kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: barnkultur (Sida 1 av 12)

Vilse i moderkakan.

Jag håller på att gå igenom gamla texter inför färdigställandet av en ny bok. Den här publicerades i en tidning jag inte minns namnet på och anknyter till ett ämne och en man jag nosat på åtskilliga gånger men sällan gått till botten med. Det här är det närmaste jag kommit.

I boken Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev går jag igenom ett hundratal politiska/pedagogiska/pekpinniga/pornografiska barnböcker från det vänstervridna sjuttiotalet. Tyvärr fick jag inte plats med Vilse i pannkakan (1975). Eftersom det var en teveserie och en LP föll den utanför bokens ramar.

Samtidigt känns det märkligt att skriva om sjuttiotalets barnkultur utan att nämna Staffan Westerberg – mannen bakom barntevetitlar som Ångest-Gunnar, Ankan och Långe mannen. Och nämner man Westerberg bör man även nämna fingerdockan Vilse, den otäcke Storpotäten och inte minst dennes hemska utrop ”putt-putt-putt!”

Serien gjordes i Malmö, vilket inte syns eftersom det mesta utspelas i en pannkaka. Thomas Wiehe, bror till Mikael, spelade signaturmelodin i brokigt virkad väst. Christoffer Barnekow, legendarisk programledare för smala flanörprogram i Köpenhamnsmiljö, producerade. Anna Friberger, Malmöbaserad konstnär, gjorde scenografier och LP-omslag. I en senare serie, Utebänkens sagor, samarbetade Westerberg med blivande solstollarna Per Dunsö och Ola Ström.

Den lågmälde Westerberg är däremot från Luleå. Han blev som bekant en Symbol när sextio- och sjuttiotalisterna fick tillgång till media och kunde börja gnälla om sin barndom. I en studie bland Stockholmsstudenter från 1990-talet slog Westerberg både Hitler och Stalin i omröstningen om ”världshistoriens värsta människa”.

Westerberghatet var väl i hög grad ett skämt som gick för långt. Hur ångestskapande Westerberg än må ha varit så pratar vi bara om en man med en docka på pekfingret. Få sjuttiotalister har lidit av fingerfobi som vuxna.

Dockmakaren själv blev varse om hur laddade hans program varit och gjorde 2002 en pjäs kring samma figurer, avsedd för samma, nu någorlunda vuxna, publik. I inledningsmonologen väste han till oss: ”Har jag förstört er barndom ska jag fanimej förstöra er ungdom, medelålder och begynnande ålderdom!”

När serien sändes 1975 var jag fortfarande under jäsning. Jag ser den på dvd för första gången 2010 och sugs in i Westerbergs hallucinatoriska världsbild. Jag ser en vuxen Staffan Westerberg påstå att han är 5½ år gammal. Jag ser hans pappföräldrar uppmana honom att äta upp hela pannkakan för ”annars är du ett riktigt rötägg”. ”Men pannkakan är för stor!” försöker Staffan. ”Det är du som är för liten!” knipsar pappa av. Jag ser Staffan vända pannkakan upp och ner och fly in i en låtsasvärld av garnkycklingar, brandstationskyrkor och Trashankar.

Jag ser vad som bör ha skrämt men som främst ser jag en man med ett rikt inre liv.

Ryktet har delvis talat om en politisk serie, men det samhällsanknutna är underordnat det freudianska. Westerberg rör sig inte gärna i så futtiga miljöer som Verkligheten. Visst finns här kommentarer till makten. I Rävinge sparbank sitter rävkamrern som absolut kan tolkas som en kapitalistsymbol. Samtidigt är kritiken inte konkretare än i Disneys porträtt av Joakim von Anka, som få har anklagat för att vara vänstervridet.

För mycket mer än politiska schabloner är Storpotäten och räven representanter för De Vuxna, en opålitlig grupp som Westerberg inte känner samhörighet med. De Vuxna består av otäcka föräldrar som säger ”din vilja finns i skogen” och tvingar barn att gå och lägga sig.

Här finns många ironier: å ena sidan identifierar sig Westerberg med det utsatta barnet (på samma sätt som han identifierar sig med näsdukar och vantar) – å andra sidan gör programmets abstraktioner att främst vuxna tar det till sig. Å ena sidan tar Westerberg barnens parti – å andra sidan gav han de unga tittarna mardrömmar.

Hur mycket jag än kan uppskatta fantasivärlden idag så kommer man inte ifrån känslan av att den jättelika pannkakan var Westerbergs offentliga terapeutschäslong. Och man kan väl diskutera om det verkligen var en hoper dagiskids som skulle bearbeta en farbrors trauman.

Lektören Lindgren – ett outforskat ämne.

Det här är en text från tidningen Faktums decembernummer. När jag skickade in den för publicering visste jag inte att Kristina Lindströms Astrid Lindgren-dokumentär skulle sändas under julen, och ännu mindre att den faktiskt skulle snudda vid ämnet för min krönika. Bortsett från det står den bärande tesen i min spaning kvar: det här är det ingen som riktigt petat i. Och kanske hade det varit intressant att göra.

När en konstnär blir så stor som Astrid Lindgren så kan man räkna med att det skrivs en uppsjö böcker med de mest obskyra Astrid-vinklar. Det finns en bok som handlar om Astrid Lindgrens förhållande till träd. Det finns en bok som samlar alla – alla! – omslag till Astrid Lindgren-böcker. På ett omslag av Pippi i Söderhavet kan man till exempel se att ett P har flyttat sig två millimeter från föregående upplagas omslag.

Ändå har det, vad jag vet, inte skrivits något om Astrid Lindgrens redaktörsgärning. Som många vet var hon inte bara författare utan också redaktör på Rabén & Sjögren som gav ut hennes böcker. På förmiddagarna låg hon i sin säng och stenograferade sina manus. På eftermiddagarna satt hon på sitt kontor och strök i andras manus. I tjugofem års tid jobbade hon dubbelt.

Tyckte hon att ett manus var bra så gav förlaget ut det. Tyckte hon att det var dåligt så gav de inte ut det. Tyckte hon att nåt behövde ändras så ändrades det.

Det är inte underligt. Så klart visste ingen bättre än Astrid Lindgren hur en bra barnbok skulle se ut. Och hon kunde säkert skilja sina roller.

Eller så kunde hon inte det. Det vet vi inte. Det kan också ha varit så att Astrid Lindgren fick in manus från okända författaraspiranter, manus som hette typ ”Mia min Mia” eller ”Karlsson på golvet” eller ”Emil i Lönsboda”. Kanske skickade Astrid Lindgren ett refuseringsbrev: ”Tyvärr, vi har redan ett liknande manus på gång, men återkom gärna med fler idéer manus. Gärna ganska snabbt, för jag har en deadline ett stort intresse för dina idéer.”

Troligen hände inte det. Men det hade kunnat hända. Vad som faktiskt hände var att Ulf Löfgrens och Leif Krantz Barnen i djungeln gavs ut i Tyskland med Astrid Lindgrens namn på sig trots att hon egentligen bara strukit lite i texten. Astrid Lindgrens namn var hårdvaluta i Tyskland så i slutändan var väl alla glada. Författarna som egentligen skrivit hela boken sålde mer än vad de skulle gjort annars, Astrid Lindgren fick beröm och glada tillrop, de tyska barnen trodde att de läste en Astrid Lindgren-bok och tindrade väl därför lite extra med ögonen när de läste.
blogg astrid lektören!
Jag påstår inte att Astrid Lindgren en enda gång utnyttjade sin unika ställning och ställde sig i vägen för konkurrenter och lystna debutanter. Troligen gjorde hon inte det, hon var ju en snäll tant som gillade barn och djur. Jag säger bara att hon hade kunnat göra det om hon en dag plötsligt fick brist på egna idéer. Men det är klart att hon inte fick. Varför skulle hon få det? Hon var ju en sagotant som stod i direkt förbindelse med Legendernas Urkälla och Sägnernas Urhem.

Och lite konstigt är det att det inte skrivits nån bok om det, när det har skrivits böcker om hur ett P har flyttat sig på Pippi Långstrump-omslagen.

Trälarnas teve.

blogg trälarna 2!
Den 11 januari 1980 premiärvisades den danska animerade serien Trälarna på SVT2. Starttid var klockan 18, en tid som visserligen låg efter barnprogramsblocket med start halv sex (”Kom nu då! Vadå? Barnprogram i TV2!”) men som fortfarande indikerade barnvänlighet. Hallåan avade ett lärorikt program om sjöhästar och berättade sen för de yngre barnen:

”Eftersom det kan bli lite kusligt ibland är det bra om små barn har några äldre med sig och tittar.”

Därefter visades grovhuggna akvarellanimationer av vikingar och trälar, trälars blodiga mordfantasier om sina herrar, en hängd träl och en trälkvinna som förklarar för tittarna att hon blivit ”bolad av sju män – fyra trälar och tre fria. Ändå har mitt barn ingen far.”

Vad som däremot inte visades var:

1) ett rituellt samlag där trälarnas ägare Sigsten sätter ”gåken” i en kvinna: ”Först framifrån, det är som plogen i jorden. Sedan bakifrån, det är som tjur och bock på ko och get”,

2) själva offrandet av trälpojken Halte där han läggs på en huggkubb och därefter dekapiteras med yxa.
blogg trälarna 1
1980 väckte sånt en viss uppmärksamhet. Inte att SVT visade en marxistisk serie om vår våldsamma historia på barntid – utan att SVT faktiskt klippte bort ett par centrala sekvenser. Det ansågs vara att undanhålla barnen vissa viktiga historiska sanningar. Nu fick de tittande barnen aldrig se hur omänsklig trälägaren var när han först förgriper sig på sin ägodel kvinnan och därefter offrar sin ägodel trälen.

För att ta det hela från början: Trälarna är en svensk bokserie, skriven av Sven Wernström. Wernström har nämnts många gånger i den här bloggen och väl så många i min bok Proggiga barnböcker. Han var – och är – övertygad socialist och tillika övertygad om att barnlitteratur är det bästa sättet att sprida socialistiska sanningar.

De åtta böckerna om trälarna och deras söner och döttrar utkom under 1970-talet och mottog de flesta barnlitteraturpriser som finns. De är inledningsvis riktigt bra, hur mycket Wernströms historiematerialism än lyser igenom och ibland gör gestaltningen något fyrkantig. Mot slutet – den sista volymen Trälarnas framtid utspelar sig 1981 – ballar de ut i den värsta sortens vänstergnälliga dystopi där allting är hopplöst och meningslöst och allt var så mycket bättre på FNL-rörelsens tid (dvs. cirka sex år innan boken gavs ut).

Danskarna gick igång på materialet och bestämde sig att göra tre tecknade långfilmer, Trællene (1978), Trællenes oprør (1979) och Trællenes børn (1980), som sedermera klipptes om till teveserier. De väjde inte ett ögonblick för det myckna våld och de återkommande sexualskildringar som förekommer i Wernströms böcker.

Därför innehöll också avsnitt två av teveserien en två minuter lång sekvens där ynglingarna Ylva och Ingvar ritualälskar på en åker och blandar Ingvars säd med några krossade ägg i en grop. Den scenen klipptes inte när serien visades i Sverige. Vad som klipptes var förstås det som kunde anses vara skadligt för barn att se. 1980 var det fortfarande bara frimicklare som trodde det var farligt för barn att veta hur de blev till.

Å andra sidan var det ganska många som var helt övertygade om att det var farligt för barn – och för vuxna – att se våld. Därför trimmades även vuxenserier: slaven Kunta Kinte fick sin halva fot avhuggen vid ett rymningsförsök i den amerikanska serien Rötter (1977). Det visades aldrig för den svenska publiken, som fick sväva ovetande om varför han haltade.

Hursomhelst: när Trälarna till slut skulle visas i Sverige valde barnredaktionen att ta bort några sekvenser som kunde förväntas skrämma de unga tittarna. Sven Wernström, som aldrig varit rädd för bråk och konflikt, ropade ”Censur!” och så var debatten och förhandsskriverierna igång.

Det intressanta är att ingen eller ytterst få verkar ha hojtat: ”Nämen? Är det inte väldigt mycket våldsamheter och nakenheter kvar i den där serien? De här våldtäktsförsöken i avsnitt 2 – är det så barnvänligt? Och den där sekvensen där sju konkurrerande kungar dödar varann så blodet skvätter?”

Inte för att jag tycker att någon borde ha ropat så, utan mer för att jag tog för givet att folk gick runt och ropade sånt på den tiden.

Men i fallet Trälarna verkar det viktiga politiska innehållet ha överskuggat det grafiska våldet och det explicita gökandet. Barnfilmsrådet rekommenderade serierna och beskrev animationerna, som ger mig stora skälvan nu vid trettionio års ålder, som ”flödande akvarellteknik” där ”personernas ansikten och rörelser är mycket uttrycksfulla”.
blogg trälarna 3!
Serien gick i repris 1986 och har sen dess aldrig visats. Att den skulle visas idag är fullkomligt uteslutet. Synd på sätt och vis, för det hade varit roligt att ta del av de indignerade reaktionerna från i princip hela den politiska skalan.

(Källa: Tommy Gustafssons Det var en gång – Historia för barn i svensk television under det långa 1970-talet, 2014.)

Tant Mård och Medicinalstyrelsen.

Lite som hastigast får vi återigen öppna dörren till Barnprogrammen Från Förr. Om den gängse uppfattningen bland sextio- och sjuttiotalister är att de blev traumatiserade av Westerbergångest och fick epilepsi av Boktipsetsoffan och att överdosen batik gjorde dem nervöst lagda som vuxna, så måste man ändå förstå att den uppsluppna färgyran på sjuttiotalet i någon mån var en reaktion på pekpinnarna från sextiotalet.

Jag förenklar historieskrivningen här: ganska många av pekpinnarna fanns kvar under sjuttiotalets överpedagogiska iver. På barnprogramstid visades program från Trelleborgs gummifabrik och mitt eget minne säger mig att jag har sett fler skildringar av tandkrämstillverkning än jag nånsin bett om.

Men på sjuttiotalet kompletterades ändå pedagogiken med ifrågasättandet av precis allting. Fortfarande 1967 samarbetade Sveriges Radio med Medicinalstyrelsen om att ta fram en programserie för barn som skulle ”i lättsmält form stimulera till en god hygien”.

tant-maud

Maud ”Tant Mård” Husberg har nämnts i de här spalterna tidigare. Hon var efter vad jag förstår en barnhallåa som hade en guldhamster som hette Chico och som förutsattes vara barnens vän eftersom barn älskar djur.

I serien Malte och Malin från 1967 interagerade tant Mård inte bara med Chico utan också med de två dockor som gav serien dess namn. Barn älskar ju också dockor, men man kan inte bara sitta och älska dockor i största allmänhet utan dockorna får förstås också lära barnen nåt samhällsnyttigt. Precis som tant Mårds kollega Anita Lindman pratade med marionettdockan Televinken om hur man ska röra sig i trafiken (i samarbete med NTF och Barnens Trafikklubb) så pratade tant Mård med Malte och Malin om ”renhållning och samhällets ansträngningar att hålla miljön sund och tilltalande”.

I boken Barnens röster skriver Ingegerd Rydin om programmet:

Det kunde även handla om hur sjukdomar sprids och exempelvis visa riskerna med att barn suger på varandras klubbor eller leker ryska posten. Det kunde också handla om hemmets alla farligheter såsom tändstickor, mediciner, saxar med mera, eller också kunde temat vara människokroppen med information om matsmältning och goda matvanor.

Givetvis testades programmen noga. Man ser framför sig en skara vetenskapsmän i lite för vita rockar och lite för flaskbottnade glasögon som utan att röra en min protokollerar barnens minsta rörelse under provtittandet.

Tyvärr visade det sig att de yngsta hade svårt att ta till sig den information som förmedlades i programmen. Först kring skolåldern verkade barn börja förstå den här typen av samhällsinformation.

Otacksamt, säger jag. Här fick barnen allt de kunde begära: en tant, en guldhamster, två dockor samt information om samhällets ansträngningar att hålla miljön sund och tilltalande. Och så svarade de med att inte ta till sig informationen!

Vilken Kalle? Jo, Kalle! Vilken Kalle? Jo, Kalle! Vilken Kalle? Jo, ytterligare en Kalle som har hört den referensen förr.

Kalle på Spången (1939) Filmografinr 1939/23
Jo, jag heter då Kalle. Eller det gör jag ju egentligen inte, jag heter Karl, men det är det nuförtiden bara telefonförsäljare som kallar mig. ”Tjena Karl!!!” säger de när jag svarar, i ett försök att vara lite kompis. Redan där vet ju jag att det där minsann inte är nån kompis till mig. Som heller aldrig ska få bli det.

Jag tycker inte det är nåt större problem att heta Kalle. Det är ganska lätt att uttala och ganska lätt att stava, även om vissa envisas med att konstra dit ett C i början som om jag vore nån jävla kunglighet. Det enda problemet är att det så lätt inbjuder till hån.

Om jag hade fått en krona varenda nån gång sjungit ”Jo – Kalle Kalle Kalle på Spången!” för mig så hade jag haft råd att köpa en spade att slå i huvudet på nästa som sjöng den.

Och hade jag fått en krona varenda nån gång sagt ”Kalle på Spången sket i kalsongen” så hade jag haft råd att tvätta småbyxorna.

Det är nåt med namnet Kalle som gör att det är väldigt vanligt i sånger och i filmer och i serier. Jag hävdar att det är det första namn folk kommer på när den ska namnge figurer. Jag hävdar också att alldeles för få tänker ett varv till.
blogg kalle a
Det mest uppenbara exemplet. Varför heter han över huvud taget Kalle Anka? Originalets Donald Duck allittererar. Det gör danskans Anders And, norskans Donald Duck och finskans Aku Ankka också. Likaså engelskans Daisy Duck, Mickey Mouse, Beagle Boys och Gyro Gearloose. Det var inget som föresvävade gänget som gav oss Kajsa Anka, Musse Pigg, Björnligan och Oppfinnar-Jocke. Inte heller noterade de att en beagle normalt inte sorterar under arten björn.
blogg kalle och hobbe
Det näst mest uppenbara exemplet. Inte heller ett snilles verk. Engelskan Calvin & Hobbes, döpta efter filosoferna Jean Calvin och Thomas Hobbes, blev närmast översatte ljud för ljud. Resultatet blev det vanliga Kalle och det inte lika vanliga Hobbe. Sen tyckte översättaren att det var dags att ta långhelg.

Ja, och sen finns det en hög exempel till:
blogg kalle skavank
blogg kalle kunskap
blogg kalle blomkvist
blogg kalles kaviar
blogg kalle och hans nalle
blogg kalles klätterträd
blogg kalle i sysselstad
blogg kalle stropp
blogg kalle och chokladfabriken
Anderssonskans Kalle i busform (1973) Filmografinr 1973/19
blogg kalle kula
blogg Kalle går ut
blogg kalle kanin
blogg kalle svartskalle
blogg kalle bromsvagn
blogg kalle med klänning
blogg kalle ekorre
blogg kalle krum
blogg kalle skutt
blogg kalle kråka
blogg kalle vrånglebäck
Mitt tips till er som funderar på att skriva en barnbok eller översätta en tecknad film och som tänker ”hm, Kalle är väl ett bra och tydligt namn som ingen använt förut?”: Tänk om.

Och byt jobb.

Bamsekramar.

Det finns en ruta som åtminstone alla Bamseläsare i min generation – sjuttiotalisterna – minns. Bamse och Brummelisa har sen några år trillingarna Brum, Teddy och Nalle-Maja. Nu har Nalle-Maja tjatat så om att få ett syskon att samma tankar har väckts hos nalleparet. Och så händer det som så lätt händer i ett lagom tempererat ide med en inspirerande nymåne utanför:
blogg bamse
Vi var uppvuxna med vetskapen om hur barn blir till. Vi hade läst Per, Ida & Minimum. Vi hade läst Filip frågar. Vi hade sett förlossningar på teve och far hade visat oss sitt Profil-paket.

Här blev det kanske för första gången uppenbart för oss att det där inte bara är en biologisk-teknisk-fysisk process. Det handlar visst också om en vilja att vara nära varandra.

Det skrevs en del så-gör-man-barn-böcker för barn under sjuttiotalet. Jag har läst dem allihop och skrivit om dem i boken Proggiga barnböcker. Rätt många av dem tog jag del av redan på dagis. Jag visste vad spiral och menstruation och erektion var när jag var tio. Ändå minns jag den här relativt oskyldiga rutan med kristallklar skärpa. Förmodligen för att jag för första gången själv fick fylla i det antydda.

När jag nu läser om serien ”En ny unge?” (Bamse 9/85) ser jag att Rune Andréasson förebådade den där slutrutan med ännu subtilare vinkar. Innan de kryper till kojs lyckas varken Bamse och Brummelisa koncentrera sig nämnvärt på kvällens tevetablå:
blogg bamse 2
Och sen kommer den kanske mest hemlighetsfulla rutan i Bamse-seriens historia, lika dold för oss som boken med svarta pärmar som polisen hittar i Norman Bates bokhylla. Vad är det Brummelisa viskar som får Bamse att se sådär simmig ut på blicken? Vår egen syndiga fantasi ger oss aningar, men inget mer.
blogg bamse 1

Bamserealistiskt.

Säga vad man vill om Rune Andréasson, men han var ingen fegt försiktig skapare av barnkultur. Han beskrivs gärna som präktig, eftersom han gång på gång betonade att den som är stark måste vara snäll och att många små kan göra storverk tillsammans. Och för att han vägrade ha reklam i sin Bamseblaska. Och envetet hävdade att frukt är godis, trots att all empiri tyder på motsatsen.

Men han duckade inte för verkligheten, så verkligt nåt nu kan bli med en björn i snickarbrallor i förgrunden. I seriesviten ”Vargens liv (en ganska sorglig berättelse)” (Bamse 4-7/88) blandar han Mosesmyten med Dickensmotiv och gammal ölstinn socialrealism.

Underrubriken har fog för sig: det är sorgligt och solkigt och allt annat än tillrättalagt. Det börjar förstås med att Vargen blir föräldralös:
vargen
Han flyttar hem till de osedvanligt burdusa vargbusarna Slugger, Tyker och Urk. De lär honom öla och tjuva och uppfostrar med gammaldags bestraffning och retorik:
vargen 1
vargen 3
vargen 2
Den fortsatta historien är välbekant: Vargen blir föga förvånande världsmästare i elakhet och beundrad/fruktad av de övriga i Tuffa tuffingars klubb. Bamse möter hat med kärlek och låter honom vara med och rykta Billy Boy. I fyrtio års tid nånting har Vargen sen dess kämpat mot den sanning han fått slängd på sig hela livet: En gång tjuv – alltid tjuv.

Men som om historien inte var sorgkantad nog där, för Andréasson också in Virginia i handlingen: en överklassflicka som den unge Vargen gör inbrott hos, som trots det hjälper honom undan polisen och som lämnar ett evigt hål av oförlöst kärlek i honom.

När Vargen som vuxen träffar Virginia på nytt inser han att hon är lyckligt gift med en man av sin egen klass och att han aldrig kommer att få henne. Inte heller här väjer Andréasson för tillvarons svärta:
vargen 4
Han drar sig förstås inte heller för att låta Skalman citera Frödings dikt om hur han köpte sin kärlek för pengar eftersom ingen annan fanns att få:
vargen 8
Och nog för att det slutar med nån sorts försoning, men inget tvivel föreligger om att Vargens spöken och dämoner kommer att fortsätta rida honom:
vargen 7
Det här inlägget skrivs dagen efter att Barbro Lindgren fått Astrid Lindgren Memorial Award och några generationer har brustit ut i ett kollektivt ”äntligen!”

Vi är några stycken som vuxit upp på en ganska fiberstinn diet av Barbro, Astrid och Rune. Vi har vuxit upp med vetskapen om att livet självt kan vara en sorglig historia. Jag tror att det har präglat oss. På ett positivt vis. Tror jag.

Inte särskilt viktigt, men ändå nåt man bör läsa.

fem myror
Få serier är ju så omhuldade som Fem myror är fler än fyra elefanter. Överlag med rätta; jag har haft anledning att se om det som finns på dvd många, många, jävligt många gånger och konstaterar varje gång att serien är genomtänkt och -arbetad och -festlig.

Visst retar det mig att sången är så lågt mixad på de flesta låtarna att jag fortfarande inte alltid hör vad de sjunger, vilket torde underminera de pedagogiska ambitionerna. Och visst är det ett knasigt grepp på dvd-versionen att göra långa prologer där Brasse Brännström håller för näsan och berättar på rim vad som sen ska ske i avsnittet, men det berodde nog på att Brasse behövde stålar akut och därför tvingade in något nyskrivet upphovsrättsligt på dvd-utgåvan.

Men annars är det faktiskt så bra som Magnus och Brasse själva tycker. Skitsamma att en massa nollnolltalist- och tiotalistbarn inte förstår att uppskatta det; när blev barn pålitliga smakdomare?

I historieskrivningen brukar det heta att det fanns ett visst motstånd från pedagoger, som var oroliga att barn som fick lära sig läsa innan de började skolan skulle bli understimulerade när de väl hamnade i klassrummet och dessutom onödigt mycket bättre än sina klasskamrater. Det brukar också heta att det fanns ett visst avundsjukebetingat motstånd inne från SVT-huset: varför skulle det programmet kostas på en massa glittriga bokstäver och annan lyxdekor när andra program fick hålla till godo med en färgglad soffa?

Det första tror jag är överdrivet, ett påstående som ofta upprepas för att understryka hur tokigt rättviseinriktade de var på sjuttiotalet. Det andra tror jag är underdrivet. Om SVT har jag hört och läst så mycket att jag tror att the sky was the limit vad gällde konkurrenstänkande och underminerande.

I den Röster i radio/TV som presenterar den allra första säsongen Fem myror 1973 framgår att Magnus, Brasse & Eva faktiskt spelade andrafiolen när det begav sig. Den översta halvsidan på artikeln som för första gången presenterar Fem myror är fler än fyra elefanter lyder:
Knysten och Fräs
Uppenbarligen var det två dockor, inspirerade av den uttalade föregångaren Sesame street, som förväntades bli programmets stjärnor. Dockdialogerna skrevs av Sandro Key-Åberg (för senare tiders teaterelever främst känd för sina ”prator”: – Säg nåt! – Ankskit!), John Harrysson och Helena Brodin gjorde rösterna.

Jag vet inte om dåtidens barn pratade om Knysten och Fräs och deras dråpliga äppelprat. Senare tiders barn eller vuxna har med all säkerhet inte gjort det.

Mer bildbevis på att Knysten och Fräs var en integrerad del av det ursprungliga Fem myror-gänget här.

Tid för Ted.

Skulle man få välja att vara vem som helst när som helst hade det förstås varit vansinnigt att inte välja Ted Åström typ 1979.
ted sällskapsresanted åström madickented åström olyckan
Från 1979 och några, gissar jag, intensiva år framåt prickar Ted Åström bara in klassiker. Han har en Janne Halldoff-rulle i ryggen – Polare – när han inom loppet av två år hänger med i Lasse Åbergs flow – Repmånad, Sällskapsresan och Olyckan i Trazan Apansson – samt gör Kotte i Trolltider och sotaren i Madicken-filmerna.

Och åren därefter kastar han sig från dess breda folkhemspärlor ut i kultträsket: Alexandersson-De Geers Privatdetektiven Kant och jullovsteveprogrammen TV-piraterna.

Det är en så jävla bra tid för Ted. Han får säga ”hej på dej” (fast ibland sa han ”äpple”) och sjunga ”om du vill ha nattklubbsväng/ häng då med i Gabbes gäng”, han får ha Åberg-designad plåsterdräkt och störtkruka och sjunga ”jag älskar när det smäller och det pangar och gnisslar”. Som sotaren får han ta kommandot i en av svensk films mest klassrevanschistisk-ikoniska scener och slita med sig pigan Alva i dans på societetsbalen sen borgmästarinnan sagt åt alla presumtiva kavaljerer att låta henne vara.

Just där och just då är Ted en svensk John Cazale, mannen med filmhistoriens mest odiskutabla cv. Hade Ted Åström också trillat av pinn där och då så hade vi hyllat honom varje år i juletid och gått man ur huse för att sjunga ”jag är en hjälte med svärd i min hand!” och försöka erinra oss vad TV-piraterna egentligen gick ut på (visst var Michael Segerström nån sorts piratjägare?).

Och det spelar faktiskt ingen roll vad som hände sen. 1979-1980 var Ted Åströms år. Jävlar vad han ägde världen. Jävlar vad världen åt ur Teds händer. Ted blåste i flöjten och världen följde honom. Ingen kan ta ifrån honom det. Ingen ska ta ifrån honom det.

Det var ett par hejdundrande år, Ted. Fler än vad de flesta har. Gott jobb.

Det sista inlägget nånsin om ett antal män med degiga lösnäsor.

Jag håller på att gå igenom gamla bloggtexter. Dels för att det retat mig hur fult bilderna förhåller sig till texten när bloggverktygen bytts ut, dels för att jag tänkte norpa lite av mig själv till kommande boken Sverige för idioter.

Det är ett ganska digert arbete att läsa igenom dryga tusentalet texter. Tydligen har jag tyckt mig ha ganska mycket att säga om böcker, filmer och tidskrifter som nog egentligen hade hoppats på att få vila i frid.
tårtan
En av de företeelser som jag återkommit till med den sinnessjukes monomana envishet är De Geer-Alexandersson-producerade Tårtan, ett barnprogram från 1972 som nånstans definierade mig trots att jag inte ens var påtänkt när det skickades ut i etern första gången.

Och trots att jag skrivit om den gång på gång har jag aldrig citerat följande utsaga från Krister Broberg (Frasse, Doktor Krall, privatdetektiven Kant):

Vi hade någon form av kontroverser och demonstrerade. Vi gick runt bakbordet i nån sorts protestmarsch, framför allt mot manusbristen. Samtidigt var det inte särskilt allvarligt. Vi hade roligt också, men vi vågade inte stå för det så därför tog vi pseudonymer. Jag hittade på det där med att jag skulle heta Allan Fröding.

[Jan Lööf – Janos – kallade sig Åke Zickus. Mats G. Bengtsson – Hilding – kallade sig Bengt Padda. Bloggarens anm.]

Sedan fanns det ett avsnitt som hette ”Mjölstraffet” och som är mycket märkligt. Det är en homosexscen där jag fick ett straff, antagligen för att jag ätit deg. Jag lägger upp röven på bakbordet, så häller de mjöl över baken medan de slår med en brödkavel. Så säger Janos ”Känns det gött?” Det censurerades nog bort. Håkan och Carl Johan insåg väl att det inte gick att visa vare sig för barn eller vuxna.
(Cristel Nyqvist: Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, 1997.)

Det där avsnittet tillhör den svenska smalkulturens heliga graaler. För varje nytt dvd-släpp går ryktet att ”Mjölstraffet” den här gången ska ingå i extramaterialet. Veterligt har det aldrig gjort det. Jag har träffat människor som säger att de har sett det där avsnittet. När man frågar vidare heter det strax att det inte är de själva som gjort det utan en nära vän. Som till slut visar sig vara en kompis som har hört Carl Johan De Geer berätta om det på ett föredrag.

Så med det sättet att räkna har jag också sett det där avsnittet. Flera gånger.

Sida 1 av 12

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén