Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: gamla

De erotiska minoriteterna 8: Gerontofili.

Lars Ullerstam heter alltså en man som för snart femtio år sen skrev en synnerligen liberal och välmenande skrift i ämnet sexuella avvikelser. Det är fascinerande läsning för moderna ögon eftersom debatten sen dess har gått både framåt och bakåt och runt i en ring.

I en och samma mening kan Ullerstam framstå som genomskådande och naiv, vidsynt och inskränkt. Varje gång han kritiserar den kristna sexualmoralen håller jag med, varje gång han föreslår en åtgärd kliar jag mig förbryllat i bakhuvudet .

Mellan styckena om tidelag och sexuell kollektivism (”är man road av gruppsexualitet, så är det svårt att få odla denna böjelse i en välfärdsdemokrati”) tar Ullerstam upp gerontofili, kärlek till åldringar:

Detta särintresse, som kan vara heterosexuellt eller homosexuellt betonat, tycks vara särskilt vanligt bland pubertetsynglingar och brukar försvinna med åren. Naturligtvis sammanhänger det med att könsdriften i dessa år är så stark att vilket sexualobjekt som helst kan duga – det är samma åldersgrupp som praktiserar tidelag. […]

Många personer i min umgängeskrets anser att det är snaskigt att gamla människor har könsumgänge, och att man bör avhålla sig från sådant när man kommit upp i ålder. Har den människovårdande inställningen inte kommit längre bland de unga i dagens Sverige, då ter sig framtiden mörk. De gamla grekerna ansåg inte att det var osmakligt med könsumgänge mellan olika generationer, t.ex. ynglingar och gubbar. […]

Men våra jurister tycker att sådant är så vidrigt att de t.o.m. särlagsstiftar mot detta beteende.

Det sista gissar jag syftar på den lagstiftande gränsen för sexualdebut, som redan 1964 var femton år (dock arton för homosexuella!).

I morgon: troligen den sista delen om denna sen decennier tillbaka inaktuella bok. Då handlar det om sexuallagsstiftningen.

Proggiga barnböcker del 34: Med Charlotta och farbror Knut på ålderdomshemmet.

När jag var liten var det vanligt med fotoböcker. På svartvita bilder fick man följa nåt barn som man ytligt sett kunde relatera till – oftast hade de också hår och armar och ben – när han eller hon storögt besökte en tandborstfabrik eller blev klämd på pungen av en läkare. Ibland var det ett blint eller utvecklingsstört barn.

Det var böcker med pedagogiska ambitioner. Vi skulle få veta hur tandborstar blev till eller hur det var att inte se. Och har man nåt så Viktigt att lära ut behöver man naturligtvis inte sänka sej till underhållningens eller spänningens låga nivåer.

Ofta fanns ett slags folkhemskramande agenda: titta hur perfekt sjukvården fungerar! Titta vilken valuta du får för dina föräldrars skattepengar!

Boken ”Med Charlotta och farbror Knut på ålderdomshemmet” (1975) visar fram två saker:

1) hur mysig och människovänlig den svenska åldringsvården är,

2) hur självklart en femårig flicka umgås med en gammal farbror som inte är en släkting utan att nån tycker att det är suspekt.

Allting är trevligt och roligt på ålderdomshemmet. En femåring skräms inte av den kliniska lukten av död utan jublar när hon får stanna där hela dan:


Den osaltade och söndermosade maten ”mumsar” man och ”smaskar” man i sej:

Och gymnastiken är så rolig och skojig och festlig:



Och detta är väl inget att tycka nåt om. Måhända att verklighetsförankringen är noll, men Charlottas oförställda glädje över att hänga med sjukt gamla människor kan väl ses som ett föredöme. Och kanske var det trevligare på ålderdomshem just på sjuttiotalet (böckerna om Lotta i Hallonby påstår motsatsen), även om det ibland antyds en viss tristess:


Intressantast 2009 är egentligen att ingen ifrågasätter Knuts agenda. Varför vill han hänga med en femåring? Vad har han för lömska baktankar?

Såna frågor hade folk absolut ställt sej idag. 2009 har jag svårt att se att man hade publicerat bilder där en gammal man och en liten flicka helt chosefritt sover bredvid varann:

Författarna hade nog varit avsevärt mer vaksamma på allt som kan associera till fula gubbar:

Jag är ärligt talat inte säker på om man hade använt ett ord som låter så likt ett annat, mycket fult:

Den här bilden och bildtexten är jag helt övertygad om att man hade haft betänkligheter inför:

Men det där är relativt hypotetiskt. Idag skulle nog ingen bemöda sig att försöka sälja in den här bokidén – en flicka hänger med en gammal gubbe en hel dag! allt på hemmet beskrivs som mysigt! allt är i svartvitt! – till ett förlag.

Öppet brev till Elisabeth Tarras-Wahlberg.

Kära Elisabeth,

som du kanske vet har jag tidigare uppfattat ditt liv och ditt f.d. ämbete som hovnarr som lika meningsfullt som mjäll. Jag har ju länge haft svårt att para ihop idén om att låta statschefstiteln i en demokrati ärvas av en skara inavlade grilljannar med idén om rättvisa, modernitet och intelligens.

Jag har nu läst din intervjubok med prinsessan Lilian, Mitt liv med prins Bertil, den du har skrivit ihop med Omar Magnegård.

Jag är ledsen, Elisabeth, men jag blir inte omvänd.

Visst anstränger du dig för att få Lilian att verka som en glad lax, men det enda som verkligen gör mig en pyttesmula fascinerad är hur ni med målarfärg och en stöttande planka har lyckats få prinsessan att se nästan levande ut på flera av bilderna.

Om du undrar vilken av alla prinsessans anekdoter jag upplever som allra skinntorrast, kommer svaret nedan:

Jag är mycket för att skoja. Och jag gillar practical jokes. En gång i Vita huset lurade jag president Ronald Reagan med en flaska tomatjuice som inte var någon tomatjuice (utan någon annan sorts rödfärgad vätska). Han skrattade gott och frågade om han fick behålla flaskan. Det fick han. Ronald Reagan hade glimten i ögat.

Ärligt talat, Elisabeth: jag vet att du tycker det är en historisk händelse som borde rendera höjt apanage varenda gång en kunglighet klämmer en fistel – men det där var ju inte särskilt roligt. Kunde du åtminstone inte ställt följdfrågan till prinsessan vad det var för ”annan sorts rödfärgad vätska”? Hade inte historien blivit något pyttelitet uns roligare om vi åtminstone fick höra vilken vätska tanten höll upp? Och varför frågade Reagan om han fick behålla vätskan? Hölls middagen i Vita huset så var det väl redan hans vätska? Var det det som var det roliga, Bettan? Att Lilian erbjöd Reagan hans egen röda vätska?

Om du någon gång tvivlar på att du vigt ditt liv åt en ädel sak, Betsy, så kan du nå mej via den här bloggen. Jag förklarar gärna för dej att tvivlet är korrekt.

Auf Wienerschnitzel,
Kalle Lind

Oss gubbälskare emellan.

Varje gång jag känner mej gubbig – och tro mej, det händer – lutar jag mej tillbaka och tänker på Sverker Åström. Han har visserligen större rätt att vara gubbig eftersom han är nittiotre bast, vilket gör en differens på sextio år mellan honom och mig. Icke desto mindre är hans referensramar påfallande ålderstigna.

Tillfrågad för några år sen vilka som är hans favoritbögar, svarade Åström Michelangelo (1475-1564) och da Vinci (1452-1519). Om mina referenser alltså är tjugo-fyrti år gamla är Åströms faktiskt FEMHUNDRA år. Jag menar, visst har Lasse Holmqvists eller Lennart Hylands storhetstid några år på nacken, men när de sprattlade som livligast hade ju Lionardos benkotor vittrat. Hör du det, Sverker – DU ÄR MOSSIG!

Men det som gör mej riktigt glad är att Åström sen lägger till ”ska jag ta några modernare blir det Karl Gerhard och Anders de Wahl”.

Karl Gerhard föddes 1891 och dog 1964. Han skrev 4000 kupletter om den göteborgska seglarsocieteten och olika socialdemokratiska ministrar.

Anders de Wahl föddes 1869 och dog 1956. Han var Drrramaaatens storstjärna i dåtidens manierade överspelsgenre. Visserligen löjligt firad, älskad och uppassad under sin levnad, så är han ändå mer än lovligt bortglömd hos massan idag.

Det är således Åströms definition på ”modernt”.

Jag menar, min definition på modernt är i alla fall… ja, typ Kobra i SVT.

Vad jag kommer fram till är alltså att jag stundom känner mej hippare än en 93-årig gammal UD-tjänsteman.

Sen slår det mej att han tjackar kläder på Myrorna, har olikfärgade strumpor och regelbundet skakar rumpa på Patricia. Själv tycker jag det är jobbigt att gå på diskotek eftersom man inte hör vad folk säger.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén