kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: kalle lind läser gamla tidningar (Sida 1 av 5)

Vänsterhumor del 5: Naggen.

naggen reportrarna ber

I nittonhundratalets begynnelse var skämttidningen den viktigaste distributionsformen för det vi idag har poddar, bloggar och Twitter till: mer eller mindre fyndiga och mer eller mindre syrliga samhällskommentarer. De flesta av skämttidningarna var politiskt otydliga, men somliga hade en tydlig värdekonservativ eller liberal tendens. Mest väsen på vänsterkanten gjorde Naggen. Den skapades av poeten Erik Lindorm 1912 och jävlades med kyrkan, militären, kungahuset, sedlighetsförespråkarna och Sven Hedin. Ur tidningens varudeklaration:

Naggen ämnar inte lägga sig vid svenska folkets bröst och lyssna till vad de bäst vill ha. Det gör ju alla andra tidningar, de överbjuda ju varann när det gäller att vara kundkretsen riktigt till lags. Icke så Naggen. Naggen ämnar icke krusa någon och tar inte emot befallningar från något håll. Naggen skall bli Sveriges olydigaste tidning, fritt och obunden skall den kämpa för vad den anser vara rätt och vackert här i världen.

Det finns onekligen en aggressivitet, en passion, ett djupt känt patos i många av tidningens bilder:

naggen socialistbarn naggen massmordnaggen herren dukatnaggen pappa levande

Flitigaste leverantörer av bilder var Ivar Starkenberg, som även målade flera av den unga socialdemokratins valaffischer, konstnären Eigil Schwab samt Oscar Jacobsson, som med serien Adamson skapade vad som väl fortfarande är Sveriges största serieexport.

naggen adamson

Den stumme Adamson, som skapades för tidningen Söndags-Nisse, blev så småningom också Svenska Serieakademins prisstatyett. Även om Adamson-stripparna många gånger är påfallande svarta och bär på ett agg mot livets grymheter, så var Jacobssons bilder för Naggen än svartare:

naggen gran

Tidningen drevs redan från början av de unga bildstormarnas förakt mot det förstockade klassamhället och dess kyrkliga och världsliga företrädare. Tacksamma måltavlor var det påstådda hyckleriet från kyrkans företrädare:

naggen enfaldig jesus naggen upplysningen

Ännu mer frejdighet finns det i kommentarerna till tidens sedlighetsdebatt, då det debatterades om kvinnor verkligen skulle få gå ensamma på gatorna utan att tas för prostituerade och könsdelar inom konsten väckte vreden hos vänner av ordning:

naggen naken kvinna naggen offentliga kvinnor naggen sedlig indignation

Med första världskrigets lidande och den svenska konservatismens krigshets fick tidningen en extra kick och en konkret måltavla. Bilderna spänner från muntra påhopp på stroppiga adelsofficerare över makaber galghumor till ren sorg:

naggen livets allvavnaggen kors naggen fattigas begravning naggen soldater hurra

naggen krigsbarn

Det mesta av tidningens innehåll är förstås irrelevant och obegripligt idag, särskilt kåserierna. Även vi som har lite halvkoll på Verner von Heidenstam och borggårdstal och bondetåg och Per Hasselgrens staty Farfadern i Humlegården (en gubbe med ett naket barn i famnen betraktades redan då som syndigt av folk med sjukliga fantasier) kan ha svårt att hitta poängerna i texterna. Men rubriker som ”Vilken är er älsklingsmördare?” och ”Kan Jesus ligga i en skyttegrav eller icke?” ger ändå en hint om deras hädiska och uppkäftiga anda.

Dock kan man nog se ett stycke ur ett kåseri av den återkommande signaturen ”Skarpögat” (troligen tidningens redaktör Erik Lindorm själv) som hela tidningens credo:

Tiden är olämplig för det flinande och flabbande skämtet. För övrigt borde tiden alltid vara olämplig för detta, men särskilt, särskilt nu! Vi måste kasta satirens handgranater, ladda orden med hatets dynamit! Förresten, skratt må ljuda, men hånskratt! Vi måste skratta ihjäl dårarna!

(Tack till Urban Jarvid som skickade mig boken Naggen: Sveriges olydigaste skämttidning, 1957.)

Vänsterhumor del 3: Doktor Rock.

blogg musikens makt
Tidningen Musikens Makt var musikrörelsens/proggens huvudorgan. Det var till och med där som tidens kulturmakare på vänsterkanten utropade sig själva som ”Den progressiva musikrörelsen” i ett manifest (10/1974). Där skrev man om artister man gillade på riktigt (Rolling Stones), artister man gillade för att de sjöng rätt saker (Blå tåget) och artister man ogillade för att de hade en suspekt agenda (Abba). Här debatterade Christian Diesen (numera uppburen jurist) för att musikrörelsen behövde ”en klarare skiljelinje mellan vag idealism och klassmedveten propaganda”. Här hävdade journalisten Lars Åberg att punken bestod av folk som ”spökar ut sig i nazistsymboler och sjunger låtar om anarki i Storbritannien”. Över alltihop svävade Tommy Rander, klassmedveten göteborgare som också förestod skivbolaget Nacksving och jobbade på Sveriges Radio.

Det kan ju låta något grått och träigt, men som så mycket som fanns inom proggrörelsen fanns det en charmerande motsägelsefullhet. De Stalintrogna fick trängas med anarkisterna och rebellerna. Lars ”Amba” Esselius hör till de ballare inslagen. Hans Doktor Rock-serie svänger rätt bra, förutsatt att man är med på referenserna till samtidens popkulturella debatter.

Eller så luras jag av att maneret påminner en del om det hos Gilbert Sheldon, som blev ett av de stora namnen inom San Franciscos sextiotalsmotkultur med hippieserien The Fabulous Furry Freak Brothers. Det gör väl också att det känns lite fränare, lite mindre hemmatovat och lite mer edgy.
blogg freak brothers
Låt oss ta en titt på en slumpvis utvald Dr Rock-sida och se om jag har rätt:
vh doktor rock 1
Här uppsöks Doktor Rock, seriens Zappa-artade huvudperson, av ett gäng killar som uppenbart vet var skåpet ska stå. Förebilden till Münningen är förstås gruppen Nynningen – Bertil Goldberg (sedermera grundare av Stand Up Comedy-klubben SUCK), Tomas Forssell (sedermera Häjkån Bäjkån och Grys pappa), Totta Näslund, Sam Westerberg, Bengan Blomgren m.fl. – som lär ha avslutat sina konserter med knutna nävar och utropet: ”Med raka rör mot socialismen!” Gruppen, både i serien och verkligheten, var inkarnationen av Det Arga Röda Göteborg.
vh doktor rock 2
Doktor Rock undersöker handen och beskriver den på stockholmska som ”krattan”. Münningen är sådär Weiron i ottan-kaxiga och obekymrade om sån kärringskit som smärta och sånt där bögigt akademikertjafs som bandage. De tror mer på att använda hederlig arbetarcement för att staga handen. I förbifarten droppar Amba parodinamnen Ångestmossen och Hammarskallen, syftande på typiska miljonprogramsområden, då tämligen nybyggda men redan svårt baktalade.
vh doktor rock 3
Münningen gillar förstås Rolling Stones. Det gjorde man i Göteborg. De var Äkta (= vita britter som spelade afroamerikansk musik).
vh doktor rock 4
I nästa ruta ser vi lite referenser till en klassisk Stockholm-Göteborg-dispyt. Göteborgarna i Münningen tycker att det är suspekt att stockholmske Doktor Rock har droger i skåpet. Inom (r) var all form av knarkande klassförrädiskt. Knutna nävar, däremot, var en stolt och vacker symbol för arbetarkamp och revolution, dessutom namnet på den mest (r)-iga av alla Göteborgs bandkonstellationer under sjuttiotalet.
vh doktor rock 5
vh doktor rock 6
Ja, slutpoängen syftar förstås också på den där eviga konflikten mellan vår första och andra stad. Ljudeffekten ”Thud” var vanligt förekommande i amerikanska serier och även det ursprungliga namnet på vad som senare blev Bild & Bubbla, Seriefrämjandets tidskrift.

För att sammanfatta: jag tycker nog att Doktor Rock känns rätt fräsch fortfarande. Här finns en ord- och språkglädje – dit jag även räknar den fonetiskt skrivna göteborgskan – och schvung i ritstiftet och slutpoängen är inte att socialismen en dag ska komma och frälsa oss. Tvärtom är det en serie som mycket hellre ägnar sig åt att retas med attityder och leka med ord och begrepp och peta lite sådär lagom försmädligt på de subkulturer som utgjorde Musikens Makts läsare.

Veterligt har Doktor Rock aldrig samlats i albumform. Lars Esselius fortsatte teckna serier, under 1980-talet i hippa tidningar som Pox och Schlager.

En tidlös Greider.

2015. Göran Greider har just nedkommit med en bok om Joe Hill som han åker landet runt och pratar om. Han är chefredaktör för Dala-Demokraten, krönikerar regelbundet i ETC, medverkar flitigt i P1 och hinner däremellan twittra om sina blommor och djur:

greider bergenia

greider katt

En känsla av att tiden trampar vatten infinner sig när jag hittar följande satiriska stycke i tidningen Magazin April 4/1990:

GÖRAN GREIDER. Ser ut som Svullo. Brer ut sig i spalterna som Svullo i TV-rutan. Kanske är Göran Greider en Svullo som förlorat sin humor?

Bakgrund (som han talar vitt och brett om): Så kallad arbetarklassgrabb från glesbygdens, fattigdomens och det kulturella armodets Vagnhärad (en timmes bilresa längs E4:an från Stockholm).

Nuvarande belägenhet (som vi inte får höra så mycket om):
Bostad plus arbetslägenhet i bostadsbristens Stockholm. Medarbetare på kulturen i Dagens Nyheter. Proffstyckare i Aftonbladet. Doktorand vid Stockholms högskola. Redaktör för litterära tidskriften Åttiotal. Poet med fyra diktsamlingar utgivna av Bonniers.

Arbetsmetod: Bygger sin radikala image på sin arbetarbakgrund samt att han är avlägset bekant med en kille som en gång gick förbi ett hus som tidigare varit ockuperat av anarkister. Tillhör den typen progressiva skribenter som om han någon gång åker igenom en sjaskig förort måste delge sina intryck på en helsida i rikspressen.

Specialitet: En outgrundlig djupsinnighet med touch av vardagsrealism. Höjdpunkten hittills i karriären kom när Greider i DN bevisade att eftersom TV sänder hockey-VM med en kvarts fördröjning kan man inte längre cykla omkring i samhället och se Sverige ”från sidan”.

greider

Smädestycket, signerat Erik Wijk (som vi har slutat prata om), illustreras av Mikke Hedberg (som vi nog aldrig har pratat så mycket om):

greider 1

Till vänster respektive höger om Greiders tapetrulle till skrivmaskinspapper står Bengt Ohlsson och Nina Lekander. Dem kan man också läsa regelbundet idag, om än inte med GF (Greiderfrekvens).

Och 1992 skrev Kjell Häglund – fortfarande en välvässad penna inom det popkulturella fältet – en drapa om ”den nya tidens” (alltså det tidiga nittiotalets) krav på snabba mediekarriärer:

Kolumnisten Mats Olsson i [Expressen] var hatälskad just för sin opolitiska självhäv­delse, men är ändå av den gamla skolan. Han gick ”den långa vägen”, som man gjor­de förr. Först framåt 30 hade han jobbat sig upp till den ”impact” som dagens nya jour­nalistgeneration otåligt förväntar sig innan 25.

Den nya journalistgenerationen väljer dock TV-mediet i stället. Guillou och Skytte kom fram i en tid då det journalistiska äm­nesvalet och behandlingen av detta gjorde dem till stjärnor. I dag tränar den potentiella programledaren in det spontana skrattet in­nan han hört skämtet.

På 70-talet gick man på skrivarkurs hos ABF i flera terminer innan man vågade skriva några arbetardikter och trycka upp dem till självkostnadspris på författarverkstan. När vi i dag ser Jenny Morelli skrika ”fuckhead” i TV utnämner vi henne omedelbart till vårt nya kvinnliga litterära hopp, utan att ha läst boken. Carl Johan Vallgren skriver 500 framsidor debutepos som ingen i stipen­diefonden orkar läsa, men han har tydligt ut­tryckta ambitioner att ”go big” (visar sig na­ken på Expressens kultursida) så han får sti­pendiepengarna. Och flyttar med ambitiös imagemedvetenhet omgående till Spanien.

Bland kulturjournalisterna kan Kay Glans begära astronomiska arvoden av Moderna Tider för manus han redan fått betalt för av BLM – och betecknas genast som ”tyngst”. Göran Greider skriver elva kulturdebattin­lägg i veckan, om allt från hip hop till social­demokratins förfall, och alla beundrar ho­nom för att vara den störste debattören, ingen ifrågasätter tankedjupet i hans tio­minuters teorier.

Detta skrev Häglund i tidningen Nöjesguiden. Som också finns kvar, till skillnad från Jenny Morelli, som få pratar sig hesa om idag. Nöjesguiden är dock inte riktigt samma tidning som då. Då guidade den nöjeslystna till hippa hak, nu guidar den identitetspolitiskt nyfikna till rätt åsikter om kulturell appropriering.

Och varken Göran Skytte, Kay Glans, Moderna Tider eller BLM pratar någon om idag, annat än i termer av ”vad hände egentligen med …?” Och visst var det ett tag sen vi hörde av Carl Johan Vallgren?

Trender kommer och går. Greider består. Eller som han själv kanske hade uttryckt det:

Min krysantemum står sig
år efter år.
Behöver dock vattnas ibland.
Själv behöver jag inte ens vintertäckas.
Jag pollinerar mig själv in i evigheten.

Gör vad du vill, men först: sjung en sång för April!

april omslag
Magazin April drevs av dåvarande paret Drougge: Mats och Unni. De satt i nån gammal skola utanför Hörby och gjorde ett blankglossigt magasin som andades av allt som kändes Dekadent och Subversivt och Underground och Alternativt. Punk blandades med nya fenomen som ”acid house” och ”hipsters” (1990!) och skivbolaget Radium. Där läste jag om Army of Lovers första gången. Och andra gången. Drougges gillade Alexander Bards frispråkighet. Vidare läste jag för första gången om Just D. Stefan Sundström. Mare Kandre. Noam Chomsky. Charles Manson. Thrash metal.
april army of lovers
Tidningsmakarna hade sina rötter i punken och verkar särskilt ha kittlats av det allmänt antiauktoritära i punkrörelsen. Ett allmänt ifrågasättande samhällsengagemang blandades upp med stora doser JVVF (”Jag vill vara farlig”). I Magazin April läste jag också för första gången uttalat knarkliberala tankar. Där skrev Göran Linderoth om att media måste vara fritt i ett fritt samhälle – jag hade tidigare bara tagit in att Stenbeck var en buffel som sabbade för SVT med en massa reklam och icke-objektiva program. Magazin April ordnade aktioner mot Arbetsförmedlingen/förnedringen och delade ut Plats/Plastjournaler. De vände uppåner på mina nedärvda sosseföreställningar om att Sverige egentligen var bäst innan Ica kom och gav Konsum konkurrens.

Jag höll inte med om allt då, och jag gör det inte heller nu. Men jag tjusades av att man kunde håna och häckla etablissemanget utan att vara MUF-are. Man kunde anfalla från … ja, var det vänster? Jag blev aldrig klok på det.
april sadomasochism
Bodde man i Eslöv och var fjorton år 1989 var Magazin April en länk till en annan värld, en som skrämde och lockade och retade och förbryllade. Jag bläddrar i redan sönderbläddrade tidningar och läser intervjuer med såna som blev nåt (Aschberg, Pixies, Babben), såna som försvann (Madeleine Grive, Niels Jensen, Iodine Jupiter) och såna som var legender redan då (Freddie Wadling, Thåström). LOB – ”litteraturens Socker-Conny” – intervjuas under kaotiska former om bl.a. Prostatauslingen, Jonas Almquist i Lädernunnan vill ge ett ”nackskott åt fyrtiotalismen”, den revolutionära teatergruppen Sputnik förklarar varför de visat kuken på scen.
april sputnik
april freddie
april almqvist!
april niels jensen
Jag hittar också en bild på vännen Johan Johansson som kanske somliga skulle provoceras av idag:
april johansson
Paret Drougge tog sen sina tusen barn med sig till Stockholm där de tog över musik- och populärkulturmagasinet Slitz. Strax därpå gjorde Mats om det till en debilare variant av Playboy medan Unni skrev nyckelromaner om hur allt gick till. Jag minns att min mormor läste Unni Drougges debutroman Jag jag jag (1994) och recenserade den: ”Jag förstår inte att såna böcker får skrivas”.

Magazin April var mitt internet. Dagens fjortonåringar behöver inte ta pågatåget till Lund, hitta en Presstoppbutik, fråga om nya numret av en tidskrift kommit, få ett nej, åka tillbaka hem, som kompensation sitta och beställa baknummer via postgiroblanketter och sen vänta några veckor innan de där baknumren faktiskt dök upp. De har direkttillgång till världen utanför stadsgränsen. Magazin April som papperstidning vore därför helt obsolet idag. Men själva andan och attityden lever i högsta grad kvar på nätet. Jag ser, när jag läser om, att det mesta i tidningen var illa skrivet och uschligt redigerat. Även den andan lever kvar på nätet. Baksidestexten från nummer 3/1987 är alltså alltjämt aktuell:
april kommer tillbaka

 

Torrbollsvänstern.

Det enskilt viktigaste citatet ur världslitteraturen är, rent objektivt, ett stycke ur PG Wodehouses roman Tack Jeeves! Där träffar den sangviniske aristokraten Bertram Wilberforce Wooster – på Drönarklubben främst känd som Bertie – en bolsjevik av det aggressivare slaget. Han kommenterar mötet:

Mannen var hopplös. Jag hade ingen invändning mot att han tillbringade sin tid med att planera massakrer på bourgeoisin, men jag kunde förbaske mig inte inse varför han inte kunde göra det med ett glatt och ljust leende.

Thank you, Jeeves kom ut 1934 och är uppenbarligen lika aktuell nu. För att inte tala om hur skriande, brännande, högröstat gapande aktuell den måste ha varit i sjuttiotalets begynnelse.

Tidningen Röda rappet var KFML(r):s mer djuplodande, magasinsaktiga publikation där Proletären var – och är! – den dags- eller i alla fall veckokommenterande. I Röda rappet hittade man lättsammare material: artiklar, intervjuer, korsord och barnsidor.
blogg-ungdomssida
Man hittade också serien Gustav, som troligen var det närmaste tidningens läsare nånsin kom ett leende. Som de revolutionärer och motvallskärringar seriens upphovsmän var så gick de helt emot den gamla regeln att avsluta en seriesida med ett rappt skämt, s.k. punchline. Istället öste de bokstäver över pratbubblorna från starten och ända in i fuktspärren. Här är ett urval slutrutor:

blogg gustav slutruta 1

blogg gustav slutruta 2
PFF är, för den som till äventyrs inte kan sitt kpml(r), Proletärens FF. En klubb med mottot ”Idrott åt alla!” och Nelson Mandela som hedersordförande.
blogg gustav slutruta 2

blogg gustav slutruta 3

blogg gustav slutruta 4
Inte bara slutpoängerna synes något överlastade med bokstäver. Även bubblorna under berättelsens gång dignar och bågnar av ord. Men så har också skaparna mycket att säga, främst om hur fruktansvärda kapitalisterna är och hur fruktansvärdare facket är:
blogg gustav sjukhus

blogg gustav facket pratbubbla
Roligast, som alltid när man studerar sjuttiotalets sektvänster, är de hätska påhoppen mot kamratpartierna på yttersta vänsterflanken. Vpk, lett av den i breda läger respekterade C H Hermansson, var tydligen de mest skrattretande reformistbögarna:
blogg gustav vpk 1

blogg-gustav-vpk-2

blogg gustav vpk 2

blogg gustav vpk 4

blogg gustav slutruta vpk
Ja, så kul var kommunismen i vitsens och västkustsalladens huvudstad i 1970-talets begynnelse. Och här hade jag nu kunnat lägga till nåt om hur träaktigheten och fnöskkvaliteten och bolltorrheten känns igen hos den som 2015 försöker ta sig igenom ledarsidornas synpunkter på satir. Alla paradigm må ha skiftats, allt fokus må ha flyttats, alla gamla sanningar må ha ersatts av nya och sannare, men då som nu blandar sig levande vedträn in i humorn, då som utövare, nu som kommentatorer.

Humorlösheten never goes ut of style. Vilket är kul för oss som vill ha nånting att skratta åt.

Bamsekramar.

Det finns en ruta som åtminstone alla Bamseläsare i min generation – sjuttiotalisterna – minns. Bamse och Brummelisa har sen några år trillingarna Brum, Teddy och Nalle-Maja. Nu har Nalle-Maja tjatat så om att få ett syskon att samma tankar har väckts hos nalleparet. Och så händer det som så lätt händer i ett lagom tempererat ide med en inspirerande nymåne utanför:
blogg bamse
Vi var uppvuxna med vetskapen om hur barn blir till. Vi hade läst Per, Ida & Minimum. Vi hade läst Filip frågar. Vi hade sett förlossningar på teve och far hade visat oss sitt Profil-paket.

Här blev det kanske för första gången uppenbart för oss att det där inte bara är en biologisk-teknisk-fysisk process. Det handlar visst också om en vilja att vara nära varandra.

Det skrevs en del så-gör-man-barn-böcker för barn under sjuttiotalet. Jag har läst dem allihop och skrivit om dem i boken Proggiga barnböcker. Rätt många av dem tog jag del av redan på dagis. Jag visste vad spiral och menstruation och erektion var när jag var tio. Ändå minns jag den här relativt oskyldiga rutan med kristallklar skärpa. Förmodligen för att jag för första gången själv fick fylla i det antydda.

När jag nu läser om serien ”En ny unge?” (Bamse 9/85) ser jag att Rune Andréasson förebådade den där slutrutan med ännu subtilare vinkar. Innan de kryper till kojs lyckas varken Bamse och Brummelisa koncentrera sig nämnvärt på kvällens tevetablå:
blogg bamse 2
Och sen kommer den kanske mest hemlighetsfulla rutan i Bamse-seriens historia, lika dold för oss som boken med svarta pärmar som polisen hittar i Norman Bates bokhylla. Vad är det Brummelisa viskar som får Bamse att se sådär simmig ut på blicken? Vår egen syndiga fantasi ger oss aningar, men inget mer.
blogg bamse 1

Slumpvisa annonser ur Expressen juli 1974.

Vi har i tidigare inlägg tittat på det tidiga sextiotalets sexliberaler. Överst på deras önskelista stod fri abort och fri pornografi. Det dröjde inte så fasligt länge innan visionerna blev verklighet. 1975 fick Sverige fri abort. Redan i slutet av sextiotalet ”sprängdes sexvallen”, som det alltid heter i översikter: Filmcensuren klippte inte längre bort ”upphetsande” eller ”skadligt upphetsande” scener, bara de som var ”förråande”. Vilket enbart våld och våldsporr ansågs vara.

Att denna sprängda sexvall faktiskt kom att förändra samhället – åtminstone det samhälle som skymtar genom en kvällstidning – kan man se svart på vitt i några slumpvis upplockade Expresser från juli 1974.
blogg porr 1
Här annonseras det friskt – vi pratar två, tre sidor per nummer – för liveshower, striptease, can-can-show utan trosor, sexfilmsvisning, samlagsfilmsvisning och porno-film.
blogg porr 4
blogg porr
Tonen är, som synes, ofta skojfrisk. Slippriga vitsar som ”upplev den nakna sanningen” och ”fräck i frack” blandas hejvilt med titlar som ”Småluder i sängen”, ”Slavflickor”, ”I sängen med neger” och ”Mannen med jättelemmen”. Det, enligt egen utsago, ”raffinerade” haket Funny Girl understryker i annonsen att de har luftkonditionering.
blogg porr 8
På Pussy cat älskar de så de nästan blir i hatten.
blogg porr 10
Pussy Cat kallar sig också ”Stockholms nya ‘hål-i-gångställe'”.
blogg porr 11
Sexy House satsar uppenbarligen på det mer spektakulära. Där möter utmanaren Lollo regerande mästarinnan Blodiga Mari i nakenboxning.

Det är inte bara sexklubbarna och porrbiograferna som annonserar. Tidningen FiB/Aktuellt, som legitimerade sin existens med reportage av typen ”Bluffen som avslöjade en polischef” och ”Myndigheterna drev honom till självmord”, tar nästan en Expressensida i anspråk för att annonsera:
blogg porr 7
Notera Svante Foersters närvaro i FiB/Aktuellt. Foerster var en respekterad poet och kulturjournalist, övertygad socialist men i kraft av Israelvän också polare med Per Ahlmark.
blogg porr 2
Den märkligt experimenterande tidsandan ledde också till att man satsade på renodlat tecknade porrtidningar, fyllda med ”snuskis & buskis”:
blogg porr 3
Seriefiguren James Fjong är för övrigt ett kapitel för sig, men det har mina kamrater Martin Kristenson och Fredrik af Trampe redan skrivit.

Den gladporriga, hårdexploaterande, naiva och cyniska – allt på samma gång – tonen smittade också av sig på andra sorters produkter. En annons för en kamera illustreras med en naken dam, ironiskt nog tecknad och inte fotograferad:
blogg porr 12
Och även i tidningar som riktade sig mot kvinnor smög sig pornografins jargong in:
blogg porr 13
Man förstår varför Björn Afzelius 1976 skaldade: ”Men liberalerna är värst för de tror det jämnas ut / om man för varje brud man visar också viker ut en kuk”.

Och lite grann förstår man nog också fru Inga-Britt Larsson från Hultsfred:
blogg porr 6
Inga-Britt Larsson var vid tiden riksbekant för att riva ner löpsedlar med osedligt innehåll. Rubriker som ”Inga-Britt Larsson fortsätter sin kamp: Uppmanade kioskbiträde att bli frälst” i Smålands dagblad (15/8 73) och ”Nu har porrens fiende nr 1 slagit till igen: Det här är Guds vilja” i Göteborgstidningen (14/10 73) talar sitt tydliga språk.

Utan att vara varken pryd eller religiös kan jag trots allt känna med den som tyckte att porren i sjuttiotalets början stod en upp i halsen. Eller långt ner i halsen.

Den kanske roligaste insändaren som skrivits.

okej
Jag läste aldrig Okej. Där stod veterligen inte en rad om Povel Ramel. 500 000 andra gjorde det, så det gick bra för Hans Hatwig och Anders Tengner och resten av lejonmanarna ändå. Jörgen Holmstedt, en annan av skribenterna, gjorde häromåret den stora dokumentationsboken OKEJ – 80-talets största musiktidning.

Det är ett fascinerande stycke presshistoria även om man har en ganska diffus relation till Jason Donovan. Okej intog en särställning som ungdomskulturbevakare såtillvida att den var totalt icke-moraliserande. Jag läste själv Kamratposten – där stod det faktiskt nåt om Povel Ramel emellanåt – och där skulle man naturligtvis aldrig visa bystbilder på Samantha Fox, badkarsbilder på Dag Finn eller köttuggarbilder på Blackie Lawless. Åtminstone inte utan att nånstans förklara att porr är kvinnoförnedring och att WASP var en kommersiell konstruktion.

Man kan tycka vad man vill om partybilderna på Yngwie Malmsteen och muffbilderna på Madonna – målgruppen var väl trots allt 10-15-åringar – men Okej var den enda vuxeninstans som bejakade en tweenies nyfikenhet på dekadens. Med viss rätt kan man hävda att de var ensamma om att låta kids komma till tals utan att modereras av välvilliga klåfingrar och pekpinnar.

Det märktes inte minst på insändarsidan. Ansvarig utgivare Hans Hatwig fördes till domstol efter att ha publicerat en lång text från ”Camilla” med meningar som ”Jag kommer ALDRIG att bli så desperat att jag går på nåt jävla turksnack” och ”Varför ska alla komma hit? Och varför måste dom bo centralt allihop?”

Enligt JK var det ett ”flagrant fall av hets mot folkgrupp” att ens publicera den där texten. Hatwig försvarade sig med att han själv invandrat från Västtyskland och var gudfar till en mörkhyad flicka från Sydamerika. Enligt honom själv friade det honom.

Den roligaste insändare som publicerades – inte bara i Okej, utan förmodligen i all världens tidningar någonsin – var dock den här:
okej insändare 1
Kanhända var ”Groupies forever?” två pre-internettroll som själva kluckade när de lade brevet på lådan. Men är det nåt man aldrig ska underskatta så är det människans naivitet.

Det skulle naturligtvis aldrig falla Okej-redaktionen in att själv svara på den där insändaren. Däremot publicerade man två nummer senare ett svar från en pedagogisk läsare:
okej insändare 1 1
Signaturen ”GENOM TÅRAR” svarar öppenhjärtigt:

1. Krav på groupies är att rockartisten måste få ligga med groupies, det är nästan det viktigaste.
2. Någon åldersgräns finns inte, men eftersom du ska ligga med killarna, måste du väl i alla fall ha fyllt 15!
3. Klart att ni kan behålla era ordinarie intressen. Fattas bara! Om skolarbetet kommer i kläm får ni skylla er själva!
4. En groupie gör det rockartisterna ber om, oftast för mycket!

Hon – låt oss gissa att det är en hon – påpekar att ”en groupie brukar vara med på det mesta – alla fester, orgier, hotellträffar m.m.” och avråder egentligen från karriären eftersom ”det finns en stor portion svartsjuka i alla groupiesammanhang”.

Inte heller den gick Okej-redaktionen in och mildrade. Så klart. Det var en tidning som trodde på sina läsare. Inte minst sina läsares behov av förfäran.

OS-annolikt.

Eftersom jag jobbar för P4 har jag inte kunnat undvika att det är OS. Det numera så neutrala public service, som ställer sig objektivt till främlingsfientlighet, har kommit fram till att Putin inte är knuten till Sveriges radio och därför kan beredas utrymme i etern. Alla nöjda, alla glada.

För tjugo år sen var det också OS. Likt pollenallergi och vinterkräksjuka kommer det i cykler. Jag undvek lika aktivt utsändningarna den gången, men hittade i mina annaler en bild på den norske skrinnaren Atle Vårvik. Ni kanske minns Atle Vårvik? Jag gör det inte, men tydligen klappade han igenom på 5000 meter i OS i Lillehammer 1994.

Nånting hände tydligen med honom efter förlusten, för strax därpå var det norska mästerskap och då lanserade han den här dräkten:
skridsko
Dräkten – kallad ”ankdräkten”, ”gräshoppardräkten” eller ”läderlappsdräkten” – hade några unika egenskaper:

* en 60 centimeter lång stjärt
* spoilers på benen och nackkudde
* en funktion som låser fast ena armen inne i dräkten

En av männen bakom dräkten uttalade sig:

Jag tror åkare som bär den här dräkten kan tjäna en sekund per varv på de längre distanserna.

Och vad de vann i åktid förlorade de rimligen i värdighet.

Norska skridskoförbundet ställde sig negativt och krävde förbud. Inte pga risken för åtlöje utan av demokratiska skäl:

Alla skridskoåkare, inte bara några få, bör ha tillgång till dräkten.

Ja. Det där var för tjugo år sen. På den tiden när världen fortfarande kunde verka knäpp ibland.

Brunnbergs rättsskräck.

brunnbergadenby
På nåt vis är det fullt logiskt att Ulf Brunnberg, firad farsskådespelare och Lidingöpartiets kändaste ansikte, hade fastighetsaffärer ihop med Torsten Adenby, Snoddas innovative manager och sin tids Brinkenstjärna (på bilden fångad framför sin unika ikonsamling).

På nåt vis är det väl också logiskt att affärerna fick passera både tings- och hovrätt. Adenby fick sex månader av tingsrätten för svartköp av lägenheter. Brunnberg kom lindrigare undan eftersom tingsrätten inte ansåg ”att han yrkesmässigt bedrivit svart lägenhetshandel”.

superman 4

13 mars 1979 rapporterar kvällspressen att varken Adenby eller Brunnberg kunde infinna sig vid hovrättsförhandlingarna. Adenby på grund av ”nervösa besvär”, Brunnberg på grund av ”ångestneurotiska symtom” och dålig nattsömn.

Adenbys intyg skrevs av en fd överläkare på Långholmens rättspsyk. I intyget berättar läkaren bland annat om sitt första möte med patienten: ”Alldeles i början av kontakten försöker han också – genom att lite väl mycket tala om hur han är – dölja verkligt skakad och pressad”.

Han citerar också Adenby: ”- Jag sa till Irene (hustrun) att det är lika bra att ta piller och hoppa i sjön”.

Brunnberg skickade in intyg från tre olika läkare. Aftonbladet beskriver dem: ”rättsläkare”, ”som behandlat bl a Agnetha Fältskog i ABBA” samt ”Damernas Världs bantningsexpert”. Det är rättsläkaren som för ordet nedan:

Den skräck patienten känner inför den kommande huvudförhandlingen är att beteckna som gränslös.

Hovrätten gick med på att skjuta upp rättegången. Hur det sedermera gick har jag inga uppgifter om. Men tidningen var noga med att påpeka att Brunnberg i samma veva som hovrättsförhandlingarna skulle ha gått av stapeln hade succépremiär på Folkanfarsen En man för mycket. Ingen av recensenterna noterade ångestneurotiska symtom eller gränslös skräck.

Sida 1 av 5

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén