Om Kalle Lind och andra gubbar

Minnen från åttitalsteve: Peter Polkander-syndromet.

Notknäckarna (1981-87) var ett underhållningsprogram som bara delvis påminde om dagens utbud av underhållning: a) det leddes av två gubbar som hette Carl-Uno och Pekka, b) de hade en löjligt stor orkester och en påkostad studio, c) de tävlande fick sitta med ägglurar på huvudena i burar som kopplades bort när det andra laget svarade, d) de hade bara amatörer som tävlade, e) priset var en statyett i form av programmets dirigent Mats Olsson.

Reminiscenser av tidens traditioner lever kvar: På spåret leds av två hedenhösare som heter Björn och Ingvar, burarna är visserligen ersatta med tågkupéer men principen är densamma, Så ska det låta har stor orkester och dyr studio, amatörer dominerar Fyrans hela underhållningsutbud. Men man har gett upp ägglurarna och statyetterna.

På sin tid var Notknäckarnas inflytande på frågesportsunderhållningen betydligt större än så, och kanske är det i följande den stora förändringen har skett: i program efter program vanns tävlingen – som alltså gick ut på att gissa musikstycken – av Peter Polkander och två av hans släktingar (man tävlade familjevis). Orkestern hann bara spela upp och så satte Peter Polkander låten. Smack. Som knytnäven i drängögat.

Gång efter gång lämnade Peter Polkander studion med en fetisch av en underhållningsorkesterdirigent i innerfickan. Peter Polkander blev en snackis. Legenderna om Peter Polkander växte. Hur han mutade Pekka Langer med löständer. Hur han knäckte låtar bara genom att sniffa på fiolhartset. Hur han på telekinetisk väg tog sig in i Mats Olssons huvud och – efter att ha stökat undan den loopade tankegången ”tänk vad fräckt att de gjort en statyett av mig!” – räknade ut vilket nästa stycke var.

Pekka och Carl-Uno gjorde vad de kunde. De tog in yngre tävlande, spelade nyare och fräckare och modernare musik. Polkander klippte dem ändå.

Detta gav upphov till nåt man kallade Peter Polkander-syndromet. I framtida svenska frågesportprogram i bestämd form – Minnesmästarna med Åke Strömmer, Supersvararna med Lars-Gunnar Björklund – fanns det inbyggt i tävlingsformen att antalet tävlingsomgångar var begränsat.

Det spelade ingen roll hur bra Gubb-Jan Stigson (Minnesmästarnas svar på Peter Polkander) var i frågeleken; efter att ha svarat på en minut snabbfrågor i specialämne och en minut snabbfrågor i allmänbildning åkte han ut. (Just Gubb-Jan fick visserligen komma tillbaka och vinna nåt slags superminnesmästartrofé i slutet av serien, så Gubb-Jan kunde väl vara nöjd. (Och ja, han heter Gubb-Jan och ja, jag gillar att skriva Gubb-Jan.))

Så såg en gång också Jeopardy! ut. Fem gånger som stormästare och sen ut. Man kan se det som att inga strån ska få växla till himlen. Man kan se det som att alla strån ska ha en chans. Men jag tror ändå det är symptomatiskt att Jeopardy! i sin iver att föryngra sig först slopade femstormästarregeln och sen Härenstam.

Jag tror det var i exakt det ögonblicket som Det Gamla Sverige blev Det Nya Sverige.

Idag är Peter Polkander aktiv inom Synskadades riksförbund. Googlar man på honom får man veta att han både varit ute och flugit, besökt London och spelar trummor i Bruksorkestern.

Ett glatt liv.

Föregående

Skurkar i Nöjessverige (Stars behind bars) del 1.

Nästa

Nöjesparkernas mörka historia del 1: Lisebergs lilleputtland.

  1. Computress

    Jag minns Notknäckarna som ett enda långt pärlband av gråhåriga gubbar med glasögonen på nästippen, lyssnandes på "orytmisk" (sk. klassisk) musik i ett försök att luska ut vem, var, när, hur och varför. Med andra ord – skittrist!

    Favoriten var när ett gäng av ovanstående "pärlor" skulle gissa (vem, var, namn) ett ovanligt jazzigt "klassiskt" stycke. Svetten rann om de intellektuellas pannor och glasögonen gled allt längre ner över näsorna. Det syntes att detta var nivå 10 på svårighetsskalan. Betänketiden höll på att ta slut. Spänningen var olidlig… och FEL svar stammades fram!
    Det var helt uppenbart att de tävlande aldrig skulle klarat det – de hade förspillt sina liv på Lizst, Brahms och Rachmaninoff…

    Svaret var "Cantina Theme" av John Williams från filmen "Star Wars"!
    Som jag naturligtvis visste från start! YESSSS!!!
    (Kan tilläggas att jag var ca. åtta-nio år vid det tillfället.)

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: