Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: lustiga namn Sida 1 av 4

Högerhumor vi (=främst medlemmar i Skattebetalarnas förening) minns 5: Jeander.

blogg jeander

Affisch ritad för Högerns Ungdomsförbund i Linköping på sextiotalet. Per Unckel var ordförande och kläckte, tillsammans med bildens upphovsman Jan-Erik Ander, idén att trycka upp den och sprida inom hela förbundet. Detta som ett sätt att dra in stålar till lokalavdelningen. Stålar är ju centralt i alla politiska ungdomsförbund och centralcentralt i Högerpartiets.

Jan-Erik Ander var sen med och bildade Kreab tillsammans med Peje Emilsson och Pille Olin (ja, de kallas så av sina kompisar Calle Bildt och Uffe Adelsohn!). Kreab kom att formgiva mången lyckad moderatkampanj. Parallellt med de uppdragen har Jeander hållit ritstiftet fortsatt igång. Ni som läser Skattebetalarnas tidning Sunt förnuft – vilket jag antar att ni alla gör eftersom jag förutsätter att ni betalar skatt – känner igen maneret och ämnena

.

Nånting har hänt fröken Andersson.

Det kanske mest obskyra jag hittat i min jakt på svenska översättningar av kända anglosaxiska popdängor är ”Fröken Andersson”. På Sveriges radio fanns den bara på typ rullband. Produktionsuppgifterna är knapphändiga: bandet som sjunger heter Hasse & Rune. Rune är Rune Öfwerman. Hasse är okänd.

Rune Öfwerman är en sån där musiker vars pianosolon och arrangemang man garanterat hört men vars namn få av oss lagt på minnet. Han är för övrigt pappa till Clarence Öfwerman, som är en av de viktiga musikanterna i ett popband som heter The Roxettes. Rune Öfwerman är också pappa till Poffi Öfwerman, som verkar vara kompis med Malin Berghagen.

Det som utmärker familjen Öfwerman är att de är musikaliska och gärna har udda förnamn.

Om Rune Öfwerman berättas det bland annat att han var i Brasilien i slutet på sextiotalet. När han gungade runt på stranden hörde han en massa sköna låtar som han plötsligt kände igen. Hans bekant Cornelis Vreeswijk hade spelat in några låtar med exakt samma melodier bara en tid efter att han varit i Brasilien och levt loppan. Vilket sammanträffande! Rune Öfwerman for hem och köpte de svenska rättigheterna till melodierna, vilket Cornelis aldrig hade orkat göra, och sen fick han många sköna royaltykronor varenda gång ”Deirdres samba” spelades nånstans.

Säger ryktet. Det går så mycket rykten i musikbranschen. Vad som däremot är helt sant är att Rune Öfwerman gjorde en översättning av Simon & Garfunkels ”Mrs Robinson”. Som alltså heter ”Fröken Andersson”.

Jag har låtit hämta upp den från Sveriges Radios grammofonarkiv och hade gärna lagt upp den på ett socialt medium om jag bara listat ut hur man gör. Jag spelade den i P4 Malmöhus typ kvart i åtta på morgonen den 23 maj, men när jag försöker botanisera på nätet hittar jag ingen användbar länk. Men melodin kan ni ju ändå.

Nånting har hänt fröken Andersson
Ulla Andersson i Örebro – whoo oo oo!
Hon är som ny, fröken Andersson
Klär sig som en ung och fräsig tjej
Hej hej hej – hej hej hej!

Man säger runt på stan att hon har setts med en person
I stadshotellet i förgår kväll
Vad som hände är för mig en mystifikation
Men igår kom hon för sent till sitt kontor

Nånting har hänt fröken Andersson …

Knuten bak i nacken har hon inte längre kvar
Kjolen skyler inte längre knäna
Tanterna i gillet tror det rör sig om en karl
För att hon ej ställde upp på julbasarn

Förr hon jobba över flitigt nästan varje kväll
Nu så går hon prick på slaget fem
Jag har inget me’t att göra men det sägs på stan
Att hon köper viner med sig hem

Nånting har hänt fröken Andersson …

Och det är väl inte så mycket att säga om den. Själv blev jag lite förvirrad eftersom det slog mig att jag inte riktigt vet vad ”Mrs Robinson” handlar om. Hon sitter i nån soffa och går på kandidaternas konvent och på nåt vis är den gamle baseballspelaren Joe DiMaggio inblandad.

Eftersom den skrevs för The Graduate/Mandomsprovet (legenden säger att låten hette ”Mrs Roosevelt” tills regissören Mike Nichols fick höra den) har jag inbillat mig att den handlar om en frustrerad hemmafru som prasslar med unge grannpojken, men det sägs nog aldrig rakt ut i låten.

Att den handlar om nackknutar och julbasarer får sägas vara ett utslag av översättarens frihet.

TILLÄGG: Det går att lyssna! På låten alltså:

Kaj på flicka.

Säg mig ditt förnamn och jag ska säga vilken samhällsklass dina föräldrar tillhörde. Ungefär. I Sverige är det nog något svårare än i exempelvis Storbritannien, men heter du Carl-Johan är dina föräldrar ytterst sällan kringresande försäljare av mirakeltrasor och heter du Glenn är chansen att du spelade i IFK Göteborgs A-lag i början av åttiotalet påfallande stor.

Och är du sjuttiotalist och inflyttad lantis som smält ihop och blivit ett med Stockholms medievärld så finns det mycket som tyder på att du heter Fredrik (Virtanen/Strage/Wikingsson).

På samma vis signalerar flicknamnet Kaj/Caj/Cay att du tillhör Stockholms Övre Kulturmedelklass. Och det är ett faktum som sträcker sig över några decennier.

Den kanske mest urtypiska familjen i genren är af Klintbergarna: Bengt (f 1938) blev först Fluxus-poet och sen folklivsforskare, Gunila (f 1941) textilformgivare med efternamnet Axén och Manne (f 1945) clown.

Som om inte den trojkan var spektakulär nog berättar Bengt af Klintberg i sin bok Glitterspray att han dessutom har en syster som heter Caj Tesch och är barnpedagog.

Och är af Klintbergarna typiska för Den Bohemiska Adeln så representerar väl Myrdalarna Den Socialdemokratiska Adeln. Gunnar och Alva gjorde varsin hyfsad karriär (var sitt Nobelpris, ministerposter, ambassadörstjänster, grundare av hela det funkis-socialdemokratiska trettiotalsidealet) och fick tre barn. Ett hette Jan och hatade dem. Ett hette Sissela och gifte sig Bok. Och ett hette Kaj och var en flicka. I efternamn hette hon för övrigt Fölster, liksom hennes son Stefan som blev ekonom hos Svenskt Näringsliv och rimligen familjens svartaste får.

Kaj Beckman föddes 1913. Hon målade bland annat barnböcker; dem om Måns, Mari och en tant som de av oklar anledning bor hos är de mest kända. Utan att riktigt ha rett ut hela genealogin förutsätter jag att Kaj Beckman är släkt med

  • Per Beckman (barnboksförfattare som hon gav ut böcker ihop med),
  • Anders Beckman (grundare av designskolan Beckmans),
  • en annan Anders Beckman (skådespelare, bland annat i Upp till kamp! och Call girl),
  • Staffan Beckman (en gång Palestinavänster och SR-profil),
  • Vanna Beckman (en gång Palestinavänster, sedermera vetenskapsjournalist),
  • Erik Beckman (poet),
  • Åsa Beckman (kritiker på DN),
  • Eva Beckman (numera kulturchef på SVT, enligt ett orimligt antal Flashback-inlägg ”lång”),
  • Mikael Beckman (fotograf och pornograf under namnet Mike Beck, eventuellt är det två – eller flera! – olika).

Och så finns då Cay Bond, född så sent som 1943, och med en sån där härligt flashig karriär som ”trendanalytiker” och ”agent för Promostyl trendibyrå” (enligt Wikipedia). Tidigare svägerska till teveprofilen Karin Falck, numera gift med en Dramatenregissör.

2013 fanns det 28 kvinnor i Sverige med namnet Kaj. Låt oss gissa att samtliga intresserar sig för barnkultur och textilier samt har familjemedlemmar med stort inflytande inom public service.

Hasse Hitler och Brorsan Stalin.

Den – som det alltid heter när det gäller murvlar – legendariske Aftonbladetredaktören Sigurd Glans berättar i sina memoarer Om sanningen ska fram (1994) om hur han 1955 sammanförde två gubbar i Växjö: handelsresande Hans Hitler och barmästare Bror Stalin – lustigt nog står Hitler till vänster. Allt för att få en lustig vinkel på en artikel och att kunna avsluta reportaget:

Efter vår gemytliga afton på restaurangen skulle vi åka taxi till hotellet. Hitler gick till telefonen och beställde.
– Hur var namnet, frågade telefonisten.
– Hitler, kom svaret.
Vi är inte upplagda för skämt. Ska ni ha bil får ni uppge rätt namn.
Ny röst i telefonen:
– Duger Stalin?
– ????
Taxin klarades med Glans.
Och det blev så klart en festlig slutkläm. Men är det inte lite konstigt att två svenskar, tio år efter Kriget och två år efter Stålmannens död, fortsatte gå runt och heta som två hyfsat välbekanta bödlar?
Jag gissar att de tänkte att ”di där bägge luspudlarna ska minsann inte få smutsa ner våra ädla släktnamn!”, men nog var det väl ändå redan gjort? För inte råkade Sigurd Glans vara på plats när Hans Hitler för första gången blev ifrågasatt av en taxiväxel när han presenterade sig?
Viss sorts halsstarrighet kan jag bli imponerad av. Annan gör mig bara konfunderad.

Editherat.

Edith Unnerstad hörde för några decennier sen till de självklara komponenterna i en svensk barnkanon. Böckerna om den excentriska familjen Pip-Larsson – där Kastrullresan var först och troligen bäst – televiserades senast 1998, men jag är inte säker på att barnpubliken längre kände till originalet.

En gång lär Unnerstad ha varit Astrid Lindgrens främsta rival på förlaget Rabén & Sjögren. Konkurrensen lär ha varit så påtaglig att de båda ytterst ogärna befann sig i samma rum. Unnerstad var svensk barnlitteraturs Pepsi cola. Eller Hasse Ekman. Eller kanske Betamax: det väl så kvalitativa formatet som fick dra sig tillbaka för gott när VHS-industrin bara växte och växte.

Att Astrid Lindgrens stjärna bara kommit att fortsätta stiga är väl inte att undra på, men frågan varför Unnerstads slocknat är mer komplex. Hon hade ju också en illustratör som ritade nästan identitskt med Ilon Wikland! Och hade ett ännu lustigare namn!

Kanske är skälet så krasst att tiden sprungit ifrån Unnerstad. Hennes texter är inte längre begripliga för det uppväxande släktet. Eller det uppväxta. Dagens föräldrar kan inte förklara för sina barn vad i hela fridens namn orden betyder. Eller rättare sagt: vad de betyder förstår vi kanske, men vad de har i texten att göra är knepigare att redogöra för.

Ian annan del av världen.


Ian Wachtmeister har skrivit en memoarbok som han också kallar ”historiebok” (troligen syftande på begreppet ”roliga historier”). Den heter Rebellerna och påstås också handla om rebeller. Till rebellerna räknar Ian Wachtmeister Ingvar Kamprad, PG Gyllenhammar, Alexandra Charles, imitatören Göran Gabrielsson och sig själv. Mitt intryck är att Ian har en annan definition på ”rebell” än jag.

Ian Wachtmeister hatar politisk korrekthet, det vill säga när folk inte vågar vara lika utmanande av etablissemanget som han själv. Ian Wachtmeister tillhör, enligt Ian Wachtmeister, inte etablissemanget. Ian Wachtmeister är greve, företagsledare, mångmiljonär och politiker. Mitt intryck är att Ian och jag också har olika definitioner på begreppet ”etablissemang”.

Ett kapitel handlar om Lundsberg, som han tycker är en fantastisk inrättning som fostrat ”goda världsmedborgare” (bland annat genom att bara ha tiokamp på friidrotten). Enligt Ian Wachtmeister är det ”ingen som helst uppoffring för barnen” att spendera hela sin tonårstid på avstånd från uppenbarligen ointresserade föräldrar, i sällskap med kamratuppfostrande jämnåriga. Ett uttalande som jag spontant hade rubricerat som ”kategoriskt”.

Wachtmeisters egen tid på Lundsberg var härlig. Härlig härlig härlig. Minnena är lite osorterade, som de lätt kan bli när alkohol möter demens, men ack så härliga:

Min klasskamrat John Werner var bättre på sopransaxofon än på rubank men kommaterade enligt den vänlige svenskläraren som en koffert.

”Ohlssons skrift påminner om en samling geléklumpar”, sa Bullen om Fritte Ohlssons uppsatser. Elakt men sant intill den dag som idag är. [För att göra det hela ännu mer förvirrande är Fritte Ohlsson synonym med skådespelaren Fredrik Ohlsson, gift med Siw Malmqvist och en gång ”Pelikanen” med hela svenska folket, bloggarens anm.]

”Det vore lika bra att du ställde dig på ett ben i skogen och kastade småsten och sa Kuckeliku filibabba”, var vår husfar Im Palmers, även kallad Blä, förslag till Johnny, som insåg situationens allvar och flyttade till Schweiz.

”Äter ni så där hemma i vedboden?” löd ett av Bläs favorituttryck. Vår pappa frågade om han verkligen sa hemma i vedboden?

Ludwig Åkerhielms insatser i fotbollsmålet gav honom smeknamnet Sållet. Vi vann i alla fall!

När Ludde skadade sig på tennisbanan fick han stelkramp och höll på att dö. När han låg på intensiven i Karlstad bad vi alla för honom i Lundsbergs kyrka. Han lever än idag.

Om det framstår som något associativt och gaggigt så är det för att det är det. Sammanfattningsvis är Ian Wachtmeisters uppfattning om Lundsberg att det är härligt. Utomordentligt härligt. Härligt och oproblematiskt. En god och sund och härlig uppfostran, härligt befriad från politisk korrekthet:

Vår rektor hette Martin Lindström och blev så småningom biskop i Lund. Han gav mig några riktiga råsopar så att jag höll på att flyga av podiet i aulan. Vilken forehand han hade! Jag kommer inte längre ihåg varför, men det var säkert befogat. Man kunde också få en snyting för att inte ha gått ut på rasterna. Så lärde han oss att uppskatta frisk luft.

Uppenbarligen har jag och Ian Wachtmeister också olika definitioner på begreppet ”god uppfostran”. Och inte minst på begreppet ”humor”.

Ännu en del i ännu en evighetsserie: kändisbarnnamnen från helvetet (eller möjligen Norge).

Vi har konstaterat tidigare att det inte är alldeles ovanligt att celebriteter och kulturpersonlighetswannabes vill manifestera sin excentritet genom sina barns namn (ja, mina söner heter Cornelis och Beppe). Swing- och hovsångerskan Alice Babs var inget undantag.

Att hennes ena dotter fick namnet Titti visste vi alla sen gammalt. Titti blev riksbekant redan i koltåldern, sjungande duett med mamma i gamla Alice Tegnérvisor. Släktskapet river också den mystifierande slöjan av den Hasse Alfredson-limerick jag framförde i en fritidskabaret som åttaåring utan att riktigt veta vad jag gjorde:

En åldring höll tal på Tahitti:
”Jag är böjd, jag är grå, jag är nitti
Men tar jag en snaps
vill jag ha Alice Babs
– och tar jag en till blir det Titti!”

Namnet Titti är inte helt vanligt, men får ändå sorteras in i kategorin ”normala”. Hade vår skönsjungerska förärat hennes systrar namnen Kicki och Pippi så hade vi kanske kunnat prata om ett fall för psykiatrin, men nu gjorde hon inte det så där har vi inget case.

Titti hade dock en storasyster. Och hon döptes, i strid mot logikens och estetikens lagar, till – Lilleba. L-I-L-L-E-B-A. Hur tänkte fru Babs nu? Varför denna slumpvisa serier bokstäver istället för ett riktigt namn? Är det ett rumphugget Lillebabs? Hur ska det uttalas? Som i ”Lillemor” eller som i ”Hepsibah” – två namn som, trots att de är underliga, inte är tillnärmelsevis lika underliga som Lilleba?

Troligen kommer jag aldrig att få veta. Men undra kommer jag att få göra också fortsättningsvis.

Görsen?!?

Låg och nynnade gonattvisor för min yngste. Efter önskerepertoaren – ett ganska förutsägbart potpurri på ”Björnen sover”, ”Bä bä vita lamm” och ”Lille katt” – går vi ibland över på såna låtar som exekutören själv uppskattar mest. Det brukar bli ”Blues för Fatumeh” och ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull”. Ikväll blev det av någon anledning ett lite modernare, närmast nutida, alster: ”Fula gubbar” av Magnus Uggla från 1986.

Det är på det hela taget en ganska begriplig låt. När jag först konfronterades med den som elvaåring förbryllades jag av begrepp som ”prostatit” och ”segla breda”; nu är jag plågsamt medveten om både gubbsjukdomar och östermalmska. Vad som däremot bara känns konstigare för varje gång jag lyssnar på den – typ vart tredje år – är sticket:

Häromdan
så var det pensionärsfest ner på stan
Ja, där var Bertil, Terje, Ardy, Coco, Claes,
Anders, Gunnar, Fredrik, Christer, Görsen, Lars,
ja, där var alla gamla gubbar

Vad är det för en konstig lista? Syftar den på nån sorts verklighet? Jag vill minnas att vuxna omkring mej när låten var ny hävdade att ”Ardy” måste vara synonym med Ardy Strüwer (oftast med argumentet ”vilken Ardy skulle det annars vara?”).

Jag tror för all del inte att Ardy Strüwer mår fysiskt illa vid tanken på att ha yngre damer omkring sej (män på 60+ som bär bandana till vardags ser sej ofta som unga i själen, och män på 60+ som ser sej själva som unga i själen brukar ofta ta det som en intäkt för att ligga med sin dotters kompisar), men fortfarande är då Ardy den enda identifierbara verklighetsförlagan i uppräkningen.

Eller okej, om det nu är Strüwer så skulle ju Lars kunna åsyfta dennes gamle slapstickkompis Lasse Åberg. Men hans gubbsjuka började väl först märkas nånstans vid Den ofrivillige golfaren? Det var väl då man började fundera på att Stig-Helmers motspelerskor liksom stannade kvar i ålder medan Åbergs egen mustasch blev allt mer askgrå?

Men de andra då? Terje? Coco? Och framför allt – Görsen? Vilka är de? Det kan så klart vara fråga om rena fantasifoster, men så sjuk fantasi har väl inte Magnus Uggla att han hittar på namnet Görsen? Den där uppräkningen har en så konstig plats i låten – mitt i det detaljrika frossandet i stackars medelålders disco-Kajs ålderskrämpor kommer nån sorts katalogaria – att det känns som om den är en passning till någon. Men till vem?

Detta har jag alltså funderat på till och från i tjugofem år. Det hade så klart varit skönt att ha annat att fundera på de närmaste tjugofem åren. Har nån info i ämnet så kläm fram med den.

Varning! Ett internt, navelskådande och rentav gnälligt inlägg!


För några dagar sen skrev jag ett inlägg om David Nessles köpvärda serievolym ”Den maskerade proggarens stora röda”. För inte så många dagar sen kommenterade David Nessle mitt omdöme på sin blogg. Han beskriver vad han kallar ”Den idealiska läsaren”:

Jag föreställer mig en person som lägger märke till allt, förstår alla referenser och händelsevis råkar ha en humor som är nära besläktad med min egen.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker att de här läsarna inte bara är något slags sjukligt inbillningsfoster – frammanat av nattvak och deadlinefrustration – utan faktiskt finns i sinnevärlden.

En hållning jag helt kan dela. Sen jag startade den här bloggen har jag kommit i kontakt med fler likasinnade än under hela mitt liv dessförinnan. Och jag har dessutom sluppit konfronteras med deras eventuella dåiga andedräkter eller irriterande tics.

Vad värre är: det finns också Den Icke-Idealiska Läsaren. I fallet med min bok Proggiga barnböcker har jag föreställt mej denne som en 68-veteran i total avsaknad av självdistans, som tolkar varje försiktigt ifrågasättande av något som helst revolutionsivrigt utfall från det kulturvänstriga sjuttitalet som personlig kritik och som inte på något vis kan omfatta tanken att man faktiskt kan kyssa och slå ihjäl med samma varma själ.

Jag har nu fått ett (tämligen udda) namn på denna läsare: Tin Carleson. Han/hon är lektör på Bibliotekstjänst, BTJ, och har som sådan ett visst inflytande över vad bibliotekschefer runt om i landet köper in. Han/hon inleder med att förklara vad Proggiga barnböcker inte är:

Proggiga barnböcker är inte en litteraturvetenskaplig genomgång, utan ett mycket personligt tyckande kring ett urval böcker.

Man kan passa på att tillägga att Proggiga barnböcker inte heller är en karta över Maldiverna. Underrubriken ”Därför blev vi som vi blev” luktar ju inte direkt akademisk objektiv redovisning så Tins beskrivning kan sorteras i mappen ”irrelevant”.

Böckerna beskrivs genomgående med ett språk som mycket tydligt visar författarens ståndpunkt.

Här anar man att Tin varit nöjdare om författarens ståndpunkt mer överensstämt med Tins egen. För sakta går det upp för den vakne läsaren att dessa inledande, överflödiga men till synes sakliga, påståenden är negativa.

På sitt sätt är det en mycket tidstypisk bok idag, där man kan göra sig lustig över åsikten att alla människor är lika värda.

Här blir jag bedrövad. Nånting säjer mig att Tin, trots titeln ”lektör”, inte är riktigt läskunnig. Det är naturligtvis också det här inte helt okontroversiella påståendet från Tins håll som gör att jag nu skriver det här inlägget.

För vad menar Tin? Jag bläddrar i Proggiga barnböcker för att hitta den där passagen där jag behånar demokratin och altruismen. Jag hittar en herrans massa slängar mot tråkiga skildringar av förorter och u-länder, rosenkindat överentusiastiska revolutionsdrömmar och beskäftigt predikande av hemmasnickrade sanningar. Jag hittar också spaltdecimeter efter spaltdecimeter där jag försöker förstå och förklara varför dåtidens författare skrev vad de skrev, vilka strömmar som påverkade och vilka drömmar som hägrade.

Och hur tidstypiskt just idag är för övrigt förakt mot likavärdet? En klassisk bok i genren, Min kamp, gavs ut 1925-26. Mussolini och Giovanni Gentile kom med Fascismens doktrin 1929. Och så sent som 1967 kom Maos lilla röda på svenska, med klassiska demokratiföraktande teser av typen:

En revolution är inte som en tebjudning … en revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.

Tin avslutar sin recension:

Vill man läsa en bok som handlar om barnlitteraturens utveckling rekommenderas istället Lena Kårelands Möte med barnboken (aktualiserad uppl. 2001) eller Lena Kjesén Edmans Barn- och ungdomsböcker genom tiderna (2002).

Och vill man läsa en bok om brottsutredningar i ett regnigt Maardam rekommenderas istället Kommissarien och tystnaden (1997) eller Fallet G (2003).

Jag sitter förstås här och är putt, det ska erkännas. Inte så mycket för att någon ogillar det jag skrivit, som för att denne någon ogillar det på så lösa grunder. Tin har uppenbarligen aldrig konfronterats med begreppet ”ironi” och har Tin gjort det så har Tin ryggmärgsreflexivt tolkat det som ett uttryck för ogillande, period. Min erfarenhet säjer nåt annat. Ironi kan vara ett verktyg för att redovisa sitt eget tvivel. Och tvivel är tydligen nåt fasansfullt för den som själv vet vad som är rätt.

Men den stora frågan som hänger som en döende albatross över Tins text är så klart: om Tin har så svårt för personligt tyckande, varför skriver då Tin recensioner?

Problemet med barn som inte kan passa tider.

När min fiancée skulle nedkomma med vår första son var jag inbegripen i diverse arrangemang av karaktären trams. Tillsammans med två Hej domstol!-kollegor medverkade jag i inspelningarna av teveprogrammet Extra allt, hågkommet av en scripta på SVT Malmö. Vi gjorde bl.a. en sketch om ett ministerlajv där alla ville vara Gunnar Lund – dåvarande minister för internationell ekonomi och finansmarknader.

Problemet var att inspelningsdatum såg ut att sammanfalla med beräknat nedkomstdatum. Jag bad min fiancée om besked: finns det nån möjlighet att skjuta på dagen? Eller åtminstone få en exakt tid att lägga inspelningsschemat efter? Jag måste kunna meddela kostymören som ska ta fram ett par sköldpaddsmönstrade gubbglasögon i rätt storlek! Dessutom har vi planerat en sketch om ett biskopslajv! Och ett om ett Magnus Uggla-lajv! Kan vi lägga dem i anslutning till slemproppen och när förväntas den för övrigt gå?

Det tog tid för mej att förstå att man tydligen inte riktigt styr över de där tiderna. Jag bad barnmorskor att åtminstone säja nåt mellan tummen och pekfingret, men de förklarade att det inte funkar så. Det hjälpte inte att jag förklarade att vi dessutom lagt in ett nummer där jag skulle spela näverlur.

Med detta i minnet har jag viss förståelse för Torkil Lauesens problem i samband med den planerade kidnappningen av Jörn Rausing 1985. Inte nog med alla de andra omständigheter som präglar en kidnappning – bevakning av en människas lägenhet, byggande av cell, inspelning av hotfulla telefonmeddelanden, stjälande av lämpliga transportbilar, testande av bedövningsmedel, kompromissande med moral – så hade läkaren beräknat förlossning till 7 januari. Samma dag som Lauesen och hans hängivna kommunistkamrater i Blekingegadeligan skulle bryta sej in hos miljardärssonen i hans lägenhet i Lund, söva honom och föra honom i en skåpbil till en ensligt belägen stuga i Norge!

Det måste ha varit så retligt för Torkil att inte veta. Var det alls lönt att han satt och spejade i ett träd i Botaniska trädgården i flera månader om nu hans flickvän inte kunde knipa igen ordentligt? Skulle de rentav tvingas ställa in hela arrangemanget? Vad skulle de då säja till kamraterna i den palestinska befrielseorganisationen/terrorgruppen PFLP, som dessutom bidragit med några hundra tusen kronor till planeringen?

”Lessen, men Torkil tycker det hade varit så trist att inte vara med och se efterbörden från sin förstfödda … Jo, vi vet, vi skulle kräva tjugofem miljoner dollar av Jörns pappa, men det är ju himla nesligt för Torkil att inte kunna hålla tjejen i handen!”

Peder Övig Knudsens båda böcker om Blekingegadeligan – den cell av praktiskt inriktade kommunister som begick några av Danmarks genom alla tider största rån under åttitalet – hör till det bästa jag har läst. De väcker frågor om vad engagemang får kosta och om vad det mänskliga psyket är förmöget att förtränga och bortförklara. Inte minst visar de hur knepigt det är att vara yrkeskriminell på halvtid och leva ett helt ordinärt liv på lediga dagar.

Men framför allt komplicerar böckerna världen, gör den på en gång begripligare och obegripligare. Blekingegadeligan stod alltså i begrepp att kidnappa sonen till en av världens rikaste människor, ärkekapitalisten Gad Rausing, en av grundarna till Tetra Pak.

De ägnade månader åt planering, bland annat på att tillverka diverse irrspår och rökridåer. Rausing skulle inte få nån hint om att kidnapparna var danskar och att han satt inspärrad i Norge. Inspelade meddelanden skickades till pappa Gad på engelsk-arabiska, alla kläder kidnapparna skulle bära inhandlades i Sverige, liksom skruvarna till den träkonstruktion där Jörn förväntades bo några veckor. Jörn skulle inte få nån chans att, i sin konstanta ångest, notera en bult av danskt fabrikat och därmed komma gruppen på spåren.

De vägde alla pros och cons. All kidnappningserfarenhet visar att det är bäst ur säkerhetssynpunkt att likvidera offret efter leverans efter lösen. Vore det inte bäst att låta empirin tala? På samma vis säjer all forskning på området att man bör knipsa av och skicka lämplig kroppsdel till den utpressade för att visa att man menar allvar. I slutändan valdes bägge alternativen bort – det skulle trots allt göra operationen farligare för kidnapparna. Risken var överhängande att pappa Gad då faktiskt skulle gå till polisen.

Planeringen var alltså intensiv och minutiös. Men den utfördes inte för ligans egen skull. De gjorde det de gjorde för Kampen. Varenda krona skulle gå oavkortat till de förtryckta palestinierna. Och inte för att nån av dem hyste några känslor för Jörn Rausing – varför skulle de? – men de la ner mycket tid på att experimentera fram rätt doser av bedövningsmedel genom att testa på sej själva. De som gav hallisar och klaustrofobi valdes bort.

Och efter att ha stulit nummerplåtar i Tyskland och bilar i Sverige, införskaffat integralhjälmar för att kunna dölja sej, hyrt stuga i Norge och byggt en gedigen cell, kartlagt den unge spolingens liv i detalj, byggt en trälåda anpassad för båda Rausings ytterport och skåpbilen samt skrivit alla detaljerade hotbrev till pappa Gad – så la de ner hela operationen. På morgonen samma dag, i en skogsdunge utanför Lund, bara några kilometer och minuter från att allt skulle gå av stapeln. Ingen vet riktigt varför. Det kan ha varit för att Jörns flickvän visade sej vara hemma, men att en av gruppens medlemmar fick en panikattack spelade nog in att projektet snart ställdes in helt.

Det är svårt att kombinera altruism och psykopati. Det är svårt att vara Robin Hood i ett Danmark utan prins John. Det är svårt att hålla sin flickvän i handen under födslovärkarna samtidigt som man ska kräva trehundra miljoner av en farbror med konstigt namn genom att traumatisera hans son för livet.

Sida 1 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén