Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: bondeförbundet

Snedtänkt #117 – de lokala folkomröstningarna!

I senaste Snedtänkt avhandlades svenska nationella folkomröstningar. Jag och min icke-släkting Helena Lindh diskuterade rusdrycksförbud, ATP, högertrafik, kärnkraft, EU och EMU. Ett par förargliga fel smög sig in: jag hävdade att Bondeförbundets Gunnar Hedlund kallades ”Strandpiparen” när han naturligtvis – på grund av sitt norrländska påbrå – kallades ”Fjällpiparen”; vi sa att båten som samlar atomsopor heter Belos när den nuförtiden heter M/S Sigrid (tidigare M/S Sigyn). HMS Belos är istället ett av flottans ubåtsräddningsfartyg.

Mest förargligt är att vi, när det gäller ATP-omröstningen, glömde att ta upp Ture Königson – folkpartisten från Göteborg som röstade mot sitt parti och avgjorde riksdagsomröstningen och som sedan frystes ute ur riksdagsgruppen.

Näst mest förargligt är att jag nödgades klippa bort diskussionerna om kommunala folkomröstningar. Det kan dock åtgärdas bloggvägen. I ljudspåren nedan avhandlas såväl Sven-Olle Olsson som Noice.

helena lindh om sven-olle

helena lindh om tunnelbanan

Avdelningen Oväntat men logiskt: Fälldins poesiinläsningar.

När jag var liten trodde jag att Thorbjörn Fälldin bodde i vår teve. En sävlig man som styrde landet med valkig hand, som han samtidigt manövrerade sin snugga med. Han blev statsminister 1976, den förste icke-socialdemokratiske på 44 år (om man inte räknar med semesterregeringen 1936, och i så fall på 40 år). Han skulle inta dagtinga med sin övertygelse gällande kärnkraft. Tråkigt nog för Thorbjörn förväntades han regera ihop med Ola Ullsten och Gösta Bohman, som älskade kärnkraften mer än livet självt. Så regeringen Fälldin sprack.

Och sen blev han vald till statsminister på nytt 1979. Och så blev det nån ny spricka, den här gången i skattefrågan. Och så vann Palme valet 1982. Och sen dalade Centerpartiet. Ett försök att slå ihop sina valsedlar med KDS 1985 gick väl sådär, även om Fälldin på nytt blev historisk genom att vara den förste som tilläts röka hemma hos Alf Svensson med hustru.

Sen petades Fälldin från ledarposten, efter vad jag förstår under lätt förnedrande former 1985. Han hade trots allt lett partiet till enorma framgångar tio år tidigare. Men politiken kan uppenbarligen vara skoningslös även mot de som älskas.

Sen har det gått trettio år och vi har inte hört så mycket ifrån Fälldin tills han i helgen fyllde nittio och blev uppmärksammad för att han fortfarande var i livet. Förutom ett gästspel i Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes – romanen – och några såna där framträdanden som gamla partiledare gör många år efter sin avgång där de plötsligt framstår som så goda och mjuka och humanistiska (Göran Persson undantagen), så har man inte märkt så mycket av Fälldin.

Men några avtryck har han trots allt gjort. Så sent som 2010 – vid 84 års ålder – debuterade han på cd. Cd:n heter Åtabak och betyder … nånting på ångermanländska. Fälldin läser dikter av den ångermanländske bygdepoeten Nicke Sjödin. Den som minns Fälldin, vagt eller tydligt, förknippar honom kanske inte med den sinnlighet som ryms i poesin. Men man blir aldrig för gammal för att överraska. Den bifogade dikten nedan heter ”Sängvätar’n”.

en gammal statsministers ljudbok

en gammal statsminister reciterar bygdepoesi

Kennet Ahlologi del 2 (beroende på hur man räknar): Rävsaxen (1978).

Rävsaxen var den första Kennet Ahl-signerade produkten utan Lasse Strömstedts inblandning. Där de två första romanerna, Grundbulten (74) och Lyftet (77) och filmen Lyftet (78), kretsat helt och hållet kring de kriminellas värld – småbus och storfräsare, fångar och plitar, torskar och råttor – flyttade den nya konstellationen Christer Dahl-Bodil Mårtensson-Anders Lönnbro perspektivet. Till skillnad från Lasse Strömstedt hade de inte spenderat sin ungdom på Långholmen och i diverse geggarkvartar.

Rävsaxen bör nog rubriceras som satir. Den vilar på en jargong präglad av understatements och cyniskt lågmälda konstateranden, bitvis tröttsam, men ändå att föredra framför de mer propagandistiska styckena. Storyn minns jag knappt, det var ett par veckor sen jag läste ut den, men jag tror inte att den var det viktiga. I fonden står i alla fall det sadistiska mordet på en man som gjort sig en förmögenhet på att lägga ner fabriker.

Till formen är det en polisroman. Där de två första – klassiska – Kennet Ahl-romanerna tog fångarnas sympati eller åtminstone gjorde dem mänskliga och begripliga, ställer den här romanen sig kritisk till både offer och förövare. Anledningen är förstås att de alla är kapitalister.

Utredaren däremot, snuten, är förvånansvärt nog en hjälte. Detta trots att han är snut. Och sosse. Och kommunisthatare, efter att ha lyssnat till sin fars och brors testuggande under uppväxten. Detta är förvånansvärt för att det nya Kennet Ahl-gänget var insyltade i kfml(r), ett parti som gjorde sig kända för mycket men inte för sina nyanser. Och allra minst för sin kärlek till sossarna, ”socialfascisterna”. Eller till poliserna, ”kapitalistlakejerna”.

Att hela romanen är en misstroendeförklaring mot den socialfascistiska välfärdsstaten kan exemplifieras med en replik som en stolt cyniker till beg. bilhandlare riktar mot mordutredaren:

– Hur många mord har ni om året? När tusentals människor mördas i cancer bara för att livsmedelsproducenterna vill tjäna sina stålar. Och besprutningarna. Och bilarna. Där finns dom verkliga mördarna, tänk på den saken till nästa gång.

Kan man koderna så märker man här och där av kfml(r)-anknytningen, inte så mycket i världsåskådningen i stort, för den delade de väl med hela avgrundsvänstern, som för några subtila nålstick mot det SKP som partiet en gång brutit sig loss från. Den mördades förtrogne förklarar för utredaren att den mördade planerade ett fascistiskt maktövertagande och dessutom bekostade annonskampanjer mot narkotika:

Sista gången vi träffades så talade han entusiastiskt om hur han förutsåg hur han och SKP om några år skulle kunna samarbeta om ett svensknationellt, i grunden fascistiskt program, och du vet ju hur Jan Myrdal är när det gäller knark.

(Myrdal stod, som bekant, SKP nära. Och ansågs tydligen vara fascist av dem som ansåg sig stå till vänster om honom.)

Annars slungas släggan lite hit och dit mot samtidens politiska korruption. För att lägga ribban kastas vi redan i första kapitlet in i en burlesk begravning av den mördade kapitalisten, där statsminister Fälldin äntrar talarstolen:

Nyss hade han stått och hänvisat till sin heder och sanningsenlighet i riksdagen och hela tiden tänkt på kärnkraftverk. Nu stod han här och hänvisade till en död mans heder och sanningsenlighet och tänkte hela tiden på kärnkraftverk och minderåriga prostituerade. Var det då att undra på att det rörde sig ännu långsammare än vanligt i huvudet och att han t.o.m. själv hade svårt att få något sammanhang i vad han sa:

– Öh … samhället är skyldigt … öh förlåt oskyldigt … öh skyldigt att försvara sitt … öh förtroendekapital … öh när huliganer … öh förlåt hullisar … öh huliganer ifrågasätter vår … öh värdegemenskap … öh förlåt värdelöshet … öh värdegemenskap.

Som litterärt verk har väl Rävsaxen med tiden tappat de flesta av sina kvaliteter, om där nånsin fanns några. Som tidsdokument, dels över tidens händelser men i synnerhet över den närmast undergångsromantiska pessimism som präglade viss vänster, är den oslagbar.

Fredagsstämning i riksdagshuset.

Arbetet med den kommande kioskvältaren 100 festliga riksdagsledamöter har inletts. Under researcharbetet trillar jag över nedanstående meningsutbyte ett antal riksdagsledamöter emellan. Det hölls på vad man då för tiden kallade ”elektronisk post” (ep) och hade sitt ursprung i att
a) KDS-ledamot Marta Okoutsoglou (som jag f.ö. inte hittar vid en snabbsökning på nätet och eventuellt kan vara ett falsarium) hade fått fel överrock med sig från Ingenjörsvetenskapsakademien och b) KDS-ledamot Tuve Skånberg något tidigare försökt yrka avdrag på en frack som han burit på en kungamiddag.
Denna bitvis underliga, bitvis mycket underliga diskussion utspelade sig 8-11 december 1992 och bevarades till eftervärlden av Ny Demokratis John Bouvin (tack för din insats för demokratin, John!):
08 dec 1992 14.40
Från Marta Okoutsoglou (KDS):

Du som tog fel överrock på IVA härom kvällen. Den var min. Din hänger kvar på IVA. Din rock var en svart Melka med blått foder. I fickan fanns en riksdagskasse, ett par bruna handskar och en nyckelknippa med text LKAB på brickan. Min rock var en svart Melka med blått foder. I fickan fanns ett par svart handskar och en nyckel till mitt rum på riksdagen. Hör av dig.

09 dec 1992 10.31
Från Bengt Silfverstrand (S)

Nej jag har inte tagit någon svart rock med blått foder. Äger överhuvudtaget inte någon dylik tingest. Den enda KDS-mantel på villovägar jag hört talas om är en begagnad frack buren på kungamiddag, och för vilken yrkats avdrag med 3.480 kronor i deklarationen. Skattemyndigheten nobbade dock dylik framställning med motiveringen att endast avdrag för skyddskläder kunde beviljas. Vilken njugghet!

09 dec 1992 11.47
Från Annika Åhnberg (S)

Jag begriper ingenting av allt detta med rockar, men den som saknar rock kan väl höra med Lars Werner, han hade en gång tre överrockar.

09 dec 1992 12.35
Från Hugo Hegeland (M)

Eftersom jag är varken rocklös, fracklös eller svarslös är mitt besked: Jag förstår att någon annan än jag lagt beslag på annans rock då mina kläder är mina.

09 dec 1992 15.06
Från Lennart Fridén (M)

Humor behöver vi mera av – men på rätt ställe. Någon har blivit av med (fått bytt) sin rock med – om jag minns rätt – bl.a. nycklar /Sådana skall man aldrig ha i obevakade ytterrocksfickor!/ och efterlyst den via ep. Vårt fina hjälpmedel ep skall vi inte belasta med ”skräp” – sånt finns det andra fora för…. Jag undrar om div. lustigkurrar skulle vara lika glada om det var deras rockar och 38 nycklar m.m. som försvunnit?!! Jag hoppas att rockbytarna nu funnit varandra.

09 dec 1992 21.34
Från Gullan Lindblad (M)  

Icke heller jag begriper något om denna förlorade rock. I somras gick det ett program på TV som hette ”Vita rockar och svarta papper” men det var en helt annan sak. Sjäv äger jag icke någon svart rock.
10 dec 1992 00.29
Från Christer Lindblom (FP)

Vad klockan än har varit under dagen har det dykt upp meddelanden om den mystiska rocken. Det börjar likna rockaround-the-clock!

10 dec 1992 07.26
Från Hugo Hegeland (M)

Hugo Hegeland har också förlorat en rock i riksdagshuset och fått överta en sämre rock, men ändå inte kunnat låta bli att le åt den nu pågående efterlysningsprocessen. Den slutar sannolikt först i ett djupt svart hål, samtidigt som konstateras kan att utöver några få lustigkurrar i riksdagen finns det fler tråkmånsar.

10 dec 1992 15.09
Från Bengt Silfverstrand (S)

Nej med snälle herr Fridén, inte skall han väl blir purken för att ledamöter över partigränserna känner medkänsla med kollegers förlust(els)er. Enligt förljudanden har den försvunna rocken med det blåa fodret nu återfunnits välbehållen och med ovittjat fickinnehåll. Däremot råder fortfarande ovisshet om den svarta KDS-frackens vidare öden.
I stunder av kris – för frackinnehavare – såväl som för andra bjuder vi gärna på ett ord på vägen:

Svarta frack (mel. Svarta tupp…)
Svarta frack, bättre begagnad,
blott en rynka nere vid sätet.
Svarta frack på rea inhandlad
Buren stolt inför majestätet.
Men när den svarta fracken drogs av
från skatten av Skåneprelaten
blev den helt plötsligt ett väckelsefall
för skattmasen och så för staten.
Var finns (sens)moralen?
Att inte få avdrag för frack och kostnad i valen.
Frid över staten,
förbarme er över den folkvalde Skåneprelaten.
Mr Rimfrost

10 dec 1992 19.37
Från Tuve Skånberg (KDS)

Dyra kollegor,
Jag ber om tillgift att jag missbrukar er uppmärksamhet, men ert
sinne för heder och ära ger mig måhända rätt att ta till orda.
Riddar (S)ilfverstrand af LO-borgen har nu trenne gånger med sin
vassa käpp stuckit mig för mitt misslyckade avdrag av en frack vid
kungamiddagen. Led vid sin instängdhet i LO-borgen har han velat
driva gäck med mig, en medskånsk gråbroder, och missunnat mig
min nya dräkt. Eller är det kanhända min frihet riddar
(S)ilfverstrand avundas, där han framlever sina dagar instängd i
den dystra LO-borgen? Då kanske en liten visa kan muntra den
kittslige riddaren?

En liten visa om frihet
(mel.: Vem kan segla…)
Vem kan leva förutan frack,
vem kan avvara avdrag?
Vem kan gästa på kungens slott
utan att riskera sitt omval?
Jag kan visst leva förutan frack,
och jag kan avvara avdrag!
Och jag kan gästa på kungens slott
utan att riskera mitt omval.
Herr (S)ilfverstrand äger ju ingen frack
– så han kan väl avvara avdrag.
Men han kan ej gästa på kungens slott
utan att riskera sitt omval!
God Jul, Bengt Silfverstrand. Och minns på julafton skaldens ord: ”Nidvisenattens köld är hård….” Måtte din dystra borg upplysas av glädjens ljus!

10 dec 1992 20.30
Från Bengt Silfverstrand (S)

Broder Tuve!
Liten tuve stjälper ofta stort lass!

10 dec 1992 21.13
Från Bengt Silfverstrand (S)  

Ode till KDS!
Du har tappat din frack och din själ ljus och klar,
Guds barn i politiska livet.
Så sitter du där med en rumpa så bar,
och allt heligt du övergivit.
Båd vård
nadsbidrag och herr Einhorns modell,
allt är borta, tillspillogivet.
Tänk efter fort, förrn vi föser dig bort.
Guds barn i politiska livet
Mr Rimfrost

11 dec 1992 02.11
Från Maud Ekendahl (M)

Jag är inte den som sänder EP hur som helst, men nu får det vara ett slut på riksdagsmännens trams. God Jul och Gott Nytt År. Tänk om massmedia fick information vad ni män!!! håller på med. Det är urlöjligt!!
Maud Ekendal

11 dec 1992 02.21

Från Maud Ekendahl (M)
Sluta NU alla med detta! Kom ihåg att Ni var och en representerar
Vårt land!
Maud Ekendahl

Från Birgitta Hambraeus (C)
11 dec 1992 10.11

Tack Maud! Birgitta Hambraeus.

Från Wiggo Komstedt (M)
11 dec 1992 13.58

Till Riksdagsledamöterna
”Lustigkurrarna” firar tidig julafton i ”burken”. Vi är faktiskt ett antal ledamöter som har annat att syssla med än att tvingas vara med i Era jullekar. Så inför fortsättningen – för det blir väl en sådan – ta reda på vilka som vill vara med Er och leka och låt oss andra slippa. Vi som är här för våra väljares skull.
Julhälsningar
Wiggo Komstedt

Från Bengt Silfverstrand (S)
11 dec 1992 15.35

Julen är vänlighetens och omtankens högtid. Därför måste jag ändå få kvittera herr Komstedts vänliga julhälsning. Här kommer den.

Vinterfrost
Vilken prakt naturen skänker
ögat i sin vinterskrud.
Busken som av glitter blänker,
lik en översnöad brud.
Rimfrost är det dock som sprider
denna prakt i bistra tider.
Så jag tänker, så jag drömmer
ensam vid mitt diktarbord.
Medan gråa dimman tömmer
regn och glopp å hemmets jord.
Snö tycks knappast vara inne.
Skalden har dock frost i sinne!
God Jul önskar
Mr. Rimfrost

11 dec 1992 23.58
Från Charlotte Cederschiöld (M)

Nu har det gått för långt. Om inte hr Silfverstrand omedelbart slutar stjäla andras tid samt missbruka EP:n måste vi som har annat att göra se till att spärra datorn för inkommande meddelanden från hr Silfverstrand och en del andra. De som deltagit i detta missbruk arbetar hårt på sin inkompetensförklaring. Tala om oral inkontinens eller logoré! Jag säger inget om att söka sin rock en gång, men detta! Sluta nu – annars får detta trams tråkiga konsekvenser!
Charlotte Cederschiöld

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén