Om Kalle Lind och andra gubbar

Rötmånad (1970).

blogg halldoff finsk affisch
Andra halvan av sextiotalet kom det ett gäng skärgårdsfilmer. Det var ett effektivt sätt att kombinera lite Sturm-und-Drang och coming of age med hud. 1969 bestämde sig producenten Bengt Forslund – som just var i farten med Troells Utvandrarna-filmatisering – och regissören i ropet Janne Halldoff – som just var i farten i största allmänhet – att döda genren och exploatera den.

De ville alltså driva med hudvisandet samtidigt som de visade hud. Det kunde se ut så här:
blogg halldoff naken lindberg
Men också så här:
blogg haldoff naken lindstedt
För att dessutom ge det hela en lite finkulturell aura kallades poeten och sedermera akademiledamoten Lars Forssell in för att putsa på dialogen. Det var nog inget högprioriterat jobb från Forssells sida, men samtalen låter i alla fall trovärdigare än i genomsnittliga svenska filmer. Trots att handlingen är avsevärt mer hårdskruvad.

Rötmånad är en sån där film som många av oss minns från diverse SVT-visningar på åttiotalet. Eventuellt minns vi inte bara Christina Lindberg utan också storyn. Eventuellt vill vi inte tro att vi minns rätt.

Den gode Carl-Gustaf Lindstedt, vid tillfället enbart förknippad med det glada och oförargliga, är en fumlig och tafatt ensamstående pappa till Christina Lindbergs Anna-Bella. De för en bekymmersfri tillvaro i en skranglig skärgårdskåk tills den dag Carl-Gustafs hustru (Ulla Sjöblom) bokstavligen dyker upp ur vattnet. Hon har varit skendöd i fyra år, vilket snart visar sig betyda att hon gått på sporten. Hon fortsätter omedelbart sin verksamhet i badhuset, och drar nästan lika snabbt in dottern i verksamheten.
blogg halldoff ta betalt!

blogg halldoff swedish toys
Frun är oerhört förslagen och lyckas få den snokande taxeringsmannen att tänka på annat:
blogg-halldoff-taxeringsman-300x225
Och tycker hon sammanhanget kräver det så går hon längre än så:
blogg halldoff skjuter

blogg halldoff eddie
Stackars Carl-Gustaf reduceras till kypare, men får ligga med sin fru när han har pengar. Då och då antyder han att han inte är helt bekväm med situationen.
blogg halldoff moral
Han ventilerar sitt problem med grannen Ernst Günther som inte är nåt stabilt träd att luta sig mot:
halldoff ernst 1

halldoff ernst 2

halldoff ernst 3

halldoff ernst 4

halldoff ernst 5

halldoff ernst 6
Det fascinerande med Rötmånad – liksom Halldoffs följande film Firmafesten – är svärtan. Cynismen. Halldoff gjorde folkliga filmer utan krusiduller, utan Bergmanskt symbolspråk och svårsmält politik, men han strök inte publiken medhårs. Rollfigurerna i Rötmånad är svåra att älska. Männen är kåta och impotenta. Kvinnorna är handlingskraftiga men hänsynslösa. Även om man lider med den hunsade Carl-Gustaf så tycker man att han får rycka upp sig. Och han ägnar större delen av filmen åt att försöka ta sin fru av daga, givetvis utan att lyckas.
halldoff glad

halldoff livet
Rötmånad är ingen helgjuten film, men onekligen fascinerande med sin brutala handling och sin krassa människosyn. Halldoff fortsatte vara illusionslös i en hastigt producerad radda filmer. Sen kom andra intressen emellan: hundar och alkohol (på halldoffska: jyckar och borsten). Kjell Bergqvist, som hann jobba en del med honom, sveper förbi det i sina aktuella memoarer: hur Halldoff, många år efter att karriären gått i stå, fortsatte ringa varje år och säga ”Tjena Kjelle, jag har en rulle på gång, har du lust att vara med?”

Inget öde att avundas, men väl som gjort för en Halldoff-rulle.

Föregående

De tio mest uppseendeväckande anekdoterna ur Kjell Bergqvists memoarer (kronologiskt).

Nästa

I farvattnet från pappslöjden – en farsartad historia.

4 kommentarer

  1. Satan

    Jag tror inte folk var beredda på en sån där film på 80-talet. Den gick några gånger på SVT, jag minns att jag blev obehagligt berörd. Mina föräldrar likaså. Då hade vi ändå suttit där i gillestugan och sett på svt-sända Passolinis Decamerone och som familj upplevt kåta utalienska ynglingar med halvstånd.

    Hur funkar den idag tycker du/ni? Har tidsandan kommit ifatt den, eller framstår den fortfarande som amoralisk och obehagli på ”fel” sätt?

  2. Kalle Lind

    Jag gillade den redan då. Den kändes farlig och oroande på ett positivt sätt. Nu uppskattar jag den kanske ännu mer. Den är lagom och medvetet absurd. Jag gillar att man inte får nån förklaring till hur morsan lämnat CG och hans dotter och att hon simmar ut till ön från stan. Redan i anslaget klargörs att detta inte är nån vanlig söt skärgårdshistoria.

    Och till och med tempot är hyfsat, inte bara för att vara en svensk film anno 1970 utan för att vara en svens

  3. Kalle Lind

    k film.

    Och Carl-Gustaf är mästerlig i sin fumlighet och frustration.

  4. Gustav

    Man kan ju också förundras över designen av filmaffischen där man bokstavligen klippt in namnet Lindberg, dvs klippt itu bilden på frk Lindberg, dragit isär delarna och lagt hennes efternamn i mellanrummet. Kreativt, kan vi kalla det.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: