kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: begåvade människor jag känner Sida 2 av 4

Viktigt! Läsvärt!

Jag är egentligen inte så förtjust i att använda bloggen som citatlager för vitsord och halvdana betyg. Det känns lätt så självgott. Men nu råkade det visst bli så i alla fall. Ibland bara slinter man på tangentbordet.

Komikern Kalle Lind har många järn i elden vare sig det handlar om tv, radio, böcker eller bloggande. Bland hans senare bokalster märks den utmärkta sista delen av "Människo-trilogin" med titeln Människor som har haft fel (2011). Men frågan är om han denna gång rentav inte överträffat sig själv när han tillsammans med Kringlan Svensson – en annan skicklig diversearbetande ordbrukare – fabulerat ihop en historia om den timide flamugnsskötaren Frank Lindström som söks av både sin arbetsgivare och en köttfärssäljande ICA-handlare. Han försvann nämligen i samma veva som man på hans arbetsplats malde ett onormalt stort parti blandfärs. Det blir rena sängkammarfarsen där sängkammaren med tillhörande dörrslammer bytts ut mot olika lokaliteter i Malmötrakten. Läsare förtrogna med staden ler igenkännande åt omtalade områden som Möllevångstorget och Norra Grängesbergsgatan medan andra njuter av alla metaforer och spetsfundiga uttryck som när Zlatan kallas för "slavisk miljonprogramsunge" och mesar för "sittkissare". En fullträff!

Recensionen är citerad i sin helhet från BTJ, dvs. Bibliotekstjänst. Och jag menar, är det några som kan böcker så måste det ju vara deras lektörer. De vet ju inte bara i vilken ordning bokstäver kommer, de kan ju också alla de där "Hce" och "Apg" och "Vdn". Och just det, boken "Blandfärs" kan man beställa genom att klicka på omslaget här till höger. Eller gå in på en bokhandel, förslagsvis Bokia. Konsumentupplysning, inget annat.

Bombsäker … Flamsäker … Äh, fan, jag skiter i finurlig rubrik.

Jag borde kanske inte skriva om den här boken. Dels borde jag vara sur – inte så mycket för att jag inte ombetts skriva till den som för att jag inte fått ett friex – och dels kan jag betraktas som jävig. Jag har träffat de flesta som bidragit med historier till antologin, ringer regelbundet till en del av dem, har fått hjälp och goda råd av somliga och står i tacksamhetsskuld till en handfull. 

Aron Flam – en av landets fåtaliga representanter för den cynisk-judiska humorn, inte den förste man värvar som clown till barnkalaset – har samlat ihop bisarra anekdoter ur svenska ståuppkomikers omväxlande vardag. Titeln Jag bombade indikerar att det främst handlar om misslyckanden. Skämt + misslyckande = underhållning. 

Två återkommande teman utkristalliserar sig snart vid läsningen: 1) historier från firmafester där alla varit fulla, där scenen har bestått av brädor och där chefen har inlett med ett kvartslångt anförande, 2) Peter Wahlbeck. Det första blir rätt snart repetitivt, det andra upphör aldrig att fascinera.

Det är historier om en halländsk tickande bomb, om ogenerade springnotor, om avslöjade svensexor, om hån av publiken och förnedring av kollegor, om den hårfina gränsen mellan genial galenskap och galen galenskap. Tankarna förs osökt till gamla legender som Johnny Bode och Tom Zacharias när jag läser, jämförelser som inte bara är smickrande.Ur hyllan sliter jag ner den förra antologin om svensk ståupp: Stå upp! Boken om stand up-comedy. Den är från 1992. Somliga som var med då är med också i Flams bok: Babben, Adde, Janne Bylund. Somliga har tagit in på helt andra vägar: John Lindqvist tog sig namnet Ajvide från en arkeologisk utgrävning och började skriva skräck, Carl-Einar Häckner flyttade till Berlin för att göra gothvarieté, John Thelin lyfte fram mellannamnet Eje och blev landets enda profilerade översättare av teveprogram. Ett par har dött – Lassarna Eriksson och Brandeby – och Pontus Enhörning har tillfälligt slutat med humor. 

Den mesta konstanten är just Wahlbeck. Om honom skriver Lasse Eriksson: 

Peter utmanar alltid sina lyssnares moral på en punkt där de inte väntar sig. På ett möte mellan alla ståupp-komiker fick man veta att Peter funderade på att ställa upp för Ny Demokrati. Det tumult som då vidtog kan bara Peter Wahlbeck starta. Att få professionella ståuppare upprörda torde vara en av de svåraste uppgifterna i detta land. Men icke för Peter.

I övrigt är Jag bombade underhållande läsning för oss som låter oss fascineras av underhållningsvärldens alla skrymslen och vrår. Roligast är Flams eget bidrag om hur Pontus Gårdinger ger honom foten från tevefloppen Bubblan efter att en gästansvarig nittonåring gråtande trott att Flam velat att hon skulle köpa knark åt honom. Extra roligt är att Flam och Soran Ismail lyckades tråckla sig ur att få Anette Kullenberg som medtävlande – hon föll istället på Anders och Måns lott och de historierna har jag skrattat gott åt både när Anders och Måns berättat.

Fast allra roligast är förresten Marcus Johanssons bidrag. För mig som tycker mig känna honom ganska väl är rapporten från en gruppsexsession i Uppsala … överraskande.

Och allra allra roligast är antagligen att Råland Ulvselius en gång fick göra ett gig i rollen som Johan Glans för att Glans kommit över biljetter till nya Bondfilmen. Fast den historien har jag hört så många gånger att jag skrattar innan poängerna kommer.

Begåvade människor jag känner del 12: Nanna Johansson.

Idag hade Morgon i P4 i Radio Malmöhus, där jag ingår på ett hörn, Nanna Johansson som gäst. Hon har just nedkommit med ett nytt album, Välkommen till din psykos, och jag och programledare Ebba Granath skulle samspråka om detta. 

Det var inte helt oproblematiskt. Nanna och jag känner nämligen varann. Inte för att vi umgås varje dag och hela tiden, men tillräckligt för att jag skulle ta vid mig om nån ropade "jäv!" Nanna jobbar på Tankesmedjan i P3, som jag var med och drog igång, ingick i Rikets sal-kollektivet, tillsammans med mina nära vänner, grannar och kollegor, sammanbor med Kristoffer "Kringlan" Svensson som jag just ska ge ut roman med, och ibland är vi fulla tillsammans. (Och för att buksvågerpolitiken ska bli än mer frappant så har Kringlan intervjuat mig för P3.)

Samtidigt: albumet är värt att uppmärksammas. Det är en samling teckningar som bejakar både satiren och tramset, utan att egentligen göra avkall på någondera. Politik utan präktighet. Larv utan sökta poser. Humor som inte serveras färdigtuggad utan tvingar en att fundera på vad fan hon menar. Tre delar: Överjaget, Jaget och Detet. Där jag mest går igång på  Detet  – det förbryllande och det förvirrade, krockar mellan begreppsvärldar, driftens seger över viljan – som får ytterligare en komisk dimension i skuggan av Överjagets noggranna regelverk, som naturligtvis metodiskt överträds. 

Det blev nog aldrig att jag underströk i radio att vi känner varann sen tidigare. Troligen framgick det ändå.

Jag har, sen jag startade den här bloggen, ibland etiketterat inlägg som  "Begåvade människor jag känner" . Därtill inspirerades jag bl.a. av  Lars Forssells storartade bok Vänner, en semimemoar där han skriver om vänner han känner och vänner han bara har läst, krogkompisar vars alster han imponerats av och krogkompisar som blev för fulla för att producera några alster. Den går dessutom att lägga bredvid Beppe Wolgers artikelsamling "Crazy, man, crazy!" där han beskriver samma tid och samma krogbord: där sitter Pär Rådström, där sitter Slas, där sitter Sven-Bertil.

Både Forssell och Wolgers skriver om begåvade människor – män – de kände. Om personerna, men förstås också om böckerna, revyerna, sångerna. En särskild laddning uppstår av att den som håller i pennan är kritiker, skribent, vän – och konkurrent. 

Vad som slog mig när jag läste böckerna ifråga är att jag  inte alltid vill ha de objektiva, sakliga, distanserade analyserna. Jag vill också kunna förstå de mellanmänskliga sambanden, de som är oundvikliga i livet och i princip också i konsten. Det jag läser mellan raderna i Forssells vänporträtt av Slas kan jag läsa på raderna när jag sen byter till Slas.

Vad som också slog mig är att det lugnade mig att veta att den och den känner varann och har delat krognota. Det undanröjde en herrans massa frågor som jag annars hade ställt mig, och som jag ställer mig varenda gång journalister intervjuar journalister och musikrecensenter skriver devota hyllningar till grannar.

Min poäng: jag ska inte låta bli att skriva att Välkommen till din psykos är ett lysande verk för att jag känner upphovsmakaren. Däremot ska jag inte låta bli att skriva att jag känner upphovsmakaren. Att jag gillar upphovsmakaren är kanske en följd av att jag gillar hennes album, eller tvärtom. Med största sannolikhet hör det dock ihop.

Nu inser jag också att det är skillnad på det dynamiska och nyskapande femtiotal då Forssell och Beppe hade stambord på Operabaren, och det malmöitiska tiotal jag själv är verksam i (en skillnad är t.ex. att även män i mina kretsar vet vad deras barn heter). Jag glider inte runt genom tillvaron i tron att de sammanhang jag själv ingår i – en ohelig allians av ståuppare/vaktmästare, teveskämtare, serietecknare, radiopratare, triviasamlare, formgivare, gamla spexare och Möllevångenhipsters – är så himla intressanta för nån annan.

Men samtidigt: har du nu råkat hamna här och börjat läsa mina vitsord om Nanna Johansson, så har du faktiskt också rätt att veta vem det är som skriver dem.

Och man kan också tillägga att om man har för vana att redogöra för sina kontakter, så kan man faktiskt avfärda ganska många misstankar om nepotism. Även om världen kan tyckas liten så innebär det inte att den är sammanhängande. Min programledarkollega, t.ex., jobbar i samma hus som Nanna och hälsar på henne dagligen i cafeterian. Ändå var hon fram till i morse helt övertygad om att hon heter [na:na].

#komikergate.

Jag förutsätter att detta blir en engångsföreteelse: dels att jag kommenterar en aktuell debatt, och dels att den debatten kretsar kring John Houdi. Alla ni som har världsfreden och den rättvisa fördelningen av våra resurser att tänka på har säkert missat att det förs en hätsk diskussion ute i Twitterflödet. Den tar sin utgångspunkt i begreppet "skeptiker" och trillar sen oförhappandes in på begreppet "komiker".

Rent principiellt sympatiserar jag med bägge kategorierna. Debatten gör dock lite klart för mig varför jag inte kallar mig varken det ena eller det andra.

(NOT 1: det händer att det står "komiker" under mitt namn på artiklar jag skrivit – det är då aldrig jag som uppmanat redigeraren till det. NOT 2: i t.ex. boken "Proggiga barnböcker" kallar jag mig visst det "skeptiker", men det är då ett uttryck för en livshållning i största allmänhet, inte den snävare definition som sitter på en grupp organiserade vetenskapsivrare och religionsskeptiker.)

Det hela utgår från podcasten Crazy Town. Den görs av två vänner till mig – Josefin "Josefinito" Johansson och Kristoffer "Kringlan" Svensson – och är, gissar jag, rolig. Alternativt tråkig. Jag har faktiskt aldrig hört den eftersom jag inte vet riktigt när på dygnet jag behöver lyssna lite mer på folk som pratar. I sammanhanget spelar det ingen roll om jag eller någon annan tycker det är kul. Jag förutsätter att det framgår även för en vissnad krukväxt att det är tänkt att vara roligt.

Och svårare än så ska det ju inte behöva vara, tycker man. En "komedi" är ett verk med intentionen att vara roligt. En "komiker" är en människa som framställer avsedd komik. Är "American Pie 3 – The Wedding" en komedi? Absolut. Tycker jag att den är så vidare rolig? Nja, inte riktigt hela tiden. Är Lennie Norman komiker? Alla gånger. Tycker jag att Lennie Norman är rolig? Kanske inte just på scen.

I nämnda podd skämtade så Jossan och Kringlan om fenomenet "skeptiker", den sköna grupp lirare som gjort till sin livsuppgift att kritisera gudsdyrkan och pseudovetenskap. Podden hamnade på okända vägar i John Houdis hörselgångar. John Houdi är komiker. Men också trollkarl. Men också programledare för den flitigt belyssnade Skeptikerpodden.

John Houdi gillade inte vad han hörde. Han ifrågasatte därför huruvida Jossan och Kringlan är komiker. Det är ett påstående som faktiskt går att bestyrka, finna evidens för, statistiskt säkerställa och andra saker som skeptiker gillar att göra: båda försörjer sig på att framställa och framföra avsedda skämt.

Där kunde så diskussionen ha tagit slut. John Houdi framhärdade dock i att poddmakarna inte var roliga och följaktligen inte heller komiker. Andra komiker och skeptiker lade sig i och menade att definitionen inte helt kunde ligga i John Houdis tycke. Strax kloggade Twitter igen av halvprocessade påståenden från Houdis håll – "Well, om du tycker att komiker som inte är roliga är rolihga får du tycka det. Jag tycker att komiker SKA vara roliga" – och från folk som ansåg att Houdis resonemang inte höll.

Och alldeles utanför flyger hela livet förbi.

Jag lägger mig i det här för att det gör mig stressad när inte komiker har komisk distans till vad de gör. Och när skeptiker inte kan acceptera andras skepsis. För det är väl i grund och botten vad detta handlar om: en skeptisk komiker finner sin skepsis skämtad med och svarar med att försöka frånta skämtarna deras yrkestitel. Men kanske skämtar han. Eller är bara sunt skeptisk.

Det finns alltså en principfråga här som jag tycker är intressant. När blir skepsisen en religion i sig själv, med fundamentalistiska utövare som knäböjer vid Darwins och Einsteins och Christer Fuglesangs altare, med predikanter som pekar ut avfällingar och ifrågasättare? När blir komiken ett slutet sällskap dit bara folk som fyller enskildas kriterier på humoristiskt sinnelag har tillträde?

Likt Tage Danielsson tror jag på tvivlet. Likt John Houdi tvivlar jag på tron. Men liksom jag begär av de religiösa sällskapen att de ska tåla skämt och Ecce Homo och rondellhundar så begär jag av skeptiska skämtare att de har bättre svar på tal än "ja men du då?"

Ett halvfärdigt föredrag om humor.

Anförande (lördagen 2 april) på släppfesten/hyllningsshowen för Rikets sal-gänget och deras nyss nedkomna bok. Uppdraget var att prata om det som förenade de fem skojarna på scen (Valle Westesson, Jesper Rönndahl, Josefinito Johansson, Nanna Johansson och Kringlan Svensson ), det vill säga humor.

Godafton ungdomar! Kalle Lind heter jag. Jag blev ombedd av kvällens värd att komma hit och resonera kring varför humor är så kul och varför till exempel tristess inte alls är lika roligt.

Eftersom jag är nybliven trebarnsfar och behövde en ursäkt tackade jag gladeligen ja och har därför skrivit ihop ett föredrag som jag för enkelhetens skull har titulerat:

”En historisk översikt av svensk humor, såsom den yttrat sig i bild, text, film, teckning, fotografi, pantomim, kåseri, kuplett, revy, lundaspex, karikatyr, teater, teve, begravningstal, seriestrippar, hejaklacksramsor, pornografi, satir, situationskomedi, ordvitsar, hyperaktuella sketcher, nästan hyperaktuella sketcher, västsvenska dialekter, imitationer, skämt om politikers längd, skämt om politikers fetma, skämt om politikers bristande förstånd, hyperaktuella imitationer på västsvenska av korta, tjocka och dumma politiker, slapstick, lösmustascher, peruker, Buttericksartiklar, festliga raptexter och vanliga hederliga fittskämt under det senaste sklet, sett ur sociologisk, psykologisk, socio-psykologisk, kulturantropologisk, språksociologisk, kulturhistorisk, socialhistorisk samt, i fallet Per Andersson från Grotesco, även frenologisk synvinkel – med särskilt fokus på generationsmotsättningar, inflytande från andra etniciteter, genusperspektiv, politiska trender, ekonomiska paradigmskiften, modekulturella svängningar, demografiska och sociostrukturella förändringar samt det förbryllande faktum att fyrtiotalister fortfarande tycker Tage Danielssons sannolikhetsmonolog är det roligaste som finns trots att det är gott och väl trettio år sen kärnkraftsomröstningen gick av stapeln.”

Med underrubriken: ”Hur långt har svensk humor egentligen kommit från den här bilden –

– till den här?”:

Med den särskilda frågeställningen ”Varför betraktas det här som så mycket fiffigare humor –

– än det här?”:

Nu messade kvällens värd mig dock på eftermiddan och bad mig att hålla det hela kort. Jag har därför rivit hela manuset och låter istället den här bilden representera allt som någonsin har varit och kommer att bli roligt:

Tack för mig.

Begåvade människor jag känner del 11: Rikets sal-gänget.


En gång i tiden tog jag och mina radiokollegor Ola Norén och Valle Westesson fram en dummie – nej, vi kände inte till det begreppet innan – till en bok som skulle heta ”Boken om allt”. Dummien landade bland annat hos Rolf Classon på Kartago förlag, som genast svarade att vi skulle göra bok tillsammans. Vi for upp till Stockholm, drack kaffe ur trasiga muggar och pratade framtid. Sen svarade han aldrig på fler mejl. Och sen fick vi barn (om än inte med varandra).

Idén till den där boken var att proppa sidorna med intryck. I varje marginal och bildtext skulle finnas ett skämt. Sidnumreringen skulle vara rolig, ISBN-numret skulle vara helfestligt. Det skulle vara en bok som man aldrig blir riktigt färdig med.

Projektet rann ut i sanden. Vi gjorde andra saker på varsitt håll. Jag plockade in en del av tänket från ”Boken om allt” i mina egna böcker Människor det varit synd om och Människor som gått till överdrift.

För egen del är jag dock lite för mångordig, och lite för angelägen om att alla fakta ska vara korrekta, för att på egen hand åstadkomma den explosion av larv som vi tre en gång sett framför oss.

Valle hookade upp med några andra pajasar istället. Först skapade de sajten riketssal.sesom jag i ett anfall av bristande verklighetsförankring lovade att vara med och uppdatera veckoligen – och nu har de gjort boken Rikets sal.

Det ska inte hymlas med att sextetten bakom boken – även Jesper Rönndahl, Kringlan Svensson, Nanna Johansson, Josefinito Johansson och formgivaren Benny Mårtensson – tillhör min närmsta krets av vänner, grannar och före detta kollegor. Det ska heller inte stickas under nån stol att det är mitt förlag som gett ut den. Jag läser naturligtvis inte den här boken med samma kritiska blick som jag hade läst den om den varit skriven av Hammarsson & Wiking eller andra framgångsrika skämtarkollegor.

Men det är roligt roligt. Inte allt men det mesta. Och det som inte är roligt roligt blir ganska roligt. Det uppstår en effekt när dumheter och osmakligheter och nonsens studsar mot smala referenser och fiffigheter, när ovidkommande bilder samsas med oförklarliga texter, när man får intrycket av att stirra rakt in i en psykos. En kul psykos, ska tilläggas, inte nån sån där som gör att folk mejar ner folk med bil i Gamla stan.

Det är en bok som får en att känna sig smart när man fattar obskyra kopplingar till Agnetha Fältskogs gamla stalker eller överåriga popkritiker i Aftonbladet och som en dålig människa när man fnissar till åt en osmaklighet om Tage Danielssons grav och på det hela taget som sköna hipstrar måste ha känt sig när de läste MAD på sextitalet.

För att fortsätta det tämligen ohöljda kompishissandet så hålls det releasefest för boken på Babel i Malmö nu på lördag (2/4). Då kan man köpa boken och se hur lustiga människorna bakom ser ut i verkligheten (Kringlan brukar t.ex. ha en mycket gles mustasch) och inte minst hur kul de låter (Jesper har en viss överproduktion på saliv, alternativt corned beef instoppat i kinderna).

Men framför allt kan man dricka öl.

På ingens begäran: En man med ett skägg sammanfattar sitt år.


När jag startade den här bloggen inbillade jag mej att den främst skulle kretsa kring min egen karriär och avknoppa små reflektioner från mina vedermödor i kultursfärens yttersta periferi. Jag vet inte riktigt vilka tokiga incidenter jag såg framför mej att jag skulle rapportera om. Nåt särskilt dråpligt felslag på tangentbordet? Nån prillig sak som hänt mej på vägen mellan sovrummet och kontoret?

Ganska snart insåg jag att jag hade mer att säja om andras kulturarbetarkarriärer. Inte för att jag på något vis är ointresserad av mej själv, gud nej, jag kan umgås i timmar med min spegelbild, men jag är alldeles för självmedveten för att erkänna min narcissism för omvärlden.

Hur som helst: trendspanare och samtidsanalytiker älskar att säja att vi lever i självbespeglingens tidevarv. Jag skyller alltså nedanstående vältrande i kallelindtrivia på att jag bara vill vara med min tid. Tidningar och teve och sociala liksom asociala medier har sammanfattat 2010 ur alla tänkbara vinklar. Ändå torde jag vara först med att sammanfatta Kalle Linds 2010. Så här ungefär såg det ut:

* Jag var med och startade upp P3:s satirprogram Tankesmedjan. Jag lämnade det lagom till att tidningar faktiskt började uppmärksamma det. All heder åt de medverkande – Liv Strömquist, Jonatan Unge, Sara Hansson, Nanna Johansson och Simon Svensson – men jag insåg dag ett att jag inte är en administratör.

* Jag skrev en ohygglig mängd frågor om Harry Potter – som jag dittills aldrig läst eller sett – till SVT:s barn-möter-vuxna-quiz Vågmästarna. Uppmärksammat av ingen. Och då var ändå Elisabeth Höglund med.

* Jag skrev tre böcker. ”Människor som gått till överdrift” är del två i en tänkt boktrilogi om människors babbel (i analogi med Bergmans filmtrilogi om Guds tystnad), Proggiga barnböcker är ett försök att skriva en underhållande fackbok och Hej bröder – lyssna nu till min historia! har som ambition att reda ut varför jag lyssnat så sjukt mycket på Cornelis när det bevisligen finns annan musik.

* Jag var gästredaktör för Aluma – hemlösas tidning i Malmö-Lund – och var med och gjorde ett temanummer om humor. Numret följdes upp av en synnerligen lyckad ståuppkväll på Malmöfestivalen, arrangerad av min vän Marcus Johansson, där tjugotalet medelklasslustigkurrar ventilerade sitt dåliga samvete gentemot hemlösa genom att håna dem.

* Jag var på Bokmässan och skakade tass med Fredrik Lindström och Olle Ljungström. Sjuttonåringen i mej kissade ner sej.

* Jag skrev ett filmmanus. Ett projekt som tidigare fastnat i development hell och slungats mellan oseriösa filmproducenter och SVT:s neurotiska policyändringar fick lite luft under vingarna när SFI plötsligt dök upp från vänster och kastade lite pengar på det.

* Jag gjorde ett gäng inslag om halvglömda riksdagsmän för SVT:s satirsatsning Elfte timmen – lett av satirikern Peter Settman från SVT:s satirsuccé Så ska det låta – och har sällan känt mej mer som ett barn i en gottbutik.

* Jag fick ett mycket oväntat samtal från SVT:s dokumentärredaktion som kommer att resultera i en halvtimmes tevedokumentär om Jehovas vittnen, homosexualitet och julfirande.

* Jag läste på nätet att jag är en ”övervintrad maoist” och fick i en BTJ-recension veta att jag ägnar mej åt att håna altruismen. Båda påståendena förbryllade mej.

* Jag såg en son börja skolan, en son börja dagis och en son på ultraljud.

* Jag satt fyrti timmar i terapi och beklagade mej.

Referensverk.


Referenshumor provocerar. Ute i landet, och inte minst på nöjesredaktioner, sitter människor och blir mäkta irriterade när de anar att nåt är roligt men inte själva har nyckeln. Istället för att googla eller NE:a sej till kunskapen och ta det hela på sitt eget ansvar, blir de aggressiva och pratar om ”elitism” och ”kunskapsfascism”. Särskilt det sista är ett konfunderande begrepp enär fascismen ju till sin natur var gravt ointellektuell och kunskapsföraktande.

Jag har aldrig förstått den där ilskan mot humor som bygger på förkunskaper. Själv tas jag hellre på allvar än på skämt.

För egen del är jag djupt tacksam gentemot den referenshumor jag konfronterats med genom åren. Hade jag inte fascinerats av Hasseåtage som koltpilt hade jag inte vetat så mycket om kärnkraftsomröstningen 1980. Hade jag inte glott på Helt Apropå i mitten av åttitalet så hade jag inte kommit ihåg Allan Larsson lika tydligt. Hade jag inte förstått att Killinggänget var nåt hippt 1992 hade jag inte vetat vad gitarristen i Sonic Youth heter. Och hade det inte varit för att jag läste Joakim Lindengrens serier som Vedaskrifterna på gymnasiet, hade jag inte fnissat till varje gång jag ser en flaska Caj P:s grillsås.

Lindengren har, tillsammans med mina bekanta David Nessle och Martin Kristenson, drivit tidningen Kapten Stofil i elva år. Tidningen har byggt på referensspäckade serier och artiklar om typ Karl Gerhard och typ tjeckisk pilsnerfilm. Jag har läst varenda sida med lupp och, medvetet eller omedvetet, snott hur mycket som helst till mina egna texter.

Nessles återkommande seriebidrag heter Den maskerade proggaren. De bästa avsnitten samlades häromsistens i albumet Den maskerade proggarens stora röda. Redan titeln innehåller sålunda en referens (till en tjock gubbe som hette Mao, ska för säkerhets skull tilläggas). På omslagsbilden tittar proggaren sturskt mot himlen över en stiliserad kolchos – återigen en referens, den gär gången till den stalinistiska socialrealistiska affischkonsten.

Jag har läst David Nessles serier sen jag började få kroppsbehåring. De publicerades förr i världen i tidskriften Galago, på den tiden när den var sådär stockholmskt åttitaligt Röda rummet-arty och Socker-Conny och Arne Anka var de stora fixstjärnorna.

Nessle är en sån som gärna faller mellan stolar. Han var för glättigt ordvitsig och kisslarvig för de pannrynkade caféposörerna, men mer akademiskt svårtillgänglig än Lindengrens dåtida BP-och-avföringshistorier eller Arne Ankas fylletugg.

”Den maskerade proggaren” förenar två helt oförenliga begeppsvärldar: proggens och superhjälteseriens. För att till fullo kunna uppskatta den bör man kanske vara orienterad i dem bägge. Jag har en stark känsla av att många som förr i världen uppskattade Arne Anka nöjde sej med fyllecitaten och brydde sej mindre om Charlie Christensens samhällskritik.

För egen del kan jag mitt sjuttital ganska väl. Jag skrattar därför gott och självgott åt de utseendemässiga kopplingarna mellan Ola Ullsten och ICA-ikonen Icander, åt avsnittsrubriken ”De räddade Simon Spies hjärna” och åt bandnamn som Musikkollektivet Skörbjugg och Träd, brass & älgar.

Dörrarna står öppna åt alla håll: efter att Karl Marx kommit förbi på julafton för att ge proggaren i uppdrag att organisera nissearbetarna på Tomtens Nordpolenverkstad fackligt, stöter proggaren på Stålmannen som sitter i Ensamhetens fästning och firar en ensam jul som invandrare. Televinken försöker strypa Staffan Westerberg. Sovjets egen superpojke, Komsomolpojken, har vapen i sitt redskapsbälte med upp till 63%-ig tillförlitlighet. Proggaren möter sin fiende Postmodernisten som är skyldig till subjektets död. Fabolous Freak Brothers är CIA-infiltratörer under vietnamdesertörens nerrökta täckmantel.

Det är inte så avancerat som det kan tyckas. Det är som ett bra studentspex, om nu ett sådant går att föreställa sej, ett spex utan självtillräckligheten och de publikfriande perukerna och med bara lekfullheten kvar. Och där man i spexarvärlden skämtar hejdlöst om Napoleon och Karl XII utan att kanske vara särskilt intresserad av den faktiska historien, genomsyras nesselserierna av kärlek: till velourbyxor och och bjällerluvor och folk i mikrofonfrillor som säjer ”groovy”, till de stackars författare på DC Comics som fick sitta och krysta fram historier om hur Stålmannen bygger en fetischsamling över sin reporterkollega Jimmy Olsen mest för att fördriva tiden.

Jag misstänker starkt – jag vågar nästan säja att jag vet – att Nessle besitter samma fascination för populärkulturen som jag själv. Ska jag vara helt ärlig kommer en del av min fascination just från överkonsumtion av gamla Nessle-album som Döden steker en flamingo och Gasen i botten, Hieronymus Bosch!

Och mitt ideliga försvarande av smala referenser kan mycket väl vara snott från en gammal intervju Nessle gjorde med sej själv i Galago, där han tryckte på det meningslösa med att vara allmänbildad om man aldrig utsätts för allmänbildning.

I senaste och sista numret av Kapten Stofil går Martin Kristenson till (mycket mild) attack mot begreppet ”värdelöst vetande”. Han vill istället kalla det ”vetande-som-inte-direkt-hjälper-dig-att-betala-hyran-men-som-ändå-höjer-din-livsglädje-några-snäpp”.

Populärkultur kan berika ditt liv. Värdelöst vetande kan vara värdefullt. Det understryks inte minst av Den maskerade proggaren.

Kulturkrock.


Torsdag 26 augusti 2010 möttes två världar som nog inte var menade att mötas. Inte i denna dimensionen och absolut inte i samma tevestudio. Resultatet: Stor Komik/Tragik.

I ena hörnet: Liv Strömquist, serietecknare som just nedkommit med sitt nya album ”Prins Charles känsla”. Liv – som jag har äran att känna – jobbar med de tre byggstenarna Genomtänkt Samhällsåskådning, Grundlig Research och Humor. Utan att tulla på underhållningsfaktorn blottlägger hon strukturer, påvisar historiska samband, dekonstruerar myter. Kanske är hon den uppskattade satiriker som mest förtjänar det.

I andra hörnet: Steffo Törnquist, livsnjutare som just nedkommit med ännu en tweet om dyr whisky, hickoryklubbor eller gubblues. Steffo – som jag är ärligt rädd för att träffa – jobbar med de tre byggstenarna Lättja, Slapphet och Inbillad Charm. Utan att tulla på sin egenkärlek blottlägger han sitt ointresse för andra människor och allt det som han och hans kår vill att vi ska förknippa med journalistik. Kanske är han den höginkomsttagare som minst förtjänar det.

Allt sker i TV4:s morgonsoffa.

”Intervjun” tar drygt sju minuter. Steffos partner, Jenny Östergren, driver samtalet framåt. Steffo själv har typ tre inpass. Vart och ett av dem antyder a) att han mest har tittat på teckningarna i det album vars skapare han lyfter pengar för att intervjua och b) att han inte ens begrep dem. Man kan också notera Steffos häpenhet när han förstår att Liv faktiskt researchar innan hon tecknar serien.

”Samtalets” komiska höjdpunkt uppstår när Steffo vill driva in samtalet på nåt som han och Lennart Ekdahl säkert brukar utbyta tankar om i golfklubbens bastu: hur ”det gåtfulla” spelet mellan Mannen och Kvinnan är en, underförstått upphetsande, drivkraft hos mänskligheten.

Utan att ha hunnit läsa albumet anar jag att Liv Strömquist har andra ambitioner än att skriva gubbsnusk. Kanske är hennes tanke snarare att visa hur könsrollerna begränsar oss och hur de tvivelsutan har uppstått för att det ena könet är intresserat av att dominera det andra.

Livs svar på Steffos ”fråga” går rakt in i min personliga klassikerkanon: ”Öhh … mmm … Absolut”.

Nästan lika festligt är det när Jenny Östergren vill ta upp en serie som ytligt sett handlar om Gry Forssell, men som egentligen diskuterar normer för otrohet och där Forssell figurerar i egenskap av ”normal”. Steffos kommentar: ”Hon går på krogen va?”

Han vill liksom visa att han också noterat den där serien under sin ”research” (Steffo-svenska för att hastigt bläddra igenom nåt medan man blir sminkad och tänker på den rökiga whiskyn man smäckte i sej kvällen innan). Han minns till och med vad som händer i en ruta.

(UPPDATERING: jag har nu läst den aktuella serien. Forssell går inte på krogen.)

För att undvika alla missförstånd: jag påstår inte att Steffo Törnquist skiter frankt i människan han intervjuar, hennes ambitioner eller för den delen alla tittare. Jag antar bara att han är totalt ointresserad av människan han intervjuar, hennes ambitioner och för den delen alla tittare.

Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa.


Ska ni bara köpa en bok i år ska ni naturligtvis köpa min bok ”Människor som gått till överdrift”. Ska ni tvunget slänga in en till så reservera er för min ”Proggiga barnböcker” som kommer i höst.

Men är ni riktigt i spenderartagen och bara sitter och tokträngtar efter lättsmält nysstidshistoria ur populärkulturellt kvasiantropolgiskt perspektiv rekommenderar jag varmt ”Nu har det banne mig gått för långt!” Mina fellow nerds Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe har flytt solljus och mänsklig närhet för att gräva i Radionämndens arkiv efter de fnoskigaste anmälningarna 1967-87.

Det har gett resultat. Radionämnden är en fascinerande instans. Folk har genom åren hyst stor tilltro till dess förmåga att påverka program, inte minst i efterhand, och avskeda misshagliga programmakare. Jag vet alldenstund program jag själv medverkat till både anmälts och fällts.

En privatperson kan anmäla ett radio- eller teveprogram på precis vilka spontana grunder som helst. Jag erinrar mej att Hej domstol! anmäldes för ett inslag med många svordomar (sketch om Stefan Jarl) och för att ha kränkt ”en stor död finansman” (vi kallade Stenbeck ”buksprängt gödsvin”). Observera nu: programmen anmäldes – de fälldes inte. Ytterst få anmälningar leder till fällningar. Och fällningar leder mest till en uppläxning av VD.

Min egen erfarenhet säjer att det oftast är tydligt att anmälaren råkat slå på radion mitt i ett inslag utan att riktigt orka sätta sej in i sammanhanget – däremot har krafter funnits till att leta upp Granskningsnämndens adress och formulera invändningar på hemmasnickrad kanslisvenska.

Jag har lite svårt att relatera till upprördheten. Alla radiomakare, tevemänniskor och humorister som jag har dryftat saken med, ser naturligtvis en anmälning som en fjäder i hatten (”Någon har lyssnat! Visserligen en dumskalle, men ändå!”).

I sin bok går trojkan pedagogiskt igenom vad som har upprört. Bevekelsegrunderna är oftast sprit, sex, svordomar och religion. Är det på nåt vis kopplat till ett barnprogram är tonen än mer indignerad. Och är Per Oscarsson inblandad så börjar det handla om samhällets förfall och rena dödshot (på riktigt).

Det kan handla om satir som missförstås. En centerpartist lever upp till det gamla ordspråket ”centerpartister är ett fnösktorrt släkte” genom att anmäla Lena Nymans monolog ”Stadslollan”, som på tvärtomspråk berättar den sorgliga moraliteten om en stadsflickas skymfliga flytt till landet. Mellan raderna förstår vi av monologen att det går väldigt bra för flickan i fråga. Centerpartisten känner dock inte till begrepp som ”ironi” och ”undertext”:

Att sända sådana programinslag är helt vilseledande mot den natur och kultur som landsbygden lever med. Och för de många människor som inte upplevt fritidsmiljön på landsbygden verkar inslaget helt avskräckande, och verkar till förfång för landsbygden och de människor som vill uppleva en avstressad miljö. Dessutom är det en allvarlig prickning av berörda människor att bli betitlad ”bondjävel!”

(Sedär! Uppdraget slutfört! Tre meningar och tre användanden av ordet ”landsbygden”!)

Det kan handla om knulla. En psykiater skriver 1965 om en Stig Dagerman-filmatisering att det visas ”ytterst naturalistiska samlagsscener, vilka torde överträffa många pornografiklubbars förmåga att blotta ett samlag”. Jag har inte sett filmen, men antar å andra sidan att psykiatern inte heller varit på nån pornografiklubb.

Det kan handla om religion. En kristen anmälare antyder att Lars Ekborg dött syndastraffet eftersom han medverkat i vitsprogrammet ”Partaj” där Mille Schmidt var hädiskt utklädd till präst (Ekborg dog under pågående säsong). En annan upprörs över en fräckis om påvens arbetslösa penis och yrkar på offentlig ursäkt: ”Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa”.

Men det är förstås inte bara idioter som skriver utan också knäppskallar. Det mest tragikomiska brevet kommer från en murare som häftigt understryker att han minsann inte fått Nobels fredspris. Radionämndens byråkratiskt neutrala svarsbrev är en oavsiktlig skrattfest:

I skrivelse till Radionämnden synes Ni vilja göra gällande att Sveriges Radio i ett inte närmare angivet program felaktigt påstått att ni erhållit Nobels fredspris. Radionämnden har inte anledning antaga att något sådant förekommit i programverksamheten och avskriver därför ärendet från nämndens handledning.

Det är en illa rolig bok som inte minst snabbskisserar det där Sverige som alldeles nyss omgav oss, som jag själv hade omkring mej upp på gymnasiet och som jag aldrig riktigt kommer att kunna förklara för mina barn. ”Jo förstår ni, på den tiden trodde vuxna människor att video var farligt. Och så fanns det folk som blev arga för att det var jazz på radio och teve samtidigt.”

Det enda jag inte begriper är hur man kan skriva en bok i ett sånt ämne utan att strö tarvligheter om brevskrivarna omkring sej. Det hade jag garanterat inte lyckats med själv.

I övrigt är det ett projekt jag gärna gripit mej an och jag tänker inte hyckla om min pura avund över att nån annan hann före.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén