Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: karl gerhard Sida 1 av 2

Hasseextra 16: jubileumsfesten 1976!

År 1976 kunde AB Svenska Ord fira femton närmast löjligt framgångsrika år. Det gjorde de bland annat med jubileumsvaselin och en jubileumsbroschyr där Ditte Arsell tecknar aktiebolagets historia.

Broschyrens inlaga består av en faktura, mestadels skriven med grekiska bokstäver, så den som verkligen ville veta något om Svenska Ords historia fick hålla till godo med teveprogrammet The Svenska Ord Story, där Hasse och Tage guidade runt på Svenska Ord-museet i Reykjavik. Även det var visserligen mestadels fejk, så den som verkligen ville veta något fick nog, när jag funderar på saken, leva i frustration.

Det hölls förstås en jubileumsmiddag också, dit alla medlemmar i Svenska Orden var bjudna. Svenska Orden var ett illustert sällskap, som alla som deltagit i någon av Svenska Ords revyensembler valdes in i efter diverse riter och ceremoniel.

Till jubileumsmiddagen levde Tage Danielsson ut alla sina Karl Gerhard-komplex, det vill säga han rimmade intrikat och skrev lite för många verser. Till yttermera visso använde han en av Karl Gerhards melodier till sin jubileumssång.

år” ”13 år” skrev Karl Gerhard åt sin adoptivdotter Fatima – sedermera gift Ekman, medlem i två Svenska Ord-ensembler och invald i Svenska Orden – och är dennes kanske mest sentimentala text, påfallande fri från gängse ironi och bitchighet. Danielssons pastisch följer på så vis även KG:s tonfall.

 

 

 

 

 

 

När väl den sången var sjungen, vilket lär ha tagit en stund, var det dags för sången för och om och med alla runt bordet.

Även den här texten kan sägas vara typisk tagedanielssonsk: dels det medvetna rimmandet (och det medvetna orimmandet i första versens slutkläm), dels det ironiskt hållna egenberömmet.

Ja, det är som synes också en intern text med passningar till de enskilda närvarande och deras hobbyer och nyssupplevda incidenter. Lena N står förstås för Lena Nyman, Tommy heter Körberg i efternamn och spelade tydligen gärna tennis på fritiden.

Går vi sedan vidare i sången så finns det sedan strofer både för basisten Sture Åkerberg, multiinstrumentalisten och Gals and Pals-palen Lasse Bagge och vegetarianen Sonya Hedenbratt, som vid samma tid lämnat Stockholm för Göteborg och Sten-Åke Cederhöks Jubel i busken.

Vidare: Muriel Ali var dansös, bördig från – tror jag – Västindien någonstans, som Hasse och Tage hittat när hon dansade hos Knäppupp. Hon blev sedan kraftigt underutnyttjad i Svenska Ords debutrevy Gröna Hund och är därefter höljd i relativt dunkel.

Kerstin B heter Bagge i efternamn och vrickade tydligen fötterna 1976. Hon ingick i samma sånggrupp, EBBA, som sin make Lasse, Bosse Andersson och Lena Ericsson (Ericsson – Bagge – Bagge – Andersson blev EBBA). Gruppen hette inledningsvis Bagge & sons – Svenska Ord-konnässörerna känner den från radioprogrammet och lp:n Öppen kanal eller stängd – men det ansågs alltså inte tillräckligt fyndigt. Martin heter, förstås, även Ljung.

Ja, som ni märker håller det på. Vi ska ha i åtanke att sången är skriven till ett specifikt tillfälle och riktad direkt till de närvarande. Hacke Björksten, Christer Persson, Torsten Danneberg och Rune Falk ingick alla i Gunnar Svenssons bandhundband som stod för musiken i 1976 års Svea Hund.

Fler förklaringar: Birgitta Andersson gjorde vid tiden Dramatendebut i Stig Ossian Ericssons satir Gud bevare omgivningen när en människa får en idé. Carl-Uno Sjöblom, fast anställd vid det enda programbolaget, får en gliring för det – men vi kan också se att public service redan 1976 ansågs hotat.

Monica heter Zetterlund och hade en stor trädgård på Lidingö. Alfred hette Janson och var, som tydligt understryks, norrman: kompositör, gift med Grynet Molvig och mannen bakom soundtracket till Ägget är löst (1975).

Vidare sjunger trombonisten Lasse Olofsson, sekreteraren Mona Haskel, trumpetaren Jan Allan, komediennen Lissi Alandh, skämtaren och jazzdiggaren Lasse O’Månsson, trumslagaren Pétur ”Island” Östlund, revynestorn Mille Schmidt, den redan nämnde EBBA-medlemmen Bosse Andersson och den ständigt vitsande pianisten och kapellmästaren Gunnar Svensson.

”Hyllan” som också medverkade vid festen hette egentligen Birgitta Hylander och uppbar även hon fast lön från Sveriges Radio. Hon producerade bland annat en mängd av den Tage Danielsson-initierade programserie som heter Sommar.

Här syns ”Hyllan” också i filmen Äppelkriget, där hon innehar rollen som ”Sekreterare i Naturvårdsverkets styrelse”. En roll som framför allt krävde att hon kunde röka tobak på ett sätt som såg lagom ohälsosamt ut. (Stort tack till Sven Hugo Persson och Mats Pettersson som hjälpte mig att reda ut Hyllans identitet.)

Ja, och sen tar det faktiskt slut.

Okej, det här är kanske inte det mest centrala i AB Svenska Ords katalog – det allra mest centrala kan man läsa om i den här biografin – men jag tvingade er faktiskt inte att läsa hela vägen hit.

 

 

 

Böguggla.

blogg uggla dandyn!
När jag var elva var Magnus Ugglas Den döende dandyn det hottaste vaxet i stan. Vi spelade den på roliga timmen tills en mycket rödkindad mellanstadielärare stängde av och skällde ut oss för att vi skrattade.

Bland låtar om fula gubbar som med den enklaste teknik kan få fjäder på sin skinnspik (”Fula gubbar”), Saigons röda ros och herpes på sin nos (”Passionsfrukt”), otrohetsaffärer som slutar med att prasslet blev på smällen och ”frun blev med djur” (”Staffans matematik”) samt uppmaningen att rulla bort kärringen och skaffa ny (”Mattläggar-Oves hjulsång”) hittar vi också ”Rumpnissar”:

Han är en reko gay, en gummiboss,
en nätt förgätmigej, Kapten Mykonos
Hans vän är arab
Han säger: ”Ställ dig som en Saab!
Så kör vi åh-åh-åh-åh
Kom killar och sitt opp!”

Det är en fascinerande text. Porträttet av Läder-Kent hamnar bredvid skivans andra karikatyrer av gubbsjuke Disco-Kaj, sure servitören Erling och den töntige hårdrockaren Joey Killer/Roine Blom. Det är lätt att se Ugglas text som något homofob.

Samtidigt: skivtiteln och omslaget refererade till en tavla av den förmodat bisexuelle Nils Dardel, föreställande den förmodat bisexuelle Gösta Ekman d.ä. och deras förmodat bisexuella kompisar i teatrala gester. Tavlan från 1918 var då och har sedan dess haft ikonisk status i en föraktad och beundrad kosmopolitisk liberal queerkultur.

Samtidigt: 1986 omnämndes homosexualitet bara i mainstreamkultur som något som orsakade hiv. Uggla visade sig vara väl insatt i en undanskymd och åsidosatt kultur: han droppar homomagasinet Revolt, gayparadiset Mykonos och transgruppen After Dark.

Den enda som ens antytt att den där världen fanns innan var Jacob Dahlin: hans Jacobs stege var en trojansk böghäst i ett tokstraight normmedia. Det sades aldrig rakt ut, men allting som hände i stegen var ju bögkodat: ryska primadonnor med risiga frisyrer, After Dark åter igen, Alexander Bard i transtramsprojektet Barbie, Diana Ross, kitsch och skumpa, opera och boor.
blogg uggla jacob dahlin
Samtidigt: även Uggla kom till studion när Dahlin kallade. 21 november 1987 stod han i studion dressad som Östermalmsmadame och sjöng Karl Gerhards ”Katt bland hermelinerna”. Mycket queerare än så blir det inte.
blogg uggla viking!
Och går vi sen bakåt i tiden, till Ugglas debut Om Bobbo Viking (1974), så rör vi oss verkligen i ett gränsöverskridande könslandskap. Kraftigt Bowie-inspirerad skapade Uggla sin egen Ziggy Stardust, Bobbo Viking: ”Bowie fann han, använder henna/ glitter i pannan, flickans stämma”. Iförd ”omelott” styr han vägen mot nästa bar.

Jag bildgooglade omelott. Det här var det första jag hittade:
blogg uggla omelott!
Uggla fortsatte att visa sig väl förtrogen med den nattliga skugglika queervärlden. På prettoplattan Livets teater (1975) gör han sitt eget Karl Gerhard-svep över det manierade Östermalm. ”Två små primadonnor” flänger runt på tesalonger i ”bästa frack, skor av lack och chapeau-claque”.

På plastpunkplattan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt (1977) så gjorde han just Karl Gerhard i pubrocktappning, tillika en av KG:s mest queera kupletter. ”Jazzgossen” har ”tusch på sina ögonlock” och ”på sitt lilla bakverk frossar”.

Och på Vittring-plattan (1978) översatte han ett gammalt Phil Spector-spår, skrivet för flickgrupp och mest känt genom The Crystals. ”Then he kissed me” blev ”Åh, han kysste mej”:

Han bjöd mig en soffa av zebraskinn
och hällde upp ett dricksglas fullt med gin
Jag smalt när han böjde sig mot mej och kysste mig
Nog hade jag blivit kysst,
men aldrig så förut,
jag skrek i hans öra:

”Låt det aldrig ta slut!”
Han ursäktade sig
att han hade burit sig så illa åt
Men vad fan gjorde det,
nu när han hade fått mej så jävla [piiiip]?

blogg uggla g
Det som jag som politiskt korrekt och medveten ung man tolkade som fördomsfulla bögpåhopp verkar aldrig på något vis ha ifrågasatts av homovärlden.

Ugglas mest famösa gaybetonade insats, porträttet av mustasch-och-hästsvans-klubbägaren Kristoffer i Staffan Hildebrands G – som i gemenskap, tycker några kanske är att betrakta som en fördomsfull karikatyr. Men det långt utdragna i:et i den mäkta citerade repliken ”Det kunde han tänkt på liiiite tidigare!” måste kanske inte ses som en imitation. Det är så man pratar på Östermalm. Uggla spelade en förhöjning av sig själv. Porträttet godkändes uppenbarligen av den bisexuelle Staffan Hildebrand, som likt Uggla ansåg att det var på tiden att en osynliggjord grupp människor fick en representant på bioduken.

Men ”Bli gay” då? Uggla-låten från 1997? Hur ska den tolkas? Hävdar inte Uggla i den att folk stiger fram som homos för att få uppmärksamhet? Är inte det ett påhopp på alla dem som varje dag gömmer sig i garderoben av rädsla för att förskjutas av familjen och knackas av byns homohatare?

Ooo – bli gay!
Det skänker mycket kredd
och utan tvekan
blir man hörd och sedd
Ingen skulle våga
undra eller fråga
Neeeeeeej
Ja, det är världens grej
att bli gay

Uggla menar själv att den där texten främst riktade sig mot Efva Attling, som han av allt – eller av den här intervjun – att döma har en gammal schism med. Men helt kommer han väl inte undan: är det någon svensk artist som har flirtat med homokulturen utan att ta de stora riskerna så är det väl heterokillen som redan från början sjöng om glitter och platå och kittlade lite lagom med fraser som ”En sån som dej skulle kunna få mig att bli gay” (från Godkänd pirat live, 1981).

Fast, som det påpekas i en gammal RFSL-intervju, det var förstås inte särskilt opportunt att leka bög på sjuttiotalet. Uggla tog nog större risker än vad vi idag kan föreställa oss när han fick hela – hela! – Gröna Lund-publiken i början av åttiotalet att skråla med i ”Åh, han kysste mej”.

Så sammanfattningsvis: det mesta tyder på att Uggla snarare har fört bögrörelsens talan än varit dess häcklare. Det trodde jag faktiskt inte när jag började rota i det igår. Men jag undrar om han fortfarande kör ”Rumpnissar” på livespelningar.

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 6.

Gott folk! Håll ut! Utlovad sommarföljetong kommer att droppa in när ni minst anar det! Så länge håller vi liv i en kuplett (ni minns väl för jösse namn Kupletten?) som bara blir mer och mer oöverskådlig. Det är en genrekonvention; även Karl Gerhard skrev ständigt nya verser till gamla visor i takt med att nya fenomen behövde en spydig och finurligt rimmad kommentar.

Den här versen intar inte nån speciellt djärv eller originell hållning och berättar sannerligen inget nytt för någon. Har den alls något existensberättigande så ligger det i så fall i de ekivoka anspelningarna. De kanske inte är så gräsligt iögonfallande idag, men på just Karl Gerhards tid hade de nog kunnat väcka anstöt hos somliga.

En franskfödd portalfigur för IMF
stämde med ett stycke städerska träff
Det verkar dock som det var något för sent
för samvetet kunde han inte få rent
För även i ett land där folket tycker det är lattjo
att maktens män är alfahannar, otrogna och macho
så verkar förtroendet ändå ha krympt
när mansgrisandet blev en aning för grymt
För när Strauss-Kahn skrapat i sig all fransyska från assietten
så ville han ha ännu mera lammkött till baguetten
Därför tog han sig en stadig l’Assange som extrarätt
Så var det med det lilla helgonet

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 5.

Gott folk! Vi kan pusta ut. Kupletten är i mål. Så här löd alltså sista versen i den Karl Gerhard-inspirerade kuplett jag framförde för en skara unga balla människor på humorklubben Oslipat i Malmö för en vecka sen. Melodin är, som i alla tidigare fall, KG:s ”Så var det med det lilla helgonet”, för våra lite äldre läsare kanske mest känd under originaltiteln ”Johan på Snippen”.

Kuplettmakarn själv är politiskt korrekt
Han kallar sig för feminist oförskräckt
Och utan att någon har bett pratar karln
om hur gärna han vill va’ med sina barn

Men han pratar bara vitt och brett om jämställdheten
för att han har begripit att det nu är på tapeten
Samt för att kunna ragga damer i Fi
för där har han hört att de ofta är bi

Och frågar nån om barnen vet han knappast vad de heter
För att få lugn och ro så har han köpt en flaska eter
Sen sänker han sej själv så kokett i en kuplett
Så var det med det lilla helgonet

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 4.

Kupletten goes on and on. Föreställ er alltså att jag i onsdags kväll stod och framförde hela det här textblocket för en ömsom förvånad, ömsom konfunderad publik.

Den här versen är den jag skäms mest för. Jag gillar ju karln det handlar om. I krig och kupletter är dock alla medel tillåtna och lojalitet måste offras till förmån för förarglighet.

Från Gävle hit nedsteg en jesusfigur
att frälsa vår oandliga kultur
med UFOn och TM och sång som var gäll
och budskapet att man bör vara snäll

På spelningar runt landet så har man hört honom ropa
att vi ska vara fredliga och sjyssta allihopa
Men när hans låtar sen slutade slå
så ville han fortsätta slå ändå

Förr blev han inspirerad av Bowie och av Zappa
men nu vill han rappa liksom våran Papa
Så han rappade sin käresta – men på ett andligt sätt
Så var det med det lilla helgonet

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 3.

Kupletten i Karl Gerhards anda – för att inte säga efter KG:s modell – fortsätter och fortsätter. Det tillhör genren att den aldrig tar slut. Det tillhör också genren att vara försmädlig – dock på ett finurligt vis. Finurligt blir det automatiskt genom att det rimmar.

Kamratposten vill ha en ansvarsfull boss
som lär våra barn att bete sig som oss
De tror sig förlora friskhetens färg
om bossen beter sig som Tommy Körberg

För kanske han på KP:s pysselsidor snart förmedlar
små knep som man kan göra med sugrör och med sedlar
På teveinspelning kan repliken ha spritts:
”Nu ska vi jävlar bli wild mina kids!”

Och kanske kan man inte vara star på Barnkanalen
om man tar in pulver via Polen och analen
Kanhända på offentlig toalett han gör reträtt
Så var det med det lilla helgonet

TILLÄGG: Lite oväntat blev denna gamla nyhet på nytt löpsedelsstoff samma dag som jag tryckt på ”publicera inlägg”. Personen det handlar om har i samma veva gått ut med ett blogginlägg där han berättar sin version av förloppet, vilken inte ställer Expressen i vacker dager. Jag vill understryka att min avsikt är att kommentera skeendet i stort, inte peka ut. Väl medveten om att skämtet ändå blir på hans bekostnad hoppas jag att kupletten nånstans kan stå på egna ben.

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 2.

Jag har, som tidigare redogjorts för, haft mage att ställa mig i en källare inför Malmöhipsters och framföra en rykande färsk kuplett. Eftersom det är rejäla textsjok kastar jag ut dem pö om pö. (Det blir för övrigt de sista inläggen på den här bloggadressen. En man med ett skägg flyttar på sig men fortsätter att hålla er ouppdaterade om världen just nu.)

Ja, ni har väl fattat grejen? Modellen för visan är plankad från Karl Gerhard. Melodin är Gerhards egen ”Så var det med det lilla helgonet”, i sin tur skriven på melodi ”Johan på Snippen”. Till genrekonventionen tillhör nödrim och spydigheter.

På Röda korset jobbar folk ideellt
mot nöden och döden, elände och svält
Små tanter de skänker det lilla de har
och virkar nån grytlapp till nån basar

Men i ledningén satt en som hette af Donn-er
och lånade för egen del från Röda Korsets fon-der
Han lånade lite – och låna’ än en gång
Sen satt han där och lånade månaden lång

Visst vill han stoppa munsbitar i hungrande små huvven
Men först vill af Donner lackera om SUV:en
”Svält ni så länge mens jag äter mig mätt!”
Så var det med det lilla helgonet

Så var det med det lilla helgonet 2.0: vers 1.

I onsdags (2011-05-04) hölls experimentkväll på humorklubben Oslipat i Malmö. Temat ”I någons anda” uppmanade deltagarna att skriva skämt och göra akter i kända humoristers anda. Någon valde Bill Hicks, någon annan valde Wanda Sykes, en tredje Jerry Seinfeld. Själv valde jag, så klart, Karl Gerhard.

Kuplettformen – att med finurliga rim, lustiga anspelningar och återkommande omkväde kommentera samtidsfenomen på ett infamt sätt – har länge fascinerat mig. Den är så klart stendöd men behöver inte vara stendöd. Henrik Dorsin har flera gånger bevisat att det går att göra musikhumor som gamla farbröder gjorde den och ändå vara angelägen.

Jag ville sålunda testa samma sak. (Jag har försökt tidigare, med sådär resultat.) Efter direkt förlaga av Gerhard (diskussioner förekom under kvällen huruvida detta är en parodi eller ett plagiat, men det är naturligtvis en parafras med inslag av pastisch) skrev jag nya verser på gamla fina ”Så var det med det lilla helgonet” (melodi: Johan på Snippen).

Gerhard skrev om Snoddas och Ingrid Bergmans utskällda Jeanne d’Arc-föreställning. Det har inte riktigt alla koll på idag. Jag var alltså tvungen att välja ämnen som folk har en chans att relatera till. Detta är första versen. De fyra övriga (det ingår i genrekonventionen att kupletter är lite längre än de behöver) kommer.

På servicehem omhuldas våran monark:
”En stolt nationalsymbol, stilig och stark!
Han skänker åt världen sitt värdiga sken
och spiran är ständigt polerad och ren”

Men så skrev man boken där man avslöja’ skandalen
om vad kungen gjorde mellan balerna och talen
Mens hustrun satt hemma och tröstlyfte sej
så stånkade han som en riktig plebej

På efterfest hos Noppe kunde konungen ta för sej
av kaffeflickor, La Camilla och allting som rör sej
Vid kattmaten grät våra gamla en skvätt:
”Så var det med det lilla helgonet!”

 

Rykande inaktuellt.

Magnus Uggla har åter igen nedkommit med en Karl Gerhard-CD – Karl Gerhard passerar i revy – och det är en lika märklig produkt som den föregående, Ett bedårande barn av sin tid (2006). Det låter som om Uggla tagit KG:s gamla stenkakor, rensat bort knastret och Karl Gerhard själv och sen lagt sin egen gälla sång ovanpå. Man kan undra varför.

Jag betvivlar inte Ugglas kärlek till Karl Gerhard. Att det här är ett hjärteprojekt är uppenbart; jag förutsätter att Ugglas egna alster säljer förbannat mycket mer än hans struttiga covers. Nånstans anar jag en vilja att visa upp den gamle kuplettmakaren och estradören för en ung publik. I innerkonvolutet finns adressuppgifter till Karl Gerhard-sällskapet och liner notes av Jan Gradvall – för övrigt i princip copypejstade från förra Uggla-sjunger-Gerhard-cd:n – där han sätter sin yrkesheder på spel med avslutningen: ”Bli inte förvånad om folk förfestar till Karl Gerhard-kupletter även 2037”.

Jag kommer att bli förvånad, Jan. Jag kommer i synnerhet att bli förvånad om någon upptäcker Karl Gerhard via Uggla. För här görs faktiskt inga ansträngningar alls att göra Karl Gerhard begriplig. Kupletterna, med sina hänvisningar till författarna Marika Stiernstedt och Lubbe Nordström, hovreferenten Waldemar Swahn och operettsångaren Adolf Niska, lämnas helt okommenterade.

Jag själv, som nog är förhållandevis påläst när det gäller svensk nittonhundratalshistoria och som tryckt i mej KG:s alla fyra memoarvolymer och tror mej ha en viss koll på hans intresseområden, fattar inte riktigt allt i rader som:

Sig Albion förklätt till rättens kämpe
Nej, se godafton vackra mask!
Men som på dominon har lyft
Av ideal såg ej ett dyft
Herr Lord sigillbevarar’n kan sig lämpe
Han är Europas biskop Brask
På krigsfot går han i damask
Nej, se godafton vackra mask!

Hade jag velat introducera Karl Gerhard för en ny publik, hade jag plockat med nån sorts bruksanvisning. Inte alla vet att Albion är gammelkeltiska för Storbritannien, minnet av lappen biskop Brask fäste vid riksdagssigillet börjar blekna. Och helt fördomsfullt funderar jag hela tiden på om Uggla själv verkligen vet vad han sjunger om. Eller är det som när Siw Malmkvist sjöng in tyska schlagers?

Jag inser att det hade krävt ett femdubbelt cd-häfte om man ska förklara alla finurliga anspelningar som ”det är väl inte utan att vi alla känt/ leda vid herr Swahn” (Jan Björklunds skola har inte plats för den grekiska myten om Leda och svanen Zeus).

Men en vägledning hade väl ändå fyllt en funktion, om man nu vill visa upp den snitsige kuplettmakaren för en publik som inte har järnkoll på Vilhelm Mobergs engagemang i Kejneaffären, Jussi Björlings alkoholism och Albert Engströms otrohet.

1967 skrev Povel Ramel en Karl Gerhard-pastisch. Poängen med den är att den låter lika elegant och svårtillgängig som en KG-kuplett, men dessutom också består enbart av nonsens:

Det kan alltid diskuteras
uppå Operabar’ns café
där en granne malträteras
av herr Plysch och fru von B

Likt Vesuvius och ”Ettna”
de sin verbala lava spyr,
hugger himlande och grättna
sitt lösgarnityr
i moralens kakglacyr

Problemet är att för en publik idag är Karl Gerhards sirligheter precis lika svårtillgängliga som Povels medvetna återvändsgränder. Och där kan jag faktiskt inte se att Uggla hjälper nån på traven.

Uggel-Guggel.


Bonniers Malmö-Lund-bilaga, Sydsvenskan, rapporterar om ett gammalt Rune Andréasson-manus som först nu tecknats upp och publicerats av Bamseredaktionen. Det handlar, lika oväntat som logiskt, om en flicka som blir lapplisa för att försörja sina småsyskon och om hur popsångaren Uggel-Guggel skriver en smädespopdänga – för att strax därpå få se sina barn påkörda när trafikkaos uppstår.

Ja, vi minns väl alla den subtila, karlgerhardskt finurliga satirvisan ”Pf”, signerad Magnus Uggla:

Det verkar va ett krav för att
bli parkeringsvakt:
taskig feja, liten och tjock och
kroniskt människoförakt
Hon ska älska att skriva ut böter,
hålla hårt på lagen,
va’ stolt för sin fina licens
Och vad det gäller hennes charmiga sätt
kan man tro att hon ständigt har mens

Inte minst refrängen är sådär utsökt fiffig, raffinerat spetsfundig i rakt nedstigande led från Jonathan Swift och Oscar Wilde:

I drömmen kör jag på
alla blåklädda pissfitter
En sur blir mör när hon hamnar bland
bensin, plåt och glassplitter
En får andningsnöd, en hjärtattack
när dom landar upp på huven
och förstör min lack

Jag kan förstå att Rune Andréasson blev indignerad när han hörde den där käcka visan för sisådär tjugoett år sen. Som den moralist han var tyckte han antagligen att lapplisorna är nödvändiga för att hålla Mercedesarna borta från invalidparkeringarna. Rune Andréasson drog sej aldrig för att behandla ämnen som upprörde honom i fabelserier. På kuppen blev han rik, älskad och bespottad – en meningsfull livsgärning om ni frågar mej.

För egen del tycker jag dock att det är trist att inte den svenske artist som oftast och mest liderligt häcklat parkeringsvakter fick sin seriemotsvarighet. Jag tänker naturligtvis på Bengt Sändh:

Fru Svensson har fått värkar och ropar på sin man
som blir nervös och galen och springer allt han kan
att hämta deras bil och få in sin lilla fru
Mot Uppsala går färden, man far som ett jehu
Han hjälper frun på BB in för tiden den är knapp
På bilen sätter lapplisan en felparkeringslapp
På frågor svarar Lisa med en förnumstig min:
”Jag gjorde blott mitt jobb och jag följer det på rutin”

(”På rutinens brant”)

Uti en film som TV visa
där strippade en parkeringslisa
Protester hörde man nästa dag
ifrån lapplisornas lag […]

Dina lappar vill vi slippa
Ta ett heltidsjobb som strippa!
Lappar vill jag inte se
men en strippa gör succé!
(”Visa till Lisa”)

Det retar mig att den gode Rune inte retade sig på den gode Bengt. Jag hade mer än gärna sett Bamse-figurer som Bengt Sländha. Alternativt Bengt Sähl.

TILLÄGG: min vän Martin Kristenson upplyser mig – och alla andra intresserade – i ett mejl att den tevevisade film Sändh syftar på i sin låt från 1972, naturligtvis är den italienska trashdokumentären Sweden – heaven and hell (visad i svensk TV december 1971). Anteckna noga, barn.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén