Om Kalle Lind och andra gubbar

Rapport från en resa: Spamalot


Har just återvänt från en London-weekend (ja, jag tillhör medelklassen) med tillhörande musikalbesök (som sagt). Eric Idle har överfört Monty Pythons 33 år gamla Monty Python and the Holy Grail (svensk titel? Monty Python och den heliga graalen? Monty Python och kung Arthur? Riddarna kring runda bordet? Nej – Monty Pythons galna värld!) till musikalscenen.

Det har sagts förr: det är ingen tvekan om att Idle är den girigaste jäveln i Python-sextetten. Själv försöker han hävda att John Cleese är mer pengakåt (bevis: en gång höll Cleese käften för ett pund), och ingen ska väl beskylla Cleese för att vara rädd för sina miljoner.

Idle är dock snäppet vassare på att koka soppa på gamla spikar och att göra nytt uppstek på gammal skåpmat.

Jag ska ärligt säja att jag gillade Spamalot. Det var vad men behöver för en lyckad måndag: dans, show, riddare och en sång om judar. Jag gissar att jag kände igen 66% av materialet och att jag blev överraskad 2,2 ggr. Det var en bekräftande upplevelse. I min bok smäller nog överraskande högre.

**************************************

Allting börjar med Monty Python. I begynnelsen var en man som gick lustigt och en död papegoja. Och ordet var kött och det köttet var pressat och kallades spam och ett gäng vikingar sjöng en sång om det pressade köttet och det vart afton den första dagen.

Är man svensk man, född på sjuttitalet, verkande inom musik/ humor/ kultur/ narkomani, är risken ganska överhängande att man har ett osunt förhållande till sex män som gjorde sketcher om riddare med gummikycklingar för sisådär trettifem år sen. Det är egentligen ganska anmärkningsvärt.

Jag är född 75. Under min livstid har Monty Python gjort Life of Brian (då jag gick på dagis) och Meaning of life (då jag fortfarande gick på dagis). Ändå var de molnet som överskuggade allting annat långt in på nittitalet.

Det började, som pinsamt mycket annat, med Razzel – svensk teves helkvällsunderhållning i åttitalets mitt. Lennart Swahn och Tommy Engstrand* visade rumphuggna sketcher i avdelningen Skrattkammaren. Monty Python hamnade alltid sist i omröstningarna. Den två timmar långa Skattkammarön – ”vem fan är Nisse Hult?” – hamnade alltid högst.

Sen fanns det fyra VHS-kassetter man kunde hyra, var och en innehållande tre lösryckta avsnitt ur den fyrtifem avsnitt långa Flying circus-serien. Och så långfilmerna. Vi hyrde dem många gånger. Länge var det ens definition på humor: lite våld, lite peruker, lite filosofer.

I likhet med Hasseåtage här hemma kändes Monty Python närmast som statsunderhållning. Hur anarkistiskt det än var – och det var det ju, engelsmän är ju inte rädda för rent nonsens, de klippte för fanken in okommenterade bilder på vikingar som sa ”lemon curry?” – så var det också k-märkt och godkänt av Lennart Swahn.

Visst var det larv och barnsligt, men då och då refererade de till den brittiska historien eller Marcel Proust och plötsligt blev det okej för fyrtitalsfödda smakdomare.

Dessutom var det brittiskt (= ej amerikanskt). Fyrtitalister älskar engelsk (= ej amerikansk) teve. Även engelsk skitteve.

När jag och, framför allt, min gymnasiepolare Johan Glans tog våra första stapplande humorsteg på Lilla teaterns scen i Eslöv, var det i Monty Pythons anda. Jag tror inte Glans protesterar om jag säjer att det lånades, dvs. stals, en del från de där tokigt slitna videobanden.

Samma historia berättar de människor inom det här gebitet jag träffat i mognare ålder. Monty Python var kungarna, gudarna, hjältarna.

I ungefär tjugofem år varade det – en evig evighet i humorsammanhang. Jag hävdar att paradigmskiftet kom med Seinfeld. Och här hemma Killinggänget.

Allt brittiskt, och mycket amerikanskt, som kom efter MP var i MP-anda: Rowan Atkinson, Young ones, Not the 9 o´clock news, Fry and Laurie, Saturday Night Live.

Allt svenskt som kom under samma tid var i MP/Hasseåtage-anda: Magnus å Brasse, Galenskaparna & After Shave, Lorry, Helt Apropå, Nöjesmassakern.

Det var humor som tog avstamp i samhällsfrågor (om man tittat mest på Hasseåtage) eller i akademiskt nonsens (om man tittat mest på Monty Python). Det var humor som aldrig behandlade relationer. Det var asexuellt.

Handlade det om snusk, var det ur en fjortonårings storögda smygrunkande perspektiv. Handlade det om tjejer, var det blondiner. Handlade det om musik, var det jazz och music hall.

Med Seinfeld kom reflektionerna kring omöjligheten i att leva tillsammans i sunda relationer.

Med Killinggänget kom en ton av hippness i svensk humor. Popkultur trängde sej in i humorn: pop med gitarr och inte med tenorsax.

Och sen dess är det som om ett ok lyfts av unga – eller i mitt fall halvgamla – humormakares axlar. Vi måste inte säja Hasseåtage och Monty Python. Vi gör det om vi vill, men framstår då som undantagen.

Det här är naturligtvis en högst subjektiv historieskrivning. Man kan alltid gå tillbaka och peka och visa och säja ”ja, fast Peter Dalle skrev ju ofta om relationer och lösgjorde sej på så sätt från Hasseåtage-arvet” eller ”visst fanns det hippness hos Beppe Wolgers och Lasse O´Månsson på sextitalet?” eller ”jo, men nog har amerikanerna haft en helt annan humortradition och så jävla stora var ju Python aldrig hos den amerikanska befolkningen?”

Allt det kan man säja och man har naturligtvis rätt när man gör det.

Men Schyffert och Lokko var de första svenska humormakare som inte nämnde Hasseåtage som influens (att Gustafsson gjorde det spelar ingen roll eftersom han aldrig var med och utformade den killingska ideologin).

Peter Dalle gjorde det hela tiden. Herngren & Holm likaså.

Och med Seinfeld ställde vi (= svenska unga män med humorambitioner) om siktet, från UK till USA. Eller rättare: från Oxbridge till New York. Från internatskolepojkar med Tourettes syndrom till urbana neurotiker.

Och på något vis skrevs historien bakåt om på kuppen: plötsligt var Woody Allen en större och viktigare influens än John Cleese.

Jag ska rätta mej själv. Jag pratar nog egentligen inte alls om ett ”vi”. Jag pratar om mej själv. Jag associerar fritt utifrån två timmars riddarmusikal, som likt en madeleinekaka förde mej tillbaka till ett pojkrum där vhs-kassetter med idel brittisk sillyness vårdades som troféer bredvid Svenska Ord-memorabilia.

I många år ignorerade jag nog var en mina rötter faktiskt sköt skott. I en djuraffär där en konstig man försökte övertala en annan konstig man att hans uppenbart döda papegoja levde. Tvärt klippt i början och slutet. Inramat av Lennart Swahns John Blund och Tommy Engstrands lottorad. Nerröstat av svenska folket. Likväl kvalitetsstämplat av dess television.

Jag gillar inte bara självupptagna judar. Jag gillar också skogstokiga britter. Så. Nu är det sagt. Om någon skulle undra.

* Detta var på den tiden när teve fått för sej att gamla sportjournalister skulle vara lämpade för underhållning. Sen dess har det naturligtvis gått framåt.

Föregående

Simma lugnt, Larry!

Nästa

Fytti rackarn!

4 kommentarer

  1. Petter Bragée

    Jag skulle bara helt kort kolla in Herr Linds nya blogg och fann mig lite senare ha läst genom hela C-nivån i humorhistorien. Detta menat som beröm från en kunskapstörstande nätsurfare som alltför ofta hamnar i Aftonbladetträsket eller Morahockey. Ska nog styra över lite av min fritidssurfning hit. Enda gåtan är hur Kalle hinner skriva allt detta. Har han en spökskrivare? Eller sover han helt enkelt inte?
    För övrigt blev jag full för första gången i mitt liv (rom o cola, doserad i den storleksordningen av illvilliga mer erfarna kamrater) samtidigt som jag för första gången såg Meningen med livet. En slags dubbelextas som gör att jag än idag omöjligt kan se Monty Python med nyktra ögon.

  2. Petter Bragée

    Jag skulle bara helt kort kolla in Herr Linds nya blogg och fann mig lite senare ha läst genom hela C-nivån i humorhistorien. Detta menat som beröm från en kunskapstörstande nätsurfare som alltför ofta hamnar i Aftonbladetträsket eller Morahockey. Ska nog styra över lite av min fritidssurfning hit. Enda gåtan är hur Kalle hinner skriva allt detta. Har han en spökskrivare? Eller sover han helt enkelt inte?
    För övrigt blev jag full för första gången i mitt liv (rom o cola, doserad i den storleksordningen av illvilliga mer erfarna kamrater) samtidigt som jag för första gången såg Meningen med livet. En slags dubbelextas som gör att jag än idag omöjligt kan se Monty Python med nyktra ögon.

  3. DW

    Kopplingen MP och Killinggänget går väl delvis genom Reeves and Mortimer. Killing snodde upplägget i manegen från R+M och R+M (i synnerhet Vic Reeves) var stora fans av MP.

  4. Kalle Lind

    Sant så. Mitt resonemang innehåller ca en miljon luckor, och humorhistorien lika lite som nån annan historia har nånsin börjat om på år 0. Reeves and Mortimer sökte sej bakåt till Monty Python eftersom Vic Reeves var trött på en Ben Elton-anda av vuxen, samhällsorienterad humor sm han tyckte dominerade engelsk humor just då. Samtidigt var ju Ben Elton – upphovsman till bl.a. Black Adder och Young ones – själv extremt MP-påverkad. Så grenar kan ju växa åt olika håll på samma träd.

    Och gudarna ska veta att Killing inte kom från ingenstans. Tvärtom, dom snodde ju hämningslöst från England. Men till skillnad från övrig svensk humor just då hade dom inte bara tittat på 30-åriga BBC-program utan också dagsaktuella. Ingen annan i Sverige hade sett Reeves and Mortimer när det begav sej. Och där skapade dom sej genast en position.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén