kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: memoarer (Sida 1 av 7)

Ahh! Bosse Högberg sa det till mej!

En gammal dröm har gått i uppfyllelse: jag har läst Bosse Högbergs memoarer från 1969. Eller, gammal och gammal, jag har haft den på att-läsa-listan sedan jag hörde talas om den för ett halvår sen. Och memoarer och memoarer, det är mer en sorts anteckningar nedtecknade på kåken för att förklara sig och rentvå sig. Och läst och läst, det handlar om 107 sidor i stor stil så det var ganska lättskummat.

Bosse Högberg var ena halvan av sextiotalets svenska skandalpar. Den andra halvan hette Anita Lindblom och framlever idag sina dagar som katthjälperska på franska Rivieran, troligen lika sysselsatt nu som för trettio år sedan med att driva ett mål mot den flyttfirma som slog sönder hennes bohag på åttiotalet.

Högberg var känd för sin orubblighet. Han var boxare och de är kanske sällan kända för att vara väna och finlemmade, men Högberg var på något vis orubbligare än snittboxaren. 1966 slogs han mot fransmannen Yoland Levèque:

I första ronden bommade jag till honom så han stöp på öronen. Han kom igen med en kanonsving som träffade min haka. Jag stöp men kom upp igen fast käken kändes konstig. Mellan första och andra ronden sa jag till mig tränare:

”Käken är avslagen, jag känner det, det måste den vara.”

Jag hade svårt att prata, underkäken var sned och det gjorde helvetes ont.

”Du snackar”, sa min tränare, ”om han slagit av käken så hade du aldrig rest dej upp igen”.

Vet man något om Högbergs boxningskarriär så vet man också upplösningen: givetvis var käken avslagen, men Högberg boxades i fjorton ronder till. Högberg kommenterar det lakoniskt: ”Men jag lägger mig inte i första taget, jag är envis. Inte bara för att jag vill ge publiken valuta, jag är bara sån.”

Efter fjorton ronder med avslagen käke och förlorad EM-titel frågade journalisterna hur det kändes och Högberg svarade: ”Nu är det lätt att hålla käft.”

Sedan tittade en doktor på käken och sa bekymrat: ”Om Högberg fått en smäll till så hade det nog gått illa.” Högberg svarade att han fått tjugo till. Därefter skickades han akut till Karolinska och åt med sugrör i fem veckor.

Högberg tillägger att han också boxats med diskbråck och efter matchen fick opereras:

Sportjournalister är ojusta, en sån sak som diskbråck nämns inte i spalterna. Nej man är i ”dålig form” eller nåt sådant … Även om man, som jag i den där matchen, vann ganska överlägset.

Större delen av boken Söndagsbarn kretsar kring det brott Högberg dömts till åtta månaders fängelse för och dess efterspel: under en vistelse i Sitges ramlade hans sportbil utför ett stup. Svensk rätt hävdade att det var ett försäkringsbedrägeri. Bosse hävdade att det var en olycka. Rätten ansåg sig ha rätt.

Den som tjallat på Bosse och hävdat att han ville åt försäkringsstålarna var Liz Öberg. Hon hade träffat Bosse när hon var sexton och han var tjugosju. När de kilat stadigt i två år fick hon till sin förvåning läsa i tidningarna att han skulle gänga sig med den kända schlager- och revystjärnan Anita Lindblom. Man kan tänka sig att det fanns svartsjuka eller den högst legitima känslan av att offentligt bli bedragen med i bilden.

Högberg skrev alltså boken Söndagsbarn när han fortfarande var gift med Lindblom. Därför hittar vi passager som denna:

Bosse är på det hela taget hård mot Liz i sin bok. Liz verkar på sitt håll ha varit lika hård hon.

Det intressanta är att de sedermera gifte sig. 1976 knöt de hymens band och tog sedan en timeout 1984 – för att sedan återknyta till varandra igen 1989. Då hade Bosse drabbats av afasi. De sista sexton åren av deras relation verkar de ha varit lika mycket vårdare-brukare som man-hustru. Det syntes i Tom Alandhs SVT-dokumentär om de båda, Bosse Högberg – en film om kärlek, sjukdom och feta smällar (2000).

På sextiotalet lär Liz Öberg ha målats upp i medierna ungefär som Lena Skoog eller Christina Lindberg: ärtiga bimbos och tjusiga kuttersmycken och lämpliga liggmaterial för byxklådiga lillprinsar och pugilister i ropet. Utviket i Fibban fick mycket uppmärksamhet på sextiotalet. Doktorsavhandlingen i litteraturhistoria fick inte lika mycket uppmärksamhet på åttiotalet.

Sedan många år ligger filmen om Bosse och Anita, skriven av Peter Birro, med Ola och Noomi Rapace i huvudrollerna, i en isad malpåse. Storyn om skandalparet är en utmärkt historia – försäkringsbedrägerier och fängelsevistelser hann kompletteras med skatteflykt innan de skiljde sig 1970 – men fasen vet om inte historien om Bosse och Liz både är mer gripande och förbryllande.

Bosse Högberg var ett råskinn och knappast Guds bästa barn. Anita Lindblom kommenterade honom torrt i en dokumentär: ”Inget pappamaterial precis”. Men han framstår knappast som osympatisk, bara ett barn av sin tid (1940-talet) och sin plats (Majorna), ett ovanligt hårtslående barn, ett barn som blivit tillsagt av sin mor att inte läsa för mycket (”Du ska inte sluka böcker så där. Ut och lek så du får färg på dej”) och som nog kände att han slog uppåt vart han än slog.

Slutet på Söndagsbarn är skrivet i ett trots som åtminstone jag gärna faller för:

 

Disasther.

Nils Asthers memoarer bär, som synes, underrubriken ”Ingen gudasaga”. Redan på omslaget vill före detta Hollywoodstjärnan Asther upplysa oss om att inget i inlagan är heligt eller ens särskilt sedelärande.

Nils Asther föddes 1897 och hamnade, liksom en Greta Gustafsson som bytte namn till Garbo, i stjärnregissören Mauritz ”Moje” Stillers nypor. Och liksom sin gudomliga kollega kom han till den amerikanska västkustens drömfabrik. Han jobbade med Victor Sjöström, Michael ”Casablanca” Curtiz och Joan Crawford, gifte sig med varietéstjärnan Vivian Duncan men umgicks helst med stuntmannen Ken DuMain, blev inte bara Någon utan också Något. 1958 återvände han till moderskeppet Sverige. Ensam, paranoid, bitter. Han dog så sent som 1981. Memoarerna kom ut 1988 och är påfallande frispråkiga. Om än extremt ambivalenta.

Ryktena har i alla tider sagt att Asther och Mauritz Stiller hade en relation. Asther beskriver den lakoniskt:

En kväll kom Mauritz Stiller upp till mig och invigde mig i konsten att älska och njuta av mitt eget kön. Det var inte analsex.

Skvallerbyttan i mig fascineras främst av Asthers förehavanden med Hjalmar Bergman och människorna kring honom. Bergman var inte bara sin tids mest läste romanförfattare, han var också ingift i den stora teatersläkten Lindberg: svärfadern August och svärmodern Augusta var båda Dramatenstjärnor, svågern Per var sin tids mest lysande teaterregissör, svägerskan Greta var gift med Tor Bonnier och hustrun Stina var manusansvarig på både Radiotjänsts teateravdelning och SF.

Nils Asther påstår att han hade ett sexuellt förhållande med den trettio år äldre Augusta, som också var hans teaterlärare: ”jag fick minsann höra att jag kommit in vid teatern kjolvägen genom att jag var Augusta Lindbergs älskare. Och det förnekar jag inte.”

Samtidens rykten hävdade att Asther också hade en relation med Augustas svärson Hjalmar. Det förnekar han desto ihärdigare:

Många nätter logerade Hjalmar hos mig, men han gjorde aldrig något sexuellt närmande. Däremot tycktes han njuta av att betrakta min kropp. Jag märkte att i hans hjärna fanns en stor underbar platonsk kärlek, men det föreföll som om den i nedre delen var obefintlig, åtminstone när det gällde mig.

Tycker man att redan detta är lite komplicerat så ska ytterligare en medlem i konstnärsfamiljen Lindberg-Bergman kastas in i leken: Stina, född Lindberg, gift Bergman. Asther berättar hur Hjalmar Bergman anförtror honom följande:

Han hade talat med en läkare och för honom berättat, att Stina alltid före menstruationen såg ett gubbansikte över sin axel, varpå hon alltid fick ett epileptiskt anfall, föll ner på golvet och förblev medvetslös en lång stund med svåra kramper. Det var ohyggligt att se.

Läkaren hade föreslagit att han borde se till att Stina fick ett barn, så skulle säkert fallandesoten försvinna.

Under deras äktenskap hade han gjort ett otal försök till sexuell kontakt, men alla hade resulterat i att hon greps av skräck och handgripligt stötte bort honom, som om han varit frånstötande.

Slutsatsen blir förstås att Hjalmar föreslår att Asther ska förföra Stina Bergman och befrukta henne. Planen är att Stina ska lämna ett manus till Asther, som påpassligt kokat upp lite kaffe:

Under tiden vi drack började jag så smått med mina förförelsekonster. Till en början föreföll hon förvånad, men då jag gjorde närmanden gav hon mig en blick som kunnat få det hetaste blod att frysa till is. Då jag i min upphetsning försökte kyssa henne och lirka henne på rygg i min säng, vrålade hon ilsket: ”Vet hut, karlslok!” Så gav hon mig en örfil, rafsade åt sig sina tillhörigheter och sprang sin väg.

Skamsen stod jag där med värkande testiklar. Pinan tvingade mig ut på torrdasset, där jag avreagerade mig min smärta.

Orsaken till att Stinas och Hjalmars äktenskap blev vitt är nog att hon led av en sexualskräck.

Ja, som sagt: sedan drog Asther till Hollywood och blev först förste älskare på film och sedan olycklig. Jag har några kapitel kvar i memoarerna och gissar att jag kommer att få reda på mer än jag egentligen har frågat efter.

Julvärdighet.

Den relativt nya jultraditionen diskutera-de-där-SVT-värdarna-som-de-flesta-väl-ändå-inte-hinner-titta-på-när-julafton-väl-infinner-sig lever vidare. Haag och Lundgren är sådana som folk har synpunkter på. Haag är visst infantil. Lundgren är visst kylig. Ser man på.

Den enda hyfsat intressanta diskussionspunkten jag kan se gäller Haags och Lundgrens knullighet. Är det rimligt att två människor som så uppenbart har hittat någon de vill klättra runt på 24/7 ska vara tittarnas ombud på årets ensammaste kväll? Jag tycker nog att det är det, men jag förstår frågan.

Man kan nog hävda att i och med Erik & Lotta så har SVT för första gången gett plats för kåtma på dopparedagen. Om vi tittar på tidigare julvärdar – Henrik Dorsin, Sanna Nielsen, Ernst Kirschsteiger, André Pops, Kalle Moraeus – så är det väl inte i första hand sex de utstrålar. Lotta Bromé och Lasse Kronér hade helt andra konnotationer när de julvärdade 2003 och 2008 än vad de möjligen fått nu.

Och vår meste julvärd Arne Weise – som i trettio års tid valde att fira jul framför ett stycke rött tyg i ett hörn av en SVT-studio – har ju till och med torgfört sin direkta ovilja att ligga till och med med sina fruar.

I sina memoarer I blickpunkten, som jag förutsätter att vi alla har läst och häpnats över, skriver han om sina tre äktenskap. Ganska snart ser vi ett mönster i Weises samliv:

Det sexuella samlivet tynade. Els-Mari var sårad och besviken.
Vad Christina vände sig emot var mina alkoholvanor och mitt bristande sexuella intresse.
Men mönstret från tidigare förhållanden upprepade sig. Agnetha klagade på mina alkoholvanor och mitt bristande intresse i sängen.

Så oavsett vad vi tycker om saken så blev 2017 en milstolpe i julvärdstraditionen: året då julvärdarna puberterade.

(Sen ska det läggas till att Weise, enligt samma memoarer, också fick till det ibland.)

Genren finurliga memoartitlar lever!

En av de äldsta och mest älskade evighetsserierna på den här bloggen är den om finurliga memoartitlar. Det är en gammal fin tradition: när man nedtecknar sina minnen så ger man dem en fyndig titel, gärna alluderande på nån hit man har haft på sextiotalet, sitt dopnamn och/eller på något gammalt mossbelupet uttryck. Så har memoartiteltraditionen sett ut så länge jag vill minnas och så bör de se ut tills dess jag skriver mina egna.

Men på senare år har en oro börjat gnaga i folket. Och folkets oro ska som bekant tas på allvar. Som med alla traditioner är finurligamemoartiteltraditionen på något dunkelt vis hotad. Christer Sjögren döper sina aktuella memoarer till Får jag lov att berätta? och inte nåt om ”I Herren Christers namn” eller ”Det bor en viking i mitt blod”. Thorsten Flinck kallar sina för Kom och skratta åt Lilleputt istället för typ ”Flincka lilla stjärna”. Och då har jag bara nämnt de memoarer jag läst den senaste veckan.

peter-o

Därför är det skönt för oss finurligmemoartitelsfundamentalister att Peter Öjerskog finns. Jag har visserligen dunkla grepp om vem Peter Öjerskog är, men han är efter vad jag förstår världsberömd i hela Karlskronatrakten, bosatt i Thailand (främst för att han är arg på Blekinges p-automater), har på något vis legat på Svensktoppen och på något annat vis hamnat i Guinness rekordbok. Jag har inte hunnit läsa en rad i boken, jag har inte ens hållit i den, faktum är att jag inte ens tror att den är utgiven än, men är innehållet hälften så spännande som titeln är finurlig så anmäler sig härmed en läsare.

Boken heter PÖ om PÖ.

Jag pustar ut. Kampen går vidare. Än är inte den sista finurliga memoartiteln formulerad.

Och med Palmers bakom mig många hundra gröna mil.

skifs-palmers

En gång blev vi ovänner om Bengt Palmers. Vi skulle göra en sketchföreställning och en av sketcherna handlade om en stackars farao som får usla råd av sina underhuggare. Som en sorts slutpoäng skulle en högtalarröst säga: ”Och vad lär vi oss av den här historien? Jo, att man ska se upp för dåliga rådgivare! Tänk på det – Björn Skifs!” Därefter skulle en bild på Bengt Palmers dyka upp och sen skulle publiken aldrig sluta skratta. Var åtminstone min tanke.

Mina kollegor hävdade däremot att folk i allmänhet inte är så välbekanta med den närmast symbiotiska relationen Skifs-Palmers. Jag menade i min tur att de i sådana fall är kretiner och att jag inte gör faraohumor för kretiner. Successivt kröp det fram att inte heller mina kollegor var så rysligt insatta i vänskapen Palmers-Skifs.

Skifs byttes ut mot Ingvar Oldsberg och Palmers mot Björn Hellberg. Det här är gott och väl tio år sen så de kände folk dåförtiden i alla fall till. Men inte blev det lika roligt inte.

palmers

Det blev ingen skräll som fick jordklotet att hicka till och börja snurra åt andra hållet när Bengt Palmers släppte sina memoarer Slumpens skördar: Minnen och funderingar från musikens och filmens märkliga världar för fem år sen. Inte ens jag noterade när de kom.

Ändå är Bengt Palmers en sån där figur som jag är uppriktigt intresserad av, en sån som alltid har befunnit sig där saker har hänt. På sextiotalet var han med i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer och sjöng en egenrimmad kuplett medan en naken Lena Nyman duschades från skabb. På sjuttiotalet producerade han Björn Skifs och Harpos och Merit Hemmingssons megasuccéer. På åttiotalet gjorde han musiken till Sällskapsresan och Skifs-musikalen Spök! På nittiotalet skrev han manus till Skifs-trilogin Strul, Joker och Drömkåken och långserien Rederiet. På nollnolltalet gjorde han dokusåpa med Bert Karlsson och försökte lappa ihop Colin Nutleys lösbladsanteckningar till ett manus åt filmen Gossip.

Med mera.

palmers-skifs-harpo

Han är en mångsidig man, Palmers, som tidigt hamnade i branschen och som tämligen ogenerat har sökt sig till de kommersiella sammanhangen. Han berättar nöjt om topplisteplaceringar och sålda ex och mellan raderna får vi också ett hum om att han blivit en förmögen man – en elvarummare på Lidingö gissar jag kostar en slant – och han har inga invändningar mot något han producerat så länge det har varit pekuniärt framgångsrikt. Han kreddar gärna sina kompisar – inte minst Skifs är fantastisk oavsett vad han tar sig för, men också Björn&Benny och Lasse Hallström är riktigt begåvade – och han blir extra entusiastisk när han berättar om olika dyra pranks och överraskningsfester han varit med och ordnat åt Skifs och Clabbe. Han är genuint nöjd med Spök! och njuter än vid minnet av hur han och Skifs och Clabbe brukade klä ut sig till schejker.

Bortsett från en del personliga tragedier, som givetvis har varit extremt smärtsamma, så har han all anledning att vara tillfreds med sitt liv.

Därför är det så fascinerande att Palmers ändå är så bitter. Det är det där med proggen igen. På sjuttiotalet, vet ni, hade ju varenda kvällstidningsmusikkritiker en Che Guevara-tröja och därför fick inte Palmers det erkännande han förtjänade. Hur många känner till att Skifs Ooogatjacka-låt faktiskt inte var den enda Skifs-låt som låg på Billboard? Samma år, 1974, klättrade också singeln ”Never my love” till Billboards sjunde plats. Varför känner vi inte till detta? Varför pratar vi inte hela tiden om det? Varför står det inte i eldskrift i skolans historieböcker? Jo, för att svenska rockjournalister på 1970-talet bar Che Guevara-tröjor.

Det förklarar i och för sig inte varför vi trots allt känner till hur framgångsrik Ooogatjacka-låten var.

Palmers är också upprörd över att Svensktoppen lades ner under några år på 1980-talet, så upprörd att han måste både upprepa och kursivera:

”13:e oktober (-85) hade Svensktoppen nypremiär efter att inte ha hörts i radion på över tre år. Jag upprepar: i mitten av oktober -85 hade Svensktoppen inte hörts i radio på tre år.

Som tidigare nämnts hade den hårt vänsterorienterade proggrörelsen skandalöst nog fått Sveriges Radio att sluta sända Tio-i-topp -74 och Kvällstoppen -75, men under första halvan av 80-talet fortsatte vänstervindarna blåsa så kraftigt, att Sveriges Radio också slutade sända Svensktoppen. […]

Men Sveriges Radio, det enda företag som då hade laglig rätt att bedriva radiosändningar, ett public service-företag, ett företag i allmänhetens tjänst, sket blankt i vad allmänheten tyckte, en häpnadsväckande arrogant överkörning av folkviljan i en demokrati.”

Vi har alla rätt till vår upprördhet och ingen har väl mandat att säga till nån annan vilka strider som är viktiga och inte. Men med det sagt: jag har lite svårt att relatera till Palmers indignation över att Kent Finell inte fick spela upp femton random svenskspråkiga låtar en timme varje söndagsförmiddag under en treårsperiod trettio år tidigare, särskilt som ju Kent Finell kunde spela ungefär samma låtar i nåt annat program under veckan.

kent-finell

I övrigt får vi veta att Palmers skrivit en bok med tvåhundra allmänbildningsfrågor som sålt bra, en terroristroman (skriven på plats i LA under en fyramånadersperiod) som sålt hyfsat samt arrangerat en piratjakt för gästerna på Ericssons lyxkryssning som varit välbetald.

Bästa anekdoten ur Claes Malmbergs memoarer.

claes malmberg memoar

Nu har jag läst en memoarbok igen. Claes Malmberg har låtit truten gå och landets kanske flitigaste spökskrivare Petter Karlsson har knackat ner svadan. Det innebär att det nu finns minnesanteckningar från samtliga medlemmar av ”Kjell-gänget”, som Kjell Bergquist en gång definierade i Sen kväll med Luuk: ”Classe Malmberg, Tommy Köris och Johannes”. Malmberg har faktiskt nedkommit med en sorts memoarbok tidigare: Konsten att undvika Nirvana (2011), ett misch-masch av anekdoter och buddhism, nedtecknade av manusdoktorn Johan Ohlsson. Den rekommenderas tämligen kallt.

Mysteriet Claes Malmberg är förstås en ganska rolig bok. Många festliga anekdoter ur ett aktivt – extremt aktivt – liv i underhållningens tjänst. Många fina tjyvnyp på kollegor – bland annat hävdar han med bestämdhet att Dan Ekborg en gång hade tapetserat sitt rum med foton av sig själv, vilket Ekborg bestrider – och förstås en del lagom angelägen andlighet.

Det är fascinerande hur han hunnit med. Även om han är helt öppen med att pulver har hjälpt honom på traven och att inte alla äktenskap har varit gnisselfria, och även om han närmast stoltserar med att inte ha tagit ut någon föräldraledighet, så har han ett fascinerande omfattande cv. Karln är ändå bara 54.

Överlag är han ganska lätt att tycka om. Inte för att han alltid har handlat gott och efter bästa förmåga, utan för att han har vett att se sig själv från några meters håll. Under en av sina mest intensiva perioder drar han en dag, hastigt och lustigt, till Köpenhamn för att ta livet av sig. Han tar in på tjusigt hotell och drar med sig en strippa upp på rummet och låter sedan henne lyssna på en lång litania om hur hektiskt hans liv är och hur många åtaganden han har. När han sammanfattar sin livssituation – en hästgård, en sportbil, en karriär, en status, två kvinnor som drar i honom – så inser han att det kanske inte är mest synd om honom ens i det rummet. Lagom ångerfull uppsöks han av sin kompis Tommy Körberg, som räddar hans liv på ett kärvt och manligt vis: drar med honom på några dagars krogrunda i Köpenhamn och visar honom högst konkret varför livet är värt att leva.

malmberg brandeby

Den anekdot som jag kommer att bära med mig längst är dock av betydligt lättviktigare art: 1990 uppträder Claes Malmberg som sin succéfigur Ronny Jönsson på Hultsfredsfestivalen. Och inte bara han – med sig på scen har han Totta Näslund, Lasse Brandeby som Kurt Olsson och ”en tjockis från Högsbo som spelade gitarr och hette Lasse Kronér”. Hade någon släppt en bomb i den småländska bruksbygden den natten så hade Avenyns samtliga krögare gått i konkurs.

Hög på livet och annat har Malmberg beställt en helikopter för att kunna ta hela gänget till Lysekil på kvällen. Där har Totta nämligen ett gig. De tre som inte har Lysekilsgig börjar pimpla redan efter sitt Hultsfredsgig. Nånstans över Västergötland trycker det på och helikopterföraren tar ner maskinen nånstans på Västgötaslätten.

Där sitter ett pensionärspar vid sitt ensamma torp och njuter en stilla kopp kvällsfika. Man kan tänka sig att de höjer på ena ögonbrynet när en helikopter plötsligt landar i deras blickfång. Man kan tänka sig att de höjer andra ögonbrynet när Kurt Olsson – vid tillfället Sveriges populäraste underhållare – snubblar ut i full mundering, tätt följd av en annan tevekändis i skinnkeps och en tredje tevekändis i frack och Converse. När de sedan ser de tre gå och skvätta lite i buskarna, vinka hej och försvinna lika fort så har de inga ögonbryn kvar att höja.

Man kan föreställa sig att de båda gamlingarna tittade på varandra med lätt förskräckta miner och osäkert sa till varann:

”Såg du också att landets kändaste göteborgare förorenade buskarna där borta?”

”Jo, jag såg.”

”Bra. För om det bara var jag som såg det så kommer jag aldrig nånsin att våga berätta det för nån.”

Don’t Luuk back, Uggla!

uggla
Läser att Magnus Uggla har gjort årets bästa scenshow. Det är säkert så. Jag vet inte när jag såg en scenshow sist, eller vad som kvalar in som scenshow, men jag kan absolut föreställa mig att en Uggla på promenad längs minnenas boulevard, till ett sjuttiotal med androgyne Bobbo Viking och pretentiösa Livets teater och blöjpunkiga Vad ska man ta livet av sig för och sommarkåta Vittring, är värd att hänga med.

Magnus Uggla påminner på ett vis om en Robban Broberg eller en Pugh Rogefelt: hade de dött 1979 hade vi bara kommit ihåg dem som ikoner, som pionjärer, som killar som aldrig gjorde några fel. Nu ligger de decennier som gått däremellan, med hejaklackspop och ordvitskavalkader och Grymlingsgrymtande, som ett berg som kastar långa mörka skuggor över den banbrytande inledningen av respektive karriär.

Det som väcker allra mest nyfikenhet hos mig står som vanligt i det finstilta på affischen: ”Manus av Martin Luuk”. Jag drar mig genast till minnes en passage i Robert Gustafssons memoarer:

I Killinggängets pjäs ”Drömmen om Herrön”, som spelades på Dramaten hösten 2009, säger Martin Luuks karaktär utan förvarning till en kvinna att han föraktar allt hon står för. Sådant har hänt i verkligheten, det är direkt plockat från ett möte vi hade med Magnus Uggla.

Magnus hade kört sin ”Varning på stan” i slutet av krogshowen på Berns, och det blev en fantastisk stämning i salongen. Nu skulle det diskuteras någon form av nytt samarbete, så han och hela gänget satt ner runt ett långbord. Tyvärr hamnade Magnus bredvid Martin.

Diskussionerna hade inte kommit särskilt långt när Martin Luuk började skruva på sig.

”Jag tycker inte att vi ska jobba med den där Uggla …”, sa han.

Det blev tyst. Där satt Martin och pratade om en människa i tredje person. En människa som satt på en stol precis bredvid honom.

”Jag tycker inte om det han står för”, fortsatte han.
(Från vaggan till deadline, 2010.)

Av alla tänkbara manusförfattare valde Magnus Uggla en som uttryckligen sagt att han inte gillar det som den där Uggla står för, låt vara för mer än tjugo år sen. Det tyder inte bara på storsinthet utan också på kvalitetsmedvetande. Om det nu inte råkade vara så att landets alla andra manusförfattare råkade vara upptagna när Uggla frågade eller att ingen av dem ville jobba med en föreställning som garanterat skulle ge press och publik.

Det kan förstås ha varit så också. I så fall råkade Uggla ställa frågan i exakt det ögonblicket som den första grisen sågs stiga till väders.

De tio mest uppseendeväckande anekdoterna ur Kjell Bergqvists memoarer (kronologiskt).

blogg kjelle berka omslag kopia
Kjell Bergqvists memoarer handlar väldigt lite om skådespeleri och ganska mycket om tillfällen då Bergqvist blivit arg och/eller druckit bira och/eller skojat till det. Den som vill läsa stora tankar om skådespeleriets betydelse för den postmoderna människan ska nog hitta en annan bok. Den som vill läsa lite osorterade tankar från en man som mot alla odds blivit känd, rik och kulturarbetare har en del att hämta. Den som vill läsa några reflektioner om varför det ändå gått som det har gått för Bergqvist får fundera själv.

Ett personligt urval av de passager där man kanske höjer som mest på ögonbrynen:

1) Bergqvist kom från Högdalen, en i mängden av så kallade problemförorter: ”Polarna hette Pavan, Lelle, Peter, Janne och Roffe”. Han siktade på att bli gymnastiklärare, men mellanölet kom i vägen. ”På gymnasiet, Bandhagens gymnasium, kunde öldrickandet börja redan klockan nio på morgonen. Ibland hade jag till och med en burk innanför tröjan i klassrummet och sög i mig genom ett sugrör.” Något senare blev han relegerad efter att ha mulat rektorn med en päronglass.

2) Bergqvist kom in på Scenskolan som sjuttonåring, en prestation tidigare bara tangerad av Per Oscarsson. Han hade då aldrig varit på teater. Däremot hade han jobbat som scenarbetare på Folkan, tillsammans med sin kassaskåpssprängande kusin Svenne. Det var Svenne som tipsade honom om Scenskolan: ”Det är mycket akrobatik, gymnastik och fäktning och sånt där, för fan det gillar ju du Kjelle”. Bergqvist kom in trots att han vägrade improvisationsprovet att göra Elvis i sandlådan: ”‘Jag tycker att det här är jävla trams, jag skiter i det’ och sedan gick jag ut”.

3) På sjuttiotalet hängde Bergqvist, liksom det övriga Stockholm som rörde sig, på Vickan i Kungsträdgården. Där tog han köksingången, fick mat av kockarna i köket och gled sen in till polarna och birorna. En kväll drack han Urskog – en sexa renat och en tvåa angostura bitter – ihop med Örjan Ramberg, dessutom kom Johannes Brost förbi och tog några jamare – och en stund senare krävde personalen Bergqvist på pengar! En servitris och ”barchefen Åke, som var fikus” lät dem inte krita trots att Bergqvist förklarade: ”Jag kan ju inte rita pengar, det där är inte vårt problem.”

Sen gick det som det gick: ”Jag tog tag i bordet och välte det med alla glas. Sedan tog jag tag i en av de enorma kristallkronorna och skakade allt vad jag förmådde så att prismorna föll i golvet”. Dörrvakterna Peter och Göran – ”stora starka karatekillar, men snälla” – kom in och de visste tydligen ”att vi inte var där för att bråka”. I samma veva slog barchefen Åke ett glas i golvet och skrek: ”Fan, jag orkar inte jobba här längre.” Bergqvist ropade då: ”Här ska du se en kille som kan krossa glas”. Varpå han slog högernäven genom en glasruta och gjorde illa sig ”så in i helvete”. Dörrvakterna uppmanade honom att gå hem och lägga sig och – intressant nog – att komma tillbaka nästa dag.

Då snodde jag brandsläckaren som stod i garderoben och hoppade in i en taxi och åkte hem. Det dröjde några dagar innan jag kom tillbaka.

Sensmoralen i historien är något oklar, men det var hursomhelst första kvällen som Bergqvist träffade Johannes Brost.
bergqvist jack
4) Sommaren 1976 spelades filmen Jack in. Söderkisen Janne ”Mr Hammarby” Halldoff regisserade och Kjelle Bergqvist spelade pothuvudet Harald. Bergqvist var djurgårdare, förmodligen för att hans pappa varit hammarbyare och ”man måste ju ha nåt att käfta om där hemma”.

Vid ett fototillfälle lurade Bergqvist på Halldoff en djurgårdskepa, med påföljd att Expressen satte rubriken ”Svikaren Halldoff överger Bajen”. Halldoff var otröstlig men fick sin hämnd.

En tid senare bjöd Halldoff med sig Bergqvist och Örjan Ramberg på hundkapplöpning i Skarpnäck. Bakfulla och dana satt de båda rucklarna i ösregn och glodde. ”Det var skittråkigt”. När hundarna sprungit färdigt hördes i högtalarna: ”Här för att dela ut priserna är skådespelarna Kjell, vad sa du att han hette, Bergqvist och Örjan Granberg”. Efter att Bergqvist och Ramberg tvingats hålla en lång prisutdelning med många pokaler och mycket hundgodis visade Halldoff DN, där han till på köpet satt in en annons: ”Kom till Skarpnäck och se hundtävlingar med de kända skådespelarna Kjell Bergqvist och Örjan Ramberg”.
blogg viveca l
5) Något senare spelade Bergqvist huvudrollen i Vilgot Sjömans hbtq-film Tabu. Viveca Lindfors var med. Enligt Bergqvist hade hon exhibitionistiska drag:

De behövde bara starta kameran så åkte blusen av. Vid något tillfälle när hon slängde av sig kläderna bröt jag in och sa: ”Men vänta lite, just i den här scenen skulle du väl inte klä av dig. Vi har väl tillräckligt med naket ändå.” Hon svarade på sin svenskamerikanska: ”Jo, men Kjell den här filmen handlar om passioner.”
”Ja, jag vet”, sa jag. ”Jag har läst hela manuset och jag vet inte om det tillför något att vifta med de där taxöronen i varje bild.”

Bergqvist medger att de efteråt inte var ”så goda vänner” och att ”ibland slinker det ur mig saker som jag inte skulle ha sagt”. Men – ”andra stunder har det hjälpt mig. Så det får vara som det är.”
bergqvist katitzi
6) Sommaren 1977 spelade Bergqvist med i teveserien Katitzi. Titelfigurens syster Rosa spelades av romska Angelina Demeter, blott fjorton när inspelningen drog igång. Bergqvist blev vän med både henne och hennes föräldrar.

En kväll, ett par år senare, när vi satt på Vickan sa Adele, Angelinas morsa, till mig: ”Va fan är du dum i huvudet Kjelle?”
”Nja, hur tänker du då?” sa jag.
”Ja, men va fan, titta bredvid dig. Är du dum i huvudet?”
Jag tittade på Angelina och förstod inte vad hon var ute efter.
”Ja, men vad fan, ta den där oskulden innan någon annan gör det.”
Ja, då slog mig tanken att det inte var en liten flicka som satt här bredvid mig längre, utan en kvinna. Så då gjorde jag det helt enkelt. Vi förlovade oss strax efter.

7) Bergqvist är noga med att han aldrig har befattat sig med knark ”varken för eget bruk eller på något annat kriminellt sätt”. Han tillägger dock: ”Jag har umgåtts med Tommy Körberg och Johannes Brost, men också med Clark Olofsson. Ja, det bara blev så.”

8) På Dramaten var det kollationering för Den kaukasiska kritcirkeln. Börje Ahlstedt började ”pompöst förklara vad en skådespelare är. Vid det här laget hade jag, liksom alla andra, fattat det. Han menade att en skådespelare kan vara som en kopp som kan fyllas med kaffe, en del med vatten. Kopparna kan också ha öron medan andra inte har det. Så där tuggade han på.”

Bergqvist var tydlig med att han inte tyckte det var detta kollationeringen borde handla om. Ahlstedt blev ”så jävla arg och menade att här försökte han dela med sig av sin livserfarenhet och vara generös”.

Och så gick det som det gick: ”Det slutade med att han kavlade upp ärmarna och skulle slåss. ‘Kom igen din tjocke jävel, du hinner inte ifatt mig ändå’, svarade jag. Sedan fick vi bryta för lunch.”
bergqvist silvermannen kopia
9) I mitten av nittiotalet gjorde Bergqvist teveserien Silvermannen med Ulf Malmros. Då blev det jidder med SVT:s lönekontor. Trots att Bergqvist sagt ifrån att han bara ville prata lön med producenten så ringde ändå ”en kärring från lönekontoret” upp honom och sa: ”Hej, jag tror bestämt att vi har talats vid någon tidigare gång.”

Då svarade Bergqvist, enligt Bergqvist: ”Hörrudu din hjärndöda kärringjävel, ring inte hem till mig och låtsas att du inte vet vem jag är. Vi har talats vid i tjugo år du och jag. Så ring inte hit med din attityd utan far åt helvete”. Sen slängde Bergqvist på luren. Sen blev det krismöte där SVT Dramas Ingrid Dahlberg påpekade att inte ens Erland Josephson fått vad Bergqvist begärde. Sen fick Bergqvist den lön han ville ha, men fick inte göra mer SVT-drama under Ingrid Dahlbergs chefstid.
bergqvist tre solar kopia
10) 2003 spelades perukfilmen Tre solar in på Öland. En dialogscen mot Lena Endre tog ett par dagar att filma eftersom det blåste och vindskydd fick byggas och skådespelarna sen var sönderfrusna när det var dags för tagning.

När jag bänkade mig i biostolen på öppningen av Göteborgs Filmfestival för att se filmen och vi kom fram till den 2-3 timmar långa dialogscenen, visade det sig att hela scenen var en enda lång närbild på Lena. Så kan det gå när motspelaren är gift med regissören. Men man såg i alla fall delar av min peruk blåsa in i bildkant ett par gånger.

11) Just fan. Där är några hyfsat anmärkningsvärda saker till att rapportera. Men de kommer i min recension i Sydsvenskan inom kort.

Just det! Ytterligare Brostanekdoter! Bubblare!

Typiskt. På den stora listan över de mest fascinerande anekdoterna från Johannes Brosts memoarer glömde jag följande:

1) En fredagskväll badar Brost och Kjell Bergquist bastu i källaren till lägenhetshuset där Brost bor. Med sig har de, lite underförstått, varsin dam. Brost med sällskap tröttnar och går upp till lägenheten. Vad de gör där är jag – dock inte Brost! – för pryd för att redogöra för. Kjelle Berka kommer dock inte tillbaka, ej heller hans damsällskap. Tid går, Brost ringer, Kjell svarar inte i telefon. På måndagen råkar någon öppna bastudörren och hittar en naken Kjell Bergquist med en lika avklädd kvinna. ”Då hade Kjelle och tjejen bara druckit vatten på hela den tiden – och knullat.”
blogg brost me and my girl!
2) Efter att ha åkt dit för kokaininnehav, suttit av en månad och blivit en snackis på stan fick Brost en musikalroll i Me and my girl och lyckas påfallande snabbt ta sig tillbaka till händelsernas centrum. Man kan ana att det, trots jobb och ryggdunkningar, var en paranoid tid för den gode Brost.

En kväll efter föreställningen kommer han gående på Östermalm då en bil stannar och två civilklädda män stiger ut och visar sina polisbrickor: ”Vi vill att du följer med oss till stationen. Vi har fått in en anmälan om att du har misshandlat en person grovt i natt.” Brost blir förstås skakig och försöker förklara sig. Efter en stund rullas fönstret till baksätet ner och Leif GW Persson sticker ut huvudet. Han och Brost känner förstås varandra från Café Opera. GW skrockar gott och säger: ”Nu blev du allt rädd, va?”

Man kan ana att svaret var ja.
blogg brost swahn!
3) Brost gör en informationsfilm för Sjösäkerhetsrådet ihop med Birgit Nilsson. Marie Louise vid tillfället De Geer Bergenstråhle regisserar, La Nilsson spelar havet och Brost den lilla människan i havet. Inget konstigt med det.

Apropå sitt möte med den stora operadivan berättar Brost om Birgit Nilssons begravning många år senare. Nilssons närmaste lyckades hålla hennes död hemlig till efter begravningen, dit bara de närmaste var inbjudna.

Lennart Swahn – den store operaälskaren, som i en klassisk tevetimme tussat ihop Birgit med Zarah Leander – var synnerligen irriterad över att inte ha räknats in bland de närmaste. Enligt Brost var detta ett uttryckligt krav från La Nilsson: ”Bjud inte in Lennart, för då får hela världen reda på det.”

Ja, och sen finns det en ganska rolig historia om hur Brost vid tre tillfällen har haft ihop det med kvinnor som alla har haft nån sorts kuttrasju med Carl Gustaf Bernadotte. På Brosts rättframma fråga ”Hur var han då?” svarar alla tre, oberoende av varandra: ”Han var sådär.”

Och sen är det nåt med en orgie i samband med inspelningen av Sean Banan-filmen … Skitsamma. Jag har sagt det förut: man kan säkert tycka både det ena och det andra om herr Brosts liv och leverne, men det har odiskutabelt varit omväxlande.

De tio bästa anekdoterna ur Johannes Brosts memoarer (kronologiskt).

blogg brost
Johannes Brost har nedkommit med sina memoarer. Efter att besviket ha konstaterat att de varken heter ”Brostkarameller” (som jag hoppats) eller ”Johannesevangeliet” (som jag faktiskt läst) läser jag den mer eller mindre i ett sträck medan barnen hålögt frågar efter mat och mänsklig närhet.

Det är en naken och uppriktig levnadsskildring där Brost inte direkt säljer in sig själv. Man får inget vidare förtroende för honom som pappa eller partner. Däremot anar man att han nog var den rätte att bjuda på fest om man ville ha lite extra drag under galoscherna och i näsborrarna.

Det mest fascinerande är den osannolika förmågan att alltid vara med där det händer. På sextiotalet är det rock som gäller. Då driver Johannes Brost klubbar i Malmö och blir polare med Mick, Keith och Brian på en legendarisk fest hemma hos Ola ”Ulla-Bella” Ström på Fersens väg.

På sjuttiotalet är det progg som gäller. Då blir Brost biten av polishundar under almstriden 1971 och hälsar på i Marianne Lindbergs (senare De Geer) husvagn under Tältprojektet.

På åttiotalet är det yuppies som gäller. Då har Brost egen nyckel till Café Opera och sitter av en månad för kokaininnehav.

På nittiotalet är det såpor som gäller. Då blir Brost galjonsfigur på M/S Freja och mannen som gav den osannolika luggen ett ansikte.
blogg brost joker!
Människor svischar förbi. På ena sidan åker han taxi med Bergman (som noggrant sett till att få chaufför i uniform och skärmmössa), på nästa spelar han in gameshow med Anna Book. Kollegor hängs ut, i synnerhet Örjan Ramberg (”Jag vill helt enkelt aldrig någonsin mer ha något med den sjuke jäveln att göra”), men också polaren Tommy ”Tommy Köris” Körberg som hånglat med Brosts ex. Jaha, tänker ni, på sjuttiotalet? Nej, efter vad jag förstår härom året.

Men, ska tilläggas, mest hänger Brost ut sig själv.

Det är naturligtvis omöjligt att rangordna alla anekdoter som fladdrar förbi medan Brost hoppar mellan minnena, men låt oss åtminstone ställa dem i tidsordning:
blogg brost mamma!
1) Brosts mor var teaterprimadonnan Gudrun Brost, känd för sina samarbeten med Karl Gerhard och Ingmar Bergman. Brosts far var journalisten och slabbedabben Sven Forssell. När denne försökt fly ett fängelsestraff för bedrägeri genom att ta värvning i Främlingslegionen och sen lyckats ta sig tillbaka till Sverige och Långholmen, sa fru Brost: ”Det heter ju i nöd och lust, och han är i nöd men jag har ingen lust längre”.

Senare i livet träffar Brost vid en pissränna Tomas Forssell (då i Nynningen, senare Häjkån Bäjkån, pappa till Gry) som konstaterar att Brost är Brost, sträcker fram handen och säger: ”Då är vi bröder”.
blogg brost häjkån!
2) På sjuttiotalet hänger Brost främst på KB och Prinsen. Där ser han Evert Taube vilja betala för sin väl tilltagna måltid med argentinska sedlar: ”Det står tusen på varje”. Tricket lyckas och Mäster slipper betala även den gången.
blogg brost turkka!
3) 1973 gästspelar Brost vid Åbo Svenska teater, där finsk – nä fasen, världens! – teaters enfant terrible Jouko Turkka ger egenartad regi: ”När du kommer in och säger den där repliken, ska du vara som om jag hade hela handen i fittan på dig”. När fru Turkka går på toaletten föreslår herr Turkka att Brost ska ”knulla med henne” när hon kommer ut. Brost påstår sig avstå: det hade känts ”jävligt konstigt att knulla hans fru medan han själv satt i rummet bredvid och drack”.

4) 16 augusti 1977 spelar Tältprojektet i Köpenhamn och ensemblen nås av budet om Elvis död. I Tältprojektets orkester rådde en sorts fiendskap mellan rock- och jazzfalangen. Jazzsaxofonisten Christer Boustedt puffade på sin joint och sa till Uffe Dageby och company: ”Jaha grabbar, är ni ledsna nu?”

5) 1980 spelade Brost med i Robban Brobergs monumentalprojekt Cirkus Zero. Broberg berättar för Brost att han ska få ett solonummer där han kan välja mellan att bli skjuten ur en kanon eller vara svajmastartist på tio meters håll samtidigt som han håller en monolog om att livet går av och an. Brost valde svajmasten. Vid ett tillfälle kallar Broberg till sig ensemblen och kungör att han från och med nu bara kommer att lystra till tilltalsnamnet Zero.

6) 1981 hänger Brost på sin polare Charlie, son till Sven Nykvist, när Nykvist är i Los Angeles och spelar in Steinbeck-filmatiseringen Cannery Row (inte hågkommen av alla). Raquel Welch har fått en roll i filmen, men petas på grund av att hon ser för gammal ut (hon är vid tillfället 41). Ingen vågar säga det till henne utan hon sparkas med den föregivna anledningen att hennes sminktid är för utdragen. Welch ringer varje kväll till Nykvist i villan och undrar: ”Was I really that bad?” När Nykvist inte pallar längre får Brost ta samtalen och säga att Nykvist är bortrest.

Hollywood äter sina stjärnor. Ena sekunden världens sexgudinna nummer ett, andra sekunden nobbad via Johannes Brost.

7) När Brost spelar mot Christina Schollin i sängkammarfarsen Bäddat för 6 bjuder Schollin hem ensemblen till sig på Värmdölandet. Väl framme visar sig Schollin ha fått hela middagen sponsrad av Hänt i veckan som är på plats och plåtar. Hela huset är dekorerat med änglar, sånär som på ”ett rum som var helt tapetserat med bilder på och artiklar om Christina”.

8) När Brost på åttiotalet medverkat i en reklamfilm hojtar Börje Ahlstedt till honom på KB: ”Hej på dig du, din jävla reklamfitta!” En tid senare får Brost ett erbjudande att göra reklamfilm, denna gången för filmjölk. Som motspelare har han Börje Ahlstedt, som tar för sig friskt från den uppdukade spritbuffén. Inget manus finns, men efter några timmar har de spånat (”eller rättare sagt: jag spånade, medan Börje blev fullare och fullare”) fram repliken ”film … film … film … filmjölk!” som reklamarna tyckte var ”lysande”.
blogg brost eggers!
9) 1989 ledde Brost, tillsammans med Per Eggers, lördagsunderhållningen Nöjeskompaniet (mest känd för buktalarsketchen med replikskiftet ”Säg hej till publiken!” ”Hej till publiken!”). Programmet är extremt framgångsrikt. Vid ett tillfälle sitter Brost och Eggers på Fältöversten och möter en välvattnad Lennart Hyland som lägger huvudet på sned och säger: ”Ja, pojkar, det är svårt med underhållning”. Brost kommenterar: ”Det var mitt första och enda möte med honom och det räckte så bra.”

10) Under Rederiet-tiden skriver Expressen, utan fog, att Brost är misstänkt för misshandel. Kjell Bergqvist ringer då upp Expressens chefredaktör och skriker: ”Hörru, din jävla idiot! Du är så jävla dum i huvudet. Du borde gå och dränka dig. Gör det! Dränk dig för fan, innan jag slår ihjäl dig!” Uppmaningen hörsammades aldrig. Samtliga Expressens nittiotalsredaktörer lär fortfarande vara i livet.

Ja, och sen har Brost en konstig fling med Gunilla Persson – för somliga känd från Hollywoodfruar – på Barbados. Och så hjälper han Roy Andersson och Göran du Rées in på Guldbaggegalan när de är för fulla för att få komma förbi vakterna. Detta skedde 2012.

Allt enligt Brost. Som man kanske inte ska ta som ett sanningsvittne alla gånger, men som heller inte är den som förskönar verkligheten.

Sida 1 av 7

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén