Om Kalle Lind och andra gubbar

Vilse i Croneman.

Det kan låta som att jag är besatt av DN:s Johan Croneman, och det är jag väl i någon mån också. Det stör mig en smula att någon som konstant är så dåligt påläst har nån som helst status som krönikör.

Genom en (icke nätpublicerad) artikel av Croneman fick jag veta att svensk barn-och-kulturforsknings osäkrade revolver Margareta Rönnberg nedkommit med boken Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? (min anmälan av boken finns här). Cronemans artikel innehöll diverse förbryllande sakfel, bland annat kände han uppenbarligen inte till den tredje omgången av Ville, Valle & Viktor från 1977 (vilket visar att man inte ska förlita sig på Wikipedia). En petitess så klart, särskilt som Croneman inte skrev nåt ofördelaktigt om just de tre figurerna.

Lite knepigare blir det när Croneman rakt av kalkerar Rönnbergs icke källredovisade påstående att Jonas Gardell gjort sig lustig på Staffan Westerbergs bekostnad. Rönnberg är direkt anklagande mot Gardell. Croneman står, inte olik vare sig Bill eller Bull, precis bakom och upprepar hennes anklagelser. Låt oss jämföra påståendena och verkligheten.

Det är riktigt att det skojades friskt om Staffan Westerberg på nittiotalet. Jag minns tydligt det första skämt jag själv såg på temat: John Eje Thelin i första omgången av Släng dig i brunnen (1990) gjorde en dialog mellan dockorna Fickan (Thelins bröstficka) och Armsvanen (Thelins arm, formad som en svan) som tävlade i att vara läskiga på ett ångestframkallande sätt.

Det var roligt. Man måste förstås få skoja om någon med ett så tydligt uttryck som Westerberg, inte minst som hans barnprogram faktiskt var genuint läskiga för många. De flesta skämt var, som skämt plägar vara, oförargliga.

Men naturligtvis gick det för långt när den lojt utslungade frasen ”det är ditt fel, Staffan Westerberg” (vilket brukar tillskrivas en tältflagga på Hultsfredsfestivalen 1998) upphöjes till nån sorts allmän sanning och Staffan Westerberg slog både Hitler och Stalin i en omröstning om världshistoriens värsta människa (uppgiften hämtad från Ingegerd Rydins fackbok Barnens röster, för övrigt vällustigt sönderstrimlad för sina lösa påståenden av Margareta Rönnberg i hennes bok).

Och i det sammanhanget steg Jonas Gardell faktiskt fram och försvarade Staffan Westerberg. Först i föreställningen På besök i mellanmjölkens land (1995), där scenografin inspirerats av Vilse i pannkakan och Westerberg själv medverkade på band (”Hej hej alla lillstrumpor! Finns här några otäcka barn vars barndom jag kan förstöra?”):

Det var inte Staffan Westerberg som förstörde vår barndom. Det var Staffan Götestam. Om ni inte minns Staffan Götestam så är det för att han är så hemsk att ni förträngt honom. Men det var Staffan Götestam som spelade Jonatan Lejonhjärta i filmen Bröderna Lejonhjärta. I pottfrisyr och blå kalsonger. Han såg ut som en transvestit. Han var så hemsk att när han slogs med draken på slutet ropade alla barnen i biografsalongen: ”Heja Katla! Heja Katla!”

Och i 2001 års Ett ufo gör entré, romanuppföljaren till En komikers uppväxt, är Gardell ännu tydligare:

Först av allt vill jag bara ha sagt: Staffan Westerberg förstörde inte vår barndom.

Han är helt oskyldig. På hela min generations vägnar vill jag be om ursäkt för det lidande vi åsamkat honom genom orättfärdiga anklagelser.

De som skränar elakheter om honom är bara dumma fyllskallar och riktigt usla ståupp-komiker.

Staffan Westerberg förstörde naturligtvis ingens barndom. En barndom förstörs av helt andra saker. Den sabbas av hemska föräldrar, av morsar som super och farsor som knullar en. Det är mycket värre än ”Vilse i pannkakan” kan jag försäkra.

Tydligt och klart och enkelt för alla att inhämta på bibliotek. Undermålig research av Margareta Rönnberg, vars ständiga polemik med alla andra barnkulturforskare annars bygger på att hon är lite mer påläst än de. Och i Cronemans fall ett slött slukande av ett slängigt påstående.

Så. Då vet ni. Vad som skaver i mig nu är att jag själv har publicerat en uppgift, starkt påminnande om Margareta Rönnbergs påstående, utan att ha dubbelkollat saken. Det handlade då om att socialförsäkringsminister Ulf Kristersson lär ha sagt i TV4 att han var rädd för Vilse i pannkakan (Kristersson var tolv år när programmet gick så har han sagt det var han ju en jävla mes som barn).

Bekännelse: jag har aldrig själv hört Kristersson säga detta. Jag fick uppgiften av en barnboksförfattare jag träffade en gång. Jag skäms för att inte ha dubbelkollat den.

Jag tänker förstås inte säga var den här dåligt faktakollade uppgiften finns att läsa. Men det är nånstans i den här boken.

Föregående

Proggiga barnprogram.

Nästa

O du store, Thore! Nu får det va nog, man, Skogman!

24 kommentarer

  1. dr. no

    Det saknas nog en länk i meningen ” (min anmälan av boken finns här)”. Annars i vanlig ordning rolig läsning.

  2. rest

    I ärlighetens namn har jag hört fler prata OM fenomenet folk-som-säger-att-Staffan-Westerberg-försört-deras-barndom än att jag hört folk som verkligen sagt att Staffan Westerberg förstört deras barndom.
    Första gången jag hörde tala OM att folk sa att Staffan Westerberg förstört deras barndom var nog nån gång i mitten av 90-talet. Men även då var det mycket andrahandsuppgifter. Jag tror dock att det där snacket verkligen hade en grund.

    Min teori är att det nog VAR inne bland mediastekare i slutet av 80-talet början av 90-talet att verkligen raljera över Westerberg. Jag tänker på Erik Haag/Lokko-generationen, den generationen. De var ju alltid väldigt inne på att håna grejeri stil med symfonirock, progg, jonglörer, dockteater och liknande: i den kontexten är det väl fullt möjligt att föreställa sig att det bland dåtida hipsters runt 89´- 90´ var poppis att säga att Westerberg förstört deras barndom.

  3. Conny Örjan Jazz

    Jag kan säga ärligt att jag var genuint rädd för Staffan Westerberg när jag var barn. Han var läskig och jag tycker fortfarande att han är rätt läskig.
    Men det var andra saker som förstörde min barndom. Usla föräldrar, mobbare i skolan etc.
    Avslutningsvis, nog förtjänar Staffan Westerberg att leva i tron att han sabbat en hel generations barndom.

  4. Spiring

    …fast låter inte ” På hela min generations vägnar vill jag be om ursäkt för det lidande vi åsamkat honom genom orättfärdiga anklagelser. De som skränar elakheter om honom är bara dumma fyllskallar och riktigt usla ståupp-komiker” som en självironisk kommentar? Alltså, från den tid då Gardell hade självdistans? Jag håller det inte för otroligt att han, nån gång då kameror och bandspelare inte var påslagna, kört något i stil med ”Staffan Westerberg förstörde min barndom”. Förslagsvis i samma veva som han anklagade träslöjdsläraren Folke och Fluortanten för samma sak. Typ 1990 eller så. Något han fem respektive elva år senare inte bör ha haft några problem med att nyansera en smula.

    (Att något inte kan hållas för otroligt innebär förstås inte att man kan dra växlar på detta möjliga skeende i avhandlingar och krönikor.)

  5. Feedback66

    Är född 1982 och jag fick en otrolig ångest av Lillstrumpa och syster yster. Tyckte det var ett väldigt obehagligt och ångestladdat program. Minns särskilt ett avsnitt (eventuellt det sista) där protagonisterna postar sin kartong till en icke-existerande adress och hamnar i någon sorts postens limbo tillsammans med andra paket som inte kommit fram. Usch.

  6. Gubben Far

    Men det allra bästa som Westerberg gjort är det här:
    http://www.youtube.com/watch?v=Vava6OI005Q

  7. rest

    Tillägg: Jag vill gärna påpeka att jag älskade Staffan Westerbergs program som barn. Men då var jag å andra sidan ett udda, lite ensligt barn med smått autistiska drag..

    Att jag alltid valt att påpeka just detta, i opposition mot de inbillat Mauro Scocco-stekiga stockholmsironiker som man föreställde sig sa ”Westernerg har förstört vår barndom” är naturligtvis till viss del en del i mitt byggande av identiteten ”Jag är en känslig och konstnärlig kille som står upp för det udda”. Men på riktigt så gillade jag Westerberg. Det var nåt lite sorgset och drömskt över hans grejer.

    Detta med att jag oftare hört folk som pratat OM andra folk som påståtts ha sagt att Westerberg förstört deras barndom, gör inte att jag betvivlar att det funnits en sån sed.

  8. John Eje Thelin

    Name check high five!

    Jodå, det är faktiskt mitt fel alltihopa, eller i förlängningen egentligen serietecknaren/konstnären Gunnar Krantz.

    Nåt år eller två innan jag inledde min skakiga ståuppkarriär (jag misstänker f.ö. att Gardells ”riktigt usla ståupp-komiker” är en direktpassning till mig, eftersom ingen annan ståuppare mig veterligen ens tagit upp ämnet), så var det Gunnar Krantz som på en efterfest frågade folk vem de hatade mest. Efter tre, fyra lärare och styvföräldrar var det nån som sa ”Staffan Westerberg” (möjligen Krantz själv), varvid flera runt bordet ändrade sig till just det.

    Det här mindes jag när jag försökte få ihop material till min ståuppdebut 1989, och av de första skämt jag knyckte ihop (med betoning på knyckte) så var just den biten den enda som funkade VARJE gång. Det funkade för att det fortfarande var oväntat, fräscht och lite ”svära i kyrkan”-varning på det.

    Således var det också det som gjorde att jag ens nästan lyckades traggla mig igenom de första två åren på scenen, och kort därefter blev det allmängods och extremt hackigt.

    Vad jag vet snodde aldrig Gardell Westerbergupplägget från mig (det hade jag nog fått höra, misstänker jag) Däremot bad han John (Ajvide) Lindqvist att sluta prata om fluortanten när John hade gjort det i minst ett år före Jonas.

  9. Kalle Lind

    Jag gillar att vi alla låter oss engageras av program som gjordes för fyrtio år sen och kommentarer som fälldes om det programmet för tjugo år sen. Själv såg jag Vilse i pannkakan för första gången nånsin i samband med att jag skrev ”Proggiga barnböcker” 2010. Det var rätt bra. Sorgligt men vackert. Svårt att inte gripas av den vuxne Staffan som bara behöver sätta en docka på fingret och bli fem och ett halvt och liten och sårbar igen.

    John Eje: jag minns inte själva dialogen. Bara ”Här är Fiiiiickan!” ”Och här är Armsvaaanen!” ”Heeej Fickan, säger Armsvanen!” ”Heej Armsvanen, säger Fickan!” etc. Hände det egentlgen nåt mer? Roligt vet jag med bestämdhet att jag tyckte det var då.

  10. John Eje Thelin

    Det bör påpekas att jag vid detta tillfälle i mitt liv ALDRIG hade sett Vilse i Pannkakan, vad jag minns. Jag växte upp i Österrike och när vi flyttade hem till Sverige 1972 hade vi knappt tv alls de första två-tre åren.

    Det enda jag minns mer av ståupprutinen var repliken ”Stephen King, stick och göm dig.” Sen följde nån pedagogisk typisk progg-barnsaga som jag hade knyckt i stort sett rakt av från en närradiogrej som bl.a. Måns Edwall stod för.

  11. VB

    Det här var den grundligaste och mest informativa genomgången av ursprunget till Staffan-Westerberg-förstörde-min-barndom-memet jag nånsin sett. Inte för att jag direkt letat, men ändå. Vad man lär sig på den här bloggen!

    Själv såg jag Westerberg i repriser på 80-talet och minns dem mer som konstiga än läskiga – om det sen berodde på att jag var för liten eller för stor vet jag inte.

  12. Valle

    Jag undrar om Johan Croneman läser detta. Gör du det?

    I Malmö var det mest lärarhögskolan-elever som drev tesen om att Westerberg skulle förstört vår barndom. Jag tror egentligen inte jag känner nån som blivit rädd för programmet på riktigt, men tesen blev en gemensam nämnare. Hatet blev den välbehövliga brygga nya vänskaper så väl behöver.

  13. Andreas

    Det är du och Kjell Häglund som har en hangup! Bli inte förvånad om du dyker upp i filmrecension, som i denna bisarra: http://dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/det-vita-bandet-1.1016018

    Läs mer om debaclet här: http://www.weirdscience.se/?p=7275

  14. Anon

    Hade faktiskt ingen aning om att Staffan Westerberg låg bakom Lillstrumpa också. Lite förvånande att det alltid bara är Vilse i Pannkakan som nämns och kritiseras, men den kanske var mer politisk?

  15. Kalle Lind

    Anon: nja, Lillstrumpa får sig också ganska många slevslängar om man tittar på de bloggar där sjuttiotalsteve kritiseras och skylls för att vara alltigenom och enbart propagandistisk. ”Vilse i pannkakan” var i själva verket inte politisk alls, bortsett från att en kamrer är ond, men det kan föralldel tillskrivas den om man bara vill. Och att allt är politiskt var väl proggarna de första att skriva under på.

    Det främsta skälet att Vilse i pannkakan fått bära hundhuvudet är nog a) att den gjordes 1975 (Lillstrumpa kom väl först 1983?) och därmed i en politisk och proggig tid och framstod därför för sextiotalisterna, och särskilt i efterhand, som alldeles särskilt ondskeproggig, b) den fick en viss spridning och kom i lp-version (det gjorde visserligen den där lp:n där en parkbänk berättade, som Per & Ola gjorde musiken till, också, och den är det aldrig någon som nämner).

  16. entzauberung

    Men bestod verkligen kritiken mot SW främst i att hans grejer var politiska i sig? Var det inte mer att monopol-TV visade en bisarr gubbe för barn istället för nåt kul?

  17. Margareta Rönnberg

    Jag har sent om sider fått veta att du – inte bara i din recension i Sydsvenskan av min bok Vänstervridna? – utan även på denna blogg varm ivrat för källkritik och det är ju viktigt. Recensioner är fredade från den anmälda författarens invändningar, men jag kan kanske här få berätta hur det av dig ifrågasatta påståendet uppkommit, även om du kanske hellre velat höra av recensenten Johan Croneman?

    Du har helt rätt i att jag inte har någon not till exakt var Gardell i en stand-up-monolog på 90-talet skulle ha hävdat att Vilse i pannkakan skulle ha ”förstört hans barndom”. Alla Gardells framträdanden är ju tyvärr (eller som tur är?) inte bevarade på video, men den diskussion som förts mellan dig och dem som kommenterat saken har handlat om vem som först myntade de bevingade orden. Som jag ser det, är det avgörande inte om uttrycket eventuellt fötts på någon krogscen eller annanstans, först yttrats av Gardell eller någon annan, utan vem som gav det stor spridning, samt hur. Jag har då sammanfogat och tolkat ett antal separata händelser.

  18. Margareta Rönnberg

    1) I Gardells starkt självbiografiskt influerade roman En komikers uppväxt (1992) går hans 12-åriga alter ego Juha i klass 6. När fröken en dag 1975 (dvs. samma år som Vilse i pannkakan först tv-sändes) till klassens förskräckelse ska visa ett bildband från Pogo Pedagog, typ Trädets väg från skogen till pappersmassefabriken, skriver Gardell ”Bildband från POGO är till och med snäppet värre än Staffan Westerberg” (s.165 i PAN-utgåvan från 2000) och kan här inte syfta på annat än just Vilse-serien. Mig veterligt förekom före 1992 ingen kritik av serien, utan den lovordades tvärtom av barnkulturkritikerna.

  19. Margareta Rönnberg

    2) I showen På besök i mellanmjölkens land (1996) finns, som du mycket riktigt påpekar, ett inledande nummer där Gardell frågar publiken vad den tycker om scenografin föreställande Mellanmjölkens land, med dess ICA-butik, bibliotek och vårdcentral, samt högst upp ett stort övervakande Westerberg-ansikte med ”löshaka” för att möjliggöra tal. ”Det här är VÅR version av Vilse i pannkakan. En hyllning till Staffan Westerberg”, förklarar Gardell. Vi hör och ”ser” så en ljudinspelad Westerberg fråga: ”Hej, hej, hej, alla lillstrumpor! Finns här några otäcka barn, vars barndom jag kan förstöra?”

    Gardell skriker sedan gällt, springande runt med ena armen i luften, ”Staffan Westerberg har förstört vår barndom! Staffan Westerberg har förstört vår barndom! Fast det är ju inte sant! Det var inte Staffan WESTERBERG! Det var Staffan GÖTESTAM. Om ni inte minns Staffan Götestam, så är det för att han är så hemsk att ni förträngt honom. Men det var Staffan Götestam som spelade Jonatan Lejonhjärta i filmen Bröderna Lejonhjärta. I pottfrisyr och blå långkalsonger. Han såg ut som en transvestit. Han var så hemsk att när han slogs med draken på slutet ropade alla barnen ’Heja Katla! Heja Katla!’”.

  20. Margareta Rönnberg

    Du återger endast det rent verbala, men det är inte bara VAD som sägs utan även VAR och HUR det sägs, och vad Westerberg JÄMFÖRS med, som jag tagit med i min tolkning. När Gardell säger att scenografin är ”vår version av Vilse i pannkakan” gör de tre sjungande kvinnorna gester som antyder att Gardell, och/eller Westerberg, och/eller scenografin, eller det mellanmjölksland som Gardells show förlöjligar är helknäpp(a).

    Gardells kroppsspråk är vidare sådant att det driver med det som sägs eller rent av tar tillbaka det: han ser ut att nästan kissa på sig pga det skrattretande i alltihopa. Vems påstående är det då som han dementerar? Sitt eget från 1992? Var fick han det annars ifrån? Att Götestams transvestit enbart pga sin klädsel skulle ha kunnat förstöra någons barndom är givetvis absurt. Det är nog heller inte med sanningen överensstämmande att alla barn i biopubliken hejade på Katla…? Är det därmed ens sant att scenografin ska tolkas som en hyllning till Westerberg?

  21. Margareta Rönnberg

    Gardell hävdar här alltså att ”en Staffan förstört VÅR barndom” och även om han sagt att showen handlar om hans 70-talsgeneration – och inte bara om honom – är han i numren i övrigt väldigt självcentrerad och talar hela tiden i jagform (om hur usel just han var i sportgrenar, ja, dålig på allt, inklusive på att vara barn etc och hur han är ”ett elakt litet homo som alla andra skämtar om”).

    3) I den likaledes självbiografiska Ett ufo gör entré (2001) skriver Gardell till sitt unga alter ego Juha, som i förra boken alltså tvingades genomlida både POGO bildband och Staffan Westerberg:
    ”Stockholm i juni 1999
    Till mig själv för tjugo år sen
    Hej Juha.
    Först av allt vill jag bara ha sagt: Staffan Westerberg förstörde inte vår barndom. Han är helt oskyldig. På hela min generations vägnar vill jag be om ursäkt för det lidande vi åsamkat honom genom orättfärdiga anklagelser. De som skränar elakheter om honom är bara dumma fyllskallar och riktigt usla ståuppkomiker.”

  22. Margareta Rönnberg

    4) Du har twittrande frågat Gardell själv om saken och då fått svaret ”Jag tog Staffan Westerberg i försvar redan för snart 20 år sen. Och skämtade istället om Staffan Götestam. Såg aldrig ens Vilse i pannkakan.”

    Med ett sådant ”försvar” behöver man kanske inga angripare? Du inser visserligen att Gardell inte nödvändigtvis måste tas som sanningsvittne i ämnet Gardell, men medge att det är rätt motsägelsefullt att Gardell dels ”aldrig sett” Vilse i pannkakan som 1992 trots det antyds vara så förfärligt hemskt, dels låtit hela sceneriet till sin show 1996 domineras av denna (för honom helt okända?) tv-serie där han ”dementerar” något som då inte alls var ”allmänt känt” – utan här snarare planterades – om Westerbergs hemska inverkan på svenska barn, dels några år senare känner sig tvingad att å hela sin generations vägnar be Westerberg om ursäkt? För vad? Varför påtar just Gardell sig det ansvaret? Han som ju tidigare ”försvarat” honom? varför alls välja ett barnprogram för 5-åringar?

  23. Margareta Rönnberg

    Du har uppenbarligen inte frågat Staffan Westerberg om hans syn på detta ”försvar”. Det har jag. Han minns visserligen inte om det var Gardell som började det hela, men säger ”i alla fall gjorde han sig rolig på min bekostnad”. På min fråga varför han ställde upp med sin inspelade röst i showen, svarar Westerberg: ”Ibland kan man bjussa på saker”. Det var ”ogenomtänkt”.

    Så vad tror du att den kanske inte helt nyktra publiken tog med sig hem från föreställningen 1996: ”Staffan Westerberg har förstört vår barndom?” Eller ”Det är inte sant att Staffan Westerberg förstört vår barndom!”? Jag gjorde min tolkning. Precis som uppenbarligen många andra.

    Hur förklarar du att Gardell i tidningsartikel efter tidningsartikel utsetts till upphovsman till uttalandet och att Westerberg sagt sig vara väldigt nere och ledsen över påhoppen? Vem tror du minns bäst, den som känner sig påhoppad eller den som upplever sig behöva be om ursäkt?

  24. Kalle Lind

    Margareta Rönnberg: nja. Det du beskriver rör sig alldeles uppenbart på humorns och ironins domäner, där det är rätt svårt, för att inte säga omöjligt, att slå fast ett nummers EGENTLIGA innebörd. Att driva med Staffan Westerberg är inte samma sak som att säga att han har förstört ens barndom. Och att driva med någon behöver inte heller betyda att angripa eller hata någon – väl så ofta tvärtom.

    Så jag kan faktiskt inte se att du stödjer ditt påstående från boken: ”Komikern Jonas Gardell gav emellertid upphov till en seglivad myt, när denne i någon stand-up-monolog på 90-talet hävdade att Vilse i pannkakan skulle ha ’förstört hans barndom’.”

    Men nu är inte mitt uppdrag att rädda Gardells ära – har han ö h t någon sådan så får han rädda den själv – utan bara att påpeka hur vanskligt det är att slira på källkritiken. Johan Croneman, lika lysten att retas med Gardell som jag själv är att retas med Croneman, plockar upp det (kanske) enda påstående som faktiskt inte har någon som helst källa – och det är det du och jag nu diskuterar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: