Om Kalle Lind och andra gubbar

Kategori: blogg Sida 67 av 99

Jag lovar och svär i Christiania.


1988 var jag medlem i nåt som hette Snacke-12:an. Det var en informationsrörelse om alkohol, tobak och droger (samt aids) som drog till sej folk med visst intresse för alkohol, tobak och droger (samt aids). Jag gick i sjuan och genomled nio lektioner om sånt som ”hascholja” som jag aldrig senare hört talas om, för att som avskedspresent få besöka Christiania.

Jag hade hört att det var farligt där. Jag var livrädd för farligheter men ville gärna se dem på lite håll. Snacke-12:ans upplägg var därvidlag ypperligt. Det visade sej strax att vi inte skulle gå av vid Christiania, ännu mindre gå in på Christiania. Vi skulle åka två varv runt Christiania i en buss, guidade av en medelålders kurator med dubbelnamn.

Två varv var maximum – annars kom christianiterna garanterat ut och slängde flaskor på bussen. Kuratorn hukade sig ner framme i bussen – eftersom christianiter blev extremt provocerade av guider. Efter två varv runt Christiania körde vi ut ur Christianshavn och hem till Eslöv.

Det var då. Igår var jag på Christiania med mina barn och min fiancée. Vi åt glass, lekte på en lekplats, åt mer glass, lekte på en lekplats till, köpte lite leksaker från ett öde bord, lekte på ännu en lekplats, drack öl och åkte hem. Det tog sju timmar och vi klarade oss utan att få flaskor i huvet. Grannfamiljen var med. De klarade sej också oskadda.

Att åka till Christiania känns inte särskilt farligt. Däremot känns det som att åka tidsmaskin till 1967 och 1977 om vartannat. Eller som att vara med i en pårökt film. Eller som att vara i ett hemmasnickrat alternativt Disneyland. Eller snarare Kiviks marknad. Fast ett arkitektritat Kiviks marknad uppblandat med haschpåverkad hötorgskonst. Äh, jag vet inte. Det är väl som att vara i en helt vanlig fristat, antar jag.

Å ena sidan kan jag hata det. Fulla grönländare, uppumpade mc-snubbar, byrackor skapade av bottenskrapet från gentunnan. På Pusher Street, en av huvudlederna, får man inte fotografera. En tysk pappa med sin tonåriga dotter valde att göra det ändå. En anabolstinn dealare ropade ”Are you stupid?” När pappan inte svarade, frågade dealaren igen ”Are you stupid?” och höll på så tills den stackars mannen, inför diverse lodisar och blandade turister, mumlat fram ett ”no”.

Det där är fristaten som täckmantel, friheten utan ansvar, friheten på sina egna villkor. Christianias ideologer drömde aldrig om en kriminell frizon à la Copland. Det var i någon mån vad de fick.

Å andra sidan är Christiania väldigt lätt att tycka om. Efter snart fyrti år signalerar stället fortfarande så mycket skaparglädje och detaljomsorg. På de små lekplatserna har olika typ schamaner snidat ormar och drakar i tvärslåarna som håller gungorna. Någon har påbörjat täckandet av en stenbumling i gräset med mosaik men gett upp efter en femtedel. Sopbilen är prydd med graffitimålade Freak Brothers. I ett vint hus sitter några ohyggligt gamla män och spelar The Band i reggaetappning.

Det där är fristaten som arena för fritänkande. Under fyrti års tid har potheads hasat runt i de gamla regementskvarteren, hittat pinnar som kan bli drakar, målat blommor på väggar, tömt gamla hus för att skapa krogar där man inte får dricka bier men gärna röka weed.

För min del har de gärna fått göra det. Och jag kan inte riktigt se hur de skulle kunna vara i vägen för nån annan.

Eller det kan jag ju så klart. Mitt emot Christiania, på andra sidan vattnet, ligger den gamla flottbasen. Där har man just blåst ut den gamla torpedhallen och byggt lägenheter som slumpas ut för mellan fem och tolv miljoner DKK. Det är så klart ingen oangenäm tanke för somliga att kunna göra likadant med de obegripligt vackra husen med de obegripligt vackra lägena inne i fristaten.

Jag har genom livet gärna gjort mej lustig över hippies. Det finns så klart stor humor i en klump människor som går omkring och är alternativa på exakt samma sätt med likadana skägg i tofs, likadana kaftaner och likadan gammelmansdoft. Vilken är egentligen kopplingen mellan cannabis och orena hundar? Och oavsett vad man tycker om haschisch så kan det väl för fan inte vara det enda i livet? Jag menar, jag gillar fläsk med löksås! Jag kan väl inte ägna all min tid åt att krubba fläsk med löksås, måla banderoller med fläskskivor på, lyssna på tradig jamaicansk musik om fläsk och sälja pins med löksåssymboler?

Men det går att ruska av sig den värsta hippieirritationen. För grejen med fristaten är ju att alla ger varandra rätt och plats. Jag kan ju inte gå runt och tycka ”vad sjysst med ett ställe där alla får plats men vad synd att vissa får lite mer plats”.

Det heter att Christiania inte har lång tid kvar. Så har det hetat förr. De rider nog ut några stormar till, de luttrade christianiterna. Man kan tycka vad man vill om dem, men de är ganska uppfinningsrika.

Herreman Jarl och lilla bocken Bruce.


Svensk ståupp (som trots Myggan Ericsons upprepade propåer aldrig kom att kallas raktuppochnerkomik) blev ett fenomen på Westermans och Norra Brunn i åttiotalets slut. Jonas Hallberg, Adde Malmberg, Lasse Tennander, snart Ulla Skoog och Lennie Norman satte igång nånting som blev bespottad fyrtiotalistfirmafesthumor på nittiotalet och hippt och edgy på nollnolltalet.

Inledningsvis hörde man inte sällan äldre män som ville understryka att ståupp inte var nåt nytt. Martin Ljung hade visst gjort det. Carl-Gustaf. Och så hade Jarl Kulle gjort Lenny Bruce i TV i början av sjuttiotalet.

Det är både sant och inte. Ljung och Carl-Gustaf stod visserligen upp och var visserligen roliga, men de gjorde revymonologer där de spelade gubbar. Och Jarl Kulle spelade Lenny Bruce. Det är en ganska viktig skillnad.

För är det nån som inte varit Lenny Bruce är det Jarl Kulle. Jarl Kulle hade ett stuteri i Skåne och läste poesi på Dramatens lilla så att östermalmstanterna svimmade i sina uppvisningspälsar. Lenny Bruce var gift med en strippa, sköt heroin och hoppade ut från ett fönster med orden ”I´m a Super Jew”.

Det ter sej nästan fyrti år senare som en kulturkollision utan motstycke: Jarl Kulle gjorde alltså Lenny Bruce. I dåtidens på en gång vänstervridna och folkhemspräktiga statstelevision.

Teveserien Varför gömmer du dej i häcken? sändes 1971. Jag har en skiva som samlar Kulles Bruce-monologer därifrån. De har titlar som:

Pumpor Och Rumpor
AB Religion
Kommuniké Från Ekumeniska Rådet
Blottaren
Småbögar
Adolf Hitler
Blylavemanget
Adolf Eichmann
Att Komma
Jag Kommer Att Kissa På Er
Hur Skall Man Få Färgade Vänner Att Känna Sig Hemma På Ett Party
Psykopatika Sexualis
Dryparen

Det är en lätt hallucinatorisk upplevelse att höra Jarl Kulle – Gustaf Adolf Ekdahl! Gustav III! Greve Carl Magnus Malcolm! – orera om att pissa i vasken och ta med sig barnen på porr. Kulle kämpar som ett djur, kopierar Bruces intonationer, pratar om ”tattarpack” och ”finnjävlar”, väser, spottar, skriker. Skämten känns inte särskilt svängiga 2009, men det är storartat skådespeleri.

För det är skådespeleri det är. Som exempel på det svenska sjuttitalets schizofrena underhållningskultur är det fascinerande. Som milstolpe inom svensk ståupp är det lika intressant som Evert Taubes inverkan på svensk rap.

Intressant att notera är för övrigt att TV visade serien sent på lördagskvällar, att den röda TV2 inte var intresserad och att en insändarskribent kallade programmet antisemitiskt. Allt enligt tidningsklippen på konvolutet.

Rostad, grillad och bränd.


I fredags ordnade mina förläggare och min ”käre” ”vän” Valle Westesson släppe-fest för boken Människor det varit synd om och i anslutning till detta en så kallad roast av undertecknad.

Jag njöt i fulla drag. Det var ett sant nöje att bli förolämpad av diverse A-kasseproffs från svensk humors skuggsida: Johan Sköld (gammal vän och co-member i det sporadiskt uppdykande Komikkollektivet Korv), Freja Hallberg (som jag snart ska göra radiohumor med), Marcus Johansson (som driver ståuppklubben Oslipat), Nisse Lind (ståuppare samt bror), Cecilia Ramstedt (ståuppare samt genusvetare), Måns Nilsson (antikvitetskrämare och diversearbetare) samt Valle Westesson (kollega, granne, vän och tönt).

Efteråt sa nån i publiken att det hade varit snällt. Då hade vi ändå hackat på Skölds vattniga blogg, Valles tunnhårighet, Frejas förkärlek för prettocomedy, Marcus korthet samt missbildningar, Ramstedts supande, Nisses lättja, Måns girighet, samtligas utom Måns brist på framgång, mina förläggares snålhet och mina besserwisserdrag, mina hemorrojder, min dubbelmoral och min sjaviga framtoning. Valle hängde dessutom ut en panikattack jag hade för några år sen som jag just lyckats förtränga (till min ohöljda förtjusnig, ska kanske tilläggas).

Skälet till att folk uppfattade det som snällt är att det var snällt. Det var – vågar jag lite självgott påstå – kärleksfullt och respektfullt. För mej är kärleken och respekten så självklart inbyggda i roastformatet att jag inte riktigt förstår hur nån kan se nåt annat.

”Mobbing-teve” tjuter kvällspressen – kvällspressen! – om SVT:s Grillad. Den som hävdar att Grillad är mobbing kan ta sej till min gamla högstadieskola och få en örfil i korridoren av en niondeklassare från Flyinge, bevittnat av x antal snusläppar, och sen hoppas jag att vederbörande håller sin Schibsted-ägda trut stängd för all framtid. Mobbing har aldrig inneburit att människor på lika villkor skämtat med varann.

Det spelar ingen roll om man gillar Robban Aschberg eller Anna Book, men det faktum att de sätter sej i mitten av en scen för att bli häcklade är i sej värt respekt. Visst, de gör det eventuellt av mediekåthet. Men det är knappast en dödssynd i detta tidevarv. Och hursomhelst så antar de utmaningen.

Grillad har varit ett extremt ojämnt program. Det beror dels på att somliga medverkande har vägrat att acceptera programformen, mest på att diverse klåfingriga mellanchefer förtvivlat måste kämpa för sitt existensberättigande genom att gå in och pilla i sånt de inte kan (= humor) istället för sånt de kan (= karriärism).

Och självklart på att SVT är en schizofren dinosaurie från svensk öststatstid, som å ena sidan vill Utmana och Locka Ungdomen, å andra sidan inte vill stöta sej med de pensionärer som faktiskt tittar.

Att lägga ett rost-program fredag 21.00 efter Peter Settman och äppelkindade musikalartister är att be om en skandal – en skandal man dessutom inte kan vända till sin fördel. De som begriper formen har annat för sej, de som tittar begriper inte formen. SVT vill äta kakan och ha den. I slutändan blir ett dödbak.

Men att, som vissa ursäkter till tyckare i vissa ursäkter till tidningar, komma och påstå att humorn nuförtiden har blivit elakare och grövre, är naturligtvis bara historielöst och enfaldigt.

Elakare än när då? Än när Rolf Börjlind satte Fälldin på dårhus 1978? Än när Karl Gerhard – inför en publik av adelsmän – kallade överklassen för halvmänniskor?

Grövre än när då? Än när Sten-Åke Cederhök drog vitsar om våldtagna nunnor? Än när Emil Norlander på 1890-talet skrev revyer om inavlade och sinnesslöa? Än när Aristofanes satte enorma löskukar på sin ensemble?

Roast-konceptet utvecklades som bekant i utkanten av showbiz, strax utanför strålkastarljuset, som initationsriter i slutna komikersällskap i New York. Där kände ingen av tvångströjor i form av SVT-censorer och människor som vill missförstå. Där vädrade man och ventilerade man känsligheter med ett verktyg som humorister behärskar: ironi.

Ironi är måhända inte för alla. Humor – åtminstone den roliga – bygger gärna på ironi. Humor måste därför inte vara allas angelägenhet. Jag kan inte se poängen i att trycka fittskämt i huvet på SVT:s servicehemspublik. Det vinner varken gamlingarna eller skämten på. Men problemet är inte skämten – de är bra (jag har för fan skrivit några av dem själv!) – utan sammanhanget.

Min erfarenhet är att roast-konceptet är fantastiskt – förlösande, förlåtande, renande, det optimala sättet att säja ”vi har alla skavanker men är ändå värda kärlek” – men som med allt utmanande mår det bäst av att odlas i periferin. Knacka på och stig in om du vill, men känns det obekvämt så gå för fan din väg. Lustigkurrarna måste sätta ribban – inte mellancheferna.

Ett sånt program ska inte sjösättas av en statstelevision med lika delar mindervärdes- och finkulturskomplex. Ett sånt program måste sjösättas av folk som tror på vad de gör.

Kverulantkrimi.

Kverulans – en (till kverulant) benägenhet att klaga el. klandra (Prismas främmande ord).

Sjöwall-Wahlöö skrev de fem bästa polisromaner jag läst – Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis potatismos och Den vedervärdige mannen från Säffle – samt ytterligare fem polisromaner svartprickiga av skönhetsfläckar.

De mest motbjudande dragen i de senare Romanerna om brott är, förutom kvinnosynen, den närmast patologiska gnälligheten. Det är som om två gallstinna insändarskribenter, just lämnade av sina respektive, har slagit sina bittra huven ihop för en orgie i felfinnande.

I Polismördaren, den näst sista Beck-boken, landar kommissarie Martin Beck på det vid tillfället nybyggda Sturup. Om den får vi bl.a. veta följande:

Flygplatsen var en nationell skandal och den jävade inte sitt rykte. [—]

Fältet hade, sen befolkningen deporterats, anlagts på en av Sveriges dimmigaste platser. För säkerhets skull mitt i ett välkänt flyttfågelstråk och på synnerligen obekvämt avstånd från staden.

Dessutom hade det förstört ett stycke natur, som borde varit skyddat i lag. Skadan var vittgående och irreparabel och konstituerade en grov miljöförbrytelse, typisk för den antihumanitära cynism, som alltmer kommit att känneteckna vad som kallades Det Mänskligare Samhället. Uttrycket stod i sin tur för en cynism, så gränslös att gemene man hade svårt att fatta den.

Hänger ni med? Jag tror att Per Wahlöö och Maj Sjöwall ogillade Sturup. Vi är på kapitlets första sida. Utgjutelserna om Sturup slutar på den tredje. Vi får innan dess veta att ”själva färgsättningen, grått och saffransgult, underströk oset av fusk och korruption”. Vi får också veta att

någon hade i varje fall kunnat stoppa undan ett antal miljoner på sina schweiziska bankkonton. Någon som beklädde ett så högt ämbete att varje medborgare skämdes över sin ringa, helt formella delaktighet i den svenska pseudodemokratin och dess totala bankrutt.

I förbifarten noteras att ”vätskan i pappersmuggarna påstods vara kaffe och framkallade omedelbart illamående”. Ankomsthallen ”kunde inte ens kallas otrivsam” – ”den var snarast monstruös, en miljökatastrof”. Korvståndet ”tillhandahöll en oätlig näringsfri parodi på mat” och stolarna ”kunde varit konstruerade under inkvisitionens glansdagar”.

Vi är nu en och en halv sida in i kapitlet. Jag är vid det här laget övertygad om att Per Wahlöö och Maj Sjöwall inte gillade Sturup. Jag är rentav övertygad om att Sturup gjort kalsongrycket på Per Wahlöö och slagit Maj Sjöwalls barn i huvet med en käpp.

Nånstans i detta gränslösa hat mot en flygplats berättas en historia om hur kommissarie Martin Beck anländer med flyg. Det är tomt på flygplatsen, förutom ”ett dussin gäspande och halvt ihjältråkade poliser och tulltjänstemän, utan tvivel tvångskommenderade”. ”Inte ens de grönaste journalister gitte masa sig hit ut för att berika sina liv med kortspel, urkokt korv och petrokemiska läskedrycker.”

Martin Beck går in på toaletten. Tror ni att den är ren och välskrubbad och ger Per och Maj nån sorts frist i bearbetandet av Sturuptraumat? Ni tror fel.

Spolmekanismen var trasig. I pissoaren låg en halväten korv och en urdrucken brännvinsbutelj. Hårstrån klibbade i den feta smutsranden i lavoaren. Stället för pappershanddukar var tomt.

Detta var flygplatsen Malmö Sturup. (Info för nytillkomna läsare, bloggarens anm.) Så ny att den ännu inte var helt fullbordad.

Han tvivlade på att det var någon idé att bygga den färdig. På sätt och vis kunde den betraktas som perfekt. Det manifesterade fiaskot.

Vi är två och en halv sida in i kapitlet och här kan Per Wahlöö och Maj Sjöwall äntligen släppa de där förfärliga barndomsminnena av hur Sturup doppade dem i pissrännan. Men innan dess ska bara påpekas hur svårt det är att ”söka rätt på en telefonautomat, som inte hade kabeln avskuren eller myntinkastet igenkladdat med tuggummi”.

Sen kommer några oförskämda odugliga polismän och börjar fråga ut Martin Beck på ett otrevligt sätt (”Hjälpa? Vad menas med det?”) och författaren får andra irritationsmoment att tänka på.

Jag flög själv från Sturup i måndags kväll. Det är ingen vacker byggnad. Det tog löjligt lång tid att köra dit från Malmö (å andra sidan ligger den jättenära Staffanstorp, Skurup och andra metropoler). Sturup kom säkert till genom mygel, jag har ingen aning om vilket men hyser inga illusioner om att flygplatsplanerare är jesusar.

Icke desto mindre har Sturup inget med handlingen i Polismördaren att göra.

Begåvade människor jag känner del 7: Silas Bäckström.


I måndags kväll satt jag på restaurang Tennstopet i Vasastan. Jag åt fläsk med löksås. Det är en av ytterst få principer jag har: att beställa fläsk med löksås om det finns på menyn. Silas åt kalvlever Anglais. Silas bjöd. Eller som det naturligtvis heter i Silas mun: ”bjussade”.

(Jag läser för tillfället Slas för glatta livet. Det är därför jag skriver så korthuggna meningar.)

Silas är en Legend i Branschen. En grå eminens. En puppet master. Han producerade. Plattor. Krogshower. Teveprogram. Med de största. Cornelis. Östen. Ernst-Hugo. Lill. Zarah. Beppe. Grynet. De som bara benämndes med förnamn.

Främst jobbade Silas med Cornelis. Eller rättare sagt: av de Silas jobbat med, håller han Cornelis främst. De jobbade inte ihop varje dag. Inte ens varje år. Mäster Cees var en man som tog stor plats. Folk tröttnade. Cornelis gjorde bort sej. Ibland försvann han. Återfanns mot beskrivning i en gammal kvarn i Holland eller på en smörrebrödskrog i Kristianshavn. Silas och Cornelis arbetade till och från i tjugo år.

När Cornelis var som mest ute – bränd, såld, kalkad, glömd, föredetta, ex, ett skämt, ett bleknat minne – baxade Silas hem honom från Köpenhamn. Där hade han supit bort några år utan jobb. Sen knatade Silas runt till Sveriges alla skivbolag. Inget ville satsa en spänn på en försupen gammal vistrubadur från tider man skämdes för.

Silas producerade – proddade – två plattor själv istället. Gav ut dem själv. För egna pengar. Unga musiker. Synthar. De låter rätt skräpigt 2009 – mycket sämre än Cornelis sexti- och sjuttitalsproduktion – men försörjer fortfarande Silas.

Nu låter allt detta logiskt och självklart. Hade du sagt 1985 att Cornelis skulle leva för evigt hade du tagits för en skojare.

Efter Silas-producerade comebackplattan ”I elfte timmen” 1985 gästade Cornelis Lundell på dennes nyårskonsert på Johanneshov. En gammal eskapist mötte en någorlunda ung och allt annat än oförstörd. Framför den avmagrade holländaren stod tusentals unga människor och skrek. Cornelis sjöng Märk hur vår skugga – i samma veva populariserad av Imperiet – på holländska.

Det jubel som uppstod då är det som fortfarande ljuder. Cornelis är 2009 Metronomes bäst säljande artist. Nya samlingar med samma låtar och samma namn säljer tiotusentals ex. Med all rätt, om ni frågar mej. Och Silas.

Jag satt på Tennstopet mittemot Silas. Som en maskhungrig fågelunge med öron som parabolantenner. Jag ville veta. Silas är sjutti år (på Silas-språket: ”bast”). Äldre än mina föräldrar. Yngre än Cornelis. Vilket är svindlande. Jag har alltid föreställt mej Cornelis som en yngre bror till min mor, en överbegåvad slashas, familjens svarta får, den morbror Frans han själv sjunger om:

Morbror Frans är min idol
Ingen tål vad morbror tål
Ingen tål likör så bra
anser jag

Cornelis befann sej ständigt i samma allt-och-inget-ålder. När han debuterade vid 26 års ålder lät han som en farbror som redan sett allt. När han spelade in sin sista platta lite innan femti var det till samtida sound, om amfetamin och bränslemän. Han har alltid funnits, lika självklar oavsett almanackan. Hade han levt idag hade han snart varit 72. Lastgammal.

Silas Bäckström – för det är om honom detta egentligen handlar – driver Cornelismuseet och Cornelissällskapet. Arrangerar – arrar – Cornelisdagarna på Mosebacke. Håller i rundvandringar.

Att han bjussade mej på fläsk med löksås kom sig av en text jag skrivit till Cornelisbladet. Jag tror att Silas läste den och kände att hans arbete varit mödan värt. En trettiotreåring från obygden har skaffat sig skägg, döpt sin förstfödde till Cornelis och vyssar sin nyfödde till Ballad om en gammal knarkare.

Kampen har inte varit förgäves. Stafettpinnen vandrar vidare. Broar byggs.

Jag kan ha missuppfattat det, men det kändes som om Silas gav mej ett informellt men heligt uppdrag: att medverka till att namnet Cornelis inte dör med Silas. Oavsett om det var Silas budskap eller inte, så accepterade jag.

I utbyte mot x antal anekdoter om Zarah Leanders frukost eller Cornelis båtaffärer accepterar jag vad som helst.

Rapport från TV4.


Steffo?

Tillägg gällande finurliga memoartitlar del 8.


Den här titeln tar jag så klart till mitt hjärta. Den är så fantastiskt kass. Det är den allra första idén som kommer upp vid en osedvanligt bakfull brainstorm. Salming – och han som skrev själva boken – vägrade fundera ett varv till. De kastade sig upp i stående ställning vid det där brainstormmötet – ”Där satt den! Nu drar vi till sportbaren!” – och dansade hem, nöjda med dagens värv.

De tog alltså ett av världens mest kända citat och bytte ordet ”tårar” mot ”hockey”. Det finns ingen fonetisk eller semantisk likhet, inga bottnar, ingen dubbeltydighet. De hade i princip kunnat grabba tag i vilket känt citat som helst och fått en lika finesslös titel:

Det är rätt att spela hockey!
Att spela hockey är nödvändigt
Hockeyklubban är kastad!
Guld och grön hockey
Saliga äro de som spela hockey
Små hockeyspelare har också öron
På hockeyplanen kan ingen höra dig skrika …
Hockeyspelare i alla länder – förenen eder!
Tjo vad det var livat i hockeyn i lördags!

De ska ha kredd för att de trots allt inte funderade så länge. Men samtidigt är det nog just vad de borde ha gjort.

Skratta Picasso!


En av de bästa svenska filmer som gjorts är förstås Picassos äventyr. Även med internationella mått mätt är det en ovanligt storslagen orgie i komiska, scenografiska och historiska infall, ”en ovanligt talangfull lokalrevy i Arboga” enligt AB:s framlidne dönicke Jurgen Schildt men en veritabel terrygilliamsk hyllning till fantasin, konsten och människan enligt nyktrare bedömare.

För första och endaste gången försökte succéduon Hasseåtage medvetet nå en internationell publik – bland annat därför är alla repliker på gibbrish eller onomatopoetiska – med skiftande resultat. Det blev en jättesuccé i Ungern, där den fortfarande visas årligen på särskilda festivaler, men –

i Frankrike begrep man sig inte alls på deras humor, utan blev förbannade över att de var så respektlösa mot den Store Mästaren och Konstnären. (Göran Tonström, Hasse & Tage och deras Svenska Ord).

Det är ett fascinerande faktum att Pierre och Colette och gänget blev så ilskna över att någon lekte med Picasso-myten – särskilt som få människor på jorden verkar ha varit större rövhål i det privata än Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno Maria de los Remedios Cipriano Santìsima Trinidad Ruiz y Picasso.

När Picasso äntligen dog 1973 vägrade hans exfru Jacqueline att låta deras gemensamma barn besöka begravningen. Sonsonen Pablito tog lite teatraliskt livet av sig med gift på begravningsdagen. Sonen Paulo blandmissbrukade ihjäl sig. Exälskarinnan Marie-Thérèse hängde sig. Och Jacqueline själv sköt sig i huvudet.

Det kan möjligen skyllas på att Picasso gärna hängde med neurotiker. I någon mån måste man nog också skylla på Picasso, som metodiskt bröt ner alla människor omkring sig, och i synnerhet dem han också låg med.

Han hämnades på sin målande exfru – som gjort misstaget att gifta sig med en annan efter att Picasso varit otrogen mot henne – genom att skrämma konsthandlarna från henne.

Han gifte sig med sin älskarinna bakom ryggen på sina barns mor för att undanhålla dem från arvet.

Han föraktade sin älskarinna – med den något halta motiveringen ”jag hatar sjuka kvinnor” – sedan hon blivit sjuk av att ha fött hans barn.

Han straffade den enda kvinna han verkligen älskade genom att bränna henne på kinden med cigaretter. Hennes brott? Att inte älska honom.

Men visst, mellan varven gjorde han några sjyssta bilder. Och på kuppen blir man alltså oantastlig i Jeans och Antionettes ögon.

Vad var det grodlårsmaffian blev så upprörd över? Att Hasseåtage satte kortbyxor på Geniet och antydde att han med tiden blev en tavelindustri? Att Gösta Ekman framställer en bräcklig man som Chaplin-snubblar sej genom en värld han inte begriper? Blir tyskarna sura för att man påstår att Hitler var nazist?

”1000 kärleksfulla lögner” är en av filmens underrubriker. Efter att ha läst några rader i Picassos biografi är det mest upprörande faktiskt att någon använt ordet ”käreksfull” i samma sammanhang som Picasso.

Skäggets bästa fräckisar.


Teveserien med ”skäggen”, det vill säga sex män ur nöjesindustrin som var yngre än de såg ut, blev en skandalsuccé 1963. Trots folkstormsrekord och mordhot från insändarskribenterna fick den godmodiga satiren sin folkliga fanbase.

Då de sex skäggen hade hyfsat framgångsrika civila karriärer som poeter, krögare, radioskapare, scenografer, textförfattare, tidningsredaktörer, journalister, folklivsforskare, underhållningschefer och liknande lågstatusjobb hade de dåligt med tid att träffas för en fortsättning. Skäggen-stämpeln kunde ändå sättas på en handfull krogshower, vinylutgåvor och fräckisböcker.

Skäggets bästa fräckisar var den första av de senare. Två uppföljare blev det plus Skäggets bästa snapsisar och Skäggets bästa matisar.

Boken är ett fascinerande exempel på sextitalets försiktiga men entusiastiska frambrytanden inom erotikan, ett år efter Sjömans 491 och två år efter Bergmans Tystnaden, förebådande Kärlek-antologierna och Nyfiken-filmerna och Erica Jongs knapplösa knull.

Det är Lasse Åberg på omslaget och hans psykedeliske polare Ardy Strüwer på inlageillustrationerna, studentikos kvasivetenskaplig kapitelindelning och tomma sidor för ”gör-det-själv-fräckisar”.

Snasket är täckt med en fernissa av oskuld och redaktören Åke Söderqvist (med ett utseende som gjort för snuskissamlingar) gör i förordet en poäng av att endast tre runda ord förekommer (”pitten”, ”kåt” och ”veke” – tillika är det ”varianten som finns inuti stearinljus som avses”).

Han understryker också att boken inte kan ”erbjuda möjligheter till läsare som söker efter snusk. Den kategorin ber jag att få hänvisa till nyutgiven svensk skönlitteratur.”

Men skenet bedrar. Visst, somliga flasigheter är så subtila att jag inte alltid greppar poängen och andra hade väl blivit dagens skratt vid förskolans fruktstund. Påfallande många historier har dock ett nog så grovt innehåll under den frejdiga ytan. Det som var radikalt, burleskt, karnevaliskt och gladporrigt då är politiskt inkorrekt och med viss rätt känsligt nu.

Yngste jungman var med en infödingsflicka i Afrika. Hela natten låg hon och ropade:
– Jompa! Jompa!
När unge sjömannen kom ombord stod överstyrman och ropade till de infödda stuveriarbetarna:
– Jompa Jompa!
– Vad betyder ”Jompa”, undrade jungman.
– Fel hål, svarade överstyrman.

(Skämtet: att en sjöman dunkar på en infödingsflicka i stolgången.)

Far och dotter har blivit rånade på allt av en infödingsstam och står spritt språngande när dottern plötsligt ”drar fram plånboken”. Pappan suckar: ”Satan också, att inte mamma var med, för då skulle vi nog haft bilen i behåll också”.

(Skämtet: att kvinnor kan förvara saker i vagina och att äldre kvinnors vaginor är uttänjda.)

Pappan ska lära sonen blommor och bin och påminner om två flickor de träffat på ängen i somras: ”Kommer du ihåg vad vi gjorde med dem? Så gör bina”.

(Skämtet: att far och son ligger med flickor tillsammans.)

En man har misshandlat en kvinna på Kiviks marknad och kvinnan vittnar i domstol:
– Slog han er?
– Nej, han sparkade till mej.
– Var sparkade han er då?
– På Kiviks marknad.
– Jaa, det förstås, men var?
– Mitt på nöjesfältet.

(Skämtet: att en kvinna har blivit sparkad i underlivet.)

En fäbodstinta lever ensam med får och getter. Efter några år får hon ett barn som säger sig heta ”Bäääärtil”.

(Skämtet: att en kvinna har legat med en get.)

En buktalande veterinär lurar bonden att lagårdsdjuren kan tala. Slutpoängen är att bonden tar en halvnelson på grisen och ryter: ”Säjer du nåt sojävel, så slår jag ihjäl dej”.

(Skämtet: att en bonde har legat med en gris.)

En flicka tappar en karamell och en farbror frågar om hon fått hår på karamellen. Flickan svarar ”inte än, jag är bara tio år”.

(Skämtet: att en tioårig flicka är sexuellt medveten inför en gammal man.)

En liten pojke går runt och frågar efter vägen till bordellen, får örfilar som svar och ryter att då ”får baske mej farsan gå och hämta sina hängslen själv”.

(Skämtet: att en karl ligger med horor, dessutom öppet gentemot sin son.)

Två kvinnliga frälsningssoldater badar nakna och följande naturliga replikskifte utspinner sig:
– Det var värst vilken stor torva syster har.
– Ja, men så har jag också varit fanbärare i 17 år.

(Skämtet: att slidor tydligen tänjs ut av fanborgar. Samt, skulle jag tro, ordet ”torva”. Samt att det alls handlar om religiösa kvinnor.)

En gammal gumma har blivit våldtagen mot en gravsten och berättar att förövaren tryckte så hårt att ”de´ stod ’Vila i Frid. Anna och Barnen’ i ändan på mej i fjorton dar efteråt”.

(Skämtet: en våldtäkt.)

En man beklagar sig: ”Jag tänker på mina båda döttrar som ligger därute på kyrkogården. Och vet du, ibland önskar jag att de vore döda”.

(Skämtet: … troligen att pappans döttrar är prostituerade. Men jag är inte riktigt säker.)

På något vis var det roligare förr, när man kunde ha skägg och vara bullrig och skratta åt våldtagna gummor utan att alla normalbegåvade tyckte att man var obehaglig.

På ett annat vis är det bättre nu, när det är fritt blås att dra vilka snuskisar man vill men alla utom Bert Karlsson håller sig för goda för misogyna fittvitsar.

En man med ett skägg goes stage.

Kontraktet är i princip undertecknat. I höst transmuteras bloggen och går från abstrakt html till väldigt konkret ömps (”överviktig man på scen”). Utrustad med ett piratkopierat bildarkiv, en fjärrkontroll, en försupen barpianist och en parodi på stämband tänker Kalle Lind prata, sjunga och pratsjunga (”rappa” på tonårssvenska) om varför döda och glömda gubbar betyder så sjukligt mycket för honom.

Tänkta, ännu inte riktigt skrivna (eller genomtänkta) nummer:

”Det var en Lennart från Tranås” (limerick; tänkta rim ”Sopranos” och ”självspelande pianos”)
”Fuchs De Geer Bergenstråhle Ekman” (tungvrickarsång om Marie-Louises förhållande till efternamn)
”Det var löständerna, Bibbi!” (gospel om Pekka Langers sluddrande)
”Fri-Wollter” (progginspirerad akrobatik)
”Röktobak och damm (du-di-du-di-damm)” (blues om Roffe Wickströms frukost)
”Musik! Mani! Musimani! Musimanisk musikmaskin! Mumma!” a.k.a. ”Robert Broberg-låten”
”Herrgårdhsost och ebbenthaler” (HIV-vitsar)

23 oktober, Victoriateatern Malmö.

Sida 67 av 99

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén