Om Kalle Lind och andra gubbar

Halvimponerade föräldrar.

Jag for på semester för en tids sen och satte då i mig Kjell ”Kee Marcello” Lövboms hedonistiska levnadssaga Rockstjärnan som Gud glömde. Jag är lutheran. Kee Marcello unnar jag mig bara på semestern; nu är jag hemma i gråslasket och läser Thage G. Petersons memoarer.

Bland Kjells/Kees hundratals anekdoter om snöiga näsor och giriga managers och Ian Hauglands långa förhud (21 kapsyler!) och kvinnor som behärskar den ädla konsten undervattensfellatio, är det en som får särskilt fäste i mig. Kee försöker regelbundet förklara för sina socialdemokratiska västerbottniska föräldrar vilket lyckat liv han lever, och de är glada så länge han mår bra. Han redogör för USA-turnéer och möten med Lemmy och Bono och mamman nickar och säger ”vad bra, Kjell”.

En enda gång märker han att mamman blir ärligt imponerad. Det är när hon förstår att Kee känner Nisse Landgren.

Det påminner mig om en föregivet självbiografisk Åsa Grennvall-serie. Seriens Åsa försöker berätta för sin pappa att hon har gett ut si och så många album, fått si och så många stipendier, fått si och så positiva recensioner. Pappan sitter ointresserat kallsinnig. När Åsa i en bisats råkar nämna att hon via Svenska Serieakademien har träffat Arne Hegerfors bror (Sture, akademiens president) tänder pappan på alla åtta: ”Det var som fan! Känner du Arne Hegerfors bror?”

Det påminner mig för övrigt också om en passage i Jan Guillous memoarer. Guillou träffar Pierre Schori – kabinettssekreterare med ett imponerande internationellt kontaktnät – på krogen för att få lite insiderinfo från verklighetens Peter Sorman. Efteråt visar Schoris livvakter för absolut enda gången nåt som liknar beundran: ”Känner du Jan Guillou?” Schori svarar: ”Självklart.”

Då hade de där livvakterna antagligen också sett sitt skyddsobjekt i samröre med diverse utrikesministrar, premiärministrar, statsministrar och diktatorer. Ingen av dem hade dock skrivit om en agent som hette Röd Tupp.

Det påminner mig dessutom om en historia ur verkligheten som en skådespelare berättade för mig en gång. Han erkände att han hade ett visst bekräftelsebehov och antydde att det berodde på att hans föräldrar aldrig riktigt noterat att han fanns.

En gång tävlade han och en kollega om vem som hade mest ointresserade föräldrar. De spelade huvudrollerna i samma pjäs. Efter premiärföreställningen träffade de respektive föräldrapar.

Min skådespelarbekant räknade kallt med att vinna tävlingen när han berättade för kollegan att hans föräldrar på frågan ”vad tyckte ni?” hade svarat ”mm”. Kollegan replikerade: ”Då vann jag. Mina sa: ’Har du bilnycklarna?'”

Föregående

Avdelningen Omslag jag inte riktigt begriper.

Nästa

Allting går att sälja med mördande reklam.

4 kommentarer

  1. ksth

    Hur vet Guillou att det var enda gången Schoris livvakter blev impade? Vänligen/Vän av ordning

  2. Kalle Lind

    ksth: Schori återberättade det för honom.

  3. Jonas

    Åh, jag började precis läsa denna bok igår. Verkar rätt skön den gode Kee, han bor relativt nära mig, såg honom på systembolaget ifjol, inhandlandes 18 burkar Pripps Blå 0,5 som medtogs direkt i kartongen.

  4. Mick

    Enligt en intervju som jag läste nyligen (minns dock ej var) är också Pierre Schori den ende vars intelligens Jan Guillou har blivit impad av. Frågan Jan fick var om det fanns någon som var ännu smartare än han. – Ja, det skulle vara Pierre Schori då.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: