Kategori: blogg Sida 79 av 99

Män som gillar män.

den 2008-09-26

Håkan Lagher har skrivit en handfull böcker och jag äger dem alla. Proggen är den hittills mest översiktliga och välskrivna referensboken om sjuttitalets musikrörelse, De legendariska åren beskriver entusiastiskt skivbolaget Metronomes fantastiska katalog och Jag ljuger aldrig om rock´n´roll är fullspäckad med anekdoter om ZZ Tops horor och Fleetwood Macs riders och är den enda bok jag sträckläst.

Nu har han gett ut Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos. Den handlar om Ulf Lundell och en dubbel-lp han gjorde i samband med att han höll på att supa ihjäl sig för tjugotre år sen.

Uppenbarligen finns det inga ord som är för starka för att beskriva Den vassa eggen och Lundells självutlämnande skilsmässoskildringar.

Jämförelserna med Dylan, Springsteen och Strindberg (som föddes exakt hundra år innan Lundell och började måla i samma ålder!) regnar över sidorna.

Lundell ”är som ett kärnkraftverk och alla är rädda för härdsmälta”.

Plattan ”är Ulf Lundells revolt mot rockmusiken”. Lundell ”nämner saker vid dess rätta namn och slänger upp köttslamsorna på bordet”.

Arrangemangen på plattan ”är så skickligt iscensatta, så djärva och nydanande att albumet fortfarande upplevs som chockerande innovativt”: ”Det låter som om Lundell sprutat in sitt eget gift i musikernas blod”.

Producenten Lasse Lindbom lyssnar på Lundells demo och hör hur Lundells ”hjärtslag går rakt in i mikrofonens membran. Det är som om karlns liv strömmar rakt in hos Lasse Lindbom, rinner ut över parkettgolvet och tar över hela vardagsrummet”.

Lundell ”tänker filmmanus, skriver böcker, tänker sångtexter, skriver dikter, allt på en gång i en flod av ord. Han brinner. Han brinner nästan upp”.

När Lundell blivit ovän med sin kreativa producent Kjell Andersson möts dom på en parkering: ”Det är som en duell i en westernfilm. Två män möts på en öppen plats och det kan bara sluta med ond bråd död”. (Oss emellan: det slutade inte med ond bråd död. Det slutade med att de gjorde några plattor till ihop.)

Gitarristen Janne Bark ”är den satellit som Lundell behövde kretsande runt sig och Lundell är planeten med stark dragningskraft”.

Och Håkan Lagher själv låg i skilsmässa när Den vassa eggen kom ut. I skräprummet i sin lägenhet sitter han och lyssnar på Lundells rapport: ”Jag hade inte blivit det minsta förvånad om jag där och då hört Guds röst, mitt bland bråten av kartonger och klubbor, säga ´Lagher, närmare mig än så här kommer du inte i mitt liv´”.

Han avslutar: ”Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten”.

Det är stora ord för fyra LP-sidor fyllerosslande, ackompanjerat av åttiotalistiska synthmattor. Som ett barn av nittiotalsironin sitter jag med en kudde för ansiktet och läser. Samtidigt kan jag inte låta bli att röras av dessa män som dyrkar och behöver varandra, som speglar sitt liv i Lundells och Lundells i Strindbergs, som så hudlöst och reservationslöst vågar ställa sej nakna på torget och skrika: ”Ja, jag är patetisk”.

Visst tålte de något att skrattas åt, men mera att hedras ändå.

Pallkarlarnas återkomst.

Av Kalle Lind

den 2008-09-25

i blogg

Den här affischen sitter utanför min grabbs dagis. Dagiset ligger i Malmö.

Affischen uppmanar, som synes, folk att samlas på Mariatorget i Stockholm (sextio mil bort) för att en gång för alla stoppa det djursex som florerar i det svenska samhället.

Tydligen är detta ideliga liggande med djur ett grasserande problem 2008.

Jag vill inte vara von oben – alla kamper är säkert värda att föra – men jag kände faktiskt inte till att detta över huvud taget var ett problem.

Jag hade förstått om det var i det gamla Bondesverige. På den tiden när män faktiskt inte fick valla får eftersom risken för artöverskridande kuttrasju var så överhängande. På den tiden när ”pallkarl” var ett begrepp i den allmänna vokabulären (det krävdes en pall för att nå upp till kossornas blomma). På den tiden när det faktiskt drevs fler rättsprocesser mot djurälskare än mot häxor.

Jag betvivlar inte att det penetreras ett och annat sto även i dessa moderna tidevarv. Jag visste bara inte att det skedde i en sån omfattning att man behöver mobilisera en rikskamp mot saken.

Proggiga barnböcker del 26: Folkets kraft är stor.

Av Kalle Lind

den 2008-09-24

i blogg

Flera av böckerna i den här evighetsserien skulle nästan kunna vara skrivna idag, undantaget några nyckelord här och var. Flera av dem har ett budskap som många av oss fortfarande kan skriva under på, även om vi kanske hellre hade sett det presenteras på ett fantasieggande sätt än på ett fnösktorrt.

Men Siv Widerbergs Folkets kraft är stor – med underrubriken ”Om Kina – dikter och bilder för barn och vuxna” – är så jävla fast i tidens sjukt idealiserade bild av den stora diktaturen i öst att man sitter med hakan i knät och läser.

Den skildrar en Kinaresa författaren Widerberg och fotografen Anders Birkeland gjorde 1974. Den är tämligen okritisk.

Varför talar alla i Kina
om Mao Tse-tung?

Varför har alla i Kina
en tavla av Mao Tse-tung
på hedersplats
i sina hem?

För att folket
med Mao Tse-tung i spetsen
ledde revolutionen
till seger
efter tusentals år
av kamp
mot förtryckarna
(”Mao Tse-tung”)

Jag skiter faktiskt i om man inte kände till massvälten, den cyniska inrikespolitiken och Maos psykopatiskt demoniska ledarskap. Man borde ha reagerat redan på bilden av en miljard människor i likadana missklädsamma uniformer.

Förr
och i tusentals år
härskade de rikas
nesliga våld
i Kina

Förr
och för inte så länge sen
härskade inkräktarens
nesliga våld
mot det kinesiska folket

Med våld
tog folket så äntligen makten
för att göra sig fria
från våldet

Det är skillnad
på våld
och våld
(”Våld”)

Det fanns en våldsromantik hos de svenska sjuttitalsmaoisterna som inte luktar rosor och lavendel. ”Revolutionen är ingen vänlig liten tebjudning”, citerade man glatt Mao (och jepp, även Widerberg rekapitulerar det för sin tänkta småttingpublik).

Några bondoffer kan man kräva. Några miljoner människoliv måste trots allt utplånas för En Idé. Som maoistiska Fria Pro-teatern uttryckte det:

Orättvisor bekämpas förgäves med kyssar

Det funkar inte med vanlig småborgerlig humanism om man vill skapa ett helt land av lyckliga människor som jobbar dygnet runt för att kunna skänka bort sina risgryn till en man som använder en betydande del av BNP:n till att trycka upp affischer på sej själv.

På daghemmet
dansar man pilotdansen

Piloter i pilotmössor
och med stora gevär
skjuter till musik
ned fienden
från sina låtsasflygplan
och räddar sitt land
från inkräktarna

Sedan är det sovtid

Sju pojkar
och åtta flickor
tar av sig pilotmössorna
för att sova.
(”Pilotdansen”)

Samma människor kunde gärna kräva förbud av leksaksvapen för sina egna barn.

Jag är helt med på att Kina innan Mao säkert var en fruktansvärd plats att leva på. Jag skulle inte för mitt liv vilja byta med en risbonde i Sichuan varken före eller efter revolutionen.

Det går säkert att argumentera för att Maos maktövertagande var en nödvändighet och en historisk oundviklighet – Jan Myrdal har investerat sitt intellektuella kapital i påståendet – men det innebär inte att Maos maktövertagande var särskilt vackert.

Där hade ni fel, fyrtitalistjävlar.

Någon trashank
såg jag aldrig
i Kina

Men folk
med fint fint
lappade kläder
var det gott om
(”Folk”)

Siv Widerberg är i grunden lågstadielärare och står bakom x antal genomtänkta antologier med ungdomsdikter, åtskilliga bilderböcker, poesiböcker och romaner för barn och tonåringar, intervjuböcker om mobbing och några tråkiga romanskildringar av den svenska skolan. Jag har en känsla av att hon trots allt ville väl.

Hon satte fingret på en massa missförhållanden i en svensk skola där somliga skolkar och andra drömmer om en evig prao. Gott så.

Men när hon som fyrtitreåring åkte till Kina två år innan Maos död så såg hon bara skönhet: inga fyllon, inga trashankar och barn som organiserat lekte krig. Till och med avföringen är en del av Den Stora Kommunistiska Idén:

Liten flicka
sätter sig på huk
bajsar på gatan
har en praktisk ficka
bak i byxan

Pappa kommer fram
med spade och sopskyffel
Ännu lite gödsel
för Kinas åkrar!
(”Liten flicka”)

Till Widerbergs försvar ska säjas att hon avslutar med lite maoistiskt inspirerad självkritik: som svar på frågan ”Är Kina rena rama paradiset?” säjer hon bestämt nej.

Också i Kina finns det
förstås
barn som gråter
människor som dör
folk som blir sjuka
några som är missnöjda
några som längtar efter rikedom
små grå och kalla hus
arbetsamt liv

För Paradiset
fritt från alla bekymmer
finns ingenstans
och kommer aldrig
att finnas

Att längta efter
och hoppas på
Paradiset
i stället för att sträva
efter det bästa möjliga
är att slösa bort
sina krafter
till ingen nytta

De gör verkligen inte såna barnböcker längre.

Av Kalle Lind

den 2008-09-23

i blogg

Den brittiska barnboksfiguren Nicke Nyfiken (Curious George) har fått en renässans med tecknade filmer som har ganska lite med originalböckerna att göra. Den första boken kom 1941 och är på flera sätt ett bedårande – eller motsvarande – barn av sin tid.

På den tiden hade man t.ex. en annan syn än den idag barnboksgängse på att fånga djur och sen visa upp dem mot betalning. Vi sjuttitalister har ju lärt oss via Bamse att djurparker är nåt förkastligt.

(Vilket så klart blir ännu tydligare i Bamse, där ju alla figurerna är djur. I Bamse-världen borde ju en djurpark snarast betraktas som ett slags kommersiellt fängelse. Och vi som läste Bamse fick ju också reda på att både kommersialism och fängelse också var nåt förkastligt.)

I Nicke Nyfiken presenteras däremot en alternativ syn på djurparker. Historien börjar med att Nicke, glad i hågen, lever i djungelns frihet och dinglar i lianer och snaskar bananer. En dag kommer mannen med den gula hatten och lurar Nicke att krypa in i den gula hatten. Därefter knyter mannen med den gula hatten in Nicke i en säck, fraktar honom med en båt till ett annat land och säljer honom till en djurpark.

En historia som naturligtvis är traumatisk för en liten nyfiken apa, men som berättas som en solskenshistoria:

Boken gör också en stor poäng av att mannen med den gula hatten blir Nickes bäste vän. Nicke tyr sej alltså till sin egen kidnappare, mannen som först lurar honom, sen knyter in honom i en säck och till slut säljer honom för blodspengar.

Ett typiskt fall av stockholmssyndrom enligt modern expertis.

Men det finns fler passager man reagerar på i Nicke Nyfiken. Förutom sekvensen där Nicke faktiskt sätts i finkan efter att ha råkat ringa ett falskalarm till brandkåren, kan man fundera på händelseförloppet på den här sidan:

I dagens barnböcker ser man aldrig några apor ta sig en pipa rök med lystet slutna ögonlock. Men det här är inte på något vis ett isolerat exempel. Tobaksrökning är ständigt återkommande i barnböcker skrivna innan åttitalet började.

I Godnatt Alfons Åberg har Alfons pappa inga problem med att ta sej en pipa rök medan han läser godnattsaga för sin son.

Samma pipa som Alfons glatt leker är skorstenen på hans tåg i Alfons och Mållgan.

Både Muminpappan och Snusmumriken röker obekymrat pipa. Muminpappan odlar dessutom sin egen tobak och Snusmumriken är till och med döpt efter mald tobak.

Och 1980 gav Inger och Lasse Sandberg – paret bakom Lilla spöket Laban och Lilla Anna-böckerna – ut följande psykologiska fallstudie:

Även om den här boken förhåller sig kritisk till tobaken som stimulantium så behandlar den ändå ett ämne som helt försvunnit ur barnlitteraturen.

Tänkte jag tills jag faktiskt hittade följande i Pettsson får julbesök från så sent som 1988:

Men samtidigt – hade Sven Nordqvist skrivit boken tjugo år tidigare hade det antagligen inte stannat vid en bild på en gubbe och hans myspipa. Då hade en Pettson-bok garanterat handlat om att Findus också ville lära sej röka pipa. Och så hade där varit lite roliga bilder på hur Findus blir grön i ansiktet och kanske hostar på en höna, och grannen Gustavsson hade väl dykt upp just som Pettsson tagit pipan från katten, och så hade det blivit helt galet, och så hade sensmoralen i boken varit att ”man får vänta tills man blir lite äldre innan man börjar nyttja tobak”.

Kan man gissa.

Känn ingen sorg för mej, Anders Borg.

Av Kalle Lind

den 2008-09-22

i blogg

I Bonniers skånska inkarnation Sydsvenskan skriver man idag om finansminister Borg och hans nya spännande sexiga budgetpropp. I sig inget märkligt med det; det gör gissningsvis alla tidningar idag. Det anmärkningsvärda är hur man valt att illustrera artikeln på framsidan.

Man har valt en bild på Anders Borg där han ser ut som en idiot. Som Ernst-Hugo säjer om sin son i Veberödsmannen: ”En riktig byidiot”.

Det kan man kanske argumentera för att Borg alltid gör, i hästsvans och öronring och andra rockattribut från det tidiga åttiotalet. Men jag är övertygad om att det måste gå att ta bilder av karln där han inte ser ut som om han just upptäckt ett UFO komma svävande i rummet.

Olika associationer flimrar förbi – Berghagen på uppåttjack, clownen Krusty, en man som i fotoögonblicket får en spark på nötterna – men ”idiot” är fortfarande den mest adekvata beskrivningen.

Jag är den siste att försvara något Anders Borg gjort under sin levnadsbana, men här anar jag att någon på Sydsvenskan vill honom ont. Pressfotografer bränner alltid iväg femtio-sextio bilder på ett bräde. Något foto måste ha visat vår finansminister från en vinkel där han inte ser ut som om han poserar bredvid Helt Apropå-gänget.

Bläddrar man framåt i tidningen börjar man tvivla. Kanske är det faktiskt en omöjlighet att få Anders Borg att se normal ut framför kameran? Samtidigt ger konspirationsteoridetektorn starkare utslag än nånsin. Sydsvenskan vill desarmera sin egen allierade – tidningen är så kallat oberoende liberal – och göra honom till driftkucku.

Det är klart att det hade gått att publicera en bild av Anders Borg utan att powerpointen skriver honom på kinden.

Men Sydsvenskan valde inte att göra det. Tvärtom trummade dom bara in budskapet med starkare emfas: Anders Borg är en pajas.

Och samtidigt står en vuxen man som på fullaste allvar kallas Totto bredvid honom utan att texten nämner detta ens i en bisats. Sven-Otto lämnas helt ofredad medan Anders stolt odlade rockerstajl släpas i smutsen.

Jag tror att Anders Borg och Sydsvenskan har nåt otalt. Och hade de det inte innan, så bör de ha det nu.

De gör inte såna barnböcker längre.

Av Kalle Lind

den 2008-09-21

i blogg

Redan på titeln anar man att det här inte är en bok utgiven under de senaste åren. ”Neger” har ju en helt annan klang idag än på den tiden när rashat sågs som nånting ganska trevligt.

Illustrationerna är gjorda av Robert Högfeldt, mest känd för sina troll, mest ökänd för just sina afrikaner som är lite för lika troll för att det ska kännas helt bekvämt att läsa på bussen.

Texten är skriven av en Per-Erik Rundquist, som jag tyvärr inte vet nåt mer om än att han var gift med den saligen bortglömda skådespelerskan Irma Christenson (som tillsammans med Sif Ruud och Margareta Krook gör de tre damerna som blir den försupne Gösta Ekmans vänner i En vandring i solen).

Boken gavs ut 1941. Det vill säja på den tiden när det fortfarande inte var klubbat om det var okej att se ner på andra hudfärger och att Hitler verkligen var världens ondaste man.

Upplägget för storyn: lilla Solo –

– kom till världen i en negerby
men som snö så vit var hennes hy
I svarta syskonskarans mitt
hon lyste som en sol i gult och vitt

Varje morgon när tuppen gol
hon steg ur sin hydda som en vit liten sol.
Det var för de andra ett riktigt under
om hon kom genom byn några korta sekunder.

Upp uti palmens höga topp
tog apan ett förvånat hopp.
Här var en sol på himlen blå
och ännu en på jorden grå.

Berättelsen utgår alltså från den gamla, halvdant underbyggda, föreställningen att kontintenten Afrika är lika svart som dess invånare. Solo lyser upp i en värld som tydligen ligger i ett ständigt dunkel, vilket lite förvirrande motsägs av bilderna som flödar av sol.

En dag dyker ett hungrigt lejon upp, den verkligt stora faran för ett afrikanskt barn (men också en nödvändighet för det naturliga urvalet, jfr John Bouvin i Ny demokrati).

För ”ett lejon gör ej skillnad på neger eller vit, glupande och hemsk är hans stora aptit”.

Och (Solo) skrek så hemskt som en som är svart
och visste varken hit eller vart.
Där fanns ej en svarting i hela byn
som ej blev vit inför denna syn.

Och de satte i att mer ljudligt vråla
än ens ett hungrigt lejon kan tåla.
Han drog sig åter skyndsamt tillbaka
med gapet stängt och öronen slaka.

Det blir så klart fest för att fira att Solo överlevt.

Men den korta stunden som vita ger dock negerbarnen mersmak. De ”satte sig i smyg att äta krita, för att försöka bli lika vita”.

De lågo sen i många dagar
och hade ont i sina magar
och inte kunde de till sömnen flykta,
ty Solo lyste som en lykta.

Mitt i den djupa, svarta kvällen
hon låg där som en sol på fällen.
Det blev ej sömn för neger eller katt,
när Solo lyste i varenda natt.

Solos pappa kommer dock på råd:

Jag tror att hon får sova i en tunna
sa hennes far, vi måste unna
oss andra lite lugn och ro
för att om dagen kunna gno.

(Här förutsätter vi i att ”gno” syftar på ”arbeta, slita” och inte ”gå på gatan, sälja sitt kön för pengar”. Det sista hade varit en fördomsfull syn på svarta som prostituerade som inte har att göra i en bok för barn!)

Solo får alltså sova i en koltunna för att de andra inte ska bländas av hennes vita hy. Vad händer då, undrar vän av ordning? Naturligtvis blir även Solo svart!

Och här skjuter intrigen verkligen fart. Solos mor står fåraktigt och undrar varför ”Solos sken så fort tog slut”. Föräldrarna kallar in en vis man – som naturligtvis inte är så vis som han tror eftersom han är en primitiv inföding – som inte kan ge nåt annat svar än det självgoda: ”det här begriper jag och ingen annan”.

Men Solo växte och blev för stor för tunnan
och stulta ut i sol och sunnan.
Hon satt en dag och plaskade vid stranden
och blev plötsligt ren och vit om handen.

Den vise mannen sa, det var ett under
förekommer bara vissa stunder,
men rullade förvånad ögonkloten
för strax därefter var hon vit om foten.

(Att rulla med ögonkloten är som bekant en vanlig sysselsättning bland infödingar, jfr gammal hederlig minstrel show.)

Sen får vi veta att högmod går före fall, särskilt gällande infödingar. Den vise mannen hävdar nu med naturfolkens ofelbara arrogans:

Många dagar har jag där setat,
sa den vise mannen, och alltid vetat
att den som doppar sig i detta vatten
blir aldrig mera svart som natten.

Sade så och steg ner till hakan
för att bli snövit som ett lakan
men försvann så hastigt som en pil
in i gapet på en krokodil.

Detta hastiga dödsfall gör att Solos reningsprocess abrupt avbryts. Solos mamma deklarerar: ”Solo får aldrig mera gå hit, det räcker om hon
delvis är vit”.

Men Solo såg på sina vita händer
och log med alla sina vita tänder
och tänkte, jag tror nog jag återvänder
och gör mig vit en liten bit i sänder.

En vacker dag gick hon ner till Nilen
med ett aktsamt öga på krokodilen,
och hennes syskon slöto storögt kring
och väntade på underbara ting.

Och hon gick ner i vattnet bit för bit,
om magen blev hon skär, om bröstet vit,
och hörde stolt de häpna ropen
och vände och gick från den svarta hopen.

Snipp snapp snut – så var sagan slut.

Nej förresten, sen kommer den här okommenterade karikatyren:

Och sen är det slut.

Bokens temat känns delvis igen från den kära gamla psalmen ”Lilla svarta Sara”, skriven av samma varmt kristna Lina Sandell som gav oss Blott en dag och andra heliga evergreens:

Däruppe ingen nöd skall vara
och inga tårar, ingen natt.
Så sjöng den lilla svarta Sarah,
ett fattigt negerbarn så glatt. [—]

En gång, en enda gång allena
hon hört den vite läraren.
Hon hört om blodet som kan rena,
hon hört om Jesus barnens vän. [—]

Nu lockar hon de toner klara
ur harpan fram med fröjdfullt mod.
Ty se den lilla svarta Sarah
är vit och skär i Lammets blod.

Ja, texten handlar som synes om ett fattigt svart barn som är glad för att hon får dö eftersom hon tvättas vit av lammblod. Sånt var okej förr, eftersom det alltså ännu inte var klarlagt att det inte är ett Guds straff att komma från nån annanstans än Europa.

Och eftersom empati och intelligens ännu inte var uppfunna.

Antika statyer.

Av Kalle Lind

den 2008-09-18

i blogg

I väntan på att jag plöjt igenom veckans bokskörd – jag ser både Stefan Jarl och Carl Johan De Geer guppa i sidhögarna – kommer här en modern klassiker. Till vänster Göran Skytte, därefter en antik staty av en atletisk man, därefter en antik staty av en nunna, därefter Jan Guillou.

Fotot kommer från omslaget till Nya berättelser, en artikelsamling dom båda gjorde när dom fortfarande var kompisar, dvs innan Göran Skytte gick i terapi och därmed sorterade in sej i Guillou-kategorin ”obotliga”.

Och det går väl inte att tolka det hela på nåt annat sätt än att Männen I Sidbena och Bylsiga Jackor skriver in sej i samma historia som producerat dom antika statyerna. Artiklarna i boken avhandlar bland annat – och nu blir ni förvånade! – SÄPO, Erik Penser och Geijer-affären. Ingen nämner ens i en bisats nåt stort avslöjande om statyer eller nåt jättescoop om dammiga museum.

Så som sagt: omslaget måste nog tolkas som att Den Stora Historien har utökats med en tvärflöjtist från Birfilarna och vampyren från Git Perssons video i schlager-SM 1986.

Thant utan U.

Av Kalle Lind

den 2008-09-17

i blogg

I Hej domstol! gjorde vi en gång en vetenskaplig jämförelse vilka som egentligen har prilligast namn: medlemmarna i Dag Vag eller FN:s generalsekreterare genom tiderna.

Dag Vags grej var ju att vara lite sådär skönt lojt flummigt tillbakalutade. Dom gjorde covers på Thore Skogman och Evert Taube när dom inte döpte plattor till Palsternacka sativa, Scebuddism och 7 lyckliga elefanter. De är för övrigt på turné igen. Deras sammanlagda ålder är nu uppe i över åttitusen år.

Medlemmarna kallade sej Stig Vig, Tage Z. Dirty, Beno Zeno, Bumpaberra, Zilverzurfarn, Per Cussion, Kopp Te och – Olsson (som enligt legenden hoppade av pga uppmärksamheten, men som rimligen var sur för att han inte fick ett lika festligt artistnamn som dom andra). Nytillskottet på turnén heter Teka Pukk.

Generalsekreterarna heter – i urval – Gladwyn Jebb, Pérez de Cuéllar, Boutros Boutros-Ghali och Kofi Annan. Den klarast lysande stjärnan hette dock U Thant.

Vi lät generalsekreterarna vinna med motiveringen att dom faktiskt heter det dom heter, medan Stig Vig heter Per-Åke och Beno Zeno heter Kenny. Att Bumpaberra egentligen heter Brynn Settels och alltså inte hade behövt bry sej om att alls ta ett knasigt artistnamn, är regeln som bekräftar undantaget.

Jag har ibland legat sömnlös och funderat på om vi verkligen utsåg rätt vinnare. Visst, Kofi är ett knasigt namn, men å andra sidan har andra generalsekreterare hetat Kurt Waldheim och Dag Hammarskjöld och det är inte så konstigt.

Därför blir jag oerhört glad när jag nås av nyheten (typ) att U Thant faktiskt inte hette U Thant. Han hette bara Thant! Thant var hans hela namn!

Det visar sej nämligen att U är en burmesisk artighetstitel och betyder typ ”herr”. ”U Thant” betyder alltså ”herr Thant”. Halleluja! Herr Thant! Sällan har jag blivit så upplivad!

Vill man ha överkursen så är Thants fulla tilltalsnamn Pantanaw Maha Thray Sithu U Thant, vilket så klart inte gör mej mindre glad. Då står ”Pantanaw” för orten han kommer ifrån och ”Maha Thray Sithu” ungefär för kommendör (av hög burmesisk orden).

Mitt eget fulla namn skulle enligt samma princip vara Eslöv Mottagare av K-Laz Bloggstipendium Herr Karl Johan Åke Lind. Det låter av olika orsaker varken lika pampigt.

Proggiga barnböcker del 25: Sagan om Bolaget.

Av Kalle Lind

den 2008-09-16

i blogg

Det här är barnversionen av ett av parallellspåren i Lars Molins Tre kärlekar, den som behandlar hur storbolagen med statens goda minne köpte upp småbrukarnas skog.

”Sagan om Bolaget” är en av tre sagor i en samlingsvolym från 1970. Den är skriven av en Mats Arvidsson (eventuellt samme man som idag jobbar på P1:s Kulturnytt, eventuellt samme man som förvaltar den klassiska svenska orgelbyggartraditionen).

För att göra en kort historia kort: sagan handlar om hur en by formerar sej runt ett träd.

Sen uppstår några sekunder av dramatik då Bolaget säjer ”Joho visst det” respektive ”JO”, medan folket replikerar ”Nehej då inte alls det” respektive ”Ni pratar så mycket ni”.

Och så gör författare Arvidsson en subtil men säkert djupt känd hommage till Kurt Vonneguts legendariska lakonism ”so it goes”. Där Vonnegut ger uttryck för sin paradoxalt misantropiska humanism, ger dock Arvidsson mest uttryck för en ganska förenklad verklighetsuppfattning.

Och så är sagan slut.

Och man kan naturligtvis inte kritisera barnböcker för att vara naiva. Men ändå gnager en irritation mej. Det är proggarens bordeline-uppfattning om verkligheten, idén att Folket är gott och Bolaget ont, där man borde inse att Folket också består av idioter, lågpannade, hönshjärnor och Siewert Öholm.

Och att Bolaget också består av Folk. Och att Folket på golvet och i byn många gånger drömmer om att få tillhöra Folket på Bolaget. Och att Bolaget inte sällan tror sej handla gott när det handlar.

Man kan tycka vad man vill om det, men jag är övertygad om att ganska många representanter för Folket gärna hade sålt ut alla sina träd för en grynvälling till Bolaget.

Rätt i planeten, Janne!

Av Kalle Lind

den 2008-09-12

i blogg

Den här tycker jag att det är konstigt att ingen uppmärksammar.

Den är alltså skriven av Jan Guillou. Ni känner säkert till honom. Han har skrivit böcker om hur Hamilton spöar folk i underrättelsetjänsten och hur Arn spöar folk på medeltiden och hur han själv spöar folk på internatskola.

Gudarnas berg utkom så sent som 1990. Det är alltså ingen ungdomssynd från den där mörka tiden mellan IB och Rekord-Magazinet, då Guillou i sin egen framgångssaga var utstött av etablissemanget och tvingades hanka sej fram.

1990 gav Jan Guillou också ut den femte Hamilton-romanen Den hedervärde mördaren, krönikesamlingen Åsikter samt Stora machoboken. Det ligger alltså nära till hands att tro att Jan Guillou inte la ner så hemskt mycket tid på sin science fiction-roman.

Det ligger också nära till hands att tro att han som omslagstecknare valde samme kille som illustrerar Vakna! och Vakttornet.

På omslaget presenteras för övrigt Guillou – redan då Sveriges mest kände journalist och bestsellerförfattare – i märkligt distanserade ordalag:

En spännande science-fiction-berättelse om en annan planet civilisation av den skicklige författaren Jan Guillou.

På ett vis är det naturligtvis inte konstigt att Guillou har skrivit science-fiction. Hela hans författarskap har vilat på pojkrumsromantik – riddare, spioner, agenter – så på ett vis är det egentligen konstigare att han inte skrivit några sjörövar- och musketörsromaner.

Det konstiga är som sagt att Gudarnas berg inte blev en minor classic jämte Hamilton och Arn.

Samt förstås innehållet.

Gudarnas berg utspelar sej alltså om några hundra år, då huvudstaden i landet Skandinavien heter Köpenhamn och jordens fem länder har varsitt stort stjärnskepp som kan döda hela befolkningen om de används, varför man alltså måste se till att inte börja kriga så att de kommer till användning.

Det är onekligen lite Orwell över det hela. Fast mest George Lucas:

I kalvningssäsongen år två, stevansk tid i det Gudomliga Imperiets tideräkning, kom det uppror i det tätast befolkade landet, nummer 5, som Lara länge hade varnat för.

En galen tant startar krig för att komma åt jordens vattenreserver, varför huvudpersonen Steva – en elvaårig tjej – och hennes familj flyr iväg i ett av stjärnskeppen. De hamnar då, efter att ha legat nerfrysta i stjärnskeppet i två miljoner år, på en planet där folkslaget mogerna slaktar urinnevånarna stevaner – ett människoliknande folkslag som livnär sej på vattenödlor och frukt och som sover i högar i stora sovgropar.

Det är ungefär så konstigt som det låter:

Dom fyra moger som stod närmast sovgropen såg ut att vara något större och kraftigare än dom andra. Så började dom lyfta upp stevaner ur gropen, en i taget. Sen öppnade dom sina stora gap och bet hastigt till över nacken på den dom höll i så att man kunde se hur den liksom sprattlade till.

Sen skickade den som bitit ihjäl en stevan sitt offer till nästa man i kedjan. Och när den första döda kroppen kom fram tog närmsta mog resolut hand om den, sänkte sina stora huggtänder i buktrakten och slet sen med ett ryck upp skinnet på buken.

När det var klart vände han stevanen upp och ner, med buken närmast vattnet och sträckte in en av sina händer i buken och började slita ut maginnehåll och inälvor som han lät driva ner i strömmen. När stevanen var rensad sköljde han bukhålan med vatten och sen bet han tag över huvudet så att han fick av benen inne i nacken och slet av huvudet och slängde det i vattnet efter inälvorna.