Om Kalle Lind och andra gubbar

Sov du lilla videounge.

Gösta Linderholm heter en man som jag genom åren tjyvnypit utan att han riktigt gjort sig förtjänt av det. Det var den där Provencelådan som han och hans fru satte ihop – den med lite poesi och sång och litografi och en påse lavendel för sextonhundra pix – och som jag såg på nån utställning för tjugo år sen, som retade igång mig. Sen läste jag en intervju med Lena Linderholm där hon gjorde en stor sak av att inga tavlor hängde rakt i deras hem och sen dess har jag inte kunnat låta bli att retas.
Gösta och Lena Linderholm har för mig representerat en sorts självgod fyrtitalism: linnekostymer och rödvin, Jordsmak och Livskraft, njuuuutningar och uppleeevelser. Jag inser förstås att det inte är min sak att ha nån åsikt om hur mysigt Gösta och Lena ska ha det. Framför allt inser jag att det inte finns nån ondska i att regelbundet springa runt och sniffa på lavendel.
Men med detta sagt så har jag på kort tid, från olika håll, presenterats för ett lite bortglömt Linderholmalster: Videobarn. Jag vet inte exakt när det är ifrån, men ligger rimligen på nån av hans åttiotalsplattor (som, läser jag mig till, förstås heter ”Med handen på din höft”, ”Lyckans minut” och ”Hjärta mot hjärta”).
Det är en konstig visa.

Till gälla men luftiga orgeltoner kontrasterar Gösta det liv en liten pojk borde få leva – med drakflygning och glittrande dagg – med det han dessvärre lever – med kungfusparkar och actionkassetter:

Känn doft av blom, under en viol
finns Afrikas djungel som jäser
Res ut i världen, långt härifrån
på din tiger som snor sig och fräser

Ditt äventyr, din verklighet
finns alldeles strax runt hörnet
Inte i videons actionkassett
där kung fu sparkar hjärnan ur barnet

Och inte där, lille pojk,
där död och våld löser din förmåga
Där man föraktar och förringar
livets brinnande låga

Och blodet där ur Eriks mun
är rött, äkta vara
Nu finns ingen avstängningsknapp
Förlåt Erik! Hör du mig? Svara!

Associationen går förstås till ett av Björn Afzelius mesta pekoral: ”Sådan herre …” Där ställer han upp det oskyldiga troskyldiga Då – ”Det var vi som gick och boxades / Det var vi som stod och joxade / med trasorna på skolgården och dyrkade Nacka Skoglund” – med ett dekadent Nu: ”Nu exploderar man på en sekund / Nu kör man stövelklacken rakt i mun / Man slår ihjäl varann och kopierar det man sett på teve”.

Avsikten är säkert uppriktig. Både Gösta och Björn hatade säkert våldet (i Björns fall i alla fall det kapitalistiska). Men nog finns det något lätt farbroderligt att som gammal man berätta för små pojkar att de inte ska se på video utan istället leka djungel? Och nog finns det också nåt dystopiskt över det hela? Inte fasen kan det ha varit så himla mycket mindre våldsamt när Björn Afzelius stod och boxades? Och inte tusan leder tittandet på actionkassetter oundvikligen till att Eriks mun börjar blöda?

Jag känner mig gammal när jag kommer på att jag faktiskt har en relation till Gösta Linderholm. Jag känner mig å andra sidan ung när jag tar del av hans visdomsord.

(Särskilt tipstack till Roger Gunnarsson.)

Föregående

Ylande hyenor i ett djungelsnår.

Nästa

Liberal erotik.

3 kommentarer

  1. dr. no

    Jag upplever att gamla gubbar, härdade i otaliga slagsmål (i alla fall om man får tro generationsförfattare som Klas Östergren, eller tidigare, Strindberg), ofta och gärna går på i dessa gamla spår, indignerade över den moderna ungdomens förmenta våldsamhet.

    Vilket i mina ögon måste vara en av de mest absurda myter som lyckats få fäste i svenska befolkningens sinne. Bland dagens medelklassungdom åtminstone, vilka jag genom en olycklig slump kommit att spendera viss tid samman med, har det stora flertalet aldrig sett ett riktigt slagsmål (dvs mellan kombatanter över, säg, fem år) i verkligheten, än mindre deltagit i något.

    Fan, våldet, det är något som -40- och -50talister har betydligt närmre till än de unga av idag.

    ”In the old days
    When a young man was a strong man
    All the people stepped back
    When a young man walked by

    You know nowadays
    Well it’s the old man’s
    Got all the money
    And a young man
    Ain’t got nothin’ in the world these days”

  2. Kris

    Och inte tusan leder tittandet på actionkassetter oundvikligen till att Eriks mun börjar blöda?

    Jomenvisst då, för Erik är epileptiker och tuggar sönder tungan när stroboskop-effekterna kommer igång i den japanska videofilmen…

  3. Svenske

    Vet man vilken Erik han syftar på? Är det hans egen grabb?

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén