kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Hasse Alfredson : En sån där farbror som ritar och berättar

Hasseextra 1: porrkuppen mot Gunnar Wiklund!

Vi fortsätter som om inget hänt. Fast någonting har faktiskt hänt sedan En man med ett skägg sist släppte ifrån sig ett blogginlägg. Bland annat har jag skrivit en biografi över Hans Folke Alfredson. Den bör du förstås införskaffa, pronto, helst förstås från din lokala bok- och pappershökare, men annars här.

Jag satt i några månader och bläddrade i tjocka luntor med utkast till Lådan-revyn, programblad till den danska versionen av Fröken Fleggmans mustasch och kasserade pjäsmanus. Att få ihop 650 sidor biografi har handlat mer om att ta bort än att lägga till.

Somligt av det upphittade har så kuriotiska kvaliteter att jag inte vill undanhålla de stackare som lyckas leta sig hit. Till exempel den här artikeln:

Vi pratar alltså om en klassisk porrkupp av ett sådant slag som bara svenska kvällstidningar känner till. Någon har tagit upp på band när sammetsbarytonen Gunnar Wiklund och sandpapperstenoren Hasse Alfredson, var för sig och vid skilda tillfällen, sjungit en snuskis. Och sedan gett ut på bootleg.

Faktum är att jag borde ha petat in den här detaljen i min framställning. Visan som Hasse sjungit under soundcheck, troligen för att liva upp Tage och/eller sig själv och/eller teknikern och/eller någon som råkade passera på väg till wc, är den bekanta ”Sillsaltarvisan”. Den är faktiskt central i berättelsen om Hasse Alfredson.

Vi som kan vår Folklår – fulviseplattan som Bengt Sändh och Finn Zetterholm gjorde 1977 – har hört dess första vers: ”Förr så jobba vi / på sillasalteri / och vad finge vi för detta? / Jo, sketna kalsönger / löppebitna lår / och inte ett strå på fetta”.

Enligt många legender brukade Hasse Alfredson i uppsluppet tillstånd, kanske i samband med en premiär, hoppa upp på ett bord och sjunga ”alla fjorton” verserna i Sillsaltarvisan. Det är den sortens detaljer som triggar en. Jag hörde sålunda av mig till bland annat Visarkivet och Finn Zetterholm i jakten på de tretton jag aldrig hört. Det fanns förstås inga. Till slut fick jag tag på den resterande första – och veterligt enda – versen, den som Hasse lärde ut till unga studenter att tradera och föra vidare genom decennierna:

Å när som vi kom till Snefittebruk

Så stod där en sme’ å hamra på sin kuk

å fråga om vi skulle gänga.

Å gänga gjorde vi så sängahalmen brann

å lågorna slog upp mot fittefan i blann’

Å kuken den stod mot Ulricehamn

Å fittan mot Falu gruva!

Det är kanske inte Pär Lagerkvist, och absolut inte Bo Setterlind, men det är ett stycke poesi ur folkdjupen som alldeles uppenbart fascinerade herr Alfredson. Sången och melodin, dock aldrig texten, dyker upp lite här och var, som en sorts Hitchcock-markör, i pjäser och böcker. Själv har jag lagt den som biografins motto, jämte Hasse Alfredsons favoritvers ur Bibeln. Jag tyckte de två citaten säger något om hans spännvidd.

Så givetvis borde jag ha fått med att den faktiskt också finns inspelad. På ett superrart och otroligt oauktoriserat privatpiratinspelat band, spritt på porrens svarta börs. Blev den, som artikeln hävdar, ”en porrtopp” så borde det rimligen finnas några ex kvar på någon hylla någonstans. Hittar man den så får man också veta vilken skabrös visa Gunnar Wiklund drog för att roa orkestern.

Föregående

Ahh! Bosse Högberg sa det till mej!

Nästa

Hasseextra 2: ännu ett i raden av Balderson-avslöjanden!

2 kommentarer

  1. Heliokles

    Hahaha! Jag har hittat fler verser online, alla olämpliga. Däremot har jag inte hittat Stöddi Ballong, en beväringsvisa som Hasse också namedroppar med den eggande teasern att det bara går att trycka första versen.

    Den här boken får mig för att önska att jag hade barn, så man kunnat få den i Fars Dagspresent. Nu får man vänta till jul.

    En annan fråga om boken, Kalle Lind: Tar du upp hur många Lindemän som gjordes i din bok? Wemelin och andra talar om långt över tusen, men jag tror det är en myt. Jag har försökt räkna föreställningarna och får siffror på 4-600, beroende på om det var två föreställningar på tex Under Dubbelgöken. De flesta är Valfridar, för Gröna Hund spelades upp till 16 (2 per dag+3 för helger) gånger per vecka.

    • Intressant – både vad gäller Sillsaltarvisan och Lindemännen. Siffran 1200 brukar nämnas och jag har aldrig satt mig ner för att detronisera det påståendet (jag är ganska säker på att jag inte sprider siffran i boken). Lindemännen förekom i fyra revyer – Gröna Hund, Gula Hund, Lådan, Under dubbelgöken – vilket ju skulle innebära att varje föreställning gjordes i snitt 300 gånger. Det betvivlar jag att någon av dem, möjligen Gröna Hund, som de ju mycket riktigt gjorde dubbla och trippla föreställningar av under sommaren 1962, skulle ha gjorts. Men jag har inte gjort matematiken och påstår inget.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén