Om Kalle Lind och andra gubbar

Kamrater i Hoola Bandoola Band!


I en ny – ett konstigt ord i sammanhanget, men skit samma – bok om Hoola Bandoola citerar författaren Örjan Svedberg ett brev Mikael Wiehe tog emot i sjuttiotalets början. Det var undertecknat Stefan Ringbom och Gunnar Idering, två av de musikaliska motorerna och politiska kommissarierna i Fria Pro-teatern.

Kort bakgrund: Hoola var ett politiskt popband, en del av den s.k. musikrörelsen/ proggen. Deras texter tog emellanåt upp ämnen i tiden – Victor Jaras död (”Victor Jara”), Francos Spanien (”Juanita”), kvinnorörelsen (”På väg”) – men lika ofta var de allmänt resonerande kring samhällsfrågor. ”Vem kan man lita på?” med sitt Dylan-inspirerade bildregn är knappast figursydd för några politiska partier, ”Jakten på Dalai Lama” är en mångbottnad historia om sökande, ”Garanterat individuell” och ”Man måste veta vad man önskar sig” är vidräkningar på ett personligt plan med en, visserligen politiskt, tvivelaktig väninna.

Detta gjorde att Hoola var större än musikrörelsen. Deras plattor köptes av folk som var allmänvänster och – gud förbjude – bara musikaliskt intresserade. Man kan se detta ur flera vinklar. Först och främst kan man förstås se det som att ett popband är i sin fulla rätt att spela pop om vad de behagar, men det var inte riktigt ett argument i tiden.

Mikael Wiehe – som alltid varit bra på att rationalisera och verbalt motivera allt han gjort – såg det som nåt positivt: folk kom till konserterna för att höra sjyssta låtar och på kuppen kunde de ta del av Wiehes argumentation från scenen.

Ringbom och Idering i Fria Pro-teatern – som var en maoistiskt färgad musikteatergrupp med åtskilliga nävknytande proggstänkare på repertoaren – såg det som nåt klart negativt. Efter brevöppningen ”Kamrater i Hoola Bandoola Band” skrev de således:

Era texter verkar inte sprungna ur kampen direkt och detta är helt naturligt eftersom ni inte själva deltar i denna kamp på samma sätt som arbetande människor, vare sej det gäller ungdom eller äldre. Det är inte det förhållandet att ni inte står på ett fabriksgolv som är dåligt utan det är er kontakt med människor som gör det dålig (sic!).

Nä, det hade naturligtvis varit övermaga även för två opåkallade politiska magistrar som själva ägnade sej åt att slå på instrument att kräva av Wiehe och Afzelius att de borde börja jobba på Kockums istället.

Detta förhållande återspeglas omedelbart i era texter. Dom handlar visserligen på ett plan om människors liv. Om frihetslängtan, känsla av instängdhet, hopplöshet, brist på framtidstro o.s.v. men vad vi vill diskutera är om ni inte inte närmar er dessa ämnen utifrån en något akademisk, intellektuell hållning.

Mikael Wiehe måste ha varit mycket tacksam för att två kollegor valde att skriva till honom och berätta om att han gjorde fel när han inte skrev på det språk som ”arbetande människor har” (arbetare är som bekant en helt igenom homogen grupp som bl.a. utmärks för att lyssna mycket på Fria Pro-teatern). Särskilt som kollegorna i fråga också uppmanar Hoola att istället spela folkmusik:

Er form uttrycker ganska väl det innehåll ni förmedlar, anser vi, och mot plattan som sådan finns inget att invända. Den är väl spelad, den svänger bra och den är inte tråkig.

Visst känns det som att det är just de här bägge undertecknarna som är mest lämpade att avgöra vad som svänger och vad som är tråkigt?

Men det faktum att ni uteslutande använder er av en viss form av amerikansk pop gör, tycker vi, att ni i praktiken förnekar den väldiga skatt av musikaliska traditioner som finns innanför vårt eget lands gränser.

Debatten anknyter till skriften Folket har aldrig segrat till fiendens musik, där samme Ringbom åter igen trycker på att det enda riktigt revolutionära är polskor och gånglåtar.

Jag tycker det är ett mycket fascinerande brev. Dels för att debatten känns så avlägset något som veterligt debatteras idag, dels för det övermaga sättet att vilja ”diskutera” – läs: bestämma – hur andra konstnärer valt att uttrycka sej.

Idag ligger all progg på samma samlingsplattor. För ett modernt öra låter allt som nånting långt till vänster om vänsterpartiet. Då fanns uppenbarligen enorma motsättningar mellan folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt en marxistisk agenda med amerikansk-inspirerad pop och folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt marxistisk agenda med svensk-inspirerad pop.

Föregående

Helt sjukt!

Nästa

Proggiga barnböcker del 42: Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?

11 kommentarer

  1. Dvärghundspossen

    Fast LITE av argumentationen återkommer ju i olika debatter idag. Man ska inte uttala sej om orättvisor i samhället när man inte vet hur arbetare har det – man ska inte uttala sej om jämställdhet när man inte vet hur vanliga människor i vanliga förhållanden har det – man ska inte uttala sej om köttindustrin när man inte vet hur bönderna har det – man ska inte uttala sej om bensin när man inte vet hur folk i Norrlands inland har det.
    Etc.
    Ofta spelar det ingen roll om den som pratar har ett sakligt och väl underbyggt argument som öht inte förutsätter att talaren vet exakt hur det KÄNNS att t ex bo i Norrlands inland. Meningsmotståndarna kan ändå komma dragandes med "du vet ju inte hur det är att…" som om det vore världens bästa invändning.

  2. petter

    Spännande att brevet är skrivet på så kasst språk men kräver akademisk och intellektuell stringens av Hoola (BandOOla Band!).

  3. Madame Berg

    Gunnar Idering spelade f ö i pop-bandet Mascots på 60-talet. Självklart helt utan några som helst kommersiella intressen.

    Sedermera lärare (musik?) i Järfälla kommun, åtminstone så sent som på 90-talet.

  4. Kalle Lind

    Petter: till gubbarnas försvar så är det väl egentligen så att de kritiserar Hoola Bandoola (Band!)s för akademiska språk och hållning.

    Madame Berg: det gjorde väl Ringbom också? Mascots var ett typiskt popband för tiden à la Tages eller Hep Stars, som sen värvades till en politiskt kontroversiell pjäs på Dramaten. Skådespelare och musiker bröt sej sen ut och bildade NJA-teatern, som på olika omvägar blev Fria Pro. Under tiden läste de Jan Myrdal och skaffade maoistiska glasögon.

  5. Stig

    Kände man inte till sammanhanget kunde man ju tro att detta var ett refuseringsbrev. Förtäljer historien något om hur Mikael Wiehe bemötte denna "svidande" kritik?

  6. Pseudonaja

    Hoola (läs Wiehe) var musikaliskt inspirerade av Crosby, Still & Nash samt givetvis Dylan. Det var uppenbarligen jobbigt för vissa inom musikrörelsen, som var hysteriskt självkritisk. Självkritisk i mening att man öste skit över syskonband, som i detta exemplet och Hoola själva mot Blå Tåget ("Dom kan ju inte spela")
    I Nationalteatern satt man och analyserade ackordföljder för att "det fick ju inte bli för kommersiellt!"

    Det måste ha varit fasen så mycket lättare att som Andersson/Ulveus bara skriva det som föll dem in och sedan dessutom tjäna stålar en masse…

  7. Madame Berg

    Ha! Gissar att ALLA spelade i traditionella 60-talspopband innan de blev re-edukerade. "Stora Pop-boken" är ju ett verk där de flesta ungdomsskelett rasar ut ur garderoben. Vad var det nu Aschbergs band hette?

  8. Sven

    Om man gräver lite i den sk "bloggosfären" så upptäcker man snart att debatten om huruvida pop är borgerligt aldrig dog ut. Minns Promoe mot autonoma bloggare i våras.

    Autonoma kärnan blev arga på årets sommarplåga:
    http://autonomakarnan.motkraftblogg.net/2009/05/04/popvanstern-goes-klassforakt/

    Promoe svarar:
    http://www.looptrooprockers.com/svar-till-blogg-om-svennebanan/

    Och får ett svar tillbaka:
    http://autonomakarnan.motkraftblogg.net/2009/05/24/med-skagget-i-brevladan-ak-vs-promoe/

  9. Jonas

    "Promoe hävdar att han associerar fritt. […] I stället för att göra någon form av analys rabblar han bara upp ett gäng attribut som landets rika snorungar gladeligen sjunger med i när de skrattar åt arbetarklassen."

    Ser man på. Det finns alltså fortfarande såna som är lite bättre vänsterfolk än andra vänsterfolk och därför kan tala om för de andra hur de borde göra. Associera fritt? Ånej, en redig analys ska det vara. Suck… Påminner om den där scenen i SVTs "Upp till kamp" där en av stalinisterna hävdar att musikens enda existensberättigande är som verktyg för klasskampen (eller nånting ditåt). Suck igen.

  10. Linus

    Ramlar in så här ett drygt halvår efter att den senaste kommentaren skrevs. Beskrivningen av Fria Proteatern som pamflettartat och politiskt renlärigt rimmar i min bok ganska illa med deras tolkningar av Vladimir Vysotskij som de släppte senare. Han var ju knappast någon som rättade sig i Sovjetleden.

    Det skivan kom ju å andra sidan först 1987. Hade Fria Pro sänkt garden då?

  11. Svenske

    Fast man tolkar in väl mycket som Promoe inte sagt eller ens antyder. Svennebanan anser jag är en betraktelse över en degenererad generation svenskar, med typiska företeelser som förstärkts in i absurdum. Den lämnar en obehaglig eftersmak främst eftersom folk förbiser att det är en kritik som vill förändra och inte förolämpa. Man tar det som en personlig förolämpning istället för att tänka till vad som gjort att det är så man ser på medelsvensson.

    Alldeles för lite visioner i popmusik idag. Bara olycklig kärlek.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: