kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: därför blev vi som vi blev Sida 2 av 7

Varning! Ett internt, navelskådande och rentav gnälligt inlägg!

Av

den 2010-11-04

i blogg


För några dagar sen skrev jag ett inlägg om David Nessles köpvärda serievolym ”Den maskerade proggarens stora röda”. För inte så många dagar sen kommenterade David Nessle mitt omdöme på sin blogg. Han beskriver vad han kallar ”Den idealiska läsaren”:

Jag föreställer mig en person som lägger märke till allt, förstår alla referenser och händelsevis råkar ha en humor som är nära besläktad med min egen.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker att de här läsarna inte bara är något slags sjukligt inbillningsfoster – frammanat av nattvak och deadlinefrustration – utan faktiskt finns i sinnevärlden.

En hållning jag helt kan dela. Sen jag startade den här bloggen har jag kommit i kontakt med fler likasinnade än under hela mitt liv dessförinnan. Och jag har dessutom sluppit konfronteras med deras eventuella dåiga andedräkter eller irriterande tics.

Vad värre är: det finns också Den Icke-Idealiska Läsaren. I fallet med min bok Proggiga barnböcker har jag föreställt mej denne som en 68-veteran i total avsaknad av självdistans, som tolkar varje försiktigt ifrågasättande av något som helst revolutionsivrigt utfall från det kulturvänstriga sjuttitalet som personlig kritik och som inte på något vis kan omfatta tanken att man faktiskt kan kyssa och slå ihjäl med samma varma själ.

Jag har nu fått ett (tämligen udda) namn på denna läsare: Tin Carleson. Han/hon är lektör på Bibliotekstjänst, BTJ, och har som sådan ett visst inflytande över vad bibliotekschefer runt om i landet köper in. Han/hon inleder med att förklara vad Proggiga barnböcker inte är:

Proggiga barnböcker är inte en litteraturvetenskaplig genomgång, utan ett mycket personligt tyckande kring ett urval böcker.

Man kan passa på att tillägga att Proggiga barnböcker inte heller är en karta över Maldiverna. Underrubriken ”Därför blev vi som vi blev” luktar ju inte direkt akademisk objektiv redovisning så Tins beskrivning kan sorteras i mappen ”irrelevant”.

Böckerna beskrivs genomgående med ett språk som mycket tydligt visar författarens ståndpunkt.

Här anar man att Tin varit nöjdare om författarens ståndpunkt mer överensstämt med Tins egen. För sakta går det upp för den vakne läsaren att dessa inledande, överflödiga men till synes sakliga, påståenden är negativa.

På sitt sätt är det en mycket tidstypisk bok idag, där man kan göra sig lustig över åsikten att alla människor är lika värda.

Här blir jag bedrövad. Nånting säjer mig att Tin, trots titeln ”lektör”, inte är riktigt läskunnig. Det är naturligtvis också det här inte helt okontroversiella påståendet från Tins håll som gör att jag nu skriver det här inlägget.

För vad menar Tin? Jag bläddrar i Proggiga barnböcker för att hitta den där passagen där jag behånar demokratin och altruismen. Jag hittar en herrans massa slängar mot tråkiga skildringar av förorter och u-länder, rosenkindat överentusiastiska revolutionsdrömmar och beskäftigt predikande av hemmasnickrade sanningar. Jag hittar också spaltdecimeter efter spaltdecimeter där jag försöker förstå och förklara varför dåtidens författare skrev vad de skrev, vilka strömmar som påverkade och vilka drömmar som hägrade.

Och hur tidstypiskt just idag är för övrigt förakt mot likavärdet? En klassisk bok i genren, Min kamp, gavs ut 1925-26. Mussolini och Giovanni Gentile kom med Fascismens doktrin 1929. Och så sent som 1967 kom Maos lilla röda på svenska, med klassiska demokratiföraktande teser av typen:

En revolution är inte som en tebjudning … en revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.

Tin avslutar sin recension:

Vill man läsa en bok som handlar om barnlitteraturens utveckling rekommenderas istället Lena Kårelands Möte med barnboken (aktualiserad uppl. 2001) eller Lena Kjesén Edmans Barn- och ungdomsböcker genom tiderna (2002).

Och vill man läsa en bok om brottsutredningar i ett regnigt Maardam rekommenderas istället Kommissarien och tystnaden (1997) eller Fallet G (2003).

Jag sitter förstås här och är putt, det ska erkännas. Inte så mycket för att någon ogillar det jag skrivit, som för att denne någon ogillar det på så lösa grunder. Tin har uppenbarligen aldrig konfronterats med begreppet ”ironi” och har Tin gjort det så har Tin ryggmärgsreflexivt tolkat det som ett uttryck för ogillande, period. Min erfarenhet säjer nåt annat. Ironi kan vara ett verktyg för att redovisa sitt eget tvivel. Och tvivel är tydligen nåt fasansfullt för den som själv vet vad som är rätt.

Men den stora frågan som hänger som en döende albatross över Tins text är så klart: om Tin har så svårt för personligt tyckande, varför skriver då Tin recensioner?

För lite eget beröm det luktar mycket mycket mycket mycket gott.

Av

den 2010-09-15

i blogg


Jag medverkade i ett morgonprogram på SVT i morse. Det blev en lustig historia. Redaktionen tyckte liksom inte det räckte med att en snubbe skrivit en matig bok med massor av saftiga bilder och fascinerande detaljer; för att fylla ut de tolv minuterna krävdes också att man kallade in en av dem vars böcker dissekeras i Proggiga barnböcker.

Sven Wernström heter han och det var naturligtvis stort för mej att få träffa honom IRL. Backstage pratade vi mest om Citronilerna – den cittragrupp han har tillsammans med övriga Norrköpingscelebriteter (dvs. John Pohlman och Ragnar Dahlberg) – allt för att jag skulle distrahera honom så att han inte kunde läsa vad jag skrivit om honom i boken (och för att jag så klart, på riktigt, var intresserad).

Men som intervju blev det kanske hackigt. Wernström var enligt egen utsago halvdöv, vilket betydde trekvartsdöv. Varken han eller programledaren hade läst min bok. Samtalet blev en vinglande svindlande färd längs kullriga vägar med många stickspår.

Har man tretton minuter då man ändå bara planerat att stirra in i en tom vägg finns inslaget här.

Efterlängtad lista i sin helhet.

Av

den 2010-07-09

i blogg


Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev är nu färdigskriven och färdigredigerad. Det blir en bok sprängfylld med bilder, texter, citat och intryck, en faktafylld, raljant och förhoppningsvis ömsint betraktelse över en barnkultur som var ack så levande och känns ack så avlägsen.

Det har varit en hejdlöst rolig bok att skriva, och det enda jag sörjer är att jag var tvungen att klippa den med ganska exakt hälften (den andra hälften ligger dock kvar i hårddisken i mappen ”Uppföljare”).

Till och med personregistret var jag tvungen att stryka i för att få plats på den angivna mängden sidor. I slutversionen kommer man bara att kunna söka på de upphovsmän som nämns på sidorna. Här är dock den fullständiga listan över människor som nämns, som en sorts teaser för alla er som inte kan härda ut förrän boken finns till försäljning i september:

Widerberg, Siv (1931 – ), barn- och ungdomsförfattare
Tåget, Blå (1969 – ), avantgardeproggband
Nationalteatern (1969-87), rockteaterproggband
Band, Hoola Bandoola (1971-76), visproggband
Mao Tse-tung/ Zedong (1893-1976), ordförande Kinas Kommunistiska Parti 1943-76, ”Den store rorsmannen”
Stenar, Träd, gräs och (1969 -), flumproggband
Manna, Samla mammas (1969 -), flumproggband
Trädgård, Älgarnas (1969-1976), flumproggband
Osten, Suzanne (1944 -), regissör bl.a. Fickteatern, lugg
Wernström, Sven (1925 -), socialistisk ungdomsförfattare, sjukt produktiv
Tidholm, Thomas (1943 -), författare, hälsingebo
Tidholm, Anna-Clara (1946 – ), illustratör/ författare, hälsingebo
Konungen, Hans Majestät (1946 – ), statschef
Spies, Simon (1921-1984), resedirektör, excentriker
Wallenberg, Knut Agathon (1853-1938), knös
Ohrlander, Gunnar/ Doktor Gormander (1939-2010), författare, maoist
Elmqvist, Annika (1946 -), författare/ illustratör ”Sprätten satt på toaletten”
Proteatern, Fria (1971-90), propagandaproggrupp
Ringbom, Stefan (1947 – ), sångare Fria Proteatern
Bildt, Carl (1949 – ), moderat statsminister 1991-94, sprätt
Clinton, Bill (1946 – ), amerikansk president 1993-2001, charmör
Andréasson, Rune (1925-1999), Bamses skapare
Disney, Walt (1901-66), kulturimperialist
Torá, Fransisco (1932-2002), spansk Bamse-tecknare
Michanek, Bo (1959 – ), Bamse-tecknare
Lindgren, Astrid (1907-2002), hela Sveriges Astrid
Moberg, Vilhelm (1898-1973), författare, folktribun
Strindberg, August (1849-1912), skriftställare, kukmätare
Wiehe, Mikael (1946 – ), proggnestor
Vonnegut, Kurt (1922-2007), amerikansk författare, cyniker
Arvidsson, Mats (1944 – ), författare/illustratör ”Sagan om bolaget”
Berg, Lasse (1943 – ), författare, globetrotter
Berg, Lisa (1943 – ), författare, globetrotter
Karlsson, Stig T. (1930 – ), fotograf ”Varför jobbar Chand?”
Mankell, Henning (1948 – ), populär i Tyskland
Myrdal, Jan (1927 – ) , författare, Kinavän
Enquist, PO (1934 – ), författare, vänsterintellektuell
Lindqvist, Sven (1932 – ), författare, vänsterintellektuell, älskare
Ehnmark, Anders (1931 – ), författare, vänsterintellektuell
Quint, Stina (1859 – 1924), Kamratpostens grundare, skoltant
Lindholm, Ola (1970 – ), känd från teve
Kristus, Jesus (ca 0-ca 33), timmerman
Mohammed (570-632), Guds budbärare
Franciskus, den helige (1181-1226), helgon
Luther King, Martin (1929-1968), medborgarrättskämpe
Marx, Karl (1818-1883), marxist
Lenin, Vladimir (1870-1924), demagog
Hood, Robin (1200-talet), fredlös
Schweitzer, Albert (1875-1965), läkare, missionär, organist
Granhagen, Lena (1938 – ), kulturvänster
Theodorakis, Mikis (1925 – ), grekisk kompositör, flykting
Biermann, Wolf (1936 – ), östtysk trubadur, dissident
Hultberg, Ulf (1945 – ), författare, dokumentärfilmare
Ambjörnsson, Ronny (1936 – ), författare, professor
Ambjörnsson, Gunila (1938 – ), teveproducent, författare
Ambjörnsson, Ola (1958 – ), illustratör, son
Ambjörnsson, Fanny (1973 – ), genusvetare, dotter
Ahlmark, Per (1939 – ), Folkpartiledare 1975-78, bombhöger
Eriksson, Erik (1937 – ), Vietnamskildrare
Andersson, Mats (1938 – ), illustratör, sjukt produktiv
Palm, Göran (1931 – ), författare, vänsterintellektuell
Strömstedt, Lasse (1935-2009), författare, skådespelare, kåkfarare
Dunsö, Per (1949 – ), solstolle
Ström, Ola (1948 – ), solstolle
Hollingworth, James (1947 – ), musiker, älgskildrare
Liungman, Karin (1941 – ), musiker, älgskildrare
Anderson, Lena (1939 – ), illustratör ”Sluta spruta!!! sa Klara och Eufrat”
Björk, Christina (1938 – ), författare ”Sluta spruta!!! sa Klara och Eufrat”
Palme, Olof (1927-1986), socialdemokratisk statsminister 1969-76, 1982-85, adelsman
Parnevik, Bo ”Bosse” (1938 – ), gubbifierare
Fälldin, Thorbjörn (1926 – ), centerpartistisk statsminister 1976-78, 1979-82
Danielsson, Tage (1928-85), humorist, humanist, kärnkraftsmotståndare, ikon
Kågeson, Per (1947 – ), författare, kärnkraftsmotståndare
Ahlgren, Kerstin (1953 – ), illustratör, kärnkraftsmotståndare
Vestin (Tuuloskorpi), Frances (1949 – ), barnindoktrinerare, visionär
Tuuloskorpi, Horst (1946 – ), fotograf, leg. dagbarnvårdare
Castro, Fidel (1926 eller 1927 – ), Kubas premiärminister 1959-2008, rebell
Gandhi, Mahatma (1869-1948), andlig ledare
Oldsberg, Ingvar (1945 – ), skapare av Oldsbeach, godsherre på Baldersnäs
Moore, Michael (1954 – ), amerikansk vänsterprovokatör
Chomsky, Noam (1928 – ), amerikansk vänsterdebattör
Klein, Naomi (1970 – ), amerikansk vänsterdebattör
Ajvide Lindqvist, John (1968 – ), skräckförfattare
Bakhtiari, Marjaneh (1980 – ), invandrarförfattare
Jocke (1960 – ), författare, barn
Nixon, Richard (1913-1994), amerikansk president 1969-74, skurk
Geijer, Arne (1910-1969), LO-ordförande 1956-73, ”Nixons lakej”
Wickman, Krister (
1924-1993), socialdemokratisk minister 1969-73
Persson, Edvard (1888-1957), filmstjärna, schlagersångare
Tzanetakis, Savas (1939 – ??), grekisk flykting, författare/ illustratör
Papadopoulos, Georgios (1919-1999), grekisk fascistdiktator 1967-74
Franco, Fransisco (1892-1975), spansk fascistdiktator 1939-75
Wennberg, Håkan (1946 – ), Nationalteaternmedlem, regissör till Kurt Olsson
Mosesson, Hasse (1944 – ), Nationalteaternmedlem, ICA-Stig
Rahlskog, Anki (1947 – ), Nationalteaternmedlem, ”Gudrun”
Reventberg, Med (1948 – ), Nationalteaternmedlem, ”Undis”
Näslund, Totta (1945-2005), Nynningen- och Nationalteaternmedlem, blueskung
Melander, Anders (1948 – ), Nationalteaternkompositör, 50% av Cue
Dageby, Ulf (1944 – ), Nationalteaternkompositör
Jarl, Stefan (1941 – ), regissör, arg
Engels, Friedrich (1820-1895), Karl Marx kompis
Brecht, Bertolt (1898-1956), tysk socialistisk dramatiker
Weill, Kurt (1900-1950), Brechts kompis
Chi Minh, Ho (1890-1969), kommunistisk president i Nordvietnam 1954-69
Wahlqvist, Peter (1944 – ), Nationalteaternmedlem, kulturattaché i Washington
Hegel, Friedrich (1770-1831), tysk filosof, Marx-inspiratör
Wolde, Gunilla (1939 – ), författare/ illustratör ”Emma”, ”Totte”
Bergström, Gunilla (1942 – ), författare/ illustratör ”Alfons Åberg”
Eurelius, Anna-Karin (1942 – ), författare ”Lasse”
Lind, Monika (1942 – ), illustratör ”Lasse”
Arrhed, Lars (1966 – ), f.d. teaterchef, förebild ”Lasse”
Sjöberg, Stanley (1936 – ), pastor, högerkristen
Henschen, Helena (1940 – ), illustratör, Mah Jong-grundare
Beatles, The (1960-1970), popband
Bolme, Tomas ”Kamrat” (1945 – ), Fria Proteatern-skådespelare
Silfverhielm, Lotta (1944 – ), författare/ illustratör ”Spikarligan”
Baader-Meinhof-ligan, RAF (1970-98) västtysk vänsterterrorgrupp, ”stadsgerilla”
Deleuran, Claus (1946-96), dansk illustratör ”Utan jobb”
Weinreich, Torben (1946 – ), dansk författare ”Utan jobb”
Ahlgren, Stig (1910-96), kulturkrönikör, kontroversiell, kvick
”Sagittarius”, pseudonym för Gunnar Unger (1915-76), högersatiriker
Hyland, Lennart (1919-93), lekprogramledare, alkoholberoende (ej alkoholist)
Hill, Joe (1879-1915), svensk kampsångskompositör, verksam i USA
Branting, Jacob (1930-2006), kulturskribent, Hjalmars sonson
Westman, Lasse (1938 -), illustratör, dokumentärfilmare, gift med socionom
Schyman, Gudrun (1948 – ), socionom, partiledare
Knutna Nävar (ca 1970-75), stalinistproggband
Dahlerup, Pil (1939 – ), dansk litteraturhistoriker
Peterson, Lars (1944 – ), författare, skräpkultursdebattör
Taube, Sven-Bertil (1934 – ), sångare, charmör
Malmberg, Stig (1930 – ), ungdomsproblemförfattare
Halldoff, Janne (1931 – ), regissör, sjukt produktiv
Beskow, Elsa (1874-1953), sagotant
Edvinsson, Behnn (1945 – ), illustratör ”Lotta i Hallonby”
Andrejev, Leonid (1871-1919), rysk författare, socialist
Gorkij, Maksim (1868-1936), rysk författare, socialist
Scherfig, Hans (1905-1979), dansk författare, kommunist
Hitler, Adolf (1889-1945), världens ondaste man
Jacobson, Gun (1930-96) , ungdomsproblemförfattare
Beckman, Gunnel (1910-2003), ungdomsproblemförfattare
Thorvall, Kerstin (1925-2010), författare/ illustratör
Andersson, Roy (1943 – ), regissör
Unefäldt, Valter (1923 – ), ungdomsförfattare ”Äh lägg av, säger Steffe”
Engqvist, Hans Erik (1934 – ), ungdomsförfattare ”Christer, kom hem”
Isakson, Börje (1939 – ), författare ”’Fixa nåt …’ ’Vadå?'”
Lindström, Börje (1952 – ), författare ”Pistol”
Sjöman, Vilgot (1924-2006), skandalregissör
Dahl, Christer (1940 – ), kåkromanförfattare
Vreeswijk, Cornelis (1937-87), trubadur, rumlare, ikon
Grön, Ebba (1977-83), punkgrupp
Geijer, Lennart (1909-99), socialdemokratisk justitieminister 1969-76, ev torsk
Abba (1970-83), kommersiell popgrupp
Blekingegadebanden (1972-89), danskt vänsterterrorkommando
Nynningen (1970-77), göteborgsproggband
Afzelius, Björn (1947-99), rebell
Olsson, Tony (1972 – ), brottsling
Olsson, Ulf (1951-2010), sexualbrottsling
Rosendahl, Tony (1936-2008), författare, manschettbrottsling
Svartenbrandt, Lars-Inge (1945 – ), brottsling
Olofsson, Clark (1947 – ), brottsling
Ekelöf, Maja (1918-1989), debattör, författare, städerska
Olsson, Dan (1948 – ), författare ”Fängelseboken”
Lööf Eriksson, Margareta (1937 – ), författare / illustratör ”När Robert hade barnvakt”
Wollter, Sven (1937- ), kommunist
Remaeus, Eva (1950-93), ”Fem myror-Eva”, medlem i Musikteatergruppen Oktober
Oktober, Musikteatergruppen, musikteatergrupp
Lee, Ang (1954 – ), amerikansk regissör
Oscarsson, Per (1927 – ), skådespelare, excentriker
Ullerstam, Lars (1934 – ), läkare, författare ”De sexuella minoriteterna”, kontroversiell
Levander, Karin (1945 – ), författare ”Filip frågar”, ”Filip blir utlänning”
Kvarnström, Gunilla (1946 – ), illustratör
Ardelius, Lars (1926 – ), författare, översättare, pappa
Ardelius, Lena (1952 – ), författare, översättare, dotter
Claësson, Bent H. (1935 – ), dansk författare, läkare, sexolog
Nielsen, Gregers (1931-2008), dansk fotograf
Holm Knudsen, Per (1945 – ), dansk författare/ illustratör, psykoterapeut
Fagerström, Grethe (1916-2003), författare, sexualupplysare
Alfredson, Hans (1931 – ), humorist, ikon
Jansson, Anders (1967 – ), humorist (”Hipp Hipp”)
Lincoln, Abraham (1809-65), amerikansk president 1861-65
Hansson, Gunilla (1939 – ), illustratör ”Per, Ida & Minimum”
Edström, Ingrid (1931 – ), TV2:s barnchef 1969-79
Hanson, Anna-Stina (1914 – ), kristen författare
Hellberg, Hans-Eric (1927 – ), ungdomsförfattare, snuskgubbe
Holm, Elvira Birgitta (1945 – ), författare, fotograf, snuskgumma

… samt givetvis en handfull till som jag glömt att skriva upp. Visst blir ni lite sugna?

Work in progg-ress.

Av

den 2010-04-29

i blogg

Okej, nu kan det avslöjas: här är nästa ”projekt” i ”pajpen”. Tanken var att vi skulle hålla på det hela och rikta allt fokus mot Människor som gått till överdrift (SOM GÅR ATT KÖPA!!!), men den ligger för håken redan ute på Adlibris och jag är så ohyggligt nöjd med omslaget att här kommer det:

Är det inte lysande? Guldäggsjuryn, se hit! Fattar ni kopplingarna (ni som inte fattar får scrolla ner lite)? Och ramen och slitaget som gör att den ska se ut som en gammal biblioteksbok? Och är det inte en mycket vacker ung man, bisarrt nog bärande på mina gener?

Tyck vad ni vill om boken när den väl är färdig, men har ni avvikande åsikter om omslaget blir jag sur.

Paj åt hungrig haj.

Av

den 2010-02-25

i blogg


Går man in i SVT-arkivets sökbas (vilket man kan göra om man jobbar på Sveriges Radio, vilket är ett bidragande skäl att jag gör just det) kan man hitta alla program som nånsin gjorts av och sänts i Sveriges Television. Själv sitter jag ofta som vargen i en Tex Avery-film med ögonen spretande ur hålorna och underkäken i knäet och dreglar över saker jag omedelbart känner att jag måste få se innan jag dör.

Problemet är att en massa program inte finns på vhs utan måste ses i olika sorters filmprojektorer som jag inte har tillgång till och som jag omöjligt kan övertala Sveriges Radio – som metodiskt gjort sej av med grammofoner och rullbandspelare – att införskaffa.

Jag får alltså nöja mej med att läsa de utförliga, men ändå märkligt neutrala, programbeskrivningarna. Det är många gånger en fröjd bara det.

20 maj 1968 – Året Då Margareta Garpe Intog Kårhuset – sändes barnprogrammet Paj åt hungrig haj. Det gjordes av Gunila Ambjörnson, för mej mest känd som en av hjärnorna bakom Ville, Valle & Viktor (och för att hon fattas ett l i sitt förnamn), och Carin Mannheimer, känd för att ha gjort knäckebröd till teveteater och vunnit folkets hjärtan på köpet.

Utan att ha sett programmet vågar jag påstå att det var så kallat vänstervridet.

Enligt arkivet inleds det med ”Barn, och skådespelarna Kent Andersson och Ingwar Hirdwall” – vid tillfället anställda på Göteborgs stadsteater a.k.a. Pekingoperan, där de varit med och utvecklat de samhällskritiska gruppjäserna Sandlådan, Flotten, Hemmet och Tillståndet.

Beskrivningen fortsätter:

Barn leker med dockor, frimärken, klättrar i träd. Gatuupploppsbilder ur Akt. 19580904, Akt. 19660606. Barnen gör demonstrationsplakat. Barnen intervjuas om vad demonstration är. l:a maj demonstration ur Akt. 19670501. Pojke leker i sandlåda. Barnen fortsätter göra plakat och intervjuas om vad de vet om Sverige.

Programmet ger intrycket av att vara associativt berättat och redigerat. Demonstrationsbilderna som verkar ha dykt upp från ingenstans övergår i Hasse Alfredsons Blommig falukorv-visa, illustrerad ”med pojke som tackar nej till olika maträtter hans mamma serverar, han får falukorvring med majblommor nerstuckna”.

Från temat mat och – gissar jag – västvärldens kräsenhet – glider ämnet över på fördelningspolitik:

Barnen int. om fattiga och rika länder. Kent Andersson och Ingwar Hirdwall illustrerar vad som inte år jämlikhet. Kent Andersson rider på Ingvar Hirdwall. ’Ryttaren’ sätter sig vid bord och dricker och äter gott och ’hästen’ får ingenting. Stillbilds -montage, olika barn över hela världen. Barnen demonstrerar på Göta-platsen med sina plakat (ljudet: Internationalen).

Och sen är avsnittet slut.

Det verkar på ett vis ha varit ett ganska inspirerat program med sin collageaktiga stil, fjärran från andra likstela barnsändningar med svartvita foton av mögelhus, entoniga berättare och kinesiska tvärflöjter på ljudbandet. På ett annat vis kan väl ingen anklaga det för saklighet och objektivitet.

I sextitalets slut och sjuttitalets början pratades det mycket om statstelevisionens påstådda vänstervridning. Det är svårt att hitta motargument när man rotar i vad som faktiskt visades: det var röda tider, åtminstone på barnprogramsidan. Sen kan man alltid hävda att public service i och med det utgjorde en motvikt till de borgerliga idéer som uttrycktes i de flesta pappersmedia.

Men ett faktum är ofrånkomligt: dåförtiden hade staten monopol på etermedia. Jag kan som sagt förstå högerfolk som irriterade sig.

Proggiga barnböcker del 42: Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?

Av

den 2009-10-28

i blogg


Ordfront förlag lever idag i högönsklig välmåga och ger ut ett mestadels läsvärt månadsmagasin. Förlaget startade – vad trodde ni – i ett kollektiv i Småland tidigt sjuttital, och bland de första titlarna hittar vi barnboken Vad händer i Grekland? (”en enkel och konkret barnbok om fascistjuntans tortyr och folkets motstånd”) och Albanien (”en faktarik bok om det albanska folkets kamp för befrielse och det revolutionära uppbygget av Albanien”).

Förlagets trettonde titel hette Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det? och är i traditionell mening ingen barnbok. Det är istället en bok AV ett barn FÖR … ja, vem som nu vill ta del av ett barns tankar om de världspolitiska skeendena.

Barnet heter Jocke och teckningarna säjs han ha producerat mellan 8 och 11 års ålder. Att teckningarna är gjorda av ett barn låter rimligt, liksom formuleringarna. En del av innehållet kan han – och nu spekulerar jag – ha fått hjälp på traven med. Det är en världstolkning som till punkt och pricka överensstämmer med dåtidens tongivande men fåtaliga svenska Kinavänsters.

Jocke förklarar ibland varför teckningarna ser ut som de gör och säjer sej bl.a. vara inspirerad av grotesksatirikern Lasse Hillersberg och Aftonbladets karikatyrnestor EWK. Jag är den siste att ta ordet ”lillgammal” i min mun – jag lyssnade på Edvard Persson som sjuåring – men samtidigt kan jag inte komma på nåt annat.

Misstankar föreligger alltså att Jocke blivit en smula uppmuntrad/ledd/styrd/indoktrinerad av vuxna socialister omkring sej. Handen på hjärtat och raljerandet åt sidan: jag håller inte det för omöjligt att det är ett barns äkta, ärligt menade tankar vi tar del av. I ett starkt politiserat samhälle med tillgång till doktrinära lättfattliga skrifter och en teve som gärna uppehåller sej vid verkligheten, var det så klart möjligt för en åttaåring att skaffa sej en renlärig maoistisk världsåskådning.

Men här och var får man trots allt en hint om att Jocke fått en viss ideologisk vägledning hemifrån.

Barn reagerar spontant på vad de uppfattar som orättvisor och man ska vara född Staël von Holstein för att inte gå med på att världen är orättvis. Det är dock inte alla åttaåringar som också formulerar en utopi:

Kopplingen barn-vapen tillhör f.ö. inte Vietnamvänsterns allra smakfullaste inslag (jag minns spontant Knutna nävars vaggvisa med raderna ”dom kommer att sätta gevär i dina händer/ Ta det och lär dig riktigt allt militärt”):

Jockes solidaritet inskränker sej inte bara till barn i krigshärdar, utan också till de strejkande gruvarbetarna i Sverige som förtrycks av LO-ordförande Arne Geijer och industriminister Krister Wickman (som förvisso inte var några vänner av dåtidens vilda strejker):

Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det? är, kan man säga, en ganska inaktuell bok 2009. Jag gissar att få saknar tiden när såna här böcker faktiskt gavs ut, men i vanlig ordning öppnas ett fascinerande titthål in i en tid så nära och så avlägsen.

Proggiga barnböcker del 41: De goda djuren.

Av

den 2009-10-16

i blogg


Tidskriften Pops allra sista nummer råkade sammanstråla med Kevin Rowlands comeback. För er som hade annat för er på åtti- och nittitalen: Kevin Rowland sjöng i den brittiska popcombon Dexys Midnight Runners och är Pop-ideologen Andres Lokkos husgud över alla andra.

Lokko kunde avsluta sin tidning med flaggan i absolut topp. En jättelik Rowland-intervju och en ingress som mest handlade om Lokko och avslutningen: ”Han är färdig nu”. Pop-skutan kunde få sjunka, kaptenen hade avverkat den viktigaste punkten på att göra-listan.

Jag känner lite på samma sätt när jag nu äntligen lagt händerna på Horst Tuuloskorpis De goda djuren. Min Tuuloskorpi-vurm har inte varat lika länge som Lokkos Rowland-fäbless, men jag tror intensiteten är lika stark. Jag har nu läst Tuuloskorpis samtliga bildberättelser för barn och jag älskar dem.

Inte för att de nödvändigtvis är bra, utan för att de är så kompromisslöst dysterproggiga och rakt-på-sakiga i tonfallet gentemot barnen.

Mina förväntningar på De goda djuren var högt uppskruvade. Flera bloggkommentarer har återkommit till den, och häromsistens stötte jag på Liv Strömquist som a) visade sig känna Tuuloskorpi (bara två led mellan mej och Horst!) och b) berättade att boken varit ett återkommande diskussionsmaterial i vegankretsar (gissningsvis är det därför den är stulen från flera bibliotek i Öresundsregionen. Om nu militanta veganer kan tänka sej att göra nåt brottsligt.)

Och då ska vi komma ihåg att boken absolut inte har ett veganskt budskap; djuren i titeln är goda i dubbel bemärkelse (ett sällsynt fall av Tuuloskorpi-humor).

Låt oss alltså ha detta i åtanke när vi scrollar neråt: detta är en bildberättelse för barn. Avsikten är att visa hur djur och människa lever i ekologisk förening och hur bacon och pölsa egentligen blir till. I vanlig ordning skyggar inte Tuuloskorpi ett ögonblick för vad andra hade kallat ”obehagligheter”.

Här visar Tuuloskorpi glatt hur det ser ut när bror Duktig, bror Hurtig och bror Lustig hängs i takkrokar:

Även Prillan och de andra hönsen på Pettsons gård slutar förstås sina dagar som Mussolini:

Inte heller söta pållen på farbror Knuts gård skonas:

Kalle och Kajsa, Klarabella och Klasse, Bambi och Babe, Wilbur och Nasse – till slut blir det slarvsylta av allihop:

Ännu bättre blir det förstås av det mycket sakliga berättartonfallet:

Jag ligger mållös och glädjefnattig på golvet, darrande av en osedvanligt omskakad känsloblandning. Jag har aldrig läst nåt liknande, kommer antagligen aldrig att göra. Henning Sjöström och Allan Rubin – ni är besegrade! Tuuloskorpi slår er med (slaktade) hästlängder!

Jag är färdig nu. Jag tar bloggpaus några dagar och återhämtar mig.

Proggiga barnböcker del 40: Ville och djuren.

Av

den 2009-10-14

i blogg


Horst Tuuloskorpi har varit aktuell i de här spalterna förut (här och här). Jag är alldeles sjukt fascinerad av hans bildberättelser för barn. Fotona är vackra, men också påtagligt sorgsna och, inte minst, lite mer naturalistiska än målgruppen normalt kräver.

Det hänger ihop med en proggens syn på barnen som tänkande individer som vill ha raka besked och inga sagor. Frågar ett barn hur det har blivit till ska man inte prata om storken, enligt gällande proggnorm. Istället ska man prata om hur styv pappas penis blir och hur fuktig mammas murva blir och hur härligt och mysigt det är att få orgasm.

Frågar ett barn vad som händer när man dör ska man inte börja mumla om änglar, utan berätta att man förmultnar och blir maskrosor.

Frågar ett barn vad som händer i Vietnam ska man börja skissa upp hur en människohud ser ut efter att ha anbragts napalm i kriminella doser.

Tuuloskorpis Ville och djuren skildrar en småbonde, redan vid bokens utgivning 1977 en utdöende art. Och det är tydligt att Tuuloskorpi inte vill visa upp nån jävla Sörgården. Inga rosenkindade barn som leker med grisar som lite mystiskt förvandlas till spickekorv – naturen har sin gång och det är inte alltid vackert.

Visst är kattungar söta, men det renderar dem inte automatiskt rätten till liv:

Den här bilden är ju exceptionellt obehaglig, mycket för att man inte riktigt kan avgöra vad som händer på den:

Som tur är ger bildtexten vissa vinkar om händelseförloppet:

Man erinrar sig gärna Lorrys farbror Bosse, som i sitt första framträdande inte var den tröttchockerande pedofil han blev, utan en scoutledare som lärde barnen om gruppvåldtäkter och tuppfajter som slutade i ond bråd död – ”precis som i naturen”.

Proggiga barnböcker del 39: Kapten Zoom.

Av

den 2009-09-25

i blogg


Det här är för all del ingen bok, men jag orkade inte initiera ytterligare en etikett – Proggiga serietidningar – bara för en volyms skull.

Ja, Kapten Zoom – rymdhjälten från teveserien och plattan med samma namn – blev alltså också seriefigur. Tidningen, som av allt att döma bara fick ett nummer, gavs liksom skivan ut på SKP:s Oktoberförlaget (med namn efter den ryska oktoberrevolutionen förutsätter jag).

Tecknaren hette Ola Nyberg och var politiskt korrekt. Han tog bl.a. över FiB/Kulturfronts serie Bellman efter den politiskt otydlige – eller ännu värre: nästan socialdemokratiska – Jan Lööf och stramade upp den med ämnen som låg i linje med fibbarnas idéer – som i sin tur låg nära SKP:s.
Storyn är densamma som på teve och skiva: Kapten Zoom skickas från sin planet till jorden för att kartlägga mänskligt liv. Efter fyra år i skogen har han lärt sej allt om ekologi och är på väg att åka hem när han hittar en Stålmannen-tidning och inser att det finns mänskligt liv på planeten.

Han trillar in hos Liselott Blom i Bollunda och försöker förstå hur den jordiska civilisationen egentligen hänger ihop. Ganska snart kommer han fram till att jordmänniskornas resursslöseri är miljövidrigt.

Berömd – bl.a. samplad av The Latin Kings – är sekvensen när han tappar sin viktiga gröna ring (gissningsvis en hommage till DC-serien Green Lantern; huruvida Anders Linder höll sej à jour med hur just Green Lantern-serien radikaliserades under sjuttitalet sen han börjat agera parhäst med Green Arrow och de tillsammans slogs mot sociala orättvisor och rasism, är obekant) i toaletten och får följa kloaksystemen till Försenings… förlåt, Reningsverket.

Som serie är Kapten Zoom inte alls oäven. Den är mest komisk, men med den relativt realistiska teckningsstilen blir den också till något mer än en superhjältepastisch (Anders Linder i stretch blev liksom aldrig nåt annat än en parodifigur).

Jag gissar att tanken var att bemöta den amerikanska kulturimperialismen med deras egna erkänt effektiva vapen: att av det mest genomamerikanska – superhjälteserien – göra nåt Radikalt och Alternativt.

På samma vis tyckte somliga inom SKP att man skulle stjäla rockmusiken från imperialisterna och vända den mot dem. Andra tyckte att man hellre skulle spela gånglåtar och polskor..

Kapten Zoom hade nog kunnat slå an om det nu blivit nån spridning. Det är inte alls ointressant med en superman från rymden som rör sej i en svensk kontext. Superman och hans kollegor rör sej mycket tydligt inom en amerikansk.

(Notera gärna hur fint jag knyter ihop den här veckan, som börjar med ett inlägg om Superman och sen via proggiga barnböcker tar sig till en proggig barnskiva och – voìla! – en proggig superhjälteserie!)

Proggiga barnböcker del 38: Varför arbetar mamma?

Av

den 2009-09-23

i blogg


Som sagt: jag är inne i en svår Horst Tuuloskorpi-period. Mannen med ett namn som låter som en astrologs gjorde en svit barnböcker med fotografier främst från jordbruk och industri. Under vilket decennium får ni klura ut själva.

(Fast den här kom faktiskt så sent som 1981. Så hävdar också somliga historiker att sjuttiotalet räckte ända fram till 1985 och ANC-galan.)

Varför arbetar mamma? handlar till synes om en pojke som heter Mikael och hans mamma Mari (på sjuttitalet var ju som bekant alla mödrar ensamstående). Fast mest handlar den om hammarfabriken där Mari jobbar. Och om hur all industri hänger ihop; vi får se gruvorna där järnmalmen till hammarna bryts och vi får se lyftkranarna som byggts av hammarna.

Över huvud taget får vi se väldigt mycket industri. Det fanns ganska många vänstervridna fotografer som pysslade med nåt som närmast får kallas tungindustriporr. Svetslågor, skyddshjälmar, blåställ och allra helst nån varningsskylt så man förstår hur farligt arbetet är och hur viktig fackets insats är.


Och så ett avslutande mollackord: kliniskt rent finrum, smörsångare på teven, cigarettpaket och ensamhet. Tuuloskorpi har kanske andra avsikter – han har just försökt beskriva arbetets glädje och nödvändighet och kanske ska allt uppfattas som mysigt och spännande – men jag har svårt att känna annat än vemod inför sisyfostillvaron som beskrivs:

Det vill säga en ny dag med kortspel och blåställ.

Sida 2 av 7

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén