära i punkrörelsen. Ett allmänt ifrågasättande samhällsengagemang blandades upp med stora doser JVVF (”Jag vill vara farlig”). I Magazin April läste jag också för första gången uttalat knarkliberala tankar. Där skrev Göran Linderoth om att media måste vara fritt i ett fritt samhälle – jag hade tidigare bara tagit in att Stenbeck var en buffel som sabbade för SVT med en massa reklam och icke-objektiva program. Magazin April ordnade aktioner mot Arbetsförmedlingen/förnedringen och delade ut Plats/Plastjournaler. De vände uppåner på mina nedärvda sosseföreställningar om att Sverige egentligen var bäst innan Ica kom och gav Konsum konkurrens.

Jag höll inte med om allt då, och jag gör det inte heller nu. Men jag tjusades av att man kunde håna och häckla etablissemanget utan att vara MUF-are. Man kunde anfalla från … ja, var det vänster? Jag blev aldrig klok på det.
april sadomasochism
Bodde man i Eslöv och var fjorton år 1989 var Magazin April en länk till en annan värld, en som skrämde och lockade och retade och förbryllade. Jag bläddrar i redan sönderbläddrade tidningar och läser intervjuer med såna som blev nåt (Aschberg, Pixies, Babben), såna som försvann (Madeleine Grive, Niels Jensen, Iodine Jupiter) och såna som var legender redan då (Freddie Wadling, Thåström). LOB – ”litteraturens Socker-Conny” – intervjuas under kaotiska former om bl.a. Prostatauslingen, Jonas Almquist i Lädernunnan vill ge ett ”nackskott åt fyrtiotalismen”, den revolutionära teatergruppen Sputnik förklarar varför de visat kuken på scen.
april sputnik
april freddie
april almqvist!
april niels jensen
Jag hittar också en bild på vännen Johan Johansson som kanske somliga skulle provoceras av idag:
april johansson
Paret Drougge tog sen sina tusen barn med sig till Stockholm där de tog över musik- och populärkulturmagasinet Slitz. Strax därpå gjorde Mats om det till en debilare variant av Playboy medan Unni skrev nyckelromaner om hur allt gick till. Jag minns att min mormor läste Unni Drougges debutroman Jag jag jag (1994) och recenserade den: ”Jag förstår inte att såna böcker får skrivas”.

Magazin April var mitt internet. Dagens fjortonåringar behöver inte ta pågatåget till Lund, hitta en Presstoppbutik, fråga om nya numret av en tidskrift kommit, få ett nej, åka tillbaka hem, som kompensation sitta och beställa baknummer via postgiroblanketter och sen vänta några veckor innan de där baknumren faktiskt dök upp. De har direkttillgång till världen utanför stadsgränsen. Magazin April som papperstidning vore därför helt obsolet idag. Men själva andan och attityden lever i högsta grad kvar på nätet. Jag ser, när jag läser om, att det mesta i tidningen var illa skrivet och uschligt redigerat. Även den andan lever kvar på nätet. Baksidestexten från nummer 3/1987 är alltså alltjämt aktuell:
april kommer tillbaka

 

Böguggla.

blogg uggla dandyn!
När jag var elva var Magnus Ugglas Den döende dandyn det hottaste vaxet i stan. Vi spelade den på roliga timmen tills en mycket rödkindad mellanstadielärare stängde av och skällde ut oss för att vi skrattade.

Bland låtar om fula gubbar som med den enklaste teknik kan få fjäder på sin skinnspik (”Fula gubbar”), Saigons röda ros och herpes på sin nos (”Passionsfrukt”), otrohetsaffärer som slutar med att prasslet blev på smällen och ”frun blev med djur” (”Staffans matematik”) samt uppmaningen att rulla bort kärringen och skaffa ny (”Mattläggar-Oves hjulsång”) hittar vi också ”Rumpnissar”:

Han är en reko gay, en gummiboss,
en nätt förgätmigej, Kapten Mykonos
Hans vän är arab
Han säger: ”Ställ dig som en Saab!
Så kör vi åh-åh-åh-åh
Kom killar och sitt opp!”

Det är en fascinerande text. Porträttet av Läder-Kent hamnar bredvid skivans andra karikatyrer av gubbsjuke Disco-Kaj, sure servitören Erling och den töntige hårdrockaren Joey Killer/Roine Blom. Det är lätt att se Ugglas text som något homofob.

Samtidigt: skivtiteln och omslaget refererade till en tavla av den förmodat bisexuelle Nils Dardel, föreställande den förmodat bisexuelle Gösta Ekman d.ä. och deras förmodat bisexuella kompisar i teatrala gester. Tavlan från 1918 var då och har sedan dess haft ikonisk status i en föraktad och beundrad kosmopolitisk liberal queerkultur.
blogg uggla dandyn 2!
Samtidigt: 1986 omnämndes homosexualitet bara i mainstreamkultur som något som orsakade hiv. Uggla visade sig vara väl insatt i en undanskymd och åsidosatt kultur: han droppar homomagasinet Revolt, gayparadiset Mykonos och transgruppen After Dark.

Den enda som ens antytt att den där världen fanns innan var Jacob Dahlin: hans Jacobs stege var en trojansk böghäst i ett tokstraight normmedia. Det sades aldrig rakt ut, men allting som hände i stegen var ju bögkodat: ryska primadonnor med risiga frisyrer, After Dark åter igen, Alexander Bard i transtramsprojektet Barbie, Diana Ross, kitsch och skumpa, opera och boor.
blogg uggla jacob dahlin
Samtidigt: även Uggla kom till studion när Dahlin kallade. 21 november 1987 stod han i studion dressad som Östermalmsmadame och sjöng Karl Gerhards ”Katt bland hermelinerna”. Mycket queerare än så blir det inte.
blogg uggla viking!
Och går vi sen bakåt i tiden, till Ugglas debut Om Bobbo Viking (1974), så rör vi oss verkligen i ett gränsöverskridande könslandskap. Kraftigt Bowie-inspirerad skapade Uggla sin egen Ziggy Stardust, Bobbo Viking: ”Bowie fann han, använder henna/ glitter i pannan, flickans stämma”. Iförd ”omelott” styr han vägen mot nästa bar.

Jag bildgooglade omelott. Det här var det första jag hittade:
blogg uggla omelott!
Uggla fortsatte att visa sig väl förtrogen med den nattliga skugglika queervärlden. På prettoplattan Livets teater (1975) gör han sitt eget Karl Gerhard-svep över det manierade Östermalm. ”Två små primadonnor” flänger runt på tesalonger i ”bästa frack, skor av lack och chapeau-claque”.

På plastpunkplattan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt (1977) så gjorde han just Karl Gerhard i pubrocktappning, tillika en av KG:s mest queera kupletter. ”Jazzgossen” har ”tusch på sina ögonlock” och ”på sitt lilla bakverk frossar”.

Och på Vittring-plattan (1978) översatte han ett gammalt Phil Spector-spår, skrivet för flickgrupp och mest känt genom The Crystals. ”Then he kissed me” blev ”Åh, han kysste mej”:

Han bjöd mig en soffa av zebraskinn
och hällde upp ett dricksglas fullt med gin
Jag smalt när han böjde sig mot mej och kysste mig
Nog hade jag blivit kysst,
men aldrig så förut,
jag skrek i hans öra:

”Låt det aldrig ta slut!”
Han ursäktade sig
att han hade burit sig så illa åt
Men vad fan gjorde det,
nu när han hade fått mej så jävla [piiiip]?

blogg uggla g
Det som jag som politiskt korrekt och medveten ung man tolkade som fördomsfulla bögpåhopp verkar aldrig på något vis ha ifrågasatts av homovärlden.

Ugglas mest famösa gaybetonade insats, porträttet av mustasch-och-hästsvans-klubbägaren Kristoffer i Staffan Hildebrands G – som i gemenskap, tycker några kanske är att betrakta som en fördomsfull karikatyr. Men det långt utdragna i:et i den mäkta citerade repliken ”Det kunde han tänkt på liiiite tidigare!” måste kanske inte ses som en imitation. Det är så man pratar på Östermalm. Uggla spelade en förhöjning av sig själv. Porträttet godkändes uppenbarligen av den bisexuelle Staffan Hildebrand, som likt Uggla ansåg att det var på tiden att en osynliggjord grupp människor fick en representant på bioduken.

Men ”Bli gay” då? Uggla-låten från 1997? Hur ska den tolkas? Hävdar inte Uggla i den att folk stiger fram som homos för att få uppmärksamhet? Är inte det ett påhopp på alla dem som varje dag gömmer sig i garderoben av rädsla för att förskjutas av familjen och knackas av byns homohatare?

Ooo – bli gay!
Det skänker mycket kredd
och utan tvekan
blir man hörd och sedd
Ingen skulle våga
undra eller fråga
Neeeeeeej
Ja, det är världens grej
att bli gay

Uggla menar själv att den där texten främst riktade sig mot Efva Attling, som han av allt – eller av den här intervjun – att döma har en gammal schism med. Men helt kommer han väl inte undan: är det någon svensk artist som har flirtat med homokulturen utan att ta de stora riskerna så är det väl heterokillen som redan från början sjöng om glitter och platå och kittlade lite lagom med fraser som ”En sån som dej skulle kunna få mig att bli gay” (från Godkänd pirat live, 1981).

Fast, som det påpekas i en gammal RFSL-intervju, det var förstås inte särskilt opportunt att leka bög på sjuttiotalet. Uggla tog nog större risker än vad vi idag kan föreställa oss när han fick hela – hela! – Gröna Lund-publiken i början av åttiotalet att skråla med i ”Åh, han kysste mej”.

Så sammanfattningsvis: det mesta tyder på att Uggla snarare har fört bögrörelsens talan än varit dess häcklare. Det trodde jag faktiskt inte när jag började rota i det igår. Men jag undrar om han fortfarande kör ”Rumpnissar” på livespelningar.

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 2: Helt Apropå.

blogg helt apropå
Det är vanskligt att tillskriva satiriker politisk tillhörighet; satir berättar hellre vad avsändaren tycker illa om än tycker om och ”comedy first” är en regel som praktiseras av komiker längs hela den politiska skalan. Inte minst gällde regeln för Helt Apropå-gänget, som gisslade veckans nyheter oaktat partifärg.

Men utan att man övertolkar så syns en tydlig liberal, icke-sossig tendens genom de åtta årens (1985–1992) sketchproduktion. Fritte Friberg i gruppens kärna sa själv i 2010 års klippkavalkad Helt Apropå 25 år att skrivarteamet ”präglades av en viss mängd liberalism”.

Det sena åttiotal som gruppen rörde sig i och kommenterade präglades av ett upptinande kallt krig, sosseregeringar som såg sin ikoniske partiledare mördas och som bearbetade traumat med skandaler och affärer, ett försiktigt uppluckrande av de statliga monopolen (inte minst gällande media), en miljörörelse på frammarsch (Miljöpartiet kallas ”de gröna khmererna”), yuppieera och börsyra.

Helt Apropå kommenterar det mesta, men helst ger de sig på det betongrövade Myndighetssverige:

* SJ är en återkommande slagpåse. Ett SJ-utspel om att öka likviditeten genom att ”minska kostnaderna, öka inkomsterna och öka effektiviteten” kommenteras: ”Att ingen har kommit på det tidigare!”

En julskiva med ”SJ:s bankör” har ”råkat ut för en liten försening och beräknas komma fram till påsk”.

I en låt kommenteras det statliga tågbolagets usla förvaltning med en retorik som verkar djupt känd och mer påminner om patosproggens än gisslargycklarnas:

Gör man service till skämt
och höjer femton procent
kan boggievagnen få stå
och mer än femtusen gå

Inte minst vittnar personangreppen på SJ:s generaldirektör Stig Larsson om en djupt känd irritation mot en pamp som slagit sig fram genom Byråkratisverige:

Ja, han är direktör
och värd en miljon
Mera än konduktörn
han är sin egen station

* Televerket visar i en reklamfilm upp sin mobiltelefon – en telefonkiosk på släp – med slagordet ”Televerket – vi försöker hänga med”.

* Systembolaget är ett kärt och återkommande ämne. Justitieminister Laila Freivalds (Lotta Thorell) berättar om den klåfingriga svenska alkoholpolitiken som förbjuder reklambolagen att visa inbjudande kondens på avbildade ölflaskor. ”Vackra droppar” är förbjudna enligt ”Freivalds”, ”men om dropparna är gjorda av mönja eller spyor så går det bra”.

* Inte minst nafsar Helt Apropå glatt i den hand som föder dem: monopolbolaget SVT. I en parodi på tevepejlingsfilmerna som kittade ihop SVT-tablåerna dåförtiden berättar Kryddan Peterson: ”Jag har inte betalat tevelicens på tio år. På så sätt har jag fått ihop till den här fräcka teven. Den fungerar skitbra utan licens.”

Sam Nilsson – legendarisk vd för SVT – påstås ha gått över till TV3. Han berättar, i Fritte Fribergs gestaltning, att han tagit med sig reklamkontot för Röster i radio/TV till uppstickarkanalen. Röster i radio/TV var en kommersiell veckotidning med tablåinfo som gavs ut av SR-koncernen och ogenerat pluggades mellan programblocken i SVT – ett av flera exempel på hur ”statstelevisionen” såg all reklam för de egna produkterna som samhällsinformation som därmed inte föll under reklamreglerna.
blogg helt birgitta
blogg birgitta helt
Mest känt har Helt Apropå blivit för sina politikerkarikatyrer, främst statsminister Ingvar Carlsson i form av en sko och miljöminister Birgitta Dahl i form av Kryddan Peterson.

Att det företrädesvis var sossar som stod i skottlinjen förklaras förstås delvis av att det faktiskt var de som styrde landet, men jag tror inte att man övertolkar om man läser in en tydlig skepsis gentemot en maktfullkomlig sosseelit i Helt Apropås parodinummer.

LO-bossen Stig Malm (Fritte Friberg) sjunger till Chers ”If I could turn back time” om de gamla goda tiderna när sossepartiet åt ur fackets hand:

Nu minns jag knappast hur det var förut
när LO styrde SAP:s beslut
När Arne Geijer blev tillfrågad först
och Gunnar Nilsson var större än störst […]

Visst var det bättre för
när facket var massivt
och en ljudande Malm kunde dundra
kollektivt?

(Texten är förstås ännu roligare/begripligare om man kan lite fackföreningshistoria.)

Och i interiörerna från regeringssammanträdet sitter utrikesminister Sten Andersson och pratar om sin kompis ”Yassir” – ”ja, Arafat alltså” – medan ex-justitieminister Anna-Greta Leijon säger ”jag ska vara ärlig” och möts av hånskratt runt bordet. När sen den nytillträdda Laila Freivalds frågar om regeringen nånsin diskuterar kompetens möts hon av ett än mer bullrande hånskratt.

Det är så klart fråga om en allmän maktkritik, ett konsekvent ifrågasättande av all slags överhet. En halvtimmesdos ”nästan hyperaktuella sketcher” levererades varje söndag och alla lustifikationer han förstås inte hällas genom det ideologiska durkslaget. Ärligt talat hann mycket nog inte ens igenom det komiska durkslaget.

Men jag tror inte att någon, inte heller i skrivarkollektivet bakom programmet, skulle säga emot mig om jag hävdar att grundackordet var liberalt subversivt.

Sedermera fortsatte gängets klarast lysande stjärna, Stellan Sundahl, att gissla den politiska makten i panelprogrammet Snacka om nyheter. Där satt han i mitten mellan den norrländskt röde Ronny Eriksson och den stock(holms)konservative Stefan Grudin (vilket osökt pekar framåt mot kommande inslag i den här serien). Ingen skulle väl påstå att Sundahl därigenom positionerade sig som mittenpolitisk, allra minst folkpartist.

Men helt slumpmässigt var det nog inte heller.

Aschbergs gamla synder.

Innan han blev storrökande hatälskad programledare för Diskutabelt i TV3, efter att han varit maoistiska Oktoberförlagets chef, var Robert Aschberg reporter på tidningen Expressen. På sin fritid skrev han brev under pseudonymen Otto Ruben Svensson, hovleverantör av damnylon.

Han ordnade en adress; en polare hade en friggebod med egen brevlåda. Han ordnade ett lagom tacky brevhuvud.
blogg otto ruben 4

Aschberg gick på alla sätt in i rollen som den frispråkige, burduse, gåpåige gamängen Otto Ruben Svensson. Otto Ruben fick en historia, den trogna hustrun Lillemor, några anställda tjejer som kan rycka in på allehanda arbetsuppgifter, skattehatarjargong och en stor fäbless för John Pohlman.

Sen skrev han alltså brev och satte sig att vänta på svaren. Resultatet blev ett par böcker i början av 1980-talet som bitvis är stor underhållning än idag.

Vi pratar alltså om nån sorts politisk Eric Ericson, en Kalle Sändare – eller ännu hellre ett Pippirull – i brevform. Greppet har förstås också tagit sig in i den digitala eran: mina vänner Nanna Johansson och Johannes Finnlaugsson sprider förvirring på amerikanska nätdejtingsajter.

Otto Ruben skriver till Moderaternas Ulf Adelsohn och berättar att ”jag omsätter sådär en halv miljon och lite vid sidan” och kräver broder Ulfs ord på att u-hjälpen ska läggas ner med Moderaterna vid makten.

Han skickar en tusenlapp till landshövdingen i Halland för att snabba på sökandet efter en lämplig villatomt.

Han skriver till Statens invandrarverk:
blogg otto ruben 5

Humorn kommer ibland som ett brev på posten. Invandrarverket vidarebefordrar brevet till Länsarbetsnämnden, där en man svarar:

Då jag har ett antal rumänier aktuella hos mig, ser jag med intresse fram emot att från Er erhålla ytterligare information om verksamheten och vilka arbetsuppgifter som kan bli aktuella.

Otto Ruben svarar omedelbart: han vill ha tre unga kvinnor (”de ska vara attraktiva, om ni förstår vad jag menar”) och tre unga män (”atletiskt byggda, ha snygga tänder och vara beredda att jobba dygnet runt tillsammans med kvinnorna”). Brevet besvaras ej.

Musikalstjärnan Ulla Sallert var vid tiden känd för en viss new age-vurman. Hon får i brev veta att Otto Ruben kommer att lansera ”Ulla Sallert-byxan” – ”zonterapibyxor, ett modernt medicinskt hjälpmedel som påverkar känsliga punkter i underlivet” – med en stilig bild av Sallert i screentryck.

Per Ragnar hade tagit över Go’morron Sverige efter Hyland. Han får ”en festlig grej som Du kan dra i rutan: Gomorronfisen frisk som brisen”. Ragnar svarar:
blogg otto ruben 2

Och så är det där med den skojfriske väderpresentatören Pohlman. Otto Ruben skriver och ber om en signatur på en väderbok och skickar med ett par vitsar som Pohlman kan dra i teve:

Turken till svensken: Vad det er som loktar?
Svensken: Det är dy.
Turken: Er det jak?!!

Svensken till turken: Ditt kräk!
Turken: Jak inte krek! Jag tyrk!

Otto Ruben avslutar:

Det blir en fröjd för oss att ställa på 27-tummaren så vi kan höja blicken till något trivsamt när TV:s samhällsredaktion visar soptippar i Peru och andra sömnpiller.

Han får svar från Pohlman:
blogg otto ruben

Tack också för vitsarna. Jag fick ett gott skratt och skall försöka klämma in dem vid något passande tillfälle. Men man får väl Radionämnden på sig förstås!

Pohlman-korrespondensen växlar upp när Otto Ruben sen skickar en faktura på 108:- till SVT:s ekonomienhet. När det sen framkommer att Tomas Bolme dragit en av vitsarna i ett Jan Guillou-program får Sveriges Radios ledning veta att om de ”inte snabbt kan hjälpa mig ser jag mig nödgad att överlämna affärens hela dokumentation till kvällspressen”.

Per Ahlmark får en hundralapp för att analysera Otto Rubens frus dikter ”Till Otto” och ”Min man Otto”. Hovmarskalken får veta att Otto Ruben sen länge kallar sig hovleverantör och nu vill bli det också i praktiken. Carl Jan Granqvist får frågan om han kan fixa ”professionell escort” när sällskapet Vägens vargar kommer till Grythyttan för samkväm.

Det är ömsom en fröjd, ömsom en plåga att läsa. Den frejdiga respektlösheten mot samhällets samtliga instanser måste ha varit en ventil i ett hårt reglerat Sverige. Otto Ruben Svensson är en osäkrad revolver, ett vandrande orosmoln. Byråkrater och handläggare måste febrilt ha kliat sig i huvudet när de efter otaliga slagningar inte hittat några personuppgifter om den gränslöse brevskrivaren.

Medan Aschberg fortfarande var Expressenreporter valde han att ge ut breven under pseudonym: ”Det var lite känsligt, om man säger så. En del chefer där gillade inte Otto Ruben Svensson”.

Under Stenbecks vingar var det dock inga problem att ge ut en best of-samling med Aschbergs välbekanta panna på omslaget.
blogg otto ruben 6

Den kanske roligaste insändaren som skrivits.

okej
Jag läste aldrig Okej. Där stod veterligen inte en rad om Povel Ramel. 500 000 andra gjorde det, så det gick bra för Hans Hatwig och Anders Tengner och resten av lejonmanarna ändå. Jörgen Holmstedt, en annan av skribenterna, gjorde häromåret den stora dokumentationsboken OKEJ – 80-talets största musiktidning.

Det är ett fascinerande stycke presshistoria även om man har en ganska diffus relation till Jason Donovan. Okej intog en särställning som ungdomskulturbevakare såtillvida att den var totalt icke-moraliserande. Jag läste själv Kamratposten – där stod det faktiskt nåt om Povel Ramel emellanåt – och där skulle man naturligtvis aldrig visa bystbilder på Samantha Fox, badkarsbilder på Dag Finn eller köttuggarbilder på Blackie Lawless. Åtminstone inte utan att nånstans förklara att porr är kvinnoförnedring och att WASP var en kommersiell konstruktion.

Man kan tycka vad man vill om partybilderna på Yngwie Malmsteen och muffbilderna på Madonna – målgruppen var väl trots allt 10-15-åringar – men Okej var den enda vuxeninstans som bejakade en tweenies nyfikenhet på dekadens. Med viss rätt kan man hävda att de var ensamma om att låta kids komma till tals utan att modereras av välvilliga klåfingrar och pekpinnar.

Det märktes inte minst på insändarsidan. Ansvarig utgivare Hans Hatwig fördes till domstol efter att ha publicerat en lång text från ”Camilla” med meningar som ”Jag kommer ALDRIG att bli så desperat att jag går på nåt jävla turksnack” och ”Varför ska alla komma hit? Och varför måste dom bo centralt allihop?”

Enligt JK var det ett ”flagrant fall av hets mot folkgrupp” att ens publicera den där texten. Hatwig försvarade sig med att han själv invandrat från Västtyskland och var gudfar till en mörkhyad flicka från Sydamerika. Enligt honom själv friade det honom.

Den roligaste insändare som publicerades – inte bara i Okej, utan förmodligen i all världens tidningar någonsin – var dock den här:
okej insändare 1
Kanhända var ”Groupies forever?” två pre-internettroll som själva kluckade när de lade brevet på lådan. Men är det nåt man aldrig ska underskatta så är det människans naivitet.

Det skulle naturligtvis aldrig falla Okej-redaktionen in att själv svara på den där insändaren. Däremot publicerade man två nummer senare ett svar från en pedagogisk läsare:
okej insändare 1 1
Signaturen ”GENOM TÅRAR” svarar öppenhjärtigt:

1. Krav på groupies är att rockartisten måste få ligga med groupies, det är nästan det viktigaste.
2. Någon åldersgräns finns inte, men eftersom du ska ligga med killarna, måste du väl i alla fall ha fyllt 15!
3. Klart att ni kan behålla era ordinarie intressen. Fattas bara! Om skolarbetet kommer i kläm får ni skylla er själva!
4. En groupie gör det rockartisterna ber om, oftast för mycket!

Hon – låt oss gissa att det är en hon – påpekar att ”en groupie brukar vara med på det mesta – alla fester, orgier, hotellträffar m.m.” och avråder egentligen från karriären eftersom ”det finns en stor portion svartsjuka i alla groupiesammanhang”.

Inte heller den gick Okej-redaktionen in och mildrade. Så klart. Det var en tidning som trodde på sina läsare. Inte minst sina läsares behov av förfäran.

Vi måste prata om Den frusna leoparden.

Efter att ha gått som katt kring svalt snömos har jag nu sett om Den frusna leoparden. En långfilm som fick multum med förhandsskriverier inför premiären 1986 och drog 3 044 personer till biograferna.

Intresset berodde på huvudrollsinnehavaren: Joakim Thåström. Och vid hans sida i filmen, liksom i Imperiet, fanns Christian Falk (och just i den här scenen också Liz Lemons kollega Pete som äter ur en vask).
blogg den frusna 1
Många hoppades att Thåströms magnetiska scenutstrålning skulle gå att transponera till vita duken. I efterhand delade de nog Jurgen Schildts syrliga uppfattning:

Att tillgripa honom i detta karga mysteriespel förefaller lika meningslöst som att vid inredningen av ett hus ersätta sängen med en spis eller badkaret med en hisstrumma.
blogg den frusna 2
Men det var efteråt. Innan filmen premiärvisats drömde många Imperietfans att Den frusna leoparden skulle bli en svensk Rumble fish. Thåström skulle bli vår egen Tom Waits.

Vad ingen tänkte på då, var att Rumble fish var en skittråkig pretentiösa film, åttiotalsmumlande och symbolinkontinent när det är som mest tillkämpat svårmodigt. Vad ingen kunde veta då var att Francis Coppolas sista rester av genialitet regnade bort tillsammans med scenografin till Apocalypse now.

Det fanns ett ideal på åttiotalet. Vissa skulle kalla det poetiskt, andra skulle kalla det skitnödigt. Som en reaktion på sjuttiotalskulturen där budskap skulle skrivas på plakat och näsor, skulle åttiotalets film och litteratur inte ha nåt ärende alls. Eller nån idé. Eller nån story.

Olika svårtolkade ord eller scener skulle ställas bredvid varandra utan sammanhang. Sammanhanget fick tittaren skapa själv. Om denne hade lust.
blogg den frusna 3
Med Ebba Grön skrev Thåström: ”Det finns inget att göra i den här trista förorten/ Det finns ingenting här för oss/ Nä, ursäkta jag överdrev lite grann/ Vi kan ju knarka, supa och slåss”.

Med Imperiet skrev han: ”Jag älskar fablernas månskenscafé/ här i gråterskornas kvarter/ Jag sköljer ner alla vintrar som vart/ Här är synden en ovärderlig skatt”.

Nånstans däremellan började han läsa Bruno K Öijer och lyssna till Stig Larssons improviserade föreläsningar på Prinsen.
blogg den frusna 4
Regissören Làrus Óscarsson var en del av den där åttiotalsidén: ”Jag står inte till tjänst med bruksanvisningar. Det har jag varken lust med eller hör till mitt uppdrag”.

Och det är fair enough. Det är klart att en konstnär inte ska behöva stå bredvid och förklara vad hen gjort. Men är man för ovillig att låta filmen förklara sig själv så ligger misstanken nära till hands att filmen faktiskt inte handlar om nånting. Det dunkelt sagda etcetera.

Den frusna leoparden vill så himla gärna vara mystisk: snubbarna heter Kiljan och Morris och Todd, Peter Stormares familj bor i ett hus med korrugerade plåtväggar, Agneta Ekmanner är nån sorts prylsamlare i virkad huva som pratar om gud och rätt vad det är sliter upp kjolen och fräser: ”Är du säker på att du inte vill knulla?”
blogg den frusna 5
Problemet är inte att filmen är obegriplig, för det är den inte. Handlingen är väldigt lätt att förklara: Thåström stjäl en amerikanare för att förverkliga drömmen att glida genom Nairobi, Peter Stormare ska lackera om den men råkar döda en nitisk försäkringsman, Thåström smiter när polisen kommer och Afrikaresan ställs in.

Problemet är att den är ointressant: regissören gör hela tiden vad han kan för att vi inte ska bry oss om de här människorna. Vi ska bara undra vilka de är. Vi ska bara fascineras av deras svåråtkomlighet.

Den frusna leoparden är filmens motsvarighet till den tyste snubben i solglasögon som sitter längst in på krogen och ser moloken ut. Tydligen förväntas man bli fascinerad av såna. Jag har alltid varit mer fascinerad av såna som berättar saker än såna som låter bli.

Min ungdoms alla studsande pillesnoppar.

Ett av mina starkaste teveminnen – och därför minnen alla kategorier – är ett avsnitt av Rikets kultur från, troligen, 1988. Sune Nordgren var programledare, temat var antagligen satir. Ett reportage handlade om Teater Sputnik, en ung arg revolutionär teatergrupp som utmanade publikens smak och tänjde på gränserna och på andra sätt inspirerade till klyschor.

Minnena är fragmentariska men kristallklara. En bakåtslickad konferencier berättar om någon som "krupit upp i sin egen fitta och försvann". Ett par simulerar de uttråkades samlag, dvs. hon målar naglarna och ringer en kompis medan han bläddrar i en Kalle Anka-pocket. Och i vad jag uppfattade som ett slutnummer dansade två karlar med nakna underliv ut i publiken, sjungande den medryckande "om alla knullar med alla så måste ju alla knulla med nån".

Teater Sputnik har då och då korsat mitt huvud sen dess, men jag har aldrig stött på deras namn i några nutida sammanhang. I en gammal Galago från åttiotalets mitt framgår att gruppen underhållit på nån Galagofest och att det dessutom var till dem som Joakim Pirinen skrev pjäsversionen av Socker-Conny och sedermera Familjen Bra. Sputnik bör alltså ha hört till åttiotalets fascinerande Stockholmssubkultur som var så liten att allt – Imperiet, Galago, Teater Galeasen, gaytidningen Reporter, Alexandersson-De Geer, Bistro Bohem, Reeperbahn, ETC – mer eller mindre delade toalett.

I ett nummer av Magazin April – den både subkulturella och subversiva tidskrift som Mats och Unni Drougge började ge ut från Buus gamla skola utanför Hörby – från 1988 finns en intervju med Teater Sputnik. För att ni ska förstå sammanhanget: omslaget till numret pryds av Lädernunnans Jonas Almqvist, Anna-Lena Bergelin (senare Brundin) pratar om Nancy & Carina, Kjartan Slettemark berättar om sitt konstnärliga värv, Nixon-reklambilder och pudelperformance, Johan Johanssons tillfälliga projekt John Lenin ägnas en tramsintervju, en större reportagesektion handlar om svenska myndigheters tvångsomhändertagande av barn och på redaktionell plats hånas kulturvänstern – "den som på ett museum (hahaha!) i Danmark nyss inlett tjugoårsjubiléet av sextioåttarevolten. Borde det inte ha varit tjugo år sen de firade sextioåtta?"

Där finns också en rapport från Rolling Sputnik Revue -88, troligen samma föreställning som Rikets kultur visade highlights ifrån. Nummer refereras:

Sjöbobonden förklarar för sin dotter varför utlänningar är så äckliga. Han visar arslet för henne. "Vi har alla ett brunt öga, men vi visar inte det." Grevinnan Ramel håller inte med, hon hyser invandrare på sitt slott. Hon äääälskar eldiga invandrare.

I intervjun berättas en anekdot om hur Sputnik buats ut på Stockholmsstudenternas Nobeleftersläckning och hur studenterna kastat sockerbitar på dem:

– Vi hann aldrig visa kuken, berättar Sputnik. De drog ner ridån. Och nu får vi nog aldrig ett nytt tillfälle. Vi skulle fan dragit ridån åt sidan och stuckit fram våra snoppar ändå.

2013 ter det sig kanske bara puerilt och effektsökande, men för mig som trettonåring öppnades en glipa till en annan värld, en värld som man knappast hade tillgång till i en småstad med ett bibliotek och SVT som enda vägar in i det utmanande och utlevande. 1988 hade inte ens Lorry, som ganska mycket flyttade fram gränserna för vad tevehumor kunde innehålla, börjat gå. Och vi villaungar hade inte TV3, där Teater Sputnik annars säkert hade kunnat vara välkomna.

På nåt vis utgör Teater Sputnik en milstolpe i min kulturella utveckling, trots att jag bara sett ett tevereportage en gång och långt senare hittade ett baknummer av ett magasin. Ändå verkar de knappt ha lämnat några spår utanför min värld. På nätet kan jag dra slutsatsen att gruppen lade ner när alla medlemmar skaffade barn i slutet på åttiotalet, att det var ett amatörgäng och att både Lena Endre och Gunilla Röör – som ju bägge senare var med just i Lorry – vid olika tillfällen var med i ensemblen.

Ändå borde deras credo vara väl så aktuellt som nånsin:

Vår lägsta ambitionsnivå är den gamla klyschan "det ska vara roligt att vara revolutionär". Man behöver inte vara asket. Man kan ha balla kläder och gå på balla diskotek, man kan ha balla politiska diskussioner eller man kan ha balla kläder på balla politiska diskotek. Det är konstigt, men ju smartare en snubbe är desto tråkigare är han.

Svensk historia i löpsedlar del 2.

Serien med den här bloggens tråkigaste rubrik nånsin fortsätter: i boken Nyhetsflås & tidsanda samlar journalisten Paul Frigyes de mest representativa löpsedlarna från svensk tidningshistoria. På bloggen En man med ett skägg samlar Kalle Lind de mest representativa löpsedlarna från Paul Frigyes bok. Det kan verka som om jag låter nån annan göra ett tyngre jobb än jag, men då har ni inte kämpat mot min skanner.

Svensk historia i löpsedlar del 1.

Jag hittade (läs: lånade (läs: stal)) en bok som en bekant till mig, Paul Frigyes, har skrivit: Nyhetsflås & tidsanda (2005). Den gick rakt upp i min allé: svensk nysstidshistoria ur ett mikroperspektiv, i det här fallet genom löpsedlarna. Jag antar att de här journalistiska reklamlapparna har nåt att säga om det land vi lever i och de tider som flytt. Om inte annat måtte det väl säga nåt om tabloidpressen.

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén