kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Kategori: blogg Sida 70 av 99

Proggiga barnplattor del 4: Här kommer Ville, Valle & Viktor … igen!

Av

den 2009-02-20

i blogg


Nämen? Nu är det ju alldeles uppåt väggarna! Tre inlägg om tre bortglömda barnfigurer från anno dazumal efter varandra? Den här bloggen vet man då aldrig var man har!

Platta 2 med showartisterna Ville och den levande burgundiska dockan Viktor är ännu mer explicit i sin iver att förklara världen för våra telningar. Åter igen är materialet hämtat från en serie i Sveriges television.

Den här gången kretsar händelserna kring att de tre hemlösa flyttar in i en lägenhet. Ville tycker att tusen kronor i månaden är ”ockerhyra!” och värden kontrar: ”Ska jag inte ha vinst på insatt kapital? Hörninini – är ni anarkist kanske?”

I små tablåer skildrar Ville, Valle & Viktor aspekter av samhället – och förklarar hur det måste förändras:

1) jämställdheten. Värden kräver att en vanlig familj ”som skvallrar om kungen och drottningen och lilla Victoria” ska bo i lägenheten. Strax klär Valle om till Valla och Viktor blir odräglig tonårsunge. Lika snabbt faller Ville in i rollen som hustyrann: ”Valla! Se till att få fram käk! Men du kan väl städa upp här lite först!”

I ”Vallas samba” reder alla tre ut könsmaktsordningen:

Nu börjar jag förstå
Tjejer lärt sej som så
bli den halvan som ska
underordna sej bra
Killen lärt sej gå på
– flyta ovanpå
Båda halvorna kan
lära av varann!

2) skolsystemet. Värden kräver hyra, men för att få ihop till hyra måste man ha ett jobb, och för att få ett jobb måste man gå i skola. Följaktligen startar ”Villes betygsskola” där Valle genast får en femma och Viktor en etta i bassång. Att Viktor är en utmärkt sopran spelar ingen roll. Till slut bildar Viktor och Valle en egen kör, och Ville får tigga sej till att vara med mot att han slutar tjata om betyg.

Bort med betygen
så det blir möjligt
att hålla samman allihop!
Bort med betygen!
Det är så löjligt
att din gråt blir mitt glädjerop!

3) monarkin. Ville och Valle klär ut sej till olika adelstanter för att lura varann i en minifars om pengar. Viktor tröttnar på att servera silverte och klär ut sej till kungen. Ville och Valle fjäskar. Viktor skakar på huvet.

Om jag vore kung
då skulle ni förlåta!
Men om jag vore Viktor, en vanlig, en docka,
då skulle jag få gråta

För ni behandlar folk inte lika!
Och ni kråmar er otroligt för de rika!

4) reklamindustrin. I jakten på pengar rotar Ville fram ett par trasiga jeans som han vill sälja som ”punkjeans”. När de visar sej lukta illa blir Ville ännu gladare: ”skunkjeans!”

Pengar pengar pengar
Vi ska lura alla små små barn
att köpa det de
tror att de vill ha
Reklamen gör – och den förför –
så att det nästan går att sälja
skit vad

5) energipolitiken. Värden stänger av värmen. Valle bygger ett aggreggat som styrs genom cykelkraft. Viktor får sitta uppe på taket och trampa som en tok. Tablån mynnar ut i ett ämne som låg Anders Linder varmt om hjärtat:

Men om kärnkraften är farlig
Ifall strålning läcker ut
måste mänskorna fundera
så att livet ej tar slut

Och det vore ju inte äktprogg om man inte bara presenterade en analys utan också en till synes prickfri lösning:

Och från vindens starka strömmar
och från solens varma sken
kan man alltid samla mera
och behålla luften ren

Ingen ska komma och påstå att det hela är särskilt subtilt. Ingen ska komma och säga att det inte är indoktrinering.

Sen kan jag för min del komma på värre saker att lära barn än jämställdhet, miljömedvetenhet, rättvisa och kritiskt tänkande.

Alternativ Festival.

Av

den 2009-02-19

i blogg

Apropå Ville, Valle & Viktor så medverkade de så klart på den s.k. alternativfestivalen 1975.

Alternativfestivalen är en av de där proggiga grejorna som det är allra lättast att göra sej lustig över. Var schlager-SM verkligen så jävla mycket att bråka om? Var det så himla farligt att Agnetha Fältskog hade badmössa? Och ärligt talat: var Slim Notini, Adolf Fredriks flickkör och Anton Swedbergs swängjäng så himla mycket festligare?

Tydligen tyckte tillräckligt många människor så för att SVT faktiskt skulle ställa in Melodifestivalen året därpå. Och tydligen var det så angeläget för folk att protestera mot kommersialiseringen av musiken att de bänkade sej för att titta på isländsk jazzrock och grönländska Sume som sjöng en låt om alkoholism.

Intressantast att notera på skivomslaget – proggbolaget MNW förevigade naturligtvis spektaklet på en dubbelplatta – är Arja Saijonmaas medverkan. Tio år senare visade hon sitt förakt för Melodifestivalen genom att infiltrera hela arrangemanget, förläggas av Bert Karlsson och bekämpa otäckheterna inifrån.

Ville, Valle & Viktor framför sin ”Ljugvisa” (med originaltexten ”alla har allt de behöver var dag/ allting är rättvist och allting är bra”) med ny text. Den handlar om Hemming Sten. I försnacket refererar de till Inge & Sten. Det är giftig satir som troligen går några meter över huvet på de flesta idag levande.

Hemming Sten var en arrogant teverecensent på Expressen, som naturligtvis ondgjort sej över att diverse hippiekommunister ville ta Fältskogs röv ifrån honom och eventuellt fabricerat en insändarstorm själv. Inge & Sten var två kedjerökande danska sexualrådgivare.

Dialogen mellan Ville och Valle drar ner påfallande stora skratt (efter principen att bara det är taskigt mot nån jag inte gillar så är det roligt fast det är tråkigt):

Valle: Har du hört att Expressen har slutat med Inge & Sten?

Ville: Det var ju synd, de var ju bra. Vad har de istället?

Valle: De har fått inge istället. Inge särskilt. Men de har ju Hemming Steen.

Ville: Skriver han likadant?

Valle: Nä, han skriver tvärtom. Skit.

Och så sjunger de en hel visa ”tillägnad denna stora man”:

Hemming han skriver så pennan blir blå
Allt som han skriver det litar vi på

EM i schlager är bara musik
På det blir Stikkan Andersson alls inte rik

(Tal: – Det där var ju ljug!
– Jo, men det är bergis. Han får inte ett öre!
– Vem får pengarna då?
– Hans bolag!)

Alternativ festival det är trist
– ordnas av bonntjyvar och terrorist

Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer!
Åh huru ljuvligt att ljuga!
Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer! Ljug mer!
Åh huru ljuvligt med ljug!

Alternativfestivalen hölls i Stockholm i SEX DAGAR mars 1975. Några månader senare föddes jag. Plötsligt känns det som att jag har varit med ohyggligt länge.

Proggiga barnplattor del 3: Här kommer Ville, Valle & Viktor!

Av

den 2009-02-18

i blogg


På sjuttiotalet pratades det mycket om vänstervridningen i Sveriges Radio. Än idag hävdar vissa nyliberaler att SR och SVT är nåt slags kommunismens sista bastioner. Jag har haft en del att göra med bägge kolosserna och kan upplysa er oroliga: så är inte fallet.

Ett av de mest flagranta exemplen på sjuttitalets vänstervridning var Ville, Valle & Viktor (mer här och här)- tre showartister som i två teveserier lärde barnen att ifrågasätta och att ”centralbyråkrat” betyder ”ungefär detsamma som knöl”.

Den första serien kom på LP 1971 och innehåller ”16 låtar och dialog”. Det är klart att det är vänstervridet.

Valle (Anders Linder) drömmer om en röd planet ”där alla har vad de behöver och alla gör vad de förmår” (som ju refererar till ett Marx-citat, populariserat av Brecht i ”Dialektikens lov”).

Uppåtsträvaren Ville (Jörgen Lantz) förklarar pedagogiskt varför lekplatserna i förorterna är mindre än p-platserna: ”Vilket kostar mest – en bil eller ett barn?”

Revoltören (och dockan) Viktor (Hans Wigren) frågar, när gänget ska ut i världen: ”Är det så där också, att det är några som försöker bestämma och några som lyder?”

I ”Fiskvisa” rimmas ”trasig eternit” på ”vattnet som var rent förut är numer fullt av skit”.

I ”Bilar bilar” rappar Viktor att bilarna ”gör hela centrum/ till dödens väntrum”.

På sin norrlandstripp hittar gänget en avfolkningsbygd. Skyltarna annonserar ”affären är stängd” och ”bussen har upphört”. Ville försvarar så klart dåtidens urbaniseringspolitik och hävdar att de operativa centralbyråkraterna ”ser till att allting flyter”. När Valle och Viktor då kastar honom i vattnet (för att se om även Ville flyter) ropar han: ”Jag flyt´ int´!”

En ganska rolig anspelning på dåtidens välbekanta slogan ”vi flytt´ int´”, använd av de norrlänningar som skulle utlokaliseras för att fylla ut de nybyggda mögelhusen runt storstäderna.

Samtidigt sjunger för övrigt Valle och Viktor om centralbyråkraten:

Han måste jobba och se till
att människor inte får bo där de vill
Man kräver resultat av en centralbyråkrat
Men vem är det som kräver?

Men först och främst vill jag nog påstå att Ville, Valle & Viktor handlar om ifrågasättande. Och även om det nu var Mao som råkade copywrita frasen ”det är rätt att göra uppror”, så måste man inte stå bakom folkmord och massvält för att tycka att kritiskt tänkande är sunt.

När Viktor frågar ”varför?” svarar Ville ”därför”. Viktor replikerar:

Man har rätt att fråga varför
Man har också rätt att få ett svar
för annars är det ingen mening med att fråga

Jag kan inte tycka att det är knäppt eller ens kontroversiellt att framföra dylikt i ett barnprogram. Jag kan inte heller se det principiella problemet med att upplysa barn om existerande faktum som miljöförstöring och omänsklig byggnadspolitik.

Det är faktiskt inte Anders Linders fel att samhället hade – och har – sina fläckar. Det är samhällets.

Tullü!

Av

den 2009-02-16

i blogg

Den kommande kioskvältaren ”Människor det varit synd om” (skriven av en man med en blogg) lades inledningsvis ut på remiss till ett antal betrodda vänner och nördkollegor. Tanken var att sålla lite bland texterna och se om någon hade mindre berättigande än andra.

Samtliga uppsvenskar tyckte t.ex. att jag kunde stryka texten om dansbandskungen Thorleif Torstensson, eftersom de inte såg humorn i att han kallas ”Tolle” (som på skånska betyder nåt brunt och korvformat).

Kapten Stofil-redaktören Martin Kristenson reagerade också på att jag ägnar så mycket tid åt att Lennart Hylands fru och son hette Tuss och Per-Otto (dessutom med betoningen Per-Ótto) och ställer den försynta frågan om det finns ett samband mellan namnet Per-Otto och Tuss dokumenterade förlossningspsykos. Martin menade att det gränsade till mobbing att håna folk för deras namn.

Eftersom jag minns allt jag läst – och särskilt om det gäller namn – kunde jag snart kontra: Martin ägnar själv ett lång stycke i sin bok ”Partyt är ett faktum” (beställ här) åt just nöjespersonligheter med knasiga namn!

De svenska skådespelare som han lyfter fram är Kotti Chave, Sagnrid Nerf och Ittla Frodi. Smaka på dem. Smaka länge på dem. Sällan har tilltalsnamn befunnit sej så nära psykosen.

Kotti. Sagnrid. Ittla.

Chave. Nerf. Frodi.

Kotti Chave var sammetsögd flickidol i ett gäng trettiotalsfilmer och anställd vid Dramaten. Ursprungligen född Björn Julius Haraldsson Chave, tog han sig själv namnet Kotti – antagligen med motiveringen att ”varför bara ha ett prilligt namn när man kan ha två?” eller ”får jag inte uppmärksamhet på nåt annat sätt så”. Enligt SCB finns det två idag levande män som heter Kotti. Rimligen är det Chave som haft detta dåliga inflytande.

Sagnrid Nerf hade ett namn som låter som om det är stavat baklänges, men Dirngas Fren är faktiskt marginellt konstigare. Old girl Sagnrid var revyaktris och upptäcktes av Povel Ramel. Sin sista insats på film gjorde hon i knullkomedin Som hon bäddar får han ligga, en av ganska få filmer som handlar om en tysk sociolog som ska undersöka den svenska synden handgripligen. Och veterligt den enda film som lanserats som ”stjärnspäckad, snurrig sexkomedi med Sune Mangs och Jarl Borssén!”

Det finns f.ö. inga kvinnor (eller män) med förnamnet Sagnrid 2009. Sangrid blev m.a.o. aldrig lika stor som Kotti.

Ittla Frodi föddes som Ingvor Frodi, men tyckte tydligen inte att det namnet stack ut ordentligt. Mest känd är kanske Ittla för rollen som Tant Brun i de bisarra Elsa Beskow-filmatiseringarna från sextitalet, där regissören valde att låtsas som att filmdialog inte var uppfunnen utan istället använde berättarröst. För dej som undrar – ja, det känns lågbudget.

Det finns f.ö. inga som heter Ittla i förnamn eller efternamn 2009. Däremot finns det ett gäng som heter både Barbro och Berit, dvs. samma som Ittlas något mindre häcklade systrar.

Men vad Martin Kristenson glömmer är att det nästan konstigaste av alla namn finns strax utanför nöjesvärlden: medan Carl-Gustaf Lindstedt stod och spelade ”Fly mej en greve”, ”Vicke Nys” eller ”Spanska flugan” satt hustru Tullü hemma och väntade. Tullü? Tullü! Carl-Gustafs hustru – och Pierres (samt Pias och Peggys) mamma – hette Tullü. T-U-L-L-TYSKT Y.

Det finns ingen logik i det namnet. Ska det uttalas ”Tully” eller med markerat tyskt ljud? För inte katten ska det väl säjas ”Tullu”? Jag förmodar dock att ”Tullu” är vad hon i praktiken kallades, eftersom alla gamla jag nånsin känt sagt ”mussli”. Och ”Tullu” är fan inte mindre konstigt än ”Tullü”.

Plötsligt blir det liksom inte lika knäppt att Carl-Gustaf själv av sina vänner kallades ”Kluttas”.

Igår hände det!

Av

den 2009-02-13

i blogg

Nu kan han dö lycklig. Igår blev Glans hedersmedlem – på livstid! – i Eslövs Handbollsförening. Det är med stor missunnsamhet jag säjer grattis.

Begåvade människor jag känner del 6: Johan Glans.

Av

den 2009-02-12

i blogg

Ikväll ska jag göra ett märkligt gig. På det K-märkta Medborgarhuset i min skoltids stad, Eslöv, ska jag intervjua en av stans två stora söner, Johan Glans (den andre är Erik Penser). Det lär vara fullsatt.

Jag är ingen intervjuare och Glans är inget vidare intervjuoffer. Det blev så för att vi råkar känna varann sen länge.

1988 gick jag i sjunde klass och vi flockades i aulan för att se en julshow som ett par elever satt upp. Det höll ovanligt hög klass, påfallande hög. Van från roliga timmen vid att folk stod och läste sketcher innantill ur Dramatik för skolan och inledde scenerna med att presentera sin rollfigur med namn, blev jag imponerad.

Jag vet inte om ensemblen i övrigt var så begåvad, även om ytterligare en medverkande dykt upp i showbusiness tassemarker, men en stjärna utkristalliserade sig redan då. Han hette Johan Glans. Han slog bl.a. ett stämjärn mot bordet och sjöng ”aaahh”. Redan då lyckades han gjuta liv i ett billigt skämt genom att så uppenbart gilla vad han gjorde och trivas där han stod.

I skolkorridoren märktes han inte. Där flöt han snarast ihop med väggen.

Det är som om somliga är predestinerade för en uppgift. Glans var rolig redan som ung. Inte på fester eller på fik, men på scen och på papper. Han visste vad som var roligt, på samma sätt som man kan urskilja vad som är blått eller kallt.

I Seinfeld-extramaterialet berättar en av de nördiga manusförfattarna om hur Larry David stod och såg på repetitionerna och regelbundet mumlade ”funny … funny … not funny …” Med expertisblick skiljdes agnarna från skämten. En författare råkar säja ordet ”shrinkage” när han presenterar idén om att George blottar sej för en tjej efter badet, och David replikerar genast: ”Shrinkage! Use that word! Use it a lot!”

Det hade kunnat vara Glans. Intuitivt avgjorde han från begynnelsen hur humor blir till. Där andra famlat och sökt sej fram – Magnus Betnér jonglerade i början, Özz Nûjen klädde ut sig till tant – har Glans klättrat uppför en spikrak stege.

Det är ingen skillnad på det han gjorde då och det han gör nu. Bortsett från att det är rappare, effektivare, vanare, proffsigare, tajtare. Men somliga Parlamentet-skämt hörde jag på Lilla Teaterns scen i Eslöv tidigt nittiotal. Inte en stavelse har ändrats.

Jag har alltid beundrat karln (om man nu kan kalla en person med det utseendet för karl) förbehållslöst. Hans säkerhet har också varit hämmande för mej, som visste att jag ville men inte hur det skulle göras, vilket jag tyvärr inte riktigt kan klandra honom för. Omedvetet sökte jag mej till andra hörn av kulturarbetarbranschen för att lösgöra mej från Glans perspektiv och inflytande.

Jag ”valde” det dammigaste och mörkaste hörnet. Glans kommer alltid att vara roligare, men ingen har så mycket att säja om Arne Weises första samlagsförsök som jag.

Idag är det statligt påbjudet att gilla Johan Glans. Han skämtar på kronprinsessans födelsedag och leder guldbaggsgalor, accepteras av både massan och Schyffert. Plötsligt fanns han överallt, vilket gav oss intrycket att han alltid funnits där.

Det har han på ett vis också. Han räknar sin ståupp-debut till en tävling på Hotell Kramer i Malmö 1994, där han och Batra mottog ett delat förstapris av Lennie Norman. Sen dess har han poppat upp då och då, i sammanhang som jag minns knivskarpt och som Glans helst vill att jag ska glömma.

Men vi ska minnas att det inte var nån Björn Gustafsson-effekt. 1994 var ståupp det ohippaste du kunde syssla med jämte ett vanligt hederligt jobb. Glans har trälat sej till sin position, verkat i skuggorna, gjort företagsgig på vägkrogar. Om det inte vore ett så märkligt ord att använda när man pratar om honom, skulle man kunna påstå att han har kämpat.

Det är så klart lätt att säja i efterhand, men helt ärligt: att han hamnat där han hamnat stod klart från början. Det hade varit betydligt konstigare om han blev personalchef som sin pappa.

Redan på gymnasiet sa vår originelle gympalärare att Glans skulle bli ”Sveriges svar på Stig Grybe” (fundera gärna på vad det betyder). Eftersom jag själv aldrig varit nån vän av idrott, är det med motvilja jag ger honom rätt.

Tävlingen avgjord!

Av

den 2009-02-11

i blogg

Jag vill återigen be om ursäkt för att jag råkade slinta på ”publicera nu”-knappen så att gårdagens pampiga 13.03-tävling låg ute och skvalpade några timmar tidigare. Det ska aldrig upprepas.

I övrigt får jag nog säja att tävlingen gick bra. I princip ingen svarade fel, om man inte ska vara kitslig och rätta dem som har skrivit 1,2,3 när frågorna faktiskt var numrerade 1,2,2. Och att någon skrivit ”Bengt Grivé”, vilket bör vara en ost man kan köpa i Thailand.

Enbart män svarade, vilket antagligen säjer nåt om innehållet på den här bloggen. Påfallande många svarande rör sej i den mediala sfären, vilket främst säjer nåt om hur mycket tid man har över i den världen.

Rätta svar var alltså:

1. Åke Strömmer
2. Bengt Grive
2. Lennart Hyland

Några kommentarer ur den digra mejlskörden:

Om jag vinner så ge boken till den som kom näst först.

Förresten: upplysningsvis är det förbjudet att anordna lotterier i Sverige utan tillstånd från lotterimyndigheten, så om flera bidrag med rätta svar kommit in samtidigt (eller bara tillräckligt nära varandra i tiden för att det ska vara omöjligt för er att skilja dem åt) blir det med tanke på avsaknad av utslagsfråga svårt att kora en vinnare. Så ett tips för framtida liknande tävlingar är att ni inkluderar ett prestationsmoment, exempelvis en slogantävling eller tävling om att tipsa En man med ett skägg-redaktionen om något.

Imponerande nedsättande inställning till sina läsares språkliga förmåga de har på nu!:
”Redaktörn, här är anagrammen på tävlingssvaren.”
”Bra Jönsson… Hmm ’Iggen Brevt’? Du, det här med anagram är nog lite för avacerat. Skriv bara upp bokstäverna i alfabetisk ordning. Och räkna dem för i helvete!”

På A svarar vi: Åke Strömmer, mest känd, i alla fall hemma hos mig, som låtskrivaren med ”Susanna i badet” på sitt samvete (”där sitter jag och önskar att den handduken var jag”)
Och på B svarar vi: Bengt Grive, i dag mest känd för sitt gästspel i Macken
Och på C kan vi inte. Men jo: Lennart Hyland. Mest känd?

Rätt svar:
1. Åke Strömmer
2. Nigger V Bet
3. Lennart Hyland
Lättöl.
/Carin Götblad
Rikspolisstyrelsen
Stockholm

Och tävlingens stolte, rörde och tacksamme vinnare är – Anders Ryman! Som dessutom lyckades med konststycket att vara först två gånger!

Paret Schulmans teveminnen – lustigt nog särskilt kretsande kring produktioner där paret Schulman själva var inblandade – kommer som ett brev på posten! (Och ja, jag har flera ex. Annars hade jag givetvis inte skänkt bort den.)

Nämen vad nu då? En man med ett skägg spexar till det med en tävling!

Av

den 2009-02-10

i blogg


1976 kostade bildtidningen Nu ”fortfararande” bara 1,95. Jag köpte mitt exemplar för tjugofem riksdaler 2009. På kuppen fick jag veta hur HM Konungen firade sin bröllopsresa – samt en tävling som jag bara kan saxa rakt av och därmed slippa fundera på vilken gammal nöjesgubbe jag ska pressa fram några lustiga anekdoter om idag.

För första gången i den här bloggens historia: en tävling! Det här är alltså den nivå ett bildmagasin förväntade att deras läsare skulle ligga på 1976. För säkerhets skull räknar de till och med bokstäverna i tevegubbarnas namn åt en. Notera också att fråga 2 och 3 är likadant numrerade.

Så här går det till: lös de finurliga gåtorna. Skicka ditt svar (och namn och adress) till lagomtjock@yahoo.se. Den som gör det först och rättast vinner. Alternativet att skriva ut svarskupongen och skicka den hem till mej gäller inte.

Tyvärr kan jag inte ståta med lika fina priser som Åhlén & Åkerlund. I originaltävlingen kunde man bl.a. välja på ”två backar lättöl till dem du vill bjuda”, ”två backar läsk till sommarens fest” och ”två askar choklad att förgylla samvaron med”.

Istället vinner den först öppnade rätta lösningen boken Såg du? TV minns under tjugofem år av Allan och Lizette Schulman, idag mest kända som föräldrar till ett par överbetalda bloggare. För att göra nånting värdefullt ännu värdefullare kommer jag personligen att signera den med Alex och Calles namn.

Okej, här är frågorna. Lycka till!

Lystring! Idag blir det tävling!

Av

den 2009-02-10

i blogg

Idag, exakt klockan 13.03 (tokigt studentikos ojämn tid!), trummar En man med ett skäggs första tävling NÅGONSIN igång. Tema: gubbar. Vinster: mycket fina och i princip beskattade. Kom ihåg att surfa in här då.

För att ni verkligen ska förstå att det är kvalitet på tävlingen, kan jag hinta att den är plankad rakt av från det här kulturmagasinet:

Kan Folkrepubliken Sveriges nationalsång bli en rocksång?

Av

den 2009-02-09

i blogg


Vi har tidigare läst om två unga stofila radikaler i Göteborg som hatade rockmusik för att den gjorde dem borgerligt kåta. I Stockholm fanns ett gäng maoistiska teoretiker som kallade sej Sveriges Kommunistiska Parti. De valde anti-rock som sin officiella partihållning.

I skriften Folket har aldrig segrat till fiendens musik försöker ett antal olika män förklara varför rocken är skadlig och destruktiv. Artiklarna har rubriker som ”Vem tjänar Bruce Springsteen”, ”USA-musiken i Sverige är en sjuka”, ”Rocken – den sista grenen på det borgerliga musikträdet” och den ovan i rubriken citerade.

Det är en fröjd att läsa för nån som gillar bisarr argumentation och knastertorr prosa.

En tvåhundra år gammal man som heter Thomas Nydahl går till hätskt angrepp mot Nationalteatern, som knappast var en politiskt renlärig grupp men gillades av KFML(r) för att den var från Göteborg och trots allt gjorde musik som gick att lyssna på. Nydahl är mycket irriterad på att Nationalteatern på sina konserter ”lyckas piska upp en allmänt hysterisk ’pundar’-stämning” och på bristen på klassteori i låtarna:

I Nationalteaterns lilla värld finns en grupp verkliga revolutionärer: de som bestämt sig för att svära och slåss, knarka och supa sig fulla på mellanöl. Det är revolt i ordets rätta mening! (I mina ögon en revolt på borgarnas villkor, en ”revolt” som leder till passivitet och fullkomlig politisk inskränkthet).

Mot denna grupp står samhällets verkliga förtryckare: snuten med batong i högerhanden! Det är så sant: pundaren upplever polisen som den omedelbare förtryckaren.

Men ska man om man kallar sig kommunist sänka sig till den nivån? Vore inte istället polisens agerande en bra utgångspunkt för att visa den verklige förtryckaren: monopolkapitalisten!

Stefan Ringbom – den musikaliska motorn i SKP-anstuckna Fria Pro-teatern – skriver den borgerliga musikens historia och lyckas använda olika varianter på ordet ”borgerlig” i två av tre meningar. Han hävdar att ”rock and roll är den senaste nyskapelsen inom den borgerliga musiken”:

Faran när vi börjar använda musikindustrins produkter är att vi själva så lätt dras in i deras insmickrande tuffhet och tillämpar deras sätt att förhålla sig till musiken och publiken. Det är därför den blir så svår att använda anser jag.

Det finns dom som invänder att rock and roll bygger på blues, som är folklig musik. Det är rätt, men drastiskt uttryckt, varför i herrans namn ska den svenska arbetarklassen lägga den amerikanska arbetarklassens musik till grund för sin musik?

Och nej, svaret ”för att den svänger” gills inte. Här pratar vi om kommunistiska akademiker som vill lyfta fram den svenska folkmusiken med fiol och dragspel som ledmotiv till den kommande revolutionen.

För oss idag är hela debatten obegriplig och på så vis fick ju så klart gammelmännen i SKP rätt: den amerikanska ”degenererade” rockmusiken är en mycket självklarare del av vårt kulturarv än Skäggmanslaget. Men ärligt talat – det är för att den är något lite sexigare.

Oktoberförlagets (SKP:s bokförlag – gav bl.a. ut en rockplatta med Lasse Tennander) chefsideolog Anders Johansson skriver i sitt debatthäfte saker som ”rocken har aldrig varit knuten till massrörelser inom den amerikanska arbetarklassen”, ”man kan inte säga nåt om (folklig) förankring om man inte kan påvisa att kulturen har sprungit fram ur arbetarklassens kamp” och ”sådan musik är imperialistmusik och den kan inte ’omfunktioneras’ eller fås att ändra klassinnehåll genom att man tricksar med texterna”.

Och i Håkan Laghers bok Proggen berättar Lasse Tennander att samme Johansson ”älskade ju också Springsteen och spelade luftgitarr i studion när vi spelade in”.

Sida 70 av 99

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén