kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Herr Gurka, Cowboysele och Kamahenk.

blogg henk bokmässa
Så här glad – och pittögd – blev jag tydligen när jag hittade ett nyutgivet Cowboy Henk-album på Bokmässan. Runt millennieskiftet gick denna belgiska serie sporadiskt i Ordfront och Galago och jag lät mig fascineras. När vi var i Belgien för några somrar sen tog vi en familjepromenad längs en skogsslinga, som visade sig vara kantad med Cowboy Henk-sidor i A1-format. Det var som ett primitivt Disneyland, men med en absurdistisk naivistisk vuxenserie istället.

blogg cowboy henk

I Belgien har dess skapare, med de helt logiska tilltalsnamnen Kamagurka (manus) och herr Seele (bild), samma status som, säg, Carl Johan De Geer här. Sen sjuttiotalets begynnelse har de varit verksamma inom bildkonst, serier, teve, radio, musik och förmodligen också jazzbalett.
blogg cowboy henk skapare
blogg henk skaparna
Cowboy Henk-serien är uppenbart skapad av människor som kan sin konsthistoria. Cowboy Henk har en tre veckors blå period, besöker museet för samtidskonst, blir jagad av polis för att han försöker sig på surrealism på tjugohundratalet och ringer upp pipan på Magrittes Det här är inte en pipa-tavla och möts av meddelandet ”Det här är inte ett pip”.
blogg henk pipe
Liksom surrealisterna, dadaisterna, undergroundtecknarna och Jag Vill Vara Farlig-gänget rotar Kamagurka och herr Seele i själens alla smutsiga skrymslen och vrår. Cowboy Henk jobbar som frisör och har glömt saxen. Istället drar han kundens hud över huvudet och målar ett nytt ansikte på huden.
blogg henk frisör

En annan gång blir han ombedd av en kvinna att smörja henne på ryggen:
blogg cowboy henk 3

Mycket är av sådan karaktär att en tonåring hade fnittrat målbrottsnervöst och skyndat sig att gömma för föräldrarna:
blogg henk pung

blogg henk telefonsex

blogg henk punghuvud
Det är inte alltid roligt men ofta konstigt. Som all annan konst och humor som försöker utmana blir det ofta sökt. Men jag har väldigt lätt för att låta mig tjusas av den popkonstiga janlööfska kombinationen av barnsligt rena teckningar och ett innehåll som vittnar om förtrogenhet med Freud, Dalí, Robert Crumb, Monty Python, konsthistoria, skräckfilmsromantik och slapstick.

Inte minst förstår man, när man inser att den här serien har gjorts sen 1981, att det finns ganska mycket att upptäcka om man tar ett aldrig så kort steg över den anglosaxiska språkbarriären. Jag blir förstås lite sugen på att införskaffa singlarna med Kamagurka en de Vlaamse Primitieven: ”Oh Sabrina, wat heb je met mijn snor gedaan?” och ”Nee, mijn lief: je bent niet te dik.” Jag gissar att det låter som om bob hund möter Frank Zappa på ett operationsbord. Förmodligen inte särskilt bra, men åtminstone som Nånting Annat.
blogg kärlek 3 1

Föregående

Tati på teve.

Nästa

Här stör vi ditt liv.

8 kommentarer

  1. Anon

    Vad tycker du om Pippi Långstrump-ändringarna?

  2. Fläderblom

    Detta är väl samma serie som hette ”Cowboyen Sven-Bertil” när den gick i någon eller några av Schröders vuxenserietidningar (Epix, Pox eller Exlixir) på 1980- eller början av 1990-talet?

  3. kulturarbete

    Anon: http://www.city.se/kronikor/kalle-lind-om-svt-astrid-lindgren-och-att-vara-kung-over-bruna-manniskor/

    Fläderblom: säkert. Det är genant att erkänna, men jag läste inte Schröders tidningar annat än strövis och nyckfullt när det begav sig. Min privatekonomi var begränsad i de tidiga tonåren och jag valde att investera allt engagemang i Galago istället. Men andra läsare får gärna fylla på här.

  4. Spiring

    Det Fläderblom skriver stämmer utmärkt. Jag tror det var Elixir, eller kanske Brök – nån av de mer lättsamma tidningarna i alla fall. Har inte möjlighet att kolla nu.

    Den här barriären som uppstod mellan Epix och Galago är egentligen lika trist som obegriplig. Kanske nåt som levde kvar från 70-talets vänstersplittringar, det ansågs tydligen viktigt då att ta strid mot sånt som bara nästan var som man själv var. Både Horst Schröder och Rolf Classon hade väl erfarenheter från den tiden. Dessvärre påverkade konflikten även serieskapare, en lysande sådan som Mikael Grahn verkar till exempel aldrig ha funnits när Galago-folk skriver svensk seriehistoria. Andra, som Lindengren och Nessle, publicerade sig klokt nog i båda lägrens tidningar.

  5. kulturarbete

    Spiring: för min del, alltså som läsare, var det inte fråga om nån konflikt eller att ta ställning. Konflikten redaktionerna emellan märkte jag nog aldrig riktigt av (annat än i samband med Pox-rättegången när Roffe Classon skrev en ledare där han förkastade rättegången men påpekade att Horst publicerade vissa undermåliga serier). Jag ska vid tillfälle reda ut hur stor den faktiskt var: som du säger var det uppenbarligen möjligt att hålla sig väl med både Schröder och Classon.

    Minns att Joakim Lindegren berättade att Horst gärna lät namnet Cyndee Peters stå kvar men ville ändra Siewert Öholm till Figge Mögholm, medan Classon gärna lät namnet Siewert Öholm stå kvar men ville ändra Cyndee Peters till – förvirrande nog – Malena Ivarsson.

  6. Jonatan

    Kan för den intresserade tillägga att det är Placebo Press som står för denna kulturgärning att ha givit ut Cowboy Henk-albumet (och annat spännande). Hade själv dålig koll och blev glatt överraskad när jag läste om detta!

    Från Seriewikin: ”Serien publicerades på svenska i serietidningarna Elixir och Epix på 1980-talet under titeln ”Cowboyen Sven-Bertil”, samt i Galago i slutet av 1990-talet, då under originaltiteln.”

  7. David

    Jag har känslan av att konflikten var störst från Schröders sida. Jag vill minnas att han i ett par-tre av sina evighetsledare i Pox, Epix och möjligtvis någon mer tidning sablade ner Galago och andra för deras försvar/föraktargument.

  8. Undra om herr Punghuvud är släkt med den här figuren: https://www.facebook.com/per.myrhill/posts/10152634297161013

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén