Om Kalle Lind och andra gubbar

Genrer Gud glömde 3: personkultsballaden.

Det är gårdagens spaning att de fordom tokreligiösa länder där kommunister övertog makten, gärna bytte ut de sakrosanta templen och statyerna mot sekulära. Jesus-statyer vältes till förmån för Stalin, kyrkor stängdes men strax bredvid öppnade mausoleum där man kunde dyrka döda revolutionärkroppar.

Nordkoreas officiella beskrivning av Kim Il Sung är mer underdånig än Livets ord nånsin varit mot Jesus.

För att vara en rörelse som så starkt tryckt på folket och gemensamheten, har våra extremvänstervänner varit påfallande benägna att sätta stor tilltro till enskilda människor. Detta manifesterades inte minst i den musik som traderades längst ut på vänsterkanten – men också hos närmast revisionistiska (det fulaste ord som lär ha funnits på sjuttitalet) band som Hoola Bandoola:

Ja Victor Jara, Victor Jara
dina sånger ska aldrig bli glömda
Från gitarr till gitarr ska de spridas
över stad och land

De ska vagga oss till sömns
när våra nätter blir långa
De ska marschera med oss
när dagen är här

Oss emellan: hur många Victor Jara-låtar kommer ni ihåg på rak arm? Kommer de verkligen att marschera med oss när ”dagen” (torsdagen? lördagen?) är här?

Visst – den inte helt obekante Cornelis Vreeswijk gjorde en platta med Jara-tolkningar. Den är alldeles utmärkt. Jara var säkerligen en hyvens grabb och Pinochet var det säkerligen inte. Jag har full förståelse för att Mikael Wiehe sörjde en förebild. Det är utropandet av honom till gudagestalt som jag inte helt begriper.

De mer hårdföra maoisterna i Fria Pro-teatern hängde förstås på Jara-panegyriken med lika stolta ordvändningar:

Mannen som sjöng om livet finns inte mer
Stympad och utan vapen stod han mot er
Ännu när skotten föll var det som han log
Vinden bär med sej sången som aldrig dog

Kampen mot Chiles bödlar i uniform
Mannen som sådde vind och ska skörda storm
Vinden ska bära sången så tung som sten
Tyst som en fågelunge med brutet ben
Stark som en fors och liksom en vallmo röd
Mjuk som en eld och enklare än ett bröd
Sångerna som ska leva fast han är död

Jag är helt med på symbolvärdet i ett människoöde, men kan alltså inte låta bli att se parallellerna till den religion som var ett opium för folket. Myten om den chilenske trubaduren Jara som fick händer avkapade och tungan utskuren är enligt hans egen änka just en myt, men berättas okritiskt av t.ex. Sven Wernström i hans alternativa lärobokssvit Den underbara resan (som bl.a. uppmanar sina unga läsare att tänka kritiskt).

Liksom f.ö. av sagde Cornelis:

Här kommer en man utan tro, utan hopp och utan fosterland
och vill skaka hand med en man utan kropp och en kropp utan högerhand

(”Blues för Victor Jara”)

Det fanns som bekant en annan man ett par millennier tidigare som fick spik i händerna och som legenderna utropade till martyr och hjälte.

Idén om sångerna som ska leva fast upphovsmannen är död finns också i klassikern ”Balladen om Joe Hill”, insjungen av allvarsmän som Fred Åkerström och Thorsten Flinck: ”Jag sa till Joe: du är ju död/ Jag kan ej dö, sa han”.

Det fanns f.ö. en annan man ett par millennier tidigare, av legenderna utropad till martyr och hjälte, som påstås aldrig kunna dö.

Nåväl – hur mycket kraft och agitation det än fanns i deras visor, är det ju ganska
harmlöst att besjunga diverse skalder. De hade ju inget blod på sina händer (förutom Jara då, enligt myten, men det var trots allt hans eget). Bägge mördades dessutom kallblodigt och av politiska skäl, vilket så klart är upprörande för människor som ogillar kallblodiga politiska mord.

Det känns heller inte särskilt kontroversiellt att Björn Afzelius besjöng den demokratiskt valde Salvador Allende – ”en dag ska skyarna skingras/ och frihetsklockorna ringa/ och Chile läka sitt sår” – eller ens att göteborgsstalinisterna Knutna Nävar sjöng om Ho Chi Minh. Där är det väl mer den träaktiga lyriken och den infantila refrängen – ”Ho! Ho! Ho Chi Minh!” – man reagerar mot:

Ho Chi Minh studerade Marx och Lenin,
byggde upp Partiet som visar vägen fram
De blev hjältar i det vietnamesiska folkets kamp
för ett enat och fritt Vietnam

Kändare och bisarrare är naturligtvis samma grupps fullkomligt osminkade hyllningskörer till diktatorer i diverse repressiva stater:

Den hånas, bespottas, men kan inte hejdas,
den når alla länder trots borgarnas hat!
Vi bringar ett leve till minnet av Stalin!
Den stålhårde kämpen, vår vän o Kamrat!
(”Sången om Stalin”)

Varje båt behöver en rorsman
Växande gröda kräver regn
Varje liv behöver solens ljus
För Revolutionen krävs Mao Zedongs tänkande

Fisken behöver vatten och blommorna söker jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti
Mao Zedongs tanke är solen som aldrig skall gå ner
(”Rorsmannen”)

Det där är naturligtvis lätt att göra sej lustig över en nepalesisk mansålder senare. Jag har gjort det så ofta jag kunnat. I Hej domstol! gjorde vi hyllningsballader till Tjernenko och Kosygin, koryféerna som aldrig fick sina egna tributer (om Tjernenko: ”Du gör så mycket bra i ditt hus i Moskva/ Du bygger kärnkraftverk och är sur på USA”.)

Som exempel på vänsterns vansinne är de där låtarna inte särskilt representativa. Som exempel på allmänt vansinne är de väldigt underhållande.

När jag nu sitter och går igenom diverse skivsamlingar och hemsidor är det en sak som slår mej som mest anmärkningsvärd: att så få vänsterartister besjöng Che Guevara. Han var trots allt den hippaste av revolutionärerna och den ende av ikonerna som överlevt in i vår tid (främst på klockor och barnkläder).

Dessutom är Che betydligt lättare att rimma på än både Stalin (”Malin”?) och Mao (”ciao”?) och Ho Chi Minh (”plockepinn”?).

Det enda exemplet jag känner till – och kolla nu hur elegant säcken knyts ihop – är Cornelis tolkning av Jaras ”A Cuba”. Den handlar mer om den hur sjysst den kubanska revolutionen var i allmänhet, men givetvis nämns Che som en förebild bredvid Fidel och nationalskalden José Martin.

Men egentligen är den låten för dansant och melodiös för att passa in under genrerubriken.

Övriga genremarkörer:

  • Personkultsballader ska helst sjungas med ryggen rak och bröstet ut, blickande mot horisonten där tänkta kolchoser växer fram, gärna med en blompinne – eller ännu hellre hammare och skära – varsamt uppförd i rektum.
  • Orden bör ha poetiska klanger, bilderna hämtas från naturen – ”som vajande säd ska de bölja över fälten”, ”jag sått ett frö som ej kan dö” – och därigenom ge en känsla av att sångerna har funnits i evighet.
  • Som komp bör man nöja sig med akustisk gitarr men egentligen är a capella att föredra, som för att understryka det nakna allvarliga budskapet. I nödfall – och om föremålet för hyllningen är från ett land långt borta – funkar en flöjt.

Föregående

Kristna barnböcker del 4: Mamma berättar för Jonte.

Nästa

Från skrapare till hackare.

17 kommentarer

  1. Kalle Lind

    Excelsis: nej, det har det inte. Fast det innebär väl inte att nån av oss kommer att lyssna på de låtarna – varav de flesta är mjukt romantiska – när dagen är här. Att han faktiskt nämner Che Guevara är helt korrekt; det hade jag för ögonblicket förträngt. Jag gör en ändring i texten under dan.

  2. Johan S

    Jag tycker lite synd om Joe Hill i denna samling av diktatorer, och då han till skillnad från Jara har betydligt fler låtar värda att minnas. Dessutom har han tolkats av storheter som Finn Zetterholm, nämnda Fred Åkerström och Mora Träsk.

    Och så kan han ju faktiskt inte dö.

  3. Pidde

    År 2009 blir de gamla lovorden om Joe Hill rätt … hm, jag vet inte. Jag menar: "Balladen om Stephen Kings son, hajpade skräckförfattaren Joe Hill"?

    Det fanns (eller finns fortfarande?) förresten en lunchrestaurang i Landskrona som hette (heter?) Joe Hill. Jag undrade alltid varför. Och jag var aldrig där.
    Däremot var jag på en "lyxrestaurang" som av någon outgrundlig anledning döptes till Restaurang Davy Crocket och inreddes som en timrad trapperstuga – vilket innebar att stället ser ut som en österrikisk alpstuga. När ägarna insåg att det inte gick att sälja dyra rätter, sålde de stället till nytt folk, som satsade på plankstek på längden och tvären. Därefter tog en ny ägare över, en invandrare som även införde kebab och pizza. I samma veva förlorade stället sprittillståndet. Så numera kan man alltså äta pizza och dricka läsk i en timrad stuga inne i en typisk, svensk kåk. Om man har vägarna förbi Landskrona.

  4. dr. No

    Som jag sagt tidigare: Inget ont om knutna nävar, som är fenomenalt bra även en nykter torsdag.

    För övrigt har du ju inte tagit upp något om de fantastiska Freedom Singers!

  5. Excelsis

    Cornelis sjunger Victor Jara har gått dig förbi? Finns på spotify.

    (Sjunger dessutom och Che i låten a cuba)

  6. Anonymous

    Glöm aldrig Friggeboden som ville sjunga "We shall overcome….". Inte fan ville Kistablattarna sjunga och allra minst det föreslagna.

  7. Anonymous

    Om man tänker sig att man sjunger på riktigt bred Peps Persson-skånska kan man nog få "Mao" att rimma på det mesta. "Mao han sao gör revolution idao"

    /Paul W

  8. Malte

    Inte tonsatt lyrik, men nog förekommer Che Guevara (tillsammans med Ho Chi Minh och Stalin) i den poetiskt fulländade parollen "Ho-Ho-Ho Chi Minh, Che Guevara, Stalin!" (Stalin skall uttaas så det rimmar på Minh).

  9. Bogey

    Jag kan foga ytterligare en hyllningssång till Viktor Jara. Den norske vissångaren Lillebjörn Nilsen besjunger honom på den här Spotifylänken:

    http://open.spotify.com/track/4ajJeubiElflctxkrJERCi

    Jag tycker att de du skriver beskriver vårt behov av hjältar/förebilder, och sämre hjältar än Jara kan du nog hitta på. Han blev också en symbol för det chilenska folk som vi som var engagerade på den tiden kände stor sympati med efter den brutala militärkuppen.

  10. Anonymous

    Det är den gamle musiketnologen(?) Ewan MacColl, far till Kirsty MacColl, som har skrivit både The Ballad of Stalin och the Ballad of Ho Chi Minh. The Ballad of Stalin är faktiskt rätt vitsig på originalspråk.

  11. Kalle Lind

    Anonym: mycket intressant. Kände inte till The Ballad of Joe Stalin tidigare, men känner nu ett starkt behov av att fördjupa mej i MacColls hela sångskatt:

    THE BALLAD OF STALIN
    (Ewan MacColl)

    Joe Stalin was a mighty man, a mighty man was he,
    He led the Soviet people on the road to victory.
    All through the revolution he fought at Lenin's side,
    And they made a combination till the day that Lenin died.

    He said, "Come all you people, we will work with brain and hand."
    And then one day the Nazis came into the Soviet land,
    They plundered to the Volga, to Stalingrad, and then
    Joe Stalin said, Come on, me boys!" and he kicked them out again.

    Joe Stalin was a southerner, in Georgia he was born
    Where the oranges grow thick and fast and fields of waving corn;
    And Joe he was a farmer, his fingers they were green
    And he has planted the biggest crop the world has ever seen.

    One day he looked upon his map and frowned and shook his head,
    "There's too much brown and not enough green," these are the words he said;
    "We'll have to change the weather, boys," he said and then he smiled,
    "So let's begin by planting trees along three thousand miles."

    Joe Stalin rolled his sleeves up and he said, "Come on, let's start!
    The Volga river and the Don they are too far apart.
    I think we'd better join them, so come and help me, pal,
    And we'll build a mighty waterway, the Volga-Don Canal."

    One day he went into the North and there saw rivers three
    All emptying their waters into the Polar Sea;
    "Now that's not right," Joe Stalin said, "these rivers they are ours,
    We'll turn 'em 'round and make 'em work to give electric power."

    There was a range of mountains that was standing in the way
    So Stalin put his hand out and he smoothed them all away;
    For Joe he was determined to make the land all green
    And that's the biggest project that the world has ever seen.

    Joe Stalin was a mighty man and he made a mighty plan;
    He harnessed nature to the plough to work for the good of man;
    He's hammered out the future, the forgeman he has been
    And he's made the workers' state the best the world has ever seen.

    THE BALLAD OF HO CHI MINH
    (Ewan MacColl)

    From Viet back to the Saigon Delta
    From the mountains and plains below
    Young and old workers, peasants and the toiling tenant farmers
    Fight for freedom with Uncle Ho.
    Ho, Ho, Ho Chi Minh, etc.

    Now Ho Chi Minh was a deep sea sailor
    He served his time out on the seven seas
    Work and hardship were part of his early education
    Exploitation his ABC.

    Now Ho Chi Minh came home from sailing
    And he looked out on his native land
    Saw the want and the hunger of the Indo-Chinese people
    Foreign soldiers on every hand.

    Now Ho Chi Minh went to the mountains
    And he trained a determined band
    Heroes all, sworn to liberate the Indo-Chinese people
    Drive invaders from the land.

    Fourteen men became a hundred
    A hundred thousand and Ho Chi Minh
    Forged and tempered the army of the Indo-Chinese people
    Freedom's Army of Viet Minh.

    Every soldier is a farmer
    Comes the evening and he grabs his hoe
    Comes the morning he swings his rifle on his shoulder
    This the army of Uncle Ho.

    From the mountains and the jungles
    From the ricelands and the Plain of Reeds
    March the men and the women of the Indo-Chinese Army
    Planting freedom with vict'ry seeds.

    From Viet back to the Saigon Delta
    Marched the armies of Viet Minh
    And the wind stirs the banners of the Indo-Chinese people
    Peace and freedom and Ho Chi Minh.

  12. Vidugavia

    Che Geuvara kulten är alltid lika aktuell:

    http://www.youtube.com/watch?v=SSRVtlTwFs8

  13. Anonymous

    På det röda 60-talet fick jag en biografi om Joe Hill i julkapp, skriven av en IWW-veteran (International Workers of the World, dvs den organisation som Hill agiterade för). Trots författarens sympatier för Hill, så framgick ganska klart att Hill med stor sannolikhet hade blod på sina händer.

    Han blev fälld för mord för att ha skjutit en butiksinnehavare och dennes son vid ett rån som gick snett (ett handgemäng uppstod och skott avlossades). Han blev gripen när han sökte vård för en skottskada som han aldrig lyckades ge en trovärdig förklaring till .
    Han blev identifierad av butiksägarens son, vilken också vidhöll sitt vittnesmål livet ut.

    Även om domstolen i det mormonstyrda Salt Lake City säkert hade en negativ attityd till Hills åsikter, förefaller domen någorlunda väl underbyggd. IWW såg det förstås som ett tilfälle till propaganda och att få sin egen martyr.

    Ett snarlikt parallellfall är Sacco och Vanzetti, som med modern forensisk teknik (ballistik) med stor sannolikhet visat sig vara skyldiga. Trots detta blev de förklarade oskyldiga flera år senare (1977 enl. Wiki) av guvernören i Massachusetts. (En politisk gest som inte kostade någonting, de flesta av de direkt inblandade var sen länge borta).

    I båda fallen hade knappast någon blivit fälld med dagens beviskrav, men för den tiden var det rimliga domar.

  14. Kalle Lind

    Anonym: intressant, jag kände inte till dessa juridiska detaljer. Men okej, även om Joe Hill av olika skäl brukade våld så är det ju inte därför han besjungs. Knutna nävar besjöng ju trots allt Stalins hårdhet och Maos solliknande intellekt. Fred och Thorsten hyllar Joe (Hill, inte Stalin) för hans låtar.

  15. Anonymous

    Ett litet bidrag till genren, udda så till vida att den som hyllas är den idag sorgligt bortglömde ryske revolutionären Lev Trotsky. En man med pipskägg för övrigt:

    Borgarna hatar vår arbetarhär
    som kämpar för frihet åt var proletär.
    Långt ifrån stäppen till Östersjöns land
    röda armen ska befria vårt land.
    Slut leden tätt kamrat.
    Stå upp i kampen.
    Hör bajonettens lösenord:
    arbetarstaten
    är forsterlandet
    för proletärer på hela vår jord.

    Borgarna hatar vår sovjetsymbol,
    tsarens revanch har dom uppställd som mål.
    Många har stupat men för vår idé
    segrar till slut Trotskys röda arme.
    Slut leden tätt kamrat.
    Stå upp i kampen.
    Hör bajonettens lösenord:
    arbetarstaten
    är forsterlandet
    för proletärer på hela vår jord.

  16. Jonas

    Bara ett litet besserwisser-påpekande: Kubas nationalskald och folkhjälte heter José Martí, inte José Martin.

  17. Rickard P. Stumm

    Och om man vill kan man för sin egen stora glädjes skull lägga in Ho Chi Min i Lucky Luke-sången:
    "Ho-Ho Ho Chi Min, Ho-Ho Ho Chi Min. Och se skuggan hans har inte en chans…"

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: