kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: frikyrkligt (Sida 1 av 4)

Sändh transkriberar Jokke som berättar om Målle (och Banck).

artister

bengt

Jag hittade en bok som genast slukade all min uppmärksamhet: Artister berättar av Bengt Sändh. Medan barnen slog ihjäl varandra med pinnar lät jag mig uppslukas av historier från fordom dagars folkparkande. Trubaduren och överlevnadsgeniet Bengt Sändh är redaktören som låtit kollegor (Roland Cedermark! Totte Wallin! Inga Gill!) berätta om dråpligheter från den oglamorösare delen av showbiz. (När jag tänker på det: den påminner inte så lite om den här.)

jokkmokks-jokke

Gubbometern visar som mest rött när Bengt Sändh tecknar ner vad Jokkmokks-Jokke berättar för honom. Jokkmokks-Jokke var den kanske hejigaste och frejdigaste av femtio-sextiotalens alla hejiga frejdare: långt hejigare än Snoddas, långt frejdigare än Sigge Fürst. Jokke – Bengt Djupbäck enligt passet – for runt som en skottspole på äldreboendena och väckte de halvdöda till liv med en manisk energi och Gulligullan-koko-som-en-gök. Det visar sig nu också att han var närvarande på den berömda surströmmingsskiva i Örnsköldsvik då Jesusrockaren Målle Lindberg nedsänktes till menigheten i helikopter (avhandlat bland annat i det här avsnittet av podden Snedtänkt).

Målle Lindberg f. 1939, Maranatapastor spelar dragspel på Maranatamöte 1964. Foto: Historisk Bildbyrå / Svenskt Fotoreportages samling

För nu dyker då alltså ytterligare saligen bortglömda celebriteter upp i storyn: främst då Pop-Målle, Maranatas egen Bert Karlsson, mannen som förde Jesus in i rockåldern och bjöd månglarna tillbaka till templet. En osannolik figur, givetvis med den trasigaste och fattigaste av barndomar, som under några intensiva år i sextiotalets början gav ständigt löpsedelsstoff med sina tältshower i Jesu namn, som konkurrerade ut porrtälten på Kiviks marknad och sög till sig en publik svältfödd på kickar.

magnus-banck-trummar

Dessutom förekommer Magnus Banck (vid trummorna) i storyn, en man jag i princip bara känner till från en gammal Lars Ekborg-vits i kavalkadprogrammet Partaj: ”Magnus Banck upprepar aldrig sina misstag – han gör ständigt nya”. I sextiotalets början var även han i ropet, den förste radioprataren som duade sina inringare och spelade önskelåtar i Melodiradion. Hösten 1963, 24 år gammal, ledde han Svensktoppen. Våren 1968, 28 år gammal, ledde han Schlager-SM. Våren 1981 hittades han förtidspensionerad och död i en villa i Mölle, 42 år gammal. Däremellan var han gift med en racerstjärna och startade en radiostation på Mallorca.

Okej – rollfigurerna i dramat är sålunda presenterade. Vi ger nu ordet till Jokkmokks-Jokke:

Det var i Örnsköldsvik å dom hade ordnat världens största surströmmingsfest. Då var Magnus Banck där med en operasångare å så var det jag, å en massa musiker, å så var det Målle Lindberg. Dom hade annonserat att han skulle komma med en lysande kostym. Tidningarna drog ju på det så det var ju nå hemskt. Men det var ju roligt då samtidigt, det var en toppengrej.

Det var en toppengrej om du tror mej eller ej. Pop-Målle det tyckte jag var jäsicken. Du vet ju han kom ju med helikopter å lysande kostym ifrån himlen. Men så fort Målle hade landat innanför en avspärrning där så var det en fullbult som kastade sin ena sko på honom å skrek ”djävla skojare” å sen var det ju igång.

Då hoppade han upp på scenen å där var det några småpojkar som satt å spelade i en orkester dom hade. Då sjöng han ”Ovan där samlas helgonen, ovan där randas morgonen”. Han hann inte mer än sjunga versen å refrängen så fick ha ta på skubben. Då gick det en gammal redaktör fram å tillbaka å sa:

‘Det här gillar jag inte, det här gillar jag inte att driva med våra förfäder.’

Magnus Banck var alldeles förtvivlad å satt å sa:

‘Aldrig mer, aldrig mer vill jag va med om det här!’

Det blev ett jäddra tumult där, det hjälpte inte vem som kom å försökte lugna publiken. Folk var ju förbannade, dom var ilsk på honom för att han var storskojare. Dom ville ju ha tillbaks sina pengar.

Folkparkschefen gjorde ju allt vad han kunde för att lugna folket å så kom det massor av polis med hundar, å stadsfiskalen var ju opp å tala han med. Det hjälpte inte, dom bara tröck på. Då var det fullt upplopp. Magnus Banck han sa att:

‘Nu tog han hela föreställningen!’

Å det gjorde han, dom skrev ju inte en rad om oss andra i tidningarna, det var ju bara om Pop-Målle det. Men publiken skulle ju lyncha han. Det var ju bara för Pop-Målle att ta på skubben å vart han försvann det vet inte jag, om han dök ner i surströmmingstunnorna där. Nej, han fick ta på skubben han.

lindberg

Och så undrar folk ibland varför jag är så fascinerad av flydda tider. Man är ju från vettet om man inte känner att man hade velat vara med.

Snedtänkt #82 – extramaterial!

Inget Snedtänkt har som det senaste, det om frikyrkopop, föranlett så många kommentarer av typen ”ni glömde …” och ”varför tog ni inte upp …?” Det är ingen hejd på hur många artister från det frikyrkliga fältet som jag och den extremt kunnige Dagen-skribenten Urban Thoms kunde ha nämnt men inte nämnde: Roland Utbult (han som bl.a. gjorde låten ”Sten Tuff”), Ingemar Olsson (han som skrev memoarboken Tro, pop & kärlek), Per Lindevall (som blev en av landets flitigaste studiotrummisar och bl.a. lirat med Electric Banana Band), Arthur Eriksson (som lär ha varit den förste från frikyrkofältet som hamnade på Svensktoppen), Gabriel Forss (som vann schlager-EM med Blond och sen spritt gospelevangeliet över Körsverige).

Anledningen att vi inte nämnde exakt alla som kombinerat en musikkarriär med medlemskap i något av de frikyrkliga samfunden är förstås: för att även tiden har sina begränsningar. Jag ser gärna att de där poddsamtalen inte får Peter Jackson-sjukan utan landar på en dryg timme. Någon gång måste vi sluta prata och äta oss en bit. Det innebär också att jag skär bort en del pratutväxter. Här nedan, under en bild där jag alldeles uppenbart inte förstår var sökaren sitter, finns till exempel fler talade ord från pratsessionen:
thoms

Kulturradikalen och de 140 läkarna.

blogg sodom
Alla läser vi väl nån gång en historik över Kristdemokraternas historia. Alla känner vi väl till att partiet grundades för att motverka det tidiga 1960-talets sedlighetsförfall. Alla har vi väl hört nämnas de tre faktum som främst triggade igång pastor Lewi Pethrus och hans lärjungar:

1) filmen 491
2) det faktum att kristendomslära skulle ersättas med religionsvetenskap
3) en skrivelse från 140 läkare angående ungdomens sexuella löslighet

Den där skrivelsen är fascinerande. Den hette kort och gott 140 läkares hemställan till Konungen om åtgärder för förstärkt karaktärsfostran m.m. Den inkom till ecklesiastikdepartementet 31 januari 1964. Efter det skulle ingenting längre vara sig likt. Typ.

Man kan säga att det är en lite lätt moraliserande text. Den är skriven i polemik mot dåtidens kulturradikalism (= sextiotalets svar på dagens pk-maffia). Framför allt riktar den sig mot skolans sexualundervisning, som blev obligatorisk i Sverige 1957.

Det kan tyckas ha varit radikalt att föra upp snuskkunskap på schemat, och det var det väl i någon mån också, men dåtidens sexualkunskap var noga med att äktenskaplig samvaro var både naturligare och trevligare än att ligga med vem som helst:

Det är bättre att tidigt grundlägga ett hem, även om det sker under blygsamma ekonomiska omständigheter, än att under fria former helt överlämna sig åt varandra.

För 140 läkare, som var så nöjda med att ha tagit en medicinexamen att de skrev det redan i rubriken på sin skrift, var redan det på tok för lössläppt. De ville inte ens att ämnet skulle heta sexualkunskap. Det indikerade nämligen att det hade med sex att göra. Bättre att kalla det ”familjekunskap”. Inget trams med preventivmedel och sånt, ety det kunde antyda för barnen att det var okej att förena könsdelarna i annat syfte än reproduktion.

Skolan borde istället upplysa om ”att det icke finnes något annat medicinskt tillförlitligt skydd mot graviditet eller venerisk smitta än avhållsamhet”.

Äktenskapet var ”den naturliga livsordningen” och ”den enda normala ramen för sexuell gemenskap”. Sex utom äktenskapet var ”från medicinsk och mentalhygienisk synpunkt icke ofarligt, från personlighetens synpunkt neddragande och från social och nationell synpunkt skadligt”.

Skrev alltså 140 läkare. Från sina kliniker hade de iakttagit hur gonorrésiffrorna ökade och de ogifta mödrarna bara blev fler och ogiftare. Någon borde se till att ”tendenser till översexualisering stävjas”.

Detta fick de dock inte lov att säga i det här landet. Genast steg kulturradikalerna fram och kallade dem ”oanständiga reaktionärer”, ”fanatiker i vitt” och ”kvackare i moral” från sina elfenbenstorn på tidningsredaktionerna. Pingstkyrkans tidning Dagen – där pastor Lewi Pethrus var chefsideolog – svarade: ”Har den kulturradikala pressen monopol på rätten att tycka?”

Det hade de naturligtvis inte. Tidningen Dagens skribenter kunde till exempel tycka vad de ville i tidningen Dagen.

Femtio år senare kan vi se resultatet av det tidiga sextiotalets hätska sexualdebatt: RFSU lär skolbarn analsex i skolorna och ingen annan än Göran Skytte upprörs, barn avlas i synd, äktenskap upplöses på så lösa grunder som misshandel eller brist på kärlek. Och fortsätter opinionssiffrorna att sjunka så finns det snart inga kristdemokrater i riksdagen som kan förhindra förfallet.

Fantastiska fakta om Kristen Demokratisk Samling!

kds 2010
Vi har KDS-vecka här på bloggen (så här i efterhand: det skulle man kanske annonserat ut i förväg? Så kanske man äntligen hade lyckats dra Acko Ankarberg till läsarskaran?) och helt logiskt kommer här en handfull lösryckta fakta från partiets snart femtioåriga historia:

* En av de viktigaste frågorna för partiet fram till att de hamnade i riksdagen 1991 var att få bort fyraprocentsspärren för riksdagsplacering. Efter 1991 har det inte alls varit en lika stor hjärtefråga.
ALF SVENSSON
* 1979 försökte KDS locka röster genom en ”förvalskampanj” som gick ut på att de i april skulle skicka ut påsar med ringblommefrön till hundratusentals presumtiva väljare. ”Du får en blomma till hösten och vi får rösten”, löd parollen. Tanken var alltså att folk omedelbart skulle plantera fröna när de kom och sen, när blommorna stack upp i september, tänka: ”Just det! Jag skulle ju rösta på KDS!”

Tyvärr råkade kärnkraftverket i Harrisburg haverera just som KDS skulle presentera sin kampanj för svenska journalister och den storslagna idén fick aldrig någon massmedial spridning. (Jfr hur Kay Pollaks Älska mej hade premiär samma kväll som Palmemordet.)
alf 1
* Den ende som någonsin fått röka hemma hos Alf Svensson och hans hulda hustru Sonja i Gränna är dåvarande centerledaren Thorbjörn Fälldin. Alf fick stå på Centerpartiets riksdagslista 1985 – i gengäld fick Thorbjörn tända snuggan.

* Fiffigheten att peta in några KDS-namn på Centerns riksdagslista 1985 – med Palmes nyanserade ord ”manipulation med grundlagen” – visade sig inte vara så fiffig. I och med att Alf Svensson nu stod på centerns lista måste partiet uppmana sina väljare att inte rösta på KDS – de skulle nämligen aldrig komma in i partiet av egen kraft – utan istället på Centern. Till riksdagen, vill säga. Till landsting och kommun gällde som tidigare KDS.

Man kan ana att någon i förvirringen röstade fel genom att rösta på det parti de ville rösta på.

* Partiledningen har genom åren haft problem med diverse fundamentalister som kanske inte tyckt fel, men som inte kunnat låta bli att säga vad de tycker. Vi pratar om undervegetationen av frikyrkliga homohatare, abortmotståndare och kreationister. Under sjuttio- och åttiotalen besvärades partiet också av sina Sydafrikamissionärer, som vägrade att gå med på att det där med apartheid skulle vara så himla farligt. Missionärer med KDS-anknytning hade med egna ögon ”sett glada negrer spela golf och ha det bra i största allmänhet”.
alf 2
* I en omfattande riksdagsmotion 1988 skrev Alf Svensson om partiets syn på aids. Bl.a. föreslog han en obligatorisk HIV-testning av ALLA svenskar under 65. Var det jättelika arkivet skulle förvaras framgick aldrig av motionen. Ett ord som ”kondom” nämndes aldrig i motionen, ej heller ”säkert sex”.

Den nionde september 1987 lät två av KDS ledande landstingspolitiker i Jönköping offentligt HIV-testa sig. För att föregå med gott exempel. Jag förutsätter att resultatet var negativt.

* 1990 frågade gaytidningen Reporter i en enkät de olika partierna var de stod i homofrågan. KDS distriktsordförande i Västmanlandslän svarade bl.a. ”jag beklagar de människor som har problem med sin könstillhörighet” och ”vi bygger hellre ett staket före branten än vi tvingas ta hand om offren när de rasat ner för stupet”. Han avslutade med en from förhoppning om att tidningen Reporter skulle ”nå så få läsare som möjligt”.

* 1966 gav Alf Svensson ut en platta.
Alf på platta
(Källor: Erik Lindfelts Moralpartiet samt internet.)

Veckans utvikningspojke.

alf i kockmössa
Det är svårt att föreställa sig, men när Alf Svensson blev partiledare för KDS sågs han a) som ung och b) som röd.

Att han var ung får man väl köpa. Han var trettiofem. Den enda partiledare som var yngre var Per Ahlmark och han var ju väldigt gammal för sin ålder.

Att Svensson var röd är svårare att ta till sig: han ledde ju trots allt ett parti bestående av mestadels pingstvänner, som grundats för att den sexuella omoralen påstods grassera. Men allt är uppenbart relativt. Alf Svensson ville ha bort moms på maten (annars ett utpräglat vpk-krav) och underströk att kds var icke-konfessionellt.

Inte nog med att Alf Svensson därmed var misstänkt halvsosse – nyss tillträdd som partiordförande gjorde Hänt i Veckan honom till utvikningspojke:
alf svensson
Inte alla i det något kyska partiet tyckte det var lämpligt att partiledaren lät sig sexualobjektifieras. Kvällsposten vände sig till Lewi Pethrus, pingstnestorn, som 89 år gammal fortfarande var den partiet frågade för att veta vad de skulle tycka. Där blev svaret varken ja eller nej – Lewi Pethrus hade nämligen aldrig hört talas om begreppet ”utvikningsflicka”. Än mindre ”utvikningspojke”.

När Alf Svensson själv förklarat hur det låg till, och nogsamt understrukit att han bar badbyxor på bilden, fällde Pethrus sin friande dom: ”Då badar du ju som folk gör mest”.

Med tanke på hur puritaner annars gärna ser sexuella anspelningar där de inte finns – i victorianska England dolde man bordsbenen, i schartuanska Bohuslän kallas gardiner ”djävulens kalsonger” eftersom de kan dölja synd – är det också lite märkligt att partiet släppte igenom den slogan som skulle presentera Alf Svensson för väljarna.

Den löd: ”Nu kommer Alf Svensson!”
alf som badpojke

Jo, men Hitler var faktiskt djurvän.

lewi pethrus
Partiet som idag heter Kristdemokraterna bildades som Kristen Demokratisk Samling 1964. Grundaren hette Lewi Pethrus, en av pingströrelsens stora gestalter och beviset för att ett liv utan sus, dus, rus och snus är hälsosamt. Han var dryga åttio bast när han samlade landets frommaste sexualneurotiker för att bilda ett parti med sikte på riksdagen.

De siktade noga får man säga. Tjugosju år tog det innan partiet masade sig över fyraprocentsspärren. Själva skyllde de – som småpartier plägar göra – på diverse massmediala konspirationer. Största fienden, i princip lierad med Hin Håle, var tidningen Expressen.

Den liberala Expressen under chefredaktören Per Wrigstad – som bekännande kristen från Småland inte helt obekant med tankegodset hos KDS – började i samma ögonblick som KDS offentliggjordes att gräva fram vad skit de hittade.

De hittade litegrann i alla fall. Tre av de sant moraliska männen i partiledningen hade ett nazistiskt förflutet. En hade varit aktiv i Sveriges Nationella Förbund, som gav ut den högerextrema Dagsposten med tyska pengar under andra världskriget. De andras brunfärg hade inte ens hunnit blekna: en hade ganska nära inpå KDS-bildandet varnat för invandringen av icke-vita raser till Sverige, en hade rentav spritt antisemitiska flygblad under KDS-mötena.

De två senaste hann Lewi Pethrus och hans lärjungar avpollettera innan nån skada hann ske. Han med SNF-förflutet – rådman Harald Ljungström – stod på riksdagslistan. En månad före riksdagsvalet 1964 blev han en löpsedel på Expressen: ”Nazist i KDS-toppen”.

Och så kan det ju vara. Det var inte Lewi Pethrus fel att Harald Ljungström bökat runt i nassemyllan tjugo år tidigare. Även om Pethrus var väl införstådd med Ljungströms historia så har man faktiskt rätt att ångra sig, vilket Ljungström sagt sig göra.

Det fascinerande är Lewi Pethrus kommentar till det hela. I tidningen Dagen – officiellt Pingstkyrkans organ, i praktiken Lewi Pethrus personliga flygblad – skrev den respekterade gudsmannen:

Nazismens aktivitet för att undanröja smutslitteratur och moralupplösande film med mera var det ju inte något ont uti. Det var ju snarare det som gjorde att även kristna stödde deras program.

Där kan man tycka att Pethrus gjorde bort sig. Det tyckte inte Pethrus. I teve strax därefter ”förklarade” han sig. På frågan om han ansåg att de kristna inslagen i nazismen övervägde de lite lätt negativa inslag som också fanns, svarade han:

Det kan jag inte yttra mig om, jag känner så lite till nazismen, men det som förts på tal är ju likheten mellan kds och nazismen. Att de förbjöd sedlighetssårande filmer och sedlighetssårande litteratur, det anser jag inte vara orätt.

Det dröjde som sagt ett tag innan KDS kom in i riksdagen.

(Erik Lindfelt: Moralpartiet – en bok om kds, 1991.)

Frikyrklig litteratur del B-kat2-Xg: Familjeträff i pingst.

Jag anar att pastor Stanley Sjöberg hade en dold agenda med ”Familjeträff i pingst”. Med ett omslag som vittnar om spänning och påminner om en gammal herrgårdsroman ville han locka läsare som annars kanske inte var så öppna för pingstkyrkans tankar och idéer. Lite som Sven Wernström, som skrev till science fiction och deckare förklädda kampskrifter för barn och ungdom. Eller lite som Stanley Sjöberg själv, som skrev barnböcker där han lite försiktigt smög in ett budskap (= att man bör bedja så mycket man bara kan).

Den som väntar sig en rafflande historia i högreståndsmiljö, där matriarken längst fram på omslaget kanske är döende och mannen strax bakom som glor sataniskt på henne är hennes nyss återfunna son från ett tidigare äktenskap och kvinnan längst bak en intrigant sekreterare, väntar på alldeles för mycket. ”Familjeträff i pingst” kan vara den minst rafflande bok som har skrivits.

På baksidan marknadsförs den som ”berättar-roman”, till skillnad från alla andra romaner frestas man att tillägga. Faktum är att jag sällan har läst en roman med så lite berättelse. Boken utgörs till cirka 87% av långa dialogsjok där pastor Stanley Sjöberg resonerar om trons praktik tillsammans med olika människor som han stöter på i sitt pastorsarbete på Citykyrkan.

Kapitlet ”En hård diskussion slutade med bön om förlåtelse …” upptas nästan helt av ett försvarstal som Stanleys fru håller för Stanleys räkning, där hon vederlägger vänsterns påstående att Stanley skulle ha stått på Nixons sida i Vietnamkriget. Två vänstermänniskor anklagar honom nämligen för detta, men fru Kerstin argumenterar: ”Stanley såg riskerna med vänstergruppernas inflytande över opinionen. Han varnade för det våld som FNL-grupperna stod för. Men varje gång tog han lika mycket avstånd från USA:s kampmetoder”.

Därefter inser vänstermänniskorna att de har haft fel och ber Stanley om ursäkt.

Kapitlet ”Ann och Peter Wretson – engagerade kristna med en positiv livssyn” handlar om hur Stanley och hans fru Kerstin besöker två andra frikyrkomänniskor. Dessa berättar om det skräckregemente som tidigare utförts i församlingen av en så kallad ”hårpredikant”, varmed avses den sortens kyrkliga ledare som regelbundet mätte håret på kvinnorna för att de inte skulle ha ägnat sig åt nåt så syndfullt som klippning.

Stanley och frugan nickar och tar in och tänker att då var då och nu är nu. Idag – det vill säga tidigt sjuttiotal – finns det ju inte konservatism och sexualneuroser inom kyrkan. Och det viktigaste är att blicka framåt. En liknelse, inte helt i klass med Jesu egna, berättar hur: ”På samma sätt, som man öppnar fönstren och vädrar ut unken luft”.

Man kan naturligtvis le ironiskt åt att Stanley Sjöberg har åsikter om andras konservatism när man själv har hört honom resonera om homsexualitet eller säga ja till livet. Men jag faller för pastor Stanley. Han verkar så ärligt innerlig i sin upphöjda värdighet och sin ljusa tro på människan. Han strösslar adjektiv som ”positiv” och ”härlig” över alla människor och letar hela tiden efter en lösning. Att problemen sen är påhittade – hur leva ett kristet liv i ett modernt samhälle? – är en annan femma.

”Familjeträff i pingst” är en mycket märklig bok: den utger sig för att vara en roman men är en ganska självgod berättelse om Stanley Sjöberg, framställd som vore den objektiv, men i själva verket klart tendentiös. På flera sätt påminner den om den sortens lekar med metaplan och autotext som många författare idag ägnar sig åt. I Stanley Sjöbergs fall handlade det nog inte om nån medveten konstnärlig experimentlusta. Lika lite som ett barn medvetet målar naivistiskt.

Pappa berättar.

stanley

Pastor Stanley Sjöberg är en av mina favoriter inom högerkristenheten. Han verkar så uppriktig i sin oändliga fromhet. Han ler så vänligt när han möter bögar i debatter och antyder att han älskar dem men hatar deras syndiga böjelse. Han vill sprida evangeliet om Jesus överallt och hela tiden och på alla upptänkliga sätt; ett av hans senaste påfund är såklart Webbkyrkan.

1971 kom han ut med den lilla skriften ”Pappa berättar”. Till skillnad från alla andra böcker jag nånsin har läst så är den ”lämplig för högläsning i samband med familjeandakten” (åtminstone enligt Uno Gustin, en man som står citerad på baksidan). Små korta kapitel skildrar samtal som Stanley har haft med sina döttrar Elisabeth och Anna-Karin. Tydligen hände det att Elisabeth och Anna-Karin ställde frågor av typen ”Pappa, varför talar en del så konstigt när de beder i kyrkan?” och då fick ju Stanley rycka ut med ett svar.

För att förklara det fina i tungomålet berättar han om en man som han själv har predikat med:

Daniel Bokange kom ju från Afrika och hade vuxit upp i en by där man aldrig hade hört talas om Jesus. När han var liten hände det att man dödade människor och åt dem. Så kom missionärerna och berättade om Jesus. Människorna i byn blev då omvända till kristendomen och började älska varandra. Allting blev bättre. Bokange blev predikant, och efter några år fick han komma till Sverige på besök.

Så blev det möte i en kyrka i Borlänge. Den gamle farbrorn som brukade tala i tungomål var också där för att lyssna. Plötsligt började han tala så där konstigt. Och kan ni tänka er, att när han började tala, spärrade Daniel Bokange upp sina ögon. Farbrorn i Borlänge talade nämligen det stamspråk som man talade i Bokanges by i Afrika. Det heter bestämt bongili.

Över huvud taget är missionen nödvändig för att de stackars fattiga och gudlösa i den där otäcka u-världen ska få ”frid och trygghet”:

– En gång såg jag en massa farbröder och små pojkar som kom gående utefter en gata. De var muhammedaner och hade en stor fest. De slog sig för bröstet med knytnävarna och rev sönder sina kroppar med knivar. Vet ni varför de plågade sig på det sättet?

– Neej …

– De hoppades att på det sättet få syndernas förlåtelse. Tänk, vad vi borde vara tacksamma som fått höra om Jesus. Vi behöver inte slå oss.

Och det var så klart tråkigt för flagellanterna att ingen hann upplysa dem om det.

Pastorn och döttrarna pratar vidare om lite allt möjligt som man tydligen pratar om i ett frikyrkligt hem. Nödvändigheten av att ge tionde, till exempel (”Det är inte så att man måste ge. Men om man gör det, får man uppleva Guds välsignelser”). Vikten av att inte svära (”En del kallar varandra för drummel, tok, åsna och sånt. Det kan kännas väldigt svårt, till och med värre än stryk”). Och varför man inte bör gå på bio:

Vi vet att mycket som visas på biograferna handlar om hur folk dödar varandra. De super och svär. Folk ljuger för varandra, och mammor och pappor skiljer sig från varandra. Många barn har sett hur tjuvar bär sig åt på film, och så har de själva börjat stjäla. Hela deras liv har blivit förstört. Därför går vi inte alls på bio. Även om det skulle finnas bra film. Och hemma måste vi tänka på att inte se TV-program som kan skada.

Jag tillhör kanske inte bokens uttalade målgrupp och är därför oförmögen att bedöma dess kvaliteter som andaktsbok (som litterärt verk kan jag ge den omdömet ”något träaktig”). Avslutningsvis ger jag åter ordet till Uno Gustin, killen som citeras på baksidan och vars blotta namn tydligen räcker för att ge boken tyngd och kredd:

Boken är genomgående positiv och kan utan tvekan vara föräldrar till hjälp då barnen kommer med sina frågor.

Boken är ett väckelsebudskap och den fyller ett behov. Språket är enkelt …

Exakt varför meningen avslutas med de där tre punkterna, som brukar signalera spänning, framgår inte riktigt.

Dom kallar oss kristofobiker.

I ett antal år har jag skrivit för Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund-regionen. Det har jag bland annat gjort för att det har varit en anständig tidskrift som vägrat att se sin verksamhet som en välgörenhetsinrättning utan tvärtom vågat föra upp de socialpolitiska frågorna till debatt. En tidning som till synes finns till för att ge hederlig inkomst till de hemlösa försäljarna hade i princip kunnat fyllas med sudoku och textreklam efter maximen ändamålen helgar medlen.

Alumaredaktionen har producerat en skrift som inte bara varit en förevändning utan också haft ett innehåll.

Nu har nyckelpersoner inom Alumaredaktionen frikopplats från sina jobb under förnedrande former, och andra har i solidaritetens namn sagt upp sig själva. Inte minst har försäljarna själva visat sin sympati med en redaktion som de känner har stått på deras sida. Inom kort kommer den göteborgska varianten, Faktum, att börja säljas också i Malmö. Den nye verksamhetschefen har visat sin syn på demokrati genom att hota med stämning av de Alumaanställda som gått över till att redigera och distribuera Faktum.

Bakgrunden har tecknats bland annat i Sydsvenskan: det bolag som äger Aluma, Comintegra, valde att byta ut Alumas verksamhetschef och samtidigt lägga över uppdraget som ansvarig utgivare på den nye chefen. Chefredaktörens utrymme skulle därmed kraftigt begränsas. Detta hade kanske i sig inte varit kontroversiellt om inte denne nye verksamhetschef under åtta års tid arbetat som marknadschef åt – Livets ord.

Livets ord är den svenska väckelserörelsens mest skamfilade församling/kyrka/organisation/företag. För svenskar i gemen är det väl mest ett skämt: begreppet ”Livets ord” associerar till gamla tevebilder på en maniskt tungomålstalande pastor Ulf Ekman och en schlagerdrottning som lät sig vigas med en norsk vätesuperoxidpredikant.

På åttiotalet visades Livets ord upp som en extrem, ett udda exempel på den amerikanska karismatiska väckelserörelsens enda fäste i Sverige. Det hette att Livets ord uppmanade föräldrar att aga sina barn och handikappade att sluta synda. 1991 skickade Expressen in en reporter undercover och kunde rapportera om en sektartad verksamhet där många miljoner stoppades undan i paret Ekmans privata flygplan.


Under senare år har en uppfräschning av varumärket genomförts. Samtidigt har församlingens inkomster – och därmed inflytande – dock ökat. En uppenbar strategi från församlingens håll har varit det beprövade martyrkortet (Lex Jimmie Åkesson). I uttalanden från Alumas nytillträdde verksamhetschef – och Livets ords före detta handgångne man – jämför han sig själv med Historiens Mest Utsatta:

Om jag hade varit jude och du hade sagt "Johan, jag har hört rykten om att det är väldigt många judar på Comintegra och du har blivit anställd för att du är jude", vad hade det varit för någonting då? (Sydsvenskan 11-09-24).

”Kristofobiker” är ett ord i omlopp. Den som inte vill lyda under en chef som just tvättat agaassociationerna från en högerkristen sekt har ”beröringsskräck för kristen tro”. Den som inte vill att samme man ska vara publicistiskt ansvarig på en tidskrift som läggs i händerna på samhällets mest röstsvaga, får veta att hon är intolerant. Den försåtliga frågan ställs: hade samma reaktion uppstått om den nye ansvarige utgivaren vore muslim?

Svaret på frågan är troligen: nej. Inte om det vore en muslim som omfattar de demokratiska värderingarna. Hade det varit en av de procentuellt få muslimer som i slutna kotterier verkar för kvinnans underlägsenhet och trons rätt över förnuftet, så hade redaktionen antagligen agerat likadant. Och om det rört sig om en människa som tror på den kristne gudens existens men inte använder det som förevändning för att män inte ska få gifta sig med män eller kvinnor göra aborterande ingrepp i sina egna kroppar, så hade det heller inte varit ett problem.

Det förrädiska i retoriken är naturligtvis att Livets ord sätter likhetstecken mellan sin egen kristet färgade högerpolitik och tron på Jesus Kristus. Det är naturligtvis inte människors tro på ett högre väsen som är det kontroversiella. Hur fnoskigt jag personligen än kan tycka det vara att, trehundra år efter upplysningstiden, på allvar tro att jordens och människans uppkomst skulle vara något annat än slumpartad, så är det i sig inte problematiskt.

Livets ord är dock inte i första hand en kristen klubb där människor sitter beskedligt och pratar om hur trevlig Jesus verkar ha varit. Det är ett bolag med mångmiljonomsättning som sprider otvetydig politisk propaganda – en propaganda mot aborter, mot homosexualitet, mot Palestina, mot kvinnans frigörelse, mot förnuftsbaserad undervisning. Det är en församling som ser ett samband mellan mängd personlig framgång och mängd kärlek från Jesus.

Som representant för kultureliten, kulturmarxisterna, overklighetens folk, den skyddade upplysta medelklassen, erkänner jag mig gärna skyldig till fobi gentemot Livets ord.

Jag är livrädd för att den patriarkala vetenskapsfientliga högerkristenheten ska få ett starkare grepp om ett land som kämpat sig till sekularisering och som bör vara stolt över det.

Jag är också paranoid nog att tro att det finns en tanke bakom att Comintegra plötsligt petar in en marknadschef från landets mest iögonfallande högerkristna sammanslutning på Alumas bägge nyckelpositioner.

Och kalla mig antidemokrat, men jag vill inte medverka till att Malmös hemlösa går runt och säljer propagandamaterial för dunkla värderingar. Jag hade känt samma motvilja om Björn Söder plötsligt hade dykt upp som ansvarig utgivare för regionens bäst distribuerade tidning. Någonting djupt inne i mig hade befarat att han inte bara hade satt sig där för sin oändliga altruisms skull.

TILLÄGG: en förkortad – och kanske förbättrad – variant av den här texten publicerades i Sydsvenskan under rubriken "Debatt". Livets ords nya mediestrateg svarade – och jag svarade honom.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 6: Jesu kamelkiss.


1987 års julkalender hette Marias barn. Enligt uppgift var arbetstiteln ”Fader okänd”, vilket av respekt gentemot de troende ändrades. Serien berättade alltså om den lille snickargossen. Det gjordes till tecknade stillbilder.

Det var nog ingen särskilt festlig serie. Ulla Sjöblom läste säkert engagerat, Bengt Arne Runnerströms bilder var säkert vackra, storyn är som bekant den största som nånsin berättats. Ändå minns jag främst frestelsen att gnaga av sej armen och slänga den i bildröret.

Påtryckningarna från kristenheten hade drivit fram projektet. Det är ju ändå för att Jesus (eventuellt) föddes den 25 december som vi firar jul den 24 december! Efter att serien sänts blev påstötarna färre. Inte för att någon fått sitt lystmäte stillat, utan för att den andliga världen slutligen fått bekräftat för sig att SVT var ogudaktiga.

Den lite lätt överreagerande specialläraren Ann Ekeberg tillhörde de som först tryckte på, sen stängde av. I sin, typ, bok För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen förklarar hon varför den hett efterlängtade serien inte fann nåd hos henne:

I flera år har landets kristna bett om en religiös adventskalender. Detta kan knappast upplevas som för mycket begärt, då orsaken till att vi firar jul över huvud taget faktiskt är religiös. Julen 1987 slängde man åt de kristna, vad man tyckte skulle passa dem. Ett obehagligare program får man leta efter.

Dels var det mycket dåligt och tråkigt rent bildmässigt. Meningen var att serien skulle vara både tecknad och verklig. Så ibland, för det mesta, vad (!) det trista bilder som varvades med en levande fot eller en spann sand. De heliga vi läser om i julevangeliet var groteska och fult framställda. Istället för Maria Bebådelse framgick det klart i adventskalendern, att Maria blev våldtagen.

Några vänner berättade, eftersom vi själva fick sluta att titta på programmen, att man badade Jesus i kamelkiss, och att Jesus flirtade med ena ögat, när han hängde på korset o s v. På denna vägen fortsatte skändningen av Jesus och julens budskap ända fram till julafton. Här visade TV-producenterna vad man har för respekt för landets kristna, och vilken syn de själva har på religionen. Det hade varit bättre att visa Barnen några tomtar.

Jag har försökt i arton år att förtränga den där kalendern, men Ekeberg lyckas faktiskt med konststycket att göra mig lite nyfiken (tro det eller ej, men SVT har inte släppt den på dvd). Badar Jesus i kamelkiss? Det verkar ju … intressant.

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén