Om Kalle Lind och andra gubbar

Och så Widerberg.

Till de mer underhållande inslagen i svensk filmhistoria hör Bo Widerbergs ständiga skyttegravskrig mot Den Magonde Prästsonen. Genom sina tre decennier i svenskt filmliv missade aldrig Widerberg ett tillfälle att berätta vilken fåfäng stropp kollegan ”Ingvar” var och hur inåtvända överklassiga och dammiga filmer han gjorde (mer i ämnet här).

I intervjuboken ”Harriet Andersson” berättar Harriet Andersson om hur hon och Bergman bodde tillsammans i Malmö, under perioden då Bergman var chef för Malmö stadsteater.

Harriet Andersson: När vi just var nyinflyttade i Malmö så ringde det på dörren en kväll. Jag gick och öppnade och där stod en liten smal blek sak utanför med glasögon som sa: ”Mittnamnebeouwiderbergojauskulletreffarestjissöurbarijman!”

Intervjuaren Jan Lumholdt: Ta om det, tack.

Harriet Andersson: Ja, just det! Det sa jag också. ”Va fan säger du?”, sa jag. ”Ja, mitt namn e Bieou Waiderbarrjj o jau oundrarr om ja kan feou taula me Ingmarr Barrjjgman!”, sa han på grov malmöitiska. ”Det tror jag inte”, sa jag. Jag stängde dörren och så fick han stå där och vänta. Jag gick in till Ingmar och sa att det är någon som heter Bo Widerberg som står därute och vill träffa dig. ”För fan, be honom dra åt helvete! Jag träffar ingen.” Så jag gick ut igen. Jag sa inte att han skulle dra åt helvete, bara ”Han vill inte träffa dig. Ajö med dig.” Så stängde jag dörren. Så vi fick aldrig veta vad han ville prata om. Och det agg mot Ingmar Bergman som Bo Widerberg sedan hade, hade kanske med den incidenten att göra?

I Mårten Blomkvists nyutkomna – och naturligtvis högst läsvärda – biografi över den gåpåige bipoläre humörsvängande Widerberg (”Höggradigt jävla excentrisk”, Norstedts) plockar han fram ännu fler tänkbara skäl till agg.

Som ung var Widerberg författare, en relativt uppburen sådan, åtminstone i Malmö, där han verkar ha intagit rollen som nån sorts arg ung man men med ett blödande hjärta för stadens alla luggslitna och kantstötta. Utrustad med ett gränslöst självförtroende – som på sekunden kunde slå över i ett lika gränslöst mörker – inledde han faktiskt ett samarbete om ett filmmanus med Bergman.

Det blev aldrig nåt. Bergman hade en jävla massa annat att göra. För Widerbergs del sköt det imploderade projektet hans egen filmkarriär flera år framåt. När Widerberg sedan gjorde sitt bulleribångiga inträde i svenskt filmliv – med en artikelserie i Expressen under rubriken ”Visionen i svensk film?” – så var Bergman från första sekunden hans främsta måltavla. ”Vår dalahäst mot världen” är en mäkta citerad fras, kanske mer betecknande för Widerbergs formuleringslusta än för Bergman.

Det kan alltså ha haft personliga orsaker. Till det tillkom Widerbergs tävlingsbehov: även han visste väl att han var den ständiga tvåan, svenskt filmlivs Cliff Barnes eller Göteborg. Enklare än att bli en större och mer respekterad regissör, var väl att ständigt underminera den störstes makt och pondus.

Men främst var det nog ändå en fråga om klass. Widerbergs förakt mot Bergmans ämnesvärld – Guds tystnad, Bergmans navel – var nog djupt känt. Hellre än att göra perfektionistiska ateljéfilmer där Max von Sydow såg plågad ut, borde man slita ut riktiga människor i riktiga miljöer och låta dem bete sig som folk i riktigt ljus. En film om de besuttna klassernas rätt till njutning var alltid en bättre film än en om borgarklassens diskreta grubblerier. Tyckte Widerberg.

Hursomhelst har de där ständiga attackerna stort underhållningsvärde. Den associative Widerberg kunde prata sig fram till ämnet Bergman med utgångspunkt i precis vad som helst. I ”Ormens väg på hälleberget” satte han en vårta på Stellan Skarsgård och berättade glatt för franska journalister:

Ja, lägg märke till vårtan. Det är en tribut till en svensk filmregissör som ni kanske känner till som var berömd för att han hade en vårta men som var så fåfäng att han tog bort den sen. Och den växer i filmen, det gjorde Ingvars också!

Inget verkar heller ha gjort honom så uppåt som när han undervisade en skolklass i Båstad i film och det visade sig att endast klassföreståndaren hade sett Det sjunde inseglet, mästerverket som spelats in i trakterna: ”Det gläder mig verkligen att ingen av er elever ser Bergmans filmer”.

Det är för övrigt rörande att ta del av Widerbergs svindlande pendlande karriär mellan Oscarnomineringar och decennier i frysfacket, mellan handskakningar med Walt Disney och Billy Wilder och rekryterandet av folk från gatan till huvudroller, mellan geniförklaringar och trötta huvudskakningar.

När Widerberg var som bäst – Kvarteret Korpen, Mannen på taket och Mannen från Mallorca – var han bäst. När han var som sämst var han fortfarande den enda i svenskt filmliv som vägrade ge upp idén om att film kunde vara inte bara på riktigt, utan ännu större än på riktigt. På riktigt upphöjt till två.

Det finns dock ingen anledning att sörja att det aldrig kommit nån ny Widerberg. Det kan nämligen inte komma nån ny. Det var liksom grejen med honom – ingen var som han.

Föregående

Efterhandskonstruktioner om mina barns namn.

Nästa

Reprisinlägg: En skallig man med förkärlek för nonsens.

5 kommentarer

  1. Lisa

    "Guds tystnad, Bergmans navel" Brilliant!

  2. Rikard

    Fantastiskt roligt att dissa någon genom att säga fel namn. Görs alldeles för sällan numer. Själv kallar jag konsekvent Kd för KDS och KTH för Stockholms Tekniska Högskola eftersom att jag är republikan.
    När jag nu skrev det känner jag mig iofs en smula omogen…

  3. tompa

    Man kan bara älska en sådan som Widerberg. Fullt begripligt att det inte fanns plats för både honom och Bergman i deras respektive världar.
    Två av de bästa scener som tillverkats på svensk celluloid:

    http://www.youtube.com/watch?v=kkXSb1CwTiQ
    (3 minuter in. Skrönan säger att Keve Hjelm var packad på riktigt)

    http://www.youtube.com/watch?v=lSBEpL6TBIE
    (hela jävla scenen, speciellt Kulles olika utbrott)

  4. Spiring

    Känns som att det är dags att se "Kvarteret Korpen" snart. Är den bara hälften så bra som alla säger borde den vara sevärd ändå. Kanske det inte blivit av hittills för att den är så omhuldad… men när jag såg "En kärlekshistoria" för ett par år sen levde den ju faktiskt upp till sitt rykte.

    Jag såg dock "Fimpen" på bio när den kom, den var skojig tror jag – minns inte så mycket av den.

  5. Martina

    Väl rutet!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: