kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Kategori: blogg Sida 80 av 99

En man som kallas Peje och ändå får gå fri på gatorna.

Av

den 2008-09-10

i blogg

Alla ni som är maniskt intresserade av Carl Bildts gamla ungdomsgäng vet ju redan att Peje Emilsson – ”Peje” är Per-Magnus på infantilmoderatska – grundade högerpropagandabyrån Kreab. På CV:t finns x antal moderata valkampanjer och påtryckningar som gjorde Maria Borelius till minister.

I oktober 2006 firade Peje och hans fru – lustigt nog inte ”Guje” eller ”Gulle” eller ”Guggu” utan bara Gunilla – fyrtioårig bröllopsdag.

Kulturtidskriften Aftonbladet rapporterade om en glad och uppsluppen stämning: festen firades ända fram till halv ett i Spegelsalen på Grand och med tre generationer högerledare – Adelsohn, Bildt, Reinfeldt – bland gästerna. Reinfeldt kommenterade tillställningen på det där extra spirituella viset som är hans specialitet:

Det var jättetrevligt.

Det mest bisarra i den här två år gamla artikeln är en passus där det berättas att Peje överraskat Gunilla med en ”morgongåva”. En anonym festdeltagare berättar:

Peje köpte en bokbuss som morgongåva till sin fru och hon och gästerna överraskades med en film om bussen. Det var mycket romantiskt.

Det här lämnade mig ingen ro när jag läste det. Artikelförfattaren bara sveper förbi det helt BISARRA faktum att en man har gett sin fru en buss i morgongåva – utan att ställa en enda följdfråga.

Körde bussen alltså in i sovrummet? Hur löjligt stort dörrhål har i så fall Emilssons?

Eller var det bara så att Peje lät sin fru gå ombord på en vanlig bokbuss och låna så många böcker hon ville? För det får ju alla göra? Och hur romantiskt är det?

Och den där filmen? Stod alltså Adelsohn och grabbarna och glodde på en film om en bokbuss?

Frågor, frågor, frågor.

En gissning var att Gunilla är uppväxt ute på landet och tyckte det var jobbigt när bokbussen kom att hon aldrig riktigt hann bestämma sej, och så sa hon till sej själv att ”en dag, när jag fått en man som tjänar löjligt mycket pengar på att få folk att rösta på en man som kallas Totto, då ska jag minsann ha min egen bokbuss i mitt sovrum, en bokbuss som bara jag får låna av!”

Det som talar emot den teorin är ju att bokbussen är en typisk gammal sosseinstitution av precis den sorten alla moderater med självaktning hatar. Är det inte konstigt att Bildts bästa kompis köper en socialdemokratisk ikon och ger till sin fru?

Det kan ju ha varit så att det var en hatpresent. Som nåt slags voododocka. Peje köpte det värsta han och Gunilla visste, och sen ägnade dom sej bägge åt att spotta och pissa och slå på den där bussen. Under rituella former. Medan Adelsohn och Reinfeldt stod i ring runt omkring och gjorde raketen.

Var det en sån ritual som vår regeringschef tyckte var ”jättetrevlig”?

Det lät ju orimligt, minst sagt.

När jag nu försöker reda ut den härvan genom att googla på ”peje bokbuss”, förstår jag en smula bättre. Peje är inte bara propagandachef, han sitter också i styrelsen för nåt som heter Kunskapsskolan och verkar vara ett pionjärprojekt för friskolor. Gunilla visar sej vara bibliotekarie och båda ”älskar kultur”.

Och bokbussen ÄR på riktigt en bokbuss. En buss med böcker. Alltså en sån som alla stadsbibliotek höll sej med när jag var liten. Fast den här är alltså privat (alltså per definition lite bättre). Tanken är att den ska användas helt altruistiskt. Idén är att alla elever som går på Kunskapsskolan med dess filialer ska få tillgång till bussen, där de kan låna ett gäng böcker som Peje, Gunilla och Horace Engdahl bestämt kan vara lämpliga.

Det är alltså samma princip som tillämpas på just stadsbibliotek, med den skillnaden att de här böckerna inte ger bakterier från barn i lägre socialgrupper. Och att man slipper skänka nån form av tacksamhet till ett samhälle som engagerar sej i en. Istället får man buga inför en man som kallas Peje och som tvingar sina bröllopsgäster att titta på en film om en buss.

Marknadsvarietéekonomi.

Av

den 2008-09-09

i blogg


Man kan ha många synpunkter på porrbranschen – jag är själv ganska emot sexuella övergrepp och människoförnedring – men man måste ge den att den är väldigt uppfinningsrik. Inget verkar trigga en förstklassig pornografientreprenör mer än utmaningar i form av lagar och teknik.

Pionjärerna inom alla medier är alltid – alltid! – den skenheliga treenigheten Porren, Våldet och Kyrkan.

Skapas ett nytt medium, ett nytt format, så dröjer det i snitt två minuter innan det finns minst ett knullreferat, en våldsskildring och en upplysning om att Jesus älskar dig ute på marknaden. Det har gällt laserdisc, Betamax, dvd, Internet, virtual reality, dataspel och installationskonst. Det kan låta som en överdrift, men det är marknadsekonomi.

Pingströrelsen var dom första som lyckades bygga upp en beständig fri radio i Sverige, och dom var lika snabba med att ge ut sina best-of-predikningar-och-tungomålstalande på fonogram.

Den första tryckta boken var Bibeln, nästa var med stor sannolikhet Johann Gutenbergs bästa snuskisar.

Det första som målades på en grottvägg var en dödad tjur, det andra en erigerad manslem och det tredje tecknet för nån stenålderskult som dyrkade döda tjurar och manslemmar.

Med detta sagt: ett av dom mer oskyldiga exemplen på porrens ständiga anpassning till rådande lagar är fenomenet statyettstrippor.

På 1950-talet rådde för marknadsvarieteter – som var forat för naken hud innan vhs och Internet – ett förbud mot rörlig nakenhet. Man fick alltså ställa sej naken på en scen inför publik, men man fick inte röra sej. Rörde man sej – för att man t.ex. tappade balansen eller var tvungen att nysa – så begick man ett lagbrott.

Detta löste dom fiffiga porrgubbarna genom att bjuda på ett program med statyer.

I boken Bland strippor och fakirer: Den svenska marknadsvarietén söker författaren Bo Sjökvist upp Miss Mañana – enligt uppgift en av våra mest namnkunniga och erfarna strippor (dessutom parallellt verksam som socialsekreterare) – som beskriver en typisk femtitalsakt sålunda:

När jag började hade jag en morgonrock på mej som jag dansade av mej för att visa mej i en genomskinlig negligé (man fick alltså röra sej om man var lite påklädd, bloggarens anm.) Sen dansade jag med morgonrocken framför mej som om den var en kavaljer. Ja, jag hittade på lite såna saker. (Kanske inte så erotiskt, men väldigt uppfinningsrikt! Bloggarens anm.)

Men när man stod staty, som var det vanligaste, fick man inte röra sej alls enligt lagen. Konferencieren drog för ett skynke mellan varje byte och sen presenterade han nästa. ”Lilla Havsfrun” och ”Våren”. Några gånger hände det att vi var två eller tre stycken som stod där framme i staty.

Andra nummer som kunde vara aktuella för varietéscenen var så klart ormtjusare, knivkastare, fakirer, folk som slet sönder telefonkataloger och – Stellan Skarsgård. Han berättade vitsar i Bombi Bitt-utstyrsel mellan strippnumren den magiska sommaren 1968.

Några decennier senare hade positionerna flyttats fram och paragraferna ändrats. 1975 hette två av dom största succénumren på Kiviks marknad ”Kåtbomben Venusmattan” (”ett femtiotal nakna människor studsade upp och ner på en stor studsmatta medan en halvnaken tivolidirektör piskade dem”) och ”Banantricket” (inkluderande en strippa, en banan, en man ur publiken samt en hålighet).

Så det spelar ingen roll vilka vindar som för tillfället har blåst. Pornograferna har alltid lett utvecklingen framåt.

OBS! Bilden ovan är ett skivomslag och alltså inte att betrakta som pornografi.

Last themptander of Christer.

Av

den 2008-09-08

i blogg


Christer Themptander heter en man med ett skägg som under sjuttiotalet beslöt sej för att ställa sitt konstnärsskap i politikens tjänst. Han skulle göra bilder i syfte att öka och forma folks kamplusta. Här var det inte tal om dyra oljemålningar för dom kapitalistiska samlarna att stoltsera med; med sax, kamera, lim, kopieringsapparat och tuschpennor skapade Themptander bilder av andras bilder, bilder från början tänkta att massproduceras och kopieras. För att sprida ordet, inte konstnären. En sympatisk och allt annat än tidsenlig hållning.

Ibland blev han en smula plakatpolitisk, hur behjärtansvärt ämnet än må ha varit. Men för det mesta skapade han, i mötet mellan två kända ikoner, effektiv och slagfärdig konst som kommenterade USA:s förtryck mot urinvånarna, Nixons blodiga vietnampolitik eller SAF:s (och för den delen SAP:s) syn på arbetstagarna (de som med berått mod tar arbete från andra utan att ge nåt igen).

Som utomstående tycker man att här borde väl vänsterpartierna ha varit tacksamma: här kommer en bildmakare med sinne för drastiska effekter och erbjuder sin arbetskraft.

Då har man inte riktigt insett hur besvärliga begrepp som ”tolkningsmöjlighet” är för en politisk organisation.

Det är snarare regel än undantag att partierna inte vill ha den konst som konstnärerna erbjuder dom. Konstnärer tänker ofta i termer av poesi, humor och skönhet – partier tänker oftare i form av dagordningar och paragrafer och kaffekassa. Konstnärer kan inte låta bli att lägga in dubbeltydigheter och komplexitet i det dom gör. Partier hatar allting som inte går att bryta ner i teser.

Bilden ”Kvivitt” hamnade efter långa diskussioner på omslaget till FiB/Kulturfront – en vänsterförening och – tidskrift med Janarna Myrdal och Guillou som stod maoistiska skp nära. Ett bildutskott inom föreningen hade 1977 en bildkonferens, då bl.a. ”Kvivitt” diskuterades. En av aktivisterna inom utskottet formulerade vad som säkert inte bara var en ensam testuggares trötta tyckande:

Grått och gråblått dominerar bilden. På håll flyter den ihop till en gråtonskala. Vad vill bilden säga? Inte får jag lust att ta kontakt med grannarna och kämpa mot hyreshöjningar. Det känns lika bra att hänga sig direkt, när man ser den här bilden… – Man får inte reda på om ”konstnären” är positivt eller negativt inställd till den moderna stadsmiljön. Där blir bilden poänglös? Kvivitt?

Citat och bilder ur Themptander-samlingen Klipp till! (Arbetarkultur, 1980).

På den tiden när barnmisshandel var festlig.

Av

den 2008-09-05

i blogg


Emil i Lönneberga blir emellanåt uppmärksammad för de rituella bestraffningar som är en byggsten i berättelserna: inlåsningen med tillhörande skamprocedur, jagandet, skriken, öronnypningarna. Hela Sveriges Astrid lyckades på något vis göra en – säkert förmildrad – verklighetsskildring någorlunda uthärdlig genom att ge Emil en kniv och ett gäng vedträn så att förnedringen i snickerboakorrigeringarna kan vändas i hans triumf.

Så har inte alla skildrare av barnaga resonerat. I USA lär spanking fortfarande vara comme il faut även bland människor som inte är erkänt perverterade. Det populäraste korrektionsredskapet har under det gångna seklet varit den tunga hårborsten.

I tecknade serier har detta sen genesis varit ett återkommande motiv. Och seriepionjärer som Richard F Outcalt – mannen bakom The Yellow Kid från 1896, som brukar föräras epitetet ”den första serien” – såg inget skäl att mildra sina skildringar.

Hans andra stora serieframgång, Buster Brown, har ofta den fysiska bestraffningen som sin punchline. Buster Brown är en buspojke i societetsmiljö, vars livsbejakande upptåg och spratt oftast slutar med en ohygglig omgång från föräldrarna.

Buster Brown är en serie med realistiska anspråk. Säkert såg verkligheten ut just så för pageklippta överklasspojkar i nittonhundratalets begynnelse. Och enligt kännaren Horst Schröder (en man med ett skägg) tog Outcalt ofta avstånd från grymheterna (En serie om serier, 1981). Icke desto mindre utgör stjärtborstandet själva slutpoängen på alla Buster Brown-sidor jag läst.

Och då ska vi inte prata om Knoll & Tott/Pigge och Gnidde – ”The Katzenjammer Kids”/ ”The Captain and the kids” – där kapten Bölja och fru Katzenjammer hantverkskunnigt lyckas lägga båda buspojkarna över samma knä och spanka dem med samma handflata. Sen 1897 – serien lär fortfarande nyproduceras och är lätt världens äldsta – har det blivit en del hudblåsor.

Här är för all del tonen en annan; skaparen Rudolph Dirks gjorde en serie i samma grova karikerade skrikiga överdrivna fattigimmigrantton som präglade stumfilmsslapstick och de Broadway-vaudeviller som fostrade Marx Brothers. Pigge och Gnidde spränger gärna kapten Bölja i luften eller skickar honom många hundra sjömil ut till havs. Det kan kanske göra att straffen känns någorlunda proportionerliga.

Så är det dock inte i en handfull humorserier som såg sitt ljus under 1930-talet och som har det gemensamt att dom skildrar unga, prepubertala flickor som mer än ofta pryglas av sina föräldrar – till publikens tänkta skrattsalvor.

Mest etablerad i Sverige är Lisa – Nancy – i Lisa & Sluggo. Jag tror att merparten av hårborstskämten var bortredigerade när serien gick i Blondie och 91:an under min barndom, men de var uppenbarligen legio i den amerikanska dagspressversionen.

Tant Fritzi har – liksom biskop Vergerus i Fanny & Alexander – valt en handfast uppfostran åt sitt fosterbarn. Lisa får visserligen sista ordet många av gångerna, men hon finner sig lydigt i att – liksom Hans Scheikes kvinnor – bli upprumpad.

Och Ernie Bushmiller blev med tiden en mycket driven tecknare av flicktrosor.

Spankandet är en ingrediens, en detalj bland många, en icke-ifrågasatt del av vardagen för Lisa. En källa till humor, ett tema att variera på samma självklara vis som Bushmiller varierade Lisas godissug eller Sluggos fattigdom (något som också betraktades som skrattretande på den gamla goda tiden).

Och Lisa var inte ensam. Genren busflickor-som-otäckt-ofta-pryglas-av-sina-närstående växte sig bara större under de närmsta decennierna. En suspekt lirare på nätet – inte alls lika suspekt som killen som hittat fram till honom! – har omsorgsfullt klippt ut de serierutor med småflickor balanserande över föräldraknän han kommit över.

Flest exempel har han hittat i ”Little Iodine”, som han med illa dold vällust kallar ”quite possibly the most-spanked little girl in the Sunday comics of the 1950’s” (veterligt aldrig på svenska).

Här är inslaget av sadism påtagligt. Mannen som med ett diaboliskt leende avbildar en förnedrad Iodine på tavelduken är flickans pappa. Redskapen har utökats; hårborsten har kompletterats med linjaler och spön och vad som helst som kan ge blåröda märken och valkar. Och fortfarande var detta avsett som humor.

Läsaren förväntades skratta åt Iodines tårar på samma sätt som vi skrattar åt Basil Fawltys huvudbandage.

Jag är inte alldeles säker på att vi gör det ett halvsekel senare.

En karriär att avundas.

Av

den 2008-09-04

i blogg

Finge man byta sitt liv med någon annan, skulle jag lätt ha tagit Hans Hatwigs .

Nog har karln inte bara ett namn utan också en karriär att avundas? Han kom till Sverige från Tyskland på sjuttitalet, startade då tidningen Poster, blev bästa kompis med Kiss och Slade och tog en nakenbild på Mick Tucker i Sweet. Sen startade han tidningen Okej, fick hänga med Anders Tengner och lottade ut The Runaways-sångerskans trosor.

Och då är vi bara framme vid tidigt åttital.

Sen gjorde han inte mindre än två usla filmer: 1) skräckisen Blödaren (med Sussie Ax från hårdrocksbandet Stitch och – tadaaaam – Danne Stråhed!) med regi, foto, manus och produktion av Hans Hatwig (jfr Orson Welles, som också regisserade, producerade, skrev och visserligen bara spelade huvudrollen i Citizen Kane).

2) Gröna gubbar från Y.R! En fullkomligt självlysande film, kanske inte som just film betraktat, men som uppvisning i ohämmad spekulation. I princip hela filmen är inspelad på Skara Sommarland, med Bert Karlsson i en cameo. I huvudrollerna har Hatwig – på gammalt marknadsvarietémanér – placerat tre dvärgar som han dessutom rakat på huvet och målat gröna. Dessa tre föreställer dom tre gubbarna från planeten Y.R., Yr-ving, Yr-sel och Yr-vaken.

Så är premissen upprättad: några rymdgubbar landar på ett utedass placerat långt ute i en granskog, och några unga människor utan skådespelarbakgrund sätts på att leta upp dom. Vad kan man mer begära av en film? Möjligtvis Carl Billquist som hysteriskt militärbefäl med namnet Pansarsson och festliga förolämpningar av typen ”grönfläckiga halvidioter” och ”sanslösa paraplyråtta”.

Att skådespelaren (eller motsvarande) som identifierar tefatet på sin hemmaradar råkar säja ”okänt företag” istället för ”okänt föremål” kan man välja att se som ett tecken på att filmen gjordes lite för snabbt och med lite dålig tid för omtagningar. Man kan också se det som ett tecken på Hatwigs charmiga låt-gå-mentalitet.

Närmast känns det dock som en freudian slip, för är det något som inte förblir okänt i Gröna gubbar från Y.R. så är det just företag. I synnerhet Skara Sommarland.

I en sekvens framträder bandet Bubbles på Skara Sommarland. Tusentals (åtminstone låter det så; vi ser bara tiotals) unga människor står och Beatlesvrålar efter Bubbles, som sjunger sin förmodade megahit ”We are the Bubbles”. Att ingen hört talas om Bubbles innan filmen och inte heller nu (vi pratar alltså inte om det Bubbles som existerar idag), tar vi som ett indicium på konstnärlig frihet.

Inte bara Karlsson-produkter visas ogenerat upp i varenda bildruta. En av de gröna rymdgubbarna kastar sej också över ett exemplar av kulturtidskriften Okej. Och faktiskt är Okej den enda tidning DVD-utgåvan hittat ett uppskattande recensionscitat ifrån: ”Höstens roligaste filmäventyr”.

Men trots att han alltså gjort en film som tokhyllats av sin egen tidning, kände inte Hatwig att det var dags att dra sig tillbaka och börja odla krukväxter. Han fortsatte att utöka den svenska tidningsfloran med den ena kulturtidskriften efter den andra.

Först startade han ”En ding ding värld”. En tidning om hundmänniskor och långtungor; enligt Hatwig själv var allt tryckt i färg sant och allt i svartvitt påhitt. (Excerpten snodd… lånade härifrån.)




Sen startade han Veckans Nu!

Sen – vid typ femtio års ålder – startade han Månadens date. (Visserligen en jätteflopp, men ändå.)

Och nu – Royal! Ett nytt glättigt magasin om den lätt grumlade genpoolen på Drottningholm.

Och dessutom ska han ge ut en roman om ett storpolitiskt jättescoop han fått av en Mycket Viktig Person för 25 år sen och som verkar ha förgreningar långt upp i Nazi-Tyskland. Och varför inte? Har man ägnat sitt liv åt att klippa och klistra i tyska veckotidningar så är det klart att man får mängder av storpolitiska scoop kastat över sig.

Ärligt talat: det finns inget annan stämpel på karln än ”renässansmänniska”.

81 är det nya 27.

Av

den 2008-09-03

i blogg

Det är en spaning med viss modifikation, men jag kör den ändå: i takt med att människor blir äldre och att rock´n´roll-drömmen dött utom i vissa armhåledoftande enklaver bosatta i gamla arbetarkvarter i våra storstäder, så har också dödsmyterna uppdaterats.

2008 är det inte längre vid 27 man dör Den Mytiska Döden. Det är istället vid 81 man dör Den Helt Vanliga Gubbdöden.

Döda vid 27 års ålder:
Jim Morrison (rockstjärna)
Janis Joplin (rockstjärna)
Brian Jones (rockstjärna)
Jimi Hendrix (rockstjärna)
Kurt Cobain (rockstjärna)

Döda vid 81 års ålder:
Lennart Swahn (mannen bakom Gäster med gester)
Harry Schein (mannen bakom Svenska Filminstitutet)
Putte Wickman (mannen bakom begreppet ”negerben”)
Vilgot Sjöman (mannen bakom norra Europas största ögonbryn)
Östen Sjöstrand (mannen bakom De gåtfulla hindren och andra dikter)

Som sagt: jag är inte helt säker på att jag lett en tes i bevis här. Men får jag bara några gubbar till – måtte Arne Weise hänga med oss tre år till! – så torde jag ha mitt på det torra.

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar. Del 3: ETC 3.

Av

den 2008-09-02

i blogg


Det är lätt att inbilla sej att fenomen som satir och humor blivit råare på senare tid, att snuskigheterna förgrovats och personangeppen blivit personligare, att tonen blivit skoningslösare och samförståndsandan urarmats. Det är en sanning med modifikation.

Åtminstone i politiska kretsar har tonläget länge varit hårt. Rolf Börjlind i Stockholm och Frank Gunnarsson i Göteborg gjorde saker på sjuttitalet som fick Thorbjörn Fälldin att känna sej utbränd och Gösta Bohman att bli ännu ettrigare. Visst, på den tiden drogs elakheterna till domstol (i Börjlinds fall) och prickades grundligt i Radionämnden – och skickades på remiss till regeringen (i Gunnarssons fall).

Jag har läst de där grejorna och det finns ingenting i dem som inte Magnus Betnér gör i folkliga Parlamentet varje vecka nu för tiden. Och som vi för den delen gjorde i Hej domstol! för några år sen. Fast både vi och Betnér var roligare.

Så det är snarare omgivningen som blivit tolerantare än tonläget som skruvats upp. Granskningsnämnden (som den heter numera) har haft den goda smaken att ändra paragraf 9, som just skulle sanera sända radio- och teveinslag från dålig smak. Och idén om att vi alla ska vara överens och att ingen får sticka ut har nånstans demonterats.

1982 dog Marcus ”Dodde” Wallenberg, en i raden av patriarker i en familj som är lika omöjlig att hålla reda på som deras kollegor i kungahuset. Tidningen ETC – lika mycket en urban och mondän och samtidsspeglande tidskrift som t.ex. Bon idag, som det var en vänstertidning – skrev en nekrolog som jag fnittrar åt tjugosex år senare.

Just för att den är rå, skoningslös och vägrar att följa påbudet att aldrig tala illa om de döda:

Marcus Wallenberg är död. Han var en man som nästan aldrig läste en bok, men desto oftare hötte med ett tennisracket.

Det är alltid trist när en människa dör.

Men ibland sörjer man mer, ibland mindre.

En man med ett fjolligt skägg. Eller: livet är ett kärl som måste fyllas.

Av

den 2008-09-02

i blogg

Helgen har spenderats på Wanås slott, där ett femtiotal människor har slitit som arbetshingstar för att förverkliga några halvgamla mäns visioner om statare och avföring. Vi säger inte mer än så här. Bilderna får tala för sej själva.

Undertecknad så som undertecknad vill bli ihågkommen.

Sanna Persson-Halapi (sminkad).

Valle Westesson och Sissela Benn.

Marianne Lindberg De Geer (har ingenting med vår inspelning att göra, den råkade bara stå i slottsparken).

Valle Westesson (utklädd) och Ola Norén .

Ett stataruppror. Under frigolittaket döljs Johan Glans. Till höger i klänning Måns Nilsson. Till vänster Arvid och Robert (Pierre Lindstedt och Peter Jöback).

Jesper Rönndahl (utklädd) och Ola Norén.

Vad är det då folket på bilderna sysslar med? Svar: får tiden att gå.

Men nog blir man lite sugen på att få veta vad fan alltihop handlar om?

Kortrapport från kalenderinspelning.

Av

den 2008-08-28

i blogg


Vi har barrikaderat oss i ett sånt där mediahus som jag bara trodde fanns i Stockholm – stort, vitt, brädgolv, väldoftande toaletter, nytillverkade bakelitströmbrytare, olika människor som pratar väligt fort i headsets – men som också går att finna i Malmös fashionablare kvarter. Där spelar vi in årets radiokalender: Klappkampen (även om medförfattare Måns Nilsson fortfarande tror att den har kvar arbetsnamnet Semesterresan).

Där sitter jag och glor på Anders & Måns, Sandra Huldt och ett gäng gästande skådespelare som sitter och läser innantill på andra sidan en glasskiva. Ibland låtsas nån att han är under vatten genom att ha lite vatten i munnen när han pratar. Ibland låtsas nån att han klipper till nån annan genom att… klippa till nån annan.

Det är väldigt behagligt med radioinspelningar. Särskilt jämfört med teveinspelningar. Man får ha sina egna kläder och ingen mäter ens hår och man måste inte smörja nån pustande rekvisitör i trätofflor och dålig andedräkt för att han ska bygga en måne i frigolit som man sen med taskig chroma-key ska få barn uppvuxna på Pixar-filmer att tro är en riktig måne. Man säjer att man är på månen och så är man på månen.

Idén är att låta samma karaktärer uppleva parallella äventyr i radio och teve. Fram till 1969 och Tage Danielssons lysande Herkules Jonssons storverk var det standard. Nu ser vi oss som det enda exemplet på SR:s och SVT:s vd:ars utannonserade brobyggande mellan de båda public service-dinosaurierna.

Jag har en känsla av att det här kan bli roligt. Det är åtminstone roligt för mej. Jag får höra repliker som ”jag har proppskåp i öronen och skev läpp” (min hommage till Barbro Lindgrens Dartanjang) och
”det finns dom som råkat bli kära och sen bara ätit fisk” och ”ska jag skölja chimpansstjärt?” och talkören ”GRÖTKORV! GRÖTKORV! GRÖTKORV!” och det, mina vänner, får faktiskt aldrig ni på era jobb.

Och så blir det riktiga låtar! Med titlar som ”Kommando Apas stridssång”, ”Som en sjöjungfru” (en mycket subtil parafras på ”Like a virgin”), ”Orden runt”, ”Slabbedabbe-snubbeltrubbel-blues” och ”Stadens sämsta tjuv”. Och ett gäng mycket finurliga referenser till Kåldolmar & kalsipper och Ville, Valle & Viktor, som jag förutsätter att kidsen anno 2008 kommer att skrocka mycket igenkännande åt.

Nåväl. Så länge det blir roligare än Marias barn – 1987 års tevekalender med avfilmade stillbilder – så är vi nöjda.

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 2.

Av

den 2008-08-28

i blogg


Machomannen m.m. Göran Skytte skrev för ETC, vilket säjer en del om a) hur brett perspektivet på tidningen var, och b) vilken 180-gradersvändning Göran Skytte gjort under de senaste trettio åren.

I ETC berättar journalisten/ flöjtisten/ den nyfrälste om hur han fick spekulera med licensbetalarnas pengar i Guillous teveprogram Magazinet (senare Rekord-Magazinet). Det retar mig att behöva säga det, men Skytte skrev bra. Engagerande, personligt, ocensurerat.

Han berättar om hur han är ute och super på Kramer i Malmö, träffar en producent från teve och lägger fram idén om att rekvirera trettitusen från SVT för att sen låta tittarna följa deras resa ner i Skyttes aktieportfölj. Producenten – som naturligtvis är dyngrak – tycker det är en utmärkt idé.

Skytte avslutar redogörelsen med liiiite mer information än jag frågat efter:

Sedan tar vi ett järn till.

Sedan går han hem med en stansoperatris.

Jag går hem med ett vårdbiträde.

Men det roligaste är referatet från den avslutningssändning där Skytte ska sammanfatta hur smart och snyggt han lekt med andras pengar. Skytte skiter fullständigt i att följande inte har med den här saken att göra – underhållningsvärdet måste överskugga informationsvärdet:

Den 27 april är det stor final för Magazinet.

Guillou är programledare som vanligt, han ser ut som den ryske rymdfararen Gagarin och den här gången har han gett sig fan på att programmet ska nå upp till helt nya höjder.

Mitt emot i andra kanalen ligger ett slags kulturprogram från Valdemarsudde.

Det innebär att vi har någon miljon extra som tittar, för vem i helvete tittar på ett kulturprogram från Valdemarsudde?

Ricky Bruch är kvällens förste gäst i studion.

Han är stor som ett hus och han berättar att han stoppat i sig knark och hormonpreparat hela sitt liv för att växa. Vartenda ord han yttrar går ut till miljoner människor och plötsligt säger han att alla de där preparaten ger honom en våldsam könsdrift. Han säger att han ligger med sin tjej sexton gånger om dagen. När han vaknar på morgonen har han så oerhört hårt stånd att han inte kan pissa i toaletten, han måste pissa i badkaret. Om han skall pissa i toaletten måste han stå på huvudet för att träffa rätt.

Det är en bra story.

Därefter är det min tur.

Det är inte lätt att matcha Ricky men jag gör så gott jag kan.

Lägger upp en tjock bunt tusenlappar på bordet.

Känner hur kameran zoomar in dem.

För fyra månader sedan fick jag 30.000 spänn av TV.

Idag har jag 70.000 spänn.

Jag har tjänat 40.000 spänn på fyra månader genom att spekulera på börsen.

Det är 10.000 i månaden.

Guillou pekar på sedelbunten.

Säger:

– Titta noga, Ricky. Det där är vita pengar.

Sen avslutar Skytte med en redogörelse för hur han och Guillou dricker whisky och pratar barndom, barn, den första kärleken och skillnaden mellan Mozart och Beethoven. Och jag önskar att jag finge vara en fluga på väggen.

En infektionsspridande fluga.

Sida 80 av 99

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén