Etikett: gubbar Sida 16 av 22

Henning Sjöströms bravader. Del fyra: klittkittlaren.

den 2008-05-28

De av läsarna som är lite mer härdade, lite mer toleranta, lite mer världsvana har kanske inte höjt ett enda ögonbryn hittills i den här serien. Ni tycker antagligen att det är mer anmärkningsvärt med stjärnjurister som inte delger kreti och pleti sina mest intima och dunkla upplevelser.

Med viss sannolikhet förundras till och med ni över det femte kapitlet i Henning och Ernst Sjöströms Det glatta livet (1966), en bok som inledningsvis består av stjärnjuristen Hennings knullminnen från fyrtitalet.

Vi befinner oss fortfarande i Paris, där Henning och hans kamrat Adam Svensson går runt med ständig byxklåda och spanar på dom svenska flickorna vid Sorbonne. Vid ett tillfälle blir de rivaler om samma dam, ”en kraftigt växt blondin med friskt utseende och vackra drag”.

Blondinen förklarar att hon tycker lika mycket om Adam och Henning, och dessa bestämmer sig helt sonika för att dela henne. Med en motivering som bara låter logisk:

Varför skall inte två män kunna samsas om en kvinna en natt, när det är så vanligt att två kvinnor delar bädd med en man.

Är det verkligen ”så” vanligt? Jag inser att jag och Henning Sjöström – gud vare tack och lov – kommer från olika platser och olika tider, men var två kvinnor och en man verkligen så vanligt ens i juristkretsar på fyrtiotalet?

Blondinen går hur som helst med på arrangemanget, förutsatt att de är fulla som apor när de gör det. De köper en flaska whisky och dricker ”åtskilligt” på vägen hem till henne. Där klär hon av sig naken utan mankemang medan Henning och Adam Svensson inledningsvis behåller småbyxorna på. Sen börjar komplikationerna rada upp sig.

Det krävs ”åtskilligt debatterande” innan Henning och hans kumpan kommer överens om vilken sida av flickan de ska ha. I vanlig ordning vinner Henning striden, i vanlig ordning med ett obegripligt argument: ”Eftersom jag är vänsterliggare måste han finna sig i att frångå den plats han först reserverat åt sig”.

Därefter uppstår den ena dråpliga situationen efter den andra. De krockar och kolliderar och konkurrerar och ”bara när det gällde brösten räckte flickan till för oss båda samtidigt”.

Känsliga läsare varnas sen för följande passage – särskilt ni som är känsliga för konstiga gubbar:

Adam flyttade sig nedåt i sängen. Strax efteråt hörde jag ”slap – slap – slap”, som när en hund lapar ur sin vattenskål. Jag förde min hand mot flickans klitoris och fick tag i någonting extraordinärt som jag ivrigt körde runt med. Vilken kvinna! tänkte jag. Men det var kamratens tunga jag fått tag i. Adam lyckades emellertid slita åt sig den och kröp upp i brösthöjd igen. Han tog inte risken att en gång till bli förväxlad.

Ni får säga vad ni vill, men jag tycker i alla fall att det är konstigt. Hur såg kärleksknapparna ut på Sjöströms tid när han så lätt förväxlade dem med en lång och sträv muskel?

Trepartssamlaget fungerar hur som helst sådär. Henning och Adam Svensson blir lite stressade över varandras närvaro, men som tur är utspelar det här sig på den tiden när varje riktig kvinna såg som sin innersta plikt att göra blivande stjärnjurister tillfredsställda:

Sedan högg hon med vardera handen en veke och började en dubbelstakning som knappast skulle ha legat efter den legendariske Särna-Hedlunds när han i sin våldsammaste finish stakade sig fram mot Vasaloppssegern.

Då tände det. Jag knuffade Adam ur sängen och övertog ensam den livfulla flickan. Och då blev det med missionärsställningen. Det fanns inte tid för nåt annat. Medan jag dammade på satt Adam i rummets enda stol och väntade på tur med svajmasten höttande mot oss i sängen.

Ja, sen kommer Henning för tidigt (”stjärnregnet kom redan efter tio sekunder”) och det blir upp till Adam Svensson att försvara deras ställning som älskare. ”Han tog vid på ett häpnadsväckande sätt” och ”fäktade på i tjugo minuter”, medan Henning satt på stolen ”med slocknad blick och veke”.

Jag tror inte att Henning bara är medlidsam mot en god vän när han noggrant noterar att Adam Svensson efter tjugo minuters frustande fortfarande inte registrerat nån sädesavgång. Jag tror också han är mycket nöjd över att kunna konstatera detta faktum.

Och förresten! Missa inte del fem: Henning – publikpipparen.

Nytt sidoprojekt om gubbar.

Av Kalle Lind

den 2008-05-27

i blogg

Med huvudet kokande och bultande av Henning Sjöströms dumheter får jag plötsligt idén att göra den definitiva listan över människor inom nöjessfären och offentligheten som en gång haft en framgångsrik idrottskarriär. Varför ska jag då göra detta? Svar: för att livet är ett kärl som måste flyttas.

Eftersom jag absolut inte vet nåt eller bryr mig om idrott är listan hittills ganska kort:

Henning Sjöström förstås (spjut)
Ted Gärdestad (tennis)
Bo ”Bosse” Parnevik (häck)
Snoddas (bandy)

Sen finns det en herrans massa gränsfall. Alla halvalkade idrottsstjärnor som sadlat om till idrottskommentatorer – för vad är dom i slutändan mest kända? Är Gunde Svan mest f.d. skidåkare eller f.d. programledare/dvärgdomptör? Är Stålfarfar mest känd som cyklist eller som en konstig skäggig farbror som sjöng julvisor? Är Cacka Israelsson mest känd som sångare eller som en sjungande längdhoppare (eller som en man med ett smeknamn som betyder bajsa)? Och är dom så kända över huvud taget?

Låt oss slå våra påsar ihop, kära läsare. Med er hjälp går det kanske att hosta upp typ fem namn till.

Henning Sjöströms bravader. Del tre: bordellbesökaren.

Av Kalle Lind

den 2008-05-27

i blogg

Vi befinner oss fortfarande bara i mitten av det tredje kapitlet i Henning Sjöströms helt sinnessvaga levnadsskildring Det glatta livet. Platsen är i Paris, dit den unge Henning tagit sej med sin vän Adam Svensson .

I en passage får vi reda på att Hennings medhavda kamera är en dörröppnare som ger inträdesbiljett i alla möjliga miljöer där folk vill förevigas: ”Vi kom till och med in på fnaskavdelningar där vi höll på att bli förförda”.

Ni som till äventyrs inte vet vad ”fnaskavdelningar” är får dessvärre fortsätta sväva i ovisshet – Sjöström pratar bara till de initierade – men vi får å andra sidan veta desto mer om Sjöströms förhållande till ”fnask”. Och till vad som är viktigt att berätta om.

På fyra rader avverkar Sjöström ett besök i Monaco, ”där det fanns mycket intressant att se”, för att sen detaljerat återge hur han och Adam Svensson går för att ligga med horor i Paris. Författaren Sjöström ber inte det minsta om ursäkt för detta, försöker inte bortförklara, försöker ö.h.t. inte förklara eller försvara. Han konstaterar bara kallt:

Återkomna till Paris gick Adam Svensson och jag på ett ställe där det fanns fnask. Vi fick anmäla oss hos en hallick. Jag sa åt honom att vi ville ha ett fnask men att vi hade litet pengar så vi ämnade dela på samma för att det skulle bli billigare.

Börjar ni känna av hur inihelvete knäpp den här boken är? Och nej, fortsättningen är inte vackrare:

När horan skulle göra sig klar fick vi komma in i rummet.

Hon satte sig ned helt ogenerat och tog av sig och vaskade sitt underrede. Så kom turen till oss och hon tvättade mojängen åt oss. Medan hon tvättade gick den upp i enskild ställning. Sen skulle hon ha betalt i förskott.

Hon högg till med ett pris som var ohyggligt för oss. Vi hade hört att det var ett visst pris.

– Det blir ju rabatt om man är två stycken, sa jag.

– Det blir tvärtom dubbel taxa, svarade hon.

Och så dyker det upp en hallick som hotar Henning och Adam Svensson med prygel. Och så tar ”fnasket”/”horan” stackars Hennings och Adam Svenssons pengar ”som ersättning för tvättproceduren”.

Aisopos fabler avslutas som bekant med en sedelärande moral: ”Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket”, ”Den enes död den andres bröd”, ”Om du väsnas för ingenting kommer ingen tro dig när det är allvar”, ”Girighet är roten till allt ont”.

Sjöströms gamla reseminnen avslutas med att han använder tre rader till att sammanfatta vad vi alla redan räknat ut (och som är det absolut minst spektakulära i hela historien):

Besöket i horhuset kostade oss ungefär 40 kronor i svenska pengar. Snopna gick vi därifrån. Vi hade trott att vi skulle få rabatt så att de skulle kosta ungefär 20 kronor för oss var.

Förtvivlat försöker jag finna en poäng med dessa slutrader. I frustration inser jag att den inte finns.

Efter denna bok har Henning Sjöström anlitats som juridiskt ombud av Jan Guillou (i Keith Cederholm-målet), Björn Borg, de drabbade i Estoniakatastrofen och i p-piller- och bröstimplantatmålen mot Dow Corning. Han har också grundat Juristhuset, som efter vad jag förstår varit en anlitad advokatbyrå, och varit mentor åt Leif Silbersky.

Jag kan inte låta bli att fundera över om alla dessa människor som velat köpa karlns tjänster för perversa summor läst den här boken.

Förresten! Missa inte del fyra: Henning – klittkittlaren.

Henning Sjöströms bravader. Del två: Parispipparen.

Av Kalle Lind

den 2008-05-26

i blogg

Vi läser alltså bröderna Sjöströms – den ökände stjärnjuristen Henning och den okände brodern Ernst – bok Det glatta livet från 1966. Dagens inlägg grundar sig på bokens tredje kapitel. Det har inget namn men låt oss kalla det för ”Henning berättar helt apropå om hur han knullar i Paris på fyrtitalet”.

I detta introduceras vi för Hennings kamrat Adam Svensson. Om detta är en pseudonym har jag ingen aning om; de flesta runt omkring Sjöström borde ändå ha kunnat räkna ut vem som åsyftades och vem Henning hängde ut. (EDIT: på 1960-talet fanns en namnkunnig advokat som hette Sven Adamsson.)

Henning och Adam åker till Paris, där de bl.a. bedriver studier ”vid ett tekniskt institut [—] där tester av olika slag gjordes”.

Övrig plats i kapitlet ägnas åt lite synintryck från tågfönstren, lite svartabörsaffärer och bordeller. Samt åt hinkvis med Calvados.

Henning är pissfull sida upp och sida ner. Han står och skriker mellan husen, slåss med en ryss i en taxi, släpar med sig gatskyltar hem. Till slut hamnar han så på en krog där en ”söt” flicka – Henning påpekar upprepade gånger att hon var ”mycket söt”, ”skön och söt” etc – börjar smeka honom under bordet. Hon fäller sen den helt naturliga repliken: ”Jag måste ovillkorligen gå bort en stund”. Hon ber Henning vänta.

Det hade hon inte behövt säga. Därför att det var omöjligt för mig att stiga av stolen. Om jag rest mig hade jag fått stå i vinkel.

Okej – jag hoppas att ni alla föreställer er den gamle juristen med 180-gradig ståfräs? Bra! Då fortsätter vi. Historien slutar i alla fall med att flickan snor Hennings plånbok, vilket han märker när svällkropparna lugnat ner sig efter en halvtimme. Hennings lakoniska kommentar: ”Det var mitt första möte med fransyskan”.

Det där var bara uppvärmningen. Sen träffar Henning en dansös som utan vidare näckar för honom på stranden. Henning hakar förstås på och så badar dom.

När vi kom upp på stranden igen var jag fullständigt vild. Jag ville genast komma åt henne. Hon hade ingenting emot det. (- ett påstående som genast gör mej övertygad om motsatsen, bloggarens anm.) Likaväl skrek hon av förskräckelse när jag dammade igång. Jag var så ivrig att snabeln råkade gå ner i sanden och det flög gnistor i den svarta natten. I ivern märkte jag inte felpejlingen. Men flickan gjorde det. Och hon var förskräckt.

Ovanpå detta kommer sen en utvikning som jag inte riktigt förstår alla dimensioner av. Den innefattar hursomhelst en noggrant namngiven man – ”Karl-Gustav Stjärnstedt från Häverborg i Skåne” – och en ”brud av märkligt slag”. Anekdoten – nedan citerad i sin helhet – börjar med att Henning väcks av att denne Karl-Gustav Stjärnstedt ligger med den märkliga bruden på Hennings golv:

Han förstod inte ett ord av hennes språk. Hon pratade arabiska. Jag lutade mig över sängbalken och såg honom på golvet med arabiskan. Hett var det i rummet och han var alldeles sjöblöt. Medan de helt ogenerade höll igång inför ögonen på mig och Adam skrek Karl-Gustav:
– Safta för fan! Annars tar det eld i dig.
Men arabiskan förstod inte.

Och ärligt talat, Henning: det gör inte jag heller. Vadå safta? Vad fan betyder det? Och varför är det så spektakulärt att en arabiska inte förstår det? Och framför allt – VARFÖR BERÄTTAR DU DETTA, HENNING? VARFÖR?

Gott folk – vi har bara hunnit halvvägs genom kapitel tre. Jag är ledsen, men vi får fortsätta imorron.

Missa inte del tre: Henning – bordellbesökaren.

Ny serie! Henning Sjöströms bravader. Del ett: vädervisslaren.

Av Kalle Lind

den 2008-05-25

i blogg

Gott folk! Jag har fått tag på – som Skugge sa om Ranelid – ”den sjukaste bok jag har läst”. Jag kan omöjligt avhandla den på ett ynka blogginlägg med tiotusen futtiga tecken – detta kräver yta!

Med en tänkt trumvirvel som ackompanjemang presenterar En man med ett skägg härmed: Henning Sjöströms bravader – a.k.a. ”Allt ingen jävel frågat en gammal stjärnjurist om men som han envisas med att berätta ändå”.

I korthet: boken heter Det glatta livet och är skriven av den gamle stjärnjuristen och hans bror Ernst. Den är för säkerhets skull också utgiven av bröderna Sjöström – på förlaget Sjöström & Sjöström. Året var 1966.

Ungefär halva boken verkar vara skriven av Henning Sjöström och avhandlar i en neutral ton Hennings (stora) framgångar som spjutkastare, (ganska stora) framgångar som jurist och (otroligt stora) framgångar som älskare. Dessutom handlar den väldigt mycket om hur full Henning emellanåt varit.

Den andra halvan av boken är en mycket mustig (läs snuskig) skildring av olika lortbönder i Västerbotten. Jag gissar att den delen är skriven av Ernst. Det finns inga kapitelrubriker och över huvud taget ingenting som förklarar vad den ena delen har med den andra att göra. Mitt exemplar saknar skyddsomslag så kanske – men bara kanske – har en baksidestext funnits där och gett ett spår av vägledning till en tänkt läsare.

Detta första blogginlägg tar sitt avstamp i bokens andra kapitel. Det första kapitlet handlar om hur jäsikens bra Henning kastade spjut i sin ungdom och hur klasshatet – bröderna Sjöström kommer från påvra västerbottniska förhållanden – brinner i honom.

Det andra kapitlet handlar lite grann om hur Henning trots allt genomför läroverksstudier som privatist, dock utan nåt luxuösare än en skål ”surmjölksbryta” som festivitas, och ännu mer om hur han ligger med sin söta flickvän Berit (kanske en pseudonym, med största sannolikhet inte).

Berit dyker upp hos Henning dagen efter hans studentexamen. Sen de utväxlat sammanlagt sex repliker om att Henning vägrar bära studentmössa, händer plötsligt följande:

Jag började treva över upphöjningen under hennes vita och fräscha blus. Hon försökte inte hindra mig. (Ett påpekande jag nästan tar som bevis på motsatsen, bloggarens anm.) Jag tog varligt av henne blusen. Och rev sedan hastigt kjolen och underkläderna nedför henne och trampade till mellan hennes vrister så att allt hamnade i en hög på golvet.

Okej – Henning är alltså en jäkel på avklädningar. All heder åt Henning för detta. Därefter lyfter Henning upp Berit och bär henne mot sängen.

Med mina kraftiga armar bar jag henne högt. Precis som en skicklig kypare bär fatet med den stekta fasanen och den brinnande såsen.

Då hände olyckan. Just i det mest stämningsmättade ögonblicket. Och orsaken var surmjölksbrytan kvällen före. Detonaden chockade mig lika mycket som den chockade Berit. (Och om nu någon undrar varför den chockade Henning och Berit kommer svaret i nästa mening:) Därför att den kom oväntat för oss båda. (Okej, då vet vi! Tack Henning!)

Förskräckt över den genanta väderavlåtningen släppte jag ned Berit så hastigt att hon var nära att dråsa omkull på golvet.

Hm. Den vid tillfället 44-årige stjärnjuristen Sjöström delger alltså här alla som vill höra på – f.d. klienter, presumtiva klienter, domare och åklagare – att han råkade prutta när han skulle till att älska lite som nittonåring. I boken svarar inte Sjöström på den mest uppenbara frågan – varför han berättar detta – men däremot på en mängd andra.

Han förklarar t.ex. hur han efter detta ställs inför ett dilemma: ska han fortsätta med Berit som om ingenting hänt eller ska han glida in på toaletten ”för en skenmanöver”? Han väljer toaletten. Därinne står han utan ärende och svär för sig själv: ”Satans surmjölksbryta!”

Nåväl, Henning hade inte blivit den han blev om han lät sånt knäcka honom. Efter en stunds kontemplation stegar han ånyo ut till Berit och ”kröp utan tillgjordheter till henne”. De älskar så det står härliga till och Berit visar sig vara en mycket förstående flicka:

Berit visste att jag alltjämt var generad över min kanonad och lättade mina bekymmer genom att själv åstadkomma en liten vädersensation.

På något vis verkar Henning ha gått stärkt ur hela debaclet:

Och några dagar senare lyckades jag på en tävling hiva iväg spjutet över 70 meter.

Ja – vad säger man? Det där var bara kapitel två! Det knäppa har knappt hunnit börja! Gott folk – följ med på en resa in i en stjärnjurists allra sjukaste vrår!

Missa inte del två: Henning – Parispipparen.

Henning Sjöströms slutsats.

Av Kalle Lind

den 2008-05-22

i blogg

Man kan säga vad man vill om den gamle stjärnadvokaten och playboyjuristen Henning Sjöström, men han har varit en aktiv jäkel.

Förutom att ha varit inblandad i flera av de sena nittonhundratalets mest uppmärksammade rättsfall – Kurt Haijby och den påstådda homosexligan kring Gustav V, Nerosedynskandalen, Radio Syds piratsändningar, Björn Borgs påstådda kokssnortande, Jan Guillous justitiemordsanklagelser visavi Keith Cederholm – var han en framgångsrik spjutkastare i sin ungdom.

Dessutom har han skrivit tjogvis med böcker av både skönlitterär, facklitterär, rättsvetenskaplig och buddhistisk natur (många av dom på eget förlag). Samt sjungit in bl.a. ”My way” och ”Blowin´ in the wind” med operaröst. Och ovanpå alltihop hunnit skaffa monokel. Det har ju inga andra än posörer burit sen motboken avskaffades.

Vadan denna febrila aktivitet? Vad är det som driver en fattig pojk från Burträsk att så maniskt söka sig fram genom livet? En liten hint verkar man få i Sjöströms memoarvolym Min väg:

Den onaniperiod som drabbar de allra flesta ungdomar, tror dessa individuellt att den bara drabbar dem, och de skäms. Mellan 13 och 15 år hade jag denna plågsamma period. Jag gömde mig flöjtande på de mest befängda ställen.

Ju mer sporten utövades, ju större blev fantasikretsen och ju tätare hanteringen. Jag trodde slutligen jag skulle gå under. Jag hade hört att man kunde bli blind, döv och vansinnig av utövandet. Jag läste berättelser om onani och förskräcktes. Jag bad till en Gud som jag eljest tvekade om. Ingenting hjälpte. Tills chocken kom.

Jag var på väg, ridande på den gamla cykeln, för att köpa snus och salt i Gammelbyn. Isen hade ännu inte lagt sig över Burträsket, men den första snön hade lagt ett tunt sprakande täcke under cykeldäcken. Det var i slutet av oktober.

Min hjärna började plötsligt koka av sexuella anfäktelser. Jag styrde cykeln av vägen, och sprang in under en jättegran för att dölja min avskyvärda handling, som förnuftslöst tydligen styrdes av en kraft mycket starkare än mig själv.

Mitt i akten ser jag plötsligt rakt in i två vilda jätteögon. Ett frustande genom två näsborrar, vida som tekoppar vräker sig mot mig. En stortaggad älgtjur sprang rakt över mig.

Jag måste ha svimmat. Plånboken låg kvar vid sidan av mig och pengarna fanns kvar. Jag var förvirrad och huvudet värkte. Jag knäppte byxorna, för sista gången nedknäppta för ett runk.

Vad ska vi säja om det här? Ja, dels förstås att Sjöström, på västerbottniskt manér, hörsammat Sture Alléns gamla uppmaning till folket att fortsätta använda ordet ”eljest” istället för ”annars”.

Men också att Henning Sjöström påstår sig ha slutat rulla skinn vid femton års ålder (han skriver uttryckligen att det är ”sista gången”). Sen 1937 har Sjöström alltså sovit med bägge händerna stadigt vilande på täcket. Försvarandet, skrivandet, playboylevernet, monokelbärandet och – inte minst – spjutkastningen har fungerat som ett substitut för att tillfredsställa det sjöströmska libidot.

Sen kan man också fråga sig varför Sjöström var så noga med att kolla plånboken efter att han mött en älg och svimmat. Hur vanligt är det med rånarälgar i Västerbotten?

Kickes sextioårsdag.

Av Kalle Lind

den 2008-05-19

i blogg

Jag vet att festtraktörerna och livsförgyllarna Ulf & Kicke inte är så heta (längre), men min avsikt är att få dem att bli det. Jag gissar att Ulf & Kicke inte misstycker.

När Kicke fyllde sexti uppvaktades han (och Ulf) nere på Rivieran av dom nära vännerna, Drraamaaaten-skådisarna Anita Wall (mest känd som Elisabeth Lerwacht i Rederiet) och Jan-Olof Strandberg (mest känd som den buttre majoren i Goda grannar).

Wall och Strandberg – bägge f.ö. också mottagare av Ulf&Kickes Förgyll-din-dag-stipendium – höll då ett mycket festligt tal.

Att det är festligt kan man bland annat förstå av ljudupptagningen (som finns på kulturtidskriften Aftonbladets hemsida), där vad man först tror är en groda med andnöd visar sej vara Kickes (eller Ulfs) kluckande.

Nedan en transkription av hela talet (jo, jag har annat att göra, men kunde inte låta bli):

Anita: Icke sa Nicke!

Jan-Olof: Nä, Uffe sa Kicke!

Anita: Vad sa då Icke?

Jan-Olof: Kicke!

Anita: Jaha – Kicke sa icke?

Jan-Olof: Nä – Kicke sa Uffe!

Anita: Ja, Uffe sa Kicke!

Jan-Olof: Ja, men varför då då?

Anita: Dom är ju två

Jan-Olof: Ja – Kicke och Uffe!

Anita: Är Kicke den tuffe?

Jan-Olof: Ja – Ulf är den tyngste

Anita: Och Kicke den yngste?

Jan-Olof: Ja – och Kicke är sexig!

Anita: Nä, Kicke är sexti!

Jan-Olof: Och Uffe den äldre?

Anita: Ja, nästan föräldre!

Jan-Olof: Och Kicke den unge?

Båda: Ja – nu vilja vi sjunge!

SJUNG OM FRANSYSKOR, FARSER OCH VIN
AMBASSADÖRER I EAU-DE-VIEE-VIEE-VIEE
ÄN KLAPPAR HJÄRTAN MED FRANSKA SLAG
DENNA JUBLANDE SEXTIOÅRSDAG!
INGA STORMAR ÄN I VÅRA SINNEN BO
KICKE ÄR VÅR VÄN OCH VI HANS LÖFTEN TRO!
VI FÖRSKINGRAR HANS HUND DENNA STUND!
DÄR DE HÄRLIGA VÄNNERNA BO
DÄR DE BÄSTA AV KÄNSLORNA GRO!

Ni som förstår varför AB tyckte detta var värt att lägga ut på nätet, får gärna höra av er. Jag är ärligt nyfiken.

Six-degrees-of-Kevin-Bacon.

Av Kalle Lind

den 2008-05-14

i blogg

Leken som på svenska heter Sex steg till Johannes Brost ger oss följande talande samband:

Joakim Thåström spelade mot Peter Stormare i åttitalspekoralet Den frusna leoparden. Stormare spelade i Big Lebowski mot John Goodman. John Goodman spelade i Roseanne Show mot Laurie Metcalf (Roseannes syster). Laurie Metcalf spelade i The Norm Show mot Max Wright – pappa Tanner, rymdapan Alfs värdfamilj.

Det är alltså bara sex led mellan Thåström och Alf.

Camilla Läckberg skrev Isprinsessan, där Niklas Hjulström spelade en huvudroll. Hjulström spelade även mot Helena Bergström i Annika Bengtzon-filmerna. Bergström spelade mot Sven Wollter i Änglagård. Wollter spelade Nobel i filmen Alfred. Nobel instiftade Nobelpriset.

Således bara fem led mellan Camilla Läckberg och Nobelpriset.

Ulf Lundell skrev romanen Jack. Göran Stangertz spelade titelrollen i filmen. Stangertz spelade mot Lena Endre i (Hoberts) Spring för livet. Endre spelade mot Marie Richardson i (Hoberts) Alla älskar Alice. Richardson spelade i Stanley Kubricks Eyes wide shut. Kubrick regisserade även Lolita.

Ergo: inte mer än fem steg mellan Lundell och Lolita.

Alexander Skarsgård spelade mot Ben Stiller i filmen Zoolander. Ben Stiller är son till Jerry Stiller, som spelar Georges pappa i Seinfeld. I Seinfeld spelade Wayne Knight figuren Newman. Wayne Knight spelade i Jurassic park mot Samuel L. Jackson – som spelade mot Stellan Skarsgård i Deep blue sea.

Det är alltså bara fem steg mellan Alexander Skarsgård och Stellan Skarsgård.

Inte för att jag vill skryta …

Av Kalle Lind

den 2008-05-03

i blogg

… men ikväll har jag varit på fest med Stig Grybe.

Vi pratade (förstås) om Ante i Mobacken, en figur han gjorde i radio och teve på sextiotalet. Han pratade om hur han och Tollie Zellman en gång fått ett pris ur Kar de Mummas hand, utan att reflektera över att de femti år yngre män som stod framför honom kanske inte nödvändigtvis var up to date med Tollie och Kar.

Han berättade att Kar de Mumma vid tillfället sagt att ”nu har du en figur som du får leva med resten av livet och som du alltid kommer att bli ihågkommen för”. Och så la han till att ”där hade han ju rätt”.

Jag hade inte hjärta att berätta för honom att den ende inom tolv mils radie, förutom Stig själv, som känner till Ante i Mobacken 2008 är jag. Och jag är a) nästan Asperger-diagnosticerad och b) inte särskilt haj på Ante jag heller.

Hos Slasmästaren.

Av Kalle Lind

den 2008-04-24

i blogg

Stig Claesson, Slas, var på nåt vis det tacksammaste av alla otacksamma intervjuoffer. Han vägrade konsekvent att bli intervjuad, och när han väl satte sej framför en kamera eller en journalist så var han så avig och associativ att resultatet gärna blev en orgie i ofrivillig komik.

I min favoritfilm – Tom Ahlands dokumentär om Cornelis – skymtar Slas förbi i några sekunder, men lyckas genom sin vägran att följa en rak linje i resonemanget sätta guldkant på en guldtallrik.

– Han var svår. En svår människa. Antingen tyckte han om en eller tyckte han inte om en. Han hade inga mellankänslor. Och jag är inte så förtjust i trubadurer.
– Vad tyckte du om Cornelis då?
– Som trubadur menar du? Som diktare tyckte jag om honom. Jag har inget emot trubadurer, men det är det gamla talesättet: sätter de väl igång så slutar de ju aldrig.

Läs det gärna en gång till. Det hänger inte ihop. Intervjuaren frågar ingenting om trubadurer, det är Slas själv som hela tiden kommer in på fenomenet.

En intervju i ETC från 1992 bekräftar att Slas gärna svarar på en annan fråga än den som ställts. Intervjuaren kämpar med ett intervjuoffer som är tvärt och motvalls och svarar ”jag vill inte ha några jävla bullar” när han blir bjuden på kanelbullar och, ombedd att berätta om sina resor, fräser: ”Jag har ju inte gjort annat än berättat om den där skiten. Du får läsa de där jävla böckerna”.

Enda gången Slas blir igångtriggad är när intervjuaren frågar om alkohol. Då vill Slas å andra sidan inte släppa ämnet under hela återstoden av intervjun:

– Jo mig kan du fråga. Jag är definitivt alkoholist. När vi var unga var vi fulla jämt. Men du… hur gammal är du egentligen?
– 22 år.
– Ja men då går det ju bra att vara full och skriva samtidigt. Eller hur?
– Jo.
– Just det. Men vänta tjugo år till. Sen går det inte längre. Men du verkar förresten inte vara alkoholist på samma sätt som vi var.
– Nej det har jag aldrig…
– …när man kommit upp i en viss ålder går det inte att jobba aspackad. Lasse Forssell den jäveln påstår att han aldrig skrivit en rad när han varit full. Ren lögn. Lasse kan konsten att skriva aspackad.

Och sen återkommer Slas gång på gång till Forssells tydligen helt horribla utsaga och understryker med tjocka streck hur mycket Forssell tutat i sej under arbetet. Och när han ändå är igång, pratar han om hur mycket William Faulkner (”en jääevel på att dricka!”), Ulf Lundell (”han hade två flaskor rödvin med sig som han slog i sig med en jävla fart”) och – lite otippat – Torgny Lindgren (”super så in-i-helvete”) hällt i sej genom åren.

Och engagerad av ämnet kommer han in på hur fula kvinnor blir när de super:

Dom börjar med vitt vin, sen blir det gin, och sen vet du själv… det går åt helvete. Dom blir fula som fan.

Över huvud taget kan man säja att fylla är det ämne som engagerar Slas mest. Försöker intervjuaren fråga om nåt annat blir svaren väldigt inexakta:

– Några ord om kvinnliga författare?
– Det finns många. En helvetes många bra.
– Som t.ex?
– …nja… jag kommer inte på någon. Det finns en italienska som är jävligt duktig. Men jag kommer inte på namnet.

Allra knäppast blir stämningen när Slas börjar prata om hur jävla trevligt det är på Söder, fast att det inte är så trevligt längre som det var förr, och apropå det kommer in på ännu fler kollegor:

Det är ingen idé att vara stöddig här inte. På Östermalm bor ju alla jävla … titta på Per Wästberg t.ex. Den fegaste jävla östermalmare som finns för helvete. Han skriver om Afrika vet du, men han är så in-i-helvete rädd för negrer. Vi var i Kairo tillsammans en gång, Per och jag, och han vågade sig aldrig ut på gatan. Så rädd var han.

Så nu vet vi det. Även Lars Gyllensten är för övrigt ”en sån där överlärd jävla östermalmare”. Och Bildt som statsminister avfärdar han med ”killar som gått Östra Real vet du, har jag ingen större känsla för”. Och så avslutar han hela intervjun med ytterligare en fullkomligt osammnhängande tirad:

Det fanns en påve som hette Johannes. Han sa att det finns tre saker som bryter ner en man; kvinnor, sprit och jordbruksarbete. Hur rätt hade han inte? Fortsätter du att supa, så slår spriten hårdare. Det blir alltid hårdare. Men du skall ha roligt så länge du kan.

Man mer än anar att det finns empiri bakom de orden.

För min del är det omöjligt att inte älska karln, även om jag kanske inte velat ha honom som pappa. Över huvud taget tror jag det är den roligaste intervju jag läst, undantaget en med raggarkungen Eddie Meduza i en gammal Slitz (som jag hittade!!!!) I den kommer intervjuaren hem till Eddie mitt på dagen och råkar då väcka honom. Eddie tittar frågande på honom tills han förklarat att de bokat tid för intervju. Eddie sveper då igen dörren i ansiktet på intervjuaren med orden:

Vänta här, jag ska bara tvätta rövhålet.