kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: människor på kanten (Sida 1 av 4)

Bodes bögbitar och Lillemors lesbolåtar.

Johnny Bode – myten och mytomanen – har avhandlats noggrant i det mest fullpackade avsnittet av podden Snedtänkt. Jag och Gustaf Görfelt, ordförande i Johnny Bode-sällskapet, började med en bortskämd spoling i Falköping och slutade med ett trött fyllo i Malmö sjuttio år senare. Längs vägen hann vi nämna stulet bordssilver hos Gösta Ekman d.ä., Karl Gerhard-föreställningar iförd hakkors, tvångssterilisering, omyndighetsförklaring, Jimi Hendrix, stulna porromaner, operettkarriär i Österrike, utvisning ur minst fyra länder, påstått prostituerade hemsamariter, maniska skov iförd leopardpäls samt, förstås, porrplattorna som blev den mycket begåvade kompositören Bodes mest hågkomna bidrag till kulturen.
bodes porr 1bode porr 2
bode porr 3
bode porr 4
Ändå skrapade vi bara på ytan av ett späckat liv. Den närmast mytomspunna biografin Jakten på Johnny Bode – stulen på minst två bibliotek och slut på förlaget – är så informationstät att nästan varje mening rymmer ett spektakulärt påstående som man vill gräva vidare i. Nöjesjournalisten Ingmar Norlén gjorde det närmast till en livsuppgift att följa Bode i de kringelikrokiga spåren genom nittonhundratalet. Han hittade en jädra massa. Ändå anar man att det finns en historia till under varje uppgrävd historia.
bode
1968 tog Johnny Bode den lovande kuplettprimadonnan Lillemor Dahlqvist under sina vingars beskydd. Det skadesköt henne så att hennes egen karriär aldrig kom att lyfta, men märkligt nog förlät hon honom flera gånger om. Inte bara sjunger hon på Bordellmammas visor och ett par av uppföljarna; de spelade också in varsin singel med homosexuellt tema och med Bodes låtar.

De båda skivorna verkar ha haft de officiella namnen Visor för homosexuella respektive Visor för lesbiska (ja, jag vet att lesbiska också är homosexuella, men Bode var ingen identitetspolitiskt orienterad människa på det viset). Porrförlaget Rondex, som gav ut en del av Bodes övriga porrvisor (han ställde förstås förlagen mot varandra för att maximera förskotten), gav ut dem. Givetvis också i tysk version (även Bordellmammas visor spelades in på tyska. Samt danska. Och engelska. Och säkert fler språk än så.)
delgada svensk
delgada tysk
Det första som slår en vid en genomlyssning av Bodes båda bögbidrag – ”Achilles klagan” och ”Vi är inte som andra vi” – är att de är helt befriade från porr. Texterna från Bordellmammas visor och dess uppföljare får ju kinderna att blossa även på en modern lyssnare (”Styrman kommer jämt om hösten/och då har jag alltid trösten/smeka Janssons jättestora kuk/Först jag honom alltid bjuder/provknulla mitt nya luder/Är han nöjd, ja, då tas hon i bruk!”).

De båda bögvisorna, insjungna under Bodes mest etablerade alias Johnny Delgada, är av helt annan art än horvalserna. De är närmast propagandasånger för rätten att leva som man vill. ”Achilles klagan” är för all del ett pekoral, en storslagen dramatisk historia om en förbjuden kärlek som kräver ett offer för att kunna levas ut:

De läppar som en gång så kärleksfullt lett
Snart är kalla men innan detta skett
Jag kysser dem, dina bröst, dina länder
Till dödens ö du en hälsning dig sänder

Vi trotsar den makt som har gjort att vi två
Som döda först evigt varandra få

Men att Bode – den av samhället utstötte, dessutom uppvuxen i ett tjugotal då gamla könsgränser började utmanas – står på de utstöttas sida är uppenbart. Det blir ännu tydligare i det andra spåret, ”Vi är inte som andra vi”:

Gud lär skapat man och kvinna
Evigt för varann
Men också kvinna-kvinna, man och man


Vi får nöja oss med det som är
Var och en ska alltså älska det
Som han och hon har lust att alltid ge

Låter man oss bara vara
Som vi är finns ingen fara
Och vår harmoni består

Och ännu tydligare blir det i singelns baksidestext:

Vid mitt första möte med de homosexuella tyckte jag synd om dem. De betraktades som parias, utstötta från det levande livet. De hade inte ens egna, för dem komponerade sånger. Jag erinrade mig Achilles, hjältarnas hjälte och hans vilda sorg när Patroklos, den älskade vännen fallit för Hektors svärd.
lillemor lesbiska
De båda sångerna han skrev till Lillemor Dahlqvist är av liknande slag. ”Vill du bli min väninna” är en ganska ordinär kärlekstext, som får laddning bara genom att den så tydligt sjungs av en kvinna till en kvinna (”Ta mig/jämt som du vill ha mig/Lova att ej bedra mig!”). Det lesbiska temat på ”Följ mej till min dröm-ö” är otvetydigt för den som kan allra minsta antik historia:

Följ mej till min dröm-ö
Du ska bli min drömmö
På Lesbos susar vindens sång

Låt oss därför leva
Eva med sin Eva
På Lesbos liksom förr en gång

Just där
i olivgröna lunder
i kärleksrusstunder
skrev Sapfo sin dikt
Just där
i Egeiska havet
är minnet begravet
av kärlekens bikt

Det är svårt för moderna öron att läsa in något pornografiskt. Tvärtom är det ju storslagna hyllningar till den samkönade kärleken utan ekivoka eller pikanta inslag. 1968 var det så suspekt att plattan uteslutande såldes via pornografiska kanaler: sexshoppar och postorder.

Den som undrar varför ett porrförlag gav ut något så icke-porrigt bör betänka att homosexualitet vid tiden fortfarande var officiellt sjukdomsstämplat och även om det var lagligt var det allt annat än accepterat. Bögar och flator fick alltså snällt söka sig till samma ljusskygga arenor som alla andra som inte fick vad de ville ha inom den accepterade heterosexuella tvåsamheten.
pipp-singel
Man ska också komma ihåg att 1968 var en nybyggar- och upptäckarperiod inom pornografin. Allting skulle testas. Bode var först med porr-lp och med visor med uttalat homosexuella teman. Förlaget Rondex gav också ut en singel med två ”erotiska dialoger”: ”Tåg-pipp” och ”Båt-pipp”. På Youtube anges Bode som upphovsman, men enligt Ingmar Norlén är det skådespelarna Gudrun Brost (Johannes mamma) och Ove Stefansson (vars mest bekanta skådespelarinsats torde vara den här) som står för pratandet. Någon egentlig upphovsman har jag inte funnit. Om ”pipp-singeln” konstaterar Norlén lakoniskt: ”Skivan sålde dåligt.”

Jag ber om ursäkt. Det blev ett långt inlägg. Och då är det bara en fotnot i Bodes liv.

RKOB RIP.

broberg 1
Varför gick jag inte fram till dig där vid grönsaksdisken
och tog dig på fittan som jag hade sån väldig lust till?
Du kunde säkert tänkt samma sak
och i brallorna var ballen rak

Somliga vill inte förstå att det där är en Robban Broberg-text. Många har fått för sig att han bara ägnade sig åt ytligt ordlekande och maniskt larv. De flesta samtal jag har haft om Broberg har jag fört i opposition: folk har hånfullt sagt ”Arne Hegerfors med leksaksinstrument” och vägrat lyssna när jag pratat om Brobergs långa, sökande karriär där han gått från skiffle till revy till psych till barnvisa till en genre som nog bara kan kallas Robban Broberg-pop.

Jag ska villigt erkänna att jag inte alltid brytt mig, och att även jag lätt känner mig mätt på det fonetiska associerandet, men ett mer originellt konstnärskap hittar man svårligen inom rikets gränser. På sextiotalet slog Broberg igenom som skämtare och värvades till och med till Kar de Mummas nyårsrevy, men han ville något mer, något annat, något eget. Han satte sig på en vespa och for till Frankrike för att bokstavligen hitta sig själv. Han kom hem och konstaterade i popform att ”ha det taskigt med sig själv i Paris är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm”. Han samarbetade med proggpastorerna i Hoola Bandoola men konstaterade helt korrekt att det inte finns några absoluta sanningar eftersom ”i människornas inre två och två ibland blir fem”.

Brobergs storhetstid är hans sjuttiotal. Det förstod han inte själv. Då gjorde han det musikaliskt flippade barnprogrammet The Pling & plong show, lekte med inspelningseffekter på sin rullbandspelare, lät världens vackraste barnkör ackompanjera den supersnuskiga ”Redan när vi sätter oss till bords”, bytte namn till Zero (alltså även officiellt) för att börja om på ruta ett, skrev sånger på engelska om sin längtan att bli artificiell, målade och filmade och vägrade att låta sig placeras in i några givna fack och genrer.
broberg zero

Jag förnekade mig själv och alltihop som jag så länge drömt om
Mina drömmar jag har glömt dom
Jag tänkte bara på gurka och apelsin
På filmjölk och ost, på kaffe och smör
Och allt sånt där som man gör
När man är i snabbköpsbutiken
Då har man glömt det där med erotiken

I alla retrospektivshower och samlingsboxar han gav ut längre fram i livet, efter soloshowerna på teatrar på åttiotalet och på Globen på nittiotalet, är sjuttiotalet försummat till förmån för det mer glättiga och lättillgängliga. Kanske var det som frejdig skämtare han helst vill se sig, kanske trängde mörkret och rotandet i självet sig på utan att han riktigt ville det. Även till synes ytliga ordleksbonanzas som Raket och Morot och Målarock och Flygeltur är visserligen långt mer psykologiskt intrikata än man tror vid en första anblick, men det är långt ifrån texterna om personlighetsförvirring och -klyvning:

Du har poliser i kalsongerna
Che Guevara på affisch
Gorillorna i ditt kylskåp
har två nunnor just låst in
Furirerna bak i huvet
de ger order hit och dit
medan en fredstagare sitter i din telefon
och pratar skit

Du har så många sidor i dej!
Vem är du när jag ringer på dörrn?
Och du försöker va rationell
går runt och ljuger om dig själv

(”Du har Pinochet i garderoben”, 1978)
broberg 3
Jag minns en intervju med Robert Karl Oskar Broberg – som han stundom kallade sig, förmodligen för att visa att han den här gången visade upp hela sig – i Kamratposten. Den illustrerades av bilder Robban ritat av sitt kaotiska inre: små gubbar som rann nerför trappor, vars huvuden sprängdes, som var instängda i boxar och fängelser. Det är uppenbart att han aldrig hittade sig själv, att livet och skapandet var en evig jakt efter den sanna inre kärnan, där han förmodligen hoppades finna frid. I perioder hittade han väl nån sorts harmoni i det som han såklart döpte till MuBiDuBa – Musiken, Bilden, Du och Barnen – men stunderna av eufori förbyttes nog snart i svärta.

Och svärtan finns där hela tiden för den som lyssnar. En på ytan löjlig ordlek som ”Du är min” handlar om den desperata känslan efter ett uppbrott:

Du är min
Du är min-sann ute och roar dig du
Du är min
Du är min-inimalt hemma om nätterna nu
Du är min
Du är min-net av det som en gång var min fru
Du är min
Du är min-st av allt min just nu

(”Du är min”, 1983)

Att leka med orden, att närmast fysiskt klippa sönder dem och placera ihop dem på nya sätt, var Brobergs sätt att spränga sig ur livskriserna. Ofta blev det fånigt – att stå med ett lock på huvudet och spela lock’n’roll är mest tröttsamt – men när han var som bäst var han outstanding. Och som helhet måste hans konstnärskap snarare jämföras med en Frank Zappa eller en Captain Beefheart än med en Sten-Åke Cederhök.

Och den där sången om att ta en främmande kvinna på fittan i snabbköpsbutiken är något av det mest nakna jag hört. Jag vet ingen annan text som så öppet beskriver en tvångstanke, där vi rentav får följa en av de där tankegångarna som poppar upp i de flesta huvuden och som vi kväver med alla kuddar vi hittar för att ingen annan nånsin ska få veta hur sjuka i huvudet vi är hela vägen in i mål:

Inte kan man göra nåt så ovanligt som
att ta en fru på fittan mitt som hon står där
och kollar på gurka
Hur skulle det se ut?
Det slutar som alla andra sånger
Den slutar som den gjort alla andra gånger
Ja, ingenting hände
Jag vred och vände
på litern mjölk
Sen gick jag ut
Sen gick jag hem
och satte mig ner
och spelade in det här

En lång utvikning fram till en finurlig memoartitel.

Hammarsson & Wiking skrev boken och gjorde teveserien med hundra höjdare ur svensk historia. I säsong två utvidgade de till världens hundra höjdare, men slog ändå fast att DET ALLRA ROLIGASTE som NÅGONSIN HÄNT I HELA VÄRLDSHISTORIEN var när Robert Prytz en gång svettades i en tevesändning.

Ju närmare det ligger, desto roligare. Fast för färre.

Tre journalister i Karlskrona – Martin Hult, Mattias Nilsson och Björn Håkansson – har ställt den idén på sin spets och skrivit en bok om de hundra roligaste ögonblicken i Karlskronas historia:
Ursäkta var är kriget
Det är ett gediget researcharbete och jag – som själv kanske råkat få nån förlupen elakhet på pränt – får lite ont i magen över att de tre författarna ska råka på några av de lokalpolitiker och -profiler som de skildrar i hyfsat sarkastiska ordalag.

Allt är inte begripligt för oss som bara har varit i Karlskrona när vi hälsade på en kompis i Sjövärnskåren nån gång på våren 1993 och ibland är det svårt att sålla den rena faktan från författarnas fortsatta associationer.

Men det är fascinerande hur mycket tokenskap som ändå hänt på en så pass geografiskt begränsad yta. Tokenskap som är dokumenterad i både skrift och bild.

Liksom alla de som läste Viggo Cavlings mingelskildringar i gamla Resumé läser jag främst för att se mitt eget namn i skrift.

I kapitlet om galleristen, levnadskonstnären och rättshaveristen Per Olov Börjeson får min inre narcissist socker:

Med andra ord känns det inte konstigt att Börjesons 1200 sidor matiga självbiografi heter Inom och utanför ramarna (en så pass finurlig titel att den med lätthet torde kvala in i Malmöförfattaren Kalle Linds samling av fiffiga memoartitlar).
inom och utanför ramarna
Jag ska erkänna att jag hade rätt dimmiga grepp om vem Börjeson är, även om jag kände till att han tillhör folkgruppen Excentriska Malmögallerister (karlskronit är han bara sommartid), men alla som skriver 1200 sidor långa memoarer gör mig nyfiken. Och särskilt om de presenterar sig så här på innerfliken:
inom och utanför ramarna 2
Den skottsäkra västen, får jag veta i Ursäkta var är kriget?, skaffade Börjeson ”främst eftersom fyra Malmöadvokater, en revisor och två fastighetsmäklare figurerade i boken och alla förväntades bli uppretade av vad han skrivit (notering till författarna av denna bok: köp skottsäkra västar!!)”.

Börjeson var också noga med att ”det blir en kvalitetsväst som räcker ner till mitten av låret”.

En man som inte tar på sig vilken sunkig andrasorteringskevlar som helst retar lätt igång ens nyfikenhet. Vi får se om jag orkar plöja Börjesons memoarer. Jag har visserligen bara första delen, endast 550 sidor, men jag har också börjat läsa Jan Myrdals och Lars Gustafssons gamla brevväxling så vi får se om jag får tid.

Björntjänster.

björn o gillberg
Bilden är från min absoluta favorit bland svenska serier: satirslapsticken Ratte. Som framgår föreställer den Björn Gillberg – en man som alla svenskar kände till när ”Ratte och odjuret” publicerades 1979. I serien dyker Gillberg deus ex machina-likt upp på en strand med en uppsättning provrör i innerfickan just som Ratte och Berit hittat en gifttunna.
björn o gillberg ratte 2
I verkligheten hade Gillberg hunnit träda fram på naturens sida under BT Kemi-skandalen i Teckomatorp, då miljöfarliga tunnor grävts ner lite här och där i jorden. Naturligtvis hade han hörts också i kärnkraftsdebatten, där han dock ställde sig utanför de tre officiella linjerna eftersom ingen av dem propagerade för omedelbar avstängning av samtliga reaktorer genast. Istället uppmanade han dem som lyssnade på honom att rösta blankt.

Sin claim to fame hade han 1971, i ett teveprogram med det symptomatiska namnet Han kan bara inte hålla käften. Det var där han lyckades tvätta en skjorta i gräddersättningsmedlet Prädd, som inte var fullt så naturligt som man ville föreställa sig. Arla plockade bort produkten ur sortimentet. Trots ett fantastiskt namn hade Prädd fått dålig aura.
björn o gillberg svt
Det är svårt att hitta en artikel om Björn Gillberg utan att ordet ”kontroversiell” nånstans används. ”Kontroversiell” kan ibland betyda ”bråkstake”, ibland ”rättshaverist”. Kanske är det ingen slump att Gillberg är så förvillande lik Stefan Jarl.

Sitt kanske mest kontroversiella utspel – åtminstone bland många av sina forna sossekamrater och miljövänner – gjorde Gillberg när han klev in i KDS 1982. Det var ett lyckosamt år för Kristen Demokratisk Samling: i samma veva meddelade Eva Rydberg att hon blivit kds-are för att hon var emot dagis.

Tack vare sitt kändisskap – och sitt odiskutabla miljökunnande – fick Gillberg en central post inom partiet (det fick aldrig Rydberg). Tidningen Miljö och Framtid, som Gillberg grundat som organ för stiftelsen Miljöcentrum, blev snart ett propagandablad för KDS. Flera av de gamla läsarna kliade sig säkert förbryllat i nacken.

Att Gillberg inte joinade de nybildade Miljöpartiet De Gröna berodde på att han såg dem som ”en samling flummare på vänsterkanten”. Dessutom hade han blivit personlig ovän med de flesta av dem under kärnkraftsåren. KDS var att föredra: ett parti med ljusgrön profil som slogs för en kristet etisk familjepolitik.

Gillberg var dock ingen särskilt lojal partiarbetare. Efter 1982 års val – då KDS gått framåt, men fortfarande var två procent från riksdagen – uppmanade han Alf Svensson att ta kontakt med Centern om partisamarbete. När Svensson sen gjorde det tre år senare anklagade Gillberg Svensson för att ha sålt sig till ”sprutbönderna”.

Alf Svensson såg till att Gillberg inte stod på valbar plats på riksdagslistorna 1985 och Gillberg uttalade sig nyanserat och måttfullt:

Vi är utsparkade, stenade och utspottade. Det var mitt livs dumhet när jag gick med i kds.

Det senaste jag läste om Björn Gillberg är att han vill bygga en träspritsfabrik i Värmland. Det blir säkert bra.

Ett livstecken från han som gav oss Thriller – en grym film.

Ja, vi är väl många som dagligen och stundligen ställer oss frågan: vad hände egentligen med Bo Arne Vibenius? Efter att ha gjort barnfilmen  Hur Marie träffade Fredrik, åsnan Rebus, kängurun Ploj och …, (1969) den alldeles sjukt våldsamma Thriller – en grym film (1974) med Christina Lindberg som stum enögd hämnerska och Heinz Hopf som slem hallick och den alldeles sjukt deppiga – och alldeles sjukt konstiga! – framtidsdystopin Breaking Point (1975), varifrån vi främst minns en scen inkluderande onani och en kollegas kaffekopp, så satte nånting – låt oss inte spekulera om vad – slut på en … udda regissörs- och producentkarriär.

Nästa gång vi hör ifrån Bo A, som jag tänker mig att hans nära vänner kallar honom, är när Joakim Pirinen skördat framgång med sitt seriealbum Socker-Conny 1985. Vem hör då av sig med ett färdigskrivet kontrakt där han för en modest summa (1000 spänn plus 2,5 procent i på all vinst) vill köpa rättigheterna till "alla audiovisuella distrubitionsformer av vad slag de vara må, nu existerande samt kommande (bl.a. film, alla bredder, video, kabel tv, pay tv, satellit tv, video-disc etc etc), för distrubition över universum"? Just det – Bo Arne Vibenius, nu som ombud för Channel 1 på Lidingö.

Den 24-årige Joakim Pirinen skrev aldrig på det prydligt maskinskrivna kontraktet, men blev nog en smula ställd över dess rättframma sätt att säga "skriv på här så äger jag dig".

Channel 1 finns fortfarande när Bo A 2010 polisanmäler Göteborgs Filmfestival för att ha visat utdrag ur just Thriller – en grym film. Jag vet inte vad som hände med den anmälningen. Troligen sitter de skyldiga inne på livstid på vatten och bröd.

Därefter slutar de flesta spår efter Bo A. I början av nittiotalet bevistade jag Fantastisk Film Festival i Lund, där jag såg Thriller – en grym film oklippt (minns jag rätt var det första gången den visades i Sverige i det skicket). Festivalledningen hade bett Bo A medverka, men han nöjde sig med att skicka ett brev från nåt skatteflyktingland på kontinenten och uppmana publiken att skicka honom några "millar" så att han kunde börja filma igen.

Och därefter – intet. Tills nu. Nu har Bo A kommit över Malmötabloiden Kvällsposten, bläddrat i den och hittat två säger två fel på den:

Felen är alltså att bilderna borde ha fler färger och pappret högre kvalitet. Jag har själv bläddrat i Kvällsposten några gånger och kan nog komma på ytterligare några akuta fel och brister med den tidningen.

Vill man läsa mer om Bo A – och det vill man rimligen – bör man börja här.

Fredagsläsning: Myrdal och könet.

Jan Myrdal har ju stött sig med varenda käft han haft omkring sig sen barnsben, inkluderat mamma, pappa, två systrar, sina barn samt "ordfnasket" Göran Rosenberg. De enda han verkar komma överens med är damerna i sitt liv – och det verkar i sin tur helt bero på Myrdals amorösa förmågor.

Låt vara att relationerna har varit stormiga – Andrea Gaytan Myrdal lämnade ju honom där ett tag sen Jan inte stått upp för henne när Henning Mankell kallat henne "lycksökerska" – men de kommer till slut tillbaka till Jan.

Vad detta beror på har Andrea Gaytan Myrdal inga problem med att sätta fingret på: "Vi är väldigt olika personer men däremot det rent sexuella … Han är som en 50-åring! Han tillfredsställer mig precis som jag vill."

Inte heller Jan själv har några svårigheter att ringa in vad som förenar honom och Andrea: "Vi har en ytterligt stark sexuell bindning som inte går att bortse ifrån. […]  Det finns två saker som betyder något för mig: arbetet och könet. Har man en så oerhört stark sexuell gemenskap som vi då blir det möjligt och nödvändigt att lösa det andra."

Nu noterar jag, kanske i senaste laget, att Andrea Gaytan Myrdal på den här punkten var fullkomligt överens med sin framlidna buksvägerska, Gun Kessle. Om Kessle berättar Nils Petter Sundgren, filmkrönikör och kulturjournalist, i sina memoarer:

Jag hade skrivit om konstnären Torsten Renqvist i Månadsjournalen. Han hade tidigare varit gift med Gun Kessle, som nu var Myrdals hustru. Hon kallades Pinnen. I min intervju citerade jag vad hon hade sagt om att Renqvist var starkare än Myrdal, när de mätte sina krafter en gång i ungdomens dagar. Nu blev Pinnen rasande och ringde både [chefredaktören för Månadsjournalen] Birgitta Dahl och mig och sade att Jan minsann var den starkare och kunde lyfte Renqvist lätt som en plätt. Dessutom var Myrdal en mycket bättre älskare. Pinnen begärde att få dessa oomkullrunkeliga fakta införda i tidningen. Men så blev det inte. Ingen av de två herrarna hörde av sig i ärendet.

Vilket inte måste betyda att Myrdal tyckte frågan var oviktig, utan bara att han hade några andra strider att föra på annat håll. Som mycket väl kunde ha nånting med älskog att göra de också.

De erotiska minoriteterna 2: Incest.

Läkaren Lars Ullerstams klassiska – och ökända – debattbok "De erotiska minoriteterna" (1964) utmärker sig än idag för sina extrema ståndpunkter och gränslösa, för att inte säga naiva, öppenhet. I kapitlet "Incest" petar han glatt och obekymrat på ett av västvärldens – och förmodligen de flesta andra världars – största tabun:

Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner. Dessa lekar har alla möjliga smeknamn ("tunnelleken"), och jag kan inte förstå annat än att detta är ett sunt och lyckligt förhållande. Tyvärr är jag tvungen att tala om att de föräldrar, som visar barnen denna omsorg, enligt svensk lag gör sig skyldiga till brott, som i svårighetsgrad är jämförliga med dråp och grov misshandel.

Exakt hur tunnelleken – som Ullerstam bara sveper förbi som vore den allom välbekant – går till vågar jag bara gissa. Vid närmare eftertanke vågar jag knappt det. Jag är inte helt säker på att ens det är lagligt.

Ullerstam propagerar lite halvkvädet för ett upphävande av incestförbudet. Den medicinska invändningen – "att incest skulle medföra en försämring av arvsmassan med degeneration, sjuklighet, idioti och sterilitet som följd" – avvisar han med hänvisning till att det i så fall skulle "vara mer befogat att kriminalisera könsumgänge med en diabetiker".

Därefter hänvisar han till en incestundersökning från 1943, där en Inghe Kinberg undersökt hundra fall av kriminell incest mellan 1929 och 1937: "Inte fullt två tredjedelar utgjordes av fäder, som haft könsumgänge med sina döttrar, resten utgjordes till största delen av manliga systerincestare".

Av de hundra undersökta fallen tillhörde "samtliga incestare […] socialt och kulturellt sett ett bottenskikt":

Medelintelligensen var låg, men dotterincestaren låg signifikant högre än systerincestaren; i gengäld var han också mera neurotisk och disharmonisk och utvecklade sig ofta till en familjetyrann. Intressant är att en femtedel av dotterincestarna och de flesta av systerincestarna var okunniga om att blodskam var brottsligt.

Och visst låter det sen som att Ullerstam – som alltså är liberal på de flesta sätt men vars perspektiv ofrånkomligen är mannens – har all förståelse för vad vi väl ändå måste kalla övergrepp:

Vid brottsdebuten befann sig flertalet av i varje fall dotterincestarna i sexuell nöd, i allmänhet som en följd av att deras fruar helt eller delvis vägrade samlag. Att lösa detta problem på vanligt sätt, dvs. genom otrohet i äktenskapet, tycks ha ställt sig särskilt svårt för detta klientel, delvis till följd av den sociala isoleringen, delvis därför att de ofta var belastade med fysiska och psykiska lyten.

Jag kan läsa det här med illvilliga ögon, men visst ser det ut som om Ullerstam inte ser nåt problem i att döttrar får betala priset för deras fäders byxklåda? Måste döttrar skylla sig själva när deras mödrar hamnar i övergångsåldern?

Han fortsätter sen att understryka att Kinbergs undersökning inte lämnar några klara besked om huruvida fädernas petande på sina döttrar "destruerar familjerelationer":

I vissa fall tycks incesten ha medfört att situationen ytterligare förvärrats, i andra fall har den inneburit en lättnad för den sexuellt utsläpade modern. Kinberg beskriver rent älskliga idyller där modern serverar kaffe på sängen, medan fadern och dottern ägnar sig åt masturbation.

Slutsats: incestlagarna är morallagar. Ett upphävande av incestförbudet kommer inte att medföra fler fall av incest, och "samtliga de fall av incest som samhället kan ha något intresse av att bekämpa kan åtalas som frihetskränkande otukt".

Imorgon: Ullerstams irritation över RFSU. Det blir roligt.

Guld, rökelse och Myrdal.

Nya Filter berättar att Lasse Diding, den kommunistiske hotellägaren från Varberg som tidigare grundat Jan Myrdalsällskapet och instiktat både Lenin- och Robespierrepriset, har bestämt sig för att förvalta Myrdals jättelika arbetsbibliotek, innehållande såväl mexikansk affischkonst som tysk artonhundratalspornografi.

Lasse Diding brukar man stöta på på Bokmässan. Om inte honom själv så hittar man i alla fall broschyrer för hans tydligen framgångsrika halländska hotell, där badet är prytt med Leninbyster. På nåt vis är det svårt att inte bli lite upplivad av nåt så gränslöst daterat och politiskt inkorrekt.

Samma sak gäller Jan Myrdal. Jag har lite svårt att bli på annat än gott humör av Myrdal. Visst, han har gjort uppåtväggarnauttalanden om de kommunistiska diktatorerna, han har försvarat Khomeinis dödsfatwa mot Rushdie, han har skrivit på ett antihomoäktenskapsupprop tillsammans med Anna Maria Corrazza Bildt. Men just därför – att karln är som en obstinat obsklasstonåring med trippla bokstavsdiagnoser vid fyllda 84 – är det lätt att bli i gasen av honom.

För vi ska komma ihåg att när en, högst eventuell, kommunistisk revolution inträffar i Sverige så är Jan Myrdal den förste som får ett nackskott.

Myrdals grej är ju bångstyrigheten. Tycker du nåt, så kommer Myrdal omedelbart förklara för dig att du har fel. Han kommer också att hänvisa till nåt han läst i en gammal bok som han tillika har i sin ägo, och han kommer att vinna diskussionen genom att påpeka att han skrev om det där redan 1972. Såna har aldrig varit populära i de totalitära samhällen som Myrdal slentrianförsvarar.

Myrdal är mannen som gör vad som faller honom in. En antiauktoritär auktoritet, konsekvent i sin inkonsekvens, lojal endast mot illojaliteten.

Ett halvår efter att hans livskamrat under decennier, Gun Kessle, gått ur tiden, gifter han sig med en trettiofem år yngre mexikanska. Givetvis är han iförd mexikansk folkdräkt. Några år senare skiljer han sig. Givetvis efter att hans fru blivit sur på Henning Mankell efter att denne kallat henne "ointelligent" i ett mejl till mäster Jan.

På bilden i Filter kan vi också notera att Myrdal vid nästan åttiofem gått och skaffat sig hästsvans. Såna var förbjudna i Enver Hoxhas Albanien, som Myrdal talade så vackert om när det begav sig.

Ett samhälle där alla är Jan Myrdal hade naturligtvis aldrig fungerat. Risken att det nånsin skulle komma en enda person som ens tillnärmelsevis för tankarna till Jan Myrdal är dock försumbar.

Nu flyttas alltså Myrdals bibliotek – hans arbetsliv och därmed liv – till Varberg där det i framtiden kommer att göras tillgängligt för forskare och, hoppas jag, intresserad allmänhet. Jag planerar att ta med mig barnen dit redan i sommar. Under resan upp ska jag förklara för dem varför de bör blir som Jan Myrdal, och varför de absolut inte bör bli som Jan Myrdal.

TILLÄGG: bara några dagar efter att det här inlägget skrevs får jag tips från vännen Fredrik af Trampe att fnurrorna har rätats ut mellan Jan och Andrea. Och inte bara det – de har dessutom börjat pippa så det står härliga till.

Avdelningen Personer som gör en lite överraskad.

Kvinnan på bilden heter Ulla-Britt Kotsinas. Hon är professor emerita och är född 1935. Hon har gett ut en bok tillsammans med Dogge Doggelito. Boken heter "Förortsslang". Det är där vi får veta hur förortsbor uttrycker sig. Här kan vi läsa att uttrycket "ta illa upp" i förorten heter "bajsa blod", att "strunta i" heter "bajsa på", att "inte bry sig" heter "bajsa snett" och att uttrycket "bajsa" benämns "klubbabubba".

Adverbet "aldrig" heter i förorten tydligen "när kuk har namnsdag", verbet "tystna" heter "få kuk i munnen", frasen "åka fast" heter "få kuk", frasen "få stryk" heter också "få kuk" och frågeställningen "är du man?" översätts lämpligen "har do kuk?"

Vill man berätta för förortsbon att denne är en "mammaknullare" rekommenderas bland annat frasen "mammas bögbangare". Vill man upplysa samme förortsbo att man i detta nu har intimt med densammes ömma moder säger man lämpligen "jebem ti mater" och vill man bara som hastigast informera om att man för tillfället idkar fellatio med förortsbon i fråga så säger man "acini sikarem".

Förortstermen "slänga på telefonluren" översätter Kotsinas till svensk vardagsprosa: "dunka kuken i luren".

Förortstermen "gråta min pung" översätter Kotsinas inte alls.

Vi får också veta att den vanliga svenska glosan "vara tvångsrunkare" i förorten heter "klappa sig". "Klappa sig" kan för övrigt också betyda "vara bög" eller "smeka sig på kuken". Ulla-Britt Kotsinas exemplifierar det sista med frasen "han ska klappa sig lite".

Av de trettioåtta synonymerna till "homosexuell man" kan nämnas "bakvägenstylish" och "böjare". "Förlora i fotboll" heter tydligen "få en boll i arslet". Den så vanliga svenska termen "hårdsex" heter i betongen "bang zaang". "Onanera" uttrycks i förorten med det metaforiska "mata hästen". "Ha samlag bakifrån" heter, när man närmar sig T-banans ändhållplatser, "rosta kycklingen".

TV3-programmet "Efterlyst" heter på förortssvenska "Golnytt". Etniciteterna "kosovoalban", "indier" och "svensk" benämns "konsumbanan", "mowgli" och "potatis". Frasen "din familj" är helt enkelt en förkortning av påståendet "jag ska knulla din familj". Begreppet "giddigiddi" översätts till svenska med det i sammanhanget alldeles sjukt oskyldiga "helledudanemej!"

Själva ordet "förortsslang" heter för övrigt på förortsslang "bushiska".

Med risk för att verka lite fördomsfull så ser jag en viss diskrepans mellan å ena sidan Ulla-Britt Kotsinas utseende, ålder och titel, och å andra sidan den bok hon sammanställt. Jag kan så klart verka alldeles löjligt inskränkt, men låt mig i alla fall få hävda att professor emeritor i allmänhet inte skriver böcker där de översätter förortstermen "toast de salad" med "utlösning i fittan".

Ulla-Britt Kotsinas framstår för mig som en av de mest fördomsfria människor jag stött på. Att boken sen kanske bekräftar varenda tänkbar fördom om invandrare som en skara sexistiska småtjyvar måste inte vara hennes fel.

Tack till Kristoffer Appelquist för tips.

En gubbkantad påskhelg 1: Sten Broman.

broman 1

Det har varit en lång bloggsemester. Böcker har skrivits och påbörjats och fortsatts, filmer har klippts och barn har fostrats. Påsken har äntligen gett mig respit. Medan mina äldsta har fyllt sina pojkmagar med E-medel har jag förkovrat mig i diverse gubbologi. Rapporter följer. Detta är del 1.

Påskdagen hade SVT den goda smaken att visa en nygjord Sten Broman-dokumentär. Broman är så klart en man som länge fascinerat mig, en farbror som – likt Lady Gaga – la ner fruktansvärt mycket tid och energi på att väcka uppmärksamhet. Broman var för all del tonsättare och programledare, men mer än något annat var han professionell excentriker.

Tidigt i livet verkar han ha lagt upp planer för hur man, konsekvent och metodiskt, ser till att alltid lämna en myt efter sig när man reser sig från krogstolen. Han såg till att skaffa sig en åsikt i varje tänkbart ämne – dragspel (mot), punktlighet (för), uttal av ord (”dirigera” uttalas med hårt g) – och ventilerade dem så häftigt att en generation svenskar fortfarande associerar till Sten Broman när de hör ett dragspel.

Han ritade sitt eget kostymmönster – högt skuren väst, liten slipsknut och inga fickor (eftersom fickor som bekant innehåller näsdukar och näsdukar är snaskiga) – och sydde genom livet upp flera tusen kostymer, alltid i de bjärtaste mönstren och färgerna. I dokumentären var det en fröjd att se Broman i hans sista Kontrapunkt, nästan åttio år gammal, så skröplig att han inte kunde forcera en trappa, i en karmosinröd kostym som lär ha synts även om propparna gått.

broman 2

Lika mycket som han uppskattade uppmärksamhet uppskattade han mat. Och i Sten Bromans värld stannade aldrig ett intresse vid ett intresse. Helst skulle en förening instiktas – observera att Broman vägrade att befatta sig med ordet ”instifta”. Följaktligen instiktade han Gastronomiska akademien, där Tore Wretman och Povel Ramel och Piraten och ett annat gäng krogvana gubbar träffades och, ja, åt. Ett ätande som blev mer än ett mättande av hunger eftersom måltiderna protokollerades och offentliggjordes.

Legendariska är Bromans sextio- och sjuttioårskalas på Grand Hotel i Lund, där han bjöd på whiskyspetsad pyttipanna ur badkar och konjaksspetsad ärtsoppa ur tunna. Eller om det nu var tvärtom. När jag skriver legendariska är det ingen överdrift, låt vara att det väl mest är i Lund som legenderna traderas. Där hade Broman sitt hem under större delen av livet, och där vårdar man fortfarande ömt minnet av sin konstige gubbe.

Inte ens i Lund har väl folk nån större koll på hur Broman egentligen försörjde sig, men det där med ärtsoppan i tunnan kan man troligen läsa om på nån plakett inne på Grand Hotel (där det förstås finns ett Sten Broman-rum).

Dokumentären – gjord av samma gäng som gett oss den lysande Lasse Holmqvist-dokumentären och den skimrande Ernst-Hugo-dokumentären från häromåren – verkade dock vilja ta fasta på människan bakom legenderna. I synnerhet yrkesmänniskan. Vad folk i allmänhet – som främst kände till honom som kunnig och entusiasmerande ledare för frågesport om klassisk musik – inte kände till (och inte reflekterade över) var att Broman nånstans i botten faktiskt var en mycket produktiv kompositör.

Det fanns ett skäl att folk inte engagerade sig så mycket i Bromans musik. Konstmusik är överlag inte särskilt sexig. Faktiskt inte ens när man, som Broman, experimenterade lite med rullbandspelare.

Det som egentligen fascinerade mig mest i dokumentären – förutom hans långa och oväntade förhållande med strippan Gunilla af Halmstad, men det känner ju alla vi som sträckläst hennes memoarer redan till – var historien om Carlhåkan Larséns recension.
broman larsen
Så här: för att finansiera sina kostymer skrev Broman under fyrtiofem års tid musikkritik i Sydsvenska dagbladet. Han blev naturligtvis en sällsynt läst anmälare av kammarmusik och operor, eftersom man i Malmö-Lund-regionen som sagt älskade allt som rörde Broman utom just hans kompositioner.

Nån gång i slutet av sextiotalet avlöstes Broman i Sydsvenska dagbladet av en Carlhåkan Larsén, som än idag är Sydsvenskans stående recensent av sån musik som innehåller cello. Denne Larsén förstod förstås att han aldrig skulle kunna bli en lika uppmärksammad kritiker och antog nog att han aldrig skulle få nåt rum på Grand uppkallat efter sig. Vad då göra om man vill skaka av sig ett arv och hävda sin rätt?

Man måste naturligtvis döda pappa. Grundkurs 1A i amatörpsykologi.

Vid nåt av Lunds alla jävla jubileer uruppfördes ett mäktigt körverk, signerat Broman, i Domkyrkan. Det hette, och här blir väl ingen förvånad, ”Musica catedralis”. I Lund kan man höra parkbänksalkisar be varann om en mun Diamant på klingande latin.

Larsén hade antagligen rubriken till sin recension färdig långt innan han slog sig ner i Domkyrkan: ”Musica catastrophalis”.

Det tyckte jag var roligt. Dels förstås för den övertydliga psykologin, dels för att fadersmord inom den akademiska högkulturen naturligtvis sker med esprit och på latin.

Inget gör mig så road som när människor beter sig som om de var med i en alldeles osedvanligt fördomsfull sketch.

Sida 1 av 4

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén