kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Skelett ur garderoben.

I Robert Altmans långfilm M*A*S*H finns en sekvens där tandläkaren/ häradsbetäckaren inte fått upp den, och därför tror sig ha blivit bög, och därför ska ta livet av sig (varvid låten ”Suicide is painless” framförs för första, och enda rimliga, gången). Elliot Gould – Trapper John – berättar då en historia om en avelshingst som betäckt över 20 000 ston: det var först vid obduktionen man upptäckte att han var bög.

Tanken går dit när jag 2007 sitter och läser Jacob Dahlins samlade texter från radioprogrammet Galaxen, som han gjorde i P3 1980-1984. Det känns som om jag är med vid obduktionen då den dahlinska homosexualiteten upptäcks. Och det är en lite märklig upplevelse, eftersom det är så tossigt uppenbart för nutida ögon

Jacob Dahlin gjorde ju så småningom den glamourösa lördagsunderhållningen Jacobs stege (1985-1988), ett program fyllt av champagne, Magnus Uggla sjungande Karl Gerhard i drag, Diana Ross, Boy George, glamour, Donna Summer, svensk schlager, turkik schlager, kitsch, Alexander Bard i drag och så After Dark i typ varje program.

Idag är ju bögtemat uppenbart, då var det inte så. Åtminstone inte för Svenne Trähatt och Gittan Bingo. Absolut inte för oss som var tio-femton år vid tillfället.

Jag gissar att dagens tonåringar däremot skulle identifiera fenomenet, och knappast uppleva det som sensationellt. Där har vi mödosamt tagit oss framåt.

I sin moviebox-bok skriver Hammarsson & Wiking om Jacob Dahlin och den här uppenbara homosexualiteten, som fortfarande var så hemlig vid karlns död att dödsorsaken var en ”okänd sjukdom”. Deras tes är att ”homosexualitet på den här tiden var något så in i benmärgen tabubelagt och ´konstigt´ att det knappt äntrade folks medvetanden att TV-folk kunde vara lagda åt det hållet.”

I texterna från radioprogrammet Galaxen ger Jacob Dahlin Fassbinders Matrosen & stjärnan högsta betyg, bl.a. med motiveringen:

Men vad Fassbinder, med ett glirande flin, visar upp är egentligen bara en provkarta på all världens gayklichéer. Här är allt yta – poser – teater – i en tid som spänner från 30-tal till nutid. Från Brecht till Donna Summer. För denna dekadans finns på vilken gaysylta som helst mellan Köpenhamn och San Fransisco.

1984 var det rimligen inga andra än just bögar som kunde tolka gayklichéer och som över huvud taget stuckit in snoken på en gaysylta. 1984 borde det därför ha varit uppenbart för radiolyssnarna att killen som läspade dem i örat själv befann sig i gaykulturen. Det var det kanske också; Galaxen var ett toksmalt program som gick när vanliga heterosexuella arbetare gått och lagt sig på onsdagarna.

Men Jacobs stege gjorde karln rikskänd i ett tidevarv när allt som gick på teve sågs av alla levande varelser. Hans catchphrase ”Skål tammefan!” var lika citerat på skolgårdarna som Sven Melanders ”possenten Helge”. Lika obegripligt för en tolvåring, lika intrummat i medvetandet – lika etablerat.

Dahlin var en bred och allmän kändis. Det gick inga andra program den tiden på dygnet (förutom nån repris av en riksdagsdebatt i tvåan). Det fanns heller inget annat att göra än att se på teve.

Fortfarande var det dock bara de invigda som tolkade koderna, som förstod att det fanns några koder att tolka. Idag är samma detaljer inte längre koder utan en öppen strömning i ett kulturellt allmängods.

Ett ännu mer spännande homo-lik att obducera är Karl Gerhard.

När Uggla gjorde sin KG-platta häromåret skrev QX om Karl Gerhards homosexualitet på ett väldigt självklart sätt, som om det var allom välbekant. Under sin levnad – karln dog 1964 – var det naturligtvis inget han talade öppet med medier om, och heller inget medier skrev om.

Idag är det inga större problem att, utifrån kuplettexter, memoarer, intressen och övrig levnad, gissa sig till att Karl Gerhard kanske inte bara dikterade för sin sekreterare Göte Ericsson, som bodde några dörrar bort från Karl Gerhards eget rum på Kråkslottet och som dessutom var hans privatchaufför och påklädare.

KG skrev påfallande ofta om flytande könsgränser – ”Jazzgossen” med tusch på ögonlocken (år 1922!), ”Hans lilla handarbete är bedårande”, ”Nej, han är något mitt emellan” – vilket dåförtiden nog var ett ämne som främst attraherade dem vars egna könsgränser s.a.s. flöt.

Men de signaler som idag är ganska tydliga även för en heteropublik – betydligt vagare än hos Dahlin – var ju då tolkningsbara endast för en pytteskara invigda. Som måste ha förhållit sig till dem som motståndsrörelser i diktaturer: signaler som ger kraft och styrka, men som aldrig kan offentliggöras.

Karl Gerhards son, Per Gerhard, har vid 83 års ålder just gett ut en bok om sin far: Karl Gerhard – med kvickheten som vapen. För oss som redan läst KG:s egna fem memoarvolymer OCH Per Gerhards bok om sig själv, är det här mer att betrakta som en repetition. Historierna om KG:s civilkurage under kriget, då hans antinazistiska hållning kostade honom publik, teater och vänner, var han själv den förste att sprida.

Det intressanta är kapitlet där sonen som hastigast skriver om pappans homosexualitet, ett kapitel som signifikativt fått titeln ”Mellan raderna” (efter en KG-kuplett).

Per Gerhard berättar om hur han följt med pappan in på ett antikvariat, där han uppenbarligen varit förr, och i ett lönnrum fått hämta ut en väl inslagen bok som visade sig innehålla teckningar av nakna gossar.

Det känns som om detta är första gången ämnet förs på tal i ett s.a.s. officiellt sanktionerat sammanhang.

Strax efter KG:s död 1964 skrev Stig Ahlgren, den öfvre medelklassens kulturjournalist numero uno och givetvis KG:s vän, boken Den okände Karl Gerhard.

Det idag riktigt intressanta med den boken är att den inte alls – som utlovat – visar den okände Karl Gerhard. Tvärtom försöker den nog medvetet hölja i dunkel. Ahlgren hade tillgång till KG:s dagböcker och citerar flitigt KG:s anteckningar om sin kärlkramp, sin nervositet, sin depression. Men inte med ett ord den fysiska och amorösa kärleken (däremot förälderns kärlek till ett barn; Karl Gerhard lyckades ju ensamadoptera – vilket så klart i sig är sensationellt – en dansk liten flicka, Fatima, som så småningom gifte sig med Gösta Ekman och innan dess dyrkades av sin adoptivfar).

Då och då antyder Ahlgren att här står det nåt i dagboken som är av lite för privat karaktär. En kärlekshistoria vi inte ska fördjupa oss i, ett hjärtekrossande vars detaljer utelämnas.

Karl Gerhard var bitchig och glamourös. Han älskade showbiz, primadonnor och att klä ut sig – helst till kvinna. Han var frankofil och dyrkade design, antikviteter och vackra föremål. Han umgicks helst med kvinnor: Wallenbergdottern Ebba Bonde, proletärförfattaren Moa Martinsson, den ryska ambassadrisen Alexandra Kollontaj, skådespelerskan och författaren Birgit Tengroth (gift med Stig Ahlgren), sina primadonnor Zarah Leander och Katie Rolfsen och Lili Ziedner (och på den tiden var primadonnor verkligen primadonnor).

Dessutom spelade han ibland tennis med Gustaf V.

Om man får tro att det nån gång ligger nåt i en stereotyp, är detta signaler om en sexuell-kulturell läggning. Att han var gift tre gånger och levde i ett längre äktenskapsliknande förhållande med en kvinna talar egentligen inte emot tesen. I ett tidevarv när homosexualitet inte fanns annat som en sjukdom och en lagparagraf, var det nog få som glatt och öppet bejakade den sidan av sig.

Evert Taube skrev en gång i ett hyllningsbrev till Karl Gerhard:

Efter ett halvt sekels korståg behöver Du nu endast visa Dig i helfigur, violett frack, indigoblå chapeau-claque, kindfärg á la Rosa Cantina, persiskt grönskimrande ögon (med fransar á l´encre chinoise), briljantring på pekfingret och andalusisk promenadkäpp, så sticker Hydran svansen under parkettstolen, tappar programmet och applåderar.

Det är åtminstone inte schablonbilden av en hamnsjåare som presenteras.

Jag förutsätter att det finns krafter inom till exempel Karl Gerhard-sällskapet som tycker att KG kan få vila i frid i garderoben. Utan att egentligen ha med det att göra, tycker jag tvärtom. Hade jag varit ung och homo, hade jag inte kunnat tänka mej en hippare förebild än Karl Gerhard. Han var en man av etablissemanget som ständigt utmanade etablissemanget – som satt i premiärpubliken och blev påhoppad från scen, för att sen smyga backstage och ”få blåtiran signerad” – som samtidigt var folkkär och folkbildare.

KG tog många fighter. Mest känd är hans tydliga antinazistiska hållning, men han slogs tappert också mot rättsstaten, socialdemokratin och Svenska Dagbladet. Det enda kontroversiella han inte öppet stod för under sin livstid var sina amorösa preferenser. Det säjer en del om hur opinionen ställde sig till saken för fyrtio år sen, och om hur Sverige gått framåt på den punkten.

Och skulle man av nån obegriplig anledning tycka att Karl Gerhard är en lite mossig förebild och att kupletter och chapeau-claque inte känns up to date, så ligger väl den likaledes smarte, salte och urbane Jacob Dahlin bra till som förebild. De hade så klart inget att skämmas för. Tvärtom.

Den enda och verkligt sanna anledningen till varför ”The Wire” är dom senaste årens bästa teveserie

Ikväll trummar SVT, som vanligt utan vidare förhandsreklam, igång fjärde säsongen av HBO:s dramaserie The Wire. Jag förutsätter att det är fantastiskt. De två första säsongerna gjorde mej till agitator av frikyrkoproportioner. Den tredje var kanske lite för splittrad, men gick trots det från klarhet till klarhet: från korvspadsklart till kristallklart.

Vari ligger då genialiteten i The Wire? Vad skiljer just denna tjuv-och-polisserie från dussinserien?

Jag tror svaret på frågan främst går att söka i den sällsynt höga ambitionsnivån. The Wire vill inte skildra några snutars jakt på några förövare, eller några enskilda individer på respektive sidan om lagen, eller den samhälleliga korruptionen, eller staden Baltimore, eller den urbana problematiken och komplexiteten i allmänhet. Den vill skildra allt det – och ganska mycket annat. Den vill teckna en bild av Det Moderna Amerika.

Den allra första scenen i den allra första säsongen utgörs av ett samtal mellan Jimmy McNulty, ”murder cop” och kanske den mest centrala av seriens ca 40 centralfigurer, och en ung svart kille som lever sitt liv på gatan. En polare till killen, ”Snotboogie”, har blivit nerskjuten på gatan. Killen berättar att Snotboogie varje fredag, vid det traditionella craps-partiet ute på gatan, ryckte åt sig hela potten och sprang iväg. McNulty stirrar på killen och undrar varför i hela världen dom fortsatte låta Snotboogie vara med och spela om han varje gång stal alla pengarna. Killen tittar oförstående på McNulty och förklarar lakoniskt att det är klart att han skulle få spela om han nu ville spela: ”This is America”.

Scenen som sådan har ingenting med dom intrikata intrigerna som sen rullas upp, men slutrepliken skulle kunna stå i ljusskrift över varje avsnitt och varje scen. ”This is America”. För The Wire blottlägger att ”the American way” blivit ”the American lie” för stora delar av sin befolkning, långt effektivare än vad uttalat politiska filmare och dokumentärmakare lyckats med.

Man kan t.o.m. hävda att The Wire är ett sannare dokument än en dokumentär kan bli, i det att det fiktionen hindrar människor från att ställa sig in framför kameran, utan kan visas upp i all sin skröplighet. Med fiktionen som medel kan man skildra även det som pågår bakom lyckta dörrar och i skydd av mörkret. (Var det ett klyschigt påstående? Vänta bara.)

David Simon, seriens huvudansvarige producent, författare och skapare, är en besatt person. The Wire är inte första gången han borrar sig ner under ytan på det kriminella Baltimore. Faktum är att han dedicerat hela sitt vuxna liv åt just det, först som kriminalreporter på Baltimore Sun, sen som författare till dokumentärskildringen Homicide – som utgjorde det stabila fundamentet åt den revolutionerande teveserien med samma namn – och skapare av miniserien The Corner, som ensam försökte belysa narkotikavärldens alla nivåer. Under arbetet med den insåg Simon att hans visioner krävde större utrymme än ynka sex timmar. Med The Wire har han behövt tretton plus tolv plus tolv plus tretton – och ingenting tyder på att han är färdig.

Han insåg också att den kriminella världen bara är den ena sidan av den kriminella strukturen – på samma vis som den kriminella världen också utgör den andra sidan av den ekonomiska och rättsliga strukturen. Polis och rättsväsende korresponderar oavlåtligt med kriminaliteten – dom utgör trots allt varandras förutsättningar – och är dessutom organiserade efter liknande principer. Ont och gott suddas ut i avancerade byråkratiska system, där langarnas organisation med militärt inspirerade chefer i toppen och haltande crackpundare i botten, är en direkt spegelbild av polisväsendet med korrupta taktiker på chefsstolarna och patrullpoliser springande på gatorna.

Men ambitioner räcker naturligtvis inte för att göra en teveserie. Ingen hade låtit sig engageras av en teveserie om nåt så osexigt som byråkratiska strukturer eller krossade samhällsbyggardrömmar. Vid en omedelbar tittning är The Wire en serie om människor – mängder av människor – som var och en tecknas som komplexa figurer, slitna som dom flesta av oss mellan idealism, egoism och cynism. Människorna når vi fram till genom en dialog som luktar som sopor utspridda över trottoarerna och ännu ett lik som legat för länge innan det hittats; ett mästerverk i sig är dialogen mellan McNulty och kollegan Bunk, som under knappa fyra minuter uteslutande består av ”fuck” (givetvis med varianter som ”fuckin´-ey” och ”fucketi-fuck-fuck”).

Och nånstans i historiens bulls´eye hittar vi ju också nåt så igenkännbart och hemtamt som ett gäng lik med okända mördare.

Vid ett tillfälle förklarade David Simon för en journalist hur han tänkt sig sin teveserie, där x antal avsnitt hinner passera innan vi som tittare ringat in vad som faktiskt är intrigens springande punkt, brottet. Han jämförde dramaturgin med Moby Dick, där varken den vita valen eller kapten Ahab dyker upp förrän ett långt stycke in i romanen. Där någonstans lägger Simon alltså ribban för sitt verk – i höjd med det kanske viktigaste amerikanska bidraget till världslitteraturen.

Visserligen erkänner Simon själv – i förordet till boken The Wire: Truth Be Told – att han kanske för ett ögonblick förhävde sig. Trots detta är den litterära jämförelsen som sådan högst adekvat. ”The Wire” är ett verk som inte bara kan bedömas utifrån tevedramats sedvanliga parametrar. Det är ett verk som också har odiskutabla journalistiska och litterära kvaliteter.

I författarteamet ingår mycket riktigt, förutom den före detta kriminalaren Ed Burns, romanförfattarna David Lehane (som skrev Mystic river, framgångsrikt filmad av Clint Eastwood), Richard Price (som skrev Clockers, uselt filmad av Spike Lee och producerad av Martin Scorsese) och George Pelecanos (välbekant kriminalförfattare med särskild inriktning på Washingtons street-life och svart musik).

SVT har uppfyllt sitt public service-uppdrag och visar nu den fjärde säsongen (den första gav de visserligen skol-tv-rubriken I narkotikans spår).

The Wire är egentligen en serie som faktiskt kräver dvd-formatet. Dels är historien så komplex att minsta distraherande barnskrik eller urinblåsa hotar att försvåra förståelsen, dels infinner sig suget efter nästa avsnitt i samma mikrosekund som eftertexterna till det förra inleds.

Begåvade människor jag känner 1: Liv Strömquist.

Det här är en oerhört vansklig rubrik. De människor jag känner och som eventuellt hittar hit kommer att återkomma för att se om dom platsar under 2 och 3 och 4.

Sorry folks, nog för att en del av er är begåvade (om än bara på att vika svanhuvud av servetter), men definitionen av ”begåvad” betyder i det här fallet ”- inom kulturell, medial eller kultu-medial verksamhet”.

Min fiancée är t.ex. extremt begåvad, men eftersom hon är psykolog är alla hennes begåvade handlingar sekretessbelagda.

Liv Strömquist då. Serietecknare. Radioröst. Människan bakom serier med belysande titlar som ”Män som aldrig borde fått ha sex” och ”Historiens mest provocerande pojkvänner”. Frågar ni mej den ende 2007 som gör en politisk humor som är intressant både som politik och humor.

Kunnig, påläst, beläst upplyser hon mej om att Einstein den jäveln tog fram sina viktigaste forskningsresultat ihop med sin första fru, matematikern Mileva Marie. När dom skilde sej såg han till att ta åt sej all äran, samtidigt som han skrev brev till förra frun med ordalydelsen ”Du är osedvanligt ful” och sen gifte sej med sin kusin. Liv ritar en pratbubbla bredvid Albert: ”Fullt ös – incestuös”.

Det, mina vänner, är humor. Public service i P1, mina vänner, är det inte.

*************************************

Det finns inget ointressantare än en ”satir” som bygger på att man pliktskyldigt kommenterar den gångna riksdagsveckan genom att göra halvdana imitationer av Birgitta Dahl eller Carl Bildt eller – Gud förbjude – Leif Pagrotsky.

Det är en humor som bygger på den föraktliga principen att ”sånt går hem i stugorna”.

Det är en humor som gödslar politikerförakt och idén om att politik är nåt som fjärran höga herrar sysslar med för att sko sej.

Det är en humor som ljuger: den utger sej för att vara politisk, när den i själva verket är apolitisk; den utger sej för att vara rolig, när den i själva verket är förfärligt tråkig; den utger sej för att vara djärv, när den i själva verket inte utmanar någon, varken politiskt eller intellektuellt.

Vem som helst kan konstatera att Göran Persson är tjock och Pagrotsky kort och Sahlin nasal och vem som helst kan ana att det funkar hos en stor publik att konstatera detta. Men det är till intet förpliktigande. GP blir inte hotad av att nån säjer ”tjockis”. Karln är gjord av något hårdare virke än så.

Jag har inga problem med personpåhopp, tvärtom. Det är genuint roligt när serietecknaren Joakim Lindengren visar hur Siewert Öholm tar meskalinlavemang eller när Wiking & Hammarsson i 100 höjdare-boken hela tiden ger Lasse Berghagen det stående epitetet ”en man i blå filtkavaj” eller när Schyffert i en intervju helt plötsligt börjar orera om Per Gessles vita tubsockor och Lennart Ekdahls förmodade faiblesse för företagsrock.

Jag tycker t.o.m. det är roligt när Gardell i en gammal Släng dig i brunnen-monolog läser upp ett äkta husmorstips i Husmodern och sen kallar den stackars gamla – namngivna! – tanten som tipsat för ”fittjävel!”. Ingen ska komma och säja att han slår underifrån i det läget, men humorn ligger i hans monumentala överreaktion.

Sånt är roligt för att det är tramsigt och helt onödigt. Det är givetvis taskigt, jättetaskigt ibland. Men det är taskigt på retstickans vis, inte mobbarens. Skillnaden är monumental. Mobbaren vill ha folkets – mobbens – stöd. Retstickan är en lone rider. Mobbaren är självgod, retstickan lägger sej själv i potten, inte minst om han sticker ut hakan alldeles i onödan och dra på sej fyrtitalisternas vrede.

(Fyrtitalister har bestämt vad god satir är – humor som slår mot makten. Dom har också bestämt vad makten är – den politiska makten. Dom har också bestämt vad politik är.)

Humor bygger på överraskningar. Gör du ett program i P1 med underrubriken ”satir” kan jag inte föreställa mej nåt mindre överraskande än att Rachel Molin ska imitera Maud Olofsson.

************************************

Livs serier, hennes politiska satir om man så vill, bygger på att hon tror på nåt. Hon identifierar ett antal fel – kapitalismen, patriarkatet, heteronormativiteten, TV4:s faddergalor – och sen förklarar hon, inte sällan överdrivet pedagogiskt, varför det är fel.

Är hon riktigt inspirerad berättar hon också vad man ska göra åt det: det bästa sättet för kvinnan att få ett oneurotiskt förhållande till sin orgasm är så klart att krossa patriarkatet. Till skillnad från Erik Blix – men liksom t.ex. de omhuldade Hasseåtage – vill hon nåt.

Men i likhet med Lars Hillersberg, den gamle provokatören som oavbrutet lyckades reta folk, från tidningen Puss på sextitalet tills att han fick statlig konstnärslön några år innan han dog, tullar Liv Strömquist inte på humorn.

Förutsatt att man tycker det är roligt att få invanda föreställningar omskakade och borgerlighetens heder och ära spottad på.

Jag föreställer mej att hon kanske inte omvänder nån, men åtminstone stärker oss redan frälsta i våra vaga uppfattningar.

Samtidigt får ingen gå fri, varken för Hillersberg eller Strömquist. En sann humorist måste hata alla människor och aldrig tveka att backstabba de egna. Precis som när Doktor Kosmos är som bäst när han/ de går på sina egna (i ”Haschtomte” den loppiga flumvänstern, i ”Jag låg med henne i Tjeckoslovakien” och ”Eurovision socialist contest” hobbydemonstranter, i ”Å vem fan är du?” hela den socialistiska adelskalendern), har Liv inga problem att kacka i eget bo.

En av männen som aldrig borde fått ha sex är Timbuktu. Bor man i Malmö, ingår i nåt slags vänsterkulturnät och gläfser på Timbuktu, tror jag man får räkna med irritationer.

************************************

Liv Strömquist blev jag bekant med via radion. Jag skulle producera ett humorprogram som skulle gå tio veckor över sommaren. Ada Berger och Maja Salomonsson, som bägge jobbat på Hej domstol!, skulle stå för det roliga och jag skulle stå för det tråkiga. De föreslog att Liv skulle dras in i projektet. Jag var oerhört förtjust i tanken. Inte för att jag visste om hon skulle vara radiomässig, utan för att jag skulle få träffa en serietecknare.

Som gammal Galago-läsare och -fan var jag väl förtrogen med det strömquistska universat. Jag hade läst hennes album 100% fett och gillat det som fan. Det var aggressivt på ett godmodigt och oneurotiskt sätt, det gick en puls genom det som fick en på gott humör, som fick mej att vilja göra revolt och åka till nåt jordbrukskollektiv i Peru och apa mej om vartannat.

Jag för min del valde i vanlig ordning det sista, men någon som inte är lika rädd för världen som jag kan förhoppningsvis inspireras till stordåd gällande världsrevolutionen.

I sista numret av intervjutidningen Sex säjer serietecknaren, fanzinemakaren och undergroundaren Pontus Lundkvist:

Man kan vara så naiv när man är i 25-årsåldern och få för sig att det inte går att förändra samhället och att det är meningslöst att göra uppror och så, men fortsätter man använda hjärnan så växer man ifrån sådant trams.

Det är en attityd som genomsyrar Strömquists hela produktion.

Givetvis var hon lämpad också för radion. I Meningen med allt – som det där sommarprogrammet kom att heta – gjorde hon några fasansfullt roliga iakttagelser, som oftast inkluderade personer och personpåhopp. Hon konstaterade att de svenska kändisar som skrivit på nåt antihomoäktenskapsuppror var den något udda trojkan Paolo Roberto, Anna Maria Corrazza-Bildt och Jan Myrdal. Sen fick vi höra hur det lät när de tre var på bilsemester.

All heder också för att hon ville vara med i Hej rymden!, där hon spelar Hectors (Valle Westesson) notoriskt otrogna flickvän. Jag tror det var hennes första gång framför en kamera, och det är ju f.ö. en debut att avundas: att spela mot Rico Rönnbäck.

Det glunkas på stan om att 100% fett ska få en uppföljare, så länge får man hålla till godo med Liv i albumet Drift, en icke-sexistisk sexnovell med bilder av Jan Bielecki, och i P3:s Pang Prego, där Liv t.ex. har inlett ett inslag med den odödliga raden:

Du kanske tror att Susanne Alfvengren är den enda svenska singer/songwritern som gjort en låt om kryddor?

För att sen prata i tre minuter om Tomas Wiehes låt om kryddor.

2007 finns det antagligen inga mer inaktuella människor än Alfvengren och Tomas Wiehe. Just därför bli jag glad när nån tar av min tid för att håna dem.

Att nån tar av min tid för att håna Reinfeldt känns liksom inte lika överraskande.

Fler män med skägg.

Cornelis dog 1987, vilket är 20 år sen. Han är fortfarande Metronomes mest säljande artist.

Då och då droppar det in nya Cornelis-relaterade böcker och skivor. Det mesta är ointressant. Cornelis gamla körtjej – numera solotant – Inger Öst har gett ut en coverplatta. För att spä på intresset är Jack Vreeswijk och Stefan Sundström med och körar på två-tre låtar, medan Persbrandt läser några Cornelis-dikter.

Inget högprioriterat jobb för Persbrandt, kan man bl.a. utläsa av omslaget. Samtliga bilder på Persbrandt visar en semestertjock Gunvald Larsson i nåt slags Ullared-outfit med keps och neonfärgade cykelbyxor, plåtad i studion vid inläsningstillfället. Han hade alltså inte ens tid att stanna på en ordentlig fotosession.

Bengt Sändh – som jag kom att tänka på häromdan – har gett ut boken Cornelis i mitt minne. Den är väldigt anekdotisk och handlar som dom flesta Cornelis-böcker (det finns två seriösa biografier, en doktorsavhandling och ett par gamla-polare-minns-volymer) ganska mycket om knark och fylla och damer. Som vanligt fascineras man av det här med knarket.

Bengt Sändh och Cornelis drack te och åt bantningspiller och ersatte på så sätt lördagsfyllan. Det är så konstigt. Knark är så ungdomligt, och dom där figurerna är så gubbiga.

Jag inser så klart att Sändh och Cornelis på sextitalet var relativt unga, för att inte säja yngre än vad jag själv är nu, men förr blev man gammal mycket tidigare. Och Cornelis med sitt skägg, sin rondör och sina bittra livserfarenheter framstod som sextio redan när han debuterade, 27 år gammal. Och sen förblev han sextio, oaktat att han dog vid femtio.

Tre män med varsitt skägg.


Vi har tydligen bestämt oss för att göra en show. Vi har tydligen bestämt oss för att lansera oss
för malmöpubliken med den här bilden. Vi har också formulerat följande presentationstext för att verkligen understryka att vi inte har en aning om vad vi ska göra:

Kalle, Ola & Valle presenterar

HEJ LIVET!*

En humorföreställning om allt. Undantaget cyklande poliser, mineralull, tidningen Säkerhet & sekretess, debet och kredit, tyskebarn, Da Buzz, sport (utom ridsport), topografi, småbröd, östeuropeisk modernism, ”torrsex”, dom tre tenorerna samt hirs.

Victoriateatern, Malmö 7-8-9-10 november.

* och döden!

En första, grov, nästan klar, helt ofärdig redigering av det första avsnittet.


Aha! Han har tungan utanför mun – vi förstår att han är dum! Och han filar fötterna med en rasp – vi förstår att han är jättedum!

Den här gången kör vi inte alltid den finstilta vägen. Det var heller inte avsikten. Vi har försökt att göra en serie som tillåter sej vara tramsig.

Programmet är beställt av ungdomsredaktionen, men hellre än att tänka gubbar-försöker-prata-till-kidsen tänkte vi gubbar-försöker-överhuvudtaget-prata.

Vi plockade medvetet bort en del referenser till tarmsex, Lebensraum och preludintabletter. Inte för att vi tror att kidsen kan ta skada, utan för att vi räknar med att det i själva verket kommer att vara sextioåringar som tittar (minns att det är SVT) och dom fixar inte ironier.

Fast allvarligt – är den tänkta målgruppen dom unga lejonen, begår man ju nåt slags tjänstefel om allting handlar om liggsår och höjda PRO-avgifter. Å andra sidan kan man ju vara så taskigt uppdaterad i sin hållning att man fortfarande tycker målgruppstänkandet är lite publik- OCH kulturföraktande (och att man fortfarande säjer ”tänkandet” istället för ”tänket”).

Som ni märker är det svårt ibland att inta en hundraprocentig hållning till ett uppdrag. Kompromissar jag med mina humorideal om jag inte har ett enda syrligt skämt om Stefan ”Sucken” Sauk? Gör jag avkall på min konstnärlighet om vi fimpar det gamla runka-i-en-blomkruka-med-köttfärs-riffet? Naturligtvis inte. Olika projekt stimulerar olika sidor av hjärnan.

Och med ”Hjälp!” och ytterligare en handfull neurotiskt sexualfixerade humorproduktioner, som känns som om dom är gjorda när Sverige fortfarande var puritanskt och folk födde oäktingar och gökungar, är det ganska befriande att släppa bög- och fittreferenser för ett ögonblick och koncentrera sej på att fila fötterna med en rasp. Med tungan ute.

Ska jag vara helt ärlig utan att slingra mej så har vi försökt göra en serie där vi kan stå för allt. Vi är tre som skrivit, så i teorin ska jag väl bara behöva stå för 33% (30 t.o.m, jag har bara skrivit tre av tio avsnitt), och vissa skämt är kanske konsensus, men målet har varit att göra en humorserie som inte ser ut som nåt annat som gjorts av svensk teve.

Infallstätt, associativt, överbelamrat, tramsigt, otyglat. En serie där allting bejakas. Företrädesvis det roliga. Mindre ofta det tänkvärda.

Jag såg igår stora delar av det första avsnittet i en ganska färdigklippt version. Jag skrattade två gånger. Båda scenerna var tagna vid tillfällen då jag inte var med så jag hade alltså ingen inre bild av dom innan. Jag antar att det egentligen är bra, men samtidigt blinkar ”två skratt per halvtimme?”-skylten inom en.

Den 20 oktober blir det en offentligt angelägenhet. Häng med tåget från början! Var en av dom som säjer till dina barnbarn: ”Jag var ju med redan innan hajpen och såg första avsnittet av Hej rymden!” Var en av dom vars barnbarn säjer till dej: ”Hej vad…?”

Internet – det hetaste heta för de mossigaste mossiga.

Det bästa med Internet – så sent som för tio år sen det hetaste heta, enligt en överkokt IT-bubblare jag såg en gång i teve ”detsamma för undervisningen som hjulet var för kommunikationen” – är att man kan leva ut sina absolut mossigaste och gubbigaste sidor.

Tack vare Internet kan jag hålla mej regelbundet uppdaterad på vad som händer inom Karl Gerhard-sällskapet (visste ni att Per Gerhard, Karls typ hundraårige son, just gett ut en ny bok om hur kvick hans pappa var?) och inte minst kan jag via nätantikvariaten komma över Zarah Leanders memoarer, Tage Danielssons julböcker från 69 och 70 samt Jacob Dahlins samlade Galaxen-kåserier – på en och samma vecka! (Jag kan inte ljuga för er: exakt så såg faktiskt min konsumtionsvecka ut.)

Dom här grejorna kunde man förstås komma över redan tidigare, men då fick man finkamma antikvariat på regelbunden basis, vilket tog tid från det arbete som krävs för att man ska kunna handla nåt på antikvariaten, vilket gjorde att man inte kunde manifestera sin gubbighet på samma explicita vis. Idag är jag kanske gubbig en timme om dan mot tidigare tio – men å andra sidan kanske tretti gånger gubbigare! Tack vare Internet!

Naken, blästrad och skitsur.

Annars är ju det ultimata buset som jag ser det – streakingen. Det fina med streaking – dvs den urgamla traditionen att ta av sej alla kläder och sen springa som en tokdåre där någon förhoppningsvis kan se en – är att buset främst är på den busandes bekostnad. Det är trots allt jag som riskerar att sätta rövsvettsränder i en polispiket och bli hånad av Batong-Harry.

Jag har varit inblandad i en del streaking i mina dar. Olika nakenkonstellationer har raidat olika skånska samhällen. Till slut utvecklade vi konceptet från att springa nakna till attnakna. Fördelarna med detta var förstås uppenbara: man blev inte lika andfådd. Man försöker också på andra sätt piffa upp anrättningen, jag vet att jag har legat naken på en gata i Svalöv.

Jag har gått naken flera kvarter i Lund med en rosa ghettoblaster från 87 på axeln, jag har stått och nakenhoppat på en grävskopa och fått höra av en förbipasserande att jag var bög (en koppling jag fortfarande inte riktigt förstått), jag har naken sett en god naken vän rusa in i en främmande trädgård och cykla runt lite på en flickcykel.

Så småningom försökte vi slå mynt av nakenheten, vilket inte är lika lätt när det handlar om en hårig hundrakiloskoloss med scolios som när det t.ex. handlar om drogade blondiner med fogtätningsmedel i kannorna.

Komikkollektivet Korv heter en humorgrupp jag ingår i och som är aktiva typ vart femte år. 2001 gjorde vi några krogshower i Malmö. I dom spelade jag Nakne Leffe, en teveaffärsinnehavare som sätter nakenheten främst och servicen som dålig tvåa. Råland Ulvselius spelade Leifs underhuggare Tommy. Tommy är helt värdelös vad gäller teveapparater och sånt, men är gärna naken. Sen har Leffe en kille anställd som verkligen kan det där med hemelektronik, men som envisas med att gå och skyla sej.

Leif och Tommy var så pass trevliga att spela, och krävde så lite av vår kostymavdelning (dvs vi själva) att dom dök upp igen. Leif var med i Rotary och föreslog att dom skulle satsa på nakenbergsklättring och nakengolf, och Tommy fick komma in, naken men fullt utrustad, för att demonstrera.

Den sista Leif-sketchen vad jag minns, skildrade Leifs uppbrott från sin fru Vibeke, som inte stod ut längre med Leifs – och Tommys – ständiga nakenhet i hemmet. När vi spelade på Malmöfestivalen fick jag tillfälle att stå och gråta naken inför femhundra malmöbor – inkluderat kommunalrådet Ilmar Reepalu – en chans jag anar att jag aldrig får igen.

Detta hände alltså 2001-2002. Sen dess har livet gått framåt för många. Dock icke för mej.

På krogen härom veckan kom nämligen en okänd man och frågade ”Har du spelat nån nakengolf på sistone då?”

Jag blev oerhört ställd. I maj spelade vi in några scener för Hej rymden! (SVT1, 20 okt 19.00) där min karaktär Ulf spelar just nakengolf. Och klättrar naken i berg. Jag trodde att den här liraren gått förbi när vi spelade in, vilket vi såg till att göra på avskild plats. Inte för att jag är överdrivet pryd, men vår regissör Petter Bragée är.

Men – det visade sej att liraren i krogkön (jag försöker verka tuff genom att kalla det krogkön, det var på ett café) mindes nakeninsatserna från 01. Det var väl visserligen trevligt att ha gjort ett outplånligt intryck, men jag kände mest att det här betyder att jag står och stampar.

När han sen frågade ”Ska ni sätta upp nån ny krogshow då?” och jag svarade ja – jag, Ola Norén och Valle Westesson ska vara på Victoriateatern i Malmö i november – så kändes det definitivt. Jag gör samma grejor som 2001! Det är ju helt knäppt! Jag inbillade mej att jag rör mej framåt! Tänk om Al-Qaida skulle göra samma saker idag som 2001!

2008 lovar jag att jag ska göra nåt jag aldrig gjort förr. Kanske säja ”hmm… det var intressant” när nån vill prata maltwhisky. Och mena det!

P.S. Bilden är från Hej rymden! Att Sanna ser generad ut beror på att hon är in character.

 

Busen Kalles enda bus.

Bengt Sändh – trubadur, snusfabrikör, födgeni, origamiexpert, svampkännare, linodlare, numera rentier på spanska solkusten – har skrivit en bok som heter ”Busen Bengts bästa bus”. Den består alltså av ett urval av dom bus Bengt Sändh gjort i vuxen ålder, de han är mest nöjd med.

Bäst är historien om hur han och Finn Zetterholm blev ovänner med Sverre Sundman, exekutiv på skivbolaget som skulle ge ut deras snuskplatta Folklår. Som hämnd för att Sundman var snål med honorar – eller vad det nu var – skrev dom en visa om Sundman:

Sverre har en liten snopp
för liten till hans stora kropp
Ja, den stackars snoppen är
som ett ventilgummi ungefär
Stackars Sverre!

Sen lät de Sundman lyssna på mastern – med hittar som ”Rullan går på G. Bohmans vind”, ”Mitt i fittan växer inga hår, san” och ”Kärringen hon klippte lurvetufsan sin” – och sen skarvade de in ventilgummilåten innan de skickade rubbet till gravering (eller vad det nu kan ha hetat). Sundman ovetade förstås.

Sundman märkte alltså först sen skivan var pressad (i typ hundratusen ex) att den innehöll en visa om hans bristande omfång. Den står inte på omslaget eller så. Den dyker bara upp och sticker möjligen ut för sin sipphet.

Det är ju ett bra bus. Själv är jag inget busfrö. Jag är hämmad och livrädd för att få skäll. Första gången jag nånsin busringde var det till Lena Endre, som spelade ut varenda härskarteknik hon hade och låtsades inte förstå vad jag sa eftersom jag var skåning. Med tanke på hur jävla mycket hon äääälskar Österlen måste hon ju vara någorlunda bevandrad bland diftongerna. Inte för att jag klandrar henne för att hon inte var trevlig när jag stal hennes tid genom att ställa knäppa frågor om höjden på Frihetsgudinnan, men det var en dålig inledning på en P3-karriär.

Ett enda bus vet jag att jag gjort, och det var för ett halvår sen. Hela upplägget var dessutom rippat från Eric Ericsson, brevskribenten, stadstecknaren, fågelholksmakaren och copywritern. Jag såg ett program om honom på teve och blev så inspirerad att skriva busbrev att jag genast knåpade ihop ett till PC Jersild. För hand förstås:

”Hej PC. Jag och min mamma tycker du är en jättebra författare. Särskilt Barnens ö och Efter floden. Du får jättegärna skicka en autograf till mej. Skicka gärna en till min mamma också. Här är några frågor:

1) Vad står PC för?
2) Tror du att det kan bli som i Efter floden på riktigt?
3) Är det sant att du är läkare?”

Sen undertecknade jag ”Valle Westesson”, la i ett frankerat svarskuvert och satte mej att vänta.

Typ två veckor senare fick Valle svar från PC. Två autografer samt svaren ”Per Christian”, ”kanske” och ”ja”.

Buset drabbade lite Valle, som kom att framstå som lite mer utvecklingsstörd än han är, och dels PC, som fick lägga tid – dock inte för mycket – på att svara på trams.

Ett perfekt bus i min värld. Ingen direkt skadad, någon fick myror i huvet och minst en gubbe involverades.

Det Nya Taube-programmet.


Min vän och kollega Valle Westesson* gillar att fixa saker. Han har dessutom många olika vänner som också gillar att fixa saker, alternativt inte har bra undanflykter. Detta gör att Valle kan fylla ut också sina somrar med arbete, med den extra lilla finessen att det då är oavlönat arbete. Å andra sidan arbetar alltså också hans vänner oavlönat. Ett slags extra finess på den extra finessen, kan man säja.

Vad arbetar då han/vi/dom med? Svaret är inte konstigare än att han arrangerar en kulturfestival på sitt torp. Torpet heter Tigeröra och festivalen heter Tigeröra musikfestival.

Bland årets artister – för er som inte orkar trycka på hyperlänken – fanns Dan Hylander*, Christian Kjellvander* och Kristoffer Jonzon*. Även jag bad ödmjukt att få framföra en liten sak jag gått och gnidit på under sommaren, ett slags stand-up-på-ett-tema-möter-falsksång som av olika anledningar fick rubriken Det Nya Taube-programmet.

När vänner arrangerar festivaler kan man vara ganska säker på att hitta vänner i publiken. Bara i dom lägena ställer man sej som 32-åring upp 2007 och orerar i tjugo minuter om Evert Taube, interfolierat med sångsnuttar som min kompis Cissi Hedlund* fick kompa eftersom jag inte kan ta ackord eller spela melodier eller markera rytm på några instrument.

Det gladde – och förvånade – mej att det faktiskt fungerade. Jag menar, jag har alltid hävdat att Taube är tidlös eftersom hans stora teman – självgodhet och gubbsjuka – attraherat män i alla tider. Folk runt omkring mej har, säkert med en viss rätt, framhärdat i att Taube trots det kan betraktas som mossig. Antytt att det finns hippare ämnen, coolare katter.

Hur som haver: jag sket i vilket. Jag har som sagt en kompis som har en festival så jag får göra vad jag vill. Så jag pladdrade på om Taube.

Jag pratade om personer som gillar att sjunga Taube: gamla gothrockare, oknullade frikyrkokids och pappor med Ernst Brunner-komplex.

Jag pratade om Taubes ohälsosamt stora intresse för väldigt väldigt unga flickor – ”den skälver, din barnsliga hand som jag kysst” – och sitt lika stora intresse för sej själv.

Jag pratade om hur Evert Taube döpte sina söner till Per-Evert och Sven-Bertil Gunnar Evert Taube, hur hans alter ego Rönnerdahl är ”blek och skön och spelar som en gud” och hur hans andra alter ego Fritiof Andersson komplimenteras av sin (antagligen olovligt) unga danspartner Rosa: ”Säj mej, hur känns det att vara charmör, sjöman och cowboy, musiker, artist – det kan väl aldrig bli trist?”

Det var roligt att göra Det Nya Taube-programmet. Det är roligt att alla ensamma kvällar framför stenkakorna kan ge nåt slags pay-off. Det är roligt att folk ärligt verkade uppskatta det, inte bara för att vi är vänner och jag kanske nån gång kört dom till flygplatsen.

Framför allt är det roligt att ett par popsnören som råkade befinna sej på festivalen några dagar senare bjöd in mej och Cissi att vara deras förband. Jag är således extremt hedrad över att kungöra att Det Nya Taube-programmet kommer att vara förband åt Billie the Vision and the dancers* 2 november på KB.

KB=Kulturbolaget, Malmös rockiga rockhak för rockiga rock-rockers.

Innan x antal missförstådda kids ska dansa sej tokiga, ska dom alltså först få höra en 32-åring med skägg sjunga valda delar av Flickan i Havanna. Det gör mej sprallig. Av nervositet först och främst, men också för att hur fan det än går så måste det bli oförglömligt.

* Jag fetstilar personnamn precis som Viggo Cavling.

Sida 102 av 103

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén