Etikett: gubbar Sida 18 av 22

Rapport från en inspelning: julkalender 2008.

den 2008-03-06

I måndags startade så inspelningen av den julkalender kvällspressmurvlarna den andre december kommer att ha sina barn att bedöma framför tjugo liter avdragsgill julmust. Idag hedrade undertecknad inspelningsplatsen med min närvaro.

Jag ifördes en gangsterkostym á la Pysar & sländor (som ju Guys and dolls heter på svenska) och fick köra runt med Fredrik Dolk i en pytteliten bil på ett gäng låtsasgator i en låtsaskorsning i en gammal regementsbyggnad i Ystad.

I sammanfattning: en vanlig dag på kontoret.

Jag vet aldrig hur mycket man får säja om sånt här, men pressen har ju redan nosat upp en del övergripande detaljer och jag gissar att ingen blir putt över följande avslöjanden:

* Anders ”Ankan” Johansson ser lustig ut i afropermanent

* Fredrik Dolk verkar ansträngd i orange ullkavaj med Gudfadern-cape hängande över axlarna i maxat strålkastarsken

* Stig Grybe vill helst inte framträda i bara småbyxor och går antagligen inte att pressa in i en koffert (OBS! teamets gissningar och inte från Grybes mun – kanske visar det sig att Grybe gladeligen flashar gubbhänget och tillhör minoriteten åttiåriga elitgymnaster).

* En teveinspelning är väldigt beroende av en kamera.

* Pajar kameran plötsligt under en lågbudgeterad teveinspelning så att man måste köra ner en ny trettio mil från Göteborg med påföljd att en halv inspelningsdag försvinner så kan situationen bli stressad.

* Det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av ett ägg.

* Det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av en kyckling.

* Det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av en höna.

* Har manusförfattarna skrivit in ett stort hemligt sällskap där alla bär huvudbonader i form av ägg, hönor och kycklingar, kan de lätt få lite sura blickar av hjälmtillverkaren.

Att vara med och skriva en julkalender är naturligtvis ett ärofyllt uppdrag för en gammal tevenarkoman född på sjuttitalet. Tillsammans med Melodifestivalen och Disneys timslånga reklamblock för årets filmsläpp är det SVT-monopolets sista bastion, och oavsett kvalitet vet man på förhand att man kommer att vara delaktig i en klassiker: också Broster, Broster med Claire Wikholm står ju inskriven i den audiovisuella historien i genren indoktrineringsteve och stillbildstecknade Marias barn som SVT:s svar på helvetes förgård.

Jag och Måns Nilsson har skrivit manus efter Måns ursprungsidéer, varav en var att som omväxling göra en kalender som inte är så puttenuttig: modellbyggen av småstäder med fallande papperssnö närmast kameralinsen och en air av oskuld, femtital och pipdoftande tweed.

När man då träder in i de här extremt stiliserade studiomiljöerna där allt är vitt, grått och statiskt – med statister uteslutande klädda i vitt och beige – inser man att regissör och scenograf tagit honom på orden.

Det enda yttre tecknet på att vi rör oss i en julmiljö är ett prång i den underjordiska stadsmiljön där en julbock står och gnager på en halmbal. I övrigt är det urbant, avskalat och kliniskt fritt från bullbak och myspys. Det är ganska cool.

Sen finns det för all del också en tomte och några nissar gömda nånstans i handlingen. Men ärligt talat gick vi mer igång på att skriva om frimuraraktiga skurkar med fjädrar på huvet, knasiga uppfinningar och en manisk robot (spelad av en man som verkar gå under tilltalsnamnet Robot Man).

På sjuttiotalet anklagades Trolltider för att plädera för hedendom. Staffan & Bengt fick skit för en tomte med pistol på papperskalendern. Om nån anklagar vår kalender för att vara avkristnad och dignande av skräpkulturella klichéer kan jag inte riktigt argumentera emot.

Men den blir garanterat festligare än Marias barn.

Oss gubbälskare emellan.

Av Kalle Lind

den 2008-03-05

i blogg

Varje gång jag känner mej gubbig – och tro mej, det händer – lutar jag mej tillbaka och tänker på Sverker Åström. Han har visserligen större rätt att vara gubbig eftersom han är nittiotre bast, vilket gör en differens på sextio år mellan honom och mig. Icke desto mindre är hans referensramar påfallande ålderstigna.

Tillfrågad för några år sen vilka som är hans favoritbögar, svarade Åström Michelangelo (1475-1564) och da Vinci (1452-1519). Om mina referenser alltså är tjugo-fyrti år gamla är Åströms faktiskt FEMHUNDRA år. Jag menar, visst har Lasse Holmqvists eller Lennart Hylands storhetstid några år på nacken, men när de sprattlade som livligast hade ju Lionardos benkotor vittrat. Hör du det, Sverker – DU ÄR MOSSIG!

Men det som gör mej riktigt glad är att Åström sen lägger till ”ska jag ta några modernare blir det Karl Gerhard och Anders de Wahl”.

Karl Gerhard föddes 1891 och dog 1964. Han skrev 4000 kupletter om den göteborgska seglarsocieteten och olika socialdemokratiska ministrar.

Anders de Wahl föddes 1869 och dog 1956. Han var Drrramaaatens storstjärna i dåtidens manierade överspelsgenre. Visserligen löjligt firad, älskad och uppassad under sin levnad, så är han ändå mer än lovligt bortglömd hos massan idag.

Det är således Åströms definition på ”modernt”.

Jag menar, min definition på modernt är i alla fall… ja, typ Kobra i SVT.

Vad jag kommer fram till är alltså att jag stundom känner mej hippare än en 93-årig gammal UD-tjänsteman.

Sen slår det mej att han tjackar kläder på Myrorna, har olikfärgade strumpor och regelbundet skakar rumpa på Patricia. Själv tycker jag det är jobbigt att gå på diskotek eftersom man inte hör vad folk säger.

Det händer att jag tänker på Larry Charles.

Av Kalle Lind

den 2008-02-24

i blogg

Det finns vissa gubbar som lyckas vara med överallt där intressanta saker sker. Larry Charles är en av dem.

Han ser ut att just ha rymt från isoleringsavdelningen på rättspsyk, på vägen ha övernattat i en container för giftigt avfall och under ett delirium tremens stött på Ernst Billgren och snott hans glojärn.

Han har varit puppet master i några av de gångna decenniernas nyskapande komiska produktioner. Tillsammans med Jerry Seinfeld och Larry David var det han som utvecklade den serie som mer än någon annan inkarnerade nittitalet. Larry Charles såg sig själv som George Harrison mot Seinfelds McCartney och Davids Lennon, och han var den som mest utvecklade karaktären Kramer.

Där Jerry byggde på den riktige Seinfeld och George på Larry David, fyllde Larry Charles i luckorna i den karaktär som bara var en ytligt skissad prillig granne, gav honom en kompis som hette Bob Saccamano och la på ett lager av svärta och desperation.

När man ser igenom extramaterialet på nio boxar Seinfeld slår det en verkligen att de här manussnubbarna – för det är mest snubbar – har haft tur i oturen. Otur för att de föddes som misfits, tur för att de hittade en frizon.

På ingen annan plats (undantaget Silicon Valley) kan så märkliga män med så märkliga frisyrer – någon har det samlat högst upp på huvet som ett moln, nån verkar ha limmat på lösa bitar på ett äggformat klot – så konstiga röster – en låter som Lord Vader – så udda utseenden – en ser ut som en blandning av Mark Chapman och Bantar-Björn – och så neurotisk framtoning – samtliga issues som visas upp i serien springer förstås ur författarskaran – bli stjärnor.

På ingen annan plats – och då undantar jag de terapisoffor jag förutsätter att de flesta av dem nött sönder – kan de ha blivit så väl mottagna och känt sej så lyssnade på som på Seinfeld-redaktionen. Ingen annanstans kan man stiga in med seriemördarblick och börja berätta om sina nojor och hang-ups – för att sen tjäna tusentals dollar på kuppen.

De borde ha hamnat på psyket och massgraven för självspillningar – nu blev de vad såna som jag vill bli.

Och knäppast av dem alla var Larry Charles. Han lämnade sen Seinfeld-båten för att vara med och utveckla den sorgligt förbisedda Mad about you, ett slags Seinfeld-som-gift som var en gigantisk succé över där och en trött varje-dag-slot på trean här, och teve-versionen av strippserien Dilbert, kontorsnördarnas slutgiltiga revansch.

Men han har haft sina uteliggarfingrar i fler syltburkar.

Han är huvudregissör på Curb your enthusiasm (a.k.a. Simma lugnt, Larry), den logiska utvecklingen på Seinfeld: bort med publikfriare som Kramer, lägg allt krut på neuroserna och skit i tittarsiffrorna.

Han är en av de exekutiva producenterna för Entourage, grabbgrabbarnas grabbmekka, en serie om lyckade skönheter i ett soligt Hollywood som snedseglare som jag borde förakta, men som jag oavlåtligt underhålls av. Mest för att serien inte handlar om Mark Wahlbergs bildsköna alter ego Vinnie Chase, utan om alla dem som är beroende av honom för sin överlevnad: föredettingar som Johnny Drama, losers som Turtle, vapendragare som E och neurotiker som Ari Gold.

Personligheter som snarare kommer ur Larry Charles judiska utanförskap än Mark Wahlbergs otäckt lyckade silikonliv.

Charles regisserade Masked and anonymous, en film ingen av kvinna född hittills har begripit. Larry Charles själv brydde sej antagligen föga varken om sammanhang eller publikens tycke – han fick för fan säja ”cut!” till Bob Dylan. Och kanske i pausen fråga honom om det där vitsminkade clownansiktet på Rolling Thunder Revue-turnén verkligen var så genomtänkt.

Och inte minst stod han för regin när Borat tog det lyckosamma steget från festlig tevefigur till en långfilm som orsakade diplomatisk frost och fick Larry David på premiären att säja att han tagit del av humorns Sergeant Pepper-platta.

Larry Charles är det levande beviset för att även de/vi som stod i hörnet av skolgården och odlade sin excentritet och rotade sig i naveln och förgäves försökte förstå vad alla andra sysslade med, kan berika mänskligheten.

Och han är en av dom som garanterar, om inte kvalitet, så originalitet. En av dem som likriktningskvarnarna inom publiksifferverken och Instituten För Att Ge Folk Vad Folk Vill Ha inte lyckats mala sönder.

Vore jag fjorton skulle jag säga att han är min idol. Nu är jag trettiotvå och tänker det bara.

S:t Tage.

Av Kalle Lind

den 2008-02-08

i blogg

Klas Gustafson heter en man som har skrivit en bok om Beppe Wolgers, en om Cornelis Vreeswijk och nu en om Tage Danielsson. Jag hatar denne Klas Gustafson. Inte för att han gjort ett dåligt jobb – böckerna om Beppe och Cornelis bläddrar jag i åtminstone en gång i veckan – utan för att han stulit min livsuppgift.

”Hat” är förresten ett starkt ord. ”Illa dold avundsjuka” är bättre.

Eftersom Adlibris har ett genialt system som går ut på att böckerna kommer senare än man bett om, har jag ännu inte behövt säja upp bekantskapen med min familj för att plöja igenom den nyutkomna Danielsson-boken. Men jag har läst de flesta recensionerna, och anar mej till att Gustafson brottats med samma problem som tidigare biografer: hur komplicera den vedertagna bilden av den godhjärtade, humanistiske, felfrie Danielsson?

Tage, som stod på barnens sida. Tage, som stod på gräsrötternas sida. Tage, som stod på folkets sida. Tage, som trodde på folkhem och solidaritet och blommor och cyklar. Den humanistiske humoristen. Den gudalike östgöten. Den ointaglige.

Allt det där är säkert sant, men man får inte glömma att varje gång du ställer dej på någons sida, utser du också en fiende. Så också Tage Danielsson.

Hur ödmjuk han än var – när han gästade Lasse Holmqvist i Här är ditt liv var han parodiskt chosefri när han presenterades inför ett fullkomligt extraordinärt artistliv, där Monica Z uttryckligen helgonförklarade honom och en afrikan som blivit hjälpt ur fängelse tack vare Danielssons Amnesty-engagemang så när föll i gråt – så avskydde han.

I tevedokumentären Utan tvivel är man inte klok (95) samlas det ena vittnesmålet efter det andra om den danielssonska ödmjukheten. Vackert så. Men så gnistrar det plötsligt till. Ekonomen Bo Södersten, han som delade upp samhället i ”närare” och ”tärare” och givetvis räknade sin egna välbetalda ”forskningsresultat” som närande, stirrar kallt i intet när han förklarar att Tage Danielsson inte visste nåt om politik och ekonomi och kärnkraft.

Underförstått: han tyckte inte som Södersten om politik och ekonomi och kärnkraft.

Och det retade Södersten in i benmärgen att en pajas och rolighetsminister hade mage att ifrågasätta de mycket viktiga och avancerade fakta bara Södersten och hans gelikar förstod.

Eftersom Södersten anade att dokumentären skulle framställa honom som den pompösa buffel han är, var han väldigt snabb med att tillägga: ”Däremot var han en lysande artist”.

För som artist var han givetvis ofarlig. En som steppar och drattar på ändan kan vi alla hylla. Men när han plötsligt ser oss i ögonen och förklarar att vi suger ut naturens resurser, att vi är hycklare och charlataner, ansvarslösa och farliga för varandra, blir han vår fiende. Då kallar vi honom – som Naturvårdsverkets grandiose pamp Valfrid Paulssson – ”gycklare”.

Jag tror inte man ska glömma det. Tage Danielsson var inte en folkhemsromantiker som drömde om vitkantade röda stugor med inavlade kattor och pekade mot ett nostalgiskt ingenmansland som alla och därmed ingen kan relatera till. Han hade hus på Korsika, pratade flytande franska, fritidsseglade, älskade London, New York och Ella Fitzgerald, filmade Grynet Molvigs nakna akterkastell och lät Gösta Ekman ligga med horor i Mannen som slutade röka, släppte in strippor med tejpade bröstvårtor i Glaset i örat, hängde med kokainisten Tommy Körberg och nerdekade primadonnor och stod med ett ben stadigt förankrat i Den Stora Världen.

Han älskade det goda livet. Och hatade de onda krafter som ville förvägra massorna att ta del av det.

Han var säkert God. Men framför allt var han inget kramdjur.

Gladiatorns kamp (mot det sunda förnuftet).

Av Kalle Lind

den 2008-02-02

i blogg

En klassiker inom memoargenren är förstås Björn ”Ricky” Bruchs något förvirrade Gladiatorns kamp. Tycker ni titeln är lite självförhärligande har ni fortfarande inte läst underrubriken: Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend.

Träffar ni på nån som påstår sej ha plöjt igenom de över 600 sidorna – tro för fanken inte på mänskan! Det är nämligen en fullkomligt omöjlig bok att tränga sej in i. Ricky hoppar lika djärvt mellan ämnena som mellan typsnitten, och allt i ett fullkomligt furiöst tempo.

På två sidor hinner Ricky redogöra för hur han tack vare ”ceralstimulansia” höll sej vaken i 76 timmar, hur han nästan vann inomhus-EM i ”SOFIA” (Ricky skriver – ibland – stadsnamn med versaler), hur han kom in på Svensktoppen med singeln ”Mej fångar ingen brud” och om sin dotters födelse. Dessutom får han plats med ett foto samt en dikt:

Materia köpes alltid kontant,
varför göres barn på avbetalning,
skyll inte bara mig, din fjant.
felet är samhället, en stor galning

Föreställ er alltså vad karln varit med om för att fylla 600 sidor!

Det mest frustrerande med boken är att det blir svårt att avgöra vad som får Ricky att framstå som mest galen: sina upptåg – ”jag ville vara anonym och svarade med konstiga namn som Theodor Mjölbacke eller Plicklemost i telefon” eller sitt sätt att beskriva dem.

Här ett exempel på Rickys väldigt öppna förhållande till grammatik, kommatering och grafik (och det är fullkomligt slumpvis utvalt):

”En dag kom jag i lunchrummet att sitta mittemot Florence Griffith-Joyce. Jag var mållös (och det säger inte lite) över hennes centimeter-långa naglar målade och olikfärgade naglar. Jag frågade henne, hur hon kunde äta – eller hålla fingrarna i startgropen – utan att knäcka dem, men jag minns inte vad hon svarade. Hon var så vansinnigt vacker att jag bara stirrade. Carol Lewis var också där. Granna töser! Motsatsen mötte jag på kvällen, då en öststatslöperska satte sig vid mitt bord – löperska? Jag kunde inte se, av vad kön hon var.”

Visst får man ett intryck av att han bara sluntit över kursiv-knappen och låtit det stå som det står?

I princip kan man bara blunda, bläddra och hugga med fingret på måfå och genast få en snapshot från en hjärna som antagligen aldrig slutar mala, inte ens när den är övertrött och borde få en mogadon och några timmars vila.

Om inspelningen av gladporrfilmen I skyttens tecken (a.k.a. Agent 69 Jensen): ”Man sade, att jag skulle spela den ena livvakten åt agenten i denna som man sade agentfilm och en dvärg på hela 96 cm skulle vara den andra livvakten. Det lät ju bra.”

Om en utflykt till Monaco: ”Jag satt sedan och tittade på landskampen (förklädd med peruk och västerndräkt) och såg på när Prins Rainier, prinsessorna Caroline och Stephanie (varav sistnämnda var den då absolut vackraste) invigde och delade ut priser. Hon är det goaste jag vet…huh!”

Om pressen: ”I år var det en spansk tidning, som kom med en stor anka. Man påstod nämligen ”att muskler av stål skyddar homosexuella” och hade därvid en bild av mig. Med andra ord påstod man att jag var homo – tydligen hade de ingen aning om mina många frntimmershistorier. Jag försökte stämma tidningen på en miljon kronor och borde nog ha haft Henning Sjöström för att ta hand om saken”.

Sen avslutar han boken med att säja att han nu ska ägna sitt liv åt filmande och ljudläggning samt skriva en bok om doping.

Och för den som undrar: ja, memoarerna är utgivna på eget förlag.

Gunnar Björnstrands höga blodtryck.

Av Kalle Lind

den 2008-01-28

i blogg

Ingmar Bergman trivdes som regissör, domptör, manipulatör. Som iscensättare gillade han att peta på sina skådisar, trycka deras ansikten åt det ena eller andra hållet, vrida dom mot eller från ljuset, pilla, tafsa, talla och – vad gällde sina kvinnliga skådisar (och alla andra kvinnor han träffade) – penetrera.

Han hade ett rykte som demonisk och hänsynslös, ett rykte han av allt att döma ansträngde sej att leva upp till.

1961 gjorde han Nattvardsgästerna, ett mycket mörkt och dystert drama om nåt så sexigt som en präst som tvivlar på sin tro, tillika förlagt nånstans i dom norrländska ödemarkerna, givetvis under vintern.

I rollen som prästen Tomas satte han Gunnar Björnstrand. Björnstrand är en av de största skådespelare vi haft, en av ytterst få som kunnat spela komedi på allvar, med en brittisk-aristokratisk atmosfär och en bitter cynism i replikerna.

Kanske tvivlade Bergman faktiskt på Björnstrands förmåga till rollen. Han som var så rolig – kunde han spela nåt så gudabenådat tråkigt?

Enligt ett rykte som aldrig kommer att bekräftas, men som antytts av både Vilgot Sjöman (som skrev en bok om inspelningen) och Björnstrands fru Lillie (som skrev en bok om sin man), tog Bergman det säkra före det osäkra. Innan inspelningen duperade han SF:s företagsläkare att ta kontakt med Gunnar Björnstrand för att göra en total genomgång av den björnstrandska anatomin.

… den här texten har en fortsättning. Läs resten i kioskvältaren ”Människor det varit synd om”.

[Doo:ku]-såpor.

Av Kalle Lind

den 2008-01-22

i blogg

Som sagt kommenterar jag av princip inte saker som hänt under modern tid, men det känns som om Jan Malmsjö inte kvalificerar sig dit även om materialet är nyinspelat.

I sista avsnittet av Stjärnorna på slottet satt han och ondgjorde sej över nåt som tydligen heter [doo:ku]-såpor. Detta är tydligen något som går på teve och som tydligen är förkastligt.

Tidigare har omnipotenta herrar som Persbrandt, Thommy Berggren och Thorsten Flinck uttalat sej om detta fruktansvärda fenomen som om det gällde deras egen psoriasis, som om [doo:ku]-såpor äter barn till frukost och ligger med Dramatenskådisars fruar.

Det är liksom steg 1 i Grandiosa Kulturpersonligheters Dos and Don´ts att ta avstånd från denna pandemi som hotar att sprida gräshoppor och ökenstormar över mänskligheten.

Det är ungefär lika enkelt och slentrianmässigt som att gnälla på Stefan & Krister eller Per Gessles texter. Dörren gapar lika vidöppen som porten till Dramatenskådisars bekräftelsebehov.

Men det riktigt intressanta med Malmsjös utfall är att det 2008 finns ett enda program i någon av dom kanaler jag får in som över huvud taget kan klassas som [doo:ku]-såpa. Det heter Stjärnorna på slottet.

Bergmans perfekta dag.

Av Kalle Lind

den 2008-01-17

i blogg

Boken Tre dagböcker är för DN-intellektuella lämpligt utvalda köttbitar ur Bergmans, hans sista fru Ingrid von Rosens och hans dotter/styvdotter/bådadera Maria von Rosens dagböcker under Ingrids sista år med cancer.

Med all respekt för död och sjukdom och diarré och varbildningar, så är det rejält ointressant att läsa. Det är kortfattat och fragmentariskt och man måste hela tiden läsa mellan raderna för att komma åt de verkliga knäppigheterna. Men hittar man in mellan alla triviala konstateranden, så kan det trots allt bli ganska lustigt.

För det är ju trots allt inte vilken prostatitpensionär som helst som för pennan:

Sitter med Ulla Åberg och översättningen av ”Misantropen” som vi nu tragglat oss igenom. Thorsten Flinck på hastigt besök. Rar men obeskrivligt skitig. Jag gillar honom. Han lyser av begåvning. Snäll kväll. Lite trötta. Glasspinne. Vi ser amerikansk deckare.

Det är nånting med kontrasterna som gör det komiskt. För det första gillar jag tanken på att Ingmar och Ingrid sitter och slickar på varsin Puckstång medan dom kollar – gissar jag – Kojak eller Miami Vice (jag tror IB tyckte Sonny Crockets krokodil var ”skitfräck”).

För det andra gillar jag att den lätt mogadondoftande friden på Karlaplan plötsligt bryts av att en otvättad Thorsten Flinck raglar in och luktar skarpt.

Det är liksom bara i kontrast till Thorsten Flottbalja (och till magdämoner och dramatenångest) som en glasspinne är värd att minnas.

De ekmanska sickorna.

Av Kalle Lind

den 2008-01-13

i blogg

En av Sveriges flitigaste, mest framgångsrika och mest begåvade regissörer hette Hasse Ekman. Han blev med tiden också en av Sveriges mest underskattade och bortglömda regissörer.

Han hade lite grann oturen att vara samtida med en förstoppad prästson med kindvårta och basker, och där Ekman trots allt kände av producenters och publiks krav blev Bergman alltmer övertygad om sitt eget geni och allt mer kompromisslös i sitt filmskapande. Vilket innebar att Bergman gick från klarhet till klarhet, medan Ekman blandade ess och lankor.

Men Hasse Ekman hade en eklekticism helt i klass med Kubrick eller Widerberg, en förmåga att hoppa mellan genrer och ta sej an alla med samma flyhänta seriositet. Hans komedier var smarta, hippa och referensspäckade (Med dej i mina armar med Edvin Adolphson, Ratataa med Povel Ramel), och även när det kretsade kring män i kvinnokläder (Fram för lilla Märta med Stig Järrel), så var det förankrat i sin samtid istället för det 1800-tals-operett-Tyrolen eller det gamla statarsverige där alla hade underbett som svensk buskteater annars verkar utspelas i.

Och även om Hasse Ekman var mest etablerad som komediregissör, så är t.ex. hans melodram Flicka och hyacinter (1950) ett av dom mest revolutionerande draman som presenterats för en svensk publik – både konstnärligt (pusselbitsberättande) och innehållsligt (homosexualitet). Jag såg den för första gången ikväll och inser att dåtidens publik måste ha blivit chockad, dvs. de 60 % som faktiskt begrep vad filmen handlade om (enligt samtida undersökningar förstod 40 % av biopubliken inte själva twisten i filmen).

Inte bara tar filmen – om än alltså mycket kyskt – upp nåt så tabuiserat som lesbianism, dessutom är den påfallande ocensurerad vad gäller alkoholism, otrohet och andra förr så förbjuda ämnen.

Men efter att ha varit maniskt produktiv och ständigt ha utmanat sej själv, och mot sin och hans vilja kastats in i en tävling mot den magonde prästsonen, var det som att Hasse Ekman medvetet lämnade in sin pensionsanmälan när han 1956 (41 år gammal!) valde att ägna sina sista sju år av filmande åt en årlig Sickan Carlsson-film i genren glittrande-sprittande-glädjestråle-sprider-förtjusning-vart-hon-än-går.

Sickan var så att säja sin tids Carolina Klüft, nåt oförargligt som finns till för att alla ska kunna tycka om, nåt som så envist går in för att inte stöta att det naturligtvis blir stötande. Filmer som Fröken Chic och Sjunde himlen är söta bagateller, men blottar föga av den regissörskapacitet Hasse Ekman visat under nästan två decenniers oavbrutet filmande.

I en annan tid, på en annan plats: Svensk Filmindustri, slutet av sjuttitalet. SF har konstaterat att dom tretton filmerna om det anakronistiska Olsenbanden gått sjukt bra i hemlandet Danmark, och även med framgång transkriberats för den norska marknaden.

Någon på SF-kontoret verkar antagligen förbryllad: hade Gud och rättvisa existerat, skulle naturligtvis inte Olsenbanden bli en succé. Det är ju helt knäppt. Det är ju tre gubbar som rymt från nåt slags punschdoftande trettital och tagit med sej överspelet och det saggiga tempot. Det ska ju inte funka! Men om det funkar, är det ju dumt att inte vara den som får vinsten.

Gösta Ekman – en av landets mest respekterade skådisar, känd från sitt samarbete med Hasseåtage men också från att ha spelat Brecht på Stockholms stadsteater, Strindberg i teve och Slas på bio – engageras att vara med och utveckla den svenska varianten.

Ekman accepterade efter lång tids övervägande. Det här var ju folkkomedi utan kulturella och politiska alibin, det gick inte – som hos Hasseåtage – att skylla på att det fanns nålstick och budskap bland skämten, det här var redan tänkt att vara första delen i en serieproduktion och Ekman kände själv att han inställde sej för tjänstgöring vid löpande bandet.

Av begripliga skäl gick hans tankar till hans pappa, Hasse Ekman. Och därför kallas Charles-Ingvar Jönsson Sickan.

Jag reglar dörrn för varje missionär.

Av Kalle Lind

den 2008-01-11

i blogg

Ibland gillar jag saker på lattjo. Ibland gillar jag saker på riktigt. Ibland gillar jag saker på riktigt, men skäms lite inför mej själv. När det är för mycket starka känslor, för mycket svartsyn och för fylliga brösttoner.

Dan Berglund var 21 när han debuterade med En järnarbetares visor på KPML(r):s skivbolag Proltärkultur. Han lät som en fruktansvärt gammal man när han sjöng om Anderssons kärrings åderbråcksklåda, om herrar som räknar profiter och alla dom som mördas i den svenska industrin medan sossarna och facket putsar Wallenbergs skor.

Jag blir berörd in i hjärteroten. Pojkvaskern verkar mena vartenda ord han sjunger, och trots att han skrev visorna själv känns dom som ristade i runstenar. Plattan måste när det begav sej ha låtit som en SSU-finansierad dokumentation av gamla kampvisor, insjungna av nån alkoholiserad krogtrubadur med känningar i stipendiedjungeln.

Idag kan jag ställa den bredvid Thorstein Bergman sjunger Dan Andersson utan att tänka på de avstånd som egentligen finns i tid. Berglund tog liksom upp en stafettpinne som lämnats femti år tidigare.

Trots att Berglund var knuten till, och lät sej utnyttjas av, politrukerna i KPML(r), står texterna mestadels ovanför partipolitiken. Berglund beskriver ett nattsvart elände och formulerar emellanåt löftet om den annalkande revolutionen, som verkar historiskt oundviklig. Och säkert kunde Sven Wollter och de andra grovarbetarna i partiet stå bakom det, men det kan för det mesta även jag. Även om jag inte tror på nån revolution.

Däremot tycker jag kraven på rättvisa och människovärde, uppmaningarna att slåss för sin rätt och konstaterandet att ingen hårt arbetande människa ska ha gett sitt liv förgäves, är vackra.

Allra bäst är karln när vreden processats genom poesisamlingen – en gnutta Dan Andersson, några nypor Erik Lindorm, stora nävar Cornelis och i det här fallet hela grundreceptet från Taube (kan lämpligen sjungas på melodi ”Sjuttonde balladen”) – och resultatet är ett djupt känt förakt och en text som ekar av tidlös gammeltid.

Jag reglar dörrn för varje missonär
som bär vårt släktes frälsning i portföljen
och bjuder mej att tåga i hans här
bland alla andra rövarband och följen
Ja jag önskar nästan att jag var
en kannibal som vädrade sitt byte
Jag skulle dansa runt hans bleka plyte
och koka honom i mitt sittbadkar

Jag ler i mjugg åt denna fäbless
när dessa utkorade gör sej reda
och utser sej till mänsklighetens ess
som dock nån stöddig farsa jämt får leda
Jag hör dom stöta gällt i sina horn
och storma fram ur Lützendimman vrålande
om riddarvakt, om ljuset det strålande,
att jaga mörkrets furste från hans tron

För mej får prästerskapet stå och glo
Vad är en herde utan får som bräker?
Osaligt odlar jag min egen tro
det är en otro – var så säker
Vad rör mej fruktans kalla katedral
där richelieuer trängs i predikstolen?
Jag vistas hellre i den varma solen
om ock det anses för ett kätterskt val

Jag står på strand där isen just har smält
Jag älskar salt, havsvind och våg som svallar
Jag vann den strid som ej på ärans fält
med lager kröner några tjocka skallar
men rör upp skum vid Pater nosters fyr
där stolta skepp bryts sönder uti natten
Jag gick till botten med min hand på ratten
och sjunger stolt min sång när stormen yr