Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: knäpp musik Sida 1 av 3

Jag är (eventuellt) (ironiskt) stolt över att vara en bonnläpp.

I P4 Malmöhus har jag en ständigt pågående serie: ”Översättningarna från helvetet”. Det är en missvisande titel eftersom de flesta tolkningar från engelska till svenska är mer häpnadsväckande än undermåliga, men håll med om att rubriken trots allt lockar till lyssning.

En ofta översatt låt är Merle Haggards ”Okie from Muskogee”, skriven under en tid då både Vietnams barn och Amerikas inkallelseorder brann:

We don’t smoke marijuana in Muskogee
We don’t take our trips on LSD
We don’t burn our draft cards down on Main Street
We like livin’ right, and bein’ free

I’m proud to be an okie from Muskogee,
a place where even squares can have a ball
We still wave Old Glory down at the courthouse
and white lightnin’s still the biggest thrill of all

Det har sen den kom ut 1969 tvistats om huruvida den är ironisk. Jag har sett Dan Hylander framföra den live och bedyra att den häcklar bonnläpparna. Protestsångaren Phil Ochs gjorde en cover, liksom hippieklanen Greatful Dead, grungebandet Melvins och motvallskärringen Kinky Friedmann (då som ”Asshole from El Paso”).

Merle Haggard själv ansåg den vara patriotisk, skriven i irritation över att hippieungarna inte förstod att uppskatta sin frihet.

Ord står således mot ord. Klart är att den uppskattades av bägge sidor: rednecks och blomsterbarn kunde om inte ta varann i hand så åtminstone stå i varsitt rum i varsin stad och nicka gillande åt samma rader.

På svenska har den fått ett antal varianter. Även här är det väldigt otydligt om sången hyllar eller häcklar det enkla livet.

Först ut (förmodligen) var cowboysångaren Karl-Erik ”Cacka” Israelsson:

Min pipa stoppar jag med vanlig tobak
Min grå kostym den är i bästa skick
Ibland tar jag en mellanöl till maten
Det ger mig en sån trivsam liten kick

När vi älskar är det bara jag och frugan
och aldrig har vi haft nån tanke på
att göra nåt slags sällskapslek utav’et
Vi tycker det är lagom just med två

Jag är stolt att va en vanlig knegare Svensson
Jag gillar högt och rent mitt enkla liv
Jag kastar inte ägg och demonstrerar
Jag kör med mera lugna tidsfördriv
blogg 3 janne loffe
Näst i tur stod Janne ”Loffe” Carlsson, som på en av sina bisarra partyplattor sjöng in märkligt stavade ”Vi röker inte hashish här i Tranås”. Här tycker jag mig uppfatta en mer påtaglig ironi över bigotteri och inskränkthet – Loffe hävdar inledningsvis att ”pastor Arne Grimsen” ska sjunga en ”sedelärande amerikansk låt” – men jag vågar inte vara säker:

Vi är stolta att va svenskar här i Tranås
Här lever vi i välstånd utan brist
Vi tycker att det blågula är vackert
och ingen här i stan är kommunist

Vi tycker om att klä oss snyggt och prydligt
och skiljer, som sig bör, på folk och fä
Vi lever här i välfärd och i frihet
och alla som har slipsknut får va med

Polisen här i stan är alltid reko
De finns på plats vid var demonstration
De är vårt skydd mot busar och ligister
och slår de nån så är det rätt person

Trio me’ Bumbas ”En kis från Söder” går lite i en annan riktning: det är Söderromantik med mycket Anderssonskans Kalle-klyk om morsan och bystan och inte så mycket vi/de-retorik. Jag nämner den bara för att visa att jag har gjort min research.

Nästa i tur var istället Lorry-gänget, late night-skämtarna som faktiskt får sägas ha varit en av spjutspetsarna när SVT gick från kletmysigt och konsensussträvande och storebrorshyggligt till lite mer farligt och oberäkneligt i nittiotalets början. Här kan vi väl förutsätta att textförfattaren – eventuellt Peter Dalle – var ironisk. Men i så fall mot båda sidor:

Vi gör inga klipp i Bagarmossen
fast de säger det är snabbt och lätt
Och vi handlar inte med valutor
vi pröjsar skatt och bor i hyresrätt

Vi käkar falukorv och inte sushi
Golven är av plast och inte halm
Klipper oss det gör vi hos Abdullah
och inte hos nån bög på Östermalm

Vi jobbar om det finns nåt jobb att göra
Vi dricker hellre öl än årgångsvin
och vi sniffar bara lim och thinner
och inte dyrt och utländskt kokain

Jag är stolt att va en sosse från Bagarmossen
Detta är min bygd som jag har kär
Det finns en sak jag inte kan begripa:
hur nån kan bo nån annanstans än här!

Senast ute – vad jag känner till – är dansbandet Larz-Kristerz, som får sägas vara ett postironiskt projekt. De klär sig i rysch och pysch som dansbanden på sjuttiotalet, har medvetet kastat in så många z:n de kan i bandnamnet – och fyller dansarenorna landet runt med sin skönt stompiga dansbandscountry:

Vi följer inga trender här på landet
Vi gör som vi alltid gjort förut
Vi skäms inte för att hålla handen
och vi skickar inga mejl när vi gjort slut

Vi röker inte prickiga små svampar
och linorna vi drar har flagga på
Vi tar gärna bilen ner till kiosken
för elva mil är lite långt att gå

Jag trivs så mycket bättre här på landet
En plats där man får vara som man är
Jag har nog sett en del av stora världen
men ändå har jag valt att stanna här

Är de inskränkta? Driver de med det inskränkta? Varför betonar de i sista versen att de inte ”plockar sina ögonbryn”? Är det bara för att det ska rimma på att de gör eget brännvin i byn? Eller vill de understryka hur obögiga de är? Om här finns ett skämt – på vems bekostnad är det?

Larz-Kristerz går hem på landet, Lorry gick hem hos en semihipp innerstadspublik, Cacka gick hem hos vanliga knegar-Svenssons och Janne ”Loffe” gick förmodligen hem i Tranås. Troligen hör man vad man vill höra.

Tala om! Jag hatar måndan!

Det upphör aldrig att fascinera mig hur svensk musikindustri en gång kastade in alla internationella hits som fanns i sin stora översättningsmaskin och sen gav resultatet till slumpvis artist som gick förbi studion.

blog boomtown rats

Boomtown Rats – bandet som Bob Geldof hade innan han ordnade insamlingsgalor och blev Sir Bob – gjorde 1979 låten ”I don’t like Mondays”. Det var en kontroversiell sång: bara några månader tidigare hade sextonårige Brenda Ann Spencer i Cleveland mejat ner fjorton personer på sin skola, varav tolv skadats och rektorn och vaktmästarn dött.

Tillfrågad varför hon gjorde det svarade hon: ”I don’t like Mondays. This livens up the day.”

Det där snappade Bob Geldof upp från en telexmaskin när han satt i en radiostudio och snart därefter var låten färdig. Det blev Boomtown Rats största hit jorden runt. Dock inte i USA. Där bojkottade många radiostationer den. Flickans föräldrar försökte få den stoppad i domstol.

Uppenbarligen kände någon svensk producent med näsa för sånt som slår att den skulle göras på svenska. Och vilka var bättre lämpade för att göra en kontroversiell låt om en dödsskjutning än Streaplers?

Popbandet från Kungälv blev ett dansband och gav oss hits som ”Lilla Klumpeduns”, ”Tony Pepperoni”, ”Lady Banana” (”… har du plockat bananer till mej?”), ”Vad har du under blusen, Rut?” (”… vad är det där som putar ut?”) och ”Du läser mellan raderna, Carina”.

1979 – samma år som skolmassakern, innan skjutvapnet ens hunnit kallna i Cleveland – sjösattes ”Jag hatar månda’n”.

Det slog bara slint i huvudet
Att inte nån förstår
Till skolan är det inte nån som går
De stannar hemma och de får
Och far är den som minst förstår nåt
för hennes vett det var alltid gott
Och han ser ingen orsak, det finns ingen orsak
Behöver det ens finnas ett skäl?

TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
Jag skjuter ne-e-er eeer
Skjuter bort den trista dan

Vår telexmaskin är superfin
För oss skriver printern ut
Mor har fått en chock, fars karriär är slut
Deras liv kan aldrig bli som förut
Sexton år, i sin ungdoms vår
Som ett nederlag tar de allt idag
För de ser ingen orsak, det finns ingen orsak

TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
Jag skjuter ne-e-er eeer
Skjuter bort den trista dan
Dan, dan, dan
– skjuter på stan

Och skolans gård är tom, nu är leken slut
men hon vill dit – leka som förut!
Schemat ändras, nåt nytt ska vi lär’
och temat idag är hur man dör!
Och sedan snackar packet detektiver
och brottas med problem, frågar hur, varför
För de ser ingen orsak, det finns ingen orsak
Behöver det ens finnas ett skäl?

Med viss reservation för att Bjarne Lundqvist, trummis och tillfällig sångare, ibland är så känslosam att jag inte hör alla ord.

Musikaliskt övertrumfar Streaplers nästan Boomtown Rats i pampighet, inte minst känns pianointrot än mer svulstigt melankoliskt.

Texten är originalet ganska troget, även om ordföljden ibland gör sammanhanget svårforcerat. Själva refrängtexten blir något dunkel på svenska: vill sångens jag verkligen att lyssnaren ska tala om för henne ATT hon hatar måndan? Vet hon inte det redan?

Återstår då bara frågan: är det inte lite konstigt att dansbandet Streaplers valde att spela in en new wave-låt om en skolmassaker på svenska?

EDIT: det var det inte alls. Det var förmodligen djupt känt av Kungälvshärstammande Streaplers. I Kungälv, får jag veta av en informerad kommentator, skedde en av Sveriges få skolskjutningar redan 1961. Troligen var flera av streaplarna personligt påverkade av händelsen.

Weisor och oförskämdheter.


I en bok som en gång påbörjades men aldrig blev mer än en ambitiös dummie – Boken om allt – hade vi (= Ola Norén, Valle Westesson och jag) med uppslagsordet ”Weise, Arne”. Jag minns ett mycket elakt, för att inte säga lite onödigt elakt, diagram där man i kurvor kunde se hur Weises mediekåthet stigit i takt med att hans egen kåthet sjunkit. När jag tänker på det så fnissar jag så klart till – humorn låg som så ofta i att det spenderades så löjligt mycket krut på en så oförarglig person – men är kanske också lite glad att det aldrig kom till tryck.
Som avslutning på den lilla uppslagsartikeln – jag tänker så klart inte lämna ut vem som skrev det där, men det var Valle – stod om Weise: ”2002 utkom han, på mångas begäran, med cd:n Minnen, drömmar och lite till”.
Nu finner jag, till min oförställda glädje, att Minnen, drömmar och lite till – Weises förverkligade ungdomsdröm om en cd med sina egna mjuka pianoballader – finns på Spotify. Det är förstås inte så roligt som man hoppats, utan lika menlöst som Samuel Frölers Blunda mig till ljus igen, Peter Stormares Dallerpölsa och småfåglar eller Per Eggers cd med carabetlåtar. Inte så dåligt att det blir kul, inte så bra att man vill lyssna på det.
Men den loja jazzballaden ”Natt i Milano” gör mig ändå på gott humör. Här är det vivören Weise, han som i sina memoarer berättar om sin ungdoms italienska bordelläventyr, som visar upp sig:
Naiv och grön i Milano
En natt på Klubb Moulin Rouge
lånade jag maestrons piano
och försökte mig på en blues
Jag minns en doft av parfymen
Exotisk i främmande land
Jag minns en bar axel och plymen
som lekfullt daskade min hand
Hon sa: ”Il mio nome è Giovanna
Jag arbetar här som dansös”
Sen bad hon att jag skulle stanna
och hon sa det så att jag rös
Vi drack en del bubbel på flaska
Det blev flera flaskor därtill
Med vinet visst kyparen maska’
men jag, jag var alldeles vild
Hon dansade för mig på scenen
och mina pengar var slut
Jag njöt av de störtläckra benen
men sen hon virvlade ut
Jag satt där medan de stängde
Musiken hade gått hem
Jag satt där och kyparna blängde
Gud vad jag hatade dem!
Och som så ofta när äldre män minns sin ungdom så minns också Weise  hur den erotiska besattheten slutade i frustration och besvikelse, hur löften aldrig infriades, hur pengabristen ledde till kärleksbrist och hur han än en gång blev blåst på kolan:
Dimma på Piazza Babuino
Palats i glas och betong
Den morgonen i mitt Milano
var jag ensam än en gång
Det är som sagt inte så dåligt att man rodnar. Weise är väl varken nån Caruso eller nån Tom Waits, men han backas upp av folk som vet vilka tangenter man ska trycka på. Texten hänger ihop och jag gillar att han är noga med att rimma även på A-raderna i ABAB-uppställningen.
Det som aldrig upphör att fascinera mig med fenomenet Weise är kontrasten mellan pensionärernas och de ensamma julfirarnas Mys-Arne och den Kåt-Arne han själv så förtvivlat gärna vill visa upp.
P.S. Följetongen om den libetarianska debattboken De erotiska minoriteterna fortsätter snart. Att Arne Weise trängde sig in nånstans mitt i är naturligtvis bara en slump.

Sov du lilla videounge.

Gösta Linderholm heter en man som jag genom åren tjyvnypit utan att han riktigt gjort sig förtjänt av det. Det var den där Provencelådan som han och hans fru satte ihop – den med lite poesi och sång och litografi och en påse lavendel för sextonhundra pix – och som jag såg på nån utställning för tjugo år sen, som retade igång mig. Sen läste jag en intervju med Lena Linderholm där hon gjorde en stor sak av att inga tavlor hängde rakt i deras hem och sen dess har jag inte kunnat låta bli att retas.
Gösta och Lena Linderholm har för mig representerat en sorts självgod fyrtitalism: linnekostymer och rödvin, Jordsmak och Livskraft, njuuuutningar och uppleeevelser. Jag inser förstås att det inte är min sak att ha nån åsikt om hur mysigt Gösta och Lena ska ha det. Framför allt inser jag att det inte finns nån ondska i att regelbundet springa runt och sniffa på lavendel.
Men med detta sagt så har jag på kort tid, från olika håll, presenterats för ett lite bortglömt Linderholmalster: Videobarn. Jag vet inte exakt när det är ifrån, men ligger rimligen på nån av hans åttiotalsplattor (som, läser jag mig till, förstås heter ”Med handen på din höft”, ”Lyckans minut” och ”Hjärta mot hjärta”).
Det är en konstig visa.

Till gälla men luftiga orgeltoner kontrasterar Gösta det liv en liten pojk borde få leva – med drakflygning och glittrande dagg – med det han dessvärre lever – med kungfusparkar och actionkassetter:

Känn doft av blom, under en viol
finns Afrikas djungel som jäser
Res ut i världen, långt härifrån
på din tiger som snor sig och fräser

Ditt äventyr, din verklighet
finns alldeles strax runt hörnet
Inte i videons actionkassett
där kung fu sparkar hjärnan ur barnet

Och inte där, lille pojk,
där död och våld löser din förmåga
Där man föraktar och förringar
livets brinnande låga

Och blodet där ur Eriks mun
är rött, äkta vara
Nu finns ingen avstängningsknapp
Förlåt Erik! Hör du mig? Svara!

Associationen går förstås till ett av Björn Afzelius mesta pekoral: ”Sådan herre …” Där ställer han upp det oskyldiga troskyldiga Då – ”Det var vi som gick och boxades / Det var vi som stod och joxade / med trasorna på skolgården och dyrkade Nacka Skoglund” – med ett dekadent Nu: ”Nu exploderar man på en sekund / Nu kör man stövelklacken rakt i mun / Man slår ihjäl varann och kopierar det man sett på teve”.

Avsikten är säkert uppriktig. Både Gösta och Björn hatade säkert våldet (i Björns fall i alla fall det kapitalistiska). Men nog finns det något lätt farbroderligt att som gammal man berätta för små pojkar att de inte ska se på video utan istället leka djungel? Och nog finns det också nåt dystopiskt över det hela? Inte fasen kan det ha varit så himla mycket mindre våldsamt när Björn Afzelius stod och boxades? Och inte tusan leder tittandet på actionkassetter oundvikligen till att Eriks mun börjar blöda?

Jag känner mig gammal när jag kommer på att jag faktiskt har en relation till Gösta Linderholm. Jag känner mig å andra sidan ung när jag tar del av hans visdomsord.

(Särskilt tipstack till Roger Gunnarsson.)

Nils Pålsson åt kabeljo.

I Skanör och Falsterbo, ska ni tro,
satt Nils Pålsson och han åt kabeljo
Och i stolen mittemot satt en (icke utan knot)
flicka fläckad re’n av livets bistra sot
Pappa Pålsson tuggar långsamt på sin fisk
Ängslig moder stod vid spisen med sin disk
”Säg mig, var har du hållt hus
och vem har fingrat på din blus?”
Owe Thörnqvists ”Hjalmar Bergström” har förbryllat mig sen jag var liten. På en ärvd ep, med ”Loppan” som förstaspår, tog jag del av Owes bedrövliga låtsasskånska och racertungvrickarrefrängen:
Släppa ner och hiva opp och rycka ut i snöret
Det ryker och det ränner och det rasslar uti röret
I dörrarna och fönstrena och gluggarna man hör’et:
Hjalmar Bergström!
Ett och tu och tre och fyr och hi och ho och heja!
Om ni aldrig sett en värre herre på att feja
– titta på’n och kom ihåg att detta det vill säga:
Hjalmar Bergström!
Som sjuåring fann jag texten obegriplig. Som trettiosjuåring har jag också funnit den obegriplig. Jo, jag fattar att det handlar om en Nils Pålsson i Skanör-Falsterbo, som tydligen äter torskfisk och som tydligen har en dotter som prasslat med en sotare som tydligen heter Hjalmar Bergström. Men varför i hela fridens namn har Owe Thörnqvist skrivit en ”svängig boogieshuffle” om dem?
Svaret hittade jag så klart i Myggans Nöjeslexikon. Tydligen skapades låten för Sigge Fürsts legendariska Frukostklubben: ett gäng schlagerkompositörer fick träffa och intervjua verkliga människor och sen skriva en sång utifrån deras levnadssaga. Thörnqvist träffade Hjalmar Bergström, sotare i Skanör-Falsterbo, svärson till den kabeljoknaprande Nils Pålsson. Tanken var sen att Sigge Fürst skulle sjunga de nykomponerade trudelutterna. Thörnqvists boogieshuffle var så svängig att Fürst inte hängde med. Owe fick sjunga själv. Och fick en hit på köpet.
Låten har aktualiserats för mig genom den serie jag kör i P4 Malmöhus – ”Skånska orter i populärmusiken”. Skanör-Falsterbo är två tvillingorter i sydvästskåne, Sveriges svar på Minneapolis-S:t Paul, numera insorterade under rubriken Vellinge kommun (där friheten är större och skatten lägre). En gång i tiden främst känt för sin fiske, idag mer förknippat med oviljan att lägga en spänn på ensamkommande flyktingbarn samt, förstås, för Gåsaloppet.
Gåsaloppet? undrar uppsvensk vän av ordning. Gåsaloppet! svarar Skanörborna. Varje midsommarafton samlas hela Skanör vid Östergatan för att titta på när olika sexmannalag tävlar om vem som kan ta sig 757,1 meter (dvs. 1052,3 gåsameter) på gemensam gångskida. Sex personer delar alltså på ett skidpar. Alltmedan hela sydvästskåne hejar på.
Loppet har naturligtvis urgamla traditioner. En gång i tiden var det riktiga gäss man släppte ut. Det betraktas idag som oetiskt. Det finns dock inga etiska problem med att skicka iväg några hundra pers på gångskidor. Bara estetiska.

Efter balen.

Min favorit bland gamla skillingtryck är antagligen ”Efter balen”. Den har vad jag anser att ett ett riktigt klämmigt musikpekoral bör ha: valstakt, nödrim och en övertydlig moralismmoral.

Den enda gång jag stött på den är på Maritza Horns Jämmer och elände (1978), där den trängs med mer välbekanta sorgesånger: ”Lasarettsvisan” (där jag särskilt uppskattar versen ”Läkarn svarar ej den lilla / men strök sakta hennes hår / och med tårar i sitt öga / vänder han sig om och går”) och ”Lejonbruden” (som väl inspirerar Muminpappan till det stora lejondramat i Farlig midsommar?)

(Inom parentes: Maritza Horn hör till de där fascinerande marginalfigurerna i den svenska kulturvärlden, en sån som uppmärksammas ungefär vart tionde år.

  • 1978: skillingtryckskivan Jämmer och elände, producerad av Marie Bergman för Anders Burmans Metronome-etikett.
  • 1988: singeln ”Lyssna till ditt hjärta”, x antal veckor på Svensktoppen.
  • 2000: samlingsplattan ”Guldkorn”, samlande skillingtrycks-lp:n och ”Lyssna till ditt hjärta”-singeln.
  • 2008: dottern Melissa Horn lp-debuterar och gör en duett med Lars Winnerbäck.)

”Efter balen” tar upp samma problematik som bokstaven N i Lennart Hellsings ABC-bok (”Nippertippan Tippsi Vips / Hon är lite happ som hipps / Byk och bak det vill hon slippa / Hon vill trippa på en hippa / Pudra sig med pudervippa”): unga damer som ägnar sig åt flärd istället för hem. Hellsing undviker det värsta moraliserandet och konstaterar bara faktum; den okände författaren bakom ”Efter balen” gör tvärtom moraliserandet till en dygd.

Visan skildrar koncist huru illa det kan gå när en ung dam går på bal och låter sig uppvaktas av kavaljerer, obekymrad om morgondagen, fast att lillen ligger hemma och är sjuk: lillen dör.

So it goes.

Jag vet inte vilken vers jag uppskattar mest. Kanske är det den stämningssättande andra versen, där samtliga dramats premisser radas upp och Det Stora Hotet antyds, liksom Skälet Att Det Stora Hotet Verkställs (= flickans oansvariga slampighet):

Men hon går ändå på balen
fast lillen är sjuk i kväll,
man hör där nere i salen
hon är så nöjd och säll

Vad bryr hon sig om hemmet?
Blott hyllning av herrar hon får
Hon är berömd, lillen är glömd
medan valsen går

Eller så är det kanske den fjärde versen, där handlingen får sin logiska och oundvikliga peripeti. När det ytliga och syndiga spelet mellan den unga flickan och de liderliga kavaljererna har försvunnit så visar det sig att det som verkligen är viktigt för en ung kvinna (= hemmet och moderskapet) har glidit henne ur händerna en gång för alla. Och ingen annan än hon själv står att klandra.

Snart äro fröjderna flydda
Vännerna skiljs från varann
Hustrun i dörrn till sin hydda
möts av sin gråtande man

Men ej ett ord han säger
Pekar på vaggan blott
Allt är förött – lillen har dött
medan valsen gått

Ja, och så slutar det som det gör för kvinnor som försöker leva utanför det staket som samhället har satt upp för deras egen skull: hon blir galen (jfr fröken Julie).

Med vidöppna ögon hon stirrar
på vaggan där lillen är
Hon vansinnigt skrattar och springer
Lillen som varit så kär!

All livets lycka försvunnit
blott för en enda natt
Och till sist lillen hon mist
medan valsen gått

Texten är troligen från artonhundratalet men ständigt aktuell. Tag lärdom av detta flickor: håll på er. Och ta hand om era barn. Och inse att det är ni och inte era karlar som bör stå vid deras dödsbädd. Och sluta slampa er på dansgolven.

Deleted scene: frikyrkliga nytolkningar.


I min nyutkomna bok ”Människor som gått till överdrift” finns ett kapitel om frikyrkliga artister och deras överdrivna uppdateringsbehov (detta kan låta instraffat i bokens tema, vilket beror på att det är instraffat i bokens tema).

Bakgrunden till resonemanget kan delvis läsas här; tesen i sammanfattning är att i och med att Jesus är så satans levande inom frikyrkligheten så är också bildspråket kring honom modernt. I många frikyrkliga hittar rider Jesus inte åsna utan åker tåg, pratar telefon och åker tidsmaskin.

Texten i boken kryllar av tvättäkta exempel på Jesusvisor i modern kontext. Jag skrev några egna låtexcerpt också – har f.ö. framförts med absolut tondövhet i Sveriges Radio – som fick plockas bort på grund av platsbrist. Samt på grund av självinsikt; i vanlig ordning tvingades jag konstatera att jag inte har fantasi nog att överträffa verkligheten.

Den hugade kan hursomhelst ta del av finurligheterna här istället:

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (blipblop):
JESUS PÅ CD-ROM

Jag var en ond och förtappad själ
Som inte ville göra väl
Men just när allt var förlorat så kom
Jesus på CD-rom

Han talade till mej med flashgrafik
I 3D-animationsteknik
I mantel och sandaler och tights
På 900 megabytes

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (two-step):
ELBIL TILL GETSEMANE

Nu åker Jesus mot evigheten
Han kör i elbil – miljömedveten
Han är Messias – han skipar rätt
Han kör mot himmelen i miljöklass

Utkast till uppdaterat frikyrkotext (skejtpunk):
HIMMELSKA INLINES

Vi var ute och skejtade och övade street
När det var nån som ropade: ”Titta dit!
En ny snubbe i rampen som kör som en gud!
Han trixar och levererar bud!”

Vi såg på Frälsarn och tänkte ”This is it!
Kristus i Salomon Custom Fit!
Och sprillans nytt speed skate-kit!
Och sandaler från Newline – oh holy shit!”

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (jungle):
NU TAGER SIG JESUS EN FOCCACCIA

Nu gör Jesus Kristus en foccaccia
Med oliver, rödlök och soltorkad tomat
Med parma, pesto och ruccola
Som han lägger på syndarens fat

Nu blandar Jesus en macciato
– en espresso med en latteskvätt –
Sedan lägger Jesus dit en liten biscotto
på syndarens assiett

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (ambient):
DEN HELIGA MIKROBLOGGEN

När jag satt ensam och allena invid branten
och skådade nerför den yttersta kanten
fylldes mitt hjärta av fågelkvitter!
Jag fick bud från @jesus via Twitter!
Han spred solsken in i mitt inre
med 140 tecken eller min´re

En väldigt mysko visa.

Jag har, via mina försänkningar på Sveriges Radio, kommit över en sång som känns väldigt underlig att lyssna på 2010. Den är gjord av elever vid SÄMUS – Särskild Ämnesutbildning i Musik – vid Musikhögskolan i Göteborg 1975. SÄMUS, har jag wikat mej till, var en försöksverksamhet med kraftiga politiska inslag:

Högsta beslutande organ inom utbildningen var stormötet. Under flera år pågick en intensiv debatt vad gäller graderade betyg. Utbildningen var påverkade av 1970-talets politiska liv och av den kulturpolitiska debatten i Sverige.

Det politiska engagemanget märks, om jag säger så, på låten i fråga.

Texten börjar mitt i en situation:

När sista planet lyft och det är tomt i hangarerna
är det många som ser längtansfullt mot skyn
Nu har de flytt – alla hallickarnas kunder
Själva hann de inte följa med

Vi förstår att något har hänt. Vi förstår att detta något är oundvikligt – men också positivt. Hallickarna – en illa sedd yrkeskår – är de som längtar.

Texten fortsätter att göra nedslag i en förändrad stad, ett förändrat land:

Nu står inga vakter invid ockrarnas butiker
Nu bevakar ingen längre överklassens villor
Den amerikanska örnen har flytt på brustna vingar
nu kan ingen längre gömma sej i deras skugga
nu står all skyddslingar skälvande och nakna
väntar på det oundvikliga som måste komma

Handelsmannen ser dem genom fönstret till affären
Sångerna och larmen tränger in genom rutan
och på något sätt är deras ansikten bekanta
men aldrig har han sett denna glans i deras ögon
Jo, det är samma människor vars levebröd han stulit
som lämnat sina platser i Röda korsets riskö

Ett förtryckt folk har rest sej och skådar stolt morgondagen i vitögat: ”I slumkvarteren lyfter folken sina huvud, känner redan vinden föra med sej nya dofter”.

Och nog var dofterna nya. Låten heter ”Kambodja är befriat” och slutar med stolta segervissa strofer:

Kambodja är befriat och folket har tagit makten
Befrielsearmén tågar in i Phnom Penh

Ledaren för ”befrielsearmén” hette som bekant Pol Pot och var en despot. Snart skulle han tvinga hela Phnom Penhs befolkning ut på landet, där några svalt och några sköts och några försvann och antagligen ganska få kände ”att segern var vunnen”.

Snart blev Kambodja Demokratiska Folkrepubliken Kampuchea och året var noll. Såren efter två miljoner amerikanska bomber hann aldrig läka förrän nya skador tillfogades khmererna, även denna gång under en föregiven frihetsflagg.

Jag kan ha en viss förståelse för att idealister i väst tänkte att det är bättre att socialistiska kambodjaner styr över Kambodja än att amerikanska imperialister bombar det, i strid mot moralen och krigsrätten.

Jag kan bara känna att det rättrådiga gänget musikläraraspiranter var lite snabba på hanen när de spelade in sången med refrängen:

Om blott några dagar så kommer kamraterna
i svarta uniformer intill stan
Unga män och kvinnor med gevären på ryggarna
och ingen makt kan hindra deras väg

Revolutionsromantiken måste nån gång ha stockat sig i halsen när sanningarna om Pol Pots terrorvälde läckte ut. Jag kan förstå om man i Sverige inte ville tro på rapporterna – en av de svenska korrespondenterna som var kvar in i det sista hette Herman Lindqvist och har aldrig varit en sanningsivrare – men successivt måste ändå vissa insikter ha nått det muntra SÄMUS-gänget.

Jag kan tänka mej att nån av dem gärna hade sett att den där singeln begravdes och glömdes. Jag kan tänka mej att nån av dem förbannar Sveriges Radios anala pedanteri och minutiösa arkivordning. Själv är jag bara tacksam.

Till råga på allt tycker jag att låten som sådan är ganska mäktig. Den framförs med den sortens patos som gör att jag faller för alla gamla arbetarmarscher och kampsånger och frälsislåtar och, väldigt väldigt motvilligt, till och med Horst Wessel. De menar vad de sjunger. Det de menar är visserligen förskräckligt, men det nakna allvaret sätter sig i mina nackhår.

När jag googlar ”Kambodja är befriat” upptäcker jag för övrigt att den spelats i P1 en natt 2008, tillsammans med bland annat låten ”Revolutionens röda fana” med Demokratiska Kampucheas Radioorkester. Jag får inget riktigt grepp om sammanhanget den spelats i, men är man högerkonspiratoriskt lagd måste uppgiften gödsla den gamla sanningen om Demokratiska Folkrepubliken Sveriges Radio.

Tillägg gällande Himmelstrand.


Apropå den sorgligt/helt logiskt bortglömde Peter Himmelstrand får man naturligtvis inte glömma hans egna insjungningar. 1984 kom plattan En illbattings trudelutter, där han sjunger med en kritdammig Kenta Gustafsson-stämma om livet och kärleken.

Och man kan nog säga att ett nyckelord i Himmelstrand-sammanhang är ”krass”. Och att ett annat är ”vardaglig”. Och ett tredje ”konstig”.

”Det är bara min kropp du vill åt”:

Jag känner mej solkig och billig
Världen är smådum och fel
Jämt ställa upp och va villig
Jag har väl också en själ

Jag är också trött
att bara vara sexobjekt
Jag har väl med mina tankar
Visa mej lite respekt!

Det är bara min kropp du vill åt
Du vill bara göra mej kåt
Du vill bara leka och tjafsa
Du vill bara smekas och tafsa

Det är som och ta sej en cigg
Du ser bara mej som ett ligg
Du vill bara ha ner mej i säng
Jag är bara din sexuella dräng

”Ljudet när du snarkar”:

Ligger stilla här i sängen med dej
Känner jag är kille och du är tjej
Ville bara ha dej nära en stund
och din kropp är mjuk och givmild och rund

Jag kände mej ensam här förr
men sen kom du genom min dörr
Nu sover du tungt på min arm
Den värker och jag är så arm

Ljudet när du snarkar
Ljudet när du sparkar
Kalla tår mot bena
och de vassa knäna

Tänderna som gnisslar
Andas så du visslar
Jag kan inte sova
nu så får du gå va

Ville ha dej här intill mej en stund
nu är det förkylt att få sej en blund
Hör ditt hjärta bulta, dunka och slå
vem kan somna i sånt jäkla hallå

Jag känner din hud mot min kropp
och det är så ömt i min snopp
Och du du brer ut dej hej vilt
och knycker min kudde och filt

Här ryms bara en av oss – det är jag
Det är dags för en av oss att dra – det är du
Två som aldrig kan bli en – det är vi
Vakna nakna tjej – vår stund är förbi

Jag vet förstås hur det va fatt
Du stannade hos mej här i natt
Det var väl nåt sånt som jag sa
men det var väl inte så bra

Som gamle musikgurun Lennart Persson en gång skrev i en recension: ”Nu har jag citerat en hel text. Det blir lätt så när det handlar om bob hund”. Samma sak gäller uppenbarligen Peter Himmelstrand.

Gläns över Himmelstrand.

Idag pratar ingen om Peter Himmelstrand längre. Jag vet inte om det ska betecknas som ”tragiskt”, men han var trots allt en fascinerande figur. En renässansmänniska om man så vill.

Han skrev – jämte Stikkan Anderson, Beppe Wolgers och några till – merparten av sexti- och sjuttitalets schlagertexter. Parallellt med det jobbade han som musikrecensent på Expressen, vilket inte kan ha missgynnat hans andra karriär.

Som kompositör, musiker och producent var han bred: han gjorde både Tjejernas fula visor, ett projekt i kölvattnet från Johnny Bodes Bordellmammans visor-succéer och Bengt Sändhs och Finn Zetterholms folkloristiska/ snuskiga LP-projekt Folklår. Himmelstrand sammanställde skivan och bidrog själv med texter som ”Kuken blåser tuba”, ”Å musen å ja” och ”Snoppen e toppen”.

Några år tidigare sammanställde han – tillsammans med Ingela ”Pling” Forsman och sin fru Kerstin Aulén – insjungningen av Alice Tegnérs hysteriskt präktiga ”Nu ska vi sjunga”-bok.’

Som sagt: en renässansmänniska.

Som textförfattare utmärks han framför allt av sina prosaiska ämnes- och ordval. Hör man ett ord som låter udda i en schlager – ”dang-dang” (onomatopoesi, troligen syftande på popmusik), ”om jag hostar till nån gång så gör hon toddy”, ”spela squash”, ”överfrallor”, ”mister Medelsvensson” – är det med stor sannolikhet en himmelstrandare. Titlar som ”Gå och göm dej, Åke Tråk” eller ”Det sa prästen ingenting om” är typiska.

Hans lyrik utmärks också av en viss krasshet och konservatism i synen på könen. Mållbergarnas gamla hit ”Lita inte på tjejer” (med fortsättningen ”Det är farliga grejer”) är ett Himmelstrand-opus, liksom Paul Dennis ”Jasså du man ska bli farsa” (med raderna ”Gråter du? Det är ju ball!/ Det är klart – visst blir man snopen/ men rätt glad i alla fall”). Och så ”Pang sock swish”:

Brudar gör så lätt en kille krisig
så jag har jämt tagit dom rätt easy

Och så klart Svenne & Lottas fantastiska version av ”Little green apples”:

Svenne:
Blir jag törstig mitt i natten
Går hon upp och hämtar cola utan knyst
Och hon lägger socker i mitt kaffe
Brer alltid mackan åt mej ömt och tyst

Lotta:
Och han säjer jämt att jag är söt
När jag känner mej så trött och ful
Och han frågar aldrig vad en klänning kostat
Säjer bara ”den är kul”

Och visst är schlagervinnaren med den alldeles för långa titeln ”Det börjar verka kärlek, banne mej” också ett verk av en man som verkade sky pretentioner som pest.

Och de välbekanta ”En man i byrån” (som inte handlar om en massagestav) och ”Håll dej till höger, Svensson” (som handlar om högertrafikomläggningen). Liksom låtarna ”Trodde du att en annan skulle sörja ihjäl sig”, ”Aja baja Annamaja” och ”Det är bara min kropp du vill åt”.

Och – inte helt oväntat – ”Blaj bla bla blaj” och ”Jag är knäpp”.

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén