kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Kategori: blogg Sida 81 av 99

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 1.

Av

den 2008-08-27

i blogg


Johan Ehrenberg startade den första varianten av ETC redan 1978 – för övrigt samma år som Galago hostade igång – och efter ett otal inkarnationer och konkurser verkar den fortfarande vara i nåt slags rörelse.

Jag har naturligtvis de flesta exemplaren från 1978-1983 (då den las ner för första gången) sparade i noggrant märkta mappar. Varför har jag det? Jag var ju åtta år när tidningen upphörde? Tja, varför har män bröstvårtor?

När jag nu sitter och bläddrar på måfå mellan numren slår det mej att det knappt finns nån sån här tidning idag; det närmsta är väl Ordfront eller Arena, men ETC är lika mycket en plattform för grafiska formexperiment och rapporter från ett åttitalistiskt krog-Stockholm (samma Stockholm där Olle Ljungströms Reeperbahn, Thåström och Arne Anka rörde sig) som en aktuell vänstertidning.

Gällande feminism och queerteori var tidskriften en pionjär; Johan Ehrenberg klädde redan 1983 ut sej till Jenny och valde att leva som kvinna och presentera det i ett tjockt specialnummer. Vad som naturligtvis var oerhört djärvt och gränssprängande, avfärdades av sin samtid som ett desperat kommersiellt trick.

Bitvis var det en ganska rolig tidning. Och inte bara rolig på vänstervis (dvs. att man säjer taskiga saker om moderater). De publicerade den franske serietecknaren Reiser, mest känd för ”Mannen med dom stora kalsongerna”, ett av hans mer rumsrena verk. Idag känns hans sidor jobbiga och gapiga, men som en motröst i samtidspuritanismen måste de ha känts befriande.

Men även i featurematerialet finns humor. När Simon & Garfunkel kom till Råsunda 1982 valde ETC en vinkel som landets övriga journalister inte valde:

Teorin i artikeln är att om Simon & Garfunkel varit svenskar så hade de varit ullstenare:

Dom är lagom radikala för att inte vara konservativa och dom är lagom konservativa för att inte vara radikala. Precis som dom är lagom rockiga för att inte vara töntiga och lagom töntiga för attint vara rockiga. Med andra ord passar dom för i stort sett alla oavsett vilka värderingar man nu har.

Skillnaden mellan dom och folkpartiet är väl i stort sett bara den att Simon & Garfunkel utövar en betydligt större dragningskraft på människor än vad Ola Ullsten och Rolf Wirtén gör.

Och så intervjuar de några random svenska halmhattar och får teorin bekräftad:

Evert Jansson (att döma av bilden 27, att döma av namnet 72):
Jag lyssnar inte så mycket på skivor nuförtiden men skulle jag sätta på en skulle det nog bli Simon & Garfunkel.

Musse Hellgren (kommentarer överflödiga), folkpartiets kvinnoförbund:
Jag tycker dom är JÄTTEbra. Jag lyssnade på dom senast igår. Det var en halvtimmes program i radion. Musiken är bra för den är inte våldsam rock, utan njutbar musik.

Christer Eirefelt (a.k.a. Folkpartisten med det nästan vanliga namnet):
Vi har några skivor hemma. Jag tycker det är jättefin musik. Just den typen av musik passar mig.

Bonnie Bernström (suck… ibland gör de det för enkelt för oss retstickor):
Dom är ju jättebra! Dom stimulerar ens verklighetsflykt och fantasi, samtidigt har dom ju ett budskap. Det är harmoni i deras musik som gör den skön att lyssna på.

Min nya samling.

Av

den 2008-08-25

i blogg

Min gamle vän Hansson hade en gång en kepssamling. I en gallerlåda i sin överdimensionerade klädkammare i västra Lund hade han tre kepsar: en blå, en annan blå med Nike-loggan och en ormfösarkeps utan reklamtryck.

Man ska ha detta i åtanke när man tar del av min nya samling: Böcker Med Mackrecept Skrivna Av Glada Män Som Gillar Att Uppträda På Firmafester. Jag är medveten om att samlingen inte är så kvantitativt omfattande, men fan vet om den ändå inte är komplett.

Clintn.

Av

den 2008-08-24

i blogg









Det här är rutor ur Garry Trudeaus dagspresserie Doonesbury, innan Aaron Sorkin skrev Presidenten och Miss Wade och i synnerhet teveserien West Wing den mest demokratpropagandistiska populärkulturutposten i Staterna.

Sidan visar hur några av Doonesburys – som är en märklig blandning av såpopera, släktsaga och satir – huvudpersoner drömmer om en ny tid för USA, och publicerades i samband med att Clintn (som han ju heter enligt Folke Rydén) tillträdde sin första mandatperiod 1993.

Det första som slår en när man läser den är att den inte är särskilt rolig. Nu är detta satir, en typ av humor som har som sitt privilegium att den inte måste vara rolig, så det är inget konstigt. Det anmärkningsvärda är den okritiska förhållningen till makten.

Som synes sätter karaktärerna stora förhoppningar till den saxspelande Arkansas-politruken. Det gjorde också Garry Trudeau. Och det intressanta är att han inte hymlar med det.

I Sverige tar ingen kulturarbetare partipolitisk ställning. Wille Crafoord slog för all del sista spiken i sin trovärdighetskista när han satt och bartrubadurplinkade på moderaternas senaste valvaka, månaderna efter att han försökt blåsa liv i en havererad karriär genom att komma ut som gammal mobbare i nån kvällstidning.

Men annars får man nog gå tillbaka till 1968 års valrörelse, då Hasse Alfredson poserade på såsseaffischer och Tage Danielsson skrev den socialdemokratiska valuppmaningen Ur en soffliggares dagbok, för att hitta några tydliga svenska motsvarigheter. Och så Sven Wollters medverkan i KPML(r):s valrevy 1979 förstås.

Visst, partierna har sen dess värvat artister till sina valrörelser (Wille Crafoord uppträdde t.ex. för Vänsterpartiet i samband med valet 2002), men en svensk kulturarbetare som med ena handen på hjärtat säjer ”jag tror på Jan Björklund” eller ”jag ska inga gudar hava jämte Maud Olofsson”, vet att hans trovärdighetskapital kommer att urholkas.

Och kom nu inte dragandes med att La Camilla första maj-talade för några år sen; jag pratar om ett ogenerat försvar för ett partiprogram och en partiledare, inte allmänt hållna och till intet förpliktigande solidaritetsfloskler.

Utan att vara nämnvärt insatt i ämnet, uppfattar jag den amerikanska traditionen som annorlunda. En bok som Al Frankens ”Lögner och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem” (på svenska 2003), som otaliga svenska vänsterintellektuella kastade sej lystet över trots att parodifigurer som Rush Limbagh och Bill O´Reilly och Ann Coulter har noll och intet med en svensk verklighet att göra, är bitvis ett osminkat försvar för vartenda steg och mått Clintn vidtog under sin mandatperiod.

Och då är Franken – liksom Trudeau – satiriker. En av stöttepelarna i Saturday Night Live från dess begynnelse. Satiriker ska, enligt svenska och europeiska normer, ha alla ryggar fria och inga vänner.

Trots att Franken borde veta lika väl som nån annan att en presidents rörelseyta är extremt begränsad av lobbygrupper, finansiärer, senat, domstolar, delstatligt självbestämmande och gud vet vad, försvarar han allt – ALLT – Clintn gjorde under sin tid vid makten. ALLA beslut Clintn fattade var goda.

Det är heller ingen hemlighet att Martin Sheens presidentkaraktär i West Wing var ett idolporträtt av Clintn. En Clintn utan libidot och några andra motbjudande sidor (förutom att han ibland kallas ”nörd” av sina medarbetare). Och att Obama i sin tur mer eller mindre byggt sin offentliga persona på Aaron Sorkins idealiserade demokratpatriark.

Det är svårt att föreställa sej en svensk teveserie med en partiledare som Martin Sheen: intellektuell, Nobelpristagare (och då har vi faktiskt haft Nobelpristagare i vår partiledarkår – Bertil Ohlin), ärlig, rakryggad, pragmatisk men aldrig tummande på dom goda idealen.

I teveserien Kungamordet stod Reine Brynolfsson och Kenneth Mildoff för mer typiska svenska politikerporträtt: antingen känslokall psykopat eller verklighetsfrånvänd gammal sprattelgubbe. Kanske mer överensstämmande med verkligheten än Martin Sheen, men samtidigt så mycket fegare i sin förutsägbarhet.

Jag säger inte att denna amerikanska tradition att helhjärtat omfamna ett av de två högeralternativen är så särskilt positiv. Men det är intressant att det där över huvud taget går att ta partipolitisk ställning och bibehålla intellektuell och konstnärlig status.

One dollar herrmode.

Av

den 2008-08-21

i blogg

Filmer kan så klart betyda olika saker för olika människor. I Hollywood ville producenter under tio års tid inte satsa en cent på Gökboet eftersom det inte gått illa för en tidigare dårhusfilm. För dessa producenter handlade Gökboet kort och gott om ett dårhus. Andra människor har hittat större djup i just den historien.

Clint Eastwoods Million dollar baby är för många en film om boxning. Det tog lång tid för mej att förstå det. Jag tittade förvånat på andra som sett den och som pratade om mellanvikt hit och jabbande dit. Jag noterade knappt att man boxades i filmen.

För mej handlade Million dollar baby om Clint Eastwoods höga byxor. Höga byxor som en symbol för a) begynnande ålderdom, b) taskig klädsmak och c) byxor som sitter alldeles för högt uppe på kroppen. Jag uppfattade allt som skedde mellan Clints olika entréer i uppvevade slacks som ren utfyllnad.

Vad motiverar jag då denna syn med? Ja, för det första det faktum att Clint Eastwood har väldigt höga byxor. Byxor som i princip trotsar naturlagarna. För det andra Morgan Freemans allestädes närvarande voice-over – i fri tolkning:

Frankie Dunn var en märklig man. Ingen visste så mycket som han om att ha byxorna uppe på magen. Frankie brukade säja att höga byxor är onaturligt. För allting i det är bakvänt. Byxorna vill sitta runt midjan, du drar ändå inte upp till dom midjan. Omvärlden vill att du ska dra ner dom till midjan, du låter dom ändå sitta i brösthöjd. Istället för att springa bort från fulheten, som en normal människa skulle göra, så går du rakt mot den.

Frankie Dunn visste allt om att bära byxorna för högt. Han kunde alla knepen. Han visste hur man spände ut bröstkorgen och drog upp axlarna för att byxorna skulle stanna långt upp på överkroppen. Han kunde dra åt bältet runt halsen för att försäkra sej om att byxorna absolut inte skulle flytta ner till höfterna.

Frankie Dunn hade varit överallt i världen med byxorna i armhålehöjd. Han hade haft manchesterbyxor upp till axlarna i Arizona, han hade haft gabardinbyxor upp till hakan i Seattle, han hade haft ballongbyxor och motivjeans och kamouflageshorts så dom till och med täckte munnen i New Jersey. I hela Staterna fanns det ingen klubb för gubbar med till synes för korta överkroppar som han inte varit på. En gång drog han till och med byxorna över huvet så bara kalufsen stack upp.

Finns det magi i att ha byxorna högt uppe, så är det magin bortom nickelallergiska eksem på bröstkorgen, hoppressade testiklar och meterlånga gylfar. Det är magin i att riskera allting för en dröm som ingen utom du själv ser. Eller ja, alla ser den ju, men ingen kan förstå den.

Film für Cazale.

Av

den 2008-08-19

i blogg


John Cazale var fyrtitre år när han dog. Han gjorde fem filmroller. Hans grej var väldigt mycket att se trött ut. Utan att ha tillgång till hans efterlämnade shampoförråd, gissar jag att det var litet. Hans värsta ovän var frisören.

Cazale-kakan var liten men säker. Samtliga fem filmer han gjorde nominerades som Bästa film i den där statytävlingen de har i staterna. Tre av dem vann.

Den första film han gjorde hette Gudfadern. Den var skitbra. Den innebar ett genombrott för Al Pacino, Francis Coppola, Robert Duvall, Diane Keaton och James Caan och en återupprättelse för Marlon Brando, som knullat bort sin Hollywoodstatus under inspelningen av Myteriet på Bounty då han spred dröppel som en löpeld över Tahiti.

Den gav också Robert Evans en position som producent som många har ifrågasatt. Sen Coppola klippt ihop en första version på två timmar och femtio minuter, sa Evans åt honom att den var för lång. När Coppola visade en omklippt variant på två och femton, frågade Evans vart alla de bra grejorna tagit vägen.

Coppola räknade upp åtskilliga namn i sitt tacktal på Oscarsgalan. Dock inte Evans. Tio år senare – när de bråkade igen kring Coppolas musikalfilm Cotton Club – skickade Coppola ett telegram till Evans:

You did nothing on The Godfather other than annoy me and slow it down.

Å andra sidan – för det finns alltid en andra sida vad gäller den här rullen – var Coppola säkert inte världens effektivaste arbetsledare. Fotografen Gordon Willis hade en vision om att måla med färger i svart, att ljussätta underifrån och med ett rikt mått av skuggor. För att gå i land med idén krävdes disciplinerat och metodiskt arbete. Willis:

Francis´s attitude is more like, ’I´ll set my clothes on fire – if I can make it to the other side of the room it´ll be spectacular.

Sammanfattningsvis: det hände att konfrontationer uppstod. Och då har jag inte sagt för mycket.

John Cazale spelade Fredo. Den misslyckade mellanbocken Corleone. Han som blev skjuten i roddbåten. Cazale var i princip den ende som gick rakt igenom castingprocessen utan att t.ex. bli kallad för ”that little dwarf” (Evans om Pacino). Å andra sidan var hans roll inte den attraktivaste.

Nästa film Cazale gjorde hette The Conversation (Avlyssningen). Gene Hackman gled runt med toknoja i världens coolaste regnrock (varför vi hade likadana i övervakningsavsnittet av Hej rymden!, en föga uppmärksammad hommage i en föga uppmärksammad serie). Cazale var hans stackars assistent.

Sen gjorde Coppola världens bästa uppföljare – Gudfadern 2. Ackompanjerad av ungefär lika många bråk som ettan. Nu var det dags för en annan dedicerad Actors´ studio-student att brejka. Han hette Robert De Niro och var relativt begåvad. John Cazale spelade fortfarande Fredo. Fredo var ännu mer misslyckad än tidigare.

Sen spelade Cazale mot Pacino i Dog Day Afternoon, en av ytterst få öppet homoerotiska male bonding-skildringar i det starkt androcentriska New Hollywood (som vi gillar att kalla den lysande epoken mellan The Graduate 1967 och Jaws 1975). Pacino gick på patenterat övervarv som bankrånaren som ska plundra ihop till en könsbytesoperation, Cazales ögon gick från trötta till nästan döda medan han firade nya triumfer i underspel.

Sen gjorde Cazale en film som hette Deer Hunter. Den innebar genombrottet för en aktris som hette Meryl Streep. Cazale hann även förlova sej med henne. Michael Cimino såg till att lägga alla Cazales scener först under inspelningen, eftersom bencancern redan nästan ätit upp honom. Producenterna blev sneda när de förstod att Cazale var i princip död eftersom de investerat åtskilliga miljoner.

Cazale dog innan filmen fick premiär. Men han hann ju med en del innan dess.

Han var för övrigt också Al Pacinos bästa kompis.

Citaten kommer för övrigt från Peter Bisskinds fantastiska Easy Riders, Raging Bulls, den mest heltäckande boken hittills över mängden centralstimulantia och erotiska aktiviteter som sjuttitalets grandiosa regissörsegon ägnade se åt.

Didi and the don´t-don´ts.

Av

den 2008-08-18

i blogg

Inledningsvis ett kungörande: jag är ingen gammal rollspelare. Det känns viktigt för mej att få säja. Ja, jag läste tjocka böcker när andra upptäckte sin sexualitet, ja, jag hade flaskbottnade glasögon och finnar och mjäll, ja, mor köpte mina kläder till sjunde klass – men nej, jag har aldrig spelat rollspel.

Okej, jag har försökt. Men jag tyckte det var töntigt.

Jag tycker fortfarande att det är töntigt att gå ut i skogen och vifta med latexsvärd och säja ”ave” till varann. Nog för att jag har svidat av mej naken i SVT, men även jag har gränser. Så sent som i veckan retade jag min bror för att han för tio år sen spelade orchspejare på ett lajv.

Med detta sagt: 1997 skrev dramapedagogen Didi Örnstedt (och nej, inget tyder på att namnet är ett tryckfel) och kulturpedagogen Björn Sjöstedt en bok med titeln De övergivnas armé. Det är en bok som a) försöker förklara ”rollspelshobbyn” som fenomen, och b) försöker förklara varför rollspel är dåligt.

En viss typ av resonemang känns igen från t.ex. Allan Rubins tokerier, t.ex. sättet att få varje negativ aspekt eller baksida att överskugga hela fenomenet. Didi och Björn hänger upp sej på att det ibland ligger skräp på marken efter att folk lekt svartalfer i skogen och på att det finns vissa tematiska kopplingar mellan rollspel och nazism (=intresse för asatron).

Och på samma sätt som kulturfientliga gjort i alla tider, försöker de ge kulturen skulden för otäcka fenomen i samtiden:

Våra kyrkogårdar får ibland besök av människor som går på härjningståg. Framfarten har många likheter med den som beskrivs i olika rollspelsscenarier. I några fall är det direkt belagt att gravskändningar utförts med inspiration från rollspel. Kanske är den sista viloplatsen för oss vanliga dödliga människor samtidigt lekplats för osaliga, hämndlystna ”vampyrer”? Att skapa fruktan i sin omgivning är helt i sin ordning i deras begreppsvärld, och att bidra till löpsedlar som skriker ut händelsen tilltalar vampyrernas fåfänga.

Polisen har också ryckt ut på andra ställen i Sverige för att ta hand om ”bomber”, som visat sig vara attrapper. Kanhända var även dessa kvarlämnad rekvisita efter nattliga vampyrlives eller andra militära rollspelsscenarier? Polisen har i allmänhet inga spår efter ”attentatsmännen” och känner i mycket begränsad omfattning till den nya spelhobbyn. Att den överhuvudtaget skulle kunna handla om realistiska terrorist- och sabotagelekar skulle väl ingen vanlig svensk kunna drömma om.

Mark Chapman läste Catcher in the rye, en bok om en ung man som inte skjuter John Lennon. Inspirerad av boken i fråga sköt Mark Chapman John Lennon. Är J.D. Salinger skyldig till mordet på John Lennon?

De övergivnas armé är inte bara en bok som pekar finger åt en kultur. Didi och Björn lyfter också fram positiva effekter – bl.a. kan rollspelande ha en pedagogisk effekt i ”yrkesutbildning för militär, polis och näringsliv” – men framför allt kommer de med ett konkret motförslag: alla ni som uppenbarligen brinner för det ni gör – kan ni inte göra nåt annat istället? Istället för att göra det som vi har bestämt är farligt – spela amaörteater istället vetja!

Där bjuds möjlighter att framträda, att agera och tala och genom rollidentifikation gestalta en annan personlighet. Även teater kräver förberedande studier av historiska fakta, av miljöer och dräkter. Författartalang och förmåga till bildskapande är andra färdigheter som tas i anspråk och utvecklas genom amatörteaterverksamhet. Teatern erbjuder också grupptillhörighet och gemenskap.

Den stora skillnaden, jämfört med rollspelshobbyn, ligger i att teaterverksamheten är offentlig verksamhet, där man hela tiden förutsätter en granskande publik och därför, under arbetet med uppsättningen med en pjäs, hela tiden måste se på sig själv med publikens ögon.

Apkvinnan.

Av

den 2008-08-16

i blogg

En av de stora hetsdebatterna under det senaste decenniet har riktat sej mot vad Jan Malmsjö kallar [doo:kusåpor] och andra belackare kallar ”förnedrings-tv”. Som så ofta har klassperspektivet varit påtagligt; kvinnor med kiselimplantat och snubbar med tribaler från småstadens arbetarklass har visat upp sej i all sin skröplighet i teve, medan folk med akademiska titlar och innerstadslägenheter har brett ut sej i spalterna om hur dåligt dessa Grums- och Flen- och Hjobor har mått.

Vara hur det vill med den saken; offentlig förnedring var inget Adam Alsing uppfann. Så länge det funnits tid för människor att göra annat än att jaga mat och ligga med varann, har det funnits figurer som visat upp sej eller visats upp som underhållning.

I den fascinerande essäsamlingen Orienterarsjukan (2001) berättar författarna om apkvinnan Julia Pastrana. Hon föddes med abnormt stora käkar och var från topp till tå klädd med pälsliknande hår. Född i Mexiko på 1830-talet togs hon till New York i tjugoårsåldern, där en läkare raskt konstaterade att hon var 50% människa och 50% orangutang (och möjligtvis ”all a cop”).
Pastrana gifte sig med sin tids Brinkenstjärna, impressarion Theodor Lent, som visade sin kärlek genom att skeppa runt sin fru och visa upp henne på cirkusar och tivolin. Hon fick bära klänning och dansa lite, ungefär som hennes påstådda halvsyskon aporna får göra på vykort. Julia Pastrana födde sitt och Lents barn, drabbad av samma märkliga syndrom som sin mor. Både hon och sonen dog snart efter förlossningen.

Där andra nyblivna barnlösa änkemän hade gråtit och ordnat en värdig begravning, såg Lent tillvaron ur ett mer praktiskt perspektiv. Istället för att gräva ner sin fru och sitt spädbarn, lät han stoppa upp dom hos en rysk konservator. Kanske för att slippa anklagelser om att vara hjärtlös, spenderade han mycket pengar på att ge sin familj en uppstoppning i absolut toppklass.

Lent insåg snart det fina i den nya kråksången: nu kunde han visa upp både fru och son – utan att behöva dela med sej av pengarna till dom. Där han tidigare varit tvungen att slänga till Pastrana en och annan banan, kunde han nu låta alla inkomster glida rätt ner i fickan. Och faktum är att den döda Pastrana med barn drog ännu mer folk än den levande utan.

Dom fraktades från marknadsscen till marknadsscen, där människor glatt stoppade en slant i handen på Lent för att se dessa avvikande anatomier. Långt efter Lents död visades mumierna upp: under andra världskriget var dom i Sverige på turné, 1959 såg 700 000 besökare dom på en lantbruksutställning i Norge (exakt vilken kopplingen mellan skördetröskor och apmänniskor var står skrivet i stjärnorna) och så sent som 1973 visades apmänniskorna upp i svenska folkparker på turné arrangerad av Björkmans tivoli. Enligt odefinierade källor drog dom lika mycket folk som Lill-Babs och Thore Skogman.

Nu hade dock begreppet ”etik” trängt sej in i det mänskliga medvetandet. Hälsovårdsmyndigheten i Hudiksvall hörde av sej till justitieminister Geijer och visningarna stoppades.

Efter diverse turer hamnade till slut statyerna på ett norskt tivolilager, där de stals. Bebisen kastades i ett dike och åts upp av möss. Pastrana hittades så småningom i en husvagn, utan arm och utan klänning men i övrigt intakt. Hon togs till Rettsmedisinskt institutt i Oslo, där den svenske medicinhistorikern Jan Bondeson hittade henne och började rota i hennes bisarra öde.

Pastranas änkling, Teodor Lent, gifte för övrigt om sej. Med en skäggig flicka från Österrike. För att kunna slå mynt också av den rena och självuppoffrande kärleken döpte han om henne till Zenora Pastrana och hävdade att hon var Julia Pastranas syster.

Och ja, även hon fick visa upp sej på cirkus. Bland annat fick hon rida lite barbacka på en häst medan publiken jublade.

Seriell åttiotalspanik.

Av

den 2008-08-15

i blogg


Jag har sagt det förr: åttiotalet var en bedrövlig tid. Aldrig förr har moralens väktare varit mer moraliska och väktande – ett påstående som tyvärr och så klart inte är sant. De har varit igång sen dag ett och kallat Louie Armstrong för apa och Alice Babs för slyna som borde ha smisk på stjärten och förbjudit Elvis att filmas från midjan och neråt.

Men ändå har jag en känsla av att dom var som värst just när jag var i en ålder då världen formades framför mina ögon. Åttitalet var hårdrock, garbage pail kids, dataspel, videovåld, droger, rollspel – och serier. Allt var förkastligt, allt var obehagligt, amerikanskt, dekadent och lärde den stackars ungdomen att kriga (en gång för alla: krig lär ungdom att kriga).

Fortfarande kan det hända att en fyrtitalist går förbi mej när jag ligger och läser Åsa Grennvalls hustrumisshandlarskildringar eller Henrik Bromanders noveller om besatta Estonia-forskare eller Mats Jonssons självutlämnande utanförskapshistorier – och säjer: ”Läser du fortfarande Kalle Anka-tidningar?”

Vilket så klart är orsaken att serier så sent som på nittitalet – då TV4 försökte trumma igång en skandal kring den norsk-svenska kukskämtstidningen Pyton (varpå David Liljemark, som ritat en av de serier som visades upp i reportaget, snabbt kontrade med att skicka en faktura till Fyran) – har varit ett särskilt hett byte för kristdemokrater och Hem & skola: oavsett innehåll har de setts som en angelägenhet för lågstadiekids.

Det finns böcker för barn. Det finns bilar för barn. Det finns kastruller för barn. Det finns riddarborgar för barn. Ändå räknas inte litteratur, motortrafik, matlagning och historia som några specifika barnfenomen. Men blandar du text och bild i rutor är det underförstått att det är barn du vänder dej till.

1985 kom en publikation i tidningsställen med namnet Elitserien. Det var en satirtidning. Satir är överlag nåt som går över huvet på barn. Ergo var det inte en tidning för barn.

Där är resonemanget färdigt. Dessvärre såg nu inte debattscenen ut så i det svenska åttitalet att saker som argument och resonemang stod på agendan. Istället blev det ett jävla liv över några knullparodier på Kalle Anka.

Tidningsrubrik i Sundsvalls tidning: ”Barn luras läsa porr”.

Vilket som vanligt säjer mer om rubriksättarens fula fantasi – exakt hur hög är runkabiliteten i en samlagsscen mellan Kajsa och von Anka? – än om verkligheten.

Tidningen lades tämligen omgående ner. För all del inte p.g.a. vad några överhettade sundsvallsbor gick runt och tyckte, utan p.g.a. Det Stora Företaget I Väst som givetvis inte såg mellan fingrarna gällande påstådda varumärkesintrång.

Men Sundsvalls moraliska majoritet hjälpte gissningsvis inte till att skydda det fria ordet.

Med såna vänner …

Av

den 2008-08-13

i blogg

En besynnerlig sak har skett. Kanske det konstigaste sen Carl Bildt satt i teve och påstod att han kunde relatera till Jack. ”En man med en skägg” har blivit länkad av – Folkpartiet! I Nacka!

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag har ju inte mycket till övers för partier som nån gång värvat Lasse Berghagen som valrörelseunderhållning. Hur är kutymen här? Förväntas jag länka tillbaka? Skriva nåt uppskattande om den där halmhattsdriven dom hade på sextitalet? Påpeka det bisarra i att Per Gahrton och Per Ahlmark var medlemmar i partiet samtidigt?

Jag är helt konfys. Måste jag nu pennfajtas med Mauricio Rojas?

Proggiga barnböcker del 24: Barbapapas skola.

Av

den 2008-08-13

i blogg


Böckerna om familjen Barbapapa påminner om Bamse i den oheliga alliansen mellan Fantasi (talande djur och sagoskogar; mjuka väsen som kan förvandla sej) och Diskbänksrealism (Krösus Sork driver en textilfabrik; jorden håller på att dö av miljögifter) kombinerade på ett inte alldeles gnisselfritt sätt.

Från begynnelsen franska (”Barbe à papa” är spunnet socker) gjorde familjen Barbapapa sitt intåg i Sverige på (ja, vad fan trodde ni) sjuttitalet. Jag minns serietidningen väl, andra minns säkert Börje Ahlstedts falska falsett i teveseriens ledmotiv. Min grabb har kommit över en vhs-version där jordens otäckaste musikalartist sjunger med sjukligt mycket vibrato:

Barbapapa, Barbamama – goooda och snää-ää-äälla
Barbafamiljen med alla sju barn – åker runt och har det braa-aa

Själva bilderböckerna, som var originalprodukten, utmärks just av de tvära kasten mellan bisarrerier och torftighet. Barbapapas skola hade aldrig kommit i nytryck om det inte vore för de roliga runda figurerna. Här utnyttjar inte Anette Tison och Talus Taylor karaktärernas lekfulla möjligheter ett förbannat dugg.

För att understryka min tes och trötta ut er lika mycket som mej själv återges härmed boken in extenso. Håll till godo och kom inte och påstå att den som surfar in här inte får text för pengarna (P.p. står för proggpoäng.):

Den här morgonen ska tvillingarna gå till skolan för första gången. Barbapapa och hans familj följer dom dit.

Men läraren verkar ha problem med undervisningen. Eleverna är lite väl bråkiga.
Barnen tänker inte på annat än att bråka och slåss, och inget kan man göra!
Några lyssnar dock på musik av Barbalala och Barbastark. (50 p.p.)

Här följer ett uppslag som visar hur föräldrarna i byn drar barnen i öronen, samtidigt som tankebubblor visar hur de vill slå barnen med en hästpiska, sätta dem i ett hårt fängelse eller låta dem straffarbeta med hackor, bojade till fötterna. (1 miljard p.p.)

För att skapa lugn krävs hårda tag. Men Barbapapa tänker på ett annat vis. (100 p.p.) Alla barn är olika (150 p.p.), en del tycker om fåglar, en del föredrar musik eller att rita. (2000 p.p.)

Och för dom som tycker om bilar blir teknik roligt att lära sig. Det blir en lek. (3000 p.p.)

Föräldrarna är inte helt övertygade att Barbapapas idé är rätt, men de vill gärna ge honom en chans och alla barnen åker iväg till sin nya skola.

För de som tycker om dans och musik, finns Barbafins och Barbalalas musikskola.

Vilka instrument som spelas? Blockföljt, harpa och bjällror. (2 miljarder p.p.) Och visst ser rörelserna misstänkt antroposofiska ut? (1 miljard flumpoäng).

Barbaflink undervisar i teknik och elektricitet. (1000 konstig-översättnings-poäng).

I Barbasköns skola får barnen måla på väggarna. (6 triljoner p.p.)

Att dreja är svårt! Man ska inte håna nybörjare, de är ofta känsliga! (12 triljoner p.p.)

Men titta, nu slåss de igen… Barbamama blir ledsen… Men Barbastark är nöjd! Han tycker att eleverna är mycket duktiga i rugby! (1 ziljon p.p.)

Skoldagen avslutas med att alla intresserar sej för skrivning. (1000 p.p.)

Föräldrarna kommer till skolan på besök och de gratulerar Barbapapa.
Barbapapa är glad när den gamla magistern kommer tillbaka och hjälper honom.
Barbabarnen gör geometriska figurer i lekparken. (500 konstighets-poäng).
Alla har hjälpt till med den stora skolfesten. (2000 p.p.) Det kommer att finnas musik och dans. (3000 p.p.) Man kan köpa saker som barnen har tillverkat (5000 p.p.) samt frukter (100000 p.p.) och blommor (200000 p.p.) som de själva har odlat. (20 ziljoner p.p. x 2)

Hej då och ha ett skönt sommarlov! (1000 töntighetspoäng)

Barbapaporna kan alltså göra precis vad som helst med sina kroppar, dessutom färdas lite som de känner för på jorden och i rymden. De väljer dock att använda alla sina superkrafter till att bygga nån jävla waldorfskola.

Man får säja att det är ett sorgligt underutnyttjande av sina resurser.

Sida 81 av 99

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén