Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: hej domstol Sida 1 av 3

Begåvade människor jag känner del 13: Jesper Rönndahl.

Det var något av en högoddsare att det var just Elisabeth Höglund som Jesper till slut skulle teama upp med. Han har tidigare jobbat i tandem med Simon Svensson (Telefonsupporten), Josefin Johansson (Syskonen) och Karin Gyllenklev (Institutet med Karin och Jesper). Tydligen var det Bettan som var Den Optimala Parhästen. Jesper blev så glad att han spärrade upp ögonen och SVT passade på att välja just det som pressbild.

Jesper Rönndahl har jag följt på nära håll från nästan inget till nästan allt. Hösten 2003 anställdes han som producent på ett P3-program som jag hade skapat ihop med Ola Norén och Valle Westesson. Det hette Hej domstol! Jesper var en utmärkt producent. Han brände cd och lärde sig olika klipprogram och var en mästare på att hantera arga telefonsamtal. Radioproducentvärlden förlorade verkligen – och jag är helt oironisk nu – en stjärna när han valde komikerbanan.

Det gällande skämtet, och särskilt sen han verkligen kom upp sig och blev allom välbekant, var att han började hos oss som kaffekokare och pennvässare och skickades ut på stan för att hämta synvinklar och ögonmått. Det är dock ganska milda skämt jämfört med dem som riktades mot honom under de tre och ett halvt år vi delade kontor. Man kunde säga vad som helst till Jesper eftersom han hade en teflontäckt självkänsla. Vi spred rykten om att han låg med får och sjöng hans telefonnummer i en larvig spökjägarlåt – inget kunde rubba det stoiska lugnet.

I vår avslutningsföreställning lät vi en manskör sjunga en sång som handlade om att Ola, Valle och jag seglade vidare i livet medan Jesper stannade kvar på Sveriges Radio i Malmö. Den hade inte minst jag fått äta upp om nu någon annan än jag själv hade kommit ihåg den.

Efter Hej domstol! fick Jesper ett nytt P3-program: Pang Prego. Han upptäckte också sociala medier, började lägga ut Dagens tips på Youtube och skaffade sig på nolltid femtusen Facebook-kompisar. Hej domstol! lades ner 2006. Då fanns väl för all del Youtube, men knappt Facebook och ännu inte Twitter. Och egentligen hade det inte spelat nån roll: det dröjde rätt länge innan vi andra alls började nyttja de där medierna. Ola Norén gör det fortfarande inte.

Och sen seglade han vidare: sketchprogram för Barnkanalen, redaktörskap för succéprogrammet Grillad och en helvetes massa ståuppande. En dag hade han flyttat till Stockholm och var plötsligt programledare i TV3 och intervjuad i Värvet och På spåret-medverkande och – den slutgiltiga kröningen till Riktig Kändis – Sommarpratare. Nu kan det rimligen bara gå neråt.

Det finns många skäl att hysa respekt för Jesper Rönndahl. Bortsett från det uppenbara – att han är trevlig, välklädd, luktar gott och kan föra sig bland folk – så är det som imponerar mest på mig fliten. Han är ett ständigt flödande ymnighetshorn. Allt han hör och tänker på blir till idéer blir till skämt blir till föreställningar och radio. Han lyckades göra typ femtio Youtube-inslag bara med de kasserade idéerna ur sin idébok. Han är ständigt i rörelse och ständigt på väg, till synes driven mer av lust än av prestige eller ångest.

Sen fascinerar det mig att han lyckats skaffa sig en så bred och hängiven publik med nördiga skämt och iakttagelser, gärna från fysikens och datalogins värld. Att sjunga sånger om trakeotomi och geologiska tidsåldrar är inte bara lite studentikost. Någon borde avfärda det hela som en angelägenhet för några självgoda män i Lund. Ingen gör det. Alla är överens om att det är lysande. Det gläder mig lika mycket som det förvånar.

Säkert skrattar somliga ändå mest för att det låter roligt när han har så mycket saliv i munnen och för att han står så kutryggigt vid mikrofonen – men man vinner inte så mångas förtroende bara med den yttre charmen. Jesper har lyckats bredda det smala och popularisera det torra och gå hem hos de äldre utan att göra avkall på sina snuskisar och sin nonsens.

Kanske fick jag veta mer om honom under hans en och en halv timmes Sommarpratande än under våra tre och ett halvt års dagliga umgänge. Det kan i och för sig ha berott på att jag hade fullt upp med att prata själv under de där åren.

Seriemord.

Varenda morgon i tidningen
finns en serie om en hund
Vi analyserar vad han gjort
och det blir en mysig stund
Han är som han är,
han lever och lär
av vardagens besvär
Han heter Laban, han heter Laban –
en underfundig bassethund
När vi startade P3-programmet Hej domstol! för ganska exakt tio år sen – sent i maj 2003 – så skulle vi fylla femtio radiotimmar på en sommar. Det gällde alltså att försöka tänka effektivt: hur fylla ut programmen med mesta mängd humor utan att få magsår innan sommaren var över? En idé lyckades vi skaka ur oss som skrev sig själv: att varje dag läsa upp Laban-strippen i dagens Sydsvenskan. Rakt av.
I övrigt slet vi som dårar med att hitta unika infallsvinklar och nya ljud till varje inslag. Det var det ingen som noterade. Däremot var det många som kom fram på krogen och sa ”fy fan vad det är roligt när ni läser Laban!”
Eftersom vi läste Laban med en större metodik än genomsnittsläsaren, märkte vi tidigt en morgon att redaktionen råkat trycka föregående dags Laban igen. Kollegan Valle Westesson satte sig omedelbart och gjorde en telefonare till tidningens serieansvarige och utkrävde ansvar för att något sådant hade fått hända. Det visade sig att fyra andra läsare redan hade ringt in i samma ärende.
Det var där nånstans vi kom på att hur vi än anstränger oss att skriva sketcher och krydda fiktionen med skämt och överdrifter så är verkligheten alltid festligare. Jag menar: det går inte att hitta på att fyra tidningsläsare på allvar är upprörda över att någon råkat reprisera gårdagens Laban. Hade någon petat in det som en intrigtråd i Sagan om ringen så hade vi alla tänkt: ”Nja, nu blev det overkligt”.
Detta gamla minne slår mig när jag läser seriesidan i Sydsvenskan. Vad som vidare slår mig är att vi, om vi hade börjat göra samma program idag, troligen hade kallat inslaget ”Dagens Nemi”.

Befria Norden.

blogg fitzpatrick

I ett radioprogram jag var med och gjorde, Hej domstol!, hade vi en programpunkt som hette ”Hej progg!” Det hade naturligtvis inget med programmets övergripande ram – ”public services egen privatmilis” – att göra, utan fanns där mest för att jag ville lira mina gamla Sven Wollter sjunger kpml(r)-hittar. Som jag minns det var det alltid jag som kom med låtarna, med ett viktigt undantag: Greg Fitzpatricks ”Befria Norden” (från plattan Det persiska äventyret 1977). Den plockade min vän och kollega Valle Westesson med till redaktionen.

Greg Fitzpatrick var amerikansk Vietnamdesertör som kom till Sverige och omedelbart verkar ha hittat hem i den svenska kulturvänstern. Han jobbade med nånting, det verkar oklart vad, på skivbolaget MNW och distributionsbolaget SAMdistribution/Plattlangarna.
Framför allt kom han att bli svensk synthesizerpionjär och den direkta orsaken att Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan” – det mest experimentella spåret och överraskande största hitten från plattan Kråklåtar 1981 – kom att låta som den gjorde.
Idag är han troligen mest uppmärksammad för att hans dotter Fiona har en dj-duo ihop med Staffan Schejas dotter Rebecca.
Låten ”Befria Norden” är en förtjusande niominuterslåt som, gissar jag, ganska väl beskriver en typisk dag i en kulturvänstrig tjugonåntings liv i sjuttiotalets början. Det börjar lite lätt med nån Vietnamdemonstration där Greg spelar klarinett i orkestern Röda stjärnan – ”jag tog på mina finaste brallor / och tog med de bulletiner som fanns kvar” – och utvecklar sig ganska snart till en, gissar jag igen, typisk proggflirt:
de andra i bandet hade ännu inte kommit
så jag satte mig och kollade folket
och så småningom fick jag syn på en vacker tjej
hon var fanbärare och skulle gå i första ledet
och hennes hår fladdrade i vinden
och hennes kropp var rak och ung och varm och tuff
så jag skrek: ”Vietnambulletinen!”
Hon vände sig om och tittade på mig
som många andra för jag skrek för högt
Och ganska snart glider texten över från det där politiskt-musikaliska till det som Greg – och de flesta andra tjugonåntings – och de flesta andra – verkligen brinner för:
hon bodde i ett studentrum nånstans på Gärdet
med affischer av Marx och Mao på väggen
och när de stuckit frågade hon mig om jag ville duscha 
”ja” sa jag, fast det var andra gången för dagen
hon hade Barnängens shampo och rött hår på fittan
och vi tvålade in varann och kramades under vattenstrålarna
Därifrån tar Greg ett ganska snabbt steg framåt i historien (det inledande påståendet ska vi ta med en skovel salt – just den här låten klockar ändå in på 9.24):
historien är lång men låtar korta
hon flyttade hem till mitt kollektiv
och i två år levde vi storartat och gott
och det var kvällar när vi satt i köket
och snackade klasskamp och folkets kultur
och vem som skulle diska och plocka upp
Interfolierat i sången hittar vi FNL:s nationalsång ”Befria Södern”, Philemon Arthur & the Dungs ”Du är min ende vän” och den italienska kampsången ”Bandiera Rossa” – vilket redan det slungar oss tillbaka till Mao-affischer och Vietnambulletiner.
”Befria Norden” är på många vis en märklig sång – Fitzpatrick lär inte ha kunnat ett ord svenska, vilket kan anas på uttalet – men intressant ur flera synvinklar: dels är det ett tidigt svenskt exempel på användande av synth och loopar, dels är det en vittnesutsaga, ett dagboksdokument från de där mytomspunna åren då steget mellan att ropa ”Vietnambulletinen!” och att tvåla in någons fitta med Barnängens verkar ha varit så försvinnande kort.

En sak som kanske hade varit rolig i radio.

Mellan 2003 och 2006 var jag anställd som programmakare på Sveriges Radio. Jag var en av medskaparna till P3-programmet Hej domstol!, ett program som till formen skulle vara en alternativ rättsinstans men som snart blev en avstjälpningsplats för skaparnas allehanda infall. Jag spelade progg, Ola Norén klippte långa filmiska sketcher med Dick Harrison, Valle Westesson skrev låtar om pizza, Jesper Rönndahl pratade med mycket saliv i munnen.

Inte sällan saknar jag radiomediet. Förhållandet verkar inte vara ömsesidigt så jag får väl sitta här och glo bittert på min gamla transistor. Det fina med radio, jämfört med film eller teve, är att det bara är att göra det. Får man en idé så är det bara att verkställa den. Man behöver inte ta hänsyn till andras tid och budget. Man behöver inte fråga en halv miljard mellanchefer om lov. Man behöver inte skicka det till Växjö för att få en fräsch look. Steget från idé till färdig radio kan stundom vara lika kort som en hjärnsynaps.

Förr i tiden var nackdelen med radio en ständig känsla av att skriva i vatten: här satt man trots allt uppe om nätterna och glodde igenom gamla teveintervjuer med Leif Silbersky i förhoppningen att där fanns nåt roligt att klippa ut (det fanns det oftast inte), här hade man blod i avföring inför varje sändning eftersom man kommit på lite för sent att programmet var två timmar långt också idag, här drömde man om nätterna i samma blåfärgade mönster som i klipprogrammet Saw – och sen var det försvunnet ur folks medvetanden sekunden efter att det kablats ut.

Detta var innan podcasten etablerats. Vi började podda Hej domstol! 2005, dvs. att vi efter varje program klippte fram ett specialprogram utan musik (detta pga oklara Stimavtal). Jag fattade inte då varför jag skulle utföra ännu en arbetsuppgift – ändamålet framstod som dunkelt för mig – men när jag nu med en viss regelbundenhet stöter på tjugotreåringar som berättar att de lyssnat igenom alla Hej domstol!-poddar och frågar varför det inte finns fler, så är jag glad att jag lät mig övertalas.

Så ja, nu mer än nånsin känns radio som ett angeläget format. Särskilt tydligt blev det häromdagen när jag förstod att Trafikverket har en informationschef som heter Lennart Hellsing. Hade jag bara haft ett radioprogram att dumpa alla infall i, hade jag genast skrivit ihop en vers ungefär så här:

Lille Vägverkar-Lelle ville informera:
Ta det lugnt i trafiken när ni ska transportera!
Dinkelidunkelidatt!
Risk för halka i natt!
Håll i dig bak din ratt!
Annars blir du platt!
Dinkelidunkelidoj!
Och det är inte skoj!
Oj oj oj oj oj!

Sånt har jag ingen anledning att göra nu eftersom jag inte har nåt forum för slikt trams.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 7: en rappare blir härmad.

Sista delen av en serie korta texter, ursprungligen publicerade i tidskriften Aluma (organ för hemlösa i västra Skåne). Temat är skämt (eller motsvarande) som rört upp en smula.

2001: Mårten Andersson imiterar en rappande tandläkare
Påföljd: stämning

Radioprogrammet Pippirull härjade i P3 från 1998 och fram till 2003. Programmakarna Bobbo Krull och Olle Palmlöf förenade humorns och journalistikens verktyg för att a) blottlägga tveksamheter i samhället och b) reta upp folk.

I en strävan att hitta nya angreppsvinklar skickade de ut en påstått fumlig praktikant eller en kvinna med spelat Aspergers syndrom för att ställa obekväma och oväntade frågor till makthavare. På så vis kunde de till exempel lura drottning Silvia att svara aningslöst på frågor som antydde hennes fars nazistiska bakgrund.

Palmlöf tog sedan med sig flera av greppen till SVT, där han gjorde det prisbelönta CP-magasinet, det utskällda Böglobbyn och det samhällsirriterande Faktum.

Mycket i Pippirull var personangrepp utan några direkta samhälleliga undertexter. Typiska måltavlor var machoherrar i Stockholms innekretsar: Mikael Persbrandt, E-Type, Martin Timell och Dr Alban.

Imitatören Mårten Andersson – som idag driver ståuppklubben Raw i Stockholm – gjorde busringningar som E-Type och skällde ut folk som Persbrandt. Martin Timell blev fly förbaskad och Dr Alban gick så långt att han drog Pippirull-redaktionen inför skranket.

Det hade han inte mycket för. Trots att artisten enligt Aftonbladet grät i rätten och bedyrade att hans gamla vänner inte vågade lita på att det verkligen var han som ringde till dem, friades Alban-parodierna. Olle Palmlöf kommenterade domen:

Visst är det tråkigt om Alban blivit ledsen, men anledningen till att vi skojat med honom är ju hans eget fel. Ta bara den här Friends In Need-videon med alla silikonbrudar och sånt. Där gör han ju mer parodi på sig själv än vi någonsin skulle kunna göra.

Pippirull hamnade för övrigt en vända till i samtliga rättsinstanser. Den här gången var det Alfons Åberg-författaren Gunilla Bergström som upprördes över att Pippirull klippt ihop Alfons-inläsningar med den danska våld-och-knarkfilmen Pusher, anspelande på att ”alfons” ju är ”hallick” på danska. Bergström ansåg sig upphovsrättsligt kränkt och drev målet upp i Högsta Domstolen.

Juryn – en sådan kallas in just i tryckfrihetsmål – var överens om att Pippirulls Alfons-inslag var ett självständigt verk. Däremot rådde enligt uppgift stor enighet om huruvida inslaget var en travesti eller en parodi – en diskussion på hög juridisk nivå man gärna hade avlyssnat.

Ja, det finns så klart ytterligare en handfull skämt och program som har retat upp: Skäggen förstås, Carl-Uno Sjöbloms bötesbelagda hädelse och Måns Herngren och Hannes Holm Radionämndsfällda åttitalssketch där MUF framställdes i koppel och armbindlar. Göran Perssons dåvarande fru Annika tog illa vid sig när teveprogrammet Detta har hänt jämförde henne med Centerpartiet (”bägge lägger sig på rygg för Göran Persson”), Johan Glans antydde i Parlamentet att Hans Majestät Konungen vänsterprasslar med ett nyhetsankare och gjorde om inte annat nyhetsankaret upprört.

Och sen fanns det visst nåt P3-program – det kan ha hetat Hej domstol! – där man skämtade om hur klumpigt man kan hantera nyheten om kungens död – varför vissa lyssnare på allvar trodde att kungen dött. Men det där sista vet den här artikelförfattaren ingenting om.

Minnenas boulevard.


Vi gjorde ett radioprogram en gång. Vi var Ola och Valle och jag. Och Jesper, som egentligen var producent men visade sej vara roligast.

Somliga hatade det där programmet. Åtminstone två älskade det. Det var två systrar från Östersund som träget svarade på alla ironiska lyssnarenkäter vi gjorde (”vad heter du?”, ”vem av Tomas Östros, Dilba och Anne Linnet ska bli årets Lucia?”). De la sitt surt hopskrapade studiebidrag på en malmöresa för att vara med på vår avslutningssändning inför publik och fick sova på Olas soffa. Vi fick presenter: T-shirts med referenser till inslag vi gjort som vi själva glömt.

Programmet hette Hej domstol! och var alldeles för spretigt och självmedvetet och larvigt och bitvis svårtuggat (jag gjorde en gång ett sextonminuters inslag om Knutna nävar) för att bli en bred publiksuccé. Det är antagligen inte det bästa humorprogram som gjorts och definitivt inte det tydligaste.

Men när jag tänker tillbaka – vilket jag gör ibland eftersom jag emellanåt återanvänder gamla manusfragment i böcker jag skriver – så är jag ganska stolt över att ha gjort ett program som så konsekvent agerade inkonsekvent.

Fyra viljor drog åt varsitt håll och vi lät varandra dra. Ibland var vi rörande överens – ”jamen, det är klart att vi ska göra ett temaprogram om vilda västern utan ett enda identifierbart skämt!” – och ibland satt nån i ett hörn och snickrade på inslag som övriga redaktionen inte hade nån som helst relation till. Somliga av oss gjorde vad vi kunde för att inga ämnen skulle vara desamma som skulle gå i Parlamentet några timmar senare. Melodifestivalen – nej. Vilgot Sjömans memoarer – ja. Sammantaget blev det ett program som gick att skylla för mycket, men knappast förutsägbarhet.

Idag sände P3 en Hej domstol!-special. Valle satt i studion och sa ungefär samma sak som jag har skrivit nu. Det går att lyssna på om man har för mycket tid och för lite ansvarskänsla gentemot familjen. Det intressanta börjar typ en timme in.

Just det, i det länkade radioprogrammet pratar de så klart också om det famösa kungaskämtet från min korta tid som enfant terrible, den garanterat enda gången nåt jag varit inblandad i omnämnts i kinesisk press. En dag ska jag dissekera den Hej domstol!-sändningen i detalj här på bloggen, men jag har planerat in det som mitt finalinlägg.

Kungaskämtprogrammet gjordes 2004. Den här avbildningen av Sveriges Radios interna arkivprogram är från i våras:

Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa.


Ska ni bara köpa en bok i år ska ni naturligtvis köpa min bok ”Människor som gått till överdrift”. Ska ni tvunget slänga in en till så reservera er för min ”Proggiga barnböcker” som kommer i höst.

Men är ni riktigt i spenderartagen och bara sitter och tokträngtar efter lättsmält nysstidshistoria ur populärkulturellt kvasiantropolgiskt perspektiv rekommenderar jag varmt ”Nu har det banne mig gått för långt!” Mina fellow nerds Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe har flytt solljus och mänsklig närhet för att gräva i Radionämndens arkiv efter de fnoskigaste anmälningarna 1967-87.

Det har gett resultat. Radionämnden är en fascinerande instans. Folk har genom åren hyst stor tilltro till dess förmåga att påverka program, inte minst i efterhand, och avskeda misshagliga programmakare. Jag vet alldenstund program jag själv medverkat till både anmälts och fällts.

En privatperson kan anmäla ett radio- eller teveprogram på precis vilka spontana grunder som helst. Jag erinrar mej att Hej domstol! anmäldes för ett inslag med många svordomar (sketch om Stefan Jarl) och för att ha kränkt ”en stor död finansman” (vi kallade Stenbeck ”buksprängt gödsvin”). Observera nu: programmen anmäldes – de fälldes inte. Ytterst få anmälningar leder till fällningar. Och fällningar leder mest till en uppläxning av VD.

Min egen erfarenhet säjer att det oftast är tydligt att anmälaren råkat slå på radion mitt i ett inslag utan att riktigt orka sätta sej in i sammanhanget – däremot har krafter funnits till att leta upp Granskningsnämndens adress och formulera invändningar på hemmasnickrad kanslisvenska.

Jag har lite svårt att relatera till upprördheten. Alla radiomakare, tevemänniskor och humorister som jag har dryftat saken med, ser naturligtvis en anmälning som en fjäder i hatten (”Någon har lyssnat! Visserligen en dumskalle, men ändå!”).

I sin bok går trojkan pedagogiskt igenom vad som har upprört. Bevekelsegrunderna är oftast sprit, sex, svordomar och religion. Är det på nåt vis kopplat till ett barnprogram är tonen än mer indignerad. Och är Per Oscarsson inblandad så börjar det handla om samhällets förfall och rena dödshot (på riktigt).

Det kan handla om satir som missförstås. En centerpartist lever upp till det gamla ordspråket ”centerpartister är ett fnösktorrt släkte” genom att anmäla Lena Nymans monolog ”Stadslollan”, som på tvärtomspråk berättar den sorgliga moraliteten om en stadsflickas skymfliga flytt till landet. Mellan raderna förstår vi av monologen att det går väldigt bra för flickan i fråga. Centerpartisten känner dock inte till begrepp som ”ironi” och ”undertext”:

Att sända sådana programinslag är helt vilseledande mot den natur och kultur som landsbygden lever med. Och för de många människor som inte upplevt fritidsmiljön på landsbygden verkar inslaget helt avskräckande, och verkar till förfång för landsbygden och de människor som vill uppleva en avstressad miljö. Dessutom är det en allvarlig prickning av berörda människor att bli betitlad ”bondjävel!”

(Sedär! Uppdraget slutfört! Tre meningar och tre användanden av ordet ”landsbygden”!)

Det kan handla om knulla. En psykiater skriver 1965 om en Stig Dagerman-filmatisering att det visas ”ytterst naturalistiska samlagsscener, vilka torde överträffa många pornografiklubbars förmåga att blotta ett samlag”. Jag har inte sett filmen, men antar å andra sidan att psykiatern inte heller varit på nån pornografiklubb.

Det kan handla om religion. En kristen anmälare antyder att Lars Ekborg dött syndastraffet eftersom han medverkat i vitsprogrammet ”Partaj” där Mille Schmidt var hädiskt utklädd till präst (Ekborg dog under pågående säsong). En annan upprörs över en fräckis om påvens arbetslösa penis och yrkar på offentlig ursäkt: ”Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa”.

Men det är förstås inte bara idioter som skriver utan också knäppskallar. Det mest tragikomiska brevet kommer från en murare som häftigt understryker att han minsann inte fått Nobels fredspris. Radionämndens byråkratiskt neutrala svarsbrev är en oavsiktlig skrattfest:

I skrivelse till Radionämnden synes Ni vilja göra gällande att Sveriges Radio i ett inte närmare angivet program felaktigt påstått att ni erhållit Nobels fredspris. Radionämnden har inte anledning antaga att något sådant förekommit i programverksamheten och avskriver därför ärendet från nämndens handledning.

Det är en illa rolig bok som inte minst snabbskissar det där Sverige som alldeles nyss omgav oss, som jag själv hade omkring mig upp på gymnasiet och som jag aldrig riktigt kommer att kunna förklara för mina barn. ”Jo förstår ni, på den tiden trodde vuxna människor att video var farligt. Och så fanns det folk som blev arga för att det var jazz på radio och teve samtidigt.”

Det enda jag inte begriper är hur man kan skriva en bok i ett sånt ämne utan att strö tarvligheter om brevskrivarna omkring sig. Det hade jag garanterat inte lyckats med själv.

I övrigt är det ett projekt jag gärna gripit mej an och jag tänker inte hyckla om min pura avund över att nån annan hann före.

Avdelningen Osannolika Sammanträffanden: Ulf Olsson och Charlie Norman.

2005 greps och dömdes Ulf Olsson för två groteska flickmord begångna 1989. Nog sagt om det. Olsson var en tragisk och direkt bisarr figur, saknad av ingen, vilket inte gör hans liv mindre solkigt.

1993 – det vill säja fyra år efter att morden begåtts och elva år innan de avslöjats – medverkade han i en Tom Alandh-dokumentär, ”Kronofogden kommer”. Där placerade han sej själv under en vägg på vilken han hängt upp två teckningar av lemlästade flickkroppar. Att han, medvetet eller omedvetet, försökte skicka ut en signal behöver man inte vara kvasipsykolog för att ana.

Redan detta är ju en smula märkligt. Inför påslagna kameror lät Olsson – som i dokumentären pratade om sina pengaskulder – antyda att hans påsmjöl var smutsigt och hans händer blodstänkta. Alandh trampade runt med sitt team i det, gissar jag, något ingrodda ungkarlshemmet, fullkomligt oanande att mannen han intervjuade var landets näst mest eftersökte mördare näst Palmes.

2005 häktas alltså Olsson på DNA-bevisning. I samma veva publicerar Aftonbladet den här bilden:

Den är hämtad från Alandhs dokumentär. I tidningen hade den till och med den tidkod referenskassetter man lånar från SVT har.

Samma dag tidningen publiceras ringer telefonen på Hej domstol!-redaktionen på Sveriges Radio i Malmö. En mycket upprörd Tom Alandh söker redaktionsmedlemmen Ola Norén. Alandh gormar länge och väl i telefon innan Ola lyckats utröna vad han egentligen har på hjärtat.

Det visar sig att Ola är den siste som lånat den vhs från SVT som Aftonbladet-bilden av allt att döma är hämtad från. Alandh menar att Ola sålt bilden till kvällstidningen. Han tycker det är oetiskt och oförsvarligt och andra saker som börjar på o.

Eftersom Alandh dessutom är oresonlig avbryts samtalet abrupt. Vi börjar gräva i saken. Inte fan har Ola Norén eller någon annan på redaktionen lånat nån dokumentär om folk som är jagade av kronofogden? Varför i hela fridens namn skulle vi ha gjort det?

Till slut får vi klarhet i saken. På samma kassett – SVT referensbandar tre-fyra timmar i stöten – ligger en Ingela Agardh-intervju med Charlie Norman. Den har Ola förstås lånat! Där har vi det! Att nån av oss skulle ha lånat en troligen ganska intressant dokumentär är otänkbart, att nån av oss skulle ha lånat en troligen ganska ointressant intervju med en bortglömd gubbe är däremot högst tänkbart!

Ola ringer upp Alandh igen. Denne lugnar sej något när han får den, visserligen bisarra men helt sanningsriktiga, förklaringen. Ola tycker Alandh ska be om ursäkt för att han domderat som en furie. Alandh insisterar på att han inte domderat ett dugg. Han hänvisar till dokumentärfilmaren Olle Häger, som tydligen suttit i samma rum när Alandh ringt, och menar att Häger inte heller tycker Alandh brusat upp.

Det är så många gubbar i samma anekdot att jag hade varit helt sprallig om det inte låg en så sjukt obehaglig historia i botten.

Vem som kopierat av Olsson-bilden från Alandhs dokumentär vet jag inte idag heller. Jag är inte heller så intresserad. Jag nöjer mig tillräckligt med det bisarra sambandet mellan Ulf Olsson, Charlie Norman, Ingela Agardh, Tom Alandh och Olle Häger.

Med namns nämnande.

Min redaktör – och ja, jag gillar att hänvisa till min redaktör, mina förläggare eller min urolog, det ger mej en känsla av ägande – Erika Feldt bekände häromsistens att hon gärna hade sett sitt namn användas på en romanfigur. Det lät som samma slags dröm som jaget i ”High fidelity” när, att nämnas i tacklistan på ett skivomslag, helst under ett internt smeknamn.

Själv har jag bränt mej några gånger i just det fältet och har därför inga avsikter att sätta fjutt på de eldarna igen. En gång skapade jag och Valle Westesson en radiofigur som pratade lundensiska (det vill säja skånska med tungspets-r) och representerade en typisk medelklassgymnasistrebell av den typ som tycker att t-tröjan ”Den som har flest prylar när han dör vinner” är spot on och att nycirkus är både fräckt och tänkvärt.

Namnet Kenneth Ahlborn dök upp, trodde vi, från ingenstans: Kenneth lät väl lagom mesigt och Ahlborn heter en väninna till oss.

Först några veckor senare landade min blick på en bok i hyllan. Och sen på en bok till. Och sen på ytterligare en bok. Det visade sej att Kenneth Ahlborn, tillsammans med sin (gissar jag) polare Urban Nilmander, gett ut en handfull titlar med femti- och sextitalspopkulturkuriosa: stockholmsmods, omslag från Wahlströms ungdomsdeckare, Charlie Boods sportserier, Lasse O´Månssons bästa nonsensprosa, Bengt H Malmqvists skivomslagsfoton.

Namnet hade alltså slunkit in i medvetandet bakvägen. Figuren Kenneth Ahlborn har ju ingenting med författaren Ahlborn att göra.

Jag gillar naturligtvis den autentiske Kenneth Ahlborns livsgärning. Jag hör till dem som till och med kallar det han gjort Viktigt. Åtminstone lika Viktigt som vilket annat dokumenterande av mänsklig aktivitet som helst.

Därför smärtade det mig en smula när en P3-chef flera år efter de där tre-fyra Kenneth Ahlborn-sketcherna hörde av sig och undrade om det var okej att hon lät plocka bort dem från nätet. Den riktige Kenneth Ahlborn var nämligen sur. Minns jag saken rätt jobbade han nånstans som lärare och hans elever hade retat honom.

Smärtan hade väl främst sitt upphov i att vi så oavsiktligt retat någon, och dessutom någon som jag uppriktigt respekterade. Så mycket energi som jag har lagt på att avsiktligt reta folk – både sådana jag gillar och såna jag ställer mig helt likgiltig inför – och så träffar man bara rätt när man för ett litet kort miniögonblick kopplar ifrån namnindikatorn i vänster hjärnhalva.

Jag svor en dyr och helig ed den kvällen: att aldrig mer glömma var jag först hört ett namn. Veterligt har jag hittills hållit den.

En bloggpost som skulle kunna ha skrivits av Viggo Cavling om han inte haft fullt upp med mer välbetalda ”jobb”.

Egentligen är det bara det faktum att jag valt att bara prata en dialekt i taget och mitt radikalt mindre självförtroende som skiljer mej från Resumé-redaktören. Också jag går ibland ut och super med totalt okända wannabees i en bransch som bara är intressant för invigda, också jag skriver krönikor där jag tydligt fetstilar dem alla så att de smidigt hittar dit när de egogooglat sej.

Torsdag 1 oktober ställde ungdomskanalen P3 till med festival på Babel i Malmö. Ett antal P3-associerade akter passerade revy, sammanbundna av den åtminstone ungdomliga Annika Lantz och DJ:n Lilla Al-Fadji, en karaktär jag nog tillhör fel generation och fel intressegrupp för att till fullo kunna relatera till.

Anders och Måns visade tydligt att man inte behöver förbereda sig grundligt om man bara är etablerad. Det kan bli roligt ändå. En bra dag.

Pang Prego – ett av P3:s populäraste humorprogram idag, med goda vänner till mig i redaktionen – sjöng en kuplett om jordens tidsåldrar till känd melodi. Ordet ”studentikost” fladdrade osökt förbi. Det har jag aldrig hört nån säga om Pang Prego, vilket jag finner orättvist eftersom jag själv har kallats lundaspexare till förbannelse.

Kontentan: när Pang Prego sjunger om jura och krita så borde de, i rättvisans namn, ha en fanbase av gammelmansdoftande överkamade överliggare och inte av hippa gymnasister. Världen är inte rättvis.

Liv Strömquist visade serier, vilket inte spontant är det mest radiomässiga man kan göra. För att göra poängen tydligare för folk därhemma högläste hon från pratbubblorna.

Klarast på min himmel lyste ståupparen Jonatan Unge, som på ett utsökt smaklöst sätt gick från Ulf Larssons död till Michael Jacksons sexuella övergrepp utan att tappa publiken på vägen.

Unge och hans polare Aron Flam har de senaste åren vunnit mycket respekt branschinternt, dels för att de är roliga, men också för att de är vad varje komiker med självaktning vill vara: judar. Och inte vilka judar som helst, utan den bästa sorten: misantropiska judar.

Backstage hade jag ett intressant samtal med Moa Svan från Kyss min plysch, ett humorprogram ur lesbisk synvinkel som gjort provprogram för P3 och vunnit nån form av omröstning. Hon berättade att programmet inte har nån fast plats i tablån och gissade att P3 fann det vara för smalt. Vilket är intressant.

5% av befolkningen är flator – och det är dessutom en synnerligen solidarisk grupp. Själv var jag med och gjorde ett program av och för män med skägg födda i Skåne på sjuttitalet. Det var aldrig nån internt som sa att det var för smalt. Vår minoritet borde rimligen ha varit mindre.

Ja, och sen gjorde jag och Jesper Rönndahl som representanter för det saligen insomnade Hej domstol! en femminuters skrika-bittra-taskigheter-till-varandra-akt.

Annars ägnade jag mesta delen åt kvällen åt att diskret försöka sätta upp en affisch för min egen föreställningEftersom jag ju inte är Viggo Cavling på riktigt upptäckte jag snart att det var skitjobbigt att stå och tejpa upp en affisch med mitt eget ansikte på. Ja – mitt hävdelsebehov är oändligt, men nej – det är inget jag gillar att skylta med.

Nästa gång jag gör en föreställning ska jag ha ett abstrakt landskap på affischen och inte en antydan om att jag medverkar. Alternativt låta andra människor sätta.  upp affischer – det har jag förstått att Madonna gör.

Stället var för övrigt fullpackat, och inte bara för att det var gratis inträde. P3-humor efter Hassan har inte alltid haft högst status i humorfandom, men inte minst bland gymnasister är det fortfarande ett Fenomen. När Pang Prego uppträdde lajv på Malmöfestivalen i somras var kön på flera hundra meter även sen lokalen var fullsatt. Klockan 11 i torsdags dök det upp folk som tagit ledigt från jobbet och ville försäkra sej om en plats på föreställningen (det började 19.30).

Ändå för P3-program, med ytterst få undantag, inget liv bortom den egna kanalen. Inga tidningar intervjuar, inga teveprogram uppmärksammar. Detta inte sagt av bitterhet – givetvis inte – utan för att konstatera att det emellanåt finns ett glapp mellan medier och folk.

Vilket kanske inte var det mest revolutionerande påstående jag har gjort.

(Bilderna har jag helt fräckt snott från Humorhimlens hemsida. Hoppas ingen blir arg.)

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén