Erik Zetterström var son till Hans Zetterström och gift med Marianne Zetterström. Det säger få människor något idag. Som skribenter hette de Kar de Mumma, Hasse Z och Viola. Det säger nästan lika få människor något idag. Hasse Z var mannen bakom skämttidningen Söndags-Nisse, Kar de Mumma skrev en lastpall revyer och en vagnslast kåserier och Viola var ett av de skarpa pennskaften på den ängsliga medelklassens bordsprydnad numero uno, Vecko-Journalen.
Kar de Mumma var en maniskt produktiv skribent, verksam från arton års ålder till sin död vid 93, punktligt levererande minst en revy per år och minst ett kåseri i veckan i östermalmborgerlighetens husorgan Svenska dagbladet. Det blev en ansenlig mängd text han lämnade efter sig, i bästa fall att värma hyllorna på antikvariaten.
Till skillnad från de flesta andra satiriska opinionsbildare lyckades Kar de Mumma faktiskt påverka samhället: genom intensiv propaganda i sin Svenskanspalt gjorde han de folkvalda uppmärksamma på att Karduansgatan i centrala Stockholm behövde enkelriktas. Det blev en enkelriktning – fast från fel håll. Trafiken flöt nu ännu sämre. Arga taxichaufförer döpte omedelbart om Karduansgatan till Kardemummsgatan. Källa: Kar de Mumma.
Fast allra mest känd blev han för sin, till mani gränsande, besatthet över att sätta upp trafikljus i korsningen Valhallavägen-Sturegatan. Det var kanske inte alltid de största frågorna han ivrade för, men å andra sidan visste han exakt var han hade sin publik (=på Östermalm) och vad de ville ha (=gnäll). Och de åt naturligtvis ur hans hand, inställde sig mangrant på Blanche och Södran för att se Stig Järrels årliga litanior till monologer, garvade så dubbelhakorna studsade åt tarvligheterna om Gunnar Sträng och gjorde Kar de Mumma till en förmögen man. Vilket gav honom än större inkomster att skatta för, vilket gav honom ännu mer inspiration att skriva ännu tarvligare tarvligheter om Gunnar Sträng.
Samtidigt är det orättvist att bara beskriva Kar de Mumma som en såssefientlig kungakonservativ kverulant. Han stod för all del några mil styrbord om mitten, men som alla stora humorister var han också en klarsynt betraktare av sin omgivning. Hans revytexter vimlar av reflektioner från Östermalmshallen, lättgroggskluckande disponenter och jägmästare med medaljer i hatten. Men Kar de Mumma ser på sin egen gynnade samhällsklass med otvetydig ironi: jägmästarens hustru får säga till mannen med de många medaljerna att ”nu ser du ut som en riktig jägare”.
För den lojt iakttagande Kar de Mumma var det aldrig nån hemlighet att klassmarkörerna var just klassmarkörer. Revyfiguren direktör Jonsson sätter fingret på sin klass fåfänga strävan efter förfining:
Jag har haft en liten middag. För disponent Samuelsson med maka, född Kvist. Hon tillhör Boråskvistarna. Det är mycket noga med det för det finns en gren i Halmstad också. Men dom är tattare. Och har inte lika mycket pengar. Men jag tror dom är bra mycket trevligare än Boråskvistarna. […]
Det heter alltid att se folk på middag. Det är så tillgjort som det gärna kan bli. Egentligen borde det ju kort och gott stå: ”Kom hem till oss och ät!” […]
Till att börja med dög inte den ordinarie hemhjälpen. Hon var inte tillräckligt comme il faut, utan Inez skulle slå på stort å ha extra serveringshjälp, som man får tinga 14 dar i förväg. Svart klänning, vitt krås på huvud å bröst à 8 kronor i timmen. Det skulle liksom verka adel – trodde Inez. Men den lilla stiftsjungfrun kom inte förrän i sista momangen, när vi redan hade satt oss till bords, så hon hitta nätt och jämnt till matsalen utan irrade omkring inne i sängkammaren med en enkel cocktailbricka.
När Johannes Brost och Ville, Valle & Viktor ockuperade de berömda almarna i Kungsträdgården 1971, som Stockholms betongsåssar ville välta för en t-baneuppgång, lär Kar de Mumma ha dykt upp med sin Rolls Royce och uttalat sitt stöd för de unga långhåriga. Slutsats: för Kar de Mumma var förnuftet viktigare än lojaliteter. Och såssehat kan komma från både höger och vänster.
Själv läser jag Kar de Mummakåserier med en behållning som förvånar mig själv. De öppnar dörrar till en annan tid och en annan klass, kärleksfullt men skoningslöst skildrade, som Piraten på Östermalm istället för Österlen. De är inifrånskildringar av en privilegierad grupps attityder och nojor, lika påtagliga för den gruppen som strävan efter mat och rättvisa var för den samtida arbetarklassen, om än något lättare att behåna. De är den stinnmagades fyndiga beklagande över att lyxmiddagen han just tryckt i sig inte var lika bra som bordsgrannens.
Kar de Mummas texter är, kort sagt, sin tids Solsidan. Och ungefär lika roliga.
Arrug Slahmag
Curry Melin? Kryddan Petterson?
Mårten
Babord=vänster. Ska det vara så?
Spiring
En petitess, men jag undrar som Mårten. Styrbord=höger, babord=vänster. Om man inte ser båten komma emot en, kanske.
Anders Lotsson
Jag läste att en gång i början av 1950-talet stod en modig ung man på Hötorget och sålde Clarté, omgiven av arga personer som skällde ut honom och kallade honom kommunist och värre saker. Genom hopen trängde sig en välklädd herre och köpte demonstrativt en tidning. Det var Kar de Mumma.
Kalle Lind
Spiring och Mårten: ni har rätt, så går det när man försöker hitta originella beteckningar på gamla företeelser. Man gör fel, helt enkelt. Blandar ihop sina Taubevisor.
Arrug: vi ska inte glömma en annan klassisk SvD-kåsör: Kajenn. Caj Lundgren. Far till Maja. Och drottning Salvia, så klart.
Anders Lotsson: låter inte alls otänkbart. Det är förvånansvärt hur ofta Kar de Mumma faktiskt biter och nafsar i den guldsmyckade hand som föder honom. Med tanke på hur sjukt reaktionär han kunde vara i andra sammanhang så verkar han ändå ha hållit alla liberala principer väldigt högt. Jag associerar till den gamle rikspolischefen Carl Persson, på sin tid betraktad som ett högerspöke, nu sen GW Persson har fått skriva historien hård men oändligt rättvis.
Clas Kristiansson
Jo – du har rätt. Men glöm för all del inte hur utrbota tråkiga revyerna var. Jag har hört Fibban-monologer. Det bestod av En styck arg Stig Järrle och humorn bestod av att han blev ännu argare.
Humor åldras och vi med den. Hans son hette f.ö. Calle Z och var gift med Birgitta Andersson.
Hans far, Hasse Z, skrev däremot kåserier som håller än i dag. Speciellt rekommenderas ”Tätning av en båt”.
Kalle Lind
Clas: du har också rätt. Kar de Mumma är relevantare som skriftställare än som revymakare, och var det nog redan då. Det jag tycker är intressant är att stockkonservatismen altid går hand i hand med en klarsynthet, ett sätt att se, acceptera men aldrig uppskatta människans skröplighet. Ett perspektiv som finns hos Mark Twain, Piraten, Wodehouse och som är ett humoristiskt perspektiv. Ju äldre jag blir, desto mer inbillar jag mig att humor först och främst är en fråga om den blick med vilken man ser på mänskligheten.
Henric
Ursäkta att jag petimeterar mig men det är väl inte alls fel i texten. Det står: ”Han stod för all del några mil styrbord om mitten”, d.v.s han stod några mil höger om mitten. Eller?
dr. no
Vi får nog förutsätta att skriftställaren, olikt de stora dagstidningarna, tar till sig denna typ av korrekturanmärkningar och korrigerar texten relativt omgående, Henric.
Clas Kristiansson
Både ja och nej Kalle. Konservatism som pareras av ett visst mått av humor är roligare och mer intressant än konservatism utan humor. Stockkonservatismen kräver detta om den ska bli uthärdlig. Se ex. på Sven Stolpe eller Johan Hackelius.
Konservativa utan humor är outhärdliga och liberaler med humor finns inte.
tompa
För många år sedan satt jag vid bordet bredvid Kar de Mumma på båten från Utö. Han var skitgammal och skitsur. Gnölade på maten, på serveringen och på vädret.
Själv var jag mest starstruck.
Katarina
Jag blandar alltid ihop ”Anna-Clara och hennes bröder” med ”Josefine och hennes bröder”, men jag är rätt säker på att det var Kar de Mumma som beskrev hur ungarnas hamsterhona rev rygghuden av hannen varpå han desperat ringde veterinären och undrade om man kunde limma fast huden. Som f.d. ägare till ett antal hamstrar älskar jag detta kåseri.
Däremot var det definitivt Hasse Z som på ett hjärtskärande sätt beskrev hur lilltösen såg fram emot en fest som hon sen blev av-inbjuden till.
Så i likhet med Hr. Lind har jag oväntat stor behållning av just dessa representanter för konservatismen.
Kalle Lind
Clas: fast Karl Gerhard kallade sig liberal. Och gick väl till och med med i Folkpartiet, vad jag vill minnas. Den famösa Sovjetflirten var väl bara ett ovanligt häftigt och enögt anfall av antinazism (mina fienders fiender är mina vänner).
Kattarina: ”Anna-Clara och hennes bröder” är Hasse Z:s bok om sin barn (där Kar de Mumma var ett). Eftersom Kar de Mumma genom hela sitt långa liv hade ett symbiotiskt förhållande till sin pappa, som han verkligen aldrig släppte, skrev han en likartad bok om sina egna barn och döpte den till ”Josefine och hennes bröder”. Som bitvis är rätt kul. Det finns åtminstone självironi när han lägger ut texten om hur dåligt han hanterar sina barn.
Heliokles
Bra text. Jag tycker att Kar de Mummas bästa insats var den halvbiografiska ”Två år i varje klass”, och dess lite mer sansade uppföljare där han berättar om sin fars umgänge. Hasse Z samlade ju omkring sig den riktiga kultureliten som redaktör för Strix – Engström, Flygarbaronen, OA och många andra, så där hade KdM mycket att ösa ur.
Sedan finns ju ”Josefine och hennes bröder” som är vansinnigt rolig: en osentimental, men kärleksfull, bok om hans barn. Där framstår han inte alls som konservativ, utan som en modern och ansvarstagande familjefar. Det hindrar honom förstås inte från att driva med samtiden, som historien om den moderne barnpsykologen som tillkallades för att lugna ett barn som ockuperat varuhusets gunghäst. Han gick fram, viskade något i gossens öra, och sedan gick gossen lugnt därifrån. Tillfrågad avslöjade barnpsykologen att han viskat ”Går du inte av hästen ungdj-v-l ska jag skära öronen av dig!”
Heliokles igen
Josefine och hennes bröder – som Kalle precis skrev om! Ursäkta, jag klistrade in en text jag skrev i förmiddags eftersom webbläsaren j-vl-d-s då.