blogg • Sida 87 av 103 • kallelind.se

Varför Sadie Hawkins Day inte firas på Mitthögskolan.

den 2008-07-19

USA:s kanske tre största litterära verk: George Herrimans ”Krazy Kat” (1913-44), Al Capps ”Li´l Abner” (1934-77) och Walt Kellys ”Pogo” (1948-75).

I ett land utan annan historia än att ett gäng skattesmitande frimicklare lyckades utrota ett folkslag för ett par hundra år sen, finns inga distinktioner mellan gammal (=fin) och ny (=dålig) kultur.

Där behövs inga kultursidesdebatter eller officiella godkännanden av typen ”Ingmar Bergman tittar på Dallas!!!” för att serier, pop, slapstick, skämt, våldsfilm, teve och dataspel från början ska betraktas som dom kulturella uttryck dom är.

Om jag tycker många andra uttryck för amerikanskhet – slumpvis dödande av främmande folkslag och tanken att fackföreningar är stalinism – är osympatiska, så uppskattar jag åtminstone detta faktum oreserverat.

”Knallhatten” – som ”Li´l Abner” fick heta på svenska av samma skäl som Goofy fick heta Långben (dvs. galopperande vansinne) – utspelar sej i redneckhålan Dogpatch där folk bokstavligen tävlar om att vara dummast, snålast, smutsigast och latast. I decennier var ett av seriens huvudteman hur den enfaldige Knallhatten flyr undan den vackra Daisy Maes lika heta som omotiverade kärleksinviter.

Tydligast manifesterades detta tema i Sadie Hawkins Day, den årliga Dogpatch-traditionen då hålans alla ungmöer hade en chans att bokstavligen jaga och fånga hålans alla ungkarlar. Med några minuters mellanrum sprang respektive flock iväg, och lyckades töserna snärja pojkarna innan solnedgång var giftermålet ett faktum.

Man kan kalla detta för ett chauvinistiskt tema. Al Capp hade antagligen inte läst Simone de Beauvoir. Men Capps angreppsmål är människan – den absurt handlande och självdestruktiva arten – och inte könen. Hans kvinnor är lika smutsiga och lika handlingskraftiga som hans män.

”Sadie Hawkins Day” dök upp i serien 1937. Tanken var aldrig att det skulle återkomma. Capp märkte dock genomslagskraften och så blev dagen ett stående inslag i serien – strippserier publiceras i USA alltid på samma dag i alla tidningar – och dagen konstituerades till 15 november.

Redan 1939 firades Sadie Hawkins Day in real life på över 200 college i USA.

I femton år varierade Capp sedan detta tema: hur Daisy Mae jagar och Li´l Abner springer för livet. När hon till slut lyckades fånga honom 1952 och äktenskapet klubbades igenom, blev det en förstasidesnyhet och Life-omslag.

Jag vet inte om Knallhatten någonsin har haft nåt riktigt genomslag i Sverige. Den gick i Expressen på sextitalet och i 91:an-tidningen vid samma tid, men antagligen fanns inte riktigt den kulturella förståelsen varken hos läsarna eller översättarna.

I Sverige har man alltid försökt adaptera snarare än översätta serier: baseball blir brännboll (vilket blev fullkomligt obegripligt när man läste Acke), Margaret Thatcher Anne Wibble, Johnny Carson Lennart Hyland eller på åttiotalet Siewert Öholm.

Det gör naturligtvis en massa serier svårtydda. Jag ser ju att Sopprot har en stor handske av en typ jag själv aldrig haft när jag spelat brännboll i plugget.

En serie som Knallhatten, med sina tusen referenser till amerikansk kultur och politik, sina allegoriska kvaliteter och sin språkliga uppfinningsrikedom – replikerna är i originalet fonetisk tecknad sydstatslingo – går naturligtvis inte att tolka rättvist. Hade man istället ansträngt sej att ge nycklarna så hade man som läsare lärt sej saker på kuppen.

Idag är svensken antagligen tusen gånger mer insatt i till och med det mest obskyra amerikanska kulturuttrycket än vad han är i sin egen historia. Örebroaren vet mer om squaredance än om gånglåtar. Halloween är relevantare än midvinterblot. Hade Knallhatten kommit idag hade den gissningsvis blivit lika stor här som där. Det gjorde den dock inte.

Därför kommer Sadie Hawkins Day aldrig att firas vid Mitthögskolan.

Bamse och revolutionen.

Av Kalle Lind

den 2008-07-17

i blogg

Det är givetvis ingen ny spaning, men vid genombläddrandet av gamla Bamse blir jag på nytt påmind om Rune Andréassons uttalade politiska agenda. När Bildt gav Clinton en Bamse-slips knorrades det i MUF-leden. Med all rätt. Näst John Blund är det svårt att föreställa sej en barnfigur mer genomsyrad av vänsterretorik.

Hur tänkte Bildt den gången? Som alla andra som någonsin gett bort en slips: han kommer ändå aldrig att använda den?

Andréasson blev i sin ungdom erbjuden jobb hos Disney. Han valde istället att bygga upp Disneys direkta antites: den självcentrerade Kalle Anka fick en altruistisk motsvarighet i Bamse, den gode kapitalisten Joakim blev den hämningslöse skurken Krösus Sork, ohämmad merchandize blev några försiktiga Bamse-huvud på tandkräm.

(På den punkten har hans arvtagare svängt, men fortfarande finns inga Bamse-tabletter eller Bamse-soft airguns på marknaden.)

När Allers och liknande uppdragsgivare hade haft någon synpunkt för mycket på kolonialismkritiken i Andréassons barnserie Lille Rikard och hans katt, valde han att skaffa total kontroll över situationen och ge ut sin egen tidning med bara sina egna serier.

Redan från början lade han den politiska ribban. Ett tidigt äventyr heter ”Den stora ek-striden”. Kopplingarna till almstriden i Kungsan, protesterna från Norrland under den stora utlokaliseringsprocessen eller tidens vilda strejkande, var ännu mer uppenbar då än nu:

Nästan från början har Bamse stått med ett ben lika stadigt i retorik och diskbänksrealism som det som är rotat i en tradition av fabeldjur, sagor och pojkboksfantasterier. Under åttitalet blir Bamse familjeförsörjare och när han inte slåss mot sjörövare och drakar brottas han och Brummelisa med liknande problem som vanligt folk.

Även i Bamse-världen råder arbetslöshet och arbetsvillkor dikterade av kapitalister och svaga fackförbund. Det mest frapperande med nutida ögon är att inte Krösus hotar att flytta sin fabrik till Baltikum:

Rune Andréassons pedagogiska sida är välkänd. Hans kamp mot vidskepelse, horoskop, new age och bonnfångeri var patosfylld – och emellanåt så stark att ALL form av underhållning fick stryka på foten::

Som många andra män på sjuttiotalet som smittats av tidens revolutionära yra glömde han länge bort Det Andra Könet. De första åren är Bamse, Skalman och Lille Skutt ensamma på äventyren. Den enda kvinnan är en farmor som mycket traditionsenligt kokar honung och lagar pannkakor.

När Brummelisa kommer in i bilden – och efter att hon och Bamse kramats länge den där natten – blir hon hemmafru (inte särskilt representativt ens på åttiotalet).

Som den moralist han var, gjorde Andréasson dock nån form av avbön och försökte kompensera sig där han tidigare varit undlåtande. Det ska han moraliskt och mänskligt sett ha all credit för. Konstnärligt blir det fortfarande inte särskilt svängigt.

Det mest beundransvärda i sammanhanget är att han faktiskt lyckades. Bamse är en legend och en barnfavorit – fortfarande, vill jag påstå – på sina egna villkor. Inga bidrag från politiskt färgade statsstipendiefonder, inga allmosor.

Visst rekommenderas den blåluvade av progressiva dagisfröknar och bibliotekarier som ett politiskt korrekt alternativ till dom imperialistiska Disney-tidningarna, men samtidigt – föräldrarna köpte och ungarna gillade.

På så vis lyckades Rune och Bamse bli representanter för exakt den nyliberala syn på kulturen de själva bekämpat och MUF-pöbeln hyllat.

Jag vet inte vilken sens moralen är. Kanske att budskapet om allas lika värde är kommersiellt gångbart? Jag tror att det är ett positivt faktum.

Förresten fyllde jag år igår…

Av Kalle Lind

den 2008-07-16

i blogg

…och min fyraåring börjar så smått begripa hur han ska ställa sig in hos mig. Den här köptes enbart på hans initiativ. Och ja, han kan sången.

Den bruna ringen.

Av Kalle Lind

den 2008-07-14

i blogg

Den svarta cirkeln hette en teveserie som gick 1989. Jag såg den då och ville minnas att den handlade om terrorism. Jag ser om den nu och inser att den handlar om Stefan ”Sucken” Sauks hårinpackning.

Trots att karln är halvflintis har han odlat så mycket hår han kan. Det står som en mindre kungamantel efter honom. Kombinerat med en fransig mockajacka av s.k. indianmodell signalerar håret att Sucken är rebell, fritänkare och gammal vänsteraktivist (OBS! Inte terrorist!).

Storyn är lika enkel som realistisk: Lars-Erik Berenett är en hög militär som på sin fritid bor i en omöblerad lägenhet i en förort, där han bygger olika bomber och klär ut sej till gubbe. Dessa bomber placerar han sen i Hedvig Eleonora kyrka (dit nåt slags katolskt begravningtåg är på väg) och Centralstationen.

På tidningen är Allan Svensson i gigantiska glojärn genast övertygad om att ett par gamla Baader-Meinhof-aktiga terrorister är skyldiga. Stefan ”Sucken” Sauk är på lika grumliga grunder – ”dom jobbar inte på det sättet!” – övertygad om att terrordåden har nåt med det halvfascistiska bokförlaget Argus att göra. Eftersom han är en journalist av den där skolan som inte behöver leverera artiklar utan kan ägna sej åt olagligheter på heltid, är han snart nåt på spåren.

Sagt och gjort: han klär ut sig till yuppie (att hårsvallet borde avslöja honom får vi köpa), låtsas vara intresserad av att öppna ett bankkonto bara för att kunna avfotografera ett kodlås till bankens datacentral, så att han sen kan bryta sej in på banken och tjyvkopiera Argus konton, som han sen ger till en gothsminkad Görel Crona som är datahacker och som han trillar över via en tidningsartikel.

Snart kan de se att det finns tydliga kopplingar till sprängämnesföretaget Nanotech. På natten tar Sucken med sej sin pistol, som han förvarar laddad inlindad i en handduk i sin sekretär, och gör inbrott. Där springer han genast på några bomber av samma typ som hans poliskontakt – Heinz Hopf i permanent – har visat rester av från centralstationsdådet.

I korthet. Sen finns det några scener i dimma med olika män i hatt – ett vanligt scenario i amerikansk film noir, ett ovanligt scenario i svensk verklighet.

Och så finns det en norsk journalistkvinna också, som ligger lite med Sucken och lite med Allan, och som är något mindre insatt i journalistyrkets grunder än en genomsnittlig mollusk. Vilket är bra för oss som tittare, eftersom det leder till att Sucken hela tiden måste förklara för henne vad han sysslar med.

Serien vill diskutera terrorism, vilket med facit i hand verkar närmast klärvoajant. Särskilt fokuserade är man på den terrorism som bedrivs av en komplott av en polischef, en militär, en sprängämnestillverkare, en banktjänsteman, en gympalärare och en förlagschef i fluga.

Dessa träffas då och då i olika kolonistugor där de noggrant går igenom hur man bäst spränger Globen (ett motiv som också går igen i Skifs-Palmers episka drama Joker). Ibland kommunicerar de via avancerade uppringningar av olika specifika telefonautomater på stan, ibland ringer de helt enkelt hem till varann. Det är så klart lättast så.

I slutet skjuter Sucken Berenett på kuken några gånger och konstaterar sen: ”Dom stora bovarna får man aldrig fast”.

I övrigt händer inte så mycket. Jo just det: eftersom Sucken ligger med Allan Svenssons norska tjej blir Allan så harmsen att han ägnar några arbetsdagar åt att leta upp en bild som bevisar att Sucken känner den tyska vänsterterroristen. Vilket gör norskan så upprörd – just det, hennes syster dör av bomben på Centralen – att hon pendlar mellan att knasa på Sucken för snuten och att utföra s.k. sittgök med honom.

Uppskattningsvis 60% av serien utgörs av närbilder på Sucken, hans hår och hans indianfransar. Detta leder till att Sucken spelar mycket med ansiktet. Ibland tokstirrar han och ibland tuggar han frenetiskt på underläppen. Bägge ansiktsuttrycken signalerar att något fruktansvärt är i görningen. Detta sker t.ex. när han räknar ut att Argus måste sponsras av ett sprängämnesföretag. Eller när han beställer en kopp kaffe på sitt stamfik.

Jag är väldigt glad att Pan vision och SVT har bestämt sig för att ge ut diverse guldkorn ur åttitalsdeckarskatten på dvd. I min privata pipeline väntar t.ex. Dubbelstötarna med den riktige Björn Gustafsson. Jag blir inte riktigt lika glad när jag inser vad det var man förslösade sin ungdom på. Idag ser jag ju på eländet med ironiska ögon, men då var det nog spännande på riktigt.

Idag inser man att det var relativt spännande. Eftersom alternativet var Visst nappar det med Bengt Öste.

Ett populärkulturellt – och inte särskilt sympatiskt – fenomen jag tills alldeles nyss var lyckligt omedveten om.

Av Kalle Lind

den 2008-07-11

i blogg

Tack vare den lysande uppfinning som Björn Ranelid kallar ”det elektroniska nätet” (där saker enligt samma uppdaterade källa kan ”läsas av en miljon människor eller flera”) har jag nu upptäckt fenomenet homofoba folksångsparodier.

Det är inte konstigare än det låter. The folksong är ett uråldrigt amerikanskt kulturfenomen, som fick ett uppsving under sent femtital. I huvudrollen syns ofta timmerhuggare, rallare, folk som byggt landet, män som månar om sin integritet, män som hamnat i klammeri med rättvisan, män som stått emot systemet, fritänkare, kriminella med goda hjärtan, Tom Doley, Tom Joad, John Henry, Hollis Brown.

Vad är väl då roligare än att använda samma grepp för att håna män som inte är män?

Var folksångsrörelsen – med förgrundsgestalter som Joan Baez, Pete Seeger, Phil Ochs och en spetig jävel som kallade sig Bob Dylan – politiskt radikal, hade de sin reaktionära motpol och kusin i countryrörelsen. Bland de lustigare countrysångarna blev bögskämtlåtarna en genre i sig.
1969 hamnade en figur med namnet Steve Greenberg till och med på Billboard-listan (visserligen 97:e plats, men ändå) för sin finurliga och välfunna uppgörelse med de av samhällets vinnare som verkligen förtjänade att hånas. ”Big Bad Bruce” alluderade på en folksångshit – ”Big John” – i synnerhet och genren i allmänhet.

Originalet:

Ev’ry mornin’ at the mine you could see him arrive
He stood six foot six and weighed two forty five
Kinda broad at the shoulder and narrow at the hip
And everybody knew ya didn’t give no lip
to Big John.

Den finurliga pastischen:

Well, every day at the salon, you can see him arrive
He stood six-foot-six, weighed one-oh-five
He’s kinda narrow at the shoulders, narrow in the hips
With a curl in his hair and a smile on his lips
Big Bruce
Big Bad Bruce

No one seemed to know where Bruce came from
He kinda swished into town and stayed all alone
Never said much, kind of quiet and shy
And when he spoke at all, it was just to say ”Hi!”
Big Bruce
Big Bad Bruce

Same say he came from New Orleans
Where he had a social group called The Cajun Queens
Some say Hollywood or Beverly Hills
Where he got arrested for passing three-dollar bills
That’s Bruce

Then came the day of that terrible fire
Something went wrong in the #5 dryer
Into the chaos of those matronly caves
Went Big Bad Bruce, just a-fannin’ the flames
Big Bruce
Big Bad Brucie-Wucie

Well, the flames grew higher and the fire got worse
And someone heard Brucie cry, ”Mercy, I forgot my purse!”
Into the fire with a squeal and a shout
We waited an hour, but he never came out
Poor Bruce
Poor old Bruce

Where that salon once stood is a grocery store
But his name will live for evermore
In the annals of time
And in the Hall of Fame
As a gay young cat who went down in flames
Big Bruce

You might say this is a big kind of fairy tale

Explicit lyrik.

Av Kalle Lind

den 2008-07-09

i blogg

1993 kom Just D-plattan Tre Amigos – den med tre gamla proffsalkisar i Just D-mundering på omslaget. Året därpå fullängdsdebuterade Latin Kings med Välkommen till förorten.

Bägge omslagen refererade till den amerikanska PMRC (Parents Music Resource Center)-etiketten – ”Explicit lyrics” (som bl.a. stämplades på George Carlins talalbum och Frank Zappas instrumentalalbum) – som under det tidiga nittitalet klistrades på just hiphopplattor med en särskilt hysterisk och illa dold etnocentrisk intensitet.

Latin Kings skrev på sin låtsasvarning: ”Varning! Våldsamma texter!”

Just D skrev å andra sidan: ”Föräldrar rekommenderar: Trevliga texter”.

Det sa ganska mycket om attitydskillnaden hos de två band som får sägas vara den svenskspråkiga hiphopens pionjärer. The Latin Kings framstod som gravallvarliga, odistanserade, på allvar uppfattande sig själva som representanter för en amerikansk gänggangsterkultur, som rimmade ”fadersgestalt” på ”knark” och nog gärna hade velat ha ryktet om sig som lika farliga som NWA och övriga PMRC-stämplade. Just D var lojt och självironiskt tillbakalutande, självklart medvetna om sin egen obetydlighet i samhället.

Som medelklasspojke uppfattade jag då att det var Latin Kings som överdrev och Just D som tog saker med den rätta coolnessen.

Idag har jag en stark känsla av att det var tvärtom.

Visst, Dogge rappar nuförtiden mest om en cykel på köpet, men Latin Kings fyra fullängdare nämns med en särskild sorts respektdarr på stämbanden av de som bryr sig. Veterligt är det ingen som pratar om Just D idag. Allra minst de tre som utgjorde Just D. Åtminstone inte så att någon märker det.

Doktor Snuggles vill att vår värld ska bli bäääättre.

Av Kalle Lind

den 2008-07-06

i blogg

Doktor Snuggles – vänlig mot mänskor och djur
Doktor Snuggles – vill att vår värld ska bli bättre
Doktor Snuggles – hittar väl på något nu

Doktor Snuggles – åker till stjärnornas land
Doktor Snuggles – flyger till regnbågens rike
Doktor Snuggles – bygger en snillrik maskin

Texten till signaturmelodin är ungefär lika märkligt skev och ologisk som hela serien. Under hela min uppväxt, då jag sanningen att säja inte funderat på Doktor Snuggles varje dag (högst ett par gånger i veckan), har jag tagit för givet att serien var holländsk. När jag nu djupdyker i den, tillsammans med min son, förstår jag att den är brittisk.

Både mitt antagande och verkligheten känns fullt logiska. Att jag associerade till Holland beror naturligtvis på seriens märkligt knarkiga framtoning (och att den producerades med holländska Philips pengar). Samtidigt skriver den in sej i en lång och ståtlig brittisk tradition av färgsprakande nonsens, den typ av tramsiga ordlekar och paradoxer som odlats av gentlemen med skinnförstärkta tweedkavajsärmar som i övrigt ägnat sej åt rävjakt, piprökning och rosodling.

Beatles och andra LSD 25-påstrukna band inspirerades av barnkammarramsor (Yellow submarine), vattenfärgsteckningar (Lucy in the Sky with Diamonds) och – varenda kvasiintellektuell hippieanglofils Koran under det s.k. lundellåret 1967 – Alice i Underlandet (”I am the walrus”).

Doktor Snuggles känns som nästa naturliga led i en process: kultur riktad till barn, inspirerad av psykedelisk kultur riktad till vuxna (eller motsvarande), i sin tur inspirerad av kultur riktad till barn.

Ju mer jag tittar och fascineras av det prunkande och sprudlande tecknade landskapet, desto tydligare ser jag Doktor Snuggles genuina brittiskhet. Han lever i ett typiskt brittiskt gentlemannakollektiv där dom enda kvinnorna är hushållerskor – Beata och roboten Matilda Järndotter – som Snuggles, Grävlis, grodan Hugo, kaninerna Benny & Freddy, musen Norpan, brevbäraren Söltrut, den talande klockan Ticktack, det talande paraplyet Ankpelle, det talande sirapsträdet och den talande arbetsboden Trickeli-Trick (samtliga män) förhåller sej till med rädsla och respekt. Asexuellt och kvinnofobiskt som resultatet blir av könsseparerade internatskolor.

Det eviga teet som dricks hos madame Näbbinos och hennes hund Lord Snobbig är naturligtvis en annan nationell markör, och till och med Snuggles frisyr är brittisk: den s.k. Robin Hood-frisyren, odödliggjord av diverse brittiska förbundskaptener.

Snuggles-historierna är tillåtande och bejakande in i sitt minsta infall, och däri ligger deras tjuskraft. Det räcker inte med att en rymdgubbe anländer i en rymdfarkost till joren – det måste dessutom vara en rymdriddare i en flygande rymdsköldpadda. Ärkefienden professor Eminens kan förvandla sej till en gam, har ett franskbrytande spökdjur i sin hatt och bor i ett sjögrässlott.

Ibland dyker professor Tjäderfjäder och häxan Valborg Vinägerflaska upp i storyn.

Allting – grodor, klockor och hus – pratar och gör det dessutom på knasiga hittepå-dialekter (antagligen betingat av att tre-fyra skådisar gjorde all dubbning).

Jeffrey O´Kelley – gentlemannen i vars huvud allting har sitt ursprung – pratar på dvd:ernas extramaterial om knasigheter som självklarheter. För honom är det fullt logiskt att han i Pennsylvania blev kompis med en liten svart gosse som heter Woogie och att han därför skapade en fläckig kamel som sitter på ett moln och dricker te med flygande drömfår – eftersom kamelen heter Woogie (Puckly).

Det är det så klart inte för nån annan.

I Doktor Snuggles är allt välkommet. Inget är för knäppt, drick ur flaskan märkt ”drick mej” och slicka på den glada gubben på frimärket. Detta är landet som gett oss Boy George, Ziggy Stardust, Willy Wonka, hattmakaren, liftarens galaxguide (Douglas Adams skrev för övrigt manus till Snuggles) och the knights who say ”ni” – perukernas, maskernas, grimasernas och hugskottens förlovade tweedrike.

Det känns som att det bara är där som Sprutty-bang-bang verkligen kan lyfta.

Jag får en stark känsla av att Jeffrey O´Kelley är Doktor Snuggles. På figurens hemsida bekänner O´Kelley glatt att han lever ett lika behagfullt liv och lika naivt tror på att vår värld kan bli bättre med lite fantasi och lite mekanik. När han började utveckla figuren på sextitalet (serien blev ett faktum först 1979) ansågs inte tanken att göra världen bättre ”som en galen ambition”.

Och det slår mig att hur mycket jag än ogillar hippieflum och gamla män i gråa hästsvansar som ältar almarna och Monterey – så är det en odiskutabelt god tanke.

Inte för att jag vill skryta…

Av Kalle Lind

den 2008-06-16

i blogg

…men jag och min vän Valle Westesson var på fest med bl.a. Claes Ljungmark i lördags. Claes vem? frågar då den mindre vetande. Rolf Ryckert! svarar då jag och Valle i kör.

Ljungmark är en man med digert cv. Stockholms stadsteater, film, teve. För oss är han den parodiskt auktoritäre läraren Ryckert i Mats Wahls miniserie Klassliv, som gick som ett block i Bullen nånstans i brytningen åttio-nittiotal (finns givetvis på Youtube). Samma serie gav Kim Sulocki hans mer eller mindre välförtjänta genombrott.

Jag kan ha anat en viss irritation när vi för sjätte eller sjunde gången ville diskutera just Ryckert-rollen. Ljungmark lät antyda att han gjort roller som han var stoltare över. För att inte trampa någon oskyldig på tårna började jag istället berömma hans roll som sektledare för Ljusets barn i Rederiet.

Vi tror hursomhelst att vi skiljdes som vänner. Kvällen avslutades med en fotosession, där Ljungmark gör sin patenterade stoppa-in-Läkerol-gest. Känd från Rolf Ryckert-tolkningen.

Det inte fullt lika tekniskt raffinerade Jurassic Park i nordvästskåne.

Av Kalle Lind

den 2008-06-15

i blogg

Barnföräldrar! Se hit! Har ni tröttnat på karuseller och Pippi Långstrump och vilda djur? Då är detta ett erbjudande för er!

Kör så långt ni kan ut i obygden och ta sen av till höger. Där ligger numera Dinoland. Som alla vet låg det tidigare vid Röstånga – i en annan lagom utvecklad del av Skåne – men sen snart ett decennium är det till Åstorp man ska ta sig om man vill njuta av 32 skräcködlor i tvättäkta skumplast, alla målade i samma neongröna nyanser.

Tyvärr är cirkusskolan inställd i år. Och tyvärr hann de göra affischerna innan clownerna lämnade slutgiltigt återbud.

Tisdagar är familjedag. Till skillnad från veckans övriga dagar, då föräldrar och barn rimligen får gå på varsitt håll.

Som liten besökte jag Dinoland där det låg från början, på nåt som hette Konga ö i mitten av ingenstans. De hade en attraktion som förbryllade mig redan i prepuberteten. Efter att man tittat på de 32 lagom välgjorda dinosaurierna och lyssnat till deras vrål från i träden upphängda högtalare, fanns ytterligare en sak att beskåda.

I slutet av den snitslade banan stod två störar. 2 meter och 42 centimeter upp låg en tvärslå. På en skylt stod: ”Så här högt hoppade Patrik Sjöberg i friidrotts-VM 1987″.

Det händer fortfarande att jag vaknar kallsvettig om natten och undrar vad fan Sjöberg har med triceratopser att göra.

Att älska med en mulatta mellan tänderna.

Av Kalle Lind

den 2008-06-13

i blogg

Avdelningen ”män i begynnande medelåldern som berättar sjukligt mycket om sitt sexualliv” håller aldrig stängt.

1993 gav Björn Afzelius ut en hett efterlängtad roman. Den påstås handla om situationen på Kuba, men mest handlar den om den store svenske rockstjärnan Johnny Ceder som åker runt på Kuba och ligger med kvinnor.

Jag vägrar att tro att Affe skrev boken med någon annan än sig själv som förebild. Även Johnny Ceder har t.ex. gjort en översättning av Silvio Rodriguez ”Sång till friheten”.

Storyn i korthet: en ”mulatta” – romanens kanske mest frekventa ord – blir handlöst förälskad i honom. Tack vare sitt civilkurage, sin oräddhet, sin snabba tunga och sin prickfria spanska lyckas han rädda ett gäng människor under diktaturen och rakryggat förklara för den kubanska polisen att dom agerar fel.

Det finns mycket att kommentera i den här boken, men låt oss först och främst fokusera på Björn Afzelius kvinnosyn – som lite grann hänger ihop med Björn Afzelius syn på sig själv som älskare. En kubansk salsakväll ser ut så här i Affes ögon:

Våra mulattor slet ut oss på golvet och vi kastade oss in i gyttret av kroppar. Majoriteten av gästerna var mulatter och vi kände oss som deltagare i en våldsam, pulserande afrikansk fruktbarhetsrit. Mulattorna var i extas och svängde med stjärtarna som om de hade kullager i dom.

Ett trick mulattorna behärskade till fulländning var att dansande fösa sin partner fram till en stol där han fick sätta sej. Sen fick han sträcka benen rakt framför sej så han halvlåg i stolen med rak kropp. Därefter grenslade hon honom, med stjärten över hans skrev, och började svänga med sitt underliv i cirkelrörelser över hans kön i ett frenetiskt tempo. Samtidigt höjde och sänkte hon sej så att hon ibland höll sin stjärt bara en centimeter över hans underliv. När det ibland inträffade att hon inte behövde sänka sej mer än vanligt för att de ändå skulle röra vid varandra skrek de andra gästerna av lycka och sträckte fram isbitar i riktning mot den stackare som bara reagerat som en man.

På sidan 38 skriver Afzelius om en svensk kvinna från ett kommunistparti som bor på Kuba och som tydligen motarbetat Björn Af… förlåt, Johnny Ceder:

Vad som har skett är att den jävla subban Eva Stenberg fått hela debatten nersänd hit till Havanna. Sen sätter hon ihop en information som bygger på hennes egna åsikter om mej och inte på vad jag själv skrev och sa om Kuba. Den satans stalinist-gnoan sitter alltså medvetet och förser mina kompisar med egna åsikter om mej och gör dom till mina åsikter om Kuba! Det jävla svamphjärnade kommunistludret sitter och råljuger medvetet om mej, och nu har satkärringen lyckats slå in en kil mellan mej och mina kompisar härnere.

På sidan 75 berättar Johnny/ Björn för sin älskade mulatta Mercedes om män:

”Alla män är macho, Mercedes. Och det är i grunden positivt. Machismon kan bli en tillgång i ett förhållande om den brukas på rätt sätt. Men många män i Nordeuropa lyckas tidigt förtränga den, eller så vänjer deras kvinnor dom av med den, eller dom professionella feministerna.”

Mercedes svarar då:

”Jag har förstått att även feminismen har blivit ett självändamål för många kvinnor i den rika delen av världen. Att den på sina håll spårat ur och att man mest ägnar sej åt ren konfrontationspolitik mot männen på ett ofruktbart mikroplan”.

Mercedes drack eftertänksamt av champagnen.

”Du är en stor macho, Johnny. Men du har också en stor mjukhet i dej”.

”Det är för att jag vågar erkänna för mej själv att jag tycker om både romantik och pornografi”.

Efter detta stycke naturtrogen dialog går Afzelius in på att skildra sig själv som älskare. Och ja, jag vet att detta är en roman men jag går inte med på att Björn Afzelius lyckades se det som en roman. Låt gärna någon annan läsa stycket för er så att ni kan sluta ögonen och visualisera er Björn Afzelius (för säkerhets skull ska ni få hjälp av fotot från bokens baksida):

Hon kysste mej passionerat och pressade hela sin kropp mot min. Hon gick rakt fram till det tomma salongsbordet och ställde sej med stjärten mot kortsidan. Så drog hon av sej klänningen och trosorna och lutade sej sakta bakåt. Hon lade sej på rygg på bordsskivan och drog upp benen och särade på dem och så började hon smeka sin ljuvliga kropp och medan jag klädde av mej stönade hon med ansiktet vänt mot takfläkten:

”Kom Johnny, kom till mej nu”.

Och jag ställde mej på knä vid kortändan och lyckliggjorde min kvinna och när hon hade återfått andan, bar jag henne bort till soffan och satte mej bredbent ner och nu knäföll hon för sin man och lyckliggjorde honom och drack honom till sista droppen.

Tja, det om det.